Så blev Sverige ett vinland

Spritmuseums nya utställning heter Vinlandet Sverige. Ett bevis på att svenskt vin är en etablerad verksamhet värd att uppmärksammas.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Sverige blev ett officiellt vinland 1999, har cirka 130 hektar och ett trettiotal kommersiella odlare – som redan skördat ett antal internationella medaljer. Odlarna har hunnit testa sig fram vilka lägen som är lämpliga och prestigelöst insett att de kända druvsorterna inte är att tänka på. De vet att bra vin görs av mogen frukt, och råkar druvan heta solaris är det bara att acceptera och utnyttja situationen; låta denna köldtåliga blondin bli Sveriges svar på Tysklands riesling.

Vinlandet Sverige är en del av Spritmuseums utställningsserie om svenska hantverksdrycker. En välkommen och vältajmad satsning som än en gång pekar på Sverige som paradoxernas paradis. Vi är världsledande på att dricka bag-in-box, men har samtidigt blivit nyfikna på det genuina, lokala. Det är lite antingen eller. Som vanligt, med andra ord.
Pressvisningen leds av underbarnet Nadja Karlsson, som spontant går i spinn över en dammig flaska i den monter vid entrén som reser sig likt Edvin Öhrströms Kristallvertikalaccent.
– Det där rödvinet drack jag som ung, blandat med Fanta. Men det ska vi inte prata om.
Eller kanske är det just det vi ska, för att förstå vinlandet Sverige. Fram till slutet av 70-talet drack vi fortfarande mer starkvin än vanligt vin, trots bolagets propaganda att vi skulle välja vin (!) – ja, det var ju ändå bättre än sprit. Och hur skulle man kunna svälja denna sura saft från Algeriet utan lite hjälp?

Sveriges moderna vinhistoria är kort, men intensiv och intrikat. Snarare rebellisk. Vinodlarna i Sverige är rebeller. Hur ska man annars beskriva de pionjärer som trotsade nedtryckande fördomar och kämpade på? 
En av dem är Murre Sofrakis på Vingården i Klagshamn, som i mitten på 90-talet drev djuraffär i Malmö. I dag är han Sveriges Mr Vinodlare. Experimenterar, upptäcker, levererar. Jag har provat ett antal av hans viner och alltid imponerats av den personliga karaktären. Ärligt talat har inte allt fallit mig i smaken, överkänslig för ek som jag är. Men jag uppskattar Murres handlag, kunskap, absoluta gehör. Det här är en kille som kan sin terroir och sin palett av druvor.

På Spritmuseum provar vi viner från 16 svenska producenter. Det första som slår mig – igen – är det rebelliska anslaget. Till skillnad från i Storbritannien – som har gått all-in för mousserande vin enligt traditionell metod med samma druvor som i Champagne – har Sverige större bredd. De som gör vin i vårt land har en tydlig idé om vad de vill göra, och de gör det på sitt sätt. Mousserande vin får konkurrenskraftig kvalitet även här, men varför begränsa sig när vi har en sådan mångsidig druva som solaris – likt riesling och chenin blanc öppnar den för en myriad av möjligheter: bubbel, snustorrt, sött, skalmacererat… Det är mångfalden som förenar vinlandet Sverige, inte en trångsynt önskan om att bli ett internationellt alternativ till Champagne.

Flyinge Vingård och Kullabergs Vingård har visat vilken potential solaris har på nordliga breddgrader; med den kunskapen i bagaget är det inte konstigt att jag överraskas av ett rött vin denna dag. Det röda jag hittills har testat i Sverige är okej, knappt mer än så. Därför har mina tankar gått: ”om vi nu är ett nytt vinland kanske det är bäst att fokusera på vad vi kan göra bra – och det är vitt”. Men så tänker inte vinodlare i Sverige. Här är man envis. Vilket jag är innerligt glad över.

