FriVin i Köpenhamn

Taxichauffören tittar först på kartan, sedan på mig. Jag ser vad han tänker. ”Vad ska ni göra ute vid Amager, industriområdet?”. Men det är hans jobb att köra folk dit de pekar, så vi glider iväg i det försommargröna Köpenhamn.

Han bromsar in vid ett staket som har sett bättre dagar. Orange affischer talar om att vi har kommit rätt; de föreställer en vinflaska som sliter sig loss från ett par handbojor. Flaskan omringas av namn som Frank Cornelissen, Toby Bainbridge, André Calek, Mark Angéli, Pacina, Brendan Tracey, Mossé… Det vattnas i munnen på den som är lagd åt det vilda hållet.

Det är dags för FriVin, naturvinsmässan med det stora, generösa hjärtat.

Toby Bainbridge, britten som funnit sin plats i Loire, smilar stolt trots att temperaturen redan skenat iväg i det provisoriska tältet. Han häller upp sitt rinnande godis, en spontant mousserande grolleu, just tappad på flaska. Han ler igen.

”This is a social wine. I want it to make people talk”, säger han.

Om vi hittar toner av röd frukt, jordgubbe eller anar en autolytisk karaktär är han totalt ointresserad av. Tur det, för det här smakar som inget annat. Friskt och syrligt, ja, men på näthinnan får man snarare frodiga vinrankor med gräs kring fötterna än söta, röda bär. Vinet lever sitt eget liv.

Chianti är vi väl bekanta med. Ett vin med både ryggrad och rondör, kryddad med syrlig körsbärsfrukt, förförande farligt till pasta och pizza. Men när Susanna Grassi serverar familjens Classico tappar hjärntrådarna fästet. Associationerna vandrar vilset; är det här Chianti? Det är ju så lätt, så mjukt. Här finns en ärlig fruktsyra som kramar om tanninerna.

”Vår vingård ligger på den högsta platsen i Chianti, det är därför det är så friskt”, förklarar Susanna och räcker fram ett fotoalbum. Plötsligt faller alla bitar på plats. Åsynen av ursprunget och smaken i munnen, den fräscha doften. Ett plus ett blir tre.

Vin måste verkligen upplevas med alla sinnen för att förstås. Det gäller inte bara Susanna Grassis vin, det är utmärkande för alla naturviner, som många gånger utmanar våra uppfattningar om hur ett vin ska vara, hur det ska smaka och bete sig. Se ut. Här finns vita viner med tanniner, grumliga viner som mer liknar must, viner som drar åt orange och brunt. Allt detta är helt logiskt, bara man orkar öppna öronen för vinmakarens historia.

frivin2

Några timmar blir plötsligt kväll, och killarna från haussade Kadeau tar plats bakom grillen. Vegetarianen kan be om en bit comté, som skärs direkt ur den 40 kilo tunga cylidern. Ärligt vin kräver ärlig mat, svårare är det inte.

Med papptallrikar i ena handen och ett väl använt vinglas i den andra vinglar vi fram mot en ledig bänk. Genast ställer en vinmakare fram sin magnumflaska. Han kan knappt bärga sig: ”Vad tycker ni om min senaste?”
Hans blick blottar en själ som hoppar upp och ner av nyfikenhet, ett sinne som knappt kan vänta på vår dom – som blir klart friande, med ett stort plus i kanten. Vinet har både syra och struktur, nyanser av frukt och mineral. Det har allt. Så som det blir när inget tillsätts och inget tas bort (tack Isabelle Legeron för den träffande beskrivningen av naturvin!).

FriVin är verkligen en mässa för den med ett fritt förhållningssätt till vin. Den som vågar visa ryggen mot alla fördomar om hur ett vin kan vara.
Ett vin kan bara vara en sak. Ärligt mot sig självt.

Om några månader är det dags för årets upplaga. Kan knappt vänta.

 

// Text och foto: Lena Särnholm

Annonser

Naturviner en masse i Angers

Vinmässor tenderar att vara rätt stela tillställningar. I alla fall i Sverige. I Frankrike, i Angers i Loiredalen, är det andra regler som gäller. Här är vinproducenterna lika intresserade av att testa varandras viner som att låta spekulanter få sig ett smakprov.

