Mannen som inte ger sig

Hans cabernet franc är så nära druvans sanna jag du kan komma. Ändå tvingas han förstöra 2.078 flaskor. Sébastien David har blivit mer känd för sina gärningar än för sin fingertoppskänsla i källaren.

Text & foto: Lena Särnholm

Det hör till sakens natur att naturvinsvärlden får sina förgrundsfigurer. De skapas mer eller mindre av sig själva. För några år sedan stod Olivier Cousin på barrikaderna sedan han – enligt myndigheterna – lekt lite väl livat med bokstäverna på sin etikett. Att använda beteckningen AOC på ett franskt bordsvin går inte för sig. Inte ens om man har en logisk tanke med sin kreation – i det här fallet ”Appellation Olivier Cousin”, AOC.
Den senaste att råka ut för byråkratin är Sébastien David, liksom Cousin från Loire men lite längre österut, Saint Nicolas de Bourgueil. Här har Davids familj odlat druvor sedan 1643. Han har till och med en liten plätt med originalstockar, över hundra år gamla, planterade huller om buller.
Nu råkade hans 2016 Coëf ha aningen för mycket volatila syror för regelverket, även om ett par analyser höll sig inom ramen. Han protesterade, men inför döva öron. Domen löd – ”förstör ditt vin”.

Men ve den som ger sig på en bonde som bemödat sig. Sébastien David lyckades till slut få myndigheterna att gå med på att destillera vinet till fine (ett destillat gjort av överskottsdruvor som inte används i vintillverkningen).
Han ser nöjd ut när han berättar om sin kamp på Tyge & Sessil dagen efter att vintern slog klorna i Stockholm.
– Vi har en lag från 1920 som inte tillåter högre VA än 1,0 gram per liter. Den grundar sig på att soldaterna hade en ranson på sex liter vin om dagen, så för att det skulle räcka importerades mycket från Algeriet. De vinerna fick lätt hög VA på grund av värmen, så med hjälp av den här maxgränsen kunde de inte längre sälja algeriskt vin i Frankrike – och det franska vinet skyddades.
Et voilá!

Kampen mot myndigheterna verkar snarare ha stärkt Sébastien än knäckt honom. Han har sett hur snett reglerna slår, och att de som drabbas är de mindre, hantverksmässiga producenterna. Och konsumenterna. Inom EU är det lag på att alla livsmedel måste ha en innehållsförteckning. För vin är det tvärtom. Där får man inte skriva ut vad som finns i flaskan.
Efter fighten om Coëf, där han försökte bevisa att de volatila syrorna kom från bivaxet han smörjt sina kärl med, insåg han vikten av transparens. Att tala om vad du gör, och har i, ditt vin. Tillsammans med vinmakare från andra länder bildade han Transparency for Organic Wine Association, TOWA, vars manifest kortfattat går ut att likställa vin med mat.
– Vi vill att man ska skriva ut på etiketten vad det innehåller, och analyser ska göras både före och efter buteljering. Det kan ske många justeringar däremellan…
För svavel är gränsen satt vid max 30 mg/liter. Målet är att de första flaskorna ska märkas nästa år.
– Jag promotar aldrig mitt vin som naturvin. Jag gör vin. Att göra naturvin är ett utbyte,  ett ömsesidigt åtagande, en cirkel mellan producent, importör och kund. Allt hänger ihop – gör du inte ett bra vin, eller fuskar, köper ingen inte ditt vin igen.

Sébastein David har 15 hektar cabernet franc, den dominerande druvan i St Nicolas de Bourgueil. För att vinet ska få AOC-stämpel kan man blanda i max 10% cabernet sauvignon. Appellationen tillhörde tidigare Bourgueil, men fick sin egen AOC mycket tack vare borgmästaren Adrien Ory, som hävdade att vinerna från hans terroir hade en smak som särskiljde sig. Och man får nog ge honom rätt.
St Nicolas de Bourgueil ligger precis norr om Loire och påverkas av både Atlanten och inlandet. Här finns tre typer av jord med olika grader grus, sand och kalk (tuffeau). Vinerna får en för cabernet franc ovanlig hint av finess och är lite mer aromatiska än de från det större Bourgueil – St Nicolas de Bourgueil har cirka 1.000 ha, Bourgueil 1.400 ha – för att inte tala om cabernet franc-vinerna ännu längre västerut i Anjou; det finns en anledning att chenin blanc är kungen där.

Sébastein Davids viner präglas av en intensiv, jordnära fruktighet. Strukturen är en kombination av komponenter, men helt klart spelar vinifikation och lagring en stor roll. Sébastein David älskar äggformade kärl. Som han gärna lägger ner.
– Intresset växte efter att ha träffat Pheasant’s Tears i London. De berättade att det bildas en naturlig rörelse i qvevri, tack vare att det blir varmt som en ångpanna i mitten. Det sätter vinet i rörelse utan att du behöver göra något.
Sébastein David tror på det ärliga uttrycket i vin, på energin. Hans vingård är inte bara biodynamisk. Han anammar också permakultur, en typ av hållbar odling.
– Jag vill utveckla sensibiliteten i vinet, förklarar han och berättar att de till exempel avstjälkar för hand och vänder alla fat manuellt de första 50 dagarna.

Han har erfarenhet av många typer av lagringskärl och vet hur de fungerar. Det som släpper igenom mest syre är inte ek utan terracotta.
– Du får en liten oxidering i barrique, men efter fem år finns det inte längre något syreutbyte. I cement har du dubbelt så mycket oxidering jämfört med fat – men ingen smak. I terracotta kan du få stor variation beroende på bränntemperatur – och tradition. Mest oxidering har du i länder som Georgien, sedan avtar det ju längre ut mot Atlantkusten du kommer.
En annan avgörande skillnad mellan ekfat och terracotta är kontakten. I ekfat ligger vinet an mot den brända ytan, då faten bränns inifrån, medan amfora och qvevri bränns från utsidan.

