Spaniens nya vinhistoria skrivs nu

Spanskt naturvin sägs ha sitt centrum i Katalonien och nordväst om Madrid. Så kommer Santiago Norzagarai, född i Buenos Aires, verksam i Rioja Alavesa.
– Och inte är jag femte generationen vinmakare heller, säger han med ett skratt och tänker på sitt resande för att hitta rätt.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Santiago Norzagarai är representativ för den nya generationen vinmakare i Spanien, den som väljer den naturliga vägen. Ingen klassisk bakgrund, berest och med målet att vinerna ska smaka av platsen snarare än av handpåläggningar i källaren.
Han lämnade Argentina 1995, studerade i Nya Zeeland och jobbade sedan på olika ställen i Frankrike, i Beaujolais och Provence.
– I Nya Zeeland saknade jag den kulturella länken bakåt. De letar fortfarande efter sin identitet. I Frankrike lever man för vinet, och det var där jag upptäckte att jag gillar informella viner.
Märkligt ändå att han hamnade i Spanien, där ”de gör vin men inte är några vindrickare” som han uttrycker det. Men konstaterar samtidigt:
– Mina föräldrar bodde i Madrid och jag har min historia där.

Att det blev Rioja är som mycket annat i livet en kombination av slump och sammanträffanden. Santiago hade vänner där och blev nyfiken på hur terroiren skulle speglas genom hans hjärna. Han såg potentialen i en region där de flesta tar den enkla vägen och blandar druvor från hela området – Rioja är indelat i tre subregioner: Rioja Alta, Rioja Alavesa och Rioja Oriental (tidigare Baja).
– Många vinodlare är bekväma och har något arrangemang med en större producent som köper deras druvor. De använder också kväve i tron att de ska få mer druvor, fast det inte behövs. Rioja har ett utmärkt klimat för att odla vin, med olika mikroklimat och den bästa jorden – lera och kalksten. Vi skulle mycket väl ha kunnat vara Spaniens Bordeaux.

”Ju mer jag vet, dest mindre behöver jag använda”

Santiago äger en del mark men köper också druvor. Om han gillar markägaren.
– Det är viktigt för mig att det är bra människor, så jag börjar alla samarbeten på prov. Just nu jobbar jag med fyra personer.
Trots inställningen att inverka så lite som möjligt vill han inte kalla sig naturvinsmakare. Han vänder sig uttryckligen mot det epitetet.
– Det jag gör är det som är normalt. Jag vill inte vara speciell.
Diskussionen kommer in på vad naturvin egentligen är, och oundvikligen landar vi i svavlet. Santiago har en bestämd men avslappnad inställning:
– Ju mer jag vet och lär mig, desto mindre behöver jag använda. Men jag gillar inga ”off flavors”, jag vill inte att vinet ska smaka brett eller vinäger.

Hans skapelser sticker ändå ut. I Rioja är det lång fatlagring som gäller. Men Santiago vill att hans viner ska smaka druva och plats. De ska vara transparenta. Så visst får han höra att han är en udda prick, därför värmde kommentaren från en äldre man på det lokala haket extra mycket.
– Han satt i ett hörn och provade mitt vin. Sörplade en stund, smackade, och sade sedan: ”Det här smakar som det vin vi gjorde för 40 år sedan”.

”Spanjorer är konservativa i sin smak”

Enligt Santiago var det de stora producenterna som standardiserade vinet i Rioja. Det stöptes i en mall. Och folket vande sig.
– Spanska vinkonsumenter är osäkra. De har lärt sig att gilla klassiska smaker, eklagrat.
Den åsikten är han int ensam om. Under faktainsamlingen till en text för tidningen Törst stötte jag på denna kommentar från alla jag pratade med. Fabio Bartolomei på Vinos Ambiz i Sierra de Gredos säger med trött röst:
– Du kan fråga vilken spansk naturvinsproducent som helst och han eller hon kommer att säga att de exporterar minst 90 procent. Spanjorer är konservativa i sin smak. Majoriteten vill inte ha något som avviker från normen – som oklara viner eller sediment. Eller orange eller andra konstiga kulörer som inte är vita, röda eller rosa.

Jag kan förstå Fabios uppgivenhet, för det var just färgexplosionen jag fastnade för hos hans egna viner. Jag glömmer aldrig synen på premiärupplagan av vinmässan RAW i London. Det strålade från ett bord vid kortsidan. Solen speglade sig i Fabios flaskor, fyllda med orange juice i alla tänkbara nyanser. Oemotståndligt.
Smaken gjorde mig inte mindre lyrisk.
Hans kollega Eva Vega Aixalà utanför Tarragona säger dock:
– Generellt tolererar ingen avvikelser eller defekter, fast det håller på att ändras även om det går sakta. Det är allt fler som intresserar sig för naturviner.