I glaset hälls Leon Millot 2018 från Åhus Vingård. Jag måste testa något rött, när jag ändå är här. Redan i doften anar jag att det här handlar inte om att prova. Det här är seriöst. Något unikt. Men också logiskt.
Leon Millot är en av de där kreerade krakarna som alltid får försvara sitt förflutna, hur bra de än kan smaka. Detta är en blå druva skapad 1911 i Colmar, Alsace, av Eugène Kuhlmann. Han korsade Millardet et Grasset (Vitis riparia x Vitis rupestris) med Goldriesling, en Vitis vinifera. Leion Millot liknas vid både Syrah och Pinot Noir, vilket kan låta som en motsägelse. Men beroende på terroir kan den bli antingen muskulös eller anemisk; vad man är ute efter är den lilla pepprigheten, personligheten, jordigheten.

Intressant i sammanhanget är att Leon Millot i likhet med många andra hybrider tidigare var bannlyst i Europa. Nu har man dock tänkt om, och erkänt druvsorter med ”tillräckligt inslag av Vitis vinifera”. Leon Millot är kanske inte välkommen i de fina salongerna, men slipper i alla fall stå ute i kylan – även om den mer än gärna gör det i Sverige.

Utställningen sitter uppe fram till 31 oktober 2021.

Klimatanpassad satsning på Kullaberg

Med svampresistenta sorter och metodisk nyfikenhet ska svenskt vin placera sig på kartan. Kullabergs Vingård går i bräschen med tre guld på fjolårets PIWI Wine Awards.
– PIWI-druvor är framtiden, säger vinmakaren K Felix G Åhrberg.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Kullahalvön levererar. Landskapet är precis så pittoreskt som turistbroschyrerna gör gällande. Slingrande vägar, ljuset från havet och små samhällen med hus man vill hoppa ut och krama.
K Felix G Åhrberg svänger in på en klassisk Skånegård med tre längor och stenbeläggning. Några sällskapssjuka katter hälsar välkommen med stryktålig närkontakt. Felix sticker nyckeln i ett överdimensionerat hänglås – där slutar alla förväntade syner. I ladan finns en märklig mackapär som visar sig vara en destilleringsapparat. Här står två vinpressar, ståltankar i behovsanpassade storlekar, ekfat, buteljer och diverse instrument. Vi är på en av Sveriges största vingårdar, Kullabergs Vingård, med 14 hektar. Och stora ambitioner.

Det första K Felix G Åhrberg gör är att visa en karta. Vingården ska byggas ut och moderniseras, göras redo för ännu fler hektar. Redan i vår blir vinbaren klar, med tillhörande orangeri för den som vill sitta mitt i spenaten – läs, i vingården. Rankorna stretar ända in mot husväggen.
Nu liknar odlingen mest en prydlig armé pinnar. I sommar kommer den att anta formen av en välansad djungel; här i nord växer rankorna med vansinnig fart för att hinna suga åt sig det solljus som är kortvarigt men intensivt.

2018 var en remarkabel säsong. Normalt regnar det mellan 700 och 800 mm här. Då kom drygt hälften, vilket borgade för en av de hittills bästa årgångarna. Druvorna blev aromatiska med bra balans; tre av Kullabergs Vingårds viner belönades med guld vid den internationella tävlingen för svampresistenta sorter, så kallade PIWI-druvor. Vinerna var flaggskeppet Immelen, 90% solaris med jäsning på stål och ek, samt K och Lyckeri.
När vi provar dem fascineras jag av komplexiteten i K. Hur är det möjligt att få ett sådant djup i ett vin på våra breddgrader?
– Det är varmjäst, 25-27 grader, och med runt tio procent botrytis, förklarar Felix de lite kryddiga tonerna.
Han rycker på axlarna:
– Det är mitt jobb att göra det bästa med solaris. Man kan också uttrycka det så här – ska man sätta barnet i musikskola eller på ridskola?

Vinodling må vara en nisch i Sverige, men det har hänt mycket på kort tid. Kanske är bristen på traditioner en tillgång – vi kan experimentera och fritt välja vad som passar bäst. Som PIWI-sorter. Detta är druvor som tas fram genom naturlig korsning med målet att få hög resistens mot mjöldagg och andra svampsjukdomar. Det gör dem mer ”miljövänliga” då de klarar sig med mindre besprutning än rena vitis vinifera. Många tas fram i Tyskland och Österrike.

