Så blev Sverige ett vinland

Spritmuseums nya utställning heter Vinlandet Sverige. Ett bevis på att svenskt vin är en etablerad verksamhet värd att uppmärksammas.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

• Instagram

Sverige blev ett officiellt vinland 1999, har cirka 130 hektar och ett trettiotal kommersiella odlare – som redan skördat ett antal internationella medaljer. Odlarna har hunnit testa sig fram vilka lägen som är lämpliga och prestigelöst insett att de kända druvsorterna inte är att tänka på. De vet att bra vin görs av mogen frukt, och råkar druvan heta solaris är det bara att acceptera och utnyttja situationen; låta denna köldtåliga blondin bli Sveriges svar på Tysklands riesling.

Vinlandet Sverige är en del av Spritmuseums utställningsserie om svenska hantverksdrycker. En välkommen och vältajmad satsning som än en gång pekar på Sverige som paradoxernas paradis. Vi är världsledande på att dricka bag-in-box, men har samtidigt blivit nyfikna på det genuina, lokala. Det är lite antingen eller. Som vanligt, med andra ord.
Pressvisningen leds av underbarnet Nadja Karlsson, som spontant går i spinn över en dammig flaska i den monter vid entrén som reser sig likt Edvin Öhrströms Kristallvertikalaccent.
– Det där rödvinet drack jag som ung, blandat med Fanta. Men det ska vi inte prata om.
Eller kanske är det just det vi ska, för att förstå vinlandet Sverige. Fram till slutet av 70-talet drack vi fortfarande mer starkvin än vanligt vin, trots bolagets propaganda att vi skulle välja vin (!) – ja, det var ju ändå bättre än sprit. Och hur skulle man kunna svälja denna sura saft från Algeriet utan lite hjälp?

Sveriges moderna vinhistoria är kort, men intensiv och intrikat. Snarare rebellisk. Vinodlarna i Sverige är rebeller. Hur ska man annars beskriva de pionjärer som trotsade nedtryckande fördomar och kämpade på? 
En av dem är Murre Sofrakis på Vingården i Klagshamn, som i mitten på 90-talet drev djuraffär i Malmö. I dag är han Sveriges Mr Vinodlare. Experimenterar, upptäcker, levererar. Jag har provat ett antal av hans viner och alltid imponerats av den personliga karaktären. Ärligt talat har inte allt fallit mig i smaken, överkänslig för ek som jag är. Men jag uppskattar Murres handlag, kunskap, absoluta gehör. Det här är en kille som kan sin terroir och sin palett av druvor.

På Spritmuseum provar vi viner från 16 svenska producenter. Det första som slår mig – igen – är det rebelliska anslaget. Till skillnad från i Storbritannien – som har gått all-in för mousserande vin enligt traditionell metod med samma druvor som i Champagne – har Sverige större bredd. De som gör vin i vårt land har en tydlig idé om vad de vill göra, och de gör det på sitt sätt. Mousserande vin får konkurrenskraftig kvalitet även här, men varför begränsa sig när vi har en sådan mångsidig druva som solaris – likt riesling och chenin blanc öppnar den för en myriad av möjligheter: bubbel, snustorrt, sött, skalmacererat… Det är mångfalden som förenar vinlandet Sverige, inte en trångsynt önskan om att bli ett internationellt alternativ till Champagne.

Flyinge Vingård och Kullabergs Vingård har visat vilken potential solaris har på nordliga breddgrader; med den kunskapen i bagaget är det inte konstigt att jag överraskas av ett rött vin denna dag. Det röda jag hittills har testat i Sverige är okej, knappt mer än så. Därför har mina tankar gått: ”om vi nu är ett nytt vinland kanske det är bäst att fokusera på vad vi kan göra bra – och det är vitt”. Men så tänker inte vinodlare i Sverige. Här är man envis. Vilket jag är innerligt glad över.

I glaset hälls Leon Millot 2018 från Åhus Vingård. Jag måste testa något rött, när jag ändå är här. Redan i doften anar jag att det här handlar inte om att prova. Det här är seriöst. Något unikt. Men också logiskt.
Leon Millot är en av de där kreerade krakarna som alltid får försvara sitt förflutna, hur bra de än kan smaka. Detta är en blå druva skapad 1911 i Colmar, Alsace, av Eugène Kuhlmann. Han korsade Millardet et Grasset (Vitis riparia x Vitis rupestris) med Goldriesling, en Vitis vinifera. Leion Millot liknas vid både Syrah och Pinot Noir, vilket kan låta som en motsägelse. Men beroende på terroir kan den bli antingen muskulös eller anemisk; vad man är ute efter är den lilla pepprigheten, personligheten, jordigheten.

Intressant i sammanhanget är att Leon Millot i likhet med många andra hybrider tidigare var bannlyst i Europa. Nu har man dock tänkt om, och erkänt druvsorter med ”tillräckligt inslag av Vitis vinifera”. Leon Millot är kanske inte välkommen i de fina salongerna, men slipper i alla fall stå ute i kylan – även om den mer än gärna gör det i Sverige.

