Oxney tar engelskt vin till ny nivå

Engelskt bubbel står på egna ben, men får fortsatt tåla jämförelsen med champagne.
– Inga problem för mig. Då vet de som besöker oss vad det handlar om, säger Kristin Syltevik på Oxney Organic Estate, Englands största ekologiska vingård.

Text och foto: Lena Särnholm

Färden från London går längs täta häckar, förbi pubar och hus med halmtak. Efter knappt två timmar dyker de upp som udda fåglar i landskapet – skyltar med vingårdsnamn. Harbourne, Chapel Down, Sandhurst – och se där, Bibbenden, som gör ett läskande rött på Dornfelder, en balanserad överraskning på 10,5 procent.
Men vi åker vidare, till en väderbiten träskylt som dinglar i vårvinden, Oxney Organic Estate. Parkerar bakom en lada och torkar förvåning ur ögonvrån. Utsikten är 14 hektar vingård.

Kristin Syltevik, bördig från Norge och tidigare inom pr-branschen, och hennes man Paul Dobson, golfproffset som lagt klubborna på hyllan, flyttade hit 2009 för att bli bönder. De odlade vete och höll får. Tre år senare kunde drömmen bli verklighet – de första vinrankorna planterades.
– Jag ville ha madeleine angevine, en korsning som jag visste trivdes i vårt klimat. Men en konsult fick mig på andra tankar, berättar Kristin medan hon ställer fram en handfull flaskor till provningen.
Valet föll på de tre champagnedruvorna samt den franska hybriden seyval blanc, för att säkra upp.
– Vi blev rekommenderade lite seyval blanc för att sprida riskerna. Om du har ett dåligt år är den din räddning.
Kristin tänker på 2017, då de drabbades av en rejäl frost.
– Seyval blanc knoppar senare så den klarade sig bra.

Fokus hos Oxney Estate ligger på mousserande viner, liksom för den engelska vinnäringen generellt. 68 procent av Englands vinproduktion är mousserande; drygt 71 procent gjorda av champagnedruvorna chardonnay, pinot noir och pinot meunier. Den sistnämnda får spela tredjefiolen i Champagne, men i England vinner den allt större respekt.
– Pinot meunier trivs bra, den växer nästan som ogräs, säger Kristin, som uppskattar de jordiga aromerna hos druvan.
Hon får medhåll av Dermott Sugrue, en av Englands mest respekterade vinmakare som dels har sitt eget märke, dels gör mousserande åt bland andra prisbelönta Wiston Estate. Han säger:
– Pinot meunier passar England bra. Den har kort växtsäsong och är inte känslig för frost. Blommar senare, mognar tidigare. Om det tar 140 dagar för chardonnay att mogna här, tar det 100 dagar för pinot meunier. Men folk är som besatta av chardonnay och pinot noir…

Här har England en fördel av att inte vara tyngd av traditioner. Även om det finns vissa regler för att göra Quality Sparkling Wine tillåts fler druvor än på fastlandet. Det fuktiga klimatet tvingar fram ett kreativt tänkande – i slutändan handlar allt om att få en mogen frukt, värdig att transformera till vin. Därför är de inte rädda för tyska korsningar och hybrider. Nu finns ett stort intresse för pinot noir précoce (Frühburgunder), en mutation av pinot noir som växer snabbare än sin högt aktade släkting. Smakprofilen är dock likartad.
Pinot noir précoce odlas i kallare regioner som Tyskland, men är ändå inte helt bekväm där. Den växer ojämnt, angrips lätt av mögel och levererar få klasar. Då går det bättre i England.
– Den mognar tre veckor tidigare än pinot noir, därmed undviker vi risken för botrytis. Det är den mest pålitliga pinot noir vi har, säger Emma Rice, vinmakare på Hattingley.
Kristin Syltevik på Oxney Estate instämmer:
– Den får bra sockernivå och aromer, så vi kommer säkert att plantera mer framöver.

På tio år har den planterade arealen vinmark i England och Wales vuxit med 150 procent. I dag finns 2 500 hektar vingård. Efter fjolårets varma sommar blev det en rekordskörd. Vissa fick så mycket druvor att de inte hade kapacitet att ta hand om allt.
Att odla ekologiskt är däremot fortfarande en utmaning. Julian Kirk på Nyetimber, en av de största vinproducenterna med 260 hektar och först med att plantera champagnesorterna (1988) säger:
– Sedan sju år har vi provat att odla ekologiskt på fem hektar. Men det går inte. Vi får för mycket röta. Det ser inte bra ut.

Men uppenbarligen går det. Oxney Estate odlar ekologiskt på alla sina hektar; Tillingham, tio minuter därifrån, är biodynamiska och i Wales finns Ancre Hill Estate som närmast måste betraktas som en rebell – elva hektar biodynamiskt och några cuvéer utan tillsatt svavel. Mest iögonfallande är deras skalmacererade albarino. Naturligt grumlig med textur och smak som påminner om nypressad apelsinjuice.
Högst personliga kreationer kommer också från Charlie Herring, som skapade nytt liv i en övergiven viktoriansk trädgård. Innanför murarna växer nu bland annat riesling och sauvignon blanc som får behålla sin naturliga struktur ända ner i flaskan.

Tillbaka till Oxney Estate och den sandiga lerjorden 17 meter över havsytan, tio minuter med bil från pittoreska Rye och Engelska kanalen. Här känns det naturvänliga tänkandet just naturligt. Och det präglar allt på gården. Kristin pekar på några hyllor i provningsrummet. Där ligger handflätade korgar och filtar från en vävstol inte långt därifrån.
– I år ska vi satsa på picknickkorgar med charkuterier och ost i stället för en mer regelrätt servering, som gav en hel del svinn. Ingredienserna köper jag lokalt.  Och tänka sig – jag hittade en man som fortfarande flätar korgar för hand, utbrister hon och drar med handen längs de hårt åtdragna pilslanorna.
Precis där fältet med pinot noir slutar står två gästhus som liknar parkerade husvagnar de luxe. Gjorda av väderbiten ek och återvunnen korrugerad plåt.
Provningsrummet består av massivt trä och tegel.