Vi passade på att åka ner i februari när den vinintresserade verkligen får sitt lystmäte. Den etablerade mässan har skapat ringar på vattnet; de producenter som inte känner sig hemma i det storskaliga har startat egna mässor vid sidan av. I klart mer passande lokaler. I en gammal kyrka har Sebastien ”Babass” Dervieux samlat sina vänner som skyr besprutningsmedel som pesten (mässan huserar nu i en nästan lika charmig byggnad på andra sidan torget); i Greniers Saint-Jean, en lagerbyggnad från 1188 med högt till tak och synliga bjälkar, håller en annan naturinriktad grupp till.

Och vinerna? Större spännvidd kan man knappast tänka sig. Klingande fräsch och fruktdriven champagne från Fleury till ofiltrerad chenin från Coulée de Ambrosia. Rustika röda med drickbara tanniner. Mousserande cabernet sauvignon (!) från en kommande stjärna, Gar’O’Vin. Kom ihåg var ni läste namnet först.

Angers3

Störst bestående intryck detta mitt premiärår 2013 var ändå ett vin från Georgien: Iago Bitarishvilis orange vin med sex månaders skalkontakt, lagrad i amfora, så kallade qvevri. Allt som allt görs 3000 flaskor per år. Kanske inget vin att mingla med före middagen, men absolut en dryck som får dig att fundera på vad ett vin verkligen är. Och vad det är vi släpar hem från Systemet.

Angers4

Jag skulle önska att alla någon gång fick träffa en av dessa vinbönder, höra dem berätta om sina vedermödor och omsorger, prova vinet tillsammans med dem och få en förståelse för varför det smakar som det gör. Sedan finns det ingen väg tillbaka till butiken med den gröna skylten.

// Text och foto: Lena Särnholm

Hazel End

Äras den som äras bör. Efter besöket på The Dukes Head kunde vi inte annat än mejla Hazel End och tacka för att vi blev golvade av deras vin – engelskt mousserande vin. Inte visste vi att det kunde smaka så! Vi skrev ner våra intryck, tryckte på ”send” och genast kom ett mejl i retur. ”Får vi använda era ord i vår marknadsföring, för vi kunde inte ha sagt det bättre själva.” Självklart. Små producenter som sliter mot jättarna ska få all hjälp de kan få. Särskilt när det smakar så här gott.

www.corylet.com/price.php

// Text: Lena Särnholm

Anksoppa i London

Januarirean i London är verkligen något i hästväg. Men hur många par skor behöver man? Hur många coola jeans? Vad man däremot alltid behöver är ett gott glas vin i trevligt sällskap. Så vi åkte till London för att gå på Ducksoup.

Ducksoup1

Ducksoup

”Hey, nice to see you guys!”

Rory möter oss som alltid med stora famnen, en penna bakom örat och en halvfull flaska i famnen. Det är bara att slå sig ner och be honom sköta föreställningen.

”Orange wine? Yes, we have this”, säger han och rotar fram en flaska från La Stoppa i Emilia Romagna.

”Have you tried it? You MUST try it!”

Vinet heter Ageno, är grumligt och drar snarare åt bärnstenshållet. Det smakar lite som att suga på en trästock som legat ute i piskande regn. Mogna äpplen, stark aprikos. Det smakar mycket. ”Hårdrock” sammanfattar Steve och slår därmed huvudet på spiken.

Ducksoup2

Själv nappar han på erbjudandet om att prova ett frizzante från Quarticello, också Emilia. Liksom alla producenter här på Ducksoup försöker Quarticello att göra så lite som möjligt i vingården, de låter naturen ha sin gång och då blir det lite som det blir. Gott, originellt och egensinnigt, skulle jag vilja säga. Här har du ett mousserande med karaktär, utan att bli champagnetungt. Fungerar faktiskt riktigt bra även till papardelle med vildsvin, som Steve inte kan motstå.