Jästen är också något som fascinerar honom. För att få branschfolket att gnugga nattens sena pass ur ögonen påminner han om Beaujolais Nouveau. Alla rycker till och ler igenkännande.
– Den typiska smaken av banan kommer inte från druvan utan från jästen, 71B. Den kan jäsa ända upp till 15 procent alkohol.
Att använda den naturliga jästen ger en mer naken, komplex och äventyrlig upplevelse. Men helt enkelt är det inte. Det är ju naturen som styr. Inte vinmakaren.
– Naturlig jäsning sker genom en kombination av jäst i vingården och den du har i källaren, the memory yeast, den som sitter i väggarna. Normalt jobbar mellan sex och 26 olika jäststammar. Den enda som inte dör under resans gång är brettanomyces, den har bra motståndskraft.
Jästen på väggarna glöms ofta bort – eller snarare skrubbas bort – men har stor påverkan i processen.
– Just därför kan det vara svårt att göra vin i en ny källare. Du har ingen memory yeast som kan hjälpa till.
Trots att Sébastein David har en källare med väl inbodda organismer brukar han ändå göra en pied de cuvée, en liten batch före skörden som fungerar som en igångsättare.
Bättre frontfigur än Sébastein David kan Transparency for Organic Wine Association knappast ha. När vi väl provar hans viner, 2016–2018, kan vi de utan och innan och upplevelsen blir så mycket större i all sin enkelhet.

Savoie – svala viner med het historia

Att dricka vin från Savoie är att dricka dramatik. Vingårdarna skapades av ett ras som raderade ut fem byar, och vore det inte för kemikalier och skidåkning hade vinodlingen dött ut.

Text & foto: Lena Särnholm

– Men att det skulle vara höghöjdsviner är en myt. De flesta vingårdar ligger på 400 meter, som i Alsace. Hur ofta hör man någon säga att vin från Alsace är high altitude?
Orden kommer från Wink Lorch, brittisk författare på Sverigebesök för att lansera sin senaste bok Wines of the French Alps, ett referensverk med allt från historia och vinodling till producentprofiler. Och nog finns det att berätta.
Savoie är en av Frankrikes minsta vinregioner, men en av de mest mångfacetterade. Odlingarna är utspridda som små öar söder om Genèvesjön, precis där Alperna tar sats. Däremellan boskap, byar, vattendrag och hus, för att citera Wink Lorch.

Vin odlas på drygt 2.100 hektar, en yta mindre än halva Chablis. Men till skillnad från i chardonnayfästet finns en myriad av druvor, de flesta odlas bara här i Savoie. Det mesta är vitt, 68 procent, där jacquére dominerar med 42 procent. Den är en ganska oförarglig uppenbarelse med hög syra som ofta chaptaliseras. Då är altesse mer intressant. Den odlas på 15 procent av arealen, och har helt klart en särskild plats i Wink Lorchs hjärta.
– Det är en extraordinär druva, en kameleont som är suverän på att spegla sin plats. På ett sätt liknar den chenin blanc, den är också mottaglig för botrytis.

Av de blå druvorna är gamay vanligast, följd av mondeuse, en släkting till syrah med häftig karaktär. Men det är lite svårt att ta in att en druva från detta undersköna landskap kan ha sådant riv i tanninerna.
– Förr sågs mondeuse som en sämre kusin till gamay. Den var grön, sur, hade låg alkohol och mognade inte alltid. Men med hjälp av tekniken – framför allt avstjälkningsmaskiner – kunde man få fram det fina i druvan, säger Wink Lorch och berättar att med mer kunskap och klimatförändringar har trenden vänt igen.
– Med lägre uttag, grön skörd och mognare druvor är det åter möjligt att jäsa hela klasar. 2018 var första gången som man inte behövde chaptalisera mondeuse. Den kom upp i tolv procent alkohol mot normala tio.
Det varmare klimatet är inte bara positivt. Förändringarna för också med sig ett mer oförutsägbart väder.
– Hagel är ett stort problem. Förr varade stormarna i fem minuter. I juni i år höll det på i 20 minuter och förstörde både årets skörd och nästa.

Dramatiken ligger nära till hands i Savoie, och har alltid gjort. Vin har odlats här sedan lång tid; Savoie var en mötesplats mellan nord och syd, och så klart skulle strupar fuktas. Eländet började i slutet av 1800-talet, med motgångar slag i slag. När järnvägen byggdes blev plötsligt vinerna från södra Frankrike mer attraktiva. De var billigare tack vare stabila skördar och de hade högre alkohol. Sedan kom phylloxera och andra sjukdomar, och när vingårdarna återplanterades premierades hybrider. Inte blev det bättre efter de båda världskrigen. Kvinnorna lämnades kvar att bruka de branta sluttningarna – och vore det inte för två saker hade vinodlingen dött ut, enligt Wink Lorch.

– Skidturism började växa på 20- och 30-talet, och efter krigen stöttade staten den lokala näringen så att den inte skulle försvinna. Plus att de införde tvåveckorslov i februari så att fransmännen skulle kunna resa hit och åka skidor. Här fick vinet en viktig roll.
– Den andra räddningen var kemikalier, hur konstigt det än kan låta. Frågar du en vinbonde 60 plus skulle han säga att utan bekämpningsmedel hade vinindustrin dött. Det regnar mycket här så ogräs och svampsjukdomar är ett stort problem, och odlarna behövde både volym och stabil skörd – varje år – för att överleva.
Nu är en vändning på gång. Allt fler går över till mer naturvänliga metoder. Här, som på andra håll, är det den yngre generationen som är drivande.
– Fast det är en komplex fråga, säger Wink Lorch och understryker – för säkerhets skull – att hon inte har något emot ekologisk odling. Hon vill bara belysa komplexiteten.
– Savoie är steep slope viticulture. Du har att brottas med erosion, ogräs och svampsjukdomar. Det är mycket manuellt arbete. Jobbar du ekologiskt måste du ut med traktorn mycket mer än om du besprutar, så det blir mer utsläpp. 

Traditionellt har vinerna buteljerats tidigt för att vara klara när skidturisterna kommer. Det har satt sin prägel på karaktären – lätta, lättillgängliga, inget för källaren. Även här håller saker på att förändras.
– Ett välgjort vin från Savoie kan lagras länge, även om de är gjorda på en druva som jacquère.
Trots eklagring och senare skörd kan vinerna generellt beskrivas som fräscha och lätta. Mineraliska. De har en tydlig syra, men förvånansvärt tryck i frukten. Wink påminner om klimatet:
– Savoie har ett kontinentalt klimat med influenser från bergen. Det är här södra Frankrike börjar.

Det berg som är mest signifikant för Savoie är dock inte Alperna, utan den branta klippa som pryder Winks bok – Mont Granier. År 1248 rasade en stor del samman och utplånade fem byar. Rasmassorna blev med tiden utmärkt jordmån för vinrankorna, som aldrig ska ha det för bekvämt. Med det sagt är jordmånen här långt ifrån homogen, tvärtom. Det skiljer mycket mellan slänter och planare mark, exposition, närhet till sjöar – och när i tiden allt rasade samman.
För mig är stupet vid Mont Granier synonymt med viner från Savoie. Det symboliserar allt denna lilla vinregion står för. Dramatik och djävlar anamma. Utan folk med kurage och vilja hade vi inte kunnat njuta dessa karaktärsfulla kreationer, där fräschör möter rik frukt och tanniner hålls i schack av en ständigt närvarande syra.

