Vincent Couche klarar balansen

Vincent Couche hämtar två av sina champagner. Flaskorna är halvfulla och saknar etikett.
– De har varit öppna i två månader, säger han, häller upp och låter bubblorna dansa.

Klockan närmar sig sex på eftermiddagen och solen steker fortfarande. Den snörräta gatan genom Buxeuil är öde. Så dyker den diskreta skylten upp, ”Champagne Vincent Couche, cave – cellar”. Vi bromsar in och tar en chansning. Är han hemma så är han.
Vincent öppnar dörren och funderar snabbt:
– Okej, en timma kan jag nog ge er.
För Vincent, som odlar biodynamiskt och är certifierad av Demeter, är vinet och vingården det viktigaste, så besöket börjar där. Luften står stilla i bilen medan vi segar oss uppför backen. Här är förvånansvärt brant, och från toppen ser man mer träd än vinstockar.
– Det är ett bra läge. Inga grannar som sprutar och en omväxlande fauna, det aldrig bra med monokultur.
Vincent har totalt 13 hektar. Tio här i Buxeuil, tre i Montgueux. Han medger att det är en utmaning att odla biodynamiskt i Champagne, men för honom finns inget alternativ.
– Det är ju här allt börjar, med jorden och vinrankorna.

Ett av de största problem här i södra Champagne, Côte des Bar, är dock varken frost eller hagel. Sorgebarnet stavas esca. Det är svampsjukdom som angriper stockarna och dödar rankan inom några år. Det saknas botemedel sedan det giftiga natriumarsenit förbjöds för ett drygt decennium sedan. Men Vincent har kommit något på spåren. Han pekar på en stock med ett hål i stammen.
– Det är ungefär som att gå till tandläkaren och få ett hål lagat. Man skär helt enkelt bort allt det infekterade.
Det går att se rakt igenom stocken nere vid marken, men upptill frodas lövverket och rankan bär på flera fina klasar som börjar skifta mot blått.
– Vi gjorde ingreppet för tre år sedan och det verkar ju fungera.

Esca

Lite längre bort sitter några märkliga manicker.
– Det är högtalare, säger Vincent och ler när han ser våra stora ögon.
– Men nej, de spelar inte vanlig musik, skrattar han, det är ett experiment som jag är med i för att få en friskare och mer motståndskraftig vingård. Sex minuter varje morgon sänds ett specialdesignat ljud ut. Fast hittills har jag ärligt talat inte märkt någon skillnad.
Att Vincent har ett öppet sinne bekräftas av raden närmast vägen. Den består av 20 stockar, alla av olika sorter. Här finns sauvignon blanc, cabernet franc, merlot, gamay teinturier… Varför? Han vill helt enkelt se hur de växer och trivs, och det är bra för balansen med några utsocknes kamrater till pinot noir och chardonnay. Och så blir det goda bordsdruvor.

Inne i källaren – utgrävd under jord med konstant vinvänlig temperatur – fortsätter innovationerna. Vincent har en ny press där skivorna står på snedden, vilket möjliggör en mjukare pressning än om de är vertikala. Gyropaletten har också en finess.
– Den vibrerar. Eftersom jag bara har bentonitlera i min liqueur de tirage, inga andra medel, är det lite svårt att få ner jästen i halsen. Med vibrationen går det lättare.
Då är själva jäsningen mer traditionell. Bara naturlig jäst och ekfat. Vincent litar på sitt vin och stressar det inte – drar jäsningen ut på tiden (läs år) är det helt okej. Den extra komplexiteten märks i det färdiga vinet, som har en härlig tyngd och textur och ärlig smak av druva och mineralitet. Men det som verkligen lyfter vinet en extra dimension är en snyggt balanserad oxidativ touch. Som dock inte faller alla på läppen…

Tillbaka inne i köket börjar provningen med två flaskor som har varit öppna i två månader. Efter det första smakprovet förstår jag Vincents entusiasm. Det ska egentligen inte vara möjligt att kunna njuta en Champagne i augusti som öppnades i juni. Dessutom med både energi och bubblor i behåll. Det är nästan så att vinet är ännu bättre nu – aromerna är mer accentuerade och moussen har lugnat ner sig.
– Jag föredrar att dricka mina viner lite varmare än normalt, upp mot 14 grader, just för att man ska känna vad de verkligen smakar, säger Vincent och hämtar några flaskor till.
Vi går igenom hela kollektionen – Chloé som är hälften pinot noir, hälften chardonnay från en soleratank, utan tillsatt svavel och en dröm att dricka, Sensation, Bulles de Miel, Réserve Intemporelle, Elégance Brut… alla med sin egen personlighet, mer med drag av vin än Champagne.

Timmarna går. Den utlovade timmen blir två och när vi närmar oss timme tre tycker Vincent det är dags att gå på det hårdare artilleriet. Han ställer fram två flaskor med grumligt innehåll. Förföriska färger glöder i kvällssolen.
– Jag gör två ratafior. En på pinot, en på chardonnay.
Ratafia är ett starkvin på runt 20 procent där ojäst must blandas med alkohol. Vincents versioner är båda naturbarn. Alkoholen finns där som en ryggrad för frukten att hänga upp sig på. Och så densiteten, tyngden – men något muskelbygge blir det aldrig. Syran gör sitt jobb.
– Balansen, påminner Vincent. Det måste alltid vara balans.
Solen har gått ner när vi lämnar Vincent med några halvöppna flaskor i famnen. Hinner vi inte dricka dem i kväll är det ingen panik – vi vet att de håller i några veckor till.

Lena Särnholm, text och foto

Champagne följer med sin tid

 

Solerasystem, äggformade foudre och basvin utan tillsatt svavel – det rör på sig i det traditionstyngda Champagne.

Champagne har alltid kört sitt eget race, vilket är möjligt om man är mer av ett varumärke än ett vin. Med sin aura av lyx går det att sätta en saftig prislapp på den bulliga buteljen, trots att skördeuttaget är bland det högsta i Frankrike, marken injicerades med sopor från Paris på 50-talet och rosén oftast en blandning av rött och vitt vin. Kort sagt – här kan man göra som man vill. Konsumenten betalar oavsett.
Men nu verkar något ha hänt. Odlarchampagne är på stark uppgång och fler sneglar mot miljövänliga metoder. Det experimenteras med solera för att få mer komplexitet; andra specialbeställer äggformade foudre för att få vinet att röra sig på egen hand. Fast att detta skulle ha något att göra med ökad konkurrens är det få som medger; ”Champagne är champagne” är standardsvaret när producenterna förklarar hur de ser på att andra mousserande viner blir allt bättre.
– Men visst, i England börjar de göra riktigt fina grejer nu när de använder mer reservvin, och de har ju samma jordmån som vi har, kimmeridge, säger Alexandre Moutard på Moutard-Diligens i Aube, enklaven cirka 15 mil söder om Épernay och Reims.
Kanske är de allra mest innovativa i just Aube, ”kusinen från landet”. Som underdog är det ju alltid roligt att överraska. Slå underifrån.

