Avsaknad av traditioner och appellationer kan vara en tillgång. Titta på USA. Här frodas en vinkultur baserad på vad de själva vill dricka, producerad av det som växer där de bor. Text: Lena Särnholm USA… Mer
Det gröna Tyskland
Lite snack, mycket verkstad. Tyskland väntar inte på framtiden, de lever i den. Hållbarhet, resistenta druvor och biologisk mångfald är fokus för vinodlare i Mosel och Rheinhessen.
Text & foto: Lena Särnholm @lenamaria_sarnholm
Klockan är knappt tio på förmiddagen. Det är redan 30 grader varmt. Jobst Karp tycks oberörd, han är entusiastiskt angelägen om att visa de insektshotell som hans föräldrar har byggt. De liknar något ur Sagan om Ringen, men har en högst konkret funktion. Lerhusen med hål, pinnar och skrymslen är hem för bin och andra kryp som bidrar till den nödvändiga biologiska mångfalden för en levande vingård. Låter man naturen ha sin gång krävs mindre ingrepp, enligt devisen ”den enes död, den andres bröd”.
Jobst Karp krafsar i gräset mellan rankorna i den mer lodräta än horisontella vingården:
– Vi är med i Mosel-projektet som går ut på att bevara ett rikt djurliv, vilket vi alla är betjänta av. Förutom insektshotell har vi byggt stenrösen åt utrotningshotade ödlor och satt upp fågelbon. Sedan vi satte upp bona har vi inga problem med insekter i vingården.
Tyskland är för många förknippat med rigida regelverk, skolbokstänk och kontroll. Men på vinsidan gäller det omvända – det är i Tyskland det händer. De har insett och sett att klimatförändringen är här. Och att den slår hårt.
Det är med svart ironi som Diana Steitz ber oss skynda på när vi släpar benen efter oss på den sönderbrända stigen mellan vingårdarna i Stein-Bockenheim i västra Rheinhessen. På hemsidan presenterar de sig med ”cool-climate wines”. Nu steker solen, och provningen i vingården får ske under partytält med vatten som ”vin” nummer ett. Vinerna är ändå slående friska. Diana och hennes man Christian förklarar den markanta mineraliteten:
– Vi har vulkanisk jord, vilket är unikt i Rheinhessen. Vinerna här får en särskild stil, vilket ni kommer att märka.
Hettan tvingar oss till en lunchprovning inomhus, i en arkitektritad modern byggnad som andas insikt. Att anlita kända arkitekter för att understryka sina miljömedvetna ambitioner är en av flera trender i det nya Tyskland, där man inte nöjer sig med ett ekologiskt tänk – det ska vara hållbarhet hela vägen. Sustainability. Således är Steitz helt självförsörjande på el, förutom under skörden.
– Då går det åt mycket energi. Vinpressen kan inte gå på batteri, konstaterar Christian realistiskt.
Paret Steitz är också ärligt när de berättar om sina certifieringar. Det finns inget perfekt system; risken att anklagas för greenwashing finns alltid där. Men de uppskattar Fair’n’Green som inte bara kontrollerar, utan även diskuterar med vinmakarna och hur de kan bli bättre.
Till skillnad från alla (alla!) andra vingårdar vi besökte under pressresan i juli 2023 har Steitz inga PIWI-druvor, det vill säga framkorsade sorter som är resistenta mot diverse sjukdomar.
Christians svar kommer från hjärtat och är svårt att säga emot:
– Jag gillar inte PIWI. Jag gillar inte smaken.
Hans reaktion träffar mig rakt i hjärtat. Som svensk sommelier, skribent och vinälskare har jag följt vinodlingen i Storbritannien och Sverige under lång tid, väl medveten om att den första generationens PIWI (det enda vi kunde odla) inte var optimal. Smaken kunde definitivt diskuteras, däremot inte ambitionen. På knappt 30 år har vi fått fram nya korsningar med tydligare smakprofil, och vi vet bättre hur man odlar och hanterar vinvärldens ”fula ankungar”.
PIWI:s dag kommer, när vi har lärt oss att acceptera och förädla dess karaktär – och fått mer ödmjuka och nyfikna vindrickare.
Innan vi besökte Rheinhessen tillbringade mitt resesällskap om nio journalister från länder som Japan, Kina, Polen, USA och Finland, två dagar i Mosel. I regionen där riesling är kung, hyllas PIWI. Här finns en medvetenhet om att det inte är antingen eller – man kan ha både ock. Om man värnar naturen kan man fortsätta att odla riesling, men det behövs också introduceras nykomlingar. Så som det alltid har varit; inget är konstant, allt är föränderligt. Tänk bara på dåtidens claret i Bordeaux, ett vin som skulle stå sig slätt jämfört med dagens Beaujolais. Och att det förr gjordes mycket rött i Champagne, liksom i Vinho Verde.
Det om detta.
Resan till Mosel gick med direktflyg Stockholm-Frankfurt. Efter två timmar i buss halvlåg jag i min egen lilla oas; höga häckar utan insyn, i ett ”hotellrum” som var ett av två i en separat cottage. Vin på kylning, trädgårdsmöbler, rosmarin och krusbärsbuske med mogna bär och en himmel som fick stress och storstad att vara ett minne blott. Weinkulrutgut Longen Schröder har förstått vad det handlar om. Bygg där du står. Bygg på vad du har.
Och vad har vi då här? En vingård sedan generationer längs Mosel, nu under ledning av det kreativa paret Sabine och Markus Longen. Vin i sig är härligt, men Sabine och Markus har förstått den inbyggda potentialen – vin blir så mycket bättre i sin kontext.
Med hjälp av den italienska arkitekten Matteo Thun har de skapat ett modernt paradis, där skärpta sinnen får full valuta. Själv föll jag för deras optimism; blicka framåt utan att kompromissa med historien. Så klart att vi kommer att prata om PIWI.
– Riesling är 60 procent av vår produktion, men problemet här är att vi har många olika svampsjukdomar. Vi vet inte vilka PIWI-varianter som fungerar mot vad, säger Markus Longen
– Fast PIWI är framtiden, ingen tvekan. Om du ska plantera nytt, ska du ta pinot gris eller souvignier gris? Så klart att den unga generationen väljer den senare; souvignier gris behöver inte besprutas. Den har lösa klasar och klarar sig med max ett par behandlingar per år.
Enligt Markus Longen är PIWI den enda lösningen för oss i Nordeuropa, eftersom EU har beslutat om minskad besprutning. I Tyskland vill man dock fortsätta jobba med sin älskade riesling – en druva som är mångsidig och känslig för sin växtplats.
– I Mosel har vi många olika variant av skiffer, och riesling kan förmedla den känslan av terroir. På röd skiffer till exempel blir vinet mer kryddigt.
Riesling har också fördelen att kunna behålla hög syra i kombination med låg alkohol.
– 2018 var varmt, eller snarare hett, så då fick vi jobba med andra strategier. Tidigare planterade vi riesling på öppna plaster i söderläge. Från och med nu måste vi försöka bevara kylan i vingården, låta gräset växa och välja andra lägen för nyplanteringar.
Under kvällens gång ansluter Stefanie Vornhecke, vicepresident Weinbauverband Mosel, expert på biodiversitet och hållbarhet. Hon ser ett nytt intresse för tidigare nedvärderade aromatiska varianter som gewürztraminer.
– Absolut. Gewürztraminer, scheurebe och muskateller är poppis igen, likaså silvaner för att göra orange vin. De här druvorna tilltalar nybörjare som inte är så vana vid att dricka vin.
Vi kommer in på vintypen kabinett. Baktalad i norra Europa, älskad på hemmaplan. En välgjord kabinett är ett under av harmoni: aromatik, syra och sötma i total balans. Flera vinmakare bekräftade att med stigande temperaturer blir det allt svårare att göra en bra kabinett, ett vin många odlare ser som sitt ”visitkort”.
Personligen är kabinett det främsta minnet jag bär med mig: rätt vin på rätt plats är en utomjordisk upplevelse. Vem behöver en prosecco eller Aperol spritz när du kan starta partyt med en energisk kabinett?