Själv går jag i spinn över en enkel portion ricotta, rakt upp och ner, purfärsk. Smakar som ett fluffigt, vitt moln. Var det kommer ifrån? Londons hippaste ostbutik så klart, La Fromagerie.

Ducksoup3

Tillsammans med notan kommer en slatt från Colombaia i Toscana.
”You can empty this”, säger Rory och lämnar flaskan på bordet.
En halvtimme senare är vi redo att slåss med reajägarna igen.

(Texten publicerades i slutet av december 2013.)

// Text och foto: Lena Särnholm

Fira jul i Provence

Att fly Sverige dagarna före jul är ingen dum idé. Särskilt inte om du siktar på en sommarklassiker som Provence.

Rena paradiset på vintern. Inga turister, knappt några bybor heller. Förutom hemvändare då, precis som här. Men vilka hemvändare. De är goda föredömen för hur livet ska levas. Flyttar sig från bar till bar i maklig takt. En kaffe där, en aperitif där – oj, så var det dags för lunch. Och på eftermiddagen, nog smakar det bra med ett glas champagne på terassen? Trots att det är sena december värmer solen när den vågar visa sig.

Lourmarin1

Lourmarin är som tagen ur en saga. Stenhusen klänger sig fast vid varandra och följer de vindlande vägarna som i en dans. Ringlar sig upp och ner, svänger hit och dit. Man kan vandra runt i timmar.

Helt plötsligt står en butiksföreståndare utanför sin affär och bjuder på varmt vin. ”Bon Nöel!” Just i dag är det viktigare att njuta än att kränga kläder.

Lite längre fram stämmer en grupp upp i sång. Folk samlas på trottoaren, stampar takten och gungar med. På den lilla stolen står ingen hatt och bönar om bidrag. Där balanserar en halvt uppdrucken flaska champagne, som töms på sitt sista innehåll medan publiken applåderar.

Lourmarin2

I det gamla vinkooperativet är det full fart. Julmarknad får fransmän att vallfärda till målet, för här ska handlas delikatesser till jullunchen. Tryffel, nougat, marmelad, sötebröd, vin och gåslever. En märkligt placerad läktare drar till sig uppmärksamheten. Varför är den vänd från marknaden, mot en glasvägg? Snart förstår vi varför.

Bakom glasväggen står bygdens stora kock, Eric Sapet från Michelinbelönade Le Petit Maison. Han lagar mat, har fyra kastruller i gång och skakar nonchalant på axlarna. Med rätt förberedelser är det ingen match att svänga ihop en femrätters.

Till efterrätten tar han fram smör, en klick stor som en tegelsten. Kör ner fingrarna i klumpen och ler mot publiken bakom glaset: ”No fat, no taste.”

Hit, till bergen ovanför Marseille, har 5:2-dieten inte nått.

// Text och foto: Lena Särnholm

Äntligen snackas det tillsatser i vin!

Hoppas bara att folk orkar hålla intresset uppe och inte faller in i gamla vanor redan på fredag när det ska handlas dricka till fredagsmyset.

Kalla Faktas granskning för några veckor sedan kom helt i tiden. Det är märkligt att inte fler har reagerat tidigare – här har vi ett livsmedel där du inte FÅR skriva ut ursprung eller ha en innehållsförteckning. Detta om något är värt krigsrubriker.

Under våra resor har vi mött flera vinbönder (ja, lantbrukare är precis vad de är – de brukar jorden) som suckar uppgivet när det här med eko-märkning, appellationer och EU kommer på tal. Dessa företeelser är nämligen inte till för att underlätta tillvaron för den som vill göra ett så rent och naturligt vin som möjligt. Tvärtom. Flera av vinbönderna föredrar att göra bordsvin just för att de vill göra vinet på sitt sätt. Utan bekämpningsmedel, svavel och filtrering.

Törs man hoppas på att Sverige ska leva upp till sitt rykte om att vara modernt och ligga i framkant, att det ska bli som i Köpenhamn, London, Paris och New York? Det vill säga fullt möjligt att snubbla på naturviner lite här och var, till priser man har råd att betala.