Aubes historia är dramatisk och ett bra exempel hur intimt förknippad vin är med politik och ekonomi, människans vardag och levebröd. I början av 1900-talet bestämde regeringen att utesluta Aube från Champagne. Motiveringen var att jorden var inte den fina belmnitkritan utan kimmeridgelera och att druvorna främst var de högavkastande arbanne, petit meslier och gamay. Ändå köpte de stora husen mycket druvor härifrån, ett måste för att hålla produktionen uppe.
Men att fråntas möjligheten att kalla sitt vin Champagne skulle bli ett hårt ekonomiskt avbräck, så odlarna i Aube gjorde som de alltid gjort – visade musklerna. Den 11 april 1911 stormade 5.000 odlare från Aube källare i den nordliga delen. Hus brändes ner och flaskor hälldes ut. Plötsligt insåg regeringen hur allvarlig situationen var. Den förklarade området en krigszon och skickade dit 40.000 soldater. Och viktigast av allt – de ändrade lagen så att Aube åter kunde kalla sina viner Champagne.

I dag är ordningen en annan. Det är i Aube det händer. Här finns många mindre odlare, som ser en möjlighet i att nischa sig. Några har till och med vågat sig på att odla biodynamiskt, en sann utmaning i ett område på gränsen till det möjliga att odla vin. Men de blir belönade – skillnaden märks tydligt i glaset. Om det är svårt att känna druvan och platsen bakom maffiga autolytiska inslag i vin från de stora husen, skiner såväl druva som terroir och hantverk igenom i champagner från Vincent Couche och hans vänner. Detta är mousserande mästerverk med karaktär och ursprung. Viner som talar till både kropp och själ.
– Det handlar om balans. Du måste alltid ha balans i vinet. Och bra druvor. Vinet görs ute i vingården, säger Vincent vid köksbordet en sen torsdagskväll. Vincent håller till i Buxuel i Aube och har totalt 13 hektar, allt biodynamiskt.
När jag frågar om det stämmer att jorden i Champagne är en av de mest förgiftade jordbruksmarkerna i Frankrike blir han tyst och svarar sedan diplomatiskt:
– Jag säger inget, det är bäst om jag inte vill få problem.

Och jag säger detsamma. Jag avstår från att nämna följande producent vid namn. Besöket hos ett ”litet stort hus”, med en produktion av 700.000 flaskor om året, fick mig att sätta bubblorna i halsen. Stolt presenterade de sina cuvéer utan tillsatt svavel.
– Men du vet, det är svårt att jobba utan svavel i den här regionen, så vi tillsätter tanniner i stället, säger en av ägarna.
Mitt inre fryser till, men jag spelar med för att få veta mer.
– Tanniner? Varför då?
– Tanniner är också en antioxidant. Vi har kontakt med ett laboratorium som tar fram tanniner. Det är naturligt, det tas från druvornas skal och kärnor, säger han entusiastiskt.
– Men smaken?
– Nej, de ordnar så att du inte känner smaken av tanniner, säger han stolt.
Den ökade efterfrågan på vin utan svavel får vinmakare med muskler att experimentera med andra metoder för att kunna skriva ”innehåller ej tillsatt svavel” på etiketten. Detta är bara ett exempel. Ett annat är den industriellt framtagna jästen som är så stark – läs dödar alla bakterier – att du inte behöver tillsätta svavel. Et voilà! ”Contient pas de soufre ajouté”.

Lena Särnholm, text och foto

Med jorden i fokus

La Paulée de l’Anjou noir är en hyllning till terroiren, den mosaik av skiffer som är skyldig till komplexiteten i chenin blanc från Anjou.

För sjätte året arrangerades denna avslappnade träff där målet inte bara är att lära deltagarna historien om det lokala vinet – lika viktigt är att umgås och utbyta erfarenheter. Anjous version av La Paulée startade för sex år sedan hemma hos Jo Pithon på Pithon-Paillé. I år var Domaine des Grandes Vignes värd, en relativt stor egendom på 55 hektar som gick över till biodynamiskt 2007.
Dagen startade med en halvmil lång promenad i vingårdarna i Bonnezeaux. Det var tre stopp längs vägen, där experter berättade om vad som gör vinet härifrån så speciellt och vilka metoder som påverkar resultatet. Fabrice Redois, geolog på universitetet i Angers, sammanfattade på ett underhållande sätt hur jordmånen blev till; för miljoner år sedan krockade två kontinentalplattor just här. En våldsam kollision som gav upphov till säregen komplexitet. Marie-Astrid Place hade med sig två bjässar av den utrotningshotade rasen trai poitevin mulassier för att visa hur man arbetar med häst i vingården; slutligen den alltid lika entusiasmerande Mark Angeli som predikade vikten av mångfald. Hans lektion hölls på ett fält där var fjärde rad bestod av fruktträd. Inom parentes kan nämnas att några dagar senare sprang jag på Pat Desplats, som berättade att han har planterat träd som vinrankorna ska klättra på, så som de gjorde i det vilda.

Lagom till lunch när termometern närmade sig 40-strecket var det dags för provning i källaren. Viner från ett 30-tal vinodlare hade dukats fram. Dessa gav en bra bild av hur mångsidig chenin blanc är. Druvan är en spegel av sin terroir och sin herre, utan att tappa ansiktet. Den typiska druvkaraktären hänger alltid med. Därför var den en besvikelse att så många ändå valt att klä på sin terroirist med så mycket ek. Ungefär hälften av vinerna hade en framträdande, övertydlig smak av fat.
Favoriter? Mark Angeli, Pithon-Paillé och Patrick Baudouin är trotjänare som håller formen. Domaine du Closel och Juchepie presterade också enligt förväntningar, även om den senare levererar bäst på den söta sidan. Le Fief Noirs L’Âme De Fond var en positiv överraskning, som trots 15 månader på fat hade fin frukt. Sist men inte minst Loic Mahe och Anthony Robin. Anthonys Domaine du Clos Frémur är fem hektar stor och är så nära ett stadsvineri man kan komma; Angers ligger en knapp kilometer bort. Anthony tillhör det kommande gardet – en kille att hålla under radarn.

Traditionen bjuder att vinmakarna tar med sig egna flaskor till lunchen. Gärna magnum, gärna med lite ålder. Som inbjuden svensk ville inte jag vara sämre. Före avresan beställde jag hem solaris från Stora Boråkra i Blekinge. Smått nervös lät jag bordsgrannarna smaka. Men mina fördomar kom på skam. Såväl monsieur Pithon som Angeli och Baudouin sprack upp i leenden och gav tummen upp. De hade förväntat sig tunn frukt och hög syra, men bjöds i stället en behaglig balans. Bland provarna hördes till och med kommentaren att syran gärna hade fått vara lite högre…
Men att kalla måltiden för lunch är ett understatement. Först vid 19-tiden var bordet rensat, flaskorna tömda och samtalen avrundade. Middag den dagen var inte att tänka på.

