Novebolle ger prosecco en match

Kampen om bubblorna fortsätter. Den senaste lanseringen kommer från oväntat håll – Novebolle ska sätta Romagna på kartan och ge prosecco en match.

Text & foto: Lena Särnholm

Novebolle är ett varumärke skapat på initiativ av regionens två största vingrupper, med stöd av det regionala konsortiet. Tanken är att lyfta fram de lokala druvsorterna och visa potentialen i en region som länge levt med stämplen kusinen från landet.
Emilia-Romagna må vara en provins, men på plats är det tydligt att namnet är administrativ fernissa. Ingen säger Emilia-Romagna. Det är Emilia och det är Romagna. Den senare, som ligger åt öst och slickar Adriatiska havet, har en historia av hårt arbete. Vinproduktion har alltid spelat stor roll men knappast handlat om kvalitet. Men förmågan finns. Landskapet bjuder på allt från Apenninerna till slättland, böljande kullar och kust. Jordmånen följer geografin och ändrar skepnad med altitud och vegetation.
De dominerande druvorna, trebbiano och sangiovese – det tvistas fortfarande om Romagna är sangioveses vagga – har agerat arbetshästar och levererat till kooperativ och prosecco. Även tysk sekt har fått sin släng av trebbiano.
Med Novebolle ska stafettpinnen tas tillbaka. Vinerna måste vara mousserande, charmat eller traditionell metod. För vitt måste minst 75% vara trebbiano, för rosé minst 80% sangiovese.

Palazzo di Re Enzo vid stora torget i Bologna stod klart 1246. Här samlades vinproducenter från hela Emilia-Romagna i början av oktober. Mässan heter Enologica och drar folk från hela världen.
Ett bord drar blickarna till sig. Det är dekorerat i starka färger, avskalad design och vinkylarna är till brädden fyllda med ett enda vin. Bolé. Det första vinet under etiketten Novebolle.
– Novebolle står för inspiration och ett öppet sinne. Det är ett vin för visionärer, för upptäckare och trendsättare.
Nicole Poggi smattrar på med säljande klichéer medan hon serverar ett glas. Det skummar friskt och smakar likadant.
– Här använder vi 95% trebbiano och 5% famoso. Famoso är en semiaromatisk sort som ger bra frukt, berättar hon och pekar på etiketten för att addera ytterligare ett argument som ska fungera som mervärde – traditionen.
– Det här typsnittet är från 20-talet och representerar belle époque, som också fanns i Italien. På den tiden gjordes mycket mousserande i Romagna, sedan föll traditionen i glömska.
Typsnittet förflyttar onekligen tanken till det glada 20-talet, med cocktailparty, korta klänningar och jazzigt sväng. Novebolle har tänkt på allt – spela på sin historia, vara en underdog, attrahera hipsters.
Det kan behövas. Konkurrensen om bubblorna blir allt hårdare.

Champagne må alltid vara Champange, men i takt med att folk blir upplysta om dess tillverkning och jordkvalitet kanske fler ser sig om efter alternativ. Nu görs till exempel lagringsduglig Lambrusco enligt traditionell metod; varianten med vit vinifiering skulle stå sig bra i en blindprovning mot klassikern från Frankrike.
I England förs diskussioner om att stärka varumärket genom ett namn, likt Novebolle. Två förslag har lanserats för engelskt mousserande: Merret, efter vetenskapsmannen som var först på bollen med bubblor – decennium före Dom Pérignon, och Britagne.
Österrike lanserade nyligen en högsta kvalitetsklass för sitt mousserande, Austrian Sekt g.U. Grosse Reserve, som måste komma från en enskild vingård eller kommun och ligga minst 30 månader på jästfällningen.

Att allt gått så fort i Romagna kan delvis förklaras av att här är man van vid att samarbeta, väl medveten om fördelarna. Småodlare och kooperativ – inget gnissel. Firmorna bakom Novebolle, Caviro och Cevico, representerar tillsammans 15 000 odlare. Men det står var och en fritt att använda namnet, så länge man följer reglerna om druvsort och metod.
– Vi väntar på det sista godkännandet från regeringen, men när allt är klart kommer Novebolle DOC räcka för att identifiera bubblor från Romagna, säger Nicole Poggi självsäkert.
Att etablera ett helt nytt namn i vinvärlden är ett hårt jobb. Därav marknadsföringen, som även handlar om att arrangera event och fester. I sann italiensk tradition.
Lena Särnholm, text & foto

Läs även:

Koi – kompromisslös bubblare

Låt det bubbla i alla kulörer

Emilia-Romagna – smörgåsbordet med, som börjar ta för sig (Storchi, Paltrinieri, San Paolo, Orsi, Bortolotti, Cantelli)

Röda bubblor – en tradition värd att ta på allvar

Traditionell metod lyfter lambrusco

Gambero Rosso provar utan skygglappar

Emilia Romagna spänner musklerna

Lambrusco har hittat hem

FriVin – Fria viner i tajt kostym

Utsålt veckor i förväg och lönlöst att ens försöka få ett ord med vinmakaren, som står där någonstans bakom alla ryggar, svettig av att skvätta till höger och vänster – och till de som armbågar sig fram från sidan.

Frågan är om FriVin har fallit offer för sin egen succé.

Text och foto: Lena Särnholm

Det hinner hända mycket på två år. FriVin i Köpenhamn arrangeras vartannat år och sedan 2016 har intresset för levande viner inte bara ökat. Det har exploderat. De insatta kastade sig över biljetterna och hade sedan att hänga på låset direkt vid öppningen klockan tio. Bara timmar senare skulle det bli svårt att få sina droppar förklarade. Och då tappar mässan lite av sin charm. Det är ju just för att träffa producenterna som man går på provningar som denna.
Jag hade uppståndelsen på känn, så det var bara att göra en tidig fredag i Byen och starta lördag morgon med en dubbel espresso från Coffee Collective.

Första anhalt: mousserande från regionen det bubblar om i dubbel bemärkelse, Emilia-Romagna. Här har det mångfacetterade vinet på lokala druvor allt för länge stått i skuggan av det kända köket. Parmesan, parmaskinka, mortadella, tortelloni och balsamvinäger knuffar man inte ner från piedestalen i första taget. Men vinet är värt sin egen uppmärksamhet.
På FriVin fanns både Quarticello och Terraquilia med energiska springare. Spergola och malvasia di candia aromatico gör sig ypperligt i spritsig form, och Terraquilias blommiga (!) lambrusco di grasparossa var en positiv överraskning. Det är inte bara sorbara i lambrusco-familjen som sitter snyggt i lättare kostym.

Från Italien kommer också Vigneto Altura, där Franceso Carfagna har gjort ett obetalbart arbete på paradisön Isola del Giglio. I tuffast tänkbara terräng växer druvorna som sedan får behålla sin värdighet ända ner i flaskan. Den som en gång provat Alturas gyllene ansonaco (inzolia) glömmer det aldrig.
Det toskanska fastlandet bjuder inte lika stora utmaningar rent geografiskt, men numera är vädret en högst opålitlig medspelare i tillblivelsen av ett vin. Sommaren 2017 var en av de varmaste på länge med månader utan regn. Av detta har jag personlig erfarenhet – det var med svåra skuldkänslor jag duschade bort augustisvettet hos Pian del Gallo i Greve-di-Chianti. Plågorna blev knappast mindre när en tankbil med vatten dammade in på gårdsplanen morgonen därpå.
– Fortsätter det så här vet jag inte vad jag ska göra. Det är dyrt med vatten. Kanske kan vi göra en deal nästa år – vi byter vin mot vatten, försökte ägaren Ettore Biondi skoja till det innan hans ansikte föll tillbaka i rynkor.
Pian del Gallo var inte på FriVin, däremot I Fabbri från grannbyn Casole nära Lamole. Detta är en av de högsta platserna i Chianti, så I Fabbris viner bär alltid på en fräschör – särskilt välkommet ett år som 2017. Vingårdarna ligger på mellan 550 och 650 meters höjd och är delvis formade som en amfiteater, med gamla terasser som renoverades 2002. Till trycket i deras utmärkta sangiovese bidrar vinstockar med rutin, där de flesta har passerat 40-strecket utan minsta spår av åldersnoja.
Hur drickmogna de röda än må vara är I Fabbris vita det vassaste vapnet. Försiktigt skalmacererade lokala sorter landar i en fruktig kompott med nödvändigt motstånd från tanninerna. Synd att det görs i så liten mängd. Och ibland inte alls.