Nyfiken att testa vin från Savoie? Här ett litet urval av producenter som finns tillgängliga i Sverige: Giachino, Prieuré Saint-Christophe, Domaine des Ardoisiéres, Les Vignes de Paradis och Mathieu Apffel.

Hjältarna i Bordeaux

Alla bor inte i slott i Bordeaux. Valérie Godelu fick bygga sin egen källare eftersom ingen ville sälja eller hyra ut till henne. Bruno och Christine Duhamels hus är visserligen stort, men ser ut att höra hemma vid Medelhavet, och i ladan står cementkolosser på rad.
Välkommen till det Bordeaux som är framtiden.

Text & foto: Lena Särnholm

Naturvin i Bordeaux

Låt oss inleda med det omöjliga – att sammanfatta den drygt 112.000 hektar stora vinregionen Bordeaux. Här finns prestigeslotten ägda av internationella investerare med viner ingen vanlig människa kan njuta ens i glas. Här finns små gårdar ägda av familjer som sliter i skuggan, som får cancer i förtid och säljer sina druvor till kooperativet. Och så finns rebellerna. De som gör naturvin. Som vägrar boosta sin mark med det konsulterna föreslår och får sina syrasaftiga skapelser utdömda av juryn som sitter med AOC-stämpeln i hand.

Les Trois Petiotes

– Jag skulle tippa att vi är runt 50 som gör vad man kan kalla naturvin, säger Valérie Godelu på Les Trois Petiotes, medan vi har picknick under en ek vid en av hennes odlingar.
– Men tyvärr har vi inget närverk eller gemenskap så som i Loire. Bordeaux är för stort, vi bor för långt ifrån varandra. Vi får kämpa på egen hand.
Vinrankorna sträcker sig gängligt mot skyn och runt deras fötter växer all sköns vilt. Valérie ställer ner sitt glas på filten och vänder sig mot fältet.
 – Grannarna klagar på att det ser ovårdat och skräpigt ut.
Kutym är att en vingård i Bordeaux ska vara halshuggen och trimmad och ha skarpa gränser mellan jord och gräs. Om det gröna alls tillåts.

Valérie Godelu bor med man och tre barn i staden Bordeaux, en dryg halvtimma med skåpbil från vingården i Tauriac, Côtes de Bourg. Hon föredrar att pendla med tanke på barnen.
– Jag har försökt få grannarna att tala om när de ska spreja, och med vad, för efteråt bör man inte gå ut i vingården på 48 timmar. Men de vägrar att berätta, hänvisar till att det finns ingenting i lagen som säger att de måste det.
Bordeaux har en av de mest förgiftade jordbruksmarkerna i Frankrike. Ändå fortsätter pesticider och herbicider att användas. Ja, klimatet är tufft för druvorna. Närheten till Atlanten, havsviken Gironde och floderna Garonne och Dordogne packar luften med svampvänlig fukt. Men Valérie är en av allt fler som snarare hänvisar odlingssättet till kultur och konventioner. Och pengar.
– Visst regnar det mer här än i söder, men det argumentet håller inte. Det är svårare att odla naturligt, ja, men inte omöjligt.
– Det handlar om traditioner – och smak. Det är fortfarande Parker-viner som gäller. De stora slotten vill ha sådan viner. Traditionen i Bordeaux är ek. Ny ek.
Hon ser dock en förändring. Fler producenter blir ekologiska och biodynamiska (bland dem Pontet-Canet, Palmer, Fonroque och Puy-Arnaud).
– I dag finns Grand Cru-slott som jobbar biodynamiskt, men vad gäller ekologiskt är märkningen inte värd någonting. EU-lagen är gjord för att även de stora slotten ska kunna göra ekologiskt vin.

Valérie jobbade tidigare inom bank i Paris och började officiellt att göra vin i början av 2000-talet. I början var hon med i appellationen Côtes de Bourg. Nu har hon lessnat och lämnat.
– Varje gång jag lämnade in ett vin för bedömning fick jag anmärkningar. Det ansågs inte typiskt för vår AOC, även om de inte hittade något direkt fel.
Hon klarar sig ändå. Valérie säljer inte sina viner på ursprunget. Hon säljer på sitt namn – sitt sätt att göra vin – där säsongens nycker tillåts uttrycka sin okuvliga personlighet. När vi skiljs åt sticker hon till mig en halvflaska med ett tecknat varghuvud. Vinet heter ”The dark wine of the moon”. Hon har två flaskor kvar. Eller hade. Jag fick ju den ena.
– Jag tänkte prova att göra ett sött vin, men det fortsatte att jäsa, säger hon och pekar på etiketten. Det står 16 procent.
– Det blev snarare lite som en Maury.
Med detta unikum i handväskan är valet lätt; det är värt 45 euro för att checka in en väska hem.

Château L’Hospital

Inte långt från Valérie bor Christine och Bruno Duhamel. Deras hus med humana dimensioner, ljusblå fönsterluckor och åsnor inom synhåll för tankarna till Provence. Gården heter Château L’Hospital och är också ett gästhus. Jag kom i kontakt med Duhamel tack vare bekanta i Anjou, annars hade jag aldrig hittat ut hit på landsbygden. Samhället består av skola, kommunhus och post. Under morgonpromenaden avverkar jag city på 20 sekunder.
Vid middagen på terassen berättar Bruno om Bordeaux, och hur det uppfattas. Han bekräftar krisläget. Det är svårt att sälja Bordeaux-viner i dag.
– Folk säger ”jag dricker allt utom Bordeaux”. Vi har två helt olika marknader, de små odlarna och de stora husen. En kompis brukar säga ”Grand Cru är för stormarknader, ryssar och kineser”.

Inte heller Château L’Hospital är med i appellationen. De föredrar att hålla sig utanför, då kan de experimentera. Jag faller pladask för deras vita utan tillsatt svavel, en ovanlig blandning med hälften colombard, hälften semillon. Det bjuder härligt motstånd och tankarna far iväg. Vad är detta? Mjukt men ändå sprudlande av energi.
Bruno tror att vi får se mer colombard i framtiden. Den har bra syra, vilket är en fördel när temperaturerna stiger. Och kanske är något verkligen på gång att hända i Bordeaux. Vinodlarna har godkänt sju nya druvsorter som de vill odla framöver – däribland petit manseng, alvarinho och touriga nacional – som de tror bättre kan leva med klimatförändringarna än de klassiska varianterna. Förslaget måste dock först godkännas av INAO, appellationsmyndigheten.