För att förstå Mosel-vinerna och dess förutsättningar ska vi paddlar kanot längs Saar, en biflod till Mosel. Jag har turen att hamna i samma farkost som Cord-Heinrich Treseler, delägare i Weingut Dr. Frey.
Vi glider fram i nivå med vattenytan. Sällsynta fåglar landar och lyfter, och helt plötsligt pekar Cord-Heinrich på en branten på höger sida. Det var här tyskarna och amerikanerna drabbade samman under andra världskriget.
För en stund tappar mina armar styrka.
Vi går i land och stärkta av en sekt som smakar mer än Champagne travar vi ut i vingårdarna där getter håller vissa delar i schack. Återigen detta samspel: människa, djur och natur.
Cord-Heinrich berättar om sin filosofi och låter oss smaka av den. Fyra hektar vin, varav tio procent PIWI. Han odlar pinotin och sauvignac. Det är så här man förstår vin – förklarat av vinmakaren på växtplatsen.
Han är så klart stolt över deras ”kabbie”, Riesling kabinett.
– Kabbie är tyska för glou-glou, ett vin ämnat för att lära känna vingårdens identitet och som ska drickas av glädje. Nu har det blivit trendigt igen – på ProWein hade de en kabbie lounge, säger han och häller upp det lättdruckna vinet där kombinationen låg alkolol, syra, sötma och frukt är just – oemotståndligt läskande.
Innan han korkar igen flaskan konstaterar han lite ledsamt:
– Det är svårt att göra en bra kabinett i dag. Alkoholen sticker lätt iväg.
För mig är det en upplevelse och en insikt om att alla viner har sin plats. En kabbie är precis vad du behöver på en AW; ett juste vin som lättar upp sinnet. Sorgligt bara att man måste åka till Tyskland för att få den lärdomen.
Sista kvällen är den bästa. Äntligen ska jag få besöka Daniel och Bianka Schmitt, ett ungt par som jag har följt ända sedan de var i Stockholm 2015. Bianka är dock i USA, så Daniel och lilla sonen tar emot i vingården, som gränsar till ett fält fullt med sädesslag. Detta är Rheinhessen – jordbruk. Vin och vete sida vid sida.
Daniel leder karavanen genom byn bort till källaren där vi ska prova. Källaren är dock ett stort bygge av cement, grus, och lyftkranar. Daniel visar stolt runt i de enorma utrymmena som ska bli lägenhet åt den egna familjen, vinbar, provningsrum, vinkällare, källare med qvevri… hans entusiasm ger mig gåshud, för jag minns provningen i Stockholm; ingen vågade närma sig det unga paret Schmitts grumliga, bärnstensfärgade vin. Nu är de superstars.
Daniels och Biankas innovativa investering är fantastisk med tanke på att de gör naturvin, i Rheinhessen, en region känd för stora volymer av kanske inte den högsta kvaliteten.
Paret Schmitt visar att Tyskland är så mycket mer än både riesling och volymvin. En av mina
favoriter är deras amforalagrade weissbugrunder; ett mjukt under av aprikos och sammet.
De har också ett härligt vin på enlitersflaska, Frei Körper, med oortodoxa druvor som ortega och huxelrebe.
– This is the face of the region. Lättdrucket, av druvor härifrån, säger Daniel och häller upp generösa smakprov.
Han har varit med så pass länge att han vet villkoren för att överleva. Extremism har sitt pris.
– Vi är inte dogmatiska. Ibland kan vi ha i lite svavel vid buteljeringen, 10-15 gram, för att ge vinerna den stabilitet de behöver. Vi vill att vinerna ska kunna serveras på glas och gå att dricka efter en dag. Så ja, vi har ändrat vår filosofi lite.
Vi pratar vidare om specifika druvor, som weissburgunder, muskateller och scheurebe, hur de interagerar och uppför sig. Vinet Erdreich är en cuvée av just muskateller och scheurebe:
– Scheurebe är en viktig druva här i Rheinhessen, och den håller tillbaka aromatiken från muskateller.
Diskussionen går vidare, fortsätter i bussen på väg till resans sista måltid. På Tacheles Landrestaurant Schmitt är ett långbord uppdukat. Vi hinner just andas atmosfären innan vädrets makter tar oss ner på jorden. Spring inomhus. Nu!
Vi njuter av lokala specialiteter. Vildsvinskorv, grönsaker och vin.
Tyskland vet vad som gäller, och de gör något åt det. Då har jag ändå inte nämnt Becker-Landgraf, Gut Cantzheim, Timo Dienhart (Timo, vilka viner!) och den främsta av dem alla (i min smak) Nico Espenshied vid Weingut Espenhof.
Fortsättning följer…
Rosévinet rodnar med stolthet i söder
Solen steker hetare än i Provence, och rosévinerna tar färg därefter. I Apulien är man stolt över sitt ursprung och vägrar korrigera vinerna efter marknadsmodet.
Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena
Cantina Coppola såg dagens ljus 1489. Nu sitter vi här, en samling utländska journalister, i ett modernt designat rum med utsikt mot Gallipoli och havet och provar valda delar av sortimentet med enologen Giuseppe Pizzolante Leuzzi och ägaren Giuseppe Coppola. Temat är negroamaro, druvan som döpts efter sina karaktärsdrag. Svart och bitter. Giuseppe och Giuseppe vill visa att sorten är mer än så.
– Negroamaro är en fantastisk druva. Otroligt mångsidig. Du kan göra vitt vin, rött, rosé och mousserande, säger Giuseppe Pizzolante Leuzzi medan en kollega häller upp det första vinet, ett friskt bubbel med inslag av röda bär.
När det är dags för rosévinet Licuti lyfter Giuseppe Coppola glaset och snurrar det i ögonhöjd. Förmodligen för att vi ska notera färgen.
– När jag tog över efter pappa sade han att jag fick göra precis vad jag ville – utom en sak. Ändra färgen på rosévinet. Den ljusa Provence-kulören är bara ett mode, säger han och ler med en nedärvd stolthet.
Hans namne enologen hakar på:
– Det här är den riktiga färgen på ett rosé av negroamaro.
Det är första gången jag är i Apulien. Tågresan ner från Ancona till Bari känns som en färd i tid och rum, till det levande och autentiska. Ja. Det är skräpigt och slitet. Vägrenarna kantas av sopor och glas som självantänder. Halvfärdiga byggnader som mer liknar övergivna skelett. Men det är inte tillfixat och polerat för att bjuda turisterna på en fin fasad.
Detsamma gäller rosévinerna. På butikshyllor världen över trängs blekrosa varianter, alla kopior av varandra, omöjliga att särskilja efter ursprung. I Apulien är färgen mörk och alkoholen kan stundtals sticka iväg till 16 procent. Men vinerna är balanserade; frukten är intensiv och det är tryck i syran. Aldrig hade jag trott att rosévinerna skulle göra det största intrycket under resan. Å andra sidan borde jag ha lärt mig att överraskningar är kutym i vinets värld – för den som är nyfiken.
En annan eftermiddag, efter ännu en grönsaksfest till lunch, besöker vi Bonsegna där Alessandro Bonsegna tar emot. Vineriet ligger centralt i Nardò i Lecce-regionen. Bussen stannar utanför något som liknar en liten vinbutik, men innanför dörren uppenbarar sig en lokal på 1200 kvadratmeter med valv mer passande i en kyrka än i en vinkällare. På båda sidor långa rader av cementtankar; på ovanvåningen ett provningsrum tapetserat med foton från vingården. Känslan är att sitta precis där, i skuggan av vigorösa rankor med jord under fötterna.
Alessandro vill veta vad vi tycker om hans rosé, Danze della Contessa, 85 procent negroamaro, resten den lokala malvasia nera di Lecce. Varje år lägger han undan några flaskor för att se hur vinet utvecklas. Vi provar tre årgångar, 2015, 2017 och 2018, alla med mörk rosa rodnad; de två äldsta har en patina som drar åt orange.