Lena Särnholm, text och foto

 

 

 

 

På jakt efter den chenin som jäst klart

 

Det jäser i källarna i Anjou. Fjolårets chenin blanc trilskas och vägrar vara redo för flaska. En resa i regionen i mitten på juli ger en osentimental inblick i vinodlarens vardag – det är naturen som bestämmer. Punkt.

Adrien de Mello är tillfälligt i källaren strax före lunch. Han måste starta nässelavkoket, som sedan ska jäsa och sprutas på vinrankorna för att att göra dem mer motståndskraftiga mot sjukdomar. Han lägger locket på en rostig järngryta på nästan en meter i diameter och startar timern.
– Jag måste hålla noga koll på tiden. Det tar 2,5 timme att koka upp – du ser ju hur tjockt järnet är, säger han och knackar på jättegrytan.
– Det finns modernare grejer, men de kostar. Den här hittade jag för 50 euro. Helt okej.

Adrien har bara några hektar och hyr in sig på Château de la Genaiserie. Efter att ha jobbat nere i Chateauneuf du Pape började han göra eget vin i Anjou för några år sedan. I fjol förlorade han 80 procent av skörden på grund av frost. Samma sak i år. Av chenin blanc blev det så lite att han tvingades blanda med sauvignon blanc. Men inget ont som inte har något gott med sig; tack vare chenins tuffa karaktär räcker det med 20 procent för att tämja sauvignondruvans gröna ettrighet. När vinet väl är klart kommer det att bli bra. Riktigt bra. Frågan är bara när. Musten från i fjol jäser fortfarande.

Jag var hos Adrien även i början av juni. Då var han orolig och sade att han kunde vänta till max mitten på juli – då måste jäsningen vara klar. Nu visar almanackan 20 juli.
– Det är bara att vänta, konstaterar han luttrat.
– Vinerna måste vara drickbara när de släpps. Du vet, naturvinsvärlden är liten och har du något som inte är bra sprids ryktet fort.
Alla världar är osentimentalt kompromisslösa på sitt sätt.

Plötsligt ringer telefonen. Adrien ursäktar sig, svarar och vankar fram och tillbaka på cementgolvet. Snart hörs det oroväckande ”Merde!”, som alltid uttalat i högt tonläge. Av artighet avstår jag från att fråga om orsaken till kraftuttrycket – ett år som detta kan jag fantisera ihop flera scenarier på egen hand. Frosten är bara en. Jäsningen en annan. Eller kanske handlar det om bristen på druvor, eller att vädret ligger flera veckor före tidtabellen… Men trots den senaste veckans hetta – närmare 40 grader än 30 – har växtligheten inte stannat av.
– Jag har inte hunnit binda upp alla rankor, så nu är det lite stressigt. Jag ska på semester nästa vecka, och sedan ner till min tidigare arbetsgivare i mitten på augusti där jag ska vinifera lite syrah, säger Adrien när samtalet är avslutat.
Jag lämnar honom  med enbart röda flaskor i famnen och hoppas på bättre tur hos Sebastien Fleuret några kilometer bort.

Sebastien kallar sig micro vigneron, och ett mindre vineri är svårt att tänka sig. Som tur var har jag sett bilder på Facebook, så huset är ändå lätt att identifiera bland alla andra grå jättelegobitar i Beauleau-sur-Layon. Från den smala infarten skymtar ett nybygge i ljust trä på baksidan.
Sebastien kan se mig komma från övervåningen och är nere på några sekunder.
– Det är jättesmidigt att ha vineriet där jag bor, med det här jobbet är jag inte nöjd med.
Han pekar på skruvar som sticker ut och sneda spikar. Petitesser i mina ögon, för det ser rejält ut. Men är man noga med detaljer så är man.

Sebastien började göra vin för nio år sedan. Han har 2,5 hektar: chenin, cabernet franc och grolleau gris. Det röda produceras som förr – med fötterna.
– Jag vill ha en mjuk macerering, inte för mycket tanniner.
I ett hörn står två damejeanner. Sebastien skrattar:
– Jag hade en tank chenin som började oxidera. Först tänkte jag slänga alltihop, men så diskuterade jag med några vänner och bestämde mig för att göra ett experiment. Jag tappade av nerifrån där vinet var fräscht. När det var 20 centimeter kvar stoppade jag och tog resten till damejeanner.
Han fiskar upp några droppar. Beredd på en hårresande upplevelse blir jag i stället knäsvag. Det är en  nötig, mjuk, aprikossyrlig vätska som smakar mer – ett tydligt bevis på att det är skillnad på oxidativa viner och oxidativa toner.
Men se, någon chenin blanc på flaska finns inte här heller.
– Den är här, säger Sebastien och pekar på en halvfull tank. Skörden 2016 var som sagt inte den största och chenin blanc har ingen brådska med att behaga sin mästare.
Jag lämnar hans mikrovineri med enbart rött i kofferten.

Philippe Delmée är matteprofessorn från Bretagne som insåg att eftersom han lade så mycket pengar på vin vore det billigare att göra eget. Han trappade ner till halvtid och pendlade till den lilla plätten han fått köpa i Anjou. Husvagnen han bodde i står kvar på gården.
För några år sedan slog han sig ihop med Aurélien Martin, tidigare bakom baren på naturvinshaket Le Cercle Rouge i Angers.
Vi sätter oss på terassen och njuter en chenin där frukt och syra backas upp av en rondör som bara en sofistikerad kännare kan peka ut som ek. Balanserat, men ändå förföriskt enkelt. Och försvinnande gott. Vi börjar tala om vin, innan livsfrågorna tar över och vinet tar slut.
– Jag var i 40-årsåldern när jag bestämde mig för att börja göra vin. Eller nej, 38. Ja, exakt 38 var jag.
– Folk sade att jag var modig, men jag hade varit modigare om jag hade stannat som lärare.
Han konstaterar att som liten vinbonde i en region där vädergudarna allt oftare vänder stygga sidan till gäller det att härda ut. Ha tålamod. Här finns inga snabba pengar. Om ens några alls.
– Men jag heller inga skulder, säger han och ser så där avundsvärt lycklig ut.
Min egen glädje får vänta – i källaren är faten är fyllda med chenin som ännu bubblar smått av ofermenterad juice. Ja, här är ordningen lite omvänd. Det vita läggs på ek, inte det röda.
– Jag har bara mitt vita på fat, för jag har inte hittat något som passar för det röda.
Återigen detta kompromisslösa sinne för detaljer.
– Jag vill inte ha någon eksmak, så jag har olika storlekar på faten och de är ångade, inte rostade.
Även här vinkar jag hej då med enbart rött i baksätet.

