Carmignano – regionen som var före sin tid

Super Tuscans var så revolutionerande att det fick börja sin bana som bordsvin. Men att blanda cabernet sauvignon med sangiovese var inget nytt i Toscana. I Carmignano har de gjort det i flera hundra år.
– Vi har sticklingar från Château Lafite, berättar Beatrice Contini Bonacossi från Capezzana under sitt Sverigebesök.

Carmignano i nordvästra Toscana är ett ypperligt exempel på varför vin fascinerar; hur det i alla tider har följt människan, påverkat ekonomi, politik och miljö. Här växte vin redan före romartiden, och det sägs att cabernet sauvignon introducerades av Caterina de’Medici i mitten på 1500-talet. Vinet från Carmignano fick därmed en särställning; i övriga Chianti regerade sangiovese med sällskap av de lokala varianter som fanns till hands.

Carmignano är en av världens äldsta ursprungsbeteckningar. Det var ett av fyra områden som fick skyddad status 1716, när man började reglera vinodlingen i Chianti. När sedan DOC-beteckningen infördes hörde Carmignano först till Montalbano, men deras viner skiljde sig markant från Montalbanos mer lätta och syradrivna skapelser. 1975 fick så Carmignano sin egen etikett, och 15 år senare upphöjdes det till sitt rätta rum – DOCG. Tack vare klimatet, låga kullar 50-200 meter höga och inte långt från havet men nära bergen, blir syran lägre jämfört med i Chianti Classico. Tanninstrukturen är mer markerat elegant, men det kan inte tillskrivas terroiren allena. Druvsammansättningen spelar också roll. Minst 50% måste vara sangiovese, sedan tillkommer cabernet sauvignon och cabernet franc och en dos canaiolo för den som vill. På det sättet skiljer sig Carmignano från muskelpaketen söderöver i Maremma. I Carmignano släpper man inte taget om sina rötter utan har gärna i lite lokalt i form av canaiolo. Huruvida det fortfarande är tillåtet med en skvätt vitt i form av canaiolo bianca, malvasia och trebbiano kan inte Beatrice svara på:
– Jag betvivlar att det fortfarande är tillåtet i DOCG, men oavsett är det ingen som använder vita druvor längre.

Capezzana är den största producenten i Carmignano, inte bara sett till antal hektar. Domänen har historisk status och vett att förvalta sitt inflytande. Bekämpningsmedel är bannlyst sedan länge, men först 2015 blev de ekologiskt certifierade.
– För oss är det mer en filosofi än ett marknadstänk. Vi gör det för våra barn. Men sedan insåg vi att om vi ska ut på den internationella marknaden är det bra om vi har en märkning, säger Beatrice och börjar släppa lite på sin inledningsvis stelt inlärda presentation.
– Och sedan 2013 använder vi bara vår egen jäst. Det ger mer smak av vingården, av vår terroir. Även om grannen också odlar vin har vi olika jäststammar – och jästen ger personlighet. Det är den som gör vårt vin till Capezzana och inte bara en Carmignano.
Hon ställer ner glaset och lutar sig framåt som för att delge en hemlighet.
– I början var min syster skeptisk till att sluta med köpjäst, så vi samarbetade med universitetet i Florens. Varje dag tog hon motorcykeln dit med prover.

Klimatförändringarna har inte gjort Beatrice mindre övertygad om att det bara finns en väg framåt. Tvärtom.
– Vi är tolv producenter i Carmignano. Fyra jobbar ekologiskt och en är biodynamisk. Drömmen är att alla ska bli ekologiska. Visst, en del är emot, men det är bara att titta i vingården och se hur vinerna mår.
– Vi kan inte blunda för att klimatet ändras, och odlar du ekologiskt blir stockarna starkare och mer motståndskraftiga. Rötterna söker sig längre ner och klarar torka bättre.
Att odla bönor hjälper också till att behålla det regn som trots allt faller.
– Vi planterar favabönor i varannan rad. När de mognar och blivit nästan svarta plöjer vi ner dem, det bevarar fuktigheten i jorden.
Beatrice får ofta höra att det är dyrt att stänga av giftkranarna och bry sig om naturen.
– Ja, det blir dyrare att odla ekologiskt för det är mer arbetsintensivt. Å andra sidan behöver du inte lägga pengar på bekämpningsmedel. Jag investerar hellre i mänsklig arbetskraft än i pesticider.

Carmignano består totalt av 120 hektar, således en av de minsta appellationerna i Toscana. Capezzana äger 90 hektar. Pergament funna i Florens visar att vin odlats på gården sedan minst 804 e Kr. Men de historiska inslagen stannar inte där. Under andra världskriget murade de igen väggen till vinkällaren. Domänens äldsta vin är från 1925.
– Mina föräldrar är antiksamlare, så jag tror att det var därför de började samla på vin, berättar Beatrice, som tillsammans med tre av sina sju syskon driver gården vidare.

Beatrice var i Sverige i slutet av oktober inför lanseringen av Villa di Capezzana DOCG 2007 – vinet de släpper efter tio år för att visa på lagringspotentialen. Den rubinröda uppenbarelsen består av 80% sangiovese och resten cabernet sauvignon och känns fortfarande ungt med tydlig frukt och stuns i tanninerna. Eken är dock integrerad nog även för en fatfobiker som undertecknad.
– Vi använder bara fat från Allier, förklarar Beatrice.
– Vi gjorde en provning en gång och såg att dessa fat passade bäst.
Filosofin är att tona ner eken, oavsett om det handlar om toppvinet eller det enklare men helt funktionellt körsbärsläskande Barco Reale.
– Vi vill göra balanserade viner.

Beatrice brinner tydligt för Villa di Capezzana, men talar från hjärtat när Barco Reale hälls upp. Följdfrågorna om detta vin som görs i sådär 150.000 flaskor får henne att lysa upp och prata utanför manus. Vinet vi provar är en 2015 med mjuk textur och körsbär bakom ratten.
– Barco Reale är lite som Rosso di Montalcino i Montalcino. Det är inte gjort för lagring men klarar sig ändå bra i källaren, om man vill.
Vinet får de inbjudna skribenterna att smacka och i smyg himla med ögonen. Det här går ner alldeles för lätt. Beatrice ler förtjust och undrar om vi inte vill prova 2014 också, som hon råkar ha med. Vi ser snabbt till att få ett glas ledigt innan flaskan går runt.
– 2014 var en svår årgång så vi gjorde mycket Barco Reale.
Utan att låta stöddig, bara ärlig och rak, konstaterar hon:
– Det är i de svåra årgångarna som man hittar de bra producenterna.
2014 var regnigt, men passade kompositionen av sangiovese, cabernet sauvignon och canaiolo bra. Frukten är hyfsat söt, snarare snygg, och tanninerna tyglas av terroiren.

Den avslutande vin santon med 17 år under korken får alla att gå ner i gastronomisk brygga. Koncentrerad frukt, densitet och karaktär. Inget att ifrågasätta. Snarare förväntat.
Då blir jag mer upphetsad över karaktären i deras vita, det inledande Trebbiano 2015 som bara gjordes i 9.000 flaskor. Diskret men tydlig gul stenfrukt, upplyftande citrus och en lite oljig textur som matchar mineraliteten och det lite aggressiva sticket som ger vinet energi. Det har legat ett halvår på fat; 20% har också jäst på ek.
– Det är gjort av en klon som heter trebbiano rosa. Förr användes den främst till vin santo då druvorna är mindre och bra att torka. Men på 60-talet försvann det mesta eftersom man prioriterade stora klasar. Det finns inte mycket kvar i dag. Vi planterade våra stockar på 50-talet, av egna kloner.
Inte undra på att jag tog den bleka skönheten till mitt hjärta. En udda fågel i det röda rummet, hotad till livet men med ett temperament av ett maskrosbarn.
Så kan en vinprovning också sluta.