Kristin läser våra tankar, ler och säger till slut:
– Nu är det dags att provsmaka.
Vi börjar med rosén, icke årgångsbetecknad med champagnetrion plus seyval blanc. Den är slutsåld, men vi tar tur. Kristin har sparat några flaskor.
I glaset lämnar ystra bubblor plats för en rödbärig stomme med bitande syra – åtta gram per liter sväljer lätt dosagen på tio gram. Den klassiska cuvén följer samma stil. Elegant, precis lagom brödigt komplex och de där krispiga äppelkinderna som är typiska för vin på den här sidan kanalen.
Fast frågan är om Kristin inte är mest stolt över cidern, gjord enligt traditionell metod. Mjuk mousse med riv i syran och nedtonad nyans av äpplen. En varm sommardag lär den vara det mest populära valet till picknickkorgen.
– Men den är inte helt enkelt att göra. När man vrider flaskorna för att få ner fällningen blir jästen lätt kletig och trög.
Mousserande är dock inte det enda som står på repertoaren.
– Vi har ett par stilla också, folk dricker mer av sådant. Det går bra på restauranger. Och så är det inte dumt för kassaflödet, säger Kristin och påminner om den långdragna processen:
– Att göra vin enligt den traditionella metoden är en dyr investering och du får ligga ute med pengarna länge. Vi har precis börjat sälja 2016.

Men som nya spelare på marknaden (ja, redan romarna odlade vin här, men efter diverse bakslag i form av kallt klimat och krig hände inte mycket igen förrän på 70-talet) insåg engelska vinodlare att det är kvalitet som gäller eftersom väder och arbetsinsats ger höga produktionskostnader. Den traditionella metoden är självklar, och i detta sammanhang är modest temperatur snarare en fördel – det blir bra syra i druvorna.
Det är bara en tidsfråga innan vinvärlden slutar att jämföra det brittiska bubblet med champagne – och cirkeln sluts. Engelsmannen Merret sägs vara före munken Perignon med att fånga bubblorna i flaskan.

Levande viner utmanar i Luberon

Provence bleka pooljuice utmanas av ett färgstarkt gäng som lägger pengarna på vinvänliga lokaler i stället för Instagram-anpassad fernissa. Frankrikes nästa naturvinsnäste finns i Luberon, landskapet som Peter Mayle skrev upp till turistattraktion.

Text och foto: Lena Särnholm

Alexandre Dalet föreslår att vi möts vid infarten till Ansouis. Han vet att jag aldrig kommer att hitta på egen hand.
Klockan är sex och den vita pizzabussen är punktligt parkerad på praktisk plats. Det ryker redan ur skorstenen som sticker upp från taket. Lika punktlig är Alexandre, som sladdar in och ber mig följa efter. Vi lämnar asfalt och skumpar ut på grus, slingrar upp längs vinfält och skog. Nej, jag hade aldrig hittat utan att ligga tätt bakom hans skåpbil.
Alexandre Dalet tillhör nästa generations vinmakare i Luberon, ett ungt gäng som föredrar naturens nycker framför trygg teknik. Sedan något år jobbar de tillsammans under namnet Qui l’eût cru (”Vem skulle ha trott”). Ett passande namn, då de flesta vinmakare längs bergskammen norr om Aix-en-Provence jobbar i en traditionell stil och pumpar ut rejäla mängder rosé och rött med bett. Ändå erbjuder klimatet bra förhållanden för den som vill arbeta utan hjälpmedel; Provence är den region i Frankrike med mest ekologisk vinmark – tolv procent av arealen. Generös sol i kombination med uppfriskande vind och svala nätter lockar fram fin frukt utan att druvorna förvandlas till monster med alkohol i blodet.

Qui l’eût cru har ett manifest där ekologisk odling ligger i lä. De går ett steg längre, vilket avspeglas i levande viner, där textur och upplevelse går utanför provningsprotokoll. Det här är viner som inte bedöms efter smak och färg. Det är känslan som räknas.
Alexandre Dalet gjorde sin första årgång 2016. Han hyr in sig i en lada som han delar med en kollega. Men snart ska han flytta och det går inte att ta miste på hans glädje.
– Den här är inte byggd för vin. Det finns ingen isolering. För varmt på sommaren, för kallt på vintern. Förr sade man att vinet ska inte röras på vintern när det är kallt, och det stämmer. Då drar det åt sig mer syre.
Våren är sen i år så Alexandre kan inte dra om vinerna trots att vi är långt inne i mars. Han vill undvika svavel. Det är bara att vänta.
Vi provsmakar ändå, direkt från tank. Jag tycker mig känna en utvecklad frukt med personlighet. Men Alexandre är sin egen värsta kritiker.
– Det här är inte rent, säger han och häller ut det röda på gårdsplanen.
– Lite volatila syror, muttrar han om ett annat.
Men i slutändan blir det bra, det visade vinerna han presenterade på mässan La Remis i Arles helgen före.

I grannbyn, något större Lourmarin med sitt magnifika slott, gör Julien Besson vin hos Domaine de la Cavaliere. Julien var tidigare kock i Nice och gjorde sin första årgång 2017. Gården ägs av ett par från San Francisco. Hästar, höns, getter och olivträd kompletterar bilden av ett naturligt jordbruk, som förstärks ytterligare när vi tittar på marken där Julien ska plantera nytt, syrah och sauvignon blanc.
– De här stigarna har vildsvinen gjort, säger han och pekar på något som mer liknar en preparerad vandringsled. Det är med andra ord inte konstigt att han har flera rader eltråd runt de små ekarna med tryffelmycel.