Philippe

Räddningen finns hos Cedric Garreau utanför en by en halvtimma bort. Cedric är ung men kan inte längre kallas talang. Hans Gar’O’Vin är etablerat och vinerna skickas till hela världen. Jag hade turen att komma precis veckan efter att han hade buteljerat sin chenin, den oemotståndliga busen Lunatic. Vinet går som smör, och av årgång 2016 finns bara 900 flaskor. Jag har fyra.
Vi säger adjö och jag krånglar mig ut på den obetydligt större vägen med enbart vitt i kofferten.
Räkna med att det blir en kamp om chenin från Anjou de kommande åren…
Lena Särnholm, text och foto

Edinburgh goes on the wild side

 

Sparkling shiraz från Coonawarra och Jean-Paul Thévenets dito gamay. Rariteter i sig, men att hitta dem på vinlistor i Edinburgh är inget annat än en revolution. Äntligen får öl, whisky och Kopparbergs cider behövlig konkurrens i den skotska huvudstaden.

De senaste åren har den ena spännande vinbaren efter den andra öppnat i Edinburgh. Varför det har dröjt så råder delade meningar om, men tradition och ekonomi är två återkommande förklaringar. Edinburgh är en studentstad, därtill har vin setts som något snobbigt – förknippat med äldre män som sippar Bordeaux med deras födelseår på etiketten.
Henri, ett skönt häng i den bohemiska stadsdelen Stockbridge, var en av pionjärerna att satsa på naturvin. Henri har fransk touch och på hyllorna innanför ost- och charkdisken trängs godbitar från Olivier Cousin, Henri Milan, Mosse, Benoit Courault och Hervé Villemade, för att nämna några. Visst, helt lätt har det inte varit att sälja okonventionell dricka, men kompromisser är inget för ägaren Steven:
– Sedan jag började dricka naturvin insåg jag att det finns ingen väg tillbaka, och att jag inte skulle kunna dricka upp mina egna viner som jag hade samlat på mig i källaren…
Nu har vinden tagit en lätt gir. Henri är inte längre ensam om ett hantverksmässigt utbud, och på fredag- och lördagkvällar svirar caféet om till vinbar.

I Stockbridge hittar du också Smith & Gertrude, vars motto är att hålla det enkelt: vin, ost, sällskap. Varför krångla till det när det är allt du behöver? Fast i ärlighetens namn har de också ett urval utsökta charkuterier och ett bröd av grövre snitt som du kan äta dig mätt på allena. Vinlistan är en av de mest kreativa jag har sett: mousserande Falanghina från Kampanien, halvsöt rosa moscato från Innocent Bystander i Yarra Valley, en nioårig sparkling shiraz från Coonawarra (Majella), mousserande rött från Camel Valley i Cornwall, Frans Anton Mayers roter veliner från 2014 och så stoltheten, den utvandrade skotten McCulloch som bor i Valais i Schweiz och bland annat gör en slank, sirlig pinot noir.
Smith & Gertrude passar lika bra en söndag lunch efter marknaden som en sen kväll när musiken pumpas upp.

Sist men inte minns har du Good Brothers, som slog upp dörrarna härom året. I en mörk och ombonad lokal en tvärgata in från huvudvägen bjuds du på säsongsanpassad mat och viner som matchar. Listan tar en stund att gå igenom: Patrick Sullivan, Lamoresca, Testalonga, Yves Cuilleron, Sebastien Riffault – och se där, har de inte Pithon Pailles Anjou Blanc Mozaik från 2014. Med den på menyn är saken biff, eftersom jag själv var med och hämtade hem druvorna det året.
Du kan lätt tillbringa hela dagen i Stockbridge, som trots en upphottad kostym har behållit sin charm, och det är just därför som jag föredrar att släntra dit i stället för att ta bussen ner till Leith, som är lite mer hipstercoolt. På gott och ont.

l'escargot

Det slutliga tecknet på att det verkligen händer saker i Edinburgh är att det har öppnat en bar med naturvin ett stenkast från den stora shoppinggatan. Det är den franska restaurangen L’escargot Blanc som har blivit med begåvat barn; vägg i vägg ligger Bar à vin med en sällsynt avslappnad attityd.
– Är det inte lite roligare att prova blint? undrar servitören som är lika exalterad som vinet han serverar.
Han springer bort till bardisken och rotar runt, för att sekunden senare dyka upp vid bordet med två glas vitt med gyllene toner. Frågan är vem som tycker leken är roligast – han eller jag?
Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att quiz-kvällen ”Game of Rhônes” hålls nästa vecka när jag är tillbaka i Sverige. Men till Edinburgh återvänder man mer än gärna. Numera även för att vidga sina vinvyer.
(I juli hålls Skottlands första naturvinsfestival, Wild Wine Fair, i Edinburgh så klart. Stay tuned!)

Lena Särnholm, text och foto

Frosten biter inte på en talang

Förra året tog frosten 80 procent av hans potentiella skörd. Samma sak i år. Men är det någon som kan rida ut svårigheterna är det Adrien de Mello.
– Jag ringde min tidigare boss i Châteaneuf-du-Pape och jag ska få åka ner dit och göra vin på syrah.

Livet som vinodlare kunde ha börjat bättre för Adrien de Mello. Han gjorde sin första säsong 2016, men kunde bara skörda 20 procent. Inte var det bättre i år. En sen och oväntad minusattack högg ihjäl en lika stor andel knoppar även denna vår.
– Värst är det med chenin blanc, säger Adrien, som ser ut att vara på förvånansvärt gott humör omständigheterna till trots. Och han har sina skäl.
För det första har han möjlighet att ägna sig åt sin stora passion – odla vin. För det andra håller han till i en historiskt betagande miljö; Adrien hyr en flygel på Château de la Genaiserie, ett slott med anor från franska revolutionen, centralt i Anjou med grannar som Babass, Jérôme Saurigny, Pat Desplats och Cédric Garreau.
– Det är fantastiskt att ha dem så nära, de är otroligt hjälpsamma. Jag ringde Babass tidigare i dag för att fråga vad jag ska göra med min chenin-sauvignon blanc som ännu inte har börjat den malolaktiska jäsningen.
Adrien pekar på en sexlitersflaska i grönt glas.
– Om det inte kommer i gång fyller jag den med vin och ställer ute i solen, så att malon startar. Sedan häller jag tillbaka det i tanken.
– Hur länge jag kan vänta? Inte längre än till juli.

Gör du vin på naturens villkor gäller det att ha is i magen – och goda rådgivare. Babass tillhör veteranerna i Anjou, och vet att inget är bättre än att vänta. Vänta på vinet. Lämna det i fred åt sina egna funderingar, tills det hinner i fatt sig själv.
Det var Babass som fick Adrien att våga lita på naturens nycker.
– Jag hade i lite svavel i min första årgång 2016, bara för att jag ville vara säker. Det ångrar jag. Vinet hade klarat sig ändå, säger Adrien och ser uppriktigt ångerfull ut.
Han fick om inte bannor så en rak fråga från Babass varför han i hela friden hade haft i svavel. Ännu törs han inte köra helt utan skydd, men håller sig till homeopatiska doser. Adrien beskriver ingående hur han startar med lite svavel i en flaska och sedan späder ut, späder ut och späder ut innan han häller tillbaka den mikroskopiska dosen i tanken.
När han har berättat klart knackar han på tanken, lite irriterat.
– Jag gillar egentligen inte fibertank. Den släpper in för mycket syre. Jag skulle hellre vilja ha cement. Men det finns en ny sorts fibertank med två lager, med sand emellan. Den är bättre.