Lena Särnholm, text och foto

Betraktelser från Bourgogne

”Åh åh… vatten, källaren är full av vatten.” I alla fall under skörden i Bourgogne, hos biodynamiska Gilles Ballorin i Morey-Saint-Denis.
Det är ett under att jag inte utvecklade simhud under mina timmar med racletten.

Vatten är det i särklass viktigaste vid vintillverkning. Det fick jag lära mig hos Gilles Ballorin. Eftersom han inte använder några tillsatser eller rengöringsmedel måste allt vara skinande rent. Hela tiden. Bara den som försökt tvätta en plastlåda med druvor som stått i fransk brittsommarvärme under en hel förmiddag vet varför.
– Du har väl sköljt av den? ropar Gilles när jag kånkar iväg med moroten till en cementtank för att börja pumpa över.
Moroten är ett av alla redskap som är ständigt blöta; det stora aluminiumröret med spetsig topp som ska ner i tanken för att suga upp juice som sedan sprutas tillbaka över hatten. Den jäsande musten behöver syre för att kunna jobba upp sin styrka – hur mycket bestäms dag för dag efter ronden.
Det första som görs efter morgonkaffet är att läsa av temperatur och densitet i varenda fat. Det känns som att ta hand om en skock ömtåliga barn på väg att växa upp. Det får inte gå för fort, inte för sakta. Och alla är de olika. Några börjar växa (läs jäsa) efter bara några dagar. Andra tar det med jämnmod för att efter en dryg vecka helt plötsligt dra i väg som en speedad tonåring som just fyllt moppe.
Det får ta den tid det tar. Här är enzymer och odlad jäst bannlysta.

Detta märkliga år började skörden tidigare i Bourgogne, precis som på så många andra håll i Europa. Men här var kanske inte värmen det största problemet. Lägg till frost och hagel och det blir en mardrömslik mix för en vinbonde. Såvida man inte accepterar att naturen inte går att tämja och i stället fokuserar på att göra det bästa av vad som bjuds. Som Gilles Ballorin.

Efter att ha jobbat med annat inom vinbranschen började han göra eget vin 2005. Han smög i gång med 0,6 hektar. I dag har han drygt fem hektar, spridda på olika platser i norra Bourgogne. Det mesta pinot noir, men också lite gamay, chardonnay, aligoté och några udda kvarlevor som pinot beurot och chardonnay musqué (det lär finnas 34 officiella kloner av chardonnay, som muterar nästan lika frenetiskt som pinot noir; ”The Oxford Companion to Wine”/Jancis Robinson). Gilles äger inte all mark själv utan köper en del druvor. Ett sätt för att överleva.

När jag hälsade på en dryg månad före skörden ekade källaren i brist på fulla fat.
– Jag har förlorat massor på grund av frosten, säger Gilles och pekar på de två enda faten med vitt från 2016. Det är rejäla doningar, dubbelt så stora som vanliga barrique.
– De är från Österrike. Det är de bästa. Eken är flera centimeter tjock, säger han och knackar på något som snarare liknar rejält timmer.

I källaren flyttas allt vin med gravitation och på fälten jobbar han med häst på de lotter som ligger högre upp på sluttningen.
Sedan 2010 sker allt naturligt. Därav den ständiga rengörningen. Minsta druva som glöms på golvet kan börja jäsa och sprida skräck.
Så jag greppar racletten (skrapan) igen, biter ihop när skaftet klibbar fast mot mitt köttsår och svabbar på. Jobbet måste göras.

Några timmar senare stapplar jag ut ur duschen. Händerna liknar russin med tentakler och fötterna är blåa efter manuellt druvtramp.
Rena kläder. Torra kläder. En vinbar i Dijon kräver ändå ett visst mått av civiliserat uppträdande även om de grumliga vinerna serveras vid långbord och väderbitna barrique ute vid vägkorsningen.
Bernard Joinville välkomnar med ett klurigt leende, rufsigt hår och en avslappnad kram. På Ô gré du vin hade det nog gått lika bra att stövla in direkt från sorteringsbordet.
– Vad är ni sugna på?
Bernard känner sina viner bäst, så vi överlämnar oss i hans händer. Och blir inte besvikna. På bordet ställs Arnaud och Malou Greniers sprudlande skapelse La Sortie de Route, en busig chardonnay från Jura lagrad till funkig perfektion i 600 liters gamla fat. Bara 10,5% och en törstsläckare utan dess like. Det är ingen slump att jag återvänder för samma flaska några dagar senare, på väg hem till Sverige när termometern chockar med 27 grader och solen steker.

Den som vill förstå Bourgogne kan läsa på tills ögonen blöder. Men det är först på plats som du verkligen inser hur det ligger till. Att plugga in alla byar – i rätt ordning – climats, clos och producenter är en pedagogisk utmaning. Trampande på en cykel där skyltarna svischar förbi en efter en blir allt helt logiskt. Se där – Clos de Lambrays, precis ovanför Morey-Saint-Denis. Fortsätt sedan lilla vägen ut ur byn, mot Chambolle-Musigny – och där har vi självaste Les Bonnes Mares. Och mellan dessa två – Clos de Tart.
– När du ändå är ute och cyklar måste du åka förbi Vougeot och sedan är det inte långt till La Romanée-Conti, tipsar Gilles Ballorin.
– Men det kan var klurigt att hitta Romanée-Conti, fortsätter han och beskriver detaljerat höger, vänster och så var det ett kors jag skulle hålla utkik efter.

Vyn mot byn Vosne-Romanée liknar ett lapptäcke. Överallt muromgärdade vingårdar. Hur ska jag någonsin hitta Romanée-Conti? Jag trampar på allt mer missmodig. Men så skymtar några vita turistbussar och en flock människor med dragna mobiler. Det är omöjligt att missta sig. Nu är jag framme.
Det är en märklig känsla att stå vid världens dyraste (?) vingård. Den ser inte mycket ut för världen, men muren och den diskreta skylten utsöndrar en pondus och respekt som får dig att stanna upp, kippa efter andan och känna efter. Jo, det är något speciellt med den här platsen. Människomyllret till trots.

Själva skörden då? Med tanke på den höga densiteten och de lågt trimmade vinstockarna befarade jag det värsta – klippkort hos naprapaten vid hemkomst. Men det gick bättre än väntat. Med en frukost i det fria, bestående av Gilles egen fruktbomb till pet-nat, nybakad baguette och en rejäl skiva camembert, klarar du att krypa på huk i timmar.

Lena Särnholm, text och foto

Fotnot: Denna text är mer av en betraktelse då jag var i Bourgogne för att jobba på vingården hos Gilles Ballorin – en av mina absoluta favoriter i Bourgogne; förmågan att skruva fram en aligoté som skåpar ut mången chardonnay säger allt.

Slingrig väg till vinets rätta jag

Tasting notes har sin funktion, men vill du verkligen lära känna ett vin finns bara en väg – att trampa samma mark som druvorna växt i. Och träffa människorna bakom etiketten.