”De har rest och utbildat sig, och kommer hem och ser potentialen”

Både Vega Aixalà och Fabio Bartolomeus säger att det mesta naturvin görs i Katalonien och strax utanför Madrid. Peter Eriksson som driver importfirman Words & Wines håller med och kan berätta varför:
– I Katalonien har de solen och de är inte så bundna till appellationer som i Rioja. De riskerar ingenting.
Enligt Peter Eriksson drivs rörelsen av flera motiv. I Penédes har priset på cavadruvor sjunkit, så det är attraktivt att göra stilla viner som skiljer sig från det förväntade.
Tradition och stolthet spelar också in; många naturvinsbönder letar upp övergivna vingårdar med lokala sorter, gärna på hög höjd.
– Sedan har vi den nya generationen som har rest och utbildat sig, och kommer hem och ser potentialen.

Peter Eriksson säger också att Spanien generellt ligger efter som vinland, en bild som bekräftas av Olly Bartlett på Wine Trade. Olly har jobbat med spanska viner länge, redan under sin tid i London. För att förstå dagens situation börjar vårt samtal med en historielektion. Olly tar fram en karta och pekar på gränsen mot Frankrike.
– Spanien var länge avskärmat från resten av Europa. Det var till exempel olika spårbredd för tågen i Spanien och Frankrike, så de fick vända vid gränsen.
Lägg till Franco-styret under nästan 40 år och ett yrvaket land reste sig på 80-talet bara för att inse hur mycket de låg efter industriellt. Här hittar vi också grogrunden till att göra naturvin.
– De stora företagen jagade Parker-poäng och ryckte upp allt gammalt. Priorat och Ribera del Duero blev populära, med maffiga viner, mycket ek.
Som en motreaktion började andra göra viner som speglade växtplatsen och druvan. Viner som det gick att dricka mer än ett glas av.
– Fast det var ingen revolution, de var mer ”terroirister”. Det var ingen som slog på stora naturvinstrumman. Det handlade mer om att göra ärliga, levande viner, så som man gjorde förr.

”Vin kan inte bli standardiserat”

Men som sagt, sedan gäller det att få acceptans på hemmaplan, att få spanjorerna att våga dricka sitt eget vin. Amós Bañeres på Vinya Oculta i Penedès har funderat en del på det här. Han menar att det handlar om utbildning.
– Vi är en liten del av marknaden, men naturviner grabbar tag i dig när du väl förstår dem. Grejen är att vin inte kan bli standardiserat, så konsumenterna måste ha lite kunskap, i alla fall tillräckligt så att de kan säga ”jag gillar det här men inte det här” baserat på egna åsikter – inte på marknadsföring från de stora bolagen. Jag är rädd för att det är som i alla delar av livet, man måste våga att tänka själv.
Han ser dock att en förändring är på gång, särskilt bland unga människor, som ser naturvin som att sätt att ”uttrycka sig själva”.
Olly Bartlett hakar på med reflektionen att naturvinsbönder i dag finns i hela Spanien, inte bara i Katalonien och runt Madrid. Trots det fuktiga klimatet görs naturvin i Galicien, och sedan får vi inte glömma Teneriffa där Suertes del Marqués och Envinate nästan nått kulstatus. Det är en spännande tid i Spanien. Historien skrivs i detta nu.

Nyfiken på Spanien som vinland? Missa inte det senaste numret av Törst, nr 3, som har just Spanien som tema. Här får du ett bra grepp om hur allt hänger samman: historien, arkitekturen, pintxos, Hemingway, vermouth och så klart cava.

 

 

Bastardo – smakar bättre än det låter

Att människan är en del av begreppet terroir står klart när Curro Barreño berättar om sina viner från Galicien. Han gör det med samma energi som strålar ur glaset.

Text & foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

Bastardo är ett brutalt namn på en druva. Men nu är den på tapeten, hetare än någonsin, dock mest under sitt namn i Jura – trousseau (den kan också dyka upp som cabernet gros!). I Spanien och Portugal hukar den under sitt mindre insmickrande epitet och är vanligtvis en ingrediens i portvinsbuketten. Men Curro Barreño visar att den klarar sig utmärkt på egna ben. Om inte bättre. I ensamt majestät får hela dess rustikt finstämda frukt skina i sin ljusröda dress. Ett av de mest läskande exemplen är Bastarda från Fedellos do Couto, projektet som Curro driver tillsammans med Luis Taboada och Jesús Olivares. Tillsammans har de fyra hektar i Galicien i nordvästra Spanien, där Atlanten ständigt påminner om sin existens. Nyligen drog de också i gång Peixes da Rocha, med druvor från områden som folk skakar på huvudet åt och själva antingen övergivit eller destillerat resultatet av.