Adrien har 3,5 hektar och jobbar två dagar på ett annat ställe. Som ny i branschen gäller det att vara kreativ, i källaren och livet i stort. För att ha råd med en arbetshäst samlade han in pengar via crowdfunding. Alla som gav ett bidrag nämns på baksidesetiketten på flaskan. ”Äras den som äras bör”, som är Adriens ödmjuka motto.
Efter att ha tittat på vingårdarna åker vi några hundra meter bort för att hälsa på hästen. En bastant bit comtoise på nio år, Toscane. Hon har sällskap av en åsna med ett helt annat humör.
– Jag har faktiskt försökt jobba även med henne, men det går inte. Hon lär sig inte, säger Adrien och skrattar medan han försöker hålla åsnan på armlängs avstånd. Om hon är ovillig till arbete är hon desto piggare på att nafsa och ställa till besvär.

Tillbaka i källaren pär det dags för provning. Kvantiteten må vara liten, kvaliteten är desto högre. Redan efter två årgångar mejslar Adrien fram viner med mineralisk komplexitet; fina att dricka nu, men med potential att utvecklas till något större.
Det vita från 2016 är en blend med 80 procent sauvignon blanc och 20 procent chenin blanc. Ovanligt så här långt västerut i Anjou, men det finns en förklaring.
– Frosten gick som sagt hårdast åt chenin, och eftersom det blev så lite vin totalt sett fick jag blanda alltihop.
– Det är inte ofta man ser sauvignon blanc här, men jag har en liten plätt med 35-åriga stockar.
Trots att sauvignon blanc dominerar saknas det typiskt gröna sticket. Det är mer gul frukt – och så den härliga syran, strukturen och terroirtouchen från chenin. Det är inte så dumt att anpassa sig efter naturen trots allt.
– När jag skördar går jag inte efter analyser, jag smakar och smakar, säger Adrien, vilket kan förklara den atypiska sauvignon blanc-aromen. Adrien låter druvan mogna och då kommer andra toner fram än gräs och kattkiss.

För de röda – gamay, cabernet franc och cabernet sauvignon – föredrar han maceration carbonique.
– Jag vill ha drickbarhet i mina viner.
Vi provar två viner från 2016 – gamay och cabernet sauvignon. Gamayen har högre alkohol (13,6%) än cabben (12,5%). Adrien har frått frågan förr:
– Som sagt, jag är inte ute efter alkoholen. Smaken är viktigast, och jag skördar när druvorna smakar bra.
Cabernet sauvignon har knappt kännbara tanniner, mer syrliga svarta vinbär, och en underbar drickbarhet, precis vad Adrien är ute efter.
Gamayen doftar som en bättre Beaujoulais Villages, packad med frukt, men behöver tid. Alkoholen är ännu lite för markant. Men nu vet Adrien vad han ska göra – ingenting. Det är bara att vänta. Vänta, prova, vänta, prova. Tids nog har balansen infunnit sig.

Lena Särnholm, text och foto

L’Austral – arvtagarna

Philippe Gourdon var pionjär i Saumur Puy-Notre-Dame. Certifierad biodynamisk 1998 och kraften bakom AOP-godkännandet nio år senare. Bättre mentor kan Pauline Mourrain och Laurent Troubat knappast ha.

Passionerade känns som ett understatement. Pauline och Laurent är dedikerade. De träffades på ingenjörsskolan i Strasbourg, och redan ett år efter examen 2011 kände de att de var på fel väg. Drivna av en dröm om ett annat liv packade de ryggsäckarna och gav sig ut på en resa som skulle ändra deras liv.
– Vi åkte runt i Australien under ett år. Jobbade på lite olika ställen, och när vi kom till ett vineri kände vi att det här var något för oss, berättar Pauline när vi träffas i Le-Puy-Notre-Dame.
Staden har bara 1500 invånare men en imponerande katedral. Mötesplatsen var given.
Snabbt in i var sin bil och knappt fem minuter senare står vi i vingården, ett paradis för en botaniker.
– Här finns över 200 olika växtarter. Vi hade enorm tur som fick ta över detta – vingården har odlats biodynamiskt i över 20 år. Men jag skulle ljuga om jag sade att vi jobbar biodynamiskt. Det tar tid att lära sig, det är en inställning, säger hon ödmjukt.

Sedan hösten 2016 hyr Pauline och Laurent fem hektar av Philippe Gourdon, som tillsammans med Françoise Gordon drev Château Tour Grise, en föregångare på många sätt. Långt innan det blev hippt att satsa på ekologisk odling var de redan biodynamiker och noggranna som få. 20 hektar bantades till åtta – resten hyrdes ut för att de skulle kunna koncentrera sig på de riktigt bra platserna. Till skillnad från många andra plöjde de aldrig under växtsäsongen, detta för att skapa ett rikt djur- och växtliv. Allt de gjorde var att rensa lite runt själva rotstocken.
Philippe hade stor del i att Saumur Puy-Notre-Dame blev en appellation 2007. Den består av 17 kommuner och 48 hektar, enbart rött vin – minst 85% cabernet franc, resten dess avkomma cabernet sauvignon. Jorden är som i de flesta kvalitetsinriktade vinregioner ett lapptäcke – kalk, flinta, krita… Här bidrar konstellationen med sandiga, närmast grusiga, tanniner som ger cabernet franc en mer feminin touch jämfört med släktingarna nordöst kring Bourgueil.
Det märkliga i sammanhanget är att vinerna från Château Tour Grise till slut sågs som atypiska. Så kan det gå när appellationen och de kreativa går åt var sitt håll.

Gourdon gick i pension förra året. Tre konstellationer tog över, varav Pauline och Laurents L’Austral är en. De håller till i Gourdons gamla byggnader och har tillgång till all utrustning och maskiner.
– Men det är alldeles för stort för oss, så vi letar efter något mindre, säger Pauline när vi går längs raden med flera meter höga cementtankar.
Vid entrén står några nyinköpta cementägg.
– Jag älskar vinerna som vi har i dem. De får en fin frukt, en mjukhet.
Pauline klättrar upp på en stege, skruvar av locket och hämtar en deciliter. Ja, vinet har onekligen en struktur som smeker gommen och lyfter fram fruktigheten.