Oron för klimatet märktes också vid Winefinders stora Bordeaux-provning i Stockholm i september. Flera slott berättade att de troligen kommer att minska på merlot till förmån för cabernet som mognare senare och behåller hyfsad syra. Men några diskussioner om besprutning fick jag inte till.

Doug Wregg

Doug Wregg, mångårig medarbetare på en av Storbritanniens största importörer av naturvin, har en bra bild av Bordeaux och varför det går så sakta med att ställa om till mer naturvänlig odling.
– Oenologerna har haft ett stort inflytande – och då menar jag inte i positiv mening. Många vinmakare får höra att de ska göra en produkt som är lätt att känna igen och kan få höga poäng, vilket kan höja värdet. Som region sitter Bordeaux fast i en kommersiell verklighet som skapar en del dåliga vanor.
– Vad gäller jordbruket är det lättare för de stora slotten att spreja än att jobba mekaniskt; om du sitter på en dyr tillgång är du mindre benägen att ta risker.
Han säger också att det finns ingen riktig kultur av naturvin här. Fast det börjar röra på sig.
– Den unga generationen vill alltid titta framåt i stället för att fastna i traditioner. De vill göra viner som de gillar och går att dricka, så framöver kommer vi att få se en större skillnad mellan klassisk Bordeaux och hantverksmässigt vin odlad av en bonde.

Han får medhåll av Antonin Iommi-Amunategui, journalist i Paris med naturvinsfokus:
– Visst finns en rörelse mot naturviner även här, men det går mycket saktare än på andra platser i Frankrike. Det är tufft för dem som jobbar naturligt här, just på grund av kulturen och traditionen. De får kämpa på två fronter, både inom och utom Bordeaux.
Det är onekligen en spännande tid i Bordeaux, vilket jag märkte under mitt (alldeles) för korta besök i månadsskiftet augusti/september. Det finns en motståndsrörelse mot bekämpningsmedel som demonstrerar då och då, och inne i staden har ett knippe barer med naturviner dykt upp. Biodynamikerna växer i både verklighet och respekt och efterfrågan på barriquemuskedunder går ner.
Och vem kunde tänka sig att de skulle vilja odla något annat än det som gjort dem kända?

Vinmagazinet Törst

… avslutningsvis ett tips: Den 2 oktober kommer det första numret av det nya vinzinet Törst – med tema Bordeaux. Missa inte! https://torst.se/

Aligoté – en underdog att räkna med

”Aligoté? Det har jag inte med mig. Det dricker vi själva.”
Ludovic Bonnardots familj har gjort vin i Bourgogne sedan sent 1400-tal, och det är aligoté vi pratar om på mässan i Paris. Inte chardonnay eller pinot noir.

Text och foto: Lena Särnholm

Ludovic Bonnardot ser koncentrerad ut när han lyfter flaskan. Han greppar den lite märkligt och häller försiktigt. Han ler när han ser att jag stirrar.
– Jag råkade klippa mig i fingret när vi beskar det sista härom veckan, säger han och visar upp en deformerad tumme.
– Jag hade tur. Det hade kunnat sluta mycket värre.
Det är slutet av april och beskärningen i Bourgogne är klar. Nu handlar det om att vakta frost i stället för fingrar. De senaste åren har vårfrosten slagit till obarmhärtigt hårt. 2019 är inget undantag.
Ludovic Bonnardot håller tummarna (!) för att temperaturen inte droppar de dagar han är i Paris; när meteorologerna varnar för frost tänder han små eldar i vingården. Men nu är han i den franska huvudstaden för att visa upp sina viner på Sous les pavés vigne, en mässa för naturvin långt ut i 20:e arrondissementet.

Domaine Bonnardot har 15 hektar totalt, utspridda som sig bör i Bourgogne.
Ludovic ritar på baksidan av sin prislista:
– Kolla. Det här är en vingård, säger han och drar upp en fyrkant.
– Det är en massa olika ägare. Vi kan ha hundra meter här, hundra där och lite mer längst bort.
Han måste helt klart vara den med flest cuvéer på mässan. Det är chardonnay och pinot noir. När jag frågar om den läskande blenden chardonnay/aligoté tar samtalet en tvär vändning. Ludovic tappar sitt seriösa ansikte och släpper fram passionen – för aligoté.
– Vi gör en ren algoté också, men den har jag inte med här.
Han skrattar:
– Vi dricker det mesta hemma. Vi gör crème de cassis också, så det blir en hel del kir.
Kir. Så klart att vi kommer in på kir – vi pratar ju ändå om aligoté.

Det som var tänkt att bli algotés räddning kom snarare att bli dess fall. När den populära borgmästaren i Dijon, Felix Kir, ville lyfta fram lokala produkter för att gynna näringen efter kriget var ”cassis-blanc” det han riktade in sig på. Blandningen var perfekt. Söt och alkoholstark svartvinbärslikör som slipade till det sura vinet av aligoté. Drycken blev så omtyckt att Felix Kir fick ge den sitt namn, och aligoté började odlas med ett enda syfte – att vara just ett syrligt, anemiskt vin som matchar likören.
Följdaktligen planterades druvan på sämre lägen, om den inte rycktes upp helt. Från och med nu var chardonnay det som gällde på den vita sidan i Bourgogne – en druva som passade rådande smakpreferens, ansågs finare och gav mer pengar i fickan.
Men rätt planterad och vinifierad kan aligoté vara nog så komplex, och i en framtid med stigande temperaturer får den sin revansch, förr eller senare. Då kommer dess signum, syran och slankheten, att vara en tillgång, när växthuseffekten trissat upp chardonnay till kanske 16 procents alkohol. Det är i alla fall min teori.

Aligoté har en annan fördel – en spännande historia, vilket aldrig är att förakta.
Låt oss ta det från början; aligoté är född och uppväxt i Bourgogne med hyfsat ädelt blod. Den är en naturlig korsning mellan pinot noir och gouais blanc, en druva som är så gott som utkonkurrerad men är en fantastisk förälder. Gouais blanc ligger bakom bland andra just chardonnay, gamay och melon de bourgogne, för att nämna några.
Det finns två varianter av aligoté, vert och doré. Aligoté doré anses hålla högre kvalitet och odlas bland annat i appellationen Bouzeron, som är helt tillägnad aligoté. Här har bland andra Aubert de Villaine – mannen bakom Romanée-Conti – sin egen gård, Domaine A & P de Villaine, där han visar potentialen hos denna undervärderade variant. Vid en provning i Angers i vintras hade jag möjlighet att prova hans tioåriga Bouzeron, ett väl sammansatt vin som inte skulle skada av lika många år till under kork. Det skulle utan problem kunna tas för en seriös Bourgogne gjord av chardonnay.