Julien gör vitt, rött och en mörkare rosé, där de vita utmärker sig. Bourbolenc bidrar med oväntad friskhet, men det är hans 100% grenache blanc som får mig på knä. Den bjuder på den där oväntade kombination av mogen frukt, rondör och fräschör som gör vinerna från södra Frankrike så fascinerande.
Vi provsmakar under en spontan picknick stående vid ett stenbord på gårdsplanen. Paté, comté, korvar och baguette med skorpa som skaver mot gommen får vinerna att visa sitt bästa. Solen och umgänget gör inte upplevelsen sämre.

En halvtimme österut inleds besöket med espresso ur åttakoppars mokabryggare med morgonens opastöriserade getmjölk serverad från syltburk. Så är också Domaine de Cabrery mer än en vinproducent. Gården är ett kollektiv med tio vuxna som tillhör rörelsen Longo Maï, ett opolitiskt nätverk som strävar efter att vara självförsörjande. Totalt finns tio kollektiv, varav fem i Frankrike. I Luberon har de 23 hektar – 9,5 är planterade med vinrankor. De odlar även vete, grönsaker, oliver och frukt, samt har höns och getter. I skogen bakom huset byggs ett kombinerat bageri och mejeri. I buskarna bredvid ligger ett ekfat med vinäger.
Jorden skiljer sig markant från den i Lourmarin och Ansouis. Här är den nästan röd.
– Vi har större inslag av lera, förklarar kvinnan som visar runt.

Läget är gynnsamt. Byggnaderna ligger på en kulle omringad av vinfält. Mikroklimatet gör att de kan odla allt från de klassiska sorterna grenache och syrah till sauvignon blanc, viogner och clairette.
– Men det är stora problem med syrah här. Efter 40 år dör de, förklarar hon.
– Det är inte på grund av någon sjukdom, utan för att de blir svaga. De kloner man planterade förr skulle ge hög avkastning och klarar inte angrepp särskilt bra. Så vi har tagit fram egna skott som vi ska plantera.
Att göra massal selection kostar en slant, och det finns inga bidrag att söka trots att de gör arbetet för att höja kvaliteten. Om de däremot skulle köpa färdiga sticklingar av marknadens önskvärda kloner är priset ett annat…
Cabrerys viner följer stilen hos de andra naturvinsodlarna i området; druvan står på första parkett.
– Vi jobbar mycket med maceration carbonic, annars blir vinerna för koncentrerade. Däremot har vi vår rosé i barrique för att få fram andra smaker än de traditionella.
Det blir inte många bilder härifrån. Att ta upp kameran i deras gemensamma generösa hem känns som ett intrång. Och mycket riktigt, de ber mig snällt att inte plåta inne i vineriet ifall någon kontrollant skulle se resultatet och hitta något att anmärka på. Fransk byråkrati är inte att leka med.

Laurent Therond

Thérond Laurent i Menérbes är ingen ungdom men ett föredöme för nätverket. Han har en synnerligen enkel källare med stengolv under huset han själv byggt av trä med isolering av halm.
– Alla som kommer in säger att värmen är speciell. Mjuk på något sätt, säger han under rundturen.
Thérond gör inte bara vin. Hans druvor blir också den solsötaste juice eller hamnar i fruktkorgen. Jag får med några flaskor rött av grenache, syrah och carignan att prova hemma i Sverige i lugn och ro. Han har lite bråttom i dag. Klockan fem är det möte i den kooperativa butiken som drivs av ekologiska bönder från trakten. Där finns allt: kastanjer, ost, kött, grönsaker, vin och skönhetsprodukter.
– Allt kommer från en radie av 80 kilometer, säger Thérond stolt.

En liten bit bort hittar jag Valentin Létoquart som just byggt klart sitt vineri. Ett stort vitt stenhus mitt på slätten. Inget märkvärdigt, men perfekt för vinifikation och lagring. Valentin har gått den långa vägen, läs lärt sig själv genom andra, och skruvar fram de mest drickbara skönheter man kan tänka sig.
– Låt oss prova ute i solen, säger han och drar undan skjutdörrarna, drar ned sina solglasögon och häller upp sin pet nat ”Ghost bottle”, en blend av fyra druvor med mineralisk frukt.
– Friskheten kommer från terroiren, förklarar han och pekar på det steniga Luberon-berget i bakgrunden.
– Norrläge.
Valentin har mest rött, av carignan, syrah och grenache, och jobbar så naturligt det bara går. Ryktet om hans ambitiösa arbete sprider sig; veckan efter får jag höra att vinbaren Ducksoup i London föll för hans viner. ”He’s a really good guy”, som delägaren Rory McCoy skriver till mig. Ja, det hänger ofta ihop. Sympatiska människor gör avtryck i sina viner.

Sista anhalt är Les Maoù, Aurélie och Vincent Garreta, utanför Gordes. Vi stämmer träff i vingården, där vita blommor dominerar den spirande grönskan mellan krumma rankor.
– Det är någon form av vild senap. De fanns inte alls för tio år sedan, nu växer de överallt, säger Vincent.
Les Maoù har inte bara carignan, cinsault, syrah och grenache. De gör också vin av auban och caladoc.
– Auban var väldigt populär i södra Rhône förr i tiden. Den ger hög avkastning och knoppar sent. Men nu rycker många upp den, berättar Vincent och skakar på huvudet.
Som de flesta sorter kan även auban leverera med rätt skötsel och handlag; den påminner om en mjukare version av carignan. Ända fram till 1990-talet var auban en av Frankrikes 20 mest planterade röda sorter.
Caladoc är ett barn av ampelografen Paul Truel och är en korsning mellan grenache och malbec. Ambitionen var att få en grenache-liknande variant mer motståndskraftig mot coulure. Trots att den ger bra tanniner och aromer är den förbjuden i appellationsviner. Men Vincent känner sin druva.
– Jag har provat att göra ett rött mousserande, avslöjar han och jag har svårt att dölja min besvikelse när den inte finns att prova. Tänk att få testa Luberons motsvarighet till Lambrusco!
Vincent förvarar alla flaskor i en container vid sidan av ladan.
– Det är mycket bättre, för där har jag ett kylsystem.
Vi provar några viner ur tank, lutade mot väderbitna barrique i den skarpa solen, som i Provence lätt pressar upp temperaturen över 20 även i mars. Men vinerna är friska i all sin rikedom, bär tydliga spår av jorden och det lätta handlag som Qui l’eût cru förespråkar. Det är bara en tidsfråga innan världens blickar vänds hit. Inte minst med tanke på att det kommer att bli en kamp om naturvinerna från Loire de kommande åren; frost både 2016 och 2017 slog hårt mot avkastningen. Men det finns andra källor.