De andra vinerna ligger i en källare, eller snarare grotta – långa utgrävningar i den mjuka tuffstenen som är typisk för regionen. I många odlas champinjoner, men de är också perfekta för att lagra vin.
Vi går ner i ett svart hål, går och går. Jag är glad att Pauline är med – det är becksvart. Till slut stannar hon och tänder några stearinljus. Då ser jag dem, ett dussin barrique där några har ett klädsamt litet lager  mögel. ”Det är bra. Antiseptiskt.”
– Vi har enorm hjälp av Philippe, men det här skiljer oss åt. Han ville inte ha vinerna på fat, jag vet inte varför. Men det vill vi, för att  låta dem andas, men de får inte ta smak av eken, säger Pauline.
Det första ord som kommer för mig är energi. Inte syra eller frukt, utan ren energi. I den långa eftersmaken dansar mineraler fram. Steniga, finkorniga, som sträv sammet. Vinet vibrerar och Pauline ler.
– En japansk importör var här för ett tag sedan och han sade precis samma sak. ”Det här är ju energi!”
Pauline släcker ljuset och vi famlar ut i solskenet. Dags att se vingårdarna.

På andra sidan vägen ligger fältet med chenin blanc. Det är en sorglig syn försommaren 2017.
– Vi förlorade nog 30% efter frosten i april. David (Foubert) som har några rader alldeles intill drabbades inte alls.
Så hårt och hasardakigt slår den till, den lynniga vårfrosten. Ingen går säker.
Bakom källaren ligger fältet med cabernet franc. En frisk vind drar fram genom lövverket och den frodiga grönskan. Det är här som de 200 olika arterna finns.
För att komma till fältet passerar vi en hage med två kor. De liknar en korsning av jersey och rödkulla med stora, avgrundsdjupa ögon och långa ögonfransar.
– Det är Philippes. Han släpper ut dem i vingården ibland, och vi ser efter dem när han inte är här.
2017 är L’Australs första årgång. Vid mitt besök i tidiga juni var bara pet nat klar på flaska. Den vita på chenin blanc är aningen söt med 12 grams restsocker. Cabernet franc håller hälften, cirka fem gram. Båda är utmärka svalt serverade som aperitif.
Senare samma dag testar jag cabernet franc på min franska vän som föredrar torrt och alltid säger vad han tycker. Han sväljer några gånger under tystnad. Efter en stund säger han:
– Jodå, det här var fint. Sötman märks knappt, den balanserar syran och bubblorna, och frukten är inte för jolmig.
En halvtimma senare är flaskan tom.

Lena Särnholm, text och foto

 

 

 

 

 

 

Svavelfritt för vinets bästa

 

– Svavel tillsätts inte för vinets skull utan för att vinmakaren ska sova gott om natten, säger Xavier Marchais och sticker vintjuven i sin osvavlade chenin blanc från 2013, fortfarande för ung för att krypa ner i flaska.

Regler och recept har aldrig varit något för Xavier Marchais, en av de unga stjärnorna i byarna sydväst om Angers i Loire. Ja, har har gått i skola och lärt sig vad som är kutym, men tvekar inte en sekund att i stället lyssna till vinet och rätta sig efter vad han hör. Och varför inte, när resultat blir så mycket bättre? Xaviers viner är alla stora personligheter, rena men rustika, alltid med frukten i behåll och en syra som ger nerv och energi.
– I skolan fick vi lära oss att alltid ha i svavel, men då förlorar vinet karaktär och lite av sitt naturliga skydd. Det klarar sig bra utan svavel om du har fin frukt från början.

Xavier bor i Faye d’Anjou, en av de där granitgrå charmiga tillhållen med en oproportionerligt stor kyrka och ett bageri som alltid tycks vara öppet. Blommor i regnbågens färger livar upp de ödsliga gatorna som får en skandinav att tagga ner. Xavier bor precis om hörnan, uppför en liten backe och sedan ner till höger, i ett hus inrett av egen kraft och fantasi med höns spatserande som de vill. Han har fem hektar mark men brukar bara tre på egen hand. Det räcker. På gårdsplanen står ett paket hästkrafter som Xavier pratar lika passionerat om som sitt vin. En Harley-Davidson kräver sin tid.
– Jag ska måla om den med samma tatueringar som jag har här, säger han och drar upp skjortärmen för att visa sin dekorerade arm.

Bakom en stor dörr i korrugerad plåt står två vinpressar, rejäla doningar i ek och järn. De vilar på ett cementgolv en halvmeter upp som Xavier har gjutit. Han föredrar gravitationen framför moderna manicker.
– På det här sättet kan juicen rinna ner av sig själv, jag slipper störa vinet med pumpar.
Mitt emot finns fat och tankar – om de är få är mångfalden desto större. Xavier har ingen brådska med att buteljera sina alster. Det får ta den tid det tar.
Vi provar igenom dem, från torr chenin till en en oxiderad variant och en söt botrytisbaby som slinker ner av ren spontanitet. Spotta? Hjärnan lyssnade på vinet, inte på regeln.

Xavier gör lite rött, men det är hans chenin blanc som glänser. Jag skriver druvnamnet i stället för färgen vit, för vinerna är långt ifrån homogena. Några drar åt halmgult, andra är nästan gyllenbruna. Här är färgen inget kvalitetsmått i sig, snarare en ledtråd till vad du kan vänta dig – mineralisk fräschör, oxiderad twist eller smekande sötma.
Efter att ha provat en 2014 och en 2013 vinifierade på exakt samma sätt, från samma vingård, framstår hans tankesätt som helt logiskt. 2014 känns mer mogen är 2013, så det där med buteljering är svårt att bestämma på egen hand. Vinet avgör.
– Jag provar och provar tills jag är nöjd, konstaterar han kort.
Xavier har också skalmacererad chenin, vilket han tycker är intressant.
– Chenin har en struktur som passar för maceration, men hur länge – det beror helt på årgången och hur vinet utvecklas.

De flesta av hans viner går på export. Inte så konstigt med tanke på att de inte liknar det klassiska appellationsvinet som majoriteten av fransmännen vill ha. Viner buteljerade som Vin de France kan vara både snedsteg och superstars; vad det handlar om är att lära känna vinodlaren och hur han jobbar. Det är helt klart värt mödan.

Lena Särnholm, text och foto

Vågat vitt i rödvinsland

Södra Rhône. Tradition. Röda muskler i Chateâuneuf-du-Pape och kaxiga cuvéer i Gigondas och Vacqueyras. Men här finns också nytänkare som satsar på eko och vita endruvsviner.
– I början fick vi inget bra mottagande för vår 100 procent rousanne. Nu är det annat ljud i skällan, säger Christophe Jaume från Alain Jaume som verkat i just CdP sedan 1826.

Verksamheten heter kort och gott Alain Jaume. Christophe och hans bror fann bäst i att stryka ”& Fils” när deras syster gjorde dem sällskap. Huvudegendomen heter Domaine Grand Veneur och de har totalt 150 hektar fördelat på flera appellationer. Allt odlas ekologiskt.
– Det är klart att det är lite lättare att vara ekologisk här jämfört med i Champagne. Vårt största problem är torka – vi kan få det sista vårregnet i maj, sedan kanske det inte regnar igen förrän i augusti. Då gäller det att rötterna går djupt.
– Du får bättre druvor ju mindre du sprejar, det gör också att du jobbar mer med jorden. Men kom ihåg – det här sättet att odla är inget nytt. Min farfar och alla generationer före honom hade inga ”hjälpmedel”. De bara plöjde jorden.