Utställningen sitter uppe fram till 31 oktober 2021.

Mer om svenskt vin:

Klimatanpassad satsning på Kullaberg

En svensk på villovägar i Paris

Sverige levererar syra på hög nivå

PIWI-druvor planteras på Kullaberg

Self-made man i Marche

Vad är väl en metropol jämfört med en genuin by på landet? Inget. Det tyckte i alla fall Antonio Failoni som för 30 år sedan lämnade Milano för Staffolo i Marche. 

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

• Instagram

Marche ligger på andra sidan Apenninerna sett från mer kända Toscana på den italienska västkusten. Med Adriatiska havet i öst och resliga bergstoppar i väst erbjuder Marche stor variation. Här odlas oliver och vindruvor, solrosor, säd och så all boskap som blir korv och ost.

Det räckte med en semesterresa för att Antonio Failoni skulle förändra sitt liv. Han blev omedelbart förälskad och flyttade ner med ambitionen att göra vin och olivolja. Leva av det naturen ger och berikar ens själ. Nu bor han här, strax utanför Staffolo med baren som byns samlingspunkt, med sin son i ett hus han renoverar av egen kraft. På landet existerar inte ordet ”färdigt”. Säsongerna går i cykler, saker går sönder… och så får man ständigt nya idéer.

Antonio visar byggnaden som förr hyste fyra familjer. Vi går runt knuten och kliver över några plåtskivor för att komma in i ett rum – eller snarare tillhåll – med kala väggar och cementgolv.
– Det här ska bli mitt tasting room, förklarar Antonio innan vi traskar vidare in i källaren där han lagrar sina äldre årgångar. 
Travar med dammiga flaskor tornar upp sig som om de växt fram från golvet. Antonio väljer två sinsemellan helt olika årgångar, 2010 och 2013, för att jag ska få en bild av hur terroir kan leka med vin. (Texten fortsätter under bildblocket.)

Flytten till Marche och Staffolo gick 1990 och han har byggt upp och planterat mycket själv. Marken är på totalt 20 hektar. Fyra av dem är planterade med vinstockar, de för området typiska verdicchio, montepulciano och sangiovese samt merlot och syrah. Förutom vinrankor finns olivträd i en blandning åldrar, från tio till 200 år. Av dem gör han olja som pressas i grannbyn.

Vi befinner oss på nästan 400 meters höjd med vidunderlig utsikt. Panoramat bjuder kullar med byar som alla har ståtlig spira eller borg som utropstecken. Däremellan dalgångar med ett lapptäcke av åkermark, olivlundar, vinrankor, skogsdungar och stenhus i varierande skick. Inte underligt att Antonio föll som en fura.
Trots att jorden på sina håll ser förvånansvärt rik ut, kan den snabbt ändra karaktär. Hos Antonio är det mest lera och kalksten, med bra dränering. Temperaturen skiftar mellan dag och natt, vilket bidrar till uttrycksfulla aromer i druvorna. Så låt oss då smaka vinet!

Vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck?

Vi skippar könlösa smaknoteringar för att koncentrera oss på det viktiga – karaktären och känslan. De röda Rosso Piceno 2010 och 2013 är mycket riktigt helt olika uppenbarelser, även om druvblandningen är densamma: montepulciano, sangiovese och merlot.
– Det ena året var mycket varmt, det andra var en svår årgång, förklarar Antonio, och hans ord återspeglas i glaset. Det äldre vinet upplevs friskare och fruktigare än det yngre, så som det blir om man lyssnar till sin frukt och behandlar den därefter.

Jag lyckas tjata till mig den nästan koppargula verdicchion från 2017 som han själv grimaserar åt.
– Det var ett varmt år och vinet blev inte alls som jag ville ha det. Alkoholen är 14 procent.
Han har helt rätt i att det inte är en klassisk Verdicchio dei Castello di Jesi. Men vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck? Vin är en avkomma till sin växtplats och om nu 2017 var särdeles varmt kan inte vinet ha skyhög syra och låg alkoholhalt. Såvida man inte trixar i källaren, och det är det sista Antonio vill göra.
Då är han desto mer stolt över sin mousserande metodo classico, vinifierat vitt av sangiovese. Det har legat på fällningen i 30 månader men smakar mer frisk frukt än jäst.

Normalt gör han fem viner. Verdicchio dei Castelli di Jesi, Rosso Piceno och Rosso Esino, ett mousserande samt en rosé.
– Fast i år blir det ingen rosé, jag hade inte tillräckligt med druvor. Då föredrar jag att göra rött.
Om han är ödmjuk mot naturen, är han desto hårdare mot sig själv. Vinerna måste hålla en viss kvalitet, de är ju ämnade för njutning.

Och där lämnar vi honom för denna gång. Det är de sista dagarna i oktober och olivskörden har precis tagit vid efter att den sista raden montepulciano har landat i källaren. 
Fast det är inte bara att ge sig ut. Traktorn trilskas och batteriet vägrar laddas. Det är bara att vänta. Det finns annat jobb att göra så länge.

Läs även:
Klipp till för kvalitet