På Kullabergs Vingård finns nästan 30 olika sorter, även om mycket är just solaris, det som blivit något av den svenska signaturdruvan. Felix pekar på ett mindre fält:
– Här har vi samlat drygt 20 sorter för att se vad som fungerar. Sverige är ett u-land vad gäller vin, vi har inte kunskap om vad som verkligen fungerar, det måste först undersökas.
Felix kom till Kullaberg 2017 efter arbete utomlands  Han är utbildad oenolog vid Klosterneuburg i Österrike.
– När jag fick frågan om att vara med om att bygga detta kunde jag inte säga nej, förklarar han sitt val att flytta hem.

Två av landets största vingårdar ligger på Kullaberg. Arilds med 20 hektar och Kullabergs med 14. Marken är mestadels sandblandad lera med en av landets äldsta bergarter, den rosatonade diabasen kullait. Felix påminner också om läget:
– Vi omges av tre hav, Öresund, Skälderviken och Kattegatt. Det gör att vi har ett milt klimat med en lång växtsäsong.
Bland de druvor som odlas i stor skala förutom Solaris finns Souvignier Gris (Cabernet Sauvignon x Bronner), Muscaris, Pinot Nova, Cabernet Noir – och Donauriesling (Riesling x Freiburg), som hos Kullabergs Vingård uppträder som ett karaktärsfullt orange vin. Vi provar fjolårets version som har fått tre veckors maceration i barrique. Det har en bra syra och lagom motstånd från tanninerna.
– Druvorna är från jungfruskörden, berättar Felix, som själv hamrade upp ekfaten för att få ner druvorna med skal och allt.
Med tid kommer det att vinna balans och bli ett fint instegsvin till den orange världen.

Kullabergs har också lite blå druvor, även om Felix själv rynkar på näsan åt både Rondo och Regent, de sorter som är vanligast i Sverige.
– De är närmare hybrider och får en lite foxy smak. Det är ungefär som att köra på Windows 95. Vi ska nog ympa på annat på de stockarna.
Ändå måste sägas att deras Kullabergs Röda 2018, nyligen buteljerat, nog går att trycka ner. Som Felix själv säger:
– Det är vårt pizzavin.

Besöket avslutas med rundvandring i vingården. Det är alltid lika märkligt att se dessa tuktade rader på svensk mark, men i luften anas framtiden. Det är senare delen av mars, fåglarna sjunger, solen börjar värma och mellan raderna växer det redan rätt frodigt. Det är en noga utvald ört- och blomblandning som ska bidra till ekosystem och jordhälsa. Runt vingården växer fruktträd, vars skörd destilleras till starka drycker med utpräglad aromatik.

Kullabergs gör också äppelcider, som man bland annat kan njuta till pizzorna på Mölle Krukmakeri några minuter bort.

Läs även:

En svensk på villovägar i Paris

Sverige levererar syra på hög nivå

PIWI-druvor planteras på Kullaberg

PIWI-druvor planteras på Kullaberg

Svampresistenta PIWI-druvor vinner terräng som ett miljövänligt alternativ i vingården. Om några dagar planterar Kullabergs Vingård bland annat pinot nova och cabernet noir.

Text: Lena Särnholm Foto: Janus Langhorn

Ett sätt att minska besprutningen i vingårdarna är att korsa fram sorter som är mer resistenta mot sjukdomar och vädermässiga överraskningar. Arbetet pågår på flera håll i Europa, och har kommit så långt att det också blir hygglig smak på vinet. Här har Sverige en fördel gentemot klassiska vinländer söderut, som Frankrike, Italien och Spanien. Vi är inte bundna av traditioner, snarare av vårt klimat. Vi kan helt enkelt inte odla många vitis vinifera som ger drickglädje. Dock har det visat sig att den vita druvan solaris trivs utmärkt hos oss och är på väg att bli svenskt vins signum. Inte dumt med tanke på konkurrensen och att allt fler är nyfikna på udda druvor från udda regioner.

