Vita dukar, Riedel-glas och stressade utsända i kostym och stilett. Vinmässan i Montpellier i slutet av januari är en stor kontrast mot den uppsluppna tillställningen i Loire månaden tidigare – där är borden fläckiga av ivrigt upphällt vin och en konstnär har ockuperat ett hörn där hans barn som bäst möblerar upp en liten lekpark.
Välkommen till världen där det vinet är en kreativ uttrycksform och naturen står för spelreglerna.
Det sägs – slentrianmässigt och säljande – att vin görs i vingården. Ofta är det inte sant. Majoriteten av världens vin forceras fram med vinst i blick. Växer det inte som det ska finns medel att ta till, och duger inte det fortsätter idérikedomen i källaren. Det senaste exemplet kommer från Nya Zeeland, där billigare sauvignon blanc-druvor köps från Australien för att pressa priset till brittiska varuhus (källa: Decanter).
I Anjou i västra Loire har det växt fram en annan rörelse. Här bor åtskilliga producenter som är mer bönder än vinmakare. De gör vad vi kallar naturvin, men är medvetna om att epitetet har sina brister. Därför pratar de sällan om det. Desto mer passionerat berättar de om hur de gör, och varför. Här råder total transparens – såväl innehållsförteckning som certifikat är irrelevant. Litar du inte på deras ord är det bara att åka ut nästa dag och knacka dörr. Räkna med att du blir kvar över lunch och inte kan sätta dig bakom ratten på några timmar. Här är vin en del av livet och man lever för vinet.
Mässan heter En Joue Connection och arrangeras i den lilla byn Saint-Lambert-du-Lattay. Här bor kändisar som Pithon-Paillé, Mosse och Herbel – alla för etablerade för att ta plats bakom något av de enkelt uppställda borden. Fem euro i inträde och leken kan börja.
Clément Baraut är ett enda stort leende, omöjlig att gå förbi. Han häller upp en bärnstensfärgad dryck.
– Chenin blanc med nio veckors skalmaceration. Det är andra året jag gör det. Första året blev det vinäger, säger han och inväntar spänt min reaktion. Verbala utlägg ligger inte för honom, det är den spontana känslan han vill åt. Är det gott eller inte?
Clément kommer från Bourgogne, är utbildad ekolog och oeonolog och började göra vin 2009. Han äger bland annat mark i Savennières, ett av Frankrikes främsta vitvinsdistrikt. Med den bakgrunden har han kunskap att göra vad han vill.
Hans petillant naturel av grolleau har mer än en förnimmelse av volatila syror.
– Det var inte riktigt meningen, men en del gillar det.
Grolleau odlas nästan bara här i Loire, har låg alkohol, hög syra och härlig frukt och slutar därför ofta som rosé. Grolleau delar ödet med andra eteriska sorter att höra hemma i en region med mer potent material. I Anjou finns cabernet sauvignon och cabernet franc. Samma olycka gäller aligoté och gamay i Bourgogne, liksom müller-thurgau i Tyskland och cinsault i Languedoc-Roussillon. Men rätt planterad och med omvårdnad kan även dessa karaktärer stråla, dock i en annan stil. Men varför jämföra? En stekhet sommardag längtar du knappast efter en knock på 14 procent.
Tomas Boutin är en annan producent som inte räds naturens utmaningar. Han tröttnade på att alla viner smakade likadant, och tack vare bland andra Xavier Cailleau och Benoit Courault upptäckte han att det är möjligt att göra på ett annat sätt. Han har gjort vin i tio år, och han har kommit långt på kort tid. Hans tidiga söta chenin blanc kunde öppna sig själva när man minst anade det.
– Nu har jag lärt mig att hålla på flaskorna en tid för att försäkra mig om att de inte börjar jäsa igen. Jag använder väldigt lite svavel, så då kan det hända.
Ibland kan det gå åt andra hållet – vinerna jäser ut helt direkt och utvecklas till något annat än tänkt.
Tomas häller upp Extaze 2014, ett vin vars namn var givet.
– Det är en sent skördad chenin som kom upp i över 15 procent, säger han och ser inte helt besviken ut. Vinet har en krämig textur och hjärnan drar paralleller till sherry; det finns oxidativa inslag som fyller upp och kittlar till. Känslan av extas lurar runt hörnan.
Trots att det bara är runt 25 producenter på mässan får smaklökarna åka berg- och dalbana. Här bjuds ovanliga kombinationer och texturer. Vissa viner skapade av tvång då frosten högg ihjäl halva skörden; andra ett resultat av ren skaparglädje. Till de senare hör Julien Flaws. Han har någon hektar och blandar respektlöst chenin blanc med sauvignon blanc. ”Culbuto” har två tredjedelar sauvignon blanc, en tredjedel chenin, i ”Les Cancres” är proportionerna de omvända och resultatet aningen sötare men lika välbalanserat. Och vilt.