Med smaklökarna inställda på italienskt var lunchpausen given – en kort promenad till Fiolstraede och årsgamla La Tigella. Mitt i turistkvarteren uppenbarar sig denna genuina oas, som rattas av folk från tigellans hemtrakt, läs Modena.
Tigella är ett slags bröd som gräddas i ett järn och fylls med ost och charkuterier. Till det dricks lambrusco från flaska. När vi ber om glas hjälper servitören oss till rätta. Han har varit med förr.
– Visst kan ni köpa glas, men vi gör så här – välj en flaska och betala bara för det ni dricker.
Valet blir inte lättare när listan rymmer ett tiotal lambrusco, flera från just Terraquilia…
Några tigelle senare är flaskan tom och min planerade timme har gått upp i rök sedan länge.

Tillbaka på FriVin är det bara att glömma allt vad diskussion heter. Dominique Derain är omringad som alltid, och vet hur man greppar en flaska. Tur det, för hans mineralskarpa konstverk från Bourgogne vill ingen missa.
Derain har nästan uppnått kultsstatus i naturvinskretsar. Detsamma kan man säga om Karl Schnabel från Österrike. Tillsammans med sin fru Eva driver han en biodynamisk gård i Steiermark, där korna finns kvar för att skapa balans i det gröna. Zweigelt, blaufränkisch, pinot noir, morillon (chardonnay) och rheinriesling… allt rinner ner som en vårflod. Med samma energi som finns i vinerna svingar Schnabel buteljerna mellan törstiga besökare.
– Vi får snacka senare, under middagen, hojtar han med ett leende och återgår till jonglerandet.
Bara att se honom i aktion räcker gott.

Alldeles vid fönstret på andra våningen står Rémi Poujol, vinmakare från Languedoc och självklar på min måste-lista. Rémi är en lågmäld kille som låter vinerna tala. Han har sex hektar strax utanför Pezenas och jobbar med två hästar. Liksom Karl Schnabel och Dominique Derain är Rémi med i S.A.I.N.S, en sammanslutning som jobbar helt utan svavel och arrangerar egna mässor som inte bör missas.
Även här är det de vita som fångar min uppmärksamhet. Ingen tvekan om att clairette, ugni blanc och terret trivs under solen i söder; trots breddgraden har vinerna en mineralisk kärna och en skärpa som om de doppat rötterna i is. Imponerande.

Så här skulle jag kunna hålla på – rabbla härliga viner och sköna bönder i spaltmeter. Faktum är att allt är bra på FriVin. Ismael Gozalos MicroBioWines från Rueda i Spanien, alltid lika skojfriska Toby Bainbridge från Loire, Sylvain Jougla från sydvästra Frankrike som har fått mig att uppskatta sauvignon blanc, Vinyer de la Ruca från Banyuls-sur-Mer i Roussillon…
Det är förståeligt att FriVin drar fullt hus, samtidigt svider det när det blir så trångt att varken vinmakare eller besökare får full valuta. Flera producenter beklagade trängseln; liksom besökarna är de där för att utbyta erfarenheter. Presentera och förklara sina viner. Få feedback och inspiration.
FriVin är inte ensam om detta dilemma. RAW som började i London för flera år sedan har vuxit till ett ”turnerande cirkussällskap”, som en vinbonde uttryckte sig. RAW arrangeras nu även i Los Angeles, New York och Berlin. Ett par vinbönder som var med från början har hoppat av just för att det har blivit för stort och i deras ögon för kommersiellt.
– Först tänkte jag åka till London, men det är för dyrt att hyra bord nu, mumlade en vinmakare i vintras.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Följden blir att det poppar upp off-mässor med ett vassare utbud och mer luft. Det var flera år sedan jag slutade med La Dive i Saumur för att i stället stanna kvar i Angers och gå på Les Anonymes och de andra mindre provningarna. Problemet är bara att nu börjar även de bli trångbodda.
Samtidigt är populariteten av godo. Det innebär att folk över hela världen har upptäckt – och uppskattar – levande, ärliga viner. Viner gjorda med respekt som utvecklas efter egen vilja. Det är inte en dag för sent.

Lena Särnholm, text och foto

Levande viner utmanar i Luberon

Provence bleka pooljuice utmanas av ett färgstarkt gäng som lägger pengarna på vinvänliga lokaler i stället för Instagram-anpassad fernissa. Frankrikes nästa naturvinsnäste finns i Luberon, landskapet som Peter Mayle skrev upp till turistattraktion.

Text och foto: Lena Särnholm

Alexandre Dalet föreslår att vi möts vid infarten till Ansouis. Han vet att jag aldrig kommer att hitta på egen hand.
Klockan är sex och den vita pizzabussen är punktligt parkerad på praktisk plats. Det ryker redan ur skorstenen som sticker upp från taket. Lika punktlig är Alexandre, som sladdar in och ber mig följa efter. Vi lämnar asfalt och skumpar ut på grus, slingrar upp längs vinfält och skog. Nej, jag hade aldrig hittat utan att ligga tätt bakom hans skåpbil.
Alexandre Dalet tillhör nästa generations vinmakare i Luberon, ett ungt gäng som föredrar naturens nycker framför trygg teknik. Sedan något år jobbar de tillsammans under namnet Qui l’eût cru (”Vem skulle ha trott”). Ett passande namn, då de flesta vinmakare längs bergskammen norr om Aix-en-Provence jobbar i en traditionell stil och pumpar ut rejäla mängder rosé och rött med bett. Ändå erbjuder klimatet bra förhållanden för den som vill arbeta utan hjälpmedel; Provence är den region i Frankrike med mest ekologisk vinmark – tolv procent av arealen. Generös sol i kombination med uppfriskande vind och svala nätter lockar fram fin frukt utan att druvorna förvandlas till monster med alkohol i blodet.

Qui l’eût cru har ett manifest där ekologisk odling ligger i lä. De går ett steg längre, vilket avspeglas i levande viner, där textur och upplevelse går utanför provningsprotokoll. Det här är viner som inte bedöms efter smak och färg. Det är känslan som räknas.
Alexandre Dalet gjorde sin första årgång 2016. Han hyr in sig i en lada som han delar med en kollega. Men snart ska han flytta och det går inte att ta miste på hans glädje.
– Den här är inte byggd för vin. Det finns ingen isolering. För varmt på sommaren, för kallt på vintern. Förr sade man att vinet ska inte röras på vintern när det är kallt, och det stämmer. Då drar det åt sig mer syre.
Våren är sen i år så Alexandre kan inte dra om vinerna trots att vi är långt inne i mars. Han vill undvika svavel. Det är bara att vänta.
Vi provsmakar ändå, direkt från tank. Jag tycker mig känna en utvecklad frukt med personlighet. Men Alexandre är sin egen värsta kritiker.
– Det här är inte rent, säger han och häller ut det röda på gårdsplanen.
– Lite volatila syror, muttrar han om ett annat.
Men i slutändan blir det bra, det visade vinerna han presenterade på mässan La Remis i Arles helgen före.

I grannbyn, något större Lourmarin med sitt magnifika slott, gör Julien Besson vin hos Domaine de la Cavaliere. Julien var tidigare kock i Nice och gjorde sin första årgång 2017. Gården ägs av ett par från San Francisco. Hästar, höns, getter och olivträd kompletterar bilden av ett naturligt jordbruk, som förstärks ytterligare när vi tittar på marken där Julien ska plantera nytt, syrah och sauvignon blanc.
– De här stigarna har vildsvinen gjort, säger han och pekar på något som mer liknar en preparerad vandringsled. Det är med andra ord inte konstigt att han har flera rader eltråd runt de små ekarna med tryffelmycel.

Julien gör vitt, rött och en mörkare rosé, där de vita utmärker sig. Bourbolenc bidrar med oväntad friskhet, men det är hans 100% grenache blanc som får mig på knä. Den bjuder på den där oväntade kombination av mogen frukt, rondör och fräschör som gör vinerna från södra Frankrike så fascinerande.
Vi provsmakar under en spontan picknick stående vid ett stenbord på gårdsplanen. Paté, comté, korvar och baguette med skorpa som skaver mot gommen får vinerna att visa sitt bästa. Solen och umgänget gör inte upplevelsen sämre.

En halvtimme österut inleds besöket med espresso ur åttakoppars mokabryggare med morgonens opastöriserade getmjölk serverad från syltburk. Så är också Domaine de Cabrery mer än en vinproducent. Gården är ett kollektiv med tio vuxna som tillhör rörelsen Longo Maï, ett opolitiskt nätverk som strävar efter att vara självförsörjande. Totalt finns tio kollektiv, varav fem i Frankrike. I Luberon har de 23 hektar – 9,5 är planterade med vinrankor. De odlar även vete, grönsaker, oliver och frukt, samt har höns och getter. I skogen bakom huset byggs ett kombinerat bageri och mejeri. I buskarna bredvid ligger ett ekfat med vinäger.
Jorden skiljer sig markant från den i Lourmarin och Ansouis. Här är den nästan röd.
– Vi har större inslag av lera, förklarar kvinnan som visar runt.