I dag finns 1 600 hektar aligoté i Bourgogne, sex procent av arealen. Den som är nyfiken att prova gör bäst i att botanisera bland de mindre producenterna, de som jobbar så hantverksmässigt de kan och är mer intresserade av ett karaktärsfullt resultat än en tjock plånbok. Först har vi Dominique Derain (bilden ovan), denna outtröttliga arbetshäst som försöker lämna över tyglarna till sin dotter. Alice och Olivier de Moor, Claire Naudin, Domain de la Chappe, Goisot, Sylvian Pataille, Julien Cruchandeau och så klart biodynamiska Gilles Ballorin i Morey-Saint-Denis.
Den som föredrar lite mer struktur kan leta hos Ponsot, d’Auvenay, Jean Fournier, Marquis d’Angervile eller varför inte Jean-Marc Roulot. Bara för att nämna några.
Hur Ludovic Bonnardots aligoté smakar får jag fortsätta att drömma om. (Ja, jag hade foton på Ludovic, men de råkade jag radera när kameran någon timme senare skrek att minnet var fullt. Nu är mobilen utbytt till en vassare variant.)

Naturvin / Petillant naturel / Pet nat – Achillée drar blickarna till Alsace

Det spelar ingen roll om jag är på ett haussat ställe i Paris, sugen på nya smaker och rariteter. Står en flaska med svart etikett och små vita prickar på hyllan – då blir det den. Oavsett innehåll. För Achillée är aldrig fel, alltid en överraskning.

Text: Lena Särnholm

Vinbaren Le Garde Robe ett kvarter från Seine har just fått in en pet nat med denna etikett. Men det är ingen vanlig pet nat. Jag doftar, provar om och om igen och snurrar frenetiskt på glaset med det grumliga grapefruktröda.
– Men… vad är detta? är jag till sist tvungen att fråga.
Barägaren ler bakom glaset han putsar, lägger ner handduken och häller upp lite åt sig själv.
– Det är gjort på körsbär. Inte något för alla, men visst är det häftigt?
Härom veckan på Savant bar i Stockholm stod Achillées sylvaner på svarta tavlan. Men det var ingen vanlig sylvaner. Den här råkade ha fostrats under flor och fick hjärnan att styra in mot Jura snarare än Alsace.

Några dagar senare har nyfikenheten nått sin gräns och jag har Pierre Dietrich i luren, från San Fransisco. Det är Pierre och hans bror Jean som styr Achillée – dock fortfarande med hjälp av föräldrar och släkt. De bor i Scherwiller mellan Colmar och Strasbourg. Bröderna gjorde sin första skörd 2017. Dessförinnan hade pappa Yves Dietrich sålt druvorna till andra att vinifiera.
När Pierre och Jean tog över var gården redan biodynamisk. Pappa Yves blev ekologisk 1999, biodynamisk 2003. I Alsace är miljötänkandet bland det högsta i Frankrike, regionen ligger i toppen sett till ekologiska vingårdar. En bidragande orsak är klimatet. Tack vare de skyddande Vogeserna som reser sig i väst regnar det mindre här än i Marseille, och somrarna kan bjuda på temperaturer på gränsen till det ohemula.

Regionen har också en dramatisk historia som gör att den sticker ut i den franska vinvärlden. Sedan slutet av 1800-talet har Tyskland och Frankrike bollat Alsace mellan sig, vilket har satt avtryck i vingården. Här odlas flera tyska sorter, som riesling och sylvaner, och det har alltid varit kutym att skriva ut druvans namn på etiketten – ett ohyfs på andra ställen där appellationen anses ge information nog. Även detta har sin förklaring i backspegeln.
När Alsace åter blev franskt efter första världskriget började man bry sig mer om kvalitet än kvantitet. Ett sätt att visa vilken sida man valt var att sätta druvans namn på flaskan – att odla riesling var finare än att ha någon av de tyska hybrider som togs fram i kampen mot allt elände som svepte genom Europas vingårdar vid förra sekelskiftet.

Riesling håller ställningarna som en av de mest populära sorterna i Alsace, jämte pinot blanc. Sylvaner däremot rasar i statistiken. På sent 60-tal var drygt 27% av Alsace vingårdar planterade med sylvaner. 2009 var siffran 10,5%.
Min första fråga till Pierre Dietrich blir således – vad var det som hände? Sylvaner hör till de vassaste vinerna i Achillées portfölj. Särskilt den oxiderade som fick mig på knä hos Savant.
– Sylvaner är en fantastisk druva, om du håller uttaget nere. Precis som många andra sorter smakar den ingenting om du pushar den – och det var precis vad de gjorde.
Pierre berättar en historia som får mig att undra om den inte är just en sådan.
– Ett tag skördade de så mycket druvor att det gick att hyra en swimmingpool att ha vinet i. De kunde ta ut 150 hektoliter per hektar, i dag kanske man tar 40.
Pierre och Jean har stor respekt för sylvaner, som kanske främst är förknippad med tyska Franken där den får stram mineralitet och buteljeras i en grön bullig flaska många känner igen.
– En bra sylvaner är som en bra aligoté – den är fantastisk på att uttrycka sin terroir. Faktiskt bättre än pinor noir.
– Tro mig, det är bara en tidsfråga innan sylvaner kommer tillbaka.

Achilée har 18,5 hektar och odlar elva olika druvor. Ja, det är i alla fall vad Pierre får det till när han räknar från minnet på andra sidan av Atlanten. Varje år blir det lite olika cuvéer, men vissa görs alltid.
– Vi har fem olika jordmåner, och det vill vi ska uttryckas i glaset. Sedan är det klart att vi vill förändra oss – ungefär som en restaurang som byter meny då och då.
Ibland är det naturen själv som avgör vad det blir. Som Sylvaner Oxydatif 2017. Det blir ett oväntat möte i glaset. Frukt och syra, men också nötigt och komplext. Har de gjort studiebesök i Jura?
– Musten jäste i öppen tank och det började växa en slöja på ytan. Vi smakade, och det var gott, så vi lät det ligga.