Sebastien Fleuret från grannbyn kallar sig microvigneron, med all rätt. Han arbetar som forskare inne i Angers men har byggt ett vineri på baksidan av villan där han mejslar fram små under från sina 2,5 hektar.
En dag lyckas jag hitta infarten och får en rundvandring som är klart på någon minut. Provsmakningen däremot tar sin tid.
I ett hörn står en damejeanne. Sebastiens leende är både spjuveraktigt och stolt.
– Jag hade chenin i en tank, och efter ett tag började det oxidera. Först tänkte jag slänga det, men frågade runt lite om det fanns något jag kunde göra. Jag fick rådet att tappa av det översta och lägga i en damejeanne.
Ingen dum idé. Vinet är oxidativt men lika oklanderligt som en savagnin från Jura. Och precis lika gott till comté som sin ofrivilliga förebild.
Till det yngre gardet hör också Adrien de Mello, inne på sin tredje årgång. Det här är en kommande stjärna vars viner redan är på väg mot kultstatus; hajpen tog fart när det blev känt att Sébastien ”Babass” Dervieux hellre svalde än spottade hans viner.
Adrien hyr in sig på Château de la Genaiserie, ett slott med anor från franska revolutionen, centralt i Anjou med grannar som Babass, Jérôme Saurigny, Pat Desplats och Cédric Garreau.
– Det är fantastiskt att ha dem så nära, de är otroligt hjälpsamma. Jag ringde Babass tidigare i dag för att fråga vad jag ska göra med min chenin-sauvignon blanc som ännu inte har börjat den malolaktiska jäsningen, berättade Adrien när jag hälsade på i somras.
Han pekade på en sexlitersflaska i grönt glas.
– Om det inte kommer i gång fyller jag den med vin och ställer ute i solen, så att malon startar. Sedan häller jag tillbaka det i tanken.
Hans vineri må ligga i en slottsflygel, men här i mörkret kan kontrasten mot exteriören knappast vara större. Utrustningen är ett hopplock av vad han har fått tag i och de glänser inte av puts utan av patina. Som järnkitteln han kokar nässlor i till sina preparat.
– Det finns moderna kokare, men den här kostade bara 50 euro och duger bra.
Frågan är om Adrien hade orkat kämpa på utan hejaropen. Första året förlorade han 80 procent under vårfrosten. Samma sak 2017. Det tvingade honom att åka ner till sin tidigare arbetsgivare i Châteauneuf-du-Pape för att vinifiera syrah. Tyvärr biter inte frosten på räkningar…
Han har 3,5 hektar och arbetar en del mark med Toscane, en 10-årig arbetshäst som han kunde köpa tack vare crowdfunding. Toscane är en comtois, en mycket populär ras bland vinbönder och ett blickfång för betraktaren – de flesta hästar är Marabou-bruna med gräddgul man och svans.
På markerna växer såväl rött som vitt. För de röda – gamay, cabernet franc och cabernet sauvignon – föredrar han maceration carbonique.
– Jag vill ha drickbarhet i mina viner.
Vi provade två viner från 2016 – gamay och cabernet sauvignon. Gamayen hade högre alkohol (13,6%) än cabben (12,5%).
– Som sagt, jag är inte ute efter alkoholen. Aromen är viktigast. Jag skördar när druvorna smakar bra.
Cabernet sauvignon hade knappt kännbara tanniner, mer syrliga svarta vinbär, och en underbar drickbarhet, precis vad Adrien är ute efter.
Hans gamay doftade som en bättre Beaujoulais Villages, packad med frukt, men behöver tid. Alkoholen var ännu lite för markant. Men Adrien visste vad han skulle göra – ingenting. Det är bara att vänta. Vänta, prova, vänta, prova. Tids nog infinner sig balansen.
Är det något en vinmakare måste ha är det is i magen och tålamod. I alla fall om man vill hålla sitt samvete rent.
I Saint-Lambert-du-Lattay börjar klockan närma sig sju, dags att runda av. Besökarna sörplar i sig de sista ostronen som säljs vid entrén, tar en cigg och kånkar iväg med sina flaskor till bilen.
Men alla åker inte hem. Musiken skruvas upp, borden rensas från flaskor och spill och arrangeras till ett enda långt community table. Nu ställs andra flaskor fram. Magnumbuteljer. Några med etikett, andra utan. Det är nu den riktigt roliga provningen börjar, den när vinmakarna testar varandras viner – några som stått i källaren experimentellt längre, andra tonåringar från tank. För maten svarar en erkänd kock från Angers som förberett sig hela dagen. Festen kan börja.
Lena Särnholm, text och bild
Naturvin - The Sound of Soil 