Läget är gynnsamt. Byggnaderna ligger på en kulle omringad av vinfält. Mikroklimatet gör att de kan odla allt från de klassiska sorterna grenache och syrah till sauvignon blanc, viogner och clairette.
– Men det är stora problem med syrah här. Efter 40 år dör de, förklarar hon.
– Det är inte på grund av någon sjukdom, utan för att de blir svaga. De kloner man planterade förr skulle ge hög avkastning och klarar inte angrepp särskilt bra. Så vi har tagit fram egna skott som vi ska plantera.
Att göra massal selection kostar en slant, och det finns inga bidrag att söka trots att de gör arbetet för att höja kvaliteten. Om de däremot skulle köpa färdiga sticklingar av marknadens önskvärda kloner är priset ett annat…
Cabrerys viner följer stilen hos de andra naturvinsodlarna i området; druvan står på första parkett.
– Vi jobbar mycket med maceration carbonic, annars blir vinerna för koncentrerade. Däremot har vi vår rosé i barrique för att få fram andra smaker än de traditionella.
Det blir inte många bilder härifrån. Att ta upp kameran i deras gemensamma generösa hem känns som ett intrång. Och mycket riktigt, de ber mig snällt att inte plåta inne i vineriet ifall någon kontrollant skulle se resultatet och hitta något att anmärka på. Fransk byråkrati är inte att leka med.

Thérond Laurent i Menérbes är ingen ungdom men ett föredöme för nätverket. Han har en synnerligen enkel källare med stengolv under huset han själv byggt av trä med isolering av halm.
– Alla som kommer in säger att värmen är speciell. Mjuk på något sätt, säger han under rundturen.
Thérond gör inte bara vin. Hans druvor blir också den solsötaste juice eller hamnar i fruktkorgen. Jag får med några flaskor rött av grenache, syrah och carignan att prova hemma i Sverige i lugn och ro. Han har lite bråttom i dag. Klockan fem är det möte i den kooperativa butiken som drivs av ekologiska bönder från trakten. Där finns allt: kastanjer, ost, kött, grönsaker, vin och skönhetsprodukter.
– Allt kommer från en radie av 80 kilometer, säger Thérond stolt.

En liten bit bort hittar jag Valentin Létoquart som just byggt klart sitt vineri. Ett stort vitt stenhus mitt på slätten. Inget märkvärdigt, men perfekt för vinifikation och lagring. Valentin har gått den långa vägen, läs lärt sig själv genom andra, och skruvar fram de mest drickbara skönheter man kan tänka sig.
– Låt oss prova ute i solen, säger han och drar undan skjutdörrarna, drar ned sina solglasögon och häller upp sin pet nat ”Ghost bottle”, en blend av fyra druvor med mineralisk frukt.
– Friskheten kommer från terroiren, förklarar han och pekar på det steniga Luberon-berget i bakgrunden.
– Norrläge.
Valentin har mest rött, av carignan, syrah och grenache, och jobbar så naturligt det bara går. Ryktet om hans ambitiösa arbete sprider sig; veckan efter får jag höra att vinbaren Ducksoup i London föll för hans viner. ”He’s a really good guy”, som delägaren Rory McCoy skriver till mig. Ja, det hänger ofta ihop. Sympatiska människor gör avtryck i sina viner.

Sista anhalt är Les Maoù, Aurélie och Vincent Garreta, utanför Gordes. Vi stämmer träff i vingården, där vita blommor dominerar den spirande grönskan mellan krumma rankor.
– Det är någon form av vild senap. De fanns inte alls för tio år sedan, nu växer de överallt, säger Vincent.
Les Maoù har inte bara carignan, cinsault, syrah och grenache. De gör också vin av auban och caladoc.
– Auban var väldigt populär i södra Rhône förr i tiden. Den ger hög avkastning och knoppar sent. Men nu rycker många upp den, berättar Vincent och skakar på huvudet.
Som de flesta sorter kan även auban leverera med rätt skötsel och handlag; den påminner om en mjukare version av carignan. Ända fram till 1990-talet var auban en av Frankrikes 20 mest planterade röda sorter.
Caladoc är ett barn av ampelografen Paul Truel och är en korsning mellan grenache och malbec. Ambitionen var att få en grenache-liknande variant mer motståndskraftig mot coulure. Trots att den ger bra tanniner och aromer är den förbjuden i appellationsviner. Men Vincent känner sin druva.
– Jag har provat att göra ett rött mousserande, avslöjar han och jag har svårt att dölja min besvikelse när den inte finns att prova. Tänk att få testa Luberons motsvarighet till Lambrusco!
Vincent förvarar alla flaskor i en container vid sidan av ladan.
– Det är mycket bättre, för där har jag ett kylsystem.
Vi provar några viner ur tank, lutade mot väderbitna barrique i den skarpa solen, som i Provence lätt pressar upp temperaturen över 20 även i mars. Men vinerna är friska i all sin rikedom, bär tydliga spår av jorden och det lätta handlag som Qui l’eût cru förespråkar. Det är bara en tidsfråga innan världens blickar vänds hit. Inte minst med tanke på att det kommer att bli en kamp om naturvinerna från Loire de kommande åren; frost både 2016 och 2017 slog hårt mot avkastningen. Men det finns andra källor.

Lena Särnholm, text och foto

På besök i Anjous kreativa kretsar

Vita dukar, Riedel-glas och stressade utsända i kostym och stilett. Vinmässan i Montpellier i slutet av januari är en stor kontrast mot den uppsluppna tillställningen i Loire månaden tidigare – där är borden fläckiga av ivrigt upphällt vin och en konstnär har ockuperat ett hörn där hans barn som bäst möblerar upp en liten lekpark.

Välkommen till världen där det vinet är en kreativ uttrycksform och naturen står för spelreglerna.

Det sägs – slentrianmässigt och säljande – att vin görs i vingården. Ofta är det inte sant. Majoriteten av världens vin forceras fram med vinst i blick. Växer det inte som det ska finns medel att ta till, och duger inte det fortsätter idérikedomen i källaren. Det senaste exemplet kommer från Nya Zeeland, där billigare sauvignon blanc-druvor köps från Australien för att pressa priset till brittiska varuhus (källa: Decanter).

I Anjou i västra Loire har det växt fram en annan rörelse. Här bor åtskilliga producenter som är mer bönder än vinmakare. De gör vad vi kallar naturvin, men är medvetna om att epitetet har sina brister. Därför pratar de sällan om det. Desto mer passionerat berättar de om hur de gör, och varför. Här råder total transparens – såväl innehållsförteckning som certifikat är irrelevant. Litar du inte på deras ord är det bara att åka ut nästa dag och knacka dörr. Räkna med att du blir kvar över lunch och inte kan sätta dig bakom ratten på några timmar. Här är vin en del av livet och man lever för vinet.
Mässan heter En Joue Connection och arrangeras i den lilla byn Saint-Lambert-du-Lattay. Här bor kändisar som Pithon-Paillé, Mosse och Herbel – alla för etablerade för att ta plats bakom något av de enkelt uppställda borden. Fem euro i inträde och leken kan börja.

Clément Baraut är ett enda stort leende, omöjlig att gå förbi. Han häller upp en bärnstensfärgad dryck.
– Chenin blanc med nio veckors skalmaceration. Det är andra året jag gör det. Första året blev det vinäger, säger han och inväntar spänt min reaktion. Verbala utlägg ligger inte för honom, det är den spontana känslan han vill åt. Är det gott eller inte?
Clément kommer från Bourgogne, är utbildad ekolog och oeonolog och började göra vin 2009. Han äger bland annat mark i Savennières, ett av Frankrikes främsta vitvinsdistrikt. Med den bakgrunden har han kunskap att göra vad han vill.
Hans petillant naturel av grolleau har mer än en förnimmelse av volatila syror.
– Det var inte riktigt meningen, men en del gillar det.
Grolleau odlas nästan bara här i Loire, har låg alkohol, hög syra och härlig frukt och slutar därför ofta som rosé. Grolleau delar ödet med andra eteriska sorter att höra hemma i en region med mer potent material. I Anjou finns cabernet sauvignon och cabernet franc. Samma olycka gäller aligoté och gamay i Bourgogne, liksom müller-thurgau i Tyskland och cinsault i Languedoc-Roussillon. Men rätt planterad och med omvårdnad kan även dessa karaktärer stråla, dock i en annan stil. Men varför jämföra? En stekhet sommardag längtar du knappast efter en knock på 14 procent.