Lena Särnholm, text och foto

Vinet växer fem minuter från Stansted

Engelskt vitt vin snart i klass med det mousserande.

Han verkar mer stolt över sitt formklippta lamm i buxbom, än av att lyckas hålla liv i vinrankorna. Men så är Charles Humphrey ingen vanlig vinodlare.

Charles och Petronella Humphrey bor fem minuter från Stansteds flygplats. För att komma till deras en hektar stora vingård måste man passera trädgården, en uppvisning i engelsk klåfingrighet. Statyer i sten och grönska, porlande vatten och krokiga fruktträd. På den manshöga buxbomshäcken balanserar ett lamm. Designat och klippt av Charles. Han stannar till, pekar och pratar, som för att vi ska tappa fokus och glömma det hemliga rummet där bakom. Själva vingården.
Men vi hittar ett hål i häcken och hukar oss igenom. Charles suckar.
– Så det ser ut. Vi har inte hunnit beskära allt ännu. Du får ta bilderna här, säger han och ställer sig vid en prydligt tuktad rad.
Fältet är planterat med vinvärldens kusiner från landet – de tyska korsningarna huxelrebe, reichensteiner, bacchus och müller-thurgau. Alla äkta vitis vinifera, ändå inte accepterade fullt ut. Men det är bara en tidsfråga. Särskilt bacchus (en korsning (silvaner x riesling) x müller thurgau) har visat sig trivas ypperligt i det engelska klimatet. Förra året chockade Winibirris bacchus med att vinna Decanters Platinum Best in Show som mest prisvärda vita endruvsvin; ”complex, very elegant and a long, clean finish. A perfect aperitif wine!”.
Det är inte bara engelskt mousserande det bubblar om.

Charles och Petronella tillhör pionjärerna på den engelska vinkartan. De drog i gång 1976 av ren nyfikenhet och utan finansiär, till skillnad från majoriteten av nyare vingårdar som drivs av stora stålar.

Hazel End började som ett traditionellt lantbruk med spannmål och grödor. Humphreys jobbade inne i London och hade hjälp med att bruka marken. Så kom sommaren 1976, en av de varmaste i mannaminne. Charles fick inte solsting men väl vilda tankar. Nog borde vin kunna växa i det här klimatet.
– Jag tog med en fransman ut för att titta på platsen som jag tänkt mig. Han sade att det var hopplös jord, att det enda som kunde växa var vinrankor. ”Do you wanna do it?”
Klart att Charles ville. 3000 rankor planterades på sluttningen ner mot ett frostfuktigt vattendrag. Alla dog. Året efter gjordes ett nytt försök – med samma resultat.
– Då skakade fransmannen på huvudet och konstaterade ”this is not a vineyard, this is a graveyard.” Efter tredje året var jag nära att ge upp.
Men ett sista försök gjordes. Ny plats igen och nu gick det bättre. 1996 kunde de göra den första kommersiella skörden. Då hade Charles också klurat ut vilka druvor som fungerade. Precis som alla andra hade han först törstat efter internationella sorter.
– Jag provade med chardonnay, men den fick jag skörda vid jul, skrockar han glatt när vi är tillbaka inne i huset med stråtak. Vi sitter i biblioteket, ett ombonat rum där bokhyllor fungerar som tapet och vi får leta ledig plats att ställa vattenglaset på.

Hazel End må vara en diskret spelare i den brittiska vinboomen, men att prata med Charles är som att få hela historien förklarad för sig. Vin är verkligen inget nytt på de brittiska öarna. Romarna planterade vin här för 2000 år sedan, men när britterna kom över området kring Bordeaux och Gascogne 1152 fick de smak för det mer komplexa som bjöds på kontinenten. Den inhemska produktionen sjönk, och när Bordeaux åter blev franskt 1453 var britternas smak för claret etablerad och nedärvd – och klimatet ett annat. Nu var det kallare och svårare att få fin frukt på hemmaplan.
Det var först på 1950-talet som vinodlingen tog fart igen. Startskottet gick 1951 när det planterades seyval blanc på Hambledon i Hampshire med en uttalad avsikt att sälja vinet. Den franska hybriden seyval blanc är än i dag den mest planterade sorten, men champagnedruvorna och bacchus ligger hack i häl. Den totala arealen är 2000 hektar (men har säkert ökat ytterligare sedan English Wine Producers publicerade dessa siffror 2015), och det finns 500 vingårdar, men bara drygt 130 vinerier. Näringen fick stor publicitet när champagnehuset Taittinger köpte 60 hektar i Kent härom året, men utmaningarna är fortfarande desamma: vädret och konsten att komma på vilken druva som trivs var. Det första ligger utanför din kontroll och det andra kan ta tid. Titta bara på Hazel End.
Charles tycker att uppmärksamheten är berättigad.
– I dag är det engelska mousserande riktigt bra – vi har några kunder som inte gillar champagne, men som gillar vår Three Squirrels. De uppskattar den lite högre syran som vår blend ger. Det stilla vinet däremot behöver hitta sin stil, i dag är det alldeles för stor variation.
Han delar också åsikten att bacchus kan bli för England vad riesling är för Tyskland. En profildruva.
– Den kan bli väldigt aromatisk och fruktig – rent överväldigande. Det är inte alla engelska viner man kan säga det om.
Det är dock viktigt att skörda vid rätt tidpunkt. Här är Charles inte helt överens med sin vinmakare på Shawsgate, där det stilla vinet görs.
– De vill skörda lite tidigare för att få bra syra och skärpa, men jag är orolig för att aromerna inte hinner utvecklas.
Det behöver han dock inte vara. Trots den höga syran finns frukten där. Inte tropisk, mer svalt trädgårdsaktig – en spegling av engelsk terroir så som vi känner den.
Charles säger att det aldrig har varit aktuellt att bygga ett eget vineri.
– Det kräver alldeles för stora investeringar, särskilt om du vill göra mousserande.