I Sverige finns i dag fler än 130 vinodlare och vinerna börjar accepteras som mer än kuriosa. Decanter gav ett svenskt vin brons härom året, och ska vi tala PIWI-druvor fick just Kullabergs Vingård guld (95 p) för sin solaris Immelen 2017 på International PIWI Wine Awards förra året.
Kullabergs Vingård har tio hektar, men nästa vecka ska de plantera ytterligare fyra hektar. Det blir mer solaris, men också de två PIWI-sorterna pinot nova och cabernet noir.
Pinot nova togs fram vid Klosterneuburg i Österrike 2016 och är en korsning mellan blauburgunder (pinot noir) och malverina. Smakmässigt lär det påminna om St Laurent. Cabernet noir är en av de många cabernet sauvignon-korsningar som har tagits fram på senare tid. Att man är så besatt av denna vinvärldens koloss är förståeligt – det är en druva många känner igen. Och betalar för. Klart att man vill ha kopplingar till en kung.
Cabernet noir kommer från Valentin Blattner i Schweiz som specialiserat sig på just cabernet-korsningar. Här finns dock en risk – vinkonsumentens smak svänger fortare än vad man kan plantera. Redan nu kan vi se en tydlig trend bort från muskulösa alkoholmonster till mer modest elegans. Och som sagt, inhemska sorter som har fått förnyat förtroende just för att de är anpassade till terroiren där de växer.

K Felix G Åhrberg, vinmakare och oenolog på Kullabergs Vingård, säger i ett pressmeddelande:
– Pinot Nova och Cabernet Noir blir en härlig utmaning, både ute i odlingarna och under vinifikationen. Högresistenta sorter är framtiden. Det finns stor potential.

kullabergs.se

#kullabergsvingård #piwidruvor #svensktvin #starwinelist #solaris #pinotnova #cabernetnoir #swedishwine #svenskadrycker

Fransk oas med muntlig vinlista

Rutiga dukar, Charles Aznavour på samtalsvänlig volym och menyn på en griffeltavla. Bar à Vins är räddningen när flyget till Frankrike måste vänta.

Text och foto: Lena Särnholm

Bar à Vins vid Karlaplan var en av de första vinbarerna som öppnade i Stockholm, i dag en av de mest genuina. Bakom disken lagas rustik bistromat som escargot provençale och confit de canard och i glasen hälls vin jaune och poulsard. Den ena obligatorisk till comté, den andra slinker ner av bara farten. Fast stammisarna med kulturellt cred tycks föredra öl från kran.
Den franska oasen på 42 kvadrat i det gamla postkontoret är en skapelse av Philippe Simon, en pionjär på det mesta. När han kom hit från Paris hade Monopolet fortfarande monopol, men så fort det blev tillåtet att importera även för andra började han ta in viner från de gårdar han besökt och vars skapelser han ville sprida.

2013 öppnade vinbaren/bistron, sedan dess ett populärt tillhåll för såväl grannar som förbipasserande. Och ett måste för frankofilen. Trikoloren som vajar vid entrén är bara början. Öppna dörren och plötsligt befinner du dig på det där lilla haket på en tvärgata i Paris.
Philippe ropar stolt fram sin personal.
– De är från Frankrike, så klart.
Maxime Moisan kommer från Bretagne, Delphine Hollebecq inte långt från Paris, och så hjälper Phillipes son Theo till.
Philippe själv är bördig från Jura, där han tidigt fick smak för fermenterad druvjuice. I smyg provade han från kyrkans förråd. Som han sagt i en tidigare intervju: ”Det var ju bara att bikta sig efteråt.”

Nu har Jura seglat upp som det man ska dricka, men få ställen har ett lika brett utbud som Bar à Vins. Här finns hela stallet, från upptoppad chardonnay till macvin, vin de paille och vin jaune. Allt på glas.
Griffeltavlan listar dock bara en handfull viner, och något att sätta i händerna på gästerna existerar inte.
– Jag har inget skrivet på papper, säger Philippe och skojar först om att han är miljömedveten. När skrattet lagt sig pekar han på den svarta tavlan:
– Jag har säkert 40-50 viner, men jag vill beskriva dem muntligt. Jag vill ha kvar nyfikenheten hos folk. Det är det som är kul med livet. Att överraska.
Han har själv besökt alla producenter för att få en känsla för vinerna, hur de tillverkas och hur de smakar på plats, där de är födda. Han vill få en förståelse.
– Det finns en historia bakom alla viner. Jag har varit hemma hos bönderna, provat i deras källare, festat med dem…
Med sitt kontaktnät och sin franska bakgrund är det lätt att göra nya upptäckter.
– Det är bara att knacka på dörren. Ingen har hittills inte öppnat för mig, säger han och ler.