Tomas Boutin är en annan producent som inte räds naturens utmaningar. Han tröttnade på att alla viner smakade likadant, och tack vare bland andra Xavier Cailleau och Benoit Courault upptäckte han att det är möjligt att göra på ett annat sätt. Han har gjort vin i tio år, och han har kommit långt på kort tid. Hans tidiga söta chenin blanc kunde öppna sig själva när man minst anade det.
– Nu har jag lärt mig att hålla på flaskorna en tid för att försäkra mig om att de inte börjar jäsa igen. Jag använder väldigt lite svavel, så då kan det hända.
Ibland kan det gå åt andra hållet – vinerna jäser ut helt direkt och utvecklas till något annat än tänkt.
Tomas häller upp Extaze 2014, ett vin vars namn var givet.
– Det är en sent skördad chenin som kom upp i över 15 procent, säger han och ser inte helt besviken ut. Vinet har en krämig textur och hjärnan drar paralleller till sherry; det finns oxidativa inslag som fyller upp och kittlar till. Känslan av extas lurar runt hörnan.

Trots att det bara är runt 25 producenter på mässan får smaklökarna åka berg- och dalbana. Här bjuds ovanliga kombinationer och texturer. Vissa viner skapade av tvång då frosten högg ihjäl halva skörden; andra ett resultat av ren skaparglädje. Till de senare hör Julien Flaws. Han har någon hektar och blandar respektlöst chenin blanc med sauvignon blanc. ”Culbuto” har två tredjedelar sauvignon blanc, en tredjedel chenin, i ”Les Cancres” är proportionerna de omvända och resultatet aningen sötare men lika välbalanserat. Och vilt.
Sebastien Fleuret från grannbyn kallar sig microvigneron, med all rätt. Han arbetar som forskare inne i Angers men har byggt ett vineri på baksidan av villan där han mejslar fram små under från sina 2,5 hektar.
En dag lyckas jag hitta infarten och får en rundvandring som är klart på någon minut. Provsmakningen däremot tar sin tid.
I ett hörn står en damejeanne. Sebastiens leende är både spjuveraktigt och stolt.
– Jag hade chenin i en tank, och efter ett tag började det oxidera. Först tänkte jag slänga det, men frågade runt lite om det fanns något jag kunde göra. Jag fick rådet att tappa av det översta och lägga i en damejeanne.
Ingen dum idé. Vinet är oxidativt men lika oklanderligt som en savagnin från Jura. Och precis lika gott till comté som sin ofrivilliga förebild.

Till det yngre gardet hör också Adrien de Mello, inne på sin tredje årgång. Det här är en kommande stjärna vars viner redan är på väg mot kultstatus; hajpen tog fart när det blev känt att Sébastien ”Babass” Dervieux hellre svalde än spottade hans viner.
Adrien hyr in sig på Château de la Genaiserie, ett slott med anor från franska revolutionen, centralt i Anjou med grannar som Babass, Jérôme Saurigny, Pat Desplats och Cédric Garreau.
– Det är fantastiskt att ha dem så nära, de är otroligt hjälpsamma. Jag ringde Babass tidigare i dag för att fråga vad jag ska göra med min chenin-sauvignon blanc som ännu inte har börjat den malolaktiska jäsningen, berättade Adrien när jag hälsade på i somras.
Han pekade på en sexlitersflaska i grönt glas.
– Om det inte kommer i gång fyller jag den med vin och ställer ute i solen, så att malon startar. Sedan häller jag tillbaka det i tanken.

Hans vineri må ligga i en slottsflygel, men här i mörkret kan kontrasten mot exteriören knappast vara större. Utrustningen är ett hopplock av vad han har fått tag i och de glänser inte av puts utan av patina. Som järnkitteln han kokar nässlor i till sina preparat.
– Det finns moderna kokare, men den här kostade bara 50 euro och duger bra.
Frågan är om Adrien hade orkat kämpa på utan hejaropen. Första året förlorade han 80 procent under vårfrosten. Samma sak 2017. Det tvingade honom att åka ner till sin tidigare arbetsgivare i Châteauneuf-du-Pape för att vinifiera syrah. Tyvärr biter inte frosten på räkningar…
Han har 3,5 hektar och arbetar en del mark med Toscane, en 10-årig arbetshäst som han kunde köpa tack vare crowdfunding. Toscane är en comtois, en mycket populär ras bland vinbönder och ett blickfång för betraktaren – de flesta hästar är Marabou-bruna med gräddgul man och svans.
På markerna växer såväl rött som vitt. För de röda – gamay, cabernet franc och cabernet sauvignon – föredrar han maceration carbonique.
– Jag vill ha drickbarhet i mina viner.
Vi provade två viner från 2016 – gamay och cabernet sauvignon. Gamayen hade högre alkohol (13,6%) än cabben (12,5%).
– Som sagt, jag är inte ute efter alkoholen. Aromen är viktigast. Jag skördar när druvorna smakar bra.
Cabernet sauvignon hade knappt kännbara tanniner, mer syrliga svarta vinbär, och en underbar drickbarhet, precis vad Adrien är ute efter.
Hans gamay doftade som en bättre Beaujoulais Villages, packad med frukt, men behöver tid. Alkoholen var ännu lite för markant. Men Adrien visste vad han skulle göra – ingenting. Det är bara att vänta. Vänta, prova, vänta, prova. Tids nog infinner sig balansen.
Är det något en vinmakare måste ha är det is i magen och tålamod. I alla fall om man vill hålla sitt samvete rent.

I Saint-Lambert-du-Lattay börjar klockan närma sig sju, dags att runda av. Besökarna sörplar i sig de sista ostronen som säljs vid entrén, tar en cigg och kånkar iväg med sina flaskor till bilen.
Men alla åker inte hem. Musiken skruvas upp, borden rensas från flaskor och spill och arrangeras till ett enda långt community table. Nu ställs andra flaskor fram. Magnumbuteljer. Några med etikett, andra utan. Det är nu den riktigt roliga provningen börjar, den när vinmakarna testar varandras viner – några som stått i källaren experimentellt längre, andra tonåringar från tank. För maten svarar en erkänd kock från Angers som förberett sig hela dagen. Festen kan börja.

Lena Särnholm, text och bild

Historien i flaskan lyfter vinet

Montpellier. Vinet är bärnstensfärgat och smakar därefter. Men Alexandre Coulange är stolt. Detta var vad naturen gav.
– Det är en blandning av chardonnay 2015 och 2016 och -15 var lite oxidativ. Den tidigare banktjänstemannen Alexandre, som nu lever ut sina lustar i vingården, är ett av många exempel på den kreativitet som berikar vinvärlden.

I månadsskiftet januari-februari kommer världen till Montpellier och Angers. I alla fall sommelierer, vinskribenter och importörer. Millésime Bio och Vins de Loire drar majoriteten, men de mindre mässorna som följer i dess spår lockar allt fler. Det är ju där det händer.
Bara i Montpellier bjuds fyra-fem off-mässor med inrikting på hantverksmässigt framställt vin, inte så sällan skapade av nybyggare som tröttnat på storstad och arbetsdagar framför datorn. Sugna på att göra något riktigt, med sin egen kropp som verktyg, letar de mark för att förverkliga sin dröm. Och då får man nöja sig med vad som bjuds.

Alexandre Coulonge håller till på Domaine Thuronis i västra Languedoc, strax söder om Carcassonne. På gården odlas vin och vete; Alexandre ansvarar för 9,5 hektar med främst Bordeaux-sorter, men också den omvärderade uppstickaren marselan – en korsning mellan cabernet sauvignon och grenache från tidigt 60-tal. Först fick den tummen ner då den inte producerade tillräckligt potent, men några decennier senare när fokus skiftade till kvalitet tog marselan revansch. Ett extra plus är att den tål tuffa duster med mjöldagg.
Alexandre startade med tomma händer och köper in utrustning efter hand. Han ser det inte som något negativt.
– Det tvingar mig att experimentera. Ett år fick jag göra en rosé-pet nat av malbec. Pressen var full och jag hade ingenstans att göra av druvorna.