Solen kämpar sig upp bland de låga molnen. Det är fortfarande halvmörkt och stigen slirig av nattens oväntade, men välkomna, regn. Långt där nere skymtar havet. Stilla. Det enda som hörs är en ensam fågel som cirklar runt i dimman.
Med sömngrus kvar i ögonen är det svårt att koncentrera sig. Men här finns inte utrymme för minsta snedsteg. Terasserna är branta och smala, och korsas av vattenkanaler. Det är här och nu jag förstår att vin från Isola del Giglio aldrig kan kosta som en bag-in-box.
– Nej, det blir ingen skörd i dag. Det är för farligt. För halt, säger Mattia Altura och drar med handen genom den kortklippta kalufsen.
– Men frukost ska vi ha i alla fall.
Han ställer fram små vinglas på bänken utanför den lilla stugan och häller upp sin pappas bärnstensfärgade ansonica. Den smakar som soluppgången.

Isola del Giglo i södra Toscana är ett naturfenomen och en turistmagnet i ett. Här finns små stränder med välförsedda barer; om hörnan börjar klättringen längs en gammal åsnestig till en av öns tre byar, 400 meter rakt upp i skyn. Men Isola del Giglio är för evigt förknippad med något helt annat – färjan Costa Concordia som med sin knäppa kapten förliste utanför kusten i januari 2012.
Ön och färjan har sin dramatiska historia gemensam. Isola del Giglio har antingen övergetts likt fartyget, eller invaderats. I dag bor runt 500 personer här permanent. En av dem är Francesco Carfagna, Mattia Alturas far. Francesco var bara nio år när han kom till ön första gången. Han var här på semester med sin familj från Rom. Och blev kär direkt. Sedan dess har han alltid drömt om att få bo här.
En dag blev det plötsligt möjligt.
– Jag fick köpa några hektar övergivna vingårdar av en gammal man. Alla sade att jag var knäpp. Att det skulle vara för dyrt och för svårt att restaurera, berättar Francesco under tretimmarslunchen vid det rangliga bordet.

Det fanns en tid när vinnäringen blomstrade på Isola del Giglio. Men mot slutet av 80-talet lämnade många sina svårarbetade terasser på granitgrund. Francesco gjorde tvärtom. Han såg sin chans att förverkliga drömmen.
Att göra vin hade han lärt sig i Molise, där hans farföräldrar hade en gård och där han hjälpt till så länge han kan minnas.
Det var ett tufft jobb att få ordning på terasserna. Men genvägar ligger inte för Francesco. Han har alltid odlat så naturligt som möjligt, så det är med viss skepsis han ser på begreppet naturvin.
– Hur kan man tjafsa om vem som är naturligast? Säga att ”jag är mer naturlig än han”?
Francesco föredrar att prata om levande viner. Sådana som växer på hans 3,5 hektar branta sluttning på den södra delen av ön, där den gamla fyren är den enda byggnaden – förutom hans lilla hydda för redskap och frukostvin. Ja, och så bor kaninerna här, förstås. Deras visitkort är spridda överallt.
– De är ett elände, suckar Francesco och sparkar med foten på en hög bruna kulor.

De äldsta stockarna är runt 70 år, men många behövde ympas om. Det mesta odlas på det klassiska sättet, albarello, och den dominerande druvan är ansonico. Den har tjockt skal med djup färg och är en tålig typ. Traditionellt får skalen macerera några dagar vilket ger ett säreget vin med tydlig adress; mogen, intensiv frukt parat med en robust kropp och rustik karaktär.
I dag är Altura Vigneto inte ensam om att odla vin på ön.
– Det görs vin i varenda källare, muttrar Francesco, och låter förstå att kvalitet och ambition skiftar.
På eftermiddagen vandrar jag runt i bergsbyn Castello, och mycket riktigt – trots knappt meterbreda gränder skymtar ståltankar och ekfat lite här och där.
Med dessa bilder i huvudet och Francescos historia i minnet kommer jag för evigt att vara svag för det gyllene vinet från den lilla ön strax söder om Grosseto. Det hårda arbetet, den tuffa terroiren – allt har följt med ner i flaskan. Beskrivet med bokstäver allena blir vinet däremot bara en könlös bricka i mängden. På plats får det en själ och blir levande. Och smakar så mycket godare.

Men det behöver inte handla om människor som kämpat från grunden. Lika fascinerad blev jag vid besöket i den minimala källaren under en kyrka i Chianti. Ägare: Roberto Cavallis son Tommaso. Byn heter San Leolino och består inte av så mycket mer än den gamla kyrkan och några byggnader till. Ingen skylt, ingen hänvisning. Ett mer diskret vineri är svårt att tänka sig.
Vi kommer mitt i skörden. Vid ett sorteringsbord står tre män. En gör en grovsortering, de två andra plockar druva för druva. I källaren trängs några ståltankar. Hur de får plats med den lilla trucken för att hissa upp druvorna till tanken övergår mitt förstånd.
Ekfaten är prydligt uppradade längs med väggarna i en källare om hörnan. Nu börjar det bli tydligt att stället styrs av en man med sinne för smak och detaljer, som inte lämnar något åt slumpen. Men så har han också en plånbok som säger ja.

Tommaso Cavalli kände tidigt att han inte ville gå i sin fars designade spår. Men eftersom Roberto också gillar vin stöttade han Tommaso och de byggde upp Tenuta Degli Dei tillsammans. De köpte gården i början på 70-talet och byggde successivt upp verksamheten. I dag har de två vingårdar – fyra hektar i Panzano, fyra i Florens. De odlar enbart röda druvor. Sangiovese så klart, men också merlot, cabernet sauvignon, cabernet franc, petit verdot och alicante.
Den kreativa ådran kan dock inte Tommaso hålla tillbaka helt. På Tenuta Degli Dei görs även grappa och vodka, och nere i dalen bor han inte bara med sin tvåbenta familj. Här huserar också hans fyrbenta älsklingar. Tommaso föder upp travhästar, en verksamhet som kräver lika mycket passion och uthållighet som vinodling. På kontoret samsas byråkratiska pappershögar med foton på framgångsrika hästar. Tommaso tränar dem dock inte själv; när de är ett år säljs de på auktion.

Tommaso och Francesco på Isola del Giglio är varandras motsatser. De representerar helt olika världar, men har ändå så mycket gemensamt. Passionen för marken och traditionen, för vinet och naturens nycker. Skillnaderna är själva charmen; Francesco står för det varma, det vilda och det bångstyriga, Tommaso för det designade, välskräddade och polerade. Båda med sin säregna historia, som adderar en extra krydda och gör tasting notes om inte överflödiga så… tämligen ointressanta i sammanhanget.

Lena Särnholm, text och foto

Grönt vattenhål i Lucifers hetta

Tre månader med 40 graders värme och inte en droppe regn. Grönskan har brännsår och marken vrider sig i sprickor. Men på Castello dei Rampolla strävar vinrankorna mot skyn och druvorna är trinda av juice.

– Jag vet inte hur det går till, men tydligen fungerar det. Titta så grönt det är!
Luca di Napoli drar med handen genom ett bladverk som inte ser ut att lida nämnvärt av hettan, vilken fått det passande namnet Lucifer.
– Jämför med hur det ser ut där, säger han och pekar mot den andra sidan av dalen.
– Det är ju alldeles brunt.