Det är intressant att prova mogen rosé. Med åldern kommer den vinösa känslan och jag bestämmer mig där och då för att bli en ambassadör för lagrad rosé. Det här är en stil som vi borde ha mer av, inte minst för att den går att använda i fler sammanhang än till prat och pool. Dessutom skulle det definitivt bättra på dess rykte.
Alessandro är stolt när han berättar om vad vi ska prova. Men också märkbart nervös. Han vet att han är ute på hal is. Att rosé i dag förväntas vara anemisk i blickfånget och av senaste årgång. Det han presenterar är raka motsatsen.
– Vi handskördar allt och färgen blir olika beroende på årgång. Vädret varierar ju!
Han är ivrig att lägga ribban och styra våra smaklökar, och fortsätter med att beskriva vinifikationen:
– Vår rosé får 24 dagars skalkontakt. Visst kan det bli små defekter – vi använder till exempel inte temperaturkontroll. Men jag tycker att den här metoden känns mer naturlig än saignée (när man i ett tidigt stadium tappar ur juice från en tank ämnat för rött vin, reds anm). Det är så här vi gör traditionell rosé i Salento.
Min personliga åsikt om saignée är densamma som Alessandros. Med denna metod är rosévinet en biprodukt, för att få ett mer potent vin. Druvorna har skördats med ambitionen att göra ett rött vin. Men för att få en balanserad rosé behöver du mer syra och därmed generellt skörda tidigare.
Hur beter sig då vinerna? Definitivt inte som roséer. Här har vi att tackla seriösa spelare. Visst finns oxidativa toner, men efter en stund i glaset lugnar de ner sig och bjuder upp och in. Helt plötsligt ändras tonläget i rummet, när vi inser att vi provar något unikt. Lagrad rosé är en egen stil och måste bedömas därefter.
Provningen går över i rött, men det är säkert fler än jag som tappat fokus efter den positivt omskakande upplevelsen. Men det är ingen slump att de gör så säregna viner.
Bonsegna är ett familjeföretag som startade 1964 när Michele Bonsegna köpte det historiska vineriet Mario Sangiovanni i Nardò. Michele dog i slutet av 2000, mitt under skörden, 77 år gammal. Alessandro fick hastigt ta över. I dag driver han verksamheten med sin fru Eva och barnen Luisa och Francesco. Arealen har utökats successivt och spänner över 25 hektar. Odlingen sker med största respekt för naturen; 1997 slutade de helt med bekämpningsmedel. Men bli certifierade? Nä.
– Vi har inte sprutat på nästan 25 år och har odlat ekologiskt sedan tio år. Vi vet vad vi gör. Certifieringar är patetiska.
Dagen därpå smyger bussen med alla journalister omärkbart upp till 380 meter över havet och platån för Gioia del Colle Primitivo DOC. Här bor Marianna Anno med sin make Raffaele. De gör viner som balanserar mellan teknik och tradition, så finstämt de bara kan. De buteljerade sina första flaskor 2005.
Marianna är en impulsiv personlighet och särskilt stolt över sitt rosa vin, Est Rosa. Jag förstår henne.
– Det är mestadels primitivo, med 15 procent aglianico, som fått fyra timmars maceration. Det gör att vinet inte får tanniner, men väl struktur. Tack vare jordmånen här får vi bra syra och mineralet i vinerna, säger Marianna innan hon kommer på sig själv – i vinkretsar är det inte längre legitimt att prata om mineralitet. Det stör henne.
– Så jag brukar säga att mineralitet är en spegel av terroiren.
Hon kan prata länge om rosévin, och försvarar de lokala traditionerna med hela sin kropp.
– En del vinmakare i Apulien gör rosé i en Provence-stil, men mitt vin har det naturliga utseendet. Fast jag måste erkänna att ibland har jag problem med min rosé utomlands, just på grund av färgen. Men i Italien har vi flera hundra olika druvsorter, så det är klart att färgen måste variera.
Vi provar också rött från Pietraventosa, men efter den passionerade föreläsningen i rosa passerar även det tämligen obemärkt.
Marianna är ödmjuk och påminner om att hon inte kommer från en vinmakarfamilj.
– Vi gör 30.000 flaskor om året, i de bästa årgångarna. Men vi vill vara små, vi vill kunna styra processen själv. Så klart att vi har gjort många misstag, men det är dem vi lär oss av.
Resan närmar sig sitt slut och det är dags att bedöma vinerna för mässan Radici del Sud. I söndagens första pass ingår ett par flighter rosé, majoriteten på lokala druvor. Färgmässigt är det homogent. De flesta drar åt mörkrosa/rött och alkoholen skäms inte för sig.
Vinerna ska bedömas efter sin autenticitet, sitt ursprung, och det står snabbt klart att detta är ett knippe starka personligheter. Du kan omöjligt tämja en nero di Troia till oigenkännlighet. Detta är en druva som kan åldras väl och ge komplexa viner, med färg och alkohol. Med bättre vinmakning lanseras den nu som ”söderns pinot noir”, och blir utmärkt även i rosa skepnad.
Sedan har vi susomaniello, en druva för framtiden som har förmågan att behålla syra och friskhet även när det hettar till. Bombino nero ger mörk djup frukt utan att fläska på. Texturen är fin och följsam i rosévarianterna.
Magliocco är originell och en kär personlighet, för att inte tala om imigno, francavidda, otavanello (cinsault) och notordimenico. Den som säger att rosé är mainstream bör omedelbart ta nästa flyg till Bari.
Tillbaka i Sverige och timmarna i vinbaren. Det är varmt, solen skiner och så klart vill alla ha rosé – även i vår bar med georgiska och armenska viner. Vi har dock varken publikvänliga druvor eller den efterfrågade kulören. Rosévinerna av ojaleshi och tavkveri ger viner som snarare drar åt rött än rosa. Men gästerna provar, nickar och beställer ett glas, eller två. Härom dagen delade ett sällskap på en flaska. Det finns hopp om att alla nyanser ska accepteras i den rosa vinvärlden och att vi framöver fokuserar på det väsentliga – smak och ursprung.
PIWI – naturlig motståndskraft utmanar traditioner
Ur ett miljöperspektiv lämnar de mindre spår än naturvin – ändå kämpar PIWI-druvor i motvind. Tradition och smakkonvention är kanske den tuffaste utmaningen, säger Nicola Biasi, italiensk oenolog som gör ett vin på johanniter för 100€ flaskan.
Text: Lena Särnholm @sarnholmlena
Vinodling är jordbrukets dåliga samvete. Det är den näringsgren som använder mest bekämpningsmedel, med biverkningar få vill tala om. I Frankrike kan Parkinson klassas som arbetsskada om du har jobbat på en vingård.
Ett sätt att få ner besprutningen är att odla druvor som är motståndskraftiga mot svampsjukdomar och kyla, så kallade PIWI, Pilzwiderstandsfähigen Rebsorten. De har korsats fram under lång tid och tål tuffare klimat. Men de har många motståndare. De hör inte till tradition och terroir, och smakar inte alltid som vi är vana vid.
Hittills har de flesta PIWI odlats i norra Europa, men i och med klimatförändringarna finns ett ökat intresse även söderöver. Nicola Biasi med bakgrund på etablerade firmor som Jermann, Marchesi Mazzei, Poggio al Tesoro och sydafrikanska Bouchard Finlayson, har nu ett eget projekt – 0,3 hektar johanniter mellan Bolzano och Trento i Trentino. Johanniter togs fram i Freiburg 1968 och har riesling och pinot grigio i stamtavlan.
Nicola Biasi vill visa potentialen hos de motståndskraftiga sorterna.
– Vingården heter Vin de la Neu, ”vinet från snön” och ligger på 1000 meters höjd. Här trivs johanniter. Den mognar sent och får både bra alkohol och hög syra. Vinet ligger tolv månader på franska fat, 50 procent nya. Nu säljer jag 2018 – det blev 491 flaskor, berättar Nicolai Biasi.
Priset på drygt 100€ flaskan är medvetet högt.