Den elegant oxiderade chardonnayn med sträva aprikostoner är ett lyckat experiment av nöden framställt. Två klena årgångar i rad – Alexandre såg ingen annan utväg än att blanda.
Hans sauvignon blanc från 2012 har en annan stil. Mer fokuserad, koncentrerad frukt utan störande grönstick.
– Jag föredrar att skörda lite senare, så den håller 14 procent, förklarar Alexandre.
Han vill gärna visa den potential som döljer sig i sauvignon blanc, att den kan leverera så mycket mer än krusbär och kattkiss.
– Jag har provat det mesta – mousserande, sött, skalmacererat. Men botrytis går inte, vi har inte ädelröta här, så jag frågade bland andra Jérômy Saurigny i Loire om råd för att göra något liknande.
Lösningen blev att skörda tidigt för att få bra syra och sedan låta druvorna torka på halmmattor tre-fyra veckor.

Alexandre deltog på Roots 66 som hölls vid ett slott på gångavstånd från centrum. En miljö som gjord för att ge vinerna rättvisa. Några bord bort stod en annan producent som också håller sig utanför boxen; Stephane Rocher från naturvinsparadiset Anjou, vars viner fick en caviste från Berlin att spetsa smaklökarna. Inte konstigt, då Stephanes filosofi är lika tillåtande och frisinnad som atmosfären i den tyska metropolen. Han gör en vit stilla cabernet franc (!) som kittlar med sin säregna profil, och den småsöta Strawberry Fields får alla att drömma sig bort till soliga sommardagar.

Olivier Falleckor från Moulin-à-Vent lirar i samma division. På frågan hur många hektar han har tar han fram sin mobil och bläddrar frenetiskt fram bedagade Citroën 2CV som väntar på en varsam make-over. Han jobbar halvtid i ett garage och har två hektar.
– Drömmen är förstås att utöka, men det ska ju gå ihop sig, säger han, och talar lika passionerat om plåtlådorna som om sitt silkeslena vin.
Men han har rätt. Det är lika intressant att lyssna till historierna som det är att smaka vinerna. Till de mer minnesvärda hör den om gentlemannen Philippe Chatillon från Jura. Han står inklämd i ett hörn på Roots 66. På bordet bakom ligger ett halvt hjul comté – ett intressant fotoobjekt för fler än japanen som trängde sig förbi provsmakarna för att fånga osten i en fördelaktig vinkel.
– Jag är en bonde, konstaterar Philippe, och berättar att de tidigare levererade mjölk till kooperativet som gör just comté.
Så småningom började Philippe intressera sig för filosofi och spirituella frågor. Hustrun var inte lika begeistrad.
– Hon hade lite svårt för min inrikting, så vi skiljdes.
Sedan 2013 brukar Philippe tre hektar och snidar fram personliga viner som knappast faller alla på läppen. Men de som gillar dem gör det desto mer. Hans pinot noir har pikanta stick av volatila syror, på det där kittlande sättet som lägger till en dimension i stället för att dra ifrån.
Allt vitt toppas upp, men har ändå den omisskännliga nötnyansen som är Juras signum.
När han ser att jag går i gång på det som hälls upp kryper han ner under bordet och dyker upp med en flaska macvin av savagnin. Sötma och alkohol som är en dessert i sig.

Unik på ett annat sätt är Sybil Baldassarre i Faugères. Här vid randen av Cevennerna norr om Beziers är jordmånen mager med mestadels skiffer. Nästan allt vin är rött, men 2005 fick även de vita AOP-status. Sybil har tre hektar av den kakan – och inget rött alls.
Innan hon startade La Graine Sauvage tog hon hjälp av den kända agronomen Claude Bourguignon för analysera jorden. När det visade sig att det var bäst att gå mot strömmen litade hon på analys och känsla – resultatet talar för sig själv.
Jag träffade henne på Les Affranchis, en av off-mässorna. Hon skänkte vin av vermentino, rousanne, marsanne och grenache blanc, alla odlade på 450 meters höjd två mil från Medelhavet. Genomgående fräscha och fruktiga, utan att tappa skärpa. Jag kan aldrig sluta att förundras över hur de lyckas mejsla fram så pregnanta och precisa viner under den starka solen. Det här måste vara det yttersta beviset på vad terroir betyder; ett vin är summan av sina omständigheter. Det går inte att enbart se till land, druva, väder eller jordmån. Det är kombinationen – tillsammans med vinmakarens beslut – som gör vinet.
– De här vinerna är från mitt andra år, berättar Sybil och jag kan bara tänka mig hur de smakar nästa gång vi ses.

Timmarna går, dagarna försvinner. Som om det inte är nog med mässorna dagtid – när branschen är på plats vill alla passa på. En kväll bjuder organisationerna för grenache respektive carignan in till gemensam provning. Det blir en helkväll som får många fördomar på skam – och som lämnar tydliga spår som svårligen låter sig borstas bort med Sensodyne. Tänderna värker.
En annan kväll står The Outsiders på schemat. Gruppen är en sammanslutning av vinmakare med annan bakgrund och födelseort. En av dem är svensken Erik Gabrielson som driver Mas Zenitude nordväst om Montpellier. Hans säregna Solstice av lika delar clairette och grenache blanc, biodynamiskt odlad och lagrad på ståltank och gamla fat, var lika bra som alltid. Om inte bättre. Vin strålar som skarpast i sin rätta miljö – en vårljummen natt i januari med havet på armlängs avstånd, i ett rum fyllt med personligheter på två ben och i butelj.

Lena Särnholm, text och foto

Nedan några favoriter som jag återkommer till…

Biodynamisk eldsjäl i Rheinhessen

– Jag vill att min dotter ska kunna äta av druvorna.
För Alexander Gysler var det självklart att sluta bespruta. Han är en av tio biodynamiska vinodlare i Rheinhessen, men det är bara här som vinerna får kraft från böner och sång.

Trots ett uttalat intresse för ekologisk mat har tyskarna fortfarande ryggen riktad mot hantverksmässiga viner. Här ska dryck var billig. Helst skummande, serverad i sejdel.
RAW, mässan för naturvin som arrangeras i London och New York, gjorde entré i Berlin i november 2015. En ny version hölls i höstas. Unga, medvetna konsumeter finns det gott om, hipsters likaså. Ändå är det trögt.
– De tyska journalisterna skriver att naturviner är skräp, och många litar på dem utan att prova själva, förklarar Alexander Gysler, vinodlare i Rheinhessen på Sverigebesök.
Klimatet kan också bidra till de få tyska naturvinerna. Att odla vin på gränsen till det geografiskt möjliga är en utmaning.
– Det finns två alternativ. Antingen bekämpar du sjukdomar eller så gör du plantorna mer tåliga.
Alexander förespråkar det senare.
– Det är som att uppfostra barn. Om du curlar dem kommer de aldrig att klara sig i livet. Du måste göra dem starka.
– Odlar du ekologiskt slåss du fortfarande mot sjukdomarna, men med andra metoder. Biodynamiken går ut på att sluta slåss.

Alexander är själv en underdog. Utan erfarenhet slungades han rakt ut i vingården när hans far gick bort i cancer 1999.
– Jag var som en icke simkunnig som kastades ut i kallt vatten, säger han på sitt målande sätt.
– Jag hade många idéer, men ingen erfarenhet. Det fanns bara en väg. Det var upp till mig, och att göra det bästa jag kunde.
På universitetet lärde han sig trollkarlens knep; fick tillgång till verktygslådan med odlad jäst, sprejer, gödning, pesticider. Knuten i magen började växa.
– Jag insåg att det här håller inte för ett litet vineri. Det finns ingen mening med att imitera Coca-Cola.
Han slängde bekämpningsmedlen. 2008 blev han biodynamisk.
– Rheinhessen är Tysklands största vinregion med 26 000 hektar och 5 000 vinerier. Tio jobbar biodynamiskt, men man märker att intresset är på gång. Det är viktigt att följa naturen.

Weingut Gysler har tolv hektar och fem anställda. Alexander tillhör den nya generation vinodlare som kliver fram med stora steg.
– Fler odlar ekologiskt och det är många som tar över efter sina föräldrar – och ändrar allt. De unga har idéer, de studerar, reser runt i världen, skaffar sig erfarenheter och influenser. Det är en explosion på gång.
– Jag är en av de äldre yngre, säger han och skrattar så att den långa gestalten vinglar till.
För att ta ett konkret exempel på förändringens vindar nämner han pet nat, det mousserande vinet som buteljeras med restsötma (cirka 24 gram per liter) och får jäsa klart i flaskan.
– Vi är fem, tio stycken i Rheinhessen som gör pet nat. Det ploppade upp i höstas – du vet, under skörden kollar man på Facebook vad de andra gör, och den ena efter den andra skrev om pet nat.