Alain Jaumes historia liknar så många andra familjers här i södra Frankrike. Vinodlarna var bönder som odlade sitt vin, skördade och sålde till grannar och större firmor. Det var först på 50-60-talet som allt fler började buteljera på gården under eget namn.
– Min far tyckte att vi hade så bra terroir att det var synd att inte vinifiera själva när vi dessutom hade kunskapen.
– Han tyckte att det skulle vara fint att ha sitt eget namn på etiketten.
Men farfar, uppväxt med andra erfarenheter, trodde inte på idén. Han var dock inte omedgörlig.
– Han lät pappa prova, och det blev ju bra.

Christophe

1971 byggde familjen vineriet Grand Veneur. Platsen var strategiskt vald, längs med stora vägen till Châteauneuf-du-Pape.
– Om du inte är känd kan du inte gömma dig bakom ett träd, som Christope säger med ett leende.
Att tänka ett steg längre och anpassa sig tycks prägla hela verksamheten. De har funderat mycket på det här med om de skulle certifiera sig ekologiskt eller inte. Alltså betala för rätten till den lilla gröna symbolen.
– Vi bestämde oss för att det var det bästa. Folk vill se att man gör som man säger, att det inte bara är snack.
I Sverige väljer många vin med ena ögat på etiketten; är det ekologiskt? Själv har jag dubbla känslor inför detta. Klart att det är bättre att odla ekologiskt än konventionellt, men vad många inte vet är att vinet är långt ifrån enbart jäst druvsaft. Det finns mycket som är tillåtet även i ekologiskt producerat vin, för att inte tala om svavelhalten där gränsen är generös.
– Men det är inte bara för export som det är viktigt med certifieringen, även i Paris börjar allt fler fråga efter detta, säger Christophe.
Om det sedan är rätt att de som strävar efter minimal manipulering ska betala för det, kan man diskutera. Just detta gör att åtskilliga naturvinsbönder inte vill certifiera sig. Varför lägga tid och pengar på en massa pappersarbete när de gör så mycket mindre än vad som är tillåtet?

Alain Jaumes mest intressanta viner måste vara de vita, det är de som sticker ut. Det märks tydligt att Christophe själv är mycket förtjust i deras Blanc de Viogner, något så ovanligt som en ren viogner från den heta södern.
– Vingården Le Champauvins ligger alldeles norr om CdP och är en av de bästa jordarna för viogner. Det är mer röd lera och sand, inte så mycket sten. Dessutom klarar viogner torka bra, den klarar lång mognad utan att bli kokt.
Viogner är aromatisk och kan sakna syra. Familjen Jaumes, med rötter i Bourgogne, vet att hantera detta. De var också ute efter att göra en frisk viogner, en som du klarar att dricka mer än ett glas av.
– Har du någonsin hört någon som har druckit en hel flaska Condrieu? Här är det mer syra, och en lite salt avslutning.
Visst känner du att det är viogner, vinet är medelfylligt men absolut inte oljigt. Den påtagliga syran backar upp en modest aromatisk frukt där citrus och aprikos dominerar.
– Det klarar lagring, men du kan lika gärna dricka det nu, säger Christophe och fortsätter:
– Det är som mest typiskt de tio första månaderna.

Den andra udda fågeln är den vita Châteauneuf-du-Pape. 100 procent rousanne, 5000 flaskor. Återigen hänvisar Christophe till familjens rötter i Bourgogne.
– Vi ville göra ett gastronomiskt vin, lite i stil med Mersault.
– Den här vingården har norrläge, det är ganska sandigt och bara lite galets roulet. Traditionen här är att blanda druvor, så vi fick inget bra mottagande i början, erkänner han.
Vi provar årgång 2015 och det är klart märkt av sin lagring på ek. Men det är inte ämnat att dricka redan nu, det är bara barnet.
– Vi uppmanar folk att vänta, eken behöver integreras mer. Det tar tid för rousanne att äta upp ekinfluensen, men vänta några år… Men det är just det faktum att det är ett endruvsvin som gör det så gastronomiskt intressant, det får en karaktär och en skärpa.
Förutom eken känns vinet nästan lite sött. Aprikoser i en krämig, fyllig textur, som ändå landar med finessen i behåll.
– Rousanne är en av de druvor som tycks ha lite sötma även om vinet är helt torrt. Det är bara en upplevelse. Här nere är det dessutom förbjudet att chaptalisera.
När Christophe får frågan om vilket av dessa viner han föredrar ser han frågande ut.
– Det är två helt olika viner. Viogner är till ostron och aperitif, lättare grejer. Rousanne är till mat – kött, ost.

viner

De röda vinerna spelar i samma liga, men är mer klassiska cuvèer med tydlig prägel av sin terroir. De kan vi beta av en annan gång. Låt oss bara kort notera att Lirac på andra sidan floden är en region att hålla ögonen på.
– Det är den enda appellation som kan matcha CdP, enligt Christophe.
– Lirac är inte så känt, men här finns potential. Det hör till Languedoc-Roussillion, och här har man traditionellt fokuserat på kvantitet i stället för kvalitet, till skillnad från i CdP som ligger i Provence. Men det ändrar sig. Fransmännen dricker mindre men bättre – förr var det 120 liter per år, i dag bara runt 35.

Domaine Grand Veneurs Lirac är en GSM där grenache dominerar med 50 procent. Syrah svarar för 35%, mourvèdre för 15%. Vinet har stort djup, röd mörk frukt och örtiga toner. Saftigt med fina tanninner och stenig mineralitet. Även om naturen är generös här nere gäller det att göra sitt jobb i vingården.
– Grenache och mourvèdre är lite som pinot noir. Du kan inte producera kvantitet med hög kvalitet.

Lena Särnholm, text och foto

Biodynamisk eldsjäl i Rheinhessen

– Jag vill att min dotter ska kunna äta av druvorna.
För Alexander Gysler var det självklart att sluta bespruta. Han är en av tio biodynamiska vinodlare i Rheinhessen, men det är bara här som vinerna får kraft från böner och sång.

Trots ett uttalat intresse för ekologisk mat har tyskarna fortfarande ryggen riktad mot hantverksmässiga viner. Här ska dryck var billig. Helst skummande, serverad i sejdel.
RAW, mässan för naturvin som arrangeras i London och New York, gjorde entré i Berlin i november 2015. En ny version hölls i höstas. Unga, medvetna konsumeter finns det gott om, hipsters likaså. Ändå är det trögt.
– De tyska journalisterna skriver att naturviner är skräp, och många litar på dem utan att prova själva, förklarar Alexander Gysler, vinodlare i Rheinhessen på Sverigebesök.
Klimatet kan också bidra till de få tyska naturvinerna. Att odla vin på gränsen till det geografiskt möjliga är en utmaning.
– Det finns två alternativ. Antingen bekämpar du sjukdomar eller så gör du plantorna mer tåliga.
Alexander förespråkar det senare.
– Det är som att uppfostra barn. Om du curlar dem kommer de aldrig att klara sig i livet. Du måste göra dem starka.
– Odlar du ekologiskt slåss du fortfarande mot sjukdomarna, men med andra metoder. Biodynamiken går ut på att sluta slåss.