Hazel End har olika cuvéer varje år. 2011 och 2012 var kalla och blöta så allt gick till Three Squirrels; 2014 hade de nyplanterade bacchusrankorna växt till sig så pass att det gick att göra ett endruvsvin. Shawsgate vinifierar basvinet, och det som ska bli mousserande skickas till Wiston Estate i Sussex. Där jobbar en av landets bästa vinmakare, Dermot Sugrue, tidigare på mer kända Nyetimber. Han ligger bakom Wiston Estate Cuvée Brut 2013 som utsågs till bästa engelska mousserande av Decanter i fjol. Wiston har Storbritanniens enda coquardpress. Det finns bara fyra sådana traditionella pressar utanför Frankrike.

På tal om årgångsvariationer och vädret är frågan oundviklig: hur är det med chaptalisering?
– Det är det normala, erkänner Charles.
– Men 2009 var ett fantastiskt år, allt växte av sig själv. Det var vad vi kallar ett deckchair-year. Vår 2009 är populär och har faktiskt vunnit en medalj.
Det är tydligt att bacchus ligger honom varmt om hjärtat. Förtjust gnuggar han händerna och lutar sig framåt för att leverera sina planer.
– Jag skulle vilja göra ett orange vin av bacchus. Jag tror att den lämpar sig bra för det med tanke på aromerna.
Bacchus jämförs ibland med sauvignon blanc, och skalmacererade viner av den druvan kan bli mycket intressanta. De får en annan tyngd och textur, det gröna sticket ersätts av en rund aprikoston. Det finns ett sådant vin på marknaden, Chapel Downs Orange Bacchus. Chapel Down är kända för att experimentera. De var också först i England med att plantera albarino.

Och där står vi i dag. Engelskt vin har vuxit sig så starkt att det är dags att testa nya marker och metoder. Det gäller bara att hitta sin stil och våga välja de druvor som faktiskt klarar att mogna; ett bra vin börjar alltid med en bra frukt.
På den röda sidan famlar man dock fortfarande. Det är svårt att släppa de internationella sorterna, som alltid går att sälja på sitt namn. Men även här är det hybrider och kusiner som presterar bäst.
– Rondo och dornfelder tror jag mest på, säger Charles.
– Det är flera som provar med dem, och det kan bli bra. Det blir josiga viner i Beaujolais-stil.
Avslutningsvis det allra viktigaste – skillnaden mellan engelskt vin och brittiskt dito. Engelskt vin är helt producerat i England medan brittiskt kan var gjort av importerat mustkoncentrat. Och det är en helt annan historia.

Lena Särnholm, text och bild

RAW London

– Ärligt talat, jag vet inte heller vad det är, säger Fabio Bartolomei och vinklar flaskan mot ljuset. I det orange vinet vilar stora sjok av något som liknar papper.
RAW Wine må ha vuxit upp och gå mot mainstream, men överraskningar saknas inte.

Fabio Bartolomei på Vinos Ambiz i Castilla y Leon tillhör den där sortens människor du inte kan motstå. Hela hans uppenbarelse utstrålar passion. Äkta passion. Vi har mötts på vinmässor runt om i Europa, och alltid dras jag som en magnet till hans vilda sällskap. Här snackar vi inte ”50 shades of grey”, det här är tusen nyanser av orange. Druvorna är garnacha, albillo, malvar, doré, chelva, sauvignon blanc, villanueva… frågan är om han själv har koll på allt. Men varför skulle han? Naturen vet uppenbarligen vad den pysslar med i det tuffa klimatet här i centrala Spanien.
Han studerar den märkliga ansamlingen som brottas på botten i flera av flaskorna.
– Kanske något som har bildats av protein, gissar han.
För mig spelar det ingen roll. Klumparna är tydliga tecken på att det här vinet har fått leva sitt eget liv.

Vinos Ambiz är en av de bästa ambassadörerna för RAW. Mässan som började i London men nu även arrangeras i Berlin och New York marknadsför sig med levande viner, transparens, äkthet, naturligt – kort sagt, ”nothing added, nothing taken away.” Hur de motiverar killen med bag-in-box i ett hörn – visserligen ekologiskt odlat – är för mig en gåta. Eller hur de förklarar medverkan av viner med 70 mg svavel. Till deras försvar ska dock sägas att mängden svavel finns utskrivet i katalogen och naturviner handlar om bra mycket mer än den kontroversiella tillsatsen.
Men slår man sig för bröstet för att vara naken och avantgarde får man leva upp till sitt eget rykte. Jag har träffat flera vinmakare som inte längre vill åka hit, med motiveringen att ”dörrarna är öppna för alla”.

Med det sagt är RAW fortfarande ett ypperligt tillfälle att förlora sig i den outsinliga floran av autentiskt framställda viner. Det mesta är trots allt väldigt bra.
Som alltid är det lätt att fastna hos kära bekanta, som Vinos Ambiz (prova hans skalmacererade sauvignon blanc om ni får tillfälle – så här ska den gröna, snipiga druvan smaka!) och hans landsman Àlex Ruiz på Els Vinyerons Vins Naturals.
I Italien har vi den hängivet smågalna Massimiliano D’Addario, som främst gör olivolja men vars viner brinner med samma glöd – specifika nyanser, komplext upplägg och en drickbarhet som närmar sig det farliga. Podere Pradarolos skalmacererade Vej 2014 med silkeslena bubblor som tämjer tanninerna är en annan favorit.