Gyslers pet nat är ändå en udda fågel. Den är jäst med naturlig jäst, ofiltrerad och osvavlad. Druvorna är scheurebe och huxelrebe med en veckas skalkontakt, lagrad på ståltank.
Det som främst skiljer pet nat från traditionellt mousserande är energin och frukten. Pet nat präglas av terroir, inte produktion.
– Just så vill vi ha alla våra viner. De ska smaka av druvorna, av jorden de kommer ifrån. De ska ha en själ.
– Min fru är religiös och hon är otroligt bra på att lyssna till vinet. Hon sjunger och ber för druvorna när de växer, hon gör ett otroligt energiskt jobb.

I Tyskland produceras pet nat av alla tänkbara druvor. Alexander har valt två ungdomar på dekis, båda skapade i början av 1900-talet för att få fram sorter som klarade klimatet bättre än de befintliga. Mannen bakom både scheurebe och huxelrebe är Georg Scheu. Scheurebe räknas som den finare och har gott anseende internationellt, men båda sorterna minskar i takt med att konsumenterna vill ha torrare viner. Båda kommer bäst till sin rätt när restsötman från väl mogna druvor stöttar syran.
– Vi har alltid haft många korsningar, för vår gård ligger nära anläggningen där de tog fram nya druvor. Min far var nyfiken. När jag tog över hade vi 20 olika sorter. Nu är huxelrebe och scheurebe de enda korsningar vi har kvar, men om klimatet fortsätter att bli varmare kanske får vi kanske rycka upp de också.

Tyskt rött vin börjar få en renässens, särskilt pinot noir från Baden. Men Alexander ser ingen framtid för sin del.
– I vår region är det svårt att producera rött på en internationell nivå. Vi har ett av de svalaste lägena i Rheinhessen. Det är alldeles för kallt för pinot noir.
Rheinhessen har också sin historia att kämpa emot. Det här var Tysklands stora vinhav när det begav sig. Halvsött, enkelt vin pumpades ut i liter efter liter.
– Det fanns inget vin härifrån på finare restauranger, det hade en dålig image. När Keller gjorde bra ifrån sig i en blindprovning ändrades allt. Det var starten på något nytt. Fast för 20 år sedan, då var Keller och Wittmann bara lokala hjältar.

Gyslers gård har anor från 1750. Då odlades visserligen lite vin, men det var kor, grisar och hästar som stod i fokus. På 50-talet fick djuren ge vika. Vinproduktionen tog över.
– Vi har mycket platt mark, men också lite sluttningar. De lägen som tidigare var de sämsta är nu våra bästa – sluttningar som vetter mot syd.
Alexander visar bilder från försommaren när fälten mer liknar en blommande äng än något som ska skördas och jästa ut till vin.
– Vi vill alltid ha något som blommar, och om vingården är död blir vinerna också döda.
Till filosofin hör således att skörda för hand och hålla svavlet till ett minimum.
– Vi försöker att reducera svavlet med tio milligram för varje år. Nu har vi 80 i en del viner, vi vill ner till 40. Fast även om vi inte adderar något svavel har vi ändå 15-20 milligram helt naturligt.

Hur smakar då vinerna? Som en frisk fläkt om våren, skulle jag spontant säga, men lägg till allt det härliga som finns i en tysk riesling – ja, riesling dominerar, även om Leuchkraft Weissburgunder bjuder krydda och rondör och Beerenauslese är en 100 procent huxelrebe, som Alexander själv gärna tar som aperitif.
– Det är bättre än champagne om du vill få gästerna att slappna av, konstaterar han av egen erfarenhet.
Vinet, Lichtspiel vum Helle, har 135 gram restsötma som dansar bra med syran. Lufthansa serverade det i första klass förra året.
Alexander skrattar:
– Tur att jag vet hur det smakar, för själv har jag inte råd att köpa någon biljett.

Hans favorit bland de sex flaskor han har med sig till provningen med Handpicked är Feldgefluster Riesling Kabinett Feinherb. Årgången är 2016 och det beter sig som ”a whispering field” för att låna Alexanders vokabulär.
– För hundra år sedan var det här ett av de mest eftersökta vinerna i hela världen. Det såldes för priser i klass med Bordeaux och Bourgogne. Nu jobbar vi hårt på att återuppta ryktet.
Vinet är ett skolexempel på att du ska låta sinnena – inte siffror – tala när Bacchus är i glaset. Alkoholen ligger på 8,5 procent, syran på tio gram och restsötman på 45.
– Med den analysen verkar det odrickbart. Men för mig är det ett vin du kan dricka glas efter glas, flaska efter flaska.
Och det är väl det som är meningen med vin. Att det ska drickas, njutas och lämna en längtan efter mer.

Lena Särnholm, text och bild

RAW London

– Ärligt talat, jag vet inte heller vad det är, säger Fabio Bartolomei och vinklar flaskan mot ljuset. I det orange vinet vilar stora sjok av något som liknar papper.
RAW Wine må ha vuxit upp och gå mot mainstream, men överraskningar saknas inte.

Fabio Bartolomei på Vinos Ambiz i Castilla y Leon tillhör den där sortens människor du inte kan motstå. Hela hans uppenbarelse utstrålar passion. Äkta passion. Vi har mötts på vinmässor runt om i Europa, och alltid dras jag som en magnet till hans vilda sällskap. Här snackar vi inte ”50 shades of grey”, det här är tusen nyanser av orange. Druvorna är garnacha, albillo, malvar, doré, chelva, sauvignon blanc, villanueva… frågan är om han själv har koll på allt. Men varför skulle han? Naturen vet uppenbarligen vad den pysslar med i det tuffa klimatet här i centrala Spanien.
Han studerar den märkliga ansamlingen som brottas på botten i flera av flaskorna.
– Kanske något som har bildats av protein, gissar han.
För mig spelar det ingen roll. Klumparna är tydliga tecken på att det här vinet har fått leva sitt eget liv.

Vinos Ambiz är en av de bästa ambassadörerna för RAW. Mässan som började i London men nu även arrangeras i Berlin och New York marknadsför sig med levande viner, transparens, äkthet, naturligt – kort sagt, ”nothing added, nothing taken away.” Hur de motiverar killen med bag-in-box i ett hörn – visserligen ekologiskt odlat – är för mig en gåta. Eller hur de förklarar medverkan av viner med 70 mg svavel. Till deras försvar ska dock sägas att mängden svavel finns utskrivet i katalogen och naturviner handlar om bra mycket mer än den kontroversiella tillsatsen.
Men slår man sig för bröstet för att vara naken och avantgarde får man leva upp till sitt eget rykte. Jag har träffat flera vinmakare som inte längre vill åka hit, med motiveringen att ”dörrarna är öppna för alla”.

Med det sagt är RAW fortfarande ett ypperligt tillfälle att förlora sig i den outsinliga floran av autentiskt framställda viner. Det mesta är trots allt väldigt bra.
Som alltid är det lätt att fastna hos kära bekanta, som Vinos Ambiz (prova hans skalmacererade sauvignon blanc om ni får tillfälle – så här ska den gröna, snipiga druvan smaka!) och hans landsman Àlex Ruiz på Els Vinyerons Vins Naturals.
I Italien har vi den hängivet smågalna Massimiliano D’Addario, som främst gör olivolja men vars viner brinner med samma glöd – specifika nyanser, komplext upplägg och en drickbarhet som närmar sig det farliga. Podere Pradarolos skalmacererade Vej 2014 med silkeslena bubblor som tämjer tanninerna är en annan favorit.

– Du bara måste prova Domaine Viret. De är lite knäppa, men vinerna. Oj, oj.
Rory McCoy himlar med ögonen. Han jobbar på Rawduck och Ducksoup, smultronställen för Londonbesökare i desperat behov av en genuin boost bland alla turistfällor. Rory är en vän att hålla i handen, så jag stångar mig fram till bord 30 och de kosmiska vinerna.
Domaine Viret har sin egen filosofi, La Cosmoculture®. Den går djupare än biodynamin, anpassar sig efter energifält, jordströmmar, underjordiska vattendrag… Philippe Viret är dock inte helt förlorad i det blå. Han har affärssinne nog att registrera sitt varumärke i hela världen och räds inte heller att visa upp sin magi. På gården i södra Rhône kan du boka olika typer av oenoturism. Och nyfiken blir man. Vinerna har en personlighet, en suggestiv charm, är dubbelbottnade och rättframma på en och samma gång. Ett av de bästa är Dolia Ambré, ett äktenskap av muscadet petit grain, bourboulenc, clairette rose, rousanne och grenache blanc som fostrats i amfora. Glöm de stundtals sturska orange bastarderna från Georgien; det här är något att sätta i händerna på de som är tveksamma till denna kulör på ett vin.