Tillsammans med sin syster Maurizia driver Luca Castello dei Rampolla, en biodynamisk vingård på drygt 40 hektar i Panzano. Precis söder om den lilla staden mitt i Chianti Classico vänder sig sluttningen likt en amfiteater mot söder. Det är inte för inte som detta mikroklimat kallas för Conca d’Oro. Klimatet gör det lätt att odla utan syntetiska steroider.
– Ungefär 80 procent är ekologiska här, men inte många är biodynamiska, säger Luca och ler smått triumfatoriskt. Det krävdes om inte blod och tårar så i alla fall svett och starkt sinne för att övertyga den äldre generationen om att biodynamiskt var framtiden.

Gården har varit i familjen di Napolis ägo sedan 1739, men först 1964 planterades de första vinstockarna. Det var tuffa tider och odlingen var konventionell – olika preparat fick upp produktion och inkomster. Men Luca och Maurizia insåg att detta var ohållbart i längden; växterna tog stryk och marken utarmades. Det blev knappast bättre när de strategiskt byggda terasserna i Conca d’Oro jämnades med marken för att bana väg för traktorer.
– De förstörde allt! Andra länder spränger sina motståndare – italienarna sprängde sig själva.
Luca uttrycker sig drastiskt, men han har sina skäl.
– Terasserna gjorde att jorden höll sig kvar. Sedan de planade ut allt rinner jorden ner i dalen vid kraftiga skyfall.

1994 konverterade Castella dei Rampolla till biodynamisk odling. Nu är gården av de mest respekterade producenterna i området.
Luca gör ingen hemlighet av filosofin.
– Vi satsar på kvalitet. Vi producerar mindre och bättre och då kostar också vinerna mer.
Här är vinet en del av helheten. På marken växer blommor och fruktträd kantar odlingarna. Personalen jobbar färre timmar än vad de får betalt för. Harmonin och lugnet avspeglar sig i såväl atmosfär som viner. Detta måste vara essensen av begreppet balans.
– De enda medel vi använder – förutom de biodynamiska preparaten – är koppar, svavel och propolis.
Inte ens i den enorma poolen hälls några konstigheter. Klor? Nej. Ändå är vattnet glittrande klart, närmast självlysande.
Flow forms, förklarar Luca och knatar bort till ett hörn. Där överlappar fyra kärl varandra; vattnet rinner rytmiskt ner till kärlet under, liksom dansar. Och renar sig självt.
Inte heller detta kan Luca förklara med annat än att idén bakom tekniken kommer från naturen själv – hur floder och vattendrag krumbuktar sig – och att detta går att omvandla i konstruerade anläggningar. Även i vineriet finns flow forms, när vinet ska tappas på flaska.

Castello dei Rampolla gör en handfull viner, majoriteten röda och två vita. Bland de röda finns såväl en förväntad Chianti Classico som den udda fågeln D’Alceo, en blandning av cabernet sauvignon och petit verdot. Familjen di Napoli var en av de första att plantera cabernet sauvignon här, i samråd med sin vinmakare Giacomo Tachis. Men förvänta dig ingen muskulös Supertuscan – detta vin, liksom alla som lämnar den omsorgsfullt skötta gården – är elegant, slankt och terroirtypiskt. Karaktären kan även tillskrivas jordmånen och latituden. Odlingarna ligger på 290 till 380 meter över havet, med stora temperaturskillnader mellan dag och natt.
– Det gör att vi även kan ha lite sauvignon blanc här, säger Luca när jag undrar hur denna druva kan klara klimatet på den gyllene sluttningen.
Här finns också lite gewürztraminer, som tillsammans med chardonnay och sauvignon blanc ingår i den sent skördade Vendemmia Tardiva. Druvorna skördas gradvis från oktober till december, angrips delvis av botrytis, och lagras sedan på ståltank i åtta månader, följt av ett år på flaska.

Det mest fascinerande vinet är tveklöst det andra vita, eller snarare det orangea, Trebianco. Chardonnay, traminer, sauvignon blanc och malvasia jäser med skalen i amfora i ungefär tio dagar och bildar en komplex palett med elegant kraft och den typiska tonen av torkad aprikos. Frukt och tanniner, med skör syra som backar upp. En droppe och smaken exploderar i gommen – och magen skriker efter något att jobba med.
Efter jäsningen lagras Trebianco ett år i amfora (terakottakärl från Impruneta någon mil norrut) och slutligen tre månader på flaska. Sedan 2011 tillsätts inget svavel.
En öppnad flaska från provningen får följa med hem. Vinet mådde uppenbarligen bra av sin skönhetssömn. Tvärt emot skolboken smakar vinet ännu bättre dagen efter – de energiska aromerna har kommit till ro och balansen är fulländad.

Lena Särnholm, text och foto

Negociant i naturens tjänst

Han bor i Bourgognes okända hörn, saknar egna vingårdar och hyser en hatkärlek till den udda césar. Möt Nicolas Vauthier, mikro-negocianten som gör allt rätt.

Bourgogne är inte bara guld som glimmar. Tio mil nordväst om Beaune lutar sig den lilla staden Avallon mot storskogen Morvan. Färden från Côte d’Or tar bara en timma, men känns som en resa ut ur vinland, in i 50-talets jordbruksslit. Vi kör mot järnvägsstationen, svänger av precis före och in på en smal gårdsplan. Till höger – en patinerad länga som grönska tagit i besittning; till vänster – allt det som hör ett vineri till. Ekfat, fibertankar, plastbackar, flaskor, pressar. Manicker.
Nicolas Vauthier står redo med händerna i fickorna. Trasig väst över rutig skjorta och t-shirt. Slitna jeans som matchar. Hår som lever sitt eget liv. Värmen strålar genom påpälsningen.
– Då så, let’s go! säger han med ett leende och guidar mellan tunnor och slangar för att låsa upp dörren till ladan.

Nicolas Vauthier är en pionjär med en en lång resa i ryggen. Han föddes i Troyes 1970 och gjorde som så många andra i bygden – studerade enologi. Han lärde sig alla knep och knåp för att tämja alkoholen till önskad textur och styrka, och praktiserade i bland annat Washington State. Kanske var det där som intresset för minimal påverkan föddes; att göra rosé med färgextrakt var bara ett av många påhitt på fabriken i USA, som hade en produktion på sådär två miljoner liter per år.
Tillbaka i Frankrike lämnade Nicolas handgörat för att öppna en av de första naturvinsbarerna utanför Paris. Året var 1988, stället hette Aux Crieurs de Vin och låg i hemstaden Troyes. Men snart började det klia i fingrarna. Det var ju vin han ville göra. Vin på sitt sätt. På naturens sätt.

I slutet på 90-talet jobbade han ett tag med Philippe Pacalet, en negociant med sinne för precision och detaljer. Pacalet köper inte färdig must, han kommer med sitt eget skördeteam, plockar druvorna och sköter vinifieringen som om frukten fötts på hans egen mark. Så ville Nicolas också jobba.
2008 startade han sitt mikrovineri Vini Viti Vinci. Druvorna köper han från trakten, Chitry, Irancy och Epineul, regioner som fallit bort från vinkartan. Annat var det förr. Före phylloxeran och världskrigen producerades mycket vin här, men efter alla svåra tider var det få som återplanterade vinstockar. Men framtiden ser ljus ut. Efterfrågan på vin från mindre kända områden ökar, och med tanke på priserna på flaskorna från Bourgogne lär det knappast bli färre som letar alternativ.