– I Italien kostar inte vita viner särskilt mycket. Skulle jag sälja mitt billigt får det inget rykte och det blir inget snack. Nu blir folk nyfika.
– Dessutom vill jag visa att det går att göra hög kvalitet av PIWI. Det här vinet kan du lagra i säkert 20 år, och tänker du på produktionskostnaderna är det inte dyrt. Det är ett experiment, och görs i begränsad upplaga. Priset gör också att det hamnar på hyllan hos vinhandlare, som kan förklara vinet för kunderna. I en stormarknad skulle det inte ha en chans.
I vinlandet Italien är traditionerna starka och nya druvor ses inte alltid av godo. PIWI är bara godkänd i de norra regionerna. I dag finns knappt 700 hektar, men intresset ökar stadigt.
– Det finns folk som tror på det, och de som inte gör det, säger Nicola diplomatiskt.
Han kan förstå att sorterna fick dåligt rykte. Det tar tid att lära sig hur nya varianter fungerar, både i vingård och i källare.
– Förr hade PIWI ingen vidare kvalitet, och de som provade på 90-talet minns att det inte var några bra viner. Man vinifierade de nya sorterna som traditionella druvor, men du måste anpassa vinmakningen precis som med alla andra druvor. Du kan inte göra chardonnay och sauvignon blanc på samma sätt, lika lite som chardonnay från Friuli och Sonoma kan vinifieras likadant. Varje druva har sin specifika potential.
Det första italienska PIWI-vinet presenterades på VinItaly 2012, och förra året gick Nicolas johanniter till final i provningen av guiden Gambero Rossos högsta utmärkelse Tre Bicchieri. Att det inte gick hela vägen var mer en praktiskt fråga.
– Jag hade inte tillräckligt många flaskor. Vin som får den högsta utmärkelsen måste ju gå att få tag på.
Nicola jobbar även som konsult åt andra vinproducenter. En av dem är Albafiorita i Friuli. De odlar cabernet franc med gott resultat, men har även PIWI-sorter som som sauvignon kretos och soreli, båda från Rauscedo, ett kooperativ som tar fram nya sorter och säljer rotstockar. Kooperativet bildades under depressionen i början av 1900-talet för att hjälpa de lokala vinbönderna. I dag har de flera sorter som tål rejäla svampangrepp och kyla ner mot –22. Vad som utmärker deras druvor är att de har ovanligt hög andel vitis vinifera. När de har fått önskad egenskap i druvorna korsas de tillbaka igen, för att behålla en mer klassisk karaktär i smaken.
– Man ska komma ihåg att traditioner börjar med förändringar, säger Nicola och tar Montalcino som exempel. Sangiovese är kung i detta välrenommerade område, men fram till 50-60-talet odlades även mycket moscato.
– Jag hade förmånen att få träffa den tidigare ägaren till Biondi-Santi, och han berättade att förr blandade de i tio procent moscato i sina viner.
Nicola säger att vi behöver både tradition och innovation för att klara framtidens utmaningar.
– Vi måste ha ett öppet sinne om vi ska bevara kvalitet och balans i vinerna. Därutöver har vi miljöaspekten, och här kan PIWI vara en del av lösningen. I och med att du bara behöver bespruta någon gång per år minskar också utsläppen – du behöver inte åka lika mycket med traktorn. Det är också bättre för de som jobbar på fältet samt för ekonomin. Bekämpningsmedel är inte gratis.
I det unga vinlandet Sverige är synen på PIWI en annan. Den klart mest odlade druvan är solaris, en härdig sort som vinodlarna nu vet att hantera och vinifiera till prisvinnande viner.
I samband med bildandet av Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur härom veckan sade Lotta Nordmark, Sveriges Lantbruksuniversitet:
– Bär växer bäst i svala områden – de får rikare doft och större smakdjup. Den svenska, milda sommaren med många soltimmar är därför mycket lämpad för druvor.
– Jag ser stora möjligheter för bönderna i Sverige att ta vara på vårt klimat och de nya svampresistenta PIWI-sorterna för att kunna producera goda hållbara lokalproducerade viner.
Om man tycker att PIWI är för vågat kan man göra som i Bordeaux – prova med andra etablerade vitis vinifera-druvor. Med ett varmare klimat i åtanke tillåts nu sex för regionen nya druvor, däribland touriga nacional och alvarinho från Portugal. Man får odla dessa på fem procent av sin mark och blanda i tio procent i vinet.
Detta för Bordeaux djärva grepp är också en kulturgärning. En av de ”nya” druvorna är castets. Det finns bara några hektar kvar av den, men nu kanske den får en renässans. Castets är mörk och ger hög alkohol och bra med tanniner. I dag hittas den bland annat i den 40 hektar lilla appellationen Pallete i Provence, som tack vare en säregen kalkstensjord har en inofficiell benämning som Grand Cru.
Kanske kan dessa druvor också damma bort ryktet att Bordeaux skulle vara gammaldags.
– Folk vill ha drickbara viner med en historia, och som är miljövänliga, säger Nicola Biasi.
Om du vill läsa mer om PIWI-druvor eller kontakta mig om PIWI Sverige:
Sweden – PIWI International
Värstingvertikal à la Foillard
Text & foto: Lena Särnholm
Jean Foillard tillhör kultstämplade The Gang of Four* från Beaujolais.
Framför mig står hans The Line up of Ten, en vertikal från 2010 till 2019 med ursprung Morgon Côte du Py. Omedvetet söker mina sinnen efter årgång 2015 och siffrorna för procenten. 14. Modest för detta år, tänker jag, som minns den svarta juice från södra Beaujolais som jag provade i Angers året efter skörd – 15 procent, men ett under av balans i en atypisk gamay.
Vad vill jag då säga med dessa siffror? Att de betyder ingenting i vinets värld. Här råder andra regler, för den som har modet att ge sig hän.
Gamay må vara en druva som enligt tradition och förutfattade meningar gör sig bäst i ung, fruktig form. Men låt den leva sitt eget liv och den ger tiofalt tillbaka (… siffror är svåra att undvika för att förklara komplicerade sammanhang i ett samhälle som har tappat sunt förnuft).
Jag vågar påstå att gamay är en av de druvor som är suveräna på att spegla sin terroir. Steker solen stiger alkoholen – utan att förvandla vinet till sylt. Samlar sig de mörka molnen tar syran täten och modellerar vinet till den friska fördrink vi alla vill förföras av medan grillen går varm.
Problemet är bara att det blir ju så komplicerat om man inte kan placera druvor i ett fack. Det blir så mycket lättare om vi alla är överens om att sauvignon blanc är synonymt med gräs och kattkiss; cabernet sauvignon med mörka bär och tobak (skyll inte på druvan, skyll på faten!); riesling med aromatiskt övermod och restsötma.
Om världen bara vore så enkel.
Så går mina tankar när jag står inför den magiska uppställningen hos Wine Trade en ohemult frisk måndagsförmiddag i tidiga mars.
Jag tänker åter på producenten i Angers, som inte ville störa druvan utan låta den leva sitt liv även det heta 2015, och på Jean Foillard själv, som jag råkade ramla på med son en fredagkväll i Paris pre-Corona:
Som vanligt skyndade jag direkt från RER B till Le Café de la Nouvelle Mairie för att få min dos av naturvinshistoria och uppdaterad smak. I väntan på bord njöt jag ett rekommenderat grumligt glas vid bardisken, och in kommer en man i sliten skinnpaj med en yngling jag känner igen. Visst är det Jean Foillard och sonen Alex. Vi hälsar, de hittar ett bord, jag får mitt, och så är det med det.
Jean Foillard är en av dem vi ska tacka för att inte hela Beaujolais drogs ner i det sliskiga vinträsket. Med hjälp av kemisten och vinmakaren Jules Chauvet var han en av dem som vågade vägra kemiska quick-fix på 80-talet och i stället göra vin så som man alltid gjort. Resultatet talar för sig själv – och när Wine Trade skulle lansera det senaste släppet av Morgon Côte du Py gjorde sig siffrorna påminda igen. ”Vi har ju tio årgångar av detta vin. Låt oss prova allihop!”