Gérard Eyraud och hans fru drar blickarna till sig. Han klädd i en allt annat än diskret skjorta; hon med glasögon som fångar upp hans djungel. På bordet – bara magnumflaskor. Gården heter Domaine de Rapatel, ”varm sol” på katalanska. Ett passande namn. Värmen strålar ur både flaskor och människor. Kan det bli mer levande än så här? Som brukligt i söder är druvbuketten rik: chasan, rousanne, grenache, syrah, cinsault… inget svavel men en rejäl skopa kärlek. Voilà! Här blir blir man stående ett tag.
– Aren’t they just fantastic? Brilliant things. And they are my friends – of course.
Så händer det igen. En bekant kommer fram och berättar att det som just gav mig svaga knän är ett verk av hans vänner. Men jag är inte förvånad att Alan Couillaud från Muscadet och jag har samma smak; vinvärlden förenar på något märkligt sätt. Man dras till samma saker och vägar korsas. Wendy Paillé har jag följt ända sedan jag skördade hos Pithon-Paillé hösten 2014. Nu jobbar hon hos Le Soula i Roussillon. Jag letar upp deras bord och möts med ett leende och en öppen famn.
– Selfie time, utbrister hon och viftar med mobilen.
Motvilligt grinar jag upp mig medan hon avslappnat kvittrar på:
– Det var väl i Paris vi sågs senast, eller var det i Angers? Är det inte dags att komma och hälsa på hos oss?
Ja, vem vet var vi ses nästa gång. Det enda jag vet är vi ses igen. Någonstans.

Lena Särnholm, text och foto 

Naturligt tivoli i Angers

Viner har inte bara en adress. De har också sin alldeles egen historia. Vinterveckan med mässorna i Angers är som ett mentalt tivoli – var beredd på en resa som skakar om både kropp och själ.

Jag har hört det förut, men det är ändå nytt. Stéphane Delettre må likt många andra ha tröttnat på ekorrhjulet i Paris och gjort allvar av sin dröm av att göra något på riktigt. Något med sina händer. Något i naturen. Odla vin.
Nu står han här, bland alla färgglada flaskor och folk på La Levée de la Loire. På hans bord finns tre cuvéer. En pet nat, en maceration carbonic och en med några månader på fat. Alla är caberent franc från hans enda hektar.
– Men från i år har jag två hektar till, säger Stéphane och skiner upp.
Han bodde i huvudstaden men hamnade i Bourgueil. Gick i lära hos Sébastien David och nötte skolbänken i Beaune. 2016 är hans första årgång.
– Därför ville jag hålla det enkelt, göra viner som ska drickas unga och med glädje.
För att vara första försöket på egen hand är det bara att bocka och buga. De inledande bubblorna bjuder ren lycka, och den lilla kyssen sötma klär cab-kroppen bra.
– Det blev tusen flaskor, säger Stéphane och tillåter sig att själv ta ett glas för att dela upplevelsen.

En trappa ner står Jacky Ripoche från Domaine des Noades. En kär bekant som kämpar på med sin nu 6-åriga Aka. Han köpte valacken som föl från en stomjölksfabrik, men en dag när de tränade ute i vingården öppnade sig himlens portar och Aka blev rädd. Hur går det i dag, kan han arbeta med honom på fältet?
Jacky ler.
– Aka har blivit äldre och klok. Vi har varit ute lite grand, men nu får han ont i hovarna så snart vi ska ut och arbeta…
Men Jackys viner håller skärpan. Chenin i all ära – även här bubblar en petillant naturel upp i topp. Hans grolleau/cabernet franc har trevlig frukt, silkiga bubblor och åter den där lilla pikanta sötman, perfekt avvägd för att bli en kittlande aperitif.

Så fortsätter det. Viner i olika kulörer, texturer och stämningar. De som avfärdar”naturviner” som stöpta i samma form skulle boka en biljett till Angers i tidiga februari. Spektrat här är lika stort  – om inte större – som i den traditionella vinvärlden. Här tillåts vinerna vara viner, komma fram som de är. Som Bernard Valettes uppkäftiga Beaujolais från den varma årgången 2015. Tre månader på fat, mikrooxidation, ett milligram svavel före buteljering – och 15% alkohol.
– Nej, det är verkligen inget typiskt gamay-vin, erkänner Bernard.
– Men nu blev det så detta år och vi gör inget för att justera det. 2016 blir nog mer normalt, 13,5% skulle jag tro.
Han häller upp ett nästan svart vin. Utan att döma på förhand provar jag, smått skeptisk ska erkännas, men allt hänger ihop – frukten, syran, tanninerna. Och alkoholen, som knappt märks. Naturen vet att bygga efter de förutsättningar som bjuds.

Inne i stan arrangeras de mest intressanta mässorna. Les Anonymes, Salon St Jean och Les Pénitentes. Bland favoriter som Stèphane Rocher, Deboutbertin, Les Roches Séches, Julien Flaw, Cedric Garreau, Didier Chauffardon… (kan omöjligen räkna upp dem alla), står han så där igen. Ett nytt ansikte med en bekant historia. Philippe Chevarin från västra Loire. Han presenterar sin  andra årgång, melon de bourgogne och gamay och en magisk mousserande cabernet sauvignon.
– Den blev till av en olyckshändelse, säger han ödmjukt, och trasslar in sig i en berättelse om en fest och bortglömda fat. Men resultatet är allt annat än en katastrof. Tvärtom. Silkiga bubblor, frukt och viol och en skyhög syra. Kan man köpa med sig en flaska?
– Åh, vi har inte buteljerat ännu och det blir bara några hundra.
Stolt visar han fram sin andra pet nat, på gamay.
– Visst är det lite knivigt att veta när man ska buteljera. Min första årgång, 2015, då buteljerade jag lite för tidigt, det var för mycket socker kvar. Allt exploderade.
Philippe har 3,5 hektar men är snart uppe i fem. Nu ska han leva sin dröm. Själv får jag drömma vidare och njuta av andras resultat och berättelser som fungerar som föredömen. Allt är möjligt i vinets värld.

Lena Särnholm, text och foto

Vive la France

Franska viner håller fanan högt. Men allt i trikolorens färger charmar inte. Det står klart efter ”franska vindagen” i Stockholm då två vinmässor bjöd på två olika intryck. Vive la France levererade ren glädje; Grand Hotel var välkrattat och förutsägbart.

Personliga viner med karaktär kontra storproduktion; visserligen välsvarvat, men med slipade kanter. Analogt med yviga gester kontra digital disciplin.
Grande Bouteille, Vin & Natur, Wine Trade och TM Kvalitetsviner vann matchen med sin utvalda uppställning på Vive la France, en härligt brokig provning – en spegel av Frankrike själv, med sin regionala mosaik. Mineralisk sälta, skyhög syra, snustorrt, fruktigt, örtigt, oxidativt, sött och starkt. Och så mousserande, så klart.
Lamandier-Berniers champagner fick tuff konkurrens från Sebastien Brunets pet nat. Den senare med struktur och syra nog för att hålla sin mer kända kusin på avstånd. Men varför jämföra? Champagne är champagne, Loire är av naturen något annat; längre söderut, annan jordmån, andra lägen, andra druvor.

På den stilla vita sidan överraskade ett nytt projekt med Christian Binner vid spakarna. Alsaces ”Mr Naturvin” hjälper odlare i trakten att vinifiera sina druvor i stället för att sälja dem till kooperativet. ”Les Pirouette”, Riesling de Julien, dansade rakt in i hjärtat med en plastik som samtidigt levererade toner av äpple och petroleum, med syra som sammanhållande länk. Så kan det gå när erfarna odlare slår sig ihop med en karl som vet vad han gör. Binner själv har förklarat namnet ”piruett” med att det är ett kul projekt och att vinerna beter sig lite som de vill. 13 månader på fat, inget svavel, ofiltrerat och oklarat. Klart värd sin modesta prislapp.

Domaine Gauby sviker aldrig. Dagens flaska, Vielles Vignes Blanc 2013, var inget undantag. Den märkliga lilla byn Calce med sina prominenta vinmakare – Lubbe, Pithon, Padié, Gauby – har en terroir som ingen annanstans. Mogen frukt, men stringent och levande. I Gaubys vita hittar vi terroirtrogna druvor som grenache blanc, grenache gris, maccabeu och carignan blanc.