– Du bara måste prova Domaine Viret. De är lite knäppa, men vinerna. Oj, oj.
Rory McCoy himlar med ögonen. Han jobbar på Rawduck och Ducksoup, smultronställen för Londonbesökare i desperat behov av en genuin boost bland alla turistfällor. Rory är en vän att hålla i handen, så jag stångar mig fram till bord 30 och de kosmiska vinerna.
Domaine Viret har sin egen filosofi, La Cosmoculture®. Den går djupare än biodynamin, anpassar sig efter energifält, jordströmmar, underjordiska vattendrag… Philippe Viret är dock inte helt förlorad i det blå. Han har affärssinne nog att registrera sitt varumärke i hela världen och räds inte heller att visa upp sin magi. På gården i södra Rhône kan du boka olika typer av oenoturism. Och nyfiken blir man. Vinerna har en personlighet, en suggestiv charm, är dubbelbottnade och rättframma på en och samma gång. Ett av de bästa är Dolia Ambré, ett äktenskap av muscadet petit grain, bourboulenc, clairette rose, rousanne och grenache blanc som fostrats i amfora. Glöm de stundtals sturska orange bastarderna från Georgien; det här är något att sätta i händerna på de som är tveksamma till denna kulör på ett vin.


Gérard Eyraud och hans fru drar blickarna till sig. Han klädd i en allt annat än diskret skjorta; hon med glasögon som fångar upp hans djungel. På bordet – bara magnumflaskor. Gården heter Domaine de Rapatel, ”varm sol” på katalanska. Ett passande namn. Värmen strålar ur både flaskor och människor. Kan det bli mer levande än så här? Som brukligt i söder är druvbuketten rik: chasan, rousanne, grenache, syrah, cinsault… inget svavel men en rejäl skopa kärlek. Voilà! Här blir blir man stående ett tag.
– Aren’t they just fantastic? Brilliant things. And they are my friends – of course.
Så händer det igen. En bekant kommer fram och berättar att det som just gav mig svaga knän är ett verk av hans vänner. Men jag är inte förvånad att Alan Couillaud från Muscadet och jag har samma smak; vinvärlden förenar på något märkligt sätt. Man dras till samma saker och vägar korsas. Wendy Paillé har jag följt ända sedan jag skördade hos Pithon-Paillé hösten 2014. Nu jobbar hon hos Le Soula i Roussillon. Jag letar upp deras bord och möts med ett leende och en öppen famn.
– Selfie time, utbrister hon och viftar med mobilen.
Motvilligt grinar jag upp mig medan hon avslappnat kvittrar på:
– Det var väl i Paris vi sågs senast, eller var det i Angers? Är det inte dags att komma och hälsa på hos oss?
Ja, vem vet var vi ses nästa gång. Det enda jag vet är vi ses igen. Någonstans.

Lena Särnholm, text och foto 

”Flaws are not faults” om Naturvin

Vari ligger charmen med naturliga viner? Vad består lockelsen av? Och varför är de som ett rött skynke för oinvigda?
Under the Real Wine Fair i London försökte två passionerade vinprofiler reda ut begreppen. Resultatet blev snarare det motsatta – nyfikenheten och frågorna blev både större och fler.
Det var säkert meningen.

Herrarna Jamie Goode och Doug Wregg rivstartade. Hällde upp Matassas CuveeMarguerite, en smått slöjig version av viogner och muscat a petit grains, och kastade ut frågan:
– Kan man egentligen sätta poäng på vin?
Jamie satt inte svarslös på Dougs provokation.
– Klart man kan. Men det svåra är när vi kommer till esoteriska viner, de är så personliga.
Jamie Goode är vinskribent och kolumnist i The Sunday Express. Han har skrivit flera böcker och driver bloggen wineanorak. I grunden har han en doktorsexamen i plantornas biologi.

Hans sparringpartner för dagen, Doug Wregg, NYC-född Londonbo, gav upp tanken på att bli lärare för att förlora sig i restaurangbranschen. Började som sommelier, blev småningom en av huvudpersonerna på Les Caves de Pyrène. Han har hjälpt flera prisbelönta restauranger med deras vinlistor och skriver för olika tidningar. Men bäst beskrivs han som en välartikulerad terroirist, vars hjärta dunkar för viner med tydliga spår av sitt ursprung (vad nu det innebär, egentligen).