Så står de här uppradade med korken dragen. Var ska man börja? Med det yngsta? Det äldsta?
Jag hugger in på 2010 och får ett oväntat gensvar. Är detta gamay? Elva år och så spänstigt, trots mognadstoner à la en elegant pinot.
Jag jobbar mig framåt, fastnar så klart lite extra vid 2015, för att landa i en drickmogen, modern 2019 med potential för att ligga till sig. Och blir så klart sugen på att backa bandet och jämföra med 2010. Cirkeln sluts.
The Gang of Four
Fotnot: The Gang of Four bestod av Jean Foillard, Guy Breton, Jean-Paul Thévenet och Marcel Lapierre, som med hjälp av kemisten Jules Chauvet backade bandet och började göra vin så som man gjorde före kemikaliernas intåg i vinvärlden. Namnet myntades av den amerikanska vinhandlaren Kermit Lynch. Senare tillkom en femte vinbonde, Joseph Chamonard. (Chauvet dog 1989, Lapierre 2010 – men hans gård drivs vidare av barnen Mathieu och Camille.)
Pruning: Klipp till för kvalitet
Skörden sätter stilen, beskärningen bestämmer själen. Det är på vintern det avgörs hur det kommande vinet ska bli. Utrustad med sekatör och snöblöta skor klipper jag mig fram längs sluttningarna i Staffolo i ömsom sol, ömsom snö.
Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena
Jordmånen avslöjar sig själv. Vi hinner inte ens gå från huset till vingården förrän ett kilo lera har klängt sig fast under varje känga.
Det är mycket lera här i syd-sydostsluttningen utanför Staffolo i Marche, regionen i centrala Italien som är ett kalejdoskop av kust, berg och slättland. Vinerna bär med sig sin växtplats ner i flaskan; här finns både pigga vita av verdicchio och mer muskulösa röda av montepulciano, samt den florala lacrima som delar drickarna i två läger.
Det är slutet av februari och arbetet i vingården pågår för fullt. Våren kommer allt tidigare, och när saven börjar stiga måste rankorna ha fått sin frisyr. Beskärningen är ett av de avgörande momenten i vinproduktionen. Klipp hårt och du får färre druvor med mer koncentration; lämna fler skott och det kan sluta med en djungel som producerar mängder med druvor av urvattnad kvalitet.
Hos Antonio Failoni är det kvalitet som gäller, och vi går åt hårt. Varje stock ska klippas ner till två grenar. Omgående inser jag vilket hantverk det är. Varje planta är unik och det är inte givet vilka grenar som ska lämnas kvar. Vinrankan är otroligt vigorös, så det gäller att hålla växtverket så nära stocken det går. En kraftig lång gren är frestande att spara, men kastar den sig hejdlöst åt fel håll är det bättre att göra processen kort och titta efter någon mer arbetsvänlig.
De första dagarna bjuder solsken men stark vind. ”Det brukar blåsa kraftigt från norr ett par dagar, sedan lägger det sig”, säger Antonio.
Några dagar senare är vinden borta, i stället kommer vintern på oväntat återbesök. Det snöar två decimeter under natten. Gården ligger vid vägens slut, nedanför en brant backe, och trots påstötningar kör inte kommunens plogbilar ända ner. Antonio muttrar och går till ladan för att starta den gamla bandvagnen. Inget händer. Han laddar batteriet och väntar några timmar. Inget händer. Vi är insnöade.
Men på landet i Italien är det ingen fara. Alla vet att den här tiden på året försvinner snön på några dagar, och i trädgårdslandet kan vi gräva fram både lunch och middag. Under snötäcket gömmer sig fotbollsstora kålhuvuden och fänkål som liknar handgranater. Torrpasta finns i skåpen, vin och olivolja i källaren.
Två dagar senare är leran blottad igen och vi kan jobba vidare. Nu ska de avklippta grenarna rivas ner. Det är ett ryckande och slitande; under handskarna växer blåsor fram. Men tillfredsställelsen är stor när man fyra timmar senare tar paus för lunch och kan blicka ut över en hyfsat prydlig rad. Varje ranka har två grenar som spretar upp i det blå. Nästa jobb är att klippa ner dem till sådär tio ögon och binda fast dem i vajrarna.
Antonio visar, jag försöker. Det är inte lätt. Ljudet av knakande kvistar svider i hjärtat. Men snart lär jag mig tekniken, och som sagt – vinrankan är av det tåligare slaget. Om man greppar grenen med höger hand och sakta klämmer uppåt med tummen kan du bända grenen hur du vill. På en hel dag lyckas jag bara knäcka en enda gren. Inte illa för att vara första försöket.
Arbetet följer solens gång. Med ett par koppar espresso i kroppen orkar man ut i morgonkylan, och när solen försvinner bakom bergstopparna är det dags att låsa sekatören. Baren i byn stänger redan klockan 18.00, så vi hinner precis dit för att unna oss en aperitivo. Att vi kommer i leriga skor och håret på ända är helt normalt; jag hade känt mig mer obekväm i högklackat och nytvättade jeans.
Vi parkerar i korsningen på vita streck, drar på oss munskydden – carabinieri har ändå sitt kontor på andra sidan gatan – och går tio meter till baren för att befria oss från den obligatoriska pappersmunderingen. Cynar och prosecco smakar aldrig så bra som här och nu.
I morgon är en ny dag, och allt går i repris.
Läs även:
Self-made man i Marche
Pinot noir som vidgar vyerna
Är det så här Bourgogne smakar om 50 år? Kanske. Men varför ska vi alltid jämföra allting? Varför nöjer vi oss aldrig med att det är bra nog här och nu?
Så låt oss tala om pinot noir, Tayu och Chile.
Text: Lena Särnholm
Foto: Vina San Pedro
Vinet Tayu 1865 är helhetsaspekten dragen till sin spets. Där vissa talar om att återanvända allt vatten och bara nyttja förnyelsebar energi, har den stora firman Viña San Pedro frågat lokalbefolkningen i Buchahueico i södra Chile om de vill vara med på projektet att odla pinot noir i en miljö de inte bara tror på utan vet fungerar, med vetenskapen på sin sida.
Här, 60 mil söder om Santiago, på breddgrad 38 knappt fyra mil till kusten och med en skyddande bergskedja däremellan, trivs den kinkiga skönheten från Bourgogne. Men hittills har ingen kommit på tanken att ens försöka odla denna världens älskling just här. Inte märkligt med tanke på förutsättningarna – tuff terroir med mycket regn, inte helt olikt just Bourgogne. Faktum är att Malleco Valley (där Buchahueico ligger) har mer gemensamt med pinot noirs moderland än med Chiles pinot-trädgård Leyda inte långt från Santiago.
– Leyda är känt för pinot noir, men här nere har vi ett kallare klimat och därmed längre växtsäsong. Vi odlar samma kloner som i Leyda (777, 828 och 115) men vi skördar generellt tre veckor senare, vilket gör att vi får mer aromatisk komplexitet i druvorna, säger vinmakaren Viviana Navarrente, som är med på länk under online-provningen i Sverige.
Vivana Navarrente visar ett diagram för att understryka upplevelsen i glaset – att detta vin har mer likheter med gamla världen än med den nya, trots att stockarna planterades 2015 och vinet skördades blott fyra år senare. Det bjuder syrlig bärfrukt i balans med ett märkligt moget djup. Så som naturen skapat det.
– Det är bra förutsättningar för pinot noir här, säger Viviana Navarrente och lämnar över till sin kollega, Barbara Wolff, hållbarhetsansvarig och den som kan berätta mer om symbiosen mellan vinfabriken San Pedro och det tiotal familjer som har stannat kvar i byn och valt vinodling som sin framtid.
– Det är ett risktagande från båda håll, men vi litar på varandra. Vi ger familjerna möjlighet att stanna kvar och bevara sina traditioner. Det är en utvecklingsprocess för oss alla; de hade inte odlat vin på denna nivå tidigare, men samtidigt har de en länk till naturen och vet vad de gör.