Philippe tar hem viner från många regioner i Frankrike, inte bara de kända. Här kan du själv testa om det är sant som expertisen säger, att Gigondas och Vacqueras är väl så bra som sin mer muskulösa granne Châteauneuf du Pape.
Små familjeproducenter med vinet i blodet och fötterna i jorden – ekologiskt och naturligt?
– Strunt!
Vad Philippe Simon tycker om dessa begrepp är tydligt.
– Mina bönder har hållit på i generationer, kanske 400 år. De vet vad de pratar om. De dricker sitt eget vin varje dag. Skulle de göra något som är skadligt?
Philippe skakar på huvudet. Vin ska beskrivas med känsla och ord, smakas och diskuteras. Inte etiketteras slentrianmässigt åt passiva konsumenter.
Alla viner hos Bar à Vins är egen import och finns bara här.
– Jag vill inte ha samma viner som finns på Systemet. Den som vill ha dem kan köpa där och dricka hemma.

Klockan närmar sig sjusnåret. Det är några dagar till den franska nationaldagen och solen steker. Många stammisar är på semester; de som är kvar i stan gör sig ingen brådska. En öl blir ett glas vin, blir en omelett. Så kommer ett kompisgäng. Klockan går, tiden står still.
Två grabbar med ryggsäck och oklanderlig engelska stapplar in. De ser sig om. Ser lite vilsna ut. Philippe är genast där för att lugna deras uppspärrade blickar.
Killarna sneglar på griffeltavlan. Assiette de charcuteries, chèvre chaud, boeuf à la Bourguigonne… kanske är det sniglarna som får dem att rygga tillbaka.
– Är det vad ni har, undrar den ena.
– Är det bra, frågar den andra.
Philippe tittar först på sin kritritade meny, sedan på killarna.
– Klart att det är bra. Skulle jag servera något som inte vore det?
Grabbarna stirrar på varandra och går.
Philippe tittar på mig och ler.
– Så där brukar jag inte göra. Men jag kunde inte låta bli.

Dricka naturvin i stockholm

Bar à Vins

Lena Särnholm, text och foto

En svensk på villovägar i Paris

Han lägger ner sin kniv, slutar tugga och tittar på flaskan. Blicken går inte att misstolka. Misstänksam är bara förordet.

Mannen med gourmandens runda kula och en klädsam väst över den rutiga skjortan är stammis hos A Lot of Wine. Den perfekta försökskaninen för mitt uppdrag i Paris – att låta fransmännen prova svenskt vin. Jag har med mig tre flaskor, två från Percy Månssons Dåmän Sånana och en eklagrad Solaris från Flyinge Vingård.
Tveksamheten går nästan att skära med kniven han just lagt tillbaka på tallriken. Vad har jag givit mig in på? Utsatt mig för ett frivilligt kamikazeuppdrag?
Men vid provningen av svenska viner på Grappe någon vecka tidigare blev jag så överraskad att jag ville visa världen vad vi kan häruppe under sommarens sol – när den väl visar sig, ska påpekas, men då är den en nattuggla av rang.

Ägaren Nath är mer optimistisk. Eller kanske bara professionellt hövlig. Hon tar fram tre glas, öppnar den första flaskan och häller upp. Under tystnad snurrar vi på glasen för att vinet ska få andas lite fransk luft.
Mannen med västen för sakta glaset till näsan, tar ett djupt andetag och stirrar på den gyllene juicen. Blicken ändar skepnad.
Bon, säger han inte så lite överraskad efter den första slurken. Ställer ner glaset och fortsätter att stirra. Det här var uppenbarligen inte vad han väntat sig.
Nath är mer talför.
– Blommor! Det här gillar jag, det är något i mitten som ändras hela tiden. Det är torrt, men ändå inte. Du har acacia, men det är inte sött, en fräschhet och något bittert i slutet. Det är en lång, blommig eftersmak. Impressive. I like it.
Hon ställer ner glaset och ser både nöjd och ärlig ut.
– Det här har potential. Det är välgjort.