Liksom i det klassiska Bourgogne är det pinot noir och chardonnay som regerar, med aligoté som frisk krydda. Här finns också ett litet pikant inslag av césar (fem hektar), en druva som romarna tog hit och som blev kvar.
– Jag gillar den egentligen inte, erkänner Nicolas.
– Den ger mörka, tanninrika viner. Oftast blandas den med pinot noir för att vinet ska bli mjukare.
Ändå skördar han césar. Den hör till traditionen i Irancy, men riskerar att försvinna. Många rycker upp den för att plantera storsäljaren pinot noir.
– Tyvärr har jag inget från fat som du kan få prova, men ta den här och testa hemma, säger han och sticker till mig en flaska utan etikett.

En annan udda variant – som dock finns i barrique – är gamay teinturier, en klon med mörkt fruktkött. Detta vin kommer från 80-åriga stockar och påminner om gamay, fast är mer rustikt. Reglaget är uppskruvat för både syra och tanniner. Egentligen uppför den sig som raka motsatsen till gamay noir à jus blanc; det är du som får jobba med druvan, inte tvärtom. Det ger en enorm tillfredsställelse när du har brottat ner motståndet och har förstått dig på karaktären.
Källaren är full av fat i olika ålder och storlek. Nicolas gillar fat – om de inte kletar av sig på vinerna.
– Jag köper gamla fat och vill ha en bra mix. Faten ska ge textur, inte smak.
Det är inte svårt att hitta begagnade fat.
– De flesta vill byta ut sina fat efter fem år, och det är då jag vill ha dem.
Vinifieringen är enklast möjliga. Nicolas kommer med sitt team och skördar, tar hem druvorna, trampar de röda med fötterna, låter gravitationen sköta all transport och faten utvecklingen. Svavel tillsätts i minimal mängd vid buteljering – om ens alls.
– Enologerna säger att så lite svavel inte gör någon skillnad, men det vet jag att det gör.

2016 var en utmaning för många vinbönder. Frosten bet ihjäl rejäla mängder på sina håll. Irancy drabbades särskilt hårt. Här kunde Nicolas bara skörda tio procent av en normal skörd. För att ändå kunna göra vin vände han sig till syd, där han fick tag på druvor i Gard (bland annat från en granne till Eric Pfifferling i Tavel) – grenache, cinsault, syrah, clairette.
Det är intressant att prova en sådan bred palett. Det är ett bevis på att vinmakaren oundvikligen är en del av terroiren; människan sätter sin prägel på slutresultatet även om hen håller tassarna borta. Alla handlingar och icke-handlingar färgar av sig.
Nicolas syrah sprakar således av energi och har en hög syra bakom den varma frukten.
Han gillar det själv, men säger ändå:
– Jag vet inte om jag kommer att göra detta igen. Jag vill helst inte köpa från andra regioner. Jag vill göra vin från området där jag bor.
När vi diskuterar vinmakning och hans inställning att vänta ut vinet, både på fälten och i källaren, konstaterar Nicolas att chaptalisering är normen i nord.
– De flesta skördar för tidigt av rädsla för att få röta i druvorna, men då har inte aromerna utvecklats. Och sedan ökar de alkoholen…
Han skakar på huvudet.
– Så klart att du får obalans i vinet!
Förutom balans är Nicolas oerhört svag för lite gas i vinet. Koldioxid som ett uppiggande stick.
– Det ger dem ett lyft. Energi.

Tiden tickar på. Mitt flyg från Paris går om några timmar. Nicolas tittar på klockan och konstaterar självsäkert:
– Äh, det är lugnt. Det är augusti, ingen jobbar, ingen trafik. Vi hinner med en till.
Det är svårt att säga nej när en magiker håller i pipetten. Grenache 2016 från fat har samma signum som tidigare prover – mjuk frukt, balans, syra och den där energin som stiger en åt huvudet.
– … and then the really last one, frestar han.
Tio minuter senare:
– … and now the really, really last one.
Med ett stort skratt säger han att det var tur för mig att produktionen blev så liten 2016.
Och trafiken runt Paris? Det var med andan i halsen som jag kom fram levande och hann checka in.

Lena Särnholm, text och foto

 

Vincent Couche klarar balansen

Vincent Couche hämtar två av sina champagner. Flaskorna är halvfulla och saknar etikett.
– De har varit öppna i två månader, säger han, häller upp och låter bubblorna dansa.

Klockan närmar sig sex på eftermiddagen och solen steker fortfarande. Den snörräta gatan genom Buxeuil är öde. Så dyker den diskreta skylten upp, ”Champagne Vincent Couche, cave – cellar”. Vi bromsar in och tar en chansning. Är han hemma så är han.
Vincent öppnar dörren och funderar snabbt:
– Okej, en timma kan jag nog ge er.
För Vincent, som odlar biodynamiskt och är certifierad av Demeter, är vinet och vingården det viktigaste, så besöket börjar där. Luften står stilla i bilen medan vi segar oss uppför backen. Här är förvånansvärt brant, och från toppen ser man mer träd än vinstockar.
– Det är ett bra läge. Inga grannar som sprutar och en omväxlande fauna, det aldrig bra med monokultur.
Vincent har totalt 13 hektar. Tio här i Buxeuil, tre i Montgueux. Han medger att det är en utmaning att odla biodynamiskt i Champagne, men för honom finns inget alternativ.
– Det är ju här allt börjar, med jorden och vinrankorna.

Ett av de största problem här i södra Champagne, Côte des Bar, är dock varken frost eller hagel. Sorgebarnet stavas esca. Det är svampsjukdom som angriper stockarna och dödar rankan inom några år. Det saknas botemedel sedan det giftiga natriumarsenit förbjöds för ett drygt decennium sedan. Men Vincent har kommit något på spåren. Han pekar på en stock med ett hål i stammen.
– Det är ungefär som att gå till tandläkaren och få ett hål lagat. Man skär helt enkelt bort allt det infekterade.
Det går att se rakt igenom stocken nere vid marken, men upptill frodas lövverket och rankan bär på flera fina klasar som börjar skifta mot blått.
– Vi gjorde ingreppet för tre år sedan och det verkar ju fungera.

Esca

Lite längre bort sitter några märkliga manicker.
– Det är högtalare, säger Vincent och ler när han ser våra stora ögon.
– Men nej, de spelar inte vanlig musik, skrattar han, det är ett experiment som jag är med i för att få en friskare och mer motståndskraftig vingård. Sex minuter varje morgon sänds ett specialdesignat ljud ut. Fast hittills har jag ärligt talat inte märkt någon skillnad.
Att Vincent har ett öppet sinne bekräftas av raden närmast vägen. Den består av 20 stockar, alla av olika sorter. Här finns sauvignon blanc, cabernet franc, merlot, gamay teinturier… Varför? Han vill helt enkelt se hur de växer och trivs, och det är bra för balansen med några utsocknes kamrater till pinot noir och chardonnay. Och så blir det goda bordsdruvor.