Alexander är själv en underdog. Utan erfarenhet slungades han rakt ut i vingården när hans far gick bort i cancer 1999.
– Jag var som en icke simkunnig som kastades ut i kallt vatten, säger han på sitt målande sätt.
– Jag hade många idéer, men ingen erfarenhet. Det fanns bara en väg. Det var upp till mig, och att göra det bästa jag kunde.
På universitetet lärde han sig trollkarlens knep; fick tillgång till verktygslådan med odlad jäst, sprejer, gödning, pesticider. Knuten i magen började växa.
– Jag insåg att det här håller inte för ett litet vineri. Det finns ingen mening med att imitera Coca-Cola.
Han slängde bekämpningsmedlen. 2008 blev han biodynamisk.
– Rheinhessen är Tysklands största vinregion med 26 000 hektar och 5 000 vinerier. Tio jobbar biodynamiskt, men man märker att intresset är på gång. Det är viktigt att följa naturen.

Weingut Gysler har tolv hektar och fem anställda. Alexander tillhör den nya generation vinodlare som kliver fram med stora steg.
– Fler odlar ekologiskt och det är många som tar över efter sina föräldrar – och ändrar allt. De unga har idéer, de studerar, reser runt i världen, skaffar sig erfarenheter och influenser. Det är en explosion på gång.
– Jag är en av de äldre yngre, säger han och skrattar så att den långa gestalten vinglar till.
För att ta ett konkret exempel på förändringens vindar nämner han pet nat, det mousserande vinet som buteljeras med restsötma (cirka 24 gram per liter) och får jäsa klart i flaskan.
– Vi är fem, tio stycken i Rheinhessen som gör pet nat. Det ploppade upp i höstas – du vet, under skörden kollar man på Facebook vad de andra gör, och den ena efter den andra skrev om pet nat.

Gyslers pet nat är ändå en udda fågel. Den är jäst med naturlig jäst, ofiltrerad och osvavlad. Druvorna är scheurebe och huxelrebe med en veckas skalkontakt, lagrad på ståltank.
Det som främst skiljer pet nat från traditionellt mousserande är energin och frukten. Pet nat präglas av terroir, inte produktion.
– Just så vill vi ha alla våra viner. De ska smaka av druvorna, av jorden de kommer ifrån. De ska ha en själ.
– Min fru är religiös och hon är otroligt bra på att lyssna till vinet. Hon sjunger och ber för druvorna när de växer, hon gör ett otroligt energiskt jobb.

I Tyskland produceras pet nat av alla tänkbara druvor. Alexander har valt två ungdomar på dekis, båda skapade i början av 1900-talet för att få fram sorter som klarade klimatet bättre än de befintliga. Mannen bakom både scheurebe och huxelrebe är Georg Scheu. Scheurebe räknas som den finare och har gott anseende internationellt, men båda sorterna minskar i takt med att konsumenterna vill ha torrare viner. Båda kommer bäst till sin rätt när restsötman från väl mogna druvor stöttar syran.
– Vi har alltid haft många korsningar, för vår gård ligger nära anläggningen där de tog fram nya druvor. Min far var nyfiken. När jag tog över hade vi 20 olika sorter. Nu är huxelrebe och scheurebe de enda korsningar vi har kvar, men om klimatet fortsätter att bli varmare kanske får vi kanske rycka upp de också.

Tyskt rött vin börjar få en renässens, särskilt pinot noir från Baden. Men Alexander ser ingen framtid för sin del.
– I vår region är det svårt att producera rött på en internationell nivå. Vi har ett av de svalaste lägena i Rheinhessen. Det är alldeles för kallt för pinot noir.
Rheinhessen har också sin historia att kämpa emot. Det här var Tysklands stora vinhav när det begav sig. Halvsött, enkelt vin pumpades ut i liter efter liter.
– Det fanns inget vin härifrån på finare restauranger, det hade en dålig image. När Keller gjorde bra ifrån sig i en blindprovning ändrades allt. Det var starten på något nytt. Fast för 20 år sedan, då var Keller och Wittmann bara lokala hjältar.

Gyslers gård har anor från 1750. Då odlades visserligen lite vin, men det var kor, grisar och hästar som stod i fokus. På 50-talet fick djuren ge vika. Vinproduktionen tog över.
– Vi har mycket platt mark, men också lite sluttningar. De lägen som tidigare var de sämsta är nu våra bästa – sluttningar som vetter mot syd.
Alexander visar bilder från försommaren när fälten mer liknar en blommande äng än något som ska skördas och jästa ut till vin.
– Vi vill alltid ha något som blommar, och om vingården är död blir vinerna också döda.
Till filosofin hör således att skörda för hand och hålla svavlet till ett minimum.
– Vi försöker att reducera svavlet med tio milligram för varje år. Nu har vi 80 i en del viner, vi vill ner till 40. Fast även om vi inte adderar något svavel har vi ändå 15-20 milligram helt naturligt.

Hur smakar då vinerna? Som en frisk fläkt om våren, skulle jag spontant säga, men lägg till allt det härliga som finns i en tysk riesling – ja, riesling dominerar, även om Leuchkraft Weissburgunder bjuder krydda och rondör och Beerenauslese är en 100 procent huxelrebe, som Alexander själv gärna tar som aperitif.
– Det är bättre än champagne om du vill få gästerna att slappna av, konstaterar han av egen erfarenhet.
Vinet, Lichtspiel vum Helle, har 135 gram restsötma som dansar bra med syran. Lufthansa serverade det i första klass förra året.
Alexander skrattar:
– Tur att jag vet hur det smakar, för själv har jag inte råd att köpa någon biljett.

Hans favorit bland de sex flaskor han har med sig till provningen med Handpicked är Feldgefluster Riesling Kabinett Feinherb. Årgången är 2016 och det beter sig som ”a whispering field” för att låna Alexanders vokabulär.
– För hundra år sedan var det här ett av de mest eftersökta vinerna i hela världen. Det såldes för priser i klass med Bordeaux och Bourgogne. Nu jobbar vi hårt på att återuppta ryktet.
Vinet är ett skolexempel på att du ska låta sinnena – inte siffror – tala när Bacchus är i glaset. Alkoholen ligger på 8,5 procent, syran på tio gram och restsötman på 45.
– Med den analysen verkar det odrickbart. Men för mig är det ett vin du kan dricka glas efter glas, flaska efter flaska.
Och det är väl det som är meningen med vin. Att det ska drickas, njutas och lämna en längtan efter mer.

Lena Särnholm, text och bild