Vinet vi pratar om är Dåmän Sånanas cuvé av souvigner gris och muscaris från 2015. Druvorna må vara ovanliga men väl valda. Ska man ge sig på att odla vin på breddgrader utanför de gängse går det inte med chardonnay och chenin blanc. Vinet görs ju i vingården, så prio ett är att få mogen frukt med rätt balans mellan syra och socker. Det får dessa. För att inte tala om solaris. Denna druva kan mycket väl bli Sveriges svar på Tysklands riesling.
De jag möter i Paris uppskattar också detta, att Sverige väljer att gå sin egen väg. Fullt ut. För den som är genuint intresserad av vin har ett öppet sinne där nya bekantskaper uppskattas mer än kopior.
Men den lite mer hårdnackade Hervè i butiken L’Etiquette på Île Saint-Louis är hårdare i sitt omdöme.
– Det är intressant, klart drickbart, men det känns att det nyligen är tappat på flaska. Fast det har potential, säger han, men ser ändå lite förbryllad ut. Det här var helt klart något nytt, dofter och smaker han inte känt tidigare.

I bagaget hade jag också med mig Dåmän Sånanas Såpasso, en cuvé av regent, siramé och cabernet sortis (cabernet sauvignon x solaris) där 20% av druvorna har fått torka för att ge vinet bättre struktur. Intelligent hantverk, då rött vin behöver något att hänga upp tanninerna på och ek skulle bli för tungt för den finlemmade frukt vi har här.
Om jag var smått nervös för mottagandet av det vita vinet, som ändå är svenskarnas specialitet, var det inget mot hur jag kände inför att presentera det röda.

IMG_2325

Klockan har inte slagit lunch, så Charles Schepans hänvisar mig till en plats i solen så länge, på en barstol vid en gammal barrique. Minnesgod krögare som denne vinmakarson från Auvergne är, kommer han strax tillbaka med en Eric Pfifferling ”Tavel” i ishink. Au Doux Raisin gör mig aldrig besviken. Men nu finns risken att jag gör dem på dåligt humör. Charles är brutalt ärlig och har en palett helt färgad av trikoloren.
Nyfiket skruvar han av korken på ”Croix Fleurie” och närmast kastar vinet ner i glaset. Här behövs ingen dekantering, det kan kombineras med servering om man har det rätta handlaget.
Charles höjer armen i vädret och piskar runt vinet. Doftar snabbt och häver i sig. Blir tyst.
– Syrah. Hur kan ni odla syrah i Sverige?
Jag berättar om blenden och han tittar förvånat på vinet. För honom är den fruktiga, peppriga och förhållandevis stadiga kroppen intimt förknippat med den franska druvan. Från varmare breddgrader.
Och ja, han gillar det. Mycket.
Jag låter honom behålla flaskan mot att jag får tömma Pfifferlings till lunchen.

IMG_2283

Sista vin ut är Flyinge Vingårds ”Pegasus”. Jämfört med Percy Månsson är detta bara barnet; Magnus Oscarsson började 2009 och satsar bara på solaris. Hittills har han 7500 plantor, men vill expandera. Tanken är att göra ett så rent och naturligt vin som möjligt; han använder hästgödsel i vingården och snart betar får mellan raderna. 2014 var en så bra årgång att musten fick jäsa på nya franska ekfat i sju månader. 600 flaskor blev det så småningom. Tvärtemot vad man kan tro, särskilt med den tydliga doften av barrique, är eken väl integrerad i frukten. Och syran simmar runt som en räddande ängel. Det är skarpt, men fruktigt och livligt. Här snackar vi energi.
Detta är också favoriten hos Versant Vins, där vi provar vinet tillsammans med två tacksamma gäster.
– Vinet behöver mer tid, rundas av lite, men jag gillar vinmakningen. Här finns syra, struktur, kropp – energi och potential. Helt klart ett vin för mat. Det är rikt, säger Jeanne.
Så slutar min lilla turné på okänd mark, starkt förvissad om att svenskt vin har en framtid och att några parisare har fått sina fördomar på skam.