Naturvin

Att naturviner är svåra att bedöma hindrar inte att det måste göras, menar Jamie, som har suttit i många smakpaneler. Men han ogillar att tala om vin i tekniskt analytiska termer. Det är att dissekera vinet och missa poängen, menar han.
– Vad det handlar om är att hitta transparensen till vinets själ. Frågan man ska ställa sig är: Kan jag se vinets själ, och vad säger den?
Viner utsätts inte bara för Parker-skalans svartvita siffror. Det finns en mängd vintävlingar där priset i form av en klisterlapp att sätta på flaskan kan vara skillnaden mellan att sälja och inte.
– Vi behöver tävlingar, de är nödvändiga för att guida folk. Vi vill ju att ”the good guys” ska vinna! utbrister Jamie. Det gäller bara att hitta rätt folk till juryn.
Doug påminner om att det var när man började med tävlingar som alkoholhalten i vinerna steg. Druvorna skördades senare, med högre sockerhalt, och fick smaka mer ek.
– Vinets uppgift blev att förföra, och det tappade i struktur. Men nu verkar det som att trenden har vänt. Folk har tröttnat på kraftpaketen, man vill ha lättare röda viner igen.
Diskussionen kom därmed in på vinets struktur, på fel och brister. När blir ett vin behäftat med fel? Och vad händer om det är vinmakarens intention att vinet ska ha en smula brett? Kan man då säga att det är en defekt?
– Skavanker kan göra ett vin mer intressant, säger Doug, ”flaws are not faults”.
– Du måste se till helheten. Gillade du vinet? Det är det som är det viktiga. Och alla behöver faktiskt inte gilla alla viner.
Jamie hakade på:
– Det kan finnas en detalj i vinet som i sig smakar illa, men som reagerar positivt med andra substanser och stöttar upp helheten. Det är som om du gick in i ett tyst rum med en pool och en droppe faller ner. Den gör att du kan höra tystnaden. Det behövs något som sticker ut.
IMG_1438
Att naturviner möter motstånd i den klassiska vinvärlden är inte konstigt. Dessa viner lever, ändrar skepnad från en timme till en annan, från en dag till nästa. Det kan inleda reduktivt för att helt plötsligt blomma ut, och sedan backa igen. Det passar helt enkelt inte in i mallen.
– Vin speglar sig i våra erfarenheter och i stämningen, i tillfället. Dessutom är det gjort för att komplettera mat. Det handlar om en relation när du dricker vin. Du ändras. Vinet ändras. Det är en pågående process, säger Jamie, som tycker att de termer vi har lärt oss för att beskriva vin kan förstöra mötet.
– Naturliga viner faller utanför ramarna, vi har inte ord för att beskriva de här aromerna. Men för mig är det positivt, det hjälper mig att stanna i vinet, i upplevelsen.
– Du kan visserligen bryta ner vinet i delar och klicka i boxen för syra, för färg, för fyllighet och längd, men det hjälper dig inte att förstå vinet.
– Vin måste bedömas utifrån ett sammanhang, det måste sättas i en kontext.
Annat som naturvin tvingas stångas emot är det inte alltid bär smak av terroir, ur ett klassiskt perspektiv. Men vad är egentligen terroir? Diskussionen blir knappast lättare av att varken naturvin eller terroir har något regelverk att luta sig mot.
Ta till exempel vita druvor med skalkontakt. Får det smak av sitt ursprung, sin terroir, eller är det ett resultat av en process? Smaken i skalen kommer ju onekligen från naturen runt omkring, från vädret och de geografiska förhållandena – det vi kallar terroir.
– Orange vin kräver ödmjukhet. Du måste vara ödmjuk för att kunna förstå det, och det är en resa som vi alla måste göra. Det finns många som gillar naturvin men som inte gillar orange vin bara för att det inte för vidare terroiren, säger Jamie.
– Naturvin är som att växa upp, du lär dig att allt är inte svartvitt, det finns nyanser och paradoxer. Det kan vara både ock.
Kanske är det där vi har kärnan i naturviner – viner som lever sitt eget liv och ställer krav på den som tar det i sin mun. Intellektuellt är kanske fel ord, men det framkallar onekligen en reaktion.
– På så sätt har naturvinsrörelsen fått en olycklig framväxt, det har blivit för och emot. Som att du måste ta ställning, omöjligt kan gilla både Bordeaux och lite brett, säger Jamie Goode och ler. Han vet att den påhittade paradoxen är fullt möjlig och att det är just det som berikar livet. Att se nyanserna och inte låta sig hindras av uppdiktade hinder.
Lena Särnholm, text och foto

Mässan för äkta vara

The Real Wine Fair

Kalla det vad du vill, naturvin eller vin utan tillsatser. De som visar upp sina skapelser på the Real Wine Fair i London den 17-18 april vet i alla fall vad som döljer sig bakom etiketten. Och det är just det som är grejen med dessa viner. Alla gör på sitt sätt, och så lite som möjligt. Och du som konsument måste anstränga dig lite. Det här är ett utbyte, där du inte bara får en dryck som berusar ditt sinne utan också en historia. Vinet är en bärare av kultur, av traditioner, sin växtplats och människorna som hjälpte det på vägen. I den bemärkelsen är det lika fel att kalla the Real Wine Fair för en vinmässa som det är att etikettera vinerna som ”naturliga”. Vin kan ju per definition aldrig vara gjord av naturen allena. Det finns en person bakom som bestämmer i vilken riktning musten ska vandra. Även ett icke-beslut är ett beslut. Ett bättre epitet vore levande viner eller traditionella viner. Det var så här man gjorde ända fram till mitten på förra århundradet när industrin lade sig i.

Här ses några av hjältarna, La Stoppas Elena Pantaleoni och Pierre Breton, och levnadskonstnären Brendan Traceys törstsläckare i klädsam kulör.

Läs mer om The Real Wine Fair, Mässa för naturvin

Text och foto: Lena Särnholm

Brendan traceyPierre BretonEngelsk vingård

Rule Britannia

Den engelska vinnäringen har praktiskt taget slungats ut i rampljuset. Hyllningarna av det krispiga mousserande vinet tycks aldrig ta slut. Champagnehusen står visserligen inte i kö för att köpa mark om denna sida pölen, men nog har de koll på utvecklingen. Stenkoll. Men detta uppsving har inte skett över en natt. Pådrivande i bakgrunden finns som så ofta entusiaster, som började med att själva kavla upp ärmarna och dra på sig sina Wellington. Som Charles och Petronella Humphreys på Hazel End Vineyard, några kilometer från Stansteds flygplats. Den varma sommaren 1976 kom de på den våghalsiga – eller genialiska – idén att plantera lite vinrankor som komplement till sina traditionella grödor. Mest på kul. Nu har de fyra acres, drygt 1,6 hektar, mark under vin. Det mesta är vädertåliga resistenta sorter som müller-thurgau, huxelrebe, reichensteiner och baccus. Särskilt den senare har rotat sig så bra att Charles ska göra ett endruvsvin av årgång 2015. Han må ha uppnått de grå tinningarnas charm, men upptäckarglädjen har han i behåll.
Dessa sorter hör inte till druvornas elitserie, tvärtom, men faktum är att när de planteras i sitt rätta element, får rätt skötsel och omvårdnad, så hävdar de sig väl i mitten av tabellen. Och alla viner kan inte bli en Corton-Charlemange.
Dessutom klarar de sig rätt bra på egen hand, då de har en inneboende härdighet mot fukt och solfattiga himlar. Det äldsta vinet de har till försäljning är en cuvée från 2007, som mycket väl skulle klara lika många år till. Frukten finns kvar, ren och krisping med drag av gröna äpplen och citrus, uppbackad av en lite oljig rondör av honung och ljung. Komplext är kanske att ta i, men intressant och välgjort med tanke på omständigheterna.