Inne i källaren – utgrävd under jord med konstant vinvänlig temperatur – fortsätter innovationerna. Vincent har en ny press där skivorna står på snedden, vilket möjliggör en mjukare pressning än om de är vertikala. Gyropaletten har också en finess.
– Den vibrerar. Eftersom jag bara har bentonitlera i min liqueur de tirage, inga andra medel, är det lite svårt att få ner jästen i halsen. Med vibrationen går det lättare.
Då är själva jäsningen mer traditionell. Bara naturlig jäst och ekfat. Vincent litar på sitt vin och stressar det inte – drar jäsningen ut på tiden (läs år) är det helt okej. Den extra komplexiteten märks i det färdiga vinet, som har en härlig tyngd och textur och ärlig smak av druva och mineralitet. Men det som verkligen lyfter vinet en extra dimension är en snyggt balanserad oxidativ touch. Som dock inte faller alla på läppen…

Tillbaka inne i köket börjar provningen med två flaskor som har varit öppna i två månader. Efter det första smakprovet förstår jag Vincents entusiasm. Det ska egentligen inte vara möjligt att kunna njuta en Champagne i augusti som öppnades i juni. Dessutom med både energi och bubblor i behåll. Det är nästan så att vinet är ännu bättre nu – aromerna är mer accentuerade och moussen har lugnat ner sig.
– Jag föredrar att dricka mina viner lite varmare än normalt, upp mot 14 grader, just för att man ska känna vad de verkligen smakar, säger Vincent och hämtar några flaskor till.
Vi går igenom hela kollektionen – Chloé som är hälften pinot noir, hälften chardonnay från en soleratank, utan tillsatt svavel och en dröm att dricka, Sensation, Bulles de Miel, Réserve Intemporelle, Elégance Brut… alla med sin egen personlighet, mer med drag av vin än Champagne.

Timmarna går. Den utlovade timmen blir två och när vi närmar oss timme tre tycker Vincent det är dags att gå på det hårdare artilleriet. Han ställer fram två flaskor med grumligt innehåll. Förföriska färger glöder i kvällssolen.
– Jag gör två ratafior. En på pinot, en på chardonnay.
Ratafia är ett starkvin på runt 20 procent där ojäst must blandas med alkohol. Vincents versioner är båda naturbarn. Alkoholen finns där som en ryggrad för frukten att hänga upp sig på. Och så densiteten, tyngden – men något muskelbygge blir det aldrig. Syran gör sitt jobb.
– Balansen, påminner Vincent. Det måste alltid vara balans.
Solen har gått ner när vi lämnar Vincent med några halvöppna flaskor i famnen. Hinner vi inte dricka dem i kväll är det ingen panik – vi vet att de håller i några veckor till.

Lena Särnholm, text och foto

Champagne följer med sin tid

 

Solerasystem, äggformade foudre och basvin utan tillsatt svavel – det rör på sig i det traditionstyngda Champagne.

Champagne har alltid kört sitt eget race, vilket är möjligt om man är mer av ett varumärke än ett vin. Med sin aura av lyx går det att sätta en saftig prislapp på den bulliga buteljen, trots att skördeuttaget är bland det högsta i Frankrike, marken injicerades med sopor från Paris på 50-talet och rosén oftast en blandning av rött och vitt vin. Kort sagt – här kan man göra som man vill. Konsumenten betalar oavsett.
Men nu verkar något ha hänt. Odlarchampagne är på stark uppgång och fler sneglar mot miljövänliga metoder. Det experimenteras med solera för att få mer komplexitet; andra specialbeställer äggformade foudre för att få vinet att röra sig på egen hand. Fast att detta skulle ha något att göra med ökad konkurrens är det få som medger; ”Champagne är champagne” är standardsvaret när producenterna förklarar hur de ser på att andra mousserande viner blir allt bättre.
– Men visst, i England börjar de göra riktigt fina grejer nu när de använder mer reservvin, och de har ju samma jordmån som vi har, kimmeridge, säger Alexandre Moutard på Moutard-Diligens i Aube, enklaven cirka 15 mil söder om Épernay och Reims.
Kanske är de allra mest innovativa i just Aube, ”kusinen från landet”. Som underdog är det ju alltid roligt att överraska. Slå underifrån.

Aubes historia är dramatisk och ett bra exempel hur intimt förknippad vin är med politik och ekonomi, människans vardag och levebröd. I början av 1900-talet bestämde regeringen att utesluta Aube från Champagne. Motiveringen var att jorden var inte den fina belmnitkritan utan kimmeridgelera och att druvorna främst var de högavkastande arbanne, petit meslier och gamay. Ändå köpte de stora husen mycket druvor härifrån, ett måste för att hålla produktionen uppe.
Men att fråntas möjligheten att kalla sitt vin Champagne skulle bli ett hårt ekonomiskt avbräck, så odlarna i Aube gjorde som de alltid gjort – visade musklerna. Den 11 april 1911 stormade 5.000 odlare från Aube källare i den nordliga delen. Hus brändes ner och flaskor hälldes ut. Plötsligt insåg regeringen hur allvarlig situationen var. Den förklarade området en krigszon och skickade dit 40.000 soldater. Och viktigast av allt – de ändrade lagen så att Aube åter kunde kalla sina viner Champagne.

I dag är ordningen en annan. Det är i Aube det händer. Här finns många mindre odlare, som ser en möjlighet i att nischa sig. Några har till och med vågat sig på att odla biodynamiskt, en sann utmaning i ett område på gränsen till det möjliga att odla vin. Men de blir belönade – skillnaden märks tydligt i glaset. Om det är svårt att känna druvan och platsen bakom maffiga autolytiska inslag i vin från de stora husen, skiner såväl druva som terroir och hantverk igenom i champagner från Vincent Couche och hans vänner. Detta är mousserande mästerverk med karaktär och ursprung. Viner som talar till både kropp och själ.
– Det handlar om balans. Du måste alltid ha balans i vinet. Och bra druvor. Vinet görs ute i vingården, säger Vincent vid köksbordet en sen torsdagskväll. Vincent håller till i Buxuel i Aube och har totalt 13 hektar, allt biodynamiskt.
När jag frågar om det stämmer att jorden i Champagne är en av de mest förgiftade jordbruksmarkerna i Frankrike blir han tyst och svarar sedan diplomatiskt:
– Jag säger inget, det är bäst om jag inte vill få problem.

Och jag säger detsamma. Jag avstår från att nämna följande producent vid namn. Besöket hos ett ”litet stort hus”, med en produktion av 700.000 flaskor om året, fick mig att sätta bubblorna i halsen. Stolt presenterade de sina cuvéer utan tillsatt svavel.
– Men du vet, det är svårt att jobba utan svavel i den här regionen, så vi tillsätter tanniner i stället, säger en av ägarna.
Mitt inre fryser till, men jag spelar med för att få veta mer.
– Tanniner? Varför då?
– Tanniner är också en antioxidant. Vi har kontakt med ett laboratorium som tar fram tanniner. Det är naturligt, det tas från druvornas skal och kärnor, säger han entusiastiskt.
– Men smaken?
– Nej, de ordnar så att du inte känner smaken av tanniner, säger han stolt.
Den ökade efterfrågan på vin utan svavel får vinmakare med muskler att experimentera med andra metoder för att kunna skriva ”innehåller ej tillsatt svavel” på etiketten. Detta är bara ett exempel. Ett annat är den industriellt framtagna jästen som är så stark – läs dödar alla bakterier – att du inte behöver tillsätta svavel. Et voilà! ”Contient pas de soufre ajouté”.

Lena Särnholm, text och foto

Med jorden i fokus

La Paulée de l’Anjou noir är en hyllning till terroiren, den mosaik av skiffer som är skyldig till komplexiteten i chenin blanc från Anjou.