Läs även:

Klimatanpassad satsning på Kullaberg

Sverige levererar syra på hög nivå

PIWI-druvor planteras på Kullaberg

Lena Särnholm, text och foto

Sverige levererar syra på hög nivå

IMG_2178

Svenskt vin som Flyinge vingård, Stora Boråkra, Dåmän Sånana

”Den största utmaningen med att odla vindruvor i Sverige är inte vädret, det är politikerna.” Det säger Staffan Ottosson på Vingården Stora Boråkra, en av ett tiotal svenska vinodlare som presenterade sina personligheter på Grappe i Stockholm i början av juni. 

Vin från kalla klimat är det senaste, där engelskt mousserande är sommeliernas nya gunstling efter tysk reisling. Nästa blickfång kan mycket väl bli vita viner från Sverige. Provningen på Grappe gav en bra bild av var svenskt vin står i dag, och att kvaliteten är genomgående hög. Visst löper en högst närvarande syra som en röd tråd genom alla viner, men detta signum är något som vinmakarna har förstått värdet i. Det är det som gör svenskt vin unikt. Världen har redan tillräckligt mycket tillrättalagd sauvignon blanc och ekad chardonnay. Det är glädjande att man på så kort tid har hittat sin nisch och förstått värdet av att ha något som ingen annan kan få fram.

Svenskt vin och Solaris

Således är det druvan solaris som dominerar. En vitis vinifera anpassad för kalla klimat, framtagen i Freiburg 1975. Det hade säkert varit frestande att plantera en mer känd sort, men fördelen med solaris är att den tål tuffa tag och klarar sig rätt bra på egen hand – läs, kräver mindre besprutning. Solaris och Sverige kan bli ett konkurrenskraftigt par, på samma sätt som Riesling och Tyskland eller Grüner Veltliner och Österrike.

IMG_2189

Solaris hinner mogna under den korta säsong vi har här i nord, vilket gör att du trots syran får en mogen frukt och en viss kropp. Det som främst slog mig under provningen var just texturen och tyngden; vinerna var inte alls tunna och snipiga. Majoriteten hade snarare en mjuk munkänsla för att sedan ladda på med accelererande syra som lämnar dig med en torr fräsch finish. Det enda man saknade var något att sätta tänderna i, ostron eller skaldjur med citron – åh, vilket äktenskap!

Flyinge Vingård

Solaris har vissa drag av sauvingon blanc, men är lite mer stram och fokuserad. Ändå var det stor variation på de viner som presenterades. Precis som det ska vara. Vinet är ju ett barn av omständigheterna, av väder och vind, av jordmån och vinmakarens intentioner. Man kan inte annat än bli imponerad av Flyinge Vingårds mod att låta sin ”Pegasus” 2014 jäsa i sju månader på ny fransk ek… Klokt val, visade det sig. Eken känns i näsan, men är inte överväldigande, den backar upp frukten och syran och det är inte utan att tankarna vandrar iväg mot Bourgogne. Snyggt hantverk av vad naturen gett.

Dåmän Sånana

Men allt var inte Solaris. Från Percy Månsson på Dåmän Sånana kommer en förförisk varelse av Suvignier Gris och Muscaris; blommig och med mjuk textur. I en blindprovning hade jag förväxlat den med en gewürztraminer. Härifrån kommer också dagens enda röda, en ståltankjäst blend av bland andra Cabernet Cortis och Regent, där 20% av druvorna är torkade. De torkade druvorna ger just den extra skjuts ett rött vin kan behöva om det inte har fått nosa på fat. De bildar en ryggrad för frukten att hänga fast på. Snyggt gjort.

Summa summarum: Om Sverige har kommit så här långt på så kort tid kan framtiden inte vara annat än ljus. Om det inte vore för det där med politikerna, som inte bara är ett dilemma för Staffan Ottosson utan en rejäl påk i hjulet för alla svenska vinbönder. De lägger ner hela sin själ – och plöjer ner hela plånboken – i att skapa hantverksmässiga viner i minimal skala, men får inte sälja sina alster till nyfikna besökare. Om inte detta är ett handelshinder, då vet jag inte vad som är det.

// Lena Särnholm: text & foto