 

Hazel End 2IMG_4633IMG_4642

Fruktsam resa i Alsace

Domaine Bott-Geyl i Alsace är biodynamiskt certifierad sedan 2002. Det fanns ingen annan väg att gå, om man som Jean-Christophe Bott brinner för att göra det bästa för naturen när man nu ändå utnyttjar den för egen vinning – läs odlar vin.
– Sedan vi konverterade har vi fått bättre balans i vinerna, en bättre syra, konstaterar Jean-Christophe, som gladeligen delar med sig av både vin och tankar under en heldagsprovning med Divine på AG:s i Stockholm.
Han hade gärna använt häst för att plöja markerna, för att få bättre struktur i jorden. Men allt går inte som planerat. Efter en lång utläggning kommer han till punkt.
– Jag har ingen häst själv, utan skulle ta hjälp utifrån. Men när jag ringde kunde man aldrig vara säker på om han skulle dyka upp i morgon eller om tio dagar. Och det går ju inte. Helt plötsligt är gräset mellan raderna alldeles för högt, och rötterna för långa. Då skulle man behöva ploga riktigt djupt, med risk att förstöra stockarna.
Han suckar lätt.

Fast frågan är hur mycket bättre vinerna skulle kunna bli. Ja, frågar du mig hade han gärna fått låta skalen ligga med några veckor, kanske månader, för att verkligen ta vara på alla aromer i den elegant mogna frukten. En lite mer funky touch på det hela hade inte skadat mitt i all perfektion. Men visst är det bra. Redan instegsvinet, Points Cardinaux med en blandning av fyra pinotsläktingar (blanc, auxerrois, gris och noir) bjuder blommig berusning i näsan, följd av en generös frukt med bibehållen syra. Det så rent, så skarpt, så fokuserat.
Les Éléments 2013 är mer frodig, lite kraftigare men ändå med en tveklös, direkt fruktighet. Vad annat att vänta med gewurztraminer i ensamt majestät. Kompositionen och strukturen gör att du lätt kan glömma vinet i källaren i tio år. Inga problem.

När vi nästan obemärkt glider över åt det rejält söta hållet hänger paletten med i svängarna. Sötman stegras och syran slår följe. Men Jean-Christophe är inte den som lutar sig tillbaka. Han grimaserar lätt åt min positiva respons på Grand Cru Sonnenglanz 2010, en vendange tardive.
– Jag är egentligen inte förtjust i att skörda så sent. Med passerillage riskerar du så mycket. Druvorna kan frysa, de kan ruttna.
Men gör de det inte blir det desto bättre. Här bjuds en komplex akrobatik i både näsa och mun. Det drar åt tropisk frukt, men med hög svansföring. Förödande gott redan nu, men även här kan du med fördel glömma flaskan till nästa decennium.

Bott-Geyl ligger nordväst om Colmar, nära Riquewihr. Familjen Geyl började göra vin här redan i slutet av 1700-talet. I dag består ägorna av 15 hektar, spridda över åtta kommuner. Druvorna är de klassiska i Alsace: pinot-varianterna plus gewurztraminer, muscat, riesling, chasselas – och säkert något annat som blivit kvar från förr. Odling och vinifiering sker med största respekt för naturen och resultatet är druvrena, terroirpräglade viner.
– Vin ska smaka olika från år till år eftersom förutsättningarna skiftar, säger Jean-Christophe Bott.

//Lena Särnholm text och foto

Hazel End

Äras den som äras bör. Efter besöket på The Dukes Head kunde vi inte annat än mejla Hazel End och tacka för att vi blev golvade av deras vin – engelskt mousserande vin. Inte visste vi att det kunde smaka så! Vi skrev ner våra intryck, tryckte på ”send” och genast kom ett mejl i retur. ”Får vi använda era ord i vår marknadsföring, för vi kunde inte ha sagt det bättre själva.” Självklart. Små producenter som sliter mot jättarna ska få all hjälp de kan få. Särskilt när det smakar så här gott.

www.corylet.com/price.php

// Text: Lena Särnholm

Anksoppa i London

Januarirean i London är verkligen något i hästväg. Men hur många par skor behöver man? Hur många coola jeans? Vad man däremot alltid behöver är ett gott glas vin i trevligt sällskap. Så vi åkte till London för att gå på Ducksoup.

Ducksoup1

Ducksoup

”Hey, nice to see you guys!”

Rory möter oss som alltid med stora famnen, en penna bakom örat och en halvfull flaska i famnen. Det är bara att slå sig ner och be honom sköta föreställningen.

”Orange wine? Yes, we have this”, säger han och rotar fram en flaska från La Stoppa i Emilia Romagna.

”Have you tried it? You MUST try it!”

Vinet heter Ageno, är grumligt och drar snarare åt bärnstenshållet. Det smakar lite som att suga på en trästock som legat ute i piskande regn. Mogna äpplen, stark aprikos. Det smakar mycket. ”Hårdrock” sammanfattar Steve och slår därmed huvudet på spiken.

Ducksoup2

Själv nappar han på erbjudandet om att prova ett frizzante från Quarticello, också Emilia. Liksom alla producenter här på Ducksoup försöker Quarticello att göra så lite som möjligt i vingården, de låter naturen ha sin gång och då blir det lite som det blir. Gott, originellt och egensinnigt, skulle jag vilja säga. Här har du ett mousserande med karaktär, utan att bli champagnetungt. Fungerar faktiskt riktigt bra även till papardelle med vildsvin, som Steve inte kan motstå.

Själv går jag i spinn över en enkel portion ricotta, rakt upp och ner, purfärsk. Smakar som ett fluffigt, vitt moln. Var det kommer ifrån? Londons hippaste ostbutik så klart, La Fromagerie.

Ducksoup3

Tillsammans med notan kommer en slatt från Colombaia i Toscana.
”You can empty this”, säger Rory och lämnar flaskan på bordet.
En halvtimme senare är vi redo att slåss med reajägarna igen.

(Texten publicerades i slutet av december 2013.)

// Text och foto: Lena Särnholm