Han ser förvånansvärt pigg ut för att komma direkt från en luftburen torktumlare. Curro Barreño flög till Stockholm samtidigt med stormen Ciara. Det är ett mirakel att han alls är här.
– Nu förstår jag varför man behöver säkerhetsbälte i planet, säger han och skrattar, men erkänner att han var livrädd.
Curro är på besök för att berätta om sina viner och sin värld på de branta sluttningarna i Ribeira Sacra; en del vingårdar är terrasserade, andra planterade med sorterna huller om buller.
– Det kan vara kallt och blött och vi har problem med det mesta. Men vi har märkt att fälten med samplanering, field blend, är de som är friskast. Fast låt oss inte tala om sjukdomar!

Det vin som sticker ut ur portfolion är definitivt just Bastarda, gjort av 100 procent bastardo. Curro krullar sig av förtjusning när han förklarar namnet:
– Vi gick ur appellationen 2016 och då får man inte skriva ut namnet på druvan, så vi döpte cuvéen till Bastarda. Det tyckte vi var lite kul.
För att få bra vin av bastardo kan du inte ge naturen helt fria tyglar. Du måste hålla efter lövverket, och trots att druvan mognar tidigt är den känslig för mögel och annat otrevligt. Den ska heller inte umgås för länge med faten.
– Bastardo kräver kortare tid på ek än våra andra röda druvor, annars blir vinet trött. Det kan finnas lite reduktion kvar i flaskan, ja, men då klarar det bättre att resa, och det är viktigt för oss. Ge bara vinet lite tid i glaset så försvinner lukten.

Curro och hans kompisar jobbar hands-off, gör så lite som möjligt både ute och inne. Men klimatet tvingar dem till vissa kompromisser.
– Vi måste använda lite yellow and blue, svavel och koppar, men vi försöker att hålla nere nivåerna till ett minimum.
I alla sina viner strävar de efter efter en fin frukt, med syran i behåll.
– Vi vill ha en lång växtperiod för att kunna skörda så sent och kallt som möjligt, förklarar han tanken bakom mesta möjliga aromatik.
Förra året pågick skörden från tidiga september till mitten av oktober.
– Tanken med all vår vinmakning är att ”koka på låg temperatur”, vi vill ta in landskapet i vinet.

Så hejdar han sig lika plötsligt som oväntat, som om att han upptäckt att det ger intryck av att han staplar förväntade floskler.
– Det låter som att vi inte gör någonting, men ska man göra vin på det här sättet krävs att allt är superrent, annars bildas lätt bakterier och volatila syror.
Just vikten av att hålla rent blev jag påmind om dagen efter, då Pheasants Tears John Wurdeman också var i stan. I Georgien använder de qvevri, år efter år efter århundrade. De är nedgrävda i marken och är trevliga tillhåll för bakterier och svampar.
– Därför vill vi ha stora qvevri så att man kan gå in i dem, annars är det svårt att hålla riktigt rent, berättade John Wurdeman.

Fedellos do Couto lagrar sitt mesta vin på fat, men har börjat experimentera med cement. De gillar materialet.
– Vi märkte att en del viner började bli lite trötta i faten men att de fick mer liv och spänst i cement, berättar Curro Barreño.
Det är svårt att inte bli imponerad av deras arbete, när man vet förutsättningarna. Klimatet, branterna, känsliga sorter. Men Fedellos do Couto och Bodegas Peixe är bara början på en trend vi kommer att få se mer av – hittills har den spanska naturvinsröreslen varit koncentrerad till Katalonien och trakterna kring Madrid. Men nu växer det lite varstans, berättar Olly Bartlett på Wine Trade, som har följt spansk vinkultur länge.
– Det håller definitivt på att ändras, säger han och pekar på vad som sker inte bara i Galicien utan även kring San Sebastien och på öarna.
– Men ordet naturvin är lite infekterat i Spanien, man pratar hellre om tradition. Få säger att de är naturvinsmakare.

Nyfiken på att läsa mer om naturvin i Spanien? I magasinet Törst nr 3, som kommer ut under mars 2020, har jag en artikel om historien och dagsläget. Plus att det kommer mer här på bloggen – en intervju med Santiago Norzagarai som gör naturvin i klassiska Rioja. Håll ögonen öppna!