Petillant naturel/Pet nat på frukt

Ännu mer udda är deras petillant naturel på frukt. De gör en på körsbär, en på plommon. Produktionen skiljer sig lite från när de arbetar med druvor.
– Vi låter frukten macerera i tio dagar, och plommonen måste vi trampa sönder. Sedan kommer jäsningen i gång av sig själv.
I framtiden vill de utöka sortimentet med aprikoser. Och oliver. Pierre skrattar:
– Ja, om det blir varmare och varmare kan vi snart odla oliver här i Alsace.
När skrattet lagt sig konstaterar han att det finns en poäng med att kasta skygglapparna.
– Det är aldrig bra att bara ha druvor, monokultur är inte bra för naturen.

Achillées viner har blivit hett villebråd i Europa, men arbetet bakom är tufft. Pierre nämner aldrig ordet ”naturlig” under samtalet, trots att de helt klart kan klassas som sådana. Vissa cuvéer har inget tillsatt svavel, allt sker med så små ingrepp som möjligt, och så var det det där med huset.
Achillée har troligtvis Europas största byggnad av halm. Det hörs på Pierres röst att han är lite trött på att prata om det.
– Halm är jättebra som isolering så huset kräver nästan ingen energi alls.
Trots intresset för det ”passiva” bygget finns inte många bilder på konstruktionen. Ett medvetet val för att undvika alltför mycket uppmärksamhet, är min slutsats efter att ha lyssnat till tonfallet.

Två tredjedelar av vinerna säljs i Frankrike, och en gång i månaden åker de till Paris för att leverera. Så gör många av de mindre producenterna. Det har sina fördelar, trots att det tar tid.
– Det är en chans för oss att prova tillsammans med sommelierna och de som ska sälja vårt vin, att testa och få feedback, säger Pierre.
Men på hösten får de hålla sig hemma. På grund av alla olika sorter kan skörden ta 1,5 månad. De börjar med druvorna som ska gå till crémant, som behöver hög syra – riesling, pinot blanc, auxerrois och chardonnay.
– Sist brukar vara pinor noir eller gewurztraminer, de behöver längst tid på sig.
Achillée är en ny fjäder i den naturliga vinhatt som Alsace bär med stolthet. Här finns en stark traditon av att gå sin egen väg, göra personliga viner och lattja loss med vad naturen ger. Gillar du Pierre Frick, Ginglinger, Rietsch, Christian Binner och hans projekt Pirouettes, Christophe Lindenlaub och inte minst Loius Maurer – då är Achillée ditt nästa val.

@sarnholmlena
#starwinelist

Levande viner utmanar i Luberon

Provence bleka pooljuice utmanas av ett färgstarkt gäng som lägger pengarna på vinvänliga lokaler i stället för Instagram-anpassad fernissa. Frankrikes nästa naturvinsnäste finns i Luberon, landskapet som Peter Mayle skrev upp till turistattraktion.

Text och foto: Lena Särnholm

Alexandre Dalet föreslår att vi möts vid infarten till Ansouis. Han vet att jag aldrig kommer att hitta på egen hand.
Klockan är sex och den vita pizzabussen är punktligt parkerad på praktisk plats. Det ryker redan ur skorstenen som sticker upp från taket. Lika punktlig är Alexandre, som sladdar in och ber mig följa efter. Vi lämnar asfalt och skumpar ut på grus, slingrar upp längs vinfält och skog. Nej, jag hade aldrig hittat utan att ligga tätt bakom hans skåpbil.
Alexandre Dalet tillhör nästa generations vinmakare i Luberon, ett ungt gäng som föredrar naturens nycker framför trygg teknik. Sedan något år jobbar de tillsammans under namnet Qui l’eût cru (”Vem skulle ha trott”). Ett passande namn, då de flesta vinmakare längs bergskammen norr om Aix-en-Provence jobbar i en traditionell stil och pumpar ut rejäla mängder rosé och rött med bett. Ändå erbjuder klimatet bra förhållanden för den som vill arbeta utan hjälpmedel; Provence är den region i Frankrike med mest ekologisk vinmark – tolv procent av arealen. Generös sol i kombination med uppfriskande vind och svala nätter lockar fram fin frukt utan att druvorna förvandlas till monster med alkohol i blodet.

Qui l’eût cru har ett manifest där ekologisk odling ligger i lä. De går ett steg längre, vilket avspeglas i levande viner, där textur och upplevelse går utanför provningsprotokoll. Det här är viner som inte bedöms efter smak och färg. Det är känslan som räknas.
Alexandre Dalet gjorde sin första årgång 2016. Han hyr in sig i en lada som han delar med en kollega. Men snart ska han flytta och det går inte att ta miste på hans glädje.
– Den här är inte byggd för vin. Det finns ingen isolering. För varmt på sommaren, för kallt på vintern. Förr sade man att vinet ska inte röras på vintern när det är kallt, och det stämmer. Då drar det åt sig mer syre.
Våren är sen i år så Alexandre kan inte dra om vinerna trots att vi är långt inne i mars. Han vill undvika svavel. Det är bara att vänta.
Vi provsmakar ändå, direkt från tank. Jag tycker mig känna en utvecklad frukt med personlighet. Men Alexandre är sin egen värsta kritiker.
– Det här är inte rent, säger han och häller ut det röda på gårdsplanen.
– Lite volatila syror, muttrar han om ett annat.
Men i slutändan blir det bra, det visade vinerna han presenterade på mässan La Remis i Arles helgen före.

I grannbyn, något större Lourmarin med sitt magnifika slott, gör Julien Besson vin hos Domaine de la Cavaliere. Julien var tidigare kock i Nice och gjorde sin första årgång 2017. Gården ägs av ett par från San Francisco. Hästar, höns, getter och olivträd kompletterar bilden av ett naturligt jordbruk, som förstärks ytterligare när vi tittar på marken där Julien ska plantera nytt, syrah och sauvignon blanc.
– De här stigarna har vildsvinen gjort, säger han och pekar på något som mer liknar en preparerad vandringsled. Det är med andra ord inte konstigt att han har flera rader eltråd runt de små ekarna med tryffelmycel.

Julien gör vitt, rött och en mörkare rosé, där de vita utmärker sig. Bourbolenc bidrar med oväntad friskhet, men det är hans 100% grenache blanc som får mig på knä. Den bjuder på den där oväntade kombination av mogen frukt, rondör och fräschör som gör vinerna från södra Frankrike så fascinerande.
Vi provsmakar under en spontan picknick stående vid ett stenbord på gårdsplanen. Paté, comté, korvar och baguette med skorpa som skaver mot gommen får vinerna att visa sitt bästa. Solen och umgänget gör inte upplevelsen sämre.