Viviana Navarrente bryter av med ett starkt minne:
– Människorna här har enorm kunskap om skogsbruk och djur. Jag minns när vi skulle plantera de första sticklingarna. Först skulle vi be till Moder Jord, vi skulle be om tillstånd att få nyttja jorden.
– De har fått oss att förstå att om vi ska bruka marken måste vi göra det med respekt.
Buchahueico Valley påminner om Bourgogne på många sätt. Inte minst vad gäller storleken på vingårdarna. San Pedro och familjerna odlar nu en handfull hektar pinot noir.
– När man öppnar dörren står man praktiskt taget i vingården. Detta är deras trädgård, det är precis som i Bourgogne, säger Vivianne Navarrente och påminner om druvans nyckfullhet – som också är en anledning till dess dragningskraft.
– Alla som har pinot vet att den är en mardröm, ändå vill alla ha den, säger hon och jag kan ana det sneda leendet även om det är tusentals kilometer till att se det.
– Södra Chile är outforskat. Hittills har man mest gjort vitt vin här nere, men tack vare moderat temperatur får vi ovanligt hög syra trots den starka solen, vilket är ovanligt för Chile.
2018 var första årgången pinot noir från Buchahueico Valley. Den bjuder koncentrerad frukt, kanske lite väl mycket fat, men med tanke första försöket är det snyggt gjort.
2019 är redan ett litet under av balans. Och lyhörd vinmakning. Vivianne Navarrente har lagt örat mot jorden och lyssnat: Tayu 2019 har källarfördelningen 34% betong, 28% franska ekfat, 38% foudre – lagrat i tio månader. Et voila!
Vivainne Navarrente förklarar:
– Malleco Valley är mer Bourgogne än Oregon, även om många var skeptiska till pinot så här långt söderut. Det handlar om att respektera frukten och försöka förmedla känslan av platsen. Därför väljer vi att arbeta med cement och stora ekfat.
2.400 flaskor av Tayu 1865 har nått den svenska marknaden.
Detta vin är inget naturvin i den vedertagna meningen, men jag blev så fascinerad av historien att jag fann den värd att berätta. Och vad är egentligen ett naturvin? Är det inte när man gör just som folket här i södra Chile?
Portugal – more than a ”bunch of funky people”
The natural wine scene in Portugal is not shouting out loud, but scratch the surface and you will find. Listen to João Palma, researcher and founder of Wine A Lot, a platform for these personal wines with star potential.
Words by: Lena Särnholm, @sarnholmlena, main photo: Antonio Madeira
Talking about natural wines, and your thoughts goes to countries like Italy, France, Austria and maybe Spain. But Portugal? It’s time to discover their treasures of grapes, sites and people.
During my research for an article in the Swedish winezine Törst, I found João Palma, who told me the truth and recommended some awesome winemakers. More about that later, now let’s figure out what the buzz is about.
How is the natural wine scene in Portugal, in general? Is it concentrated to specific regions or is it for hipsters in big cities?
”The natural wine in Portugal is growing, but still giving the first steps when compared to other European cities, explains João Palma.
He says that the public can find natural stuff in niche bistros, wine bars and shops in Lisbon and Oporto.
”The rest of the country is a sort of a desert with regards to this. I wouldn’t say it is a ’hipster thing’, the customers are usually a mix of wine geeks, professionals and tourists (maybe the hipster side of it).”
It’s undeniable that the natural movement is a trend and cities like Lisbon and Oporto will be totally into it sooner or later, regarding to him.
When did natural wines in Portugal started to kick off, and why?
”I guess Portugal just started to follow the global trend. Before ten years ago it was barely impossible to have access to natural foreign wine in Portugal – even now the access is pretty limited. There were of course a bunch of Portuguese producers, but completely unknown and most of them didn’t even care to communicate the way they were making their wines.”
He explains that the number of producers is quickly growing, especially in regions which lands are typically ”Burgundy-size”. Very interesting stuff is popping up from Dão, Bairrada, Lisbon and Vinhos Verdes. You also have some other respectable natural producers around Portugal, but Douro for instance is mostly owned by old and very traditional companies.
”On the other hand, the large properties, very common in Alentejo for instance, are mainly focused on conventional productions. The new projects are both coming from a new generation vignerons or young talented winemakers that are buying quality grapes to organic farmers.”
To give some insights:
Dão – Projects are mostly around showing the terroir. During the 50’s and 60’s Dão was the high-end wine region in Portugal. The climate, granite soil, and altitude vines were more than enough to make great wines with lots of ageing potential. Going back to old days farming and wine making techniques sounded like a brilliant idea for some people. The autochthonous varieties (the vines in Dão are typically field blends, where you can mainly find Touriga Nacional, Jaen, Alfrocheiro and Tinta Roriz for reds) are perfectly adapted to the terroir, expressing it in an outstanding way. Expect high acidity and minerality.
Bairrada – The thing here is basically around the red Baga, the queen grape of the region. This variety is hard to work with but can be expressed in multiple styles: less extracted, low alcohol, to be approachable sooner; versions based on very low yields with incredible ageing potential; red sparkling; funky wines… Natural wine producers are mainly trying to show Baga at its pure state.
Vinhos Verdes – This is the place where people are recovering ancient viticulture and winemaking techniques. Also, new-age wine makers are bringing pet nat back resulting in very interesting sparklings. The work is mostly around Alvarinho and Loureiro (whites) and Vinhão (red). Vinhão is a must-try for being so traditional, rustic and unique – its not an easy one, but simply delicious when someone manage to understand it.
Back to the questions.
Why is natural wine still a niche in Portugal – which has long traditions of growing wines – compare to countries like France and Italy where it’s more common?
”In my opinion this is very related to the wine culture we have in Portugal and I must say that the typical consumer over here is not a wine lover, but a wine drinker. We are a poor country when compared to most of our European neighbours, and wine is our national drink, followed by tap water… It happens that people buy the wine they can afford, get used to it and love it in the end.”
He says that of course this can not be applied to everyone, but even the majority of quite informed people only buy wine at the supermarket, paying 5€ for everyday wine and 15€ for a special dinner (and it is possible to find very decent everyday wine for 5€). This trend is being followed by the younger generation in most cases.
João Palma continues:
”In my case, the shift happened some years ago at a random dinner in Lisbon where I’ve randomly met a Swedish guy, also a wine lover. A great conversation led to wine exchanges that have really opened my ’wine boundaries’ – today he is a very good friend of mine. Just to say that I’ve also needed external help to discover a whole new world.”
”I guess price, traditional consumption and little communication from the natural movement is stopping Portugal to move faster on this, but new people are bringing new ideas… let’s see!”
Talking about traditions; doesn’t the small wine growers i Portugal work in i ”natural” way, as natural wine is how we made wine until the 50’s?
”Some of them actually do, but simply do not have any communication strategy align with their practices. I suspect that even the older ones don’t want to be seen together with ’that bunch of freak people’.”
But he doesn’t see any conflicts between natural winegrowers and the conventional ones.
”Not really. I think everyone in general realises that both sides are needed for the Portuguese consumer. There is actually a very interesting and well succeeded project – Nat Cool –promoted by Niepoort, together with several smaller producers. They’re doing fairly priced, highly enjoyable natural wine bottled in en litre bottles to maximise the enjoyment.”
”Generally speaking, I believe that there is more a sort of a gentleman’s deal than a conflict.”
There you have the history and context. Let’s go to the fun side – the producers! João Palma mentions three producers, and what a luck – all of them are available in Sweden.
Antonio Madeira – Biodynamic from Dão. A star, making astonishing terroir driven wines. Some of the parcels with 100+ years.
Duckman – From Bairrada. Probably the funkiest project across Portugal, but a serious thing. Playing around winemaking methods, but always showing the potential of their region and autochthonous varieties.
Vasco Croft – Vinhos Verdes. The former architect is bringing back old winemaking techniques, showing the potential of Loureiro grape and doing some great pet nat. A pioneer project in the region and a relevant name in the natural wine scene.