Bakom Domaine Bobinet i Saumur döljer sig det lågmälda paret Sébastian Bobinet och den tidigare dansaren Emelie Calves. Sébastian tog över 1,8 hektar av familjens vingårdar 2002, fick hjälp av bland andra Olivier Cousin, och sedan 2011 har han Emelie vid sin sida för att hålla fingrarna i styr. Minimal intervention är vad som gäller på de i dag 6,5 hektaren – här talar terroir och en obefläckad frukt. Deras vita Les Gruches 2015 smyger fram med syra men landar med en klädsam liten smörighet. Ett sobert samarbete människa-natur som skapar förväntningar; Bobinets specialitet är cabernet franc, som de förmår förvandla till en fruktig juice med de karaktäristiskt gröna sticken som pricken över i. Så här ska cabernet franc smaka. Greta Garbo, Les Landes eller Echalier – alla bra på sitt sätt. Och som sagt, varför jämföra? Det är orättvist att ställa äpplen och päron mot varandra. Här handlar det visserligen om en och samma druva, men från olika sluttningar, med olika vinifiering och från olika år.

I Loire hittar vi också Mark Angeli, vars La Lune 2014 har en syra som bara mår bra av den lilla kyssen restsötma för att hålla balansen. Klunkvänligt och komplext.

En bit norr om floden har Renaud Guettier gjort vin under namnet La Grapperie sedan 2004. Han har sex hektar, mestadels stockar med pondus – snittåldern är 70 år. Åldern ger vinerna ett djup och en tyngd i en annars sorglöst lätt kropp. Hans chenin blanc Pressoir St Pierre 2014 tassar fram med återhållsam stenfrukt, medan La Désirée 2011 trampar gasen i botten med mer fokus och stingens. Vin & Natur presenterade också hans röda pineau d’anuis, en druva värd en renässans med sin röda pepprighet och busiga uppenbarelse, svår att klä i ord. Adonis 2014 bjuder syrlig frukt och en rustik jordighet som backar upp och slinker ner.

Stannade på smaklökarna gjorde också Roc d’Anglade 2011 från Languedoc. Inte konstigt med den mixen – majoriteten chenin blanc och lite chardonnay. Oortodox kombination som går på knock. Vilken frukt!

Så här skulle jag kunna hålla på en bra stund till, men ytterligare några producenter bara måste jag kommentera: Les vins de Cabanon (ett annat samarbetsprojekt) var en ny kärlek med frukt i flaskan och ett utropstecken som avslut. Om deras Poudre d’Escampette 2015 (mourvèdre, carignan, grenache noir) var ren energi, var samma årgång av Ezo (syrah, merlot) mjukare, med florala inslag. Nämnas bör också Olivier Horiot, Alice Beaufort, Domaine de la Sénéchalier, Domaine des Ardoisières lätta röda från Savojen, Patrick Baudouins skolbokschenin, Pithon-Pailles två charmörer – seriös sötma respektive en röd törstsläckare, och sist men inte minst en Bordeaux som kör över alla tänkbara fördomar om detta cementerat klassiska distrikt. En osvavlad 100% semillon från Château le Puy.

Josmeyer, Marcel Deiss, Maison Rijckaert, François Villard och Colombo får ursäkta. Men Grand Hotels betydligt större uppställning får se sig slagen med sådär 1-10. Större utbud, ja, men betydligt smalare smakmässigt. Less is more.

 

Lena Särnholm, text & foto

Vinbarer växer fram i Berlin – Naturvin i Berlin

Berlin är bärs, i hink. Men det börjar hända saker på dryckesfronten. Folk söker nyfiket andra kärl med annat däri och hipsters känner trycket av att sippa grumligt på designade ställen. Berlin har alltid två sidor av saken – och ingen ände.

• Instagram

Berlin är en av de sista storstäderna i Europa att se vinbarer som en naturlig del av stadsbilden. Inte så märkligt – här har ölet av tradition alltid stått på piedestal. Vin dricks till mat. Det har inte varit något man valt med omsorg, förundrats över i ensamt majestät och stämt av textur, tanniner och syra. Men på bara ett år har det öppnat flera nya ställen, och åtskilliga har hakat på trenden med naturviner. Som ett fan av denna älskvärda juice borde jag jubla åt utvecklingen, men jag har dubbla känslor. Visst är det fantastiskt att tvingas välja mellan barerna, men samtidigt är det något som får mig att må lite illa när det går mode i mat och dryck. Man tar väl något i sin mun för att man gillar det, inte för att andra ska tycka att man hänger med och har koll?

RAW Berlin

I november 2015 hölls den första mässan med naturviner i Berlin, RAW, som arrangerats i London sedan flera år och i höst även går till New York. Intresset var enormt. Kanske har suget legat latent ett tag sedan Berlins coola kids avundsjukt sett vad som hänt i Paris och London. Mycket riktigt, nu har vi ett kluster av uppdaterade barer i Neukölln. De är visserligen bara tre, men med tanke på historien är det många på så kort tid.

Jaja är ett försynt ställe som drivs med ambition. Den lilla lokalen är en formidabel godisbutik för den med ett hjärta som bultar för viner framställda med så få ingrepp som möjligt (vilken är en bättre etikett än naturviner, en definition som förståeligt nog kan reta upp en känslig konventionell vinkonsument).
– Vi köper dels av importörer, dels tar vi hem en del själva, sådant som vi gillar, säger Julia och låter mig smaka på en mousserande historia från 2Naturkinder. Bakom namnet döljer sig ett ungt par som gjort den klassiska resan; lämnade välbetalda jobb i storstan för att göra vin med naturen som ledsagare. Vinet är en pet nat med det fyndiga namnet Bat Nat och glider ner med bubblande fart. Ett fint exempel på vad druvan sylvaner kan prestera från rätt läge och i rätt händer. Bat Nat görs bara i 900 exemplar, plus 100 magnum. Klart att jag lämnar Jaja med en flaska under armen.

Ett kvarter därifrån ligger Wild Things (nu tyvärr stängd), med en ombonad bar som ser äldre ut än vad den är. Här man kan klättra upp bakom barriques eller hänge sig vid ett spartanskt bord i den ruffiga lokalen till höger. Bäst är att komma ensam, parkera i baren och låta de svartklädda bakom disken föra dansen. Wild Things satsar på vin, och även om de få och enkelt tillredda rätterna smakar mer, är det syskonet Industrial Standard (nu tyvärr stängd) som kör menyn – trångt, högljutt och med ett stort öppet kök. Boka! Och missa inte den historiska upplevelsen av att gå på toaletten en trappa ner. Tänk att en teve kunde vara så stor och så daterad.

I Mitte finns ett annat litet kluster, där Maxim är diamanten inte bara i Mitte utan i hela Berlin (om ni frågar mig). Ägaren må ha ett rykte att inte le mot alla gäster, men jag har fått ta del av de dagar då han har vaknat på rätt sida. Blir man rekommenderad sådana droppar som det elegant orangea Neuburský Sylvaner från Stavek kommer man tillbaka. Igen och igen. Särskilt när Maxims granne Cordobar, fem minuters gångväg därifrån välkomnar med ”det är fullt, vill du boka får du ringa i morgon, nu har jag inte tid”. Givetvis svarar ingen dagen efter, så det är tur att wi-fi fungerar på hotellet. Lyckas få en tid i baren på fredagen, 21.30. Låter lovande.
Dagen kommer och stämningen är hög, bemötandet svalt. Får fråga efter vinlistan och när jag undrar över karaktären på ett tyskt vitt som verkar intressant kontrar han med att direkt ställa fram ett glas. Men med en spännande bakgrund i andra branscher och vett att marknadsföra det smart kan man locka ett nytt klientel en masse.
Nej, Cordobar var inte min kopp av te, även om vinlistan höll hyfsad standard för att vara i Berlin.

Något som jag däremot kan rekommendera är Ottorink, en klassiker i Kreutzberg med en frestande, fulltecknad vinlista på svarta tavlor högt uppåt väggarna. Hit letar man sig gärna en regnig höstkväll efter att ha inlett med en flat white (undvik vinet!) på Ora om hörnan; ett ombyggt apotek med glasskåp, burkar och stram atmosfär i behåll.
Här finns också Hammers Weinkostbar, en kombinerad butik och café som sätter en ära i att ge mer än bara vin. På kvällarna anordnas provningar och event, på dagen slinker du in på en enkel lunch bestående av ett glas vitt och dina favoritostar som Jürgen Hammer skär till med omsorg.
Blir du sugen på att köpa med något hem är Viniculture i Charlottenburg den självklara destinationen. Här kämpar Berlins naturvinspionjär Holger Schwarz, och det är inte utan att man önskar sig en lägenhet en trappa upp.
Briefmarken och Rutz bar som jag blev rekommenderad att besöka får jag ta nästa gång. Berlin är en stad som du återvänder till.

Lena Särnholm, text & foto