Anfora1

Jag kommer plötsligt att tänka på en anspråkslös vinbar i New York, Anfora. Ambitionerna lägger de på helt rätt ställe. I glaset.

Ena dagen bjöds en bianco från Elisabetta Foradori i Italien, en hängiven vinmakare som anammat biodynamiska metoder av omsorg om vinet. Druvan, nosiola, är en gammal variant som har funnits länge i området. Vinet lagras i amforor, som förr i tiden. Hur det smakar? Låt mig kontra med en motfråga: Hur kan det som rinner ur bag in boxarna få kallas vin?

rkatsiteli

Kan inte avhålla mig från mer namedropping i druvvärlden: rkatsiteli, en vit druva från öst med hög syra. Den är särskilt vanlig i Georgien, detta urvinland som äntligen närmar sig rampljuset. På Anfora fick jag smaka ett orange vin på rkatsiteli, ofiltrerat och lagrat i amfora. Gyllene droppar.

Anfora

www.anforanys.com

(Texten publicerades i slutet av december 2013.)

// Text och foto: Lena Särnholm

Frank Cornelissen

Verkligheten är verkligen inte att förakta. Vips kan en tråkig händelse vändas till något positivt, kanske rent av blir det ännu bättre än den ursprungliga planen, den som sprack.

Frank_Cornelissen

Så var det med mitt möte med Frank Cornelissen, denna naturvinsguru som förmår krama överjordisk saft ur rankor på Etnas sluttningar.

I september skulle Frank komma till Stockholm. Eld och lågor kastade jag mig över almanackan för att lika snabbt tas ner på jorden. Tänk att man kan bli så nedstämd av att ha en resa till Köpenhamn bokad och betald.

Vi hade alltså lyckats boka in en resa till den danska huvudstaden samtidigt som Frank skulle vara i Stockholm. Och han skulle INTE vidare till Köpenhamn, som brukligt.

Ridå.

En månad senare kom överraskningen. Frank skulle till New York – samtidigt som jag skulle vara där. Som om det inte var nog skulle middagen hållas på en ny restaurang, Contra, som kritikerna knappt hunnit få upp smaklökarna för. En restaurang helt i min smak, där råvarorna står i fokus och efter säsong. Allt till ett pris långt ifrån det i Stockholm.

Frank var lika trevlig som sina viner. Tog sig tid att förklara och gestikulera. ”Det smakar så för den sommaren var vädret väldigt varmt i början, och just det här fältet har stark lutning i nordöstlig riktning, med mycket grus i jorden”.

Som att lyssna till poesi.

Favoriten? Tja, det är nog fortfarande Susucaru, det vildsinta rosévinet. Det bjuder skönt motstånd, tvingar dig att fundera över vad du plötsligt fick i munnen. Ett vin som skärper dina sinnen.

Contra
www.contranyc.com

// Text och foto: Lena Särnholm

Vinfestival i Loire

Det här är vad jag kallar vinmässa. Spontanteater, vinbönder som måste ”lugna ner sig” med öl och en middag som glider över i dans framåt tresnåret. Morgondag? Finns en sådan?

Vins_et_Compagnie1

Vins et Compagnie

Vi har varit på vinmässa i Grand Hotel i Stockholm, på Three Wine Mens (Oz Clarke) turné i Edinburgh och naturvinsmässor i London. Men inget slår Vins et Compagnie i Loire. Här har de nått fram till själva essensen, det som vin i grund och botten handlar om: att ha kul, att umgås och diskutera hur vinet blir till. För själva framställningen är onekligen fascinerande – såvida man håller sig borta från pesticider, tillsatser och hård filtrering och låter naturen hålla i spakarna. Det är då det kan hända grejer. Och då smakar det också därefter; en varm, solig sommar ger ett fylligare vin, har regnet piskat plantorna blir det syrligare. Vinet i sig ger därmed upphov till intressanta diskussioner. Varför smakar det så här? Varför smakar den här flaskan inte som det förra?

Vins_et_Compagnie2

Vinbönderna villiga att berätta. I timmar.