För sjätte året arrangerades denna avslappnade träff där målet inte bara är att lära deltagarna historien om det lokala vinet – lika viktigt är att umgås och utbyta erfarenheter. Anjous version av La Paulée startade för sex år sedan hemma hos Jo Pithon på Pithon-Paillé. I år var Domaine des Grandes Vignes värd, en relativt stor egendom på 55 hektar som gick över till biodynamiskt 2007.
Dagen startade med en halvmil lång promenad i vingårdarna i Bonnezeaux. Det var tre stopp längs vägen, där experter berättade om vad som gör vinet härifrån så speciellt och vilka metoder som påverkar resultatet. Fabrice Redois, geolog på universitetet i Angers, sammanfattade på ett underhållande sätt hur jordmånen blev till; för miljoner år sedan krockade två kontinentalplattor just här. En våldsam kollision som gav upphov till säregen komplexitet. Marie-Astrid Place hade med sig två bjässar av den utrotningshotade rasen trai poitevin mulassier för att visa hur man arbetar med häst i vingården; slutligen den alltid lika entusiasmerande Mark Angeli som predikade vikten av mångfald. Hans lektion hölls på ett fält där var fjärde rad bestod av fruktträd. Inom parentes kan nämnas att några dagar senare sprang jag på Pat Desplats, som berättade att han har planterat träd som vinrankorna ska klättra på, så som de gjorde i det vilda.

Lagom till lunch när termometern närmade sig 40-strecket var det dags för provning i källaren. Viner från ett 30-tal vinodlare hade dukats fram. Dessa gav en bra bild av hur mångsidig chenin blanc är. Druvan är en spegel av sin terroir och sin herre, utan att tappa ansiktet. Den typiska druvkaraktären hänger alltid med. Därför var den en besvikelse att så många ändå valt att klä på sin terroirist med så mycket ek. Ungefär hälften av vinerna hade en framträdande, övertydlig smak av fat.
Favoriter? Mark Angeli, Pithon-Paillé och Patrick Baudouin är trotjänare som håller formen. Domaine du Closel och Juchepie presterade också enligt förväntningar, även om den senare levererar bäst på den söta sidan. Le Fief Noirs L’Âme De Fond var en positiv överraskning, som trots 15 månader på fat hade fin frukt. Sist men inte minst Loic Mahe och Anthony Robin. Anthonys Domaine du Clos Frémur är fem hektar stor och är så nära ett stadsvineri man kan komma; Angers ligger en knapp kilometer bort. Anthony tillhör det kommande gardet – en kille att hålla under radarn.

Traditionen bjuder att vinmakarna tar med sig egna flaskor till lunchen. Gärna magnum, gärna med lite ålder. Som inbjuden svensk ville inte jag vara sämre. Före avresan beställde jag hem solaris från Stora Boråkra i Blekinge. Smått nervös lät jag bordsgrannarna smaka. Men mina fördomar kom på skam. Såväl monsieur Pithon som Angeli och Baudouin sprack upp i leenden och gav tummen upp. De hade förväntat sig tunn frukt och hög syra, men bjöds i stället en behaglig balans. Bland provarna hördes till och med kommentaren att syran gärna hade fått vara lite högre…
Men att kalla måltiden för lunch är ett understatement. Först vid 19-tiden var bordet rensat, flaskorna tömda och samtalen avrundade. Middag den dagen var inte att tänka på.

Lena Särnholm, text och foto

 

 

 

 

På jakt efter den chenin som jäst klart

 

Det jäser i källarna i Anjou. Fjolårets chenin blanc trilskas och vägrar vara redo för flaska. En resa i regionen i mitten på juli ger en osentimental inblick i vinodlarens vardag – det är naturen som bestämmer. Punkt.

Adrien de Mello är tillfälligt i källaren strax före lunch. Han måste starta nässelavkoket, som sedan ska jäsa och sprutas på vinrankorna för att att göra dem mer motståndskraftiga mot sjukdomar. Han lägger locket på en rostig järngryta på nästan en meter i diameter och startar timern.
– Jag måste hålla noga koll på tiden. Det tar 2,5 timme att koka upp – du ser ju hur tjockt järnet är, säger han och knackar på jättegrytan.
– Det finns modernare grejer, men de kostar. Den här hittade jag för 50 euro. Helt okej.

Adrien har bara några hektar och hyr in sig på Château de la Genaiserie. Efter att ha jobbat nere i Chateauneuf du Pape började han göra eget vin i Anjou för några år sedan. I fjol förlorade han 80 procent av skörden på grund av frost. Samma sak i år. Av chenin blanc blev det så lite att han tvingades blanda med sauvignon blanc. Men inget ont som inte har något gott med sig; tack vare chenins tuffa karaktär räcker det med 20 procent för att tämja sauvignondruvans gröna ettrighet. När vinet väl är klart kommer det att bli bra. Riktigt bra. Frågan är bara när. Musten från i fjol jäser fortfarande.

Jag var hos Adrien även i början av juni. Då var han orolig och sade att han kunde vänta till max mitten på juli – då måste jäsningen vara klar. Nu visar almanackan 20 juli.
– Det är bara att vänta, konstaterar han luttrat.
– Vinerna måste vara drickbara när de släpps. Du vet, naturvinsvärlden är liten och har du något som inte är bra sprids ryktet fort.
Alla världar är osentimentalt kompromisslösa på sitt sätt.

Plötsligt ringer telefonen. Adrien ursäktar sig, svarar och vankar fram och tillbaka på cementgolvet. Snart hörs det oroväckande ”Merde!”, som alltid uttalat i högt tonläge. Av artighet avstår jag från att fråga om orsaken till kraftuttrycket – ett år som detta kan jag fantisera ihop flera scenarier på egen hand. Frosten är bara en. Jäsningen en annan. Eller kanske handlar det om bristen på druvor, eller att vädret ligger flera veckor före tidtabellen… Men trots den senaste veckans hetta – närmare 40 grader än 30 – har växtligheten inte stannat av.
– Jag har inte hunnit binda upp alla rankor, så nu är det lite stressigt. Jag ska på semester nästa vecka, och sedan ner till min tidigare arbetsgivare i mitten på augusti där jag ska vinifera lite syrah, säger Adrien när samtalet är avslutat.
Jag lämnar honom  med enbart röda flaskor i famnen och hoppas på bättre tur hos Sebastien Fleuret några kilometer bort.

Sebastien kallar sig micro vigneron, och ett mindre vineri är svårt att tänka sig. Som tur var har jag sett bilder på Facebook, så huset är ändå lätt att identifiera bland alla andra grå jättelegobitar i Beauleau-sur-Layon. Från den smala infarten skymtar ett nybygge i ljust trä på baksidan.
Sebastien kan se mig komma från övervåningen och är nere på några sekunder.
– Det är jättesmidigt att ha vineriet där jag bor, med det här jobbet är jag inte nöjd med.
Han pekar på skruvar som sticker ut och sneda spikar. Petitesser i mina ögon, för det ser rejält ut. Men är man noga med detaljer så är man.