Last but not least – if you are in Stockholm, eager to dig into the Portugal wine sea, head to Cork in Old Town or the little wine jewel Savant, whose owner also happens to import Duckman. While going there, be sure to bring the next issue of magazinet Törst (out early December) which will focus on this incredible country.
Så blev Sverige ett vinland
Spritmuseums nya utställning heter Vinlandet Sverige. Ett bevis på att svenskt vin är en etablerad verksamhet värd att uppmärksammas.
Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena
Sverige blev ett officiellt vinland 1999, har cirka 130 hektar och ett trettiotal kommersiella odlare – som redan skördat ett antal internationella medaljer. Odlarna har hunnit testa sig fram vilka lägen som är lämpliga och prestigelöst insett att de kända druvsorterna inte är att tänka på. De vet att bra vin görs av mogen frukt, och råkar druvan heta solaris är det bara att acceptera och utnyttja situationen; låta denna köldtåliga blondin bli Sveriges svar på Tysklands riesling.
Vinlandet Sverige är en del av Spritmuseums utställningsserie om svenska hantverksdrycker. En välkommen och vältajmad satsning som än en gång pekar på Sverige som paradoxernas paradis. Vi är världsledande på att dricka bag-in-box, men har samtidigt blivit nyfikna på det genuina, lokala. Det är lite antingen eller. Som vanligt, med andra ord.
Pressvisningen leds av underbarnet Nadja Karlsson, som spontant går i spinn över en dammig flaska i den monter vid entrén som reser sig likt Edvin Öhrströms Kristallvertikalaccent.
– Det där rödvinet drack jag som ung, blandat med Fanta. Men det ska vi inte prata om.
Eller kanske är det just det vi ska, för att förstå vinlandet Sverige. Fram till slutet av 70-talet drack vi fortfarande mer starkvin än vanligt vin, trots bolagets propaganda att vi skulle välja vin (!) – ja, det var ju ändå bättre än sprit. Och hur skulle man kunna svälja denna sura saft från Algeriet utan lite hjälp?
Sveriges moderna vinhistoria är kort, men intensiv och intrikat. Snarare rebellisk. Vinodlarna i Sverige är rebeller. Hur ska man annars beskriva de pionjärer som trotsade nedtryckande fördomar och kämpade på?
En av dem är Murre Sofrakis på Vingården i Klagshamn, som i mitten på 90-talet drev djuraffär i Malmö. I dag är han Sveriges Mr Vinodlare. Experimenterar, upptäcker, levererar. Jag har provat ett antal av hans viner och alltid imponerats av den personliga karaktären. Ärligt talat har inte allt fallit mig i smaken, överkänslig för ek som jag är. Men jag uppskattar Murres handlag, kunskap, absoluta gehör. Det här är en kille som kan sin terroir och sin palett av druvor.
På Spritmuseum provar vi viner från 16 svenska producenter. Det första som slår mig – igen – är det rebelliska anslaget. Till skillnad från i Storbritannien – som har gått all-in för mousserande vin enligt traditionell metod med samma druvor som i Champagne – har Sverige större bredd. De som gör vin i vårt land har en tydlig idé om vad de vill göra, och de gör det på sitt sätt. Mousserande vin får konkurrenskraftig kvalitet även här, men varför begränsa sig när vi har en sådan mångsidig druva som solaris – likt riesling och chenin blanc öppnar den för en myriad av möjligheter: bubbel, snustorrt, sött, skalmacererat… Det är mångfalden som förenar vinlandet Sverige, inte en trångsynt önskan om att bli ett internationellt alternativ till Champagne.
Flyinge Vingård och Kullabergs Vingård har visat vilken potential solaris har på nordliga breddgrader; med den kunskapen i bagaget är det inte konstigt att jag överraskas av ett rött vin denna dag. Det röda jag hittills har testat i Sverige är okej, knappt mer än så. Därför har mina tankar gått: ”om vi nu är ett nytt vinland kanske det är bäst att fokusera på vad vi kan göra bra – och det är vitt”. Men så tänker inte vinodlare i Sverige. Här är man envis. Vilket jag är innerligt glad över.
I glaset hälls Leon Millot 2018 från Åhus Vingård. Jag måste testa något rött, när jag ändå är här. Redan i doften anar jag att det här handlar inte om att prova. Det här är seriöst. Något unikt. Men också logiskt.
Leon Millot är en av de där kreerade krakarna som alltid får försvara sitt förflutna, hur bra de än kan smaka. Detta är en blå druva skapad 1911 i Colmar, Alsace, av Eugène Kuhlmann. Han korsade Millardet et Grasset (Vitis riparia x Vitis rupestris) med Goldriesling, en Vitis vinifera. Leion Millot liknas vid både Syrah och Pinot Noir, vilket kan låta som en motsägelse. Men beroende på terroir kan den bli antingen muskulös eller anemisk; vad man är ute efter är den lilla pepprigheten, personligheten, jordigheten.
Intressant i sammanhanget är att Leon Millot i likhet med många andra hybrider tidigare var bannlyst i Europa. Nu har man dock tänkt om, och erkänt druvsorter med ”tillräckligt inslag av Vitis vinifera”. Leon Millot är kanske inte välkommen i de fina salongerna, men slipper i alla fall stå ute i kylan – även om den mer än gärna gör det i Sverige.
Utställningen sitter uppe fram till 31 oktober 2021.
Mer om svenskt vin:
Klimatanpassad satsning på Kullaberg
En svensk på villovägar i Paris
Self-made man i Marche
Vad är väl en metropol jämfört med en genuin by på landet? Inget. Det tyckte i alla fall Antonio Failoni som för 30 år sedan lämnade Milano för Staffolo i Marche.
Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena
Marche ligger på andra sidan Apenninerna sett från mer kända Toscana på den italienska västkusten. Med Adriatiska havet i öst och resliga bergstoppar i väst erbjuder Marche stor variation. Här odlas oliver och vindruvor, solrosor, säd och så all boskap som blir korv och ost.
Det räckte med en semesterresa för att Antonio Failoni skulle förändra sitt liv. Han blev omedelbart förälskad och flyttade ner med ambitionen att göra vin och olivolja. Leva av det naturen ger och berikar ens själ. Nu bor han här, strax utanför Staffolo med baren som byns samlingspunkt, med sin son i ett hus han renoverar av egen kraft. På landet existerar inte ordet ”färdigt”. Säsongerna går i cykler, saker går sönder… och så får man ständigt nya idéer.
Antonio visar byggnaden som förr hyste fyra familjer. Vi går runt knuten och kliver över några plåtskivor för att komma in i ett rum – eller snarare tillhåll – med kala väggar och cementgolv.
– Det här ska bli mitt tasting room, förklarar Antonio innan vi traskar vidare in i källaren där han lagrar sina äldre årgångar.
Travar med dammiga flaskor tornar upp sig som om de växt fram från golvet. Antonio väljer två sinsemellan helt olika årgångar, 2010 och 2013, för att jag ska få en bild av hur terroir kan leka med vin. (Texten fortsätter under bildblocket.)
Flytten till Marche och Staffolo gick 1990 och han har byggt upp och planterat mycket själv. Marken är på totalt 20 hektar. Fyra av dem är planterade med vinstockar, de för området typiska verdicchio, montepulciano och sangiovese samt merlot och syrah. Förutom vinrankor finns olivträd i en blandning åldrar, från tio till 200 år. Av dem gör han olja som pressas i grannbyn.
Vi befinner oss på nästan 400 meters höjd med vidunderlig utsikt. Panoramat bjuder kullar med byar som alla har ståtlig spira eller borg som utropstecken. Däremellan dalgångar med ett lapptäcke av åkermark, olivlundar, vinrankor, skogsdungar och stenhus i varierande skick. Inte underligt att Antonio föll som en fura.
Trots att jorden på sina håll ser förvånansvärt rik ut, kan den snabbt ändra karaktär. Hos Antonio är det mest lera och kalksten, med bra dränering. Temperaturen skiftar mellan dag och natt, vilket bidrar till uttrycksfulla aromer i druvorna. Så låt oss då smaka vinet!
Vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck?
Vi skippar könlösa smaknoteringar för att koncentrera oss på det viktiga – karaktären och känslan. De röda Rosso Piceno 2010 och 2013 är mycket riktigt helt olika uppenbarelser, även om druvblandningen är densamma: montepulciano, sangiovese och merlot.
– Det ena året var mycket varmt, det andra var en svår årgång, förklarar Antonio, och hans ord återspeglas i glaset. Det äldre vinet upplevs friskare och fruktigare än det yngre, så som det blir om man lyssnar till sin frukt och behandlar den därefter.
Jag lyckas tjata till mig den nästan koppargula verdicchion från 2017 som han själv grimaserar åt.
– Det var ett varmt år och vinet blev inte alls som jag ville ha det. Alkoholen är 14 procent.
Han har helt rätt i att det inte är en klassisk Verdicchio dei Castello di Jesi. Men vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck? Vin är en avkomma till sin växtplats och om nu 2017 var särdeles varmt kan inte vinet ha skyhög syra och låg alkoholhalt. Såvida man inte trixar i källaren, och det är det sista Antonio vill göra.
Då är han desto mer stolt över sin mousserande metodo classico, vinifierat vitt av sangiovese. Det har legat på fällningen i 30 månader men smakar mer frisk frukt än jäst.
Normalt gör han fem viner. Verdicchio dei Castelli di Jesi, Rosso Piceno och Rosso Esino, ett mousserande samt en rosé.
– Fast i år blir det ingen rosé, jag hade inte tillräckligt med druvor. Då föredrar jag att göra rött.
Om han är ödmjuk mot naturen, är han desto hårdare mot sig själv. Vinerna måste hålla en viss kvalitet, de är ju ämnade för njutning.
Och där lämnar vi honom för denna gång. Det är de sista dagarna i oktober och olivskörden har precis tagit vid efter att den sista raden montepulciano har landat i källaren.
Fast det är inte bara att ge sig ut. Traktorn trilskas och batteriet vägrar laddas. Det är bara att vänta. Det finns annat jobb att göra så länge.
Läs även:
Klipp till för kvalitet
På spaning efter den smak som finns
Druvrasist vill ingen vara – så jag åkte till Touraine för att bekanta mig med de fruktiga sidorna av sauvignon blanc. Och blev inte besviken.
Text & foto: Lena Särnholm (för fler bilder, @sarnholmlena)
Lika förtjust som jag blev vid första glaset av Bruno Allions Surin, lika bestört blev jag när trollkarlen från Thesée meddelade att han skulle gå i pension. Hans sauvignon blanc hade öppnat dörren till ett nytt universum, där jag anade att det fanns andra sidor av den gröna stiletten till druvsort. Det trubbiga, robust friska, i hans sauvignon blanc tilltalade mig ända in i märgen.
Men jag behövde aldrig vara orolig.
Vid vårt sista möte försäkrade Bruno att han skulle vara kräsen när han sålde, och hjälpa de nya ägarna att bevara karaktären av sin speciella växtplats. En av köparna var Bertjan Mol och Nicole Messer från Holland. De jobbade tidigare som journalist respektive psykolog, men hade tröttnat på sina liv och ville göra vin. För fyra år sedan tog de sina tre barn och åkte ner till den lilla byn Thesée strax öster om Tours. Förmodligen för gott.
Bertjan hämtar mig vid byggnaden som fortfarande ska föreställa en tågstation. Han vinkar från en blå gammal skåpbil. Jag sätter mig på några plankor i lastutrymmet och vi håller tummarna att polisen är hemma och äter middag.
”Det är mycket kontroller under skörden”, muttrar Bertjan och undslipper sig en otryckbar harang om den franska polisen.
Jag har kommit hit för att jobba under skörden. Skörda de druvor som tidigare tillhörde Bruno Allion.
Det är redan kväll, och jag äter middag med Bertjan och Nicole ute på terassen. Självklart serveras Surin, 2018, gjord i deras källare som fått namnet Domaine La Taupe. Vinet slinker ner som en vårflod. Lite funky men med härlig frukt och sprits som ger energi. Det är som jag minns det, och kan knappt vänta till vi ska ut och skörda dagen efter.
Apropå skörd. Många har en romantisk bild av vinskörden. Realiteten är en annan, även om det så klart är trevligt att äta lunch vid långbord och dricka osvavlat vin ur magnum medan ostplankan skickas runt. Men du sover i sovsal med blandade kön, delar kök och har ett badrum på 15 personer. Fast det går förvånansvärt bra, måste jag säga, vilket inte är särskilt konstigt. Skörd i 30 plus-värme gör gott för sömnen.
Domaine La Taupe köpte sex hektar av Bruno Allion. Förutom sauvignon blanc har de côt (malbec), cabernet sauvignon och cabernet franc. En typisk blandning för Touraine, som kan betecknas som ett vinregionernas gränsland. Touraine ligger centralt i Loiredalen och har influenser från både Atlanten och inlandet. Således odlas en mängd olika druvor, men på den vita sidan dominerar den variant som jag alltid haft ett ont öga till – sauvignon blanc (43% av den totala vinarealen).
Men skörden här lärde mig att mitt agg till druvan beror på den stereotypa stil som den blivit känd för, där man prioriterar det gröna, krusbärssyrliga. Här, och särskilt i den nya, mindre appellationen Touraine Chenonceaux (godkänd 2011), finns få nyanser från det gröna växtriket, det är snarare tropiska drag som bär upp bygget. Det är lite rundare och fylligare viner, utan att tappa i sting och syra.
Att just sauvignon blanc är så karaktäristisk i sitt utryck beror på smakämnet methoxypyrazin, vilket den har gott om. Detta vegetala drag kan lyftas fram genom att kontrollera lövverket – skydda druvorna från alltför skarp sol och du får ett vin i ”nya världen-stil”.
Touraine överraskade på fler sätt. Det var här som jag skördade malbec för första gången – här säger man dock inte malbec utan côt. Åtta procent av vinarealen i AOC Touraine består av côt.
En morgon ett par veckor in i skörden var det dags att ge sig på just côt. Vid den sedvanliga genomgången av dagens selektering sade Nicole utan att skämmas:
”Min man har varit på mig flera gånger om att jag har slarvat med beskärningen. Côt kan växa väldigt mycket, så ser ni en stock med en massa druvor – smaka innan ni klipper till. Risken är att de inte är mogna, trots att de ser fina ut. Det är vad som händer om man inte beskär côt tillräckligt hårt.”
Jag och italienaren Nico tilldelades raden längst ut, närmast ett fält med andra grödor – och rikare jord. Stundtals var det som att krypa fram genom en djungel; det var inte bara en gång jag önskade att jag hade en machete i stället för en sekatör. Det sved i hjärtat att rata stora, svulstiga druvklasar, men om man smakade på frukten var det ingen tvekan – den här syran skulle inte ens jag vilja ha i mitt vin.
En annan upptäckt var att här odlas relativt mycket pineau d’aunis, en av mina favoritdruvor vid sidan om chenin och romorantin. Men till skillnad från i Anjou viniferas det mesta i Touraine till rosé – i alla fall bland de konventionella odlarna. När jag frågade en producent varför de inte gör något rött av denna sort som har en underbar antydan till pepprighet (jag brukar likna den vid en korsning mellan cabernet franc och pinot noir), fick jag till svar:
”Det blir inte bra. Den har inte tillräcklig struktur och färg för det.”
Följdfrågorna höll jag för mig själv, men mindes de förföriska röda skapelser jag njutit i Anjou, från magiker som JC Garnier och Damien Bureau inte minst.
Fem veckor senare stod jag på Charles de Gaulle igen med maxade väskor och undrade vad som hänt. Hur kunde tiden gå så fort? Men tänkte jag tillbaka hade jag lärt mig otroligt mycket. Inte bara om druvorna, odling och vinmakning, utan också om livet självt. Tack för för filosofiska funderingar, levnadsglada argentinare.
Naturvin - The Sound of Soil 