En halvtimme österut inleds besöket med espresso ur åttakoppars mokabryggare med morgonens opastöriserade getmjölk serverad från syltburk. Så är också Domaine de Cabrery mer än en vinproducent. Gården är ett kollektiv med tio vuxna som tillhör rörelsen Longo Maï, ett opolitiskt nätverk som strävar efter att vara självförsörjande. Totalt finns tio kollektiv, varav fem i Frankrike. I Luberon har de 23 hektar – 9,5 är planterade med vinrankor. De odlar även vete, grönsaker, oliver och frukt, samt har höns och getter. I skogen bakom huset byggs ett kombinerat bageri och mejeri. I buskarna bredvid ligger ett ekfat med vinäger.
Jorden skiljer sig markant från den i Lourmarin och Ansouis. Här är den nästan röd.
– Vi har större inslag av lera, förklarar kvinnan som visar runt.

Läget är gynnsamt. Byggnaderna ligger på en kulle omringad av vinfält. Mikroklimatet gör att de kan odla allt från de klassiska sorterna grenache och syrah till sauvignon blanc, viogner och clairette.
– Men det är stora problem med syrah här. Efter 40 år dör de, förklarar hon.
– Det är inte på grund av någon sjukdom, utan för att de blir svaga. De kloner man planterade förr skulle ge hög avkastning och klarar inte angrepp särskilt bra. Så vi har tagit fram egna skott som vi ska plantera.
Att göra massal selection kostar en slant, och det finns inga bidrag att söka trots att de gör arbetet för att höja kvaliteten. Om de däremot skulle köpa färdiga sticklingar av marknadens önskvärda kloner är priset ett annat…
Cabrerys viner följer stilen hos de andra naturvinsodlarna i området; druvan står på första parkett.
– Vi jobbar mycket med maceration carbonic, annars blir vinerna för koncentrerade. Däremot har vi vår rosé i barrique för att få fram andra smaker än de traditionella.
Det blir inte många bilder härifrån. Att ta upp kameran i deras gemensamma generösa hem känns som ett intrång. Och mycket riktigt, de ber mig snällt att inte plåta inne i vineriet ifall någon kontrollant skulle se resultatet och hitta något att anmärka på. Fransk byråkrati är inte att leka med.

Laurent Therond

Thérond Laurent i Menérbes är ingen ungdom men ett föredöme för nätverket. Han har en synnerligen enkel källare med stengolv under huset han själv byggt av trä med isolering av halm.
– Alla som kommer in säger att värmen är speciell. Mjuk på något sätt, säger han under rundturen.
Thérond gör inte bara vin. Hans druvor blir också den solsötaste juice eller hamnar i fruktkorgen. Jag får med några flaskor rött av grenache, syrah och carignan att prova hemma i Sverige i lugn och ro. Han har lite bråttom i dag. Klockan fem är det möte i den kooperativa butiken som drivs av ekologiska bönder från trakten. Där finns allt: kastanjer, ost, kött, grönsaker, vin och skönhetsprodukter.
– Allt kommer från en radie av 80 kilometer, säger Thérond stolt.

En liten bit bort hittar jag Valentin Létoquart som just byggt klart sitt vineri. Ett stort vitt stenhus mitt på slätten. Inget märkvärdigt, men perfekt för vinifikation och lagring. Valentin har gått den långa vägen, läs lärt sig själv genom andra, och skruvar fram de mest drickbara skönheter man kan tänka sig.
– Låt oss prova ute i solen, säger han och drar undan skjutdörrarna, drar ned sina solglasögon och häller upp sin pet nat ”Ghost bottle”, en blend av fyra druvor med mineralisk frukt.
– Friskheten kommer från terroiren, förklarar han och pekar på det steniga Luberon-berget i bakgrunden.
– Norrläge.
Valentin har mest rött, av carignan, syrah och grenache, och jobbar så naturligt det bara går. Ryktet om hans ambitiösa arbete sprider sig; veckan efter får jag höra att vinbaren Ducksoup i London föll för hans viner. ”He’s a really good guy”, som delägaren Rory McCoy skriver till mig. Ja, det hänger ofta ihop. Sympatiska människor gör avtryck i sina viner.

Sista anhalt är Les Maoù, Aurélie och Vincent Garreta, utanför Gordes. Vi stämmer träff i vingården, där vita blommor dominerar den spirande grönskan mellan krumma rankor.
– Det är någon form av vild senap. De fanns inte alls för tio år sedan, nu växer de överallt, säger Vincent.
Les Maoù har inte bara carignan, cinsault, syrah och grenache. De gör också vin av auban och caladoc.
– Auban var väldigt populär i södra Rhône förr i tiden. Den ger hög avkastning och knoppar sent. Men nu rycker många upp den, berättar Vincent och skakar på huvudet.
Som de flesta sorter kan även auban leverera med rätt skötsel och handlag; den påminner om en mjukare version av carignan. Ända fram till 1990-talet var auban en av Frankrikes 20 mest planterade röda sorter.
Caladoc är ett barn av ampelografen Paul Truel och är en korsning mellan grenache och malbec. Ambitionen var att få en grenache-liknande variant mer motståndskraftig mot coulure. Trots att den ger bra tanniner och aromer är den förbjuden i appellationsviner. Men Vincent känner sin druva.
– Jag har provat att göra ett rött mousserande, avslöjar han och jag har svårt att dölja min besvikelse när den inte finns att prova. Tänk att få testa Luberons motsvarighet till Lambrusco!
Vincent förvarar alla flaskor i en container vid sidan av ladan.
– Det är mycket bättre, för där har jag ett kylsystem.
Vi provar några viner ur tank, lutade mot väderbitna barrique i den skarpa solen, som i Provence lätt pressar upp temperaturen över 20 även i mars. Men vinerna är friska i all sin rikedom, bär tydliga spår av jorden och det lätta handlag som Qui l’eût cru förespråkar. Det är bara en tidsfråga innan världens blickar vänds hit. Inte minst med tanke på att det kommer att bli en kamp om naturvinerna från Loire de kommande åren; frost både 2016 och 2017 slog hårt mot avkastningen. Men det finns andra källor.

Lena Särnholm, text och foto

Betraktelser från Bourgogne

”Åh åh… vatten, källaren är full av vatten.” I alla fall under skörden i Bourgogne, hos biodynamiska Gilles Ballorin i Morey-Saint-Denis.
Det är ett under att jag inte utvecklade simhud under mina timmar med racletten.