Sebastien började göra vin för nio år sedan. Han har 2,5 hektar: chenin, cabernet franc och grolleau gris. Det röda produceras som förr – med fötterna.
– Jag vill ha en mjuk macerering, inte för mycket tanniner.
I ett hörn står två damejeanner. Sebastien skrattar:
– Jag hade en tank chenin som började oxidera. Först tänkte jag slänga alltihop, men så diskuterade jag med några vänner och bestämde mig för att göra ett experiment. Jag tappade av nerifrån där vinet var fräscht. När det var 20 centimeter kvar stoppade jag och tog resten till damejeanner.
Han fiskar upp några droppar. Beredd på en hårresande upplevelse blir jag i stället knäsvag. Det är en  nötig, mjuk, aprikossyrlig vätska som smakar mer – ett tydligt bevis på att det är skillnad på oxidativa viner och oxidativa toner.
Men se, någon chenin blanc på flaska finns inte här heller.
– Den är här, säger Sebastien och pekar på en halvfull tank. Skörden 2016 var som sagt inte den största och chenin blanc har ingen brådska med att behaga sin mästare.
Jag lämnar hans mikrovineri med enbart rött i kofferten.

Philippe Delmée är matteprofessorn från Bretagne som insåg att eftersom han lade så mycket pengar på vin vore det billigare att göra eget. Han trappade ner till halvtid och pendlade till den lilla plätten han fått köpa i Anjou. Husvagnen han bodde i står kvar på gården.
För några år sedan slog han sig ihop med Aurélien Martin, tidigare bakom baren på naturvinshaket Le Cercle Rouge i Angers.
Vi sätter oss på terassen och njuter en chenin där frukt och syra backas upp av en rondör som bara en sofistikerad kännare kan peka ut som ek. Balanserat, men ändå förföriskt enkelt. Och försvinnande gott. Vi börjar tala om vin, innan livsfrågorna tar över och vinet tar slut.
– Jag var i 40-årsåldern när jag bestämde mig för att börja göra vin. Eller nej, 38. Ja, exakt 38 var jag.
– Folk sade att jag var modig, men jag hade varit modigare om jag hade stannat som lärare.
Han konstaterar att som liten vinbonde i en region där vädergudarna allt oftare vänder stygga sidan till gäller det att härda ut. Ha tålamod. Här finns inga snabba pengar. Om ens några alls.
– Men jag heller inga skulder, säger han och ser så där avundsvärt lycklig ut.
Min egen glädje får vänta – i källaren är faten är fyllda med chenin som ännu bubblar smått av ofermenterad juice. Ja, här är ordningen lite omvänd. Det vita läggs på ek, inte det röda.
– Jag har bara mitt vita på fat, för jag har inte hittat något som passar för det röda.
Återigen detta kompromisslösa sinne för detaljer.
– Jag vill inte ha någon eksmak, så jag har olika storlekar på faten och de är ångade, inte rostade.
Även här vinkar jag hej då med enbart rött i baksätet.

Philippe

Räddningen finns hos Cedric Garreau utanför en by en halvtimma bort. Cedric är ung men kan inte längre kallas talang. Hans Gar’O’Vin är etablerat och vinerna skickas till hela världen. Jag hade turen att komma precis veckan efter att han hade buteljerat sin chenin, den oemotståndliga busen Lunatic. Vinet går som smör, och av årgång 2016 finns bara 900 flaskor. Jag har fyra.
Vi säger adjö och jag krånglar mig ut på den obetydligt större vägen med enbart vitt i kofferten.
Räkna med att det blir en kamp om chenin från Anjou de kommande åren…
Lena Särnholm, text och foto

Edinburgh goes on the wild side

 

Sparkling shiraz från Coonawarra och Jean-Paul Thévenets dito gamay. Rariteter i sig, men att hitta dem på vinlistor i Edinburgh är inget annat än en revolution. Äntligen får öl, whisky och Kopparbergs cider behövlig konkurrens i den skotska huvudstaden.

De senaste åren har den ena spännande vinbaren efter den andra öppnat i Edinburgh. Varför det har dröjt så råder delade meningar om, men tradition och ekonomi är två återkommande förklaringar. Edinburgh är en studentstad, därtill har vin setts som något snobbigt – förknippat med äldre män som sippar Bordeaux med deras födelseår på etiketten.
Henri, ett skönt häng i den bohemiska stadsdelen Stockbridge, var en av pionjärerna att satsa på naturvin. Henri har fransk touch och på hyllorna innanför ost- och charkdisken trängs godbitar från Olivier Cousin, Henri Milan, Mosse, Benoit Courault och Hervé Villemade, för att nämna några. Visst, helt lätt har det inte varit att sälja okonventionell dricka, men kompromisser är inget för ägaren Steven:
– Sedan jag började dricka naturvin insåg jag att det finns ingen väg tillbaka, och att jag inte skulle kunna dricka upp mina egna viner som jag hade samlat på mig i källaren…
Nu har vinden tagit en lätt gir. Henri är inte längre ensam om ett hantverksmässigt utbud, och på fredag- och lördagkvällar svirar caféet om till vinbar.

I Stockbridge hittar du också Smith & Gertrude, vars motto är att hålla det enkelt: vin, ost, sällskap. Varför krångla till det när det är allt du behöver? Fast i ärlighetens namn har de också ett urval utsökta charkuterier och ett bröd av grövre snitt som du kan äta dig mätt på allena. Vinlistan är en av de mest kreativa jag har sett: mousserande Falanghina från Kampanien, halvsöt rosa moscato från Innocent Bystander i Yarra Valley, en nioårig sparkling shiraz från Coonawarra (Majella), mousserande rött från Camel Valley i Cornwall, Frans Anton Mayers roter veliner från 2014 och så stoltheten, den utvandrade skotten McCulloch som bor i Valais i Schweiz och bland annat gör en slank, sirlig pinot noir.
Smith & Gertrude passar lika bra en söndag lunch efter marknaden som en sen kväll när musiken pumpas upp.

Sist men inte minns har du Good Brothers, som slog upp dörrarna härom året. I en mörk och ombonad lokal en tvärgata in från huvudvägen bjuds du på säsongsanpassad mat och viner som matchar. Listan tar en stund att gå igenom: Patrick Sullivan, Lamoresca, Testalonga, Yves Cuilleron, Sebastien Riffault – och se där, har de inte Pithon Pailles Anjou Blanc Mozaik från 2014. Med den på menyn är saken biff, eftersom jag själv var med och hämtade hem druvorna det året.
Du kan lätt tillbringa hela dagen i Stockbridge, som trots en upphottad kostym har behållit sin charm, och det är just därför som jag föredrar att släntra dit i stället för att ta bussen ner till Leith, som är lite mer hipstercoolt. På gott och ont.

l'escargot

Det slutliga tecknet på att det verkligen händer saker i Edinburgh är att det har öppnat en bar med naturvin ett stenkast från den stora shoppinggatan. Det är den franska restaurangen L’escargot Blanc som har blivit med begåvat barn; vägg i vägg ligger Bar à vin med en sällsynt avslappnad attityd.
– Är det inte lite roligare att prova blint? undrar servitören som är lika exalterad som vinet han serverar.
Han springer bort till bardisken och rotar runt, för att sekunden senare dyka upp vid bordet med två glas vitt med gyllene toner. Frågan är vem som tycker leken är roligast – han eller jag?
Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att quiz-kvällen ”Game of Rhônes” hålls nästa vecka när jag är tillbaka i Sverige. Men till Edinburgh återvänder man mer än gärna. Numera även för att vidga sina vinvyer.
(I juli hålls Skottlands första naturvinsfestival, Wild Wine Fair, i Edinburgh så klart. Stay tuned!)

Lena Särnholm, text och foto