Vins_et_Compagnie3

Vins et Compagnie arrangerades för första gången i maj 2013, hos ett teatersällskap strax söder om Angers i Loiredalen. Tanken var att kombinera teater med vin, naturligt vin från små producenter i närområdet. 30 vinmakare radade upp sina flaskor i en stor lada, där skådespelare helt plötsligt bröt ut i sång eller drog en sketch.

Vins_et_Compagnie4

Lika bra att gå rakt på sak och köra lite name dropping, för det var inga gröngölingar som dök upp. Häng med: Olivier Cousin, Benoit Courault, JC Garnier, Pithon Paillé, Sebastién ”Babass” Dervieux, René Mosse, makarna Herbel. Ni fattar.

Vins_et_Compagnie5

Vid minnet av den kvällen tappar plötsligt Franska Vindagen i Grand Hotel sin attraktionskraft. Bättre att spara slantar och smaklökar till en Frankriketripp våren 2014.

// Text och foto: Lena Särnholm

En egen sjö

Tre veckor i Italien, i augusti, utan en dag på stranden. Är det möjligt? Ja, har man tillgång till en privat sjö känns inte beachen med semesterlediga europeer särskilt lockande – för ja, de är många även i krisens Europa sommaren 2013.

La_Ciminiera1

Giancarlo Tomassetti säger det själv, ”jag har knäppa idéer”. Fast jag skulle inte kalla dem knäppa. Snarare genialiska. Har man ett gästhus med ett sådant läge som Giancarlos La Ciminiera strax utanför byn Staffolo i Marche kan man lätt få sådana infall som att bygga en sjö. Och har man pengarna… varför inte?

La_Ciminiera2

Nu är detta inte vilken sjö som helst. Det är en ekologisk, självrenande sjö. Med hjälp av växter och djur behövs inget stinkande klor. Vattnet är klart och trollsländorna dansar vid vattenytan. Och utsikten kunde vara sämre. Du kan se nästan ända bort till Ancona vid kusten, och där diset grumlar sig – är det hav eller land?

La_Ciminiera3

Efter några dagar, när lugnet sjunkit in, insåg vi att det är bara dumt att åka till havet och trängas med svettiga semesterfamiljer på klibbig sand. Bättre att stanna här, under vattenfallet och titta ut över fältet med solrosor i givakt. När skuggorna blir för långa går du bara upp till byn, tar en aperitivo i lägenheten och promenerar sedan genom ringmuren till Giubbi och äter pizza, helst den med bara rosmarin och salt för att beställa in dagens grönsaker separat.
Vinet? Huset vita, lätt mousserande. Karaffen är på en liter.

La Ciminiera

Lena Särnholm, text och foto

Wellington stillar ditt begär

Wellington
Wellington, på George Street, Edinbourgh

Ska jag, ska jag inte?

Det är lite ambivalent, det här med att ha en blogg om mat, dryck och resor. För vem vill egentligen avslöja sina smultronställen?

Risken är att nästa gång du kommer dit hänger grannen där. Kul.

Men ändå. Lite kan man unna sina medmänniskor. Och när det gäller Edinburgh och kaffe behövs det verkligen guidning.

Jag trodde att jag såg i syner, men jodå – det finns två (två!) Starbucks på George Street, huvudgatan med rykte om sig att vara lite förmer än andra men är förvånansvärt kort i rocken.

År efter år grymtade vi om att det inte fanns något gott kaffe här, men så en dag fastnade blicken på den hemmasnickrade trottoarprataren som frestade med ”Fresh scones, baked every day”. Att de inte skriker ut vad de verkligen är bra på är för mig en gåta.

Hit går du för att få din koffeinkick. På morgonen. Efter lunch. Några timmar senare, när armarna värker av tunga shoppingpåsar. Och har du tur hinner du med en sista sipp innan de stänger.

Du som reser till Edinburgh: Lägg namnet Wellington på minnet, och håll ögonen öppna på en källarlokal mitt emot Starbucks (en av dem…) på George Street. Beställ en flat white och världen stannar upp för en liten stund.

// Text och foto: Lena Särnholm