Vatten är det i särklass viktigaste vid vintillverkning. Det fick jag lära mig hos Gilles Ballorin. Eftersom han inte använder några tillsatser eller rengöringsmedel måste allt vara skinande rent. Hela tiden. Bara den som försökt tvätta en plastlåda med druvor som stått i fransk brittsommarvärme under en hel förmiddag vet varför.
– Du har väl sköljt av den? ropar Gilles när jag kånkar iväg med moroten till en cementtank för att börja pumpa över.
Moroten är ett av alla redskap som är ständigt blöta; det stora aluminiumröret med spetsig topp som ska ner i tanken för att suga upp juice som sedan sprutas tillbaka över hatten. Den jäsande musten behöver syre för att kunna jobba upp sin styrka – hur mycket bestäms dag för dag efter ronden.
Det första som görs efter morgonkaffet är att läsa av temperatur och densitet i varenda fat. Det känns som att ta hand om en skock ömtåliga barn på väg att växa upp. Det får inte gå för fort, inte för sakta. Och alla är de olika. Några börjar växa (läs jäsa) efter bara några dagar. Andra tar det med jämnmod för att efter en dryg vecka helt plötsligt dra i väg som en speedad tonåring som just fyllt moppe.
Det får ta den tid det tar. Här är enzymer och odlad jäst bannlysta.

Detta märkliga år började skörden tidigare i Bourgogne, precis som på så många andra håll i Europa. Men här var kanske inte värmen det största problemet. Lägg till frost och hagel och det blir en mardrömslik mix för en vinbonde. Såvida man inte accepterar att naturen inte går att tämja och i stället fokuserar på att göra det bästa av vad som bjuds. Som Gilles Ballorin.

Efter att ha jobbat med annat inom vinbranschen började han göra eget vin 2005. Han smög i gång med 0,6 hektar. I dag har han drygt fem hektar, spridda på olika platser i norra Bourgogne. Det mesta pinot noir, men också lite gamay, chardonnay, aligoté och några udda kvarlevor som pinot beurot och chardonnay musqué (det lär finnas 34 officiella kloner av chardonnay, som muterar nästan lika frenetiskt som pinot noir; ”The Oxford Companion to Wine”/Jancis Robinson). Gilles äger inte all mark själv utan köper en del druvor. Ett sätt för att överleva.

När jag hälsade på en dryg månad före skörden ekade källaren i brist på fulla fat.
– Jag har förlorat massor på grund av frosten, säger Gilles och pekar på de två enda faten med vitt från 2016. Det är rejäla doningar, dubbelt så stora som vanliga barrique.
– De är från Österrike. Det är de bästa. Eken är flera centimeter tjock, säger han och knackar på något som snarare liknar rejält timmer.

I källaren flyttas allt vin med gravitation och på fälten jobbar han med häst på de lotter som ligger högre upp på sluttningen.
Sedan 2010 sker allt naturligt. Därav den ständiga rengörningen. Minsta druva som glöms på golvet kan börja jäsa och sprida skräck.
Så jag greppar racletten (skrapan) igen, biter ihop när skaftet klibbar fast mot mitt köttsår och svabbar på. Jobbet måste göras.

Några timmar senare stapplar jag ut ur duschen. Händerna liknar russin med tentakler och fötterna är blåa efter manuellt druvtramp.
Rena kläder. Torra kläder. En vinbar i Dijon kräver ändå ett visst mått av civiliserat uppträdande även om de grumliga vinerna serveras vid långbord och väderbitna barrique ute vid vägkorsningen.
Bernard Joinville välkomnar med ett klurigt leende, rufsigt hår och en avslappnad kram. På Ô gré du vin hade det nog gått lika bra att stövla in direkt från sorteringsbordet.
– Vad är ni sugna på?
Bernard känner sina viner bäst, så vi överlämnar oss i hans händer. Och blir inte besvikna. På bordet ställs Arnaud och Malou Greniers sprudlande skapelse La Sortie de Route, en busig chardonnay från Jura lagrad till funkig perfektion i 600 liters gamla fat. Bara 10,5% och en törstsläckare utan dess like. Det är ingen slump att jag återvänder för samma flaska några dagar senare, på väg hem till Sverige när termometern chockar med 27 grader och solen steker.

Den som vill förstå Bourgogne kan läsa på tills ögonen blöder. Men det är först på plats som du verkligen inser hur det ligger till. Att plugga in alla byar – i rätt ordning – climats, clos och producenter är en pedagogisk utmaning. Trampande på en cykel där skyltarna svischar förbi en efter en blir allt helt logiskt. Se där – Clos de Lambrays, precis ovanför Morey-Saint-Denis. Fortsätt sedan lilla vägen ut ur byn, mot Chambolle-Musigny – och där har vi självaste Les Bonnes Mares. Och mellan dessa två – Clos de Tart.
– När du ändå är ute och cyklar måste du åka förbi Vougeot och sedan är det inte långt till La Romanée-Conti, tipsar Gilles Ballorin.
– Men det kan var klurigt att hitta Romanée-Conti, fortsätter han och beskriver detaljerat höger, vänster och så var det ett kors jag skulle hålla utkik efter.

Vyn mot byn Vosne-Romanée liknar ett lapptäcke. Överallt muromgärdade vingårdar. Hur ska jag någonsin hitta Romanée-Conti? Jag trampar på allt mer missmodig. Men så skymtar några vita turistbussar och en flock människor med dragna mobiler. Det är omöjligt att missta sig. Nu är jag framme.
Det är en märklig känsla att stå vid världens dyraste (?) vingård. Den ser inte mycket ut för världen, men muren och den diskreta skylten utsöndrar en pondus och respekt som får dig att stanna upp, kippa efter andan och känna efter. Jo, det är något speciellt med den här platsen. Människomyllret till trots.

Själva skörden då? Med tanke på den höga densiteten och de lågt trimmade vinstockarna befarade jag det värsta – klippkort hos naprapaten vid hemkomst. Men det gick bättre än väntat. Med en frukost i det fria, bestående av Gilles egen fruktbomb till pet-nat, nybakad baguette och en rejäl skiva camembert, klarar du att krypa på huk i timmar.

Lena Särnholm, text och foto

Fotnot: Denna text är mer av en betraktelse då jag var i Bourgogne för att jobba på vingården hos Gilles Ballorin – en av mina absoluta favoriter i Bourgogne; förmågan att skruva fram en aligoté som skåpar ut mången chardonnay säger allt.