Höghöjdstasting utan tillsatser

Det här är killar som gillar höjder. Lorenzo Valenzuela har en av Europas högst belägna vingårdar; Anders Frederik Steen har en bakgrund på Noma. Men i källaren är det låg profil som gäller, även om Anders Frederik smattrar på som ett otåligt barn när han berättar om sina röda verk från Ardèche.

Det är dags att sluta dra upp det där med Noma så fort dansken Steen kommer på tal. Det var några år sedan, och nu talar hans viner för sig själva. Härlig, ren frukt. Energi. Och ibland det där busiga nypet av volatila syror som delar vindrickarna i två läger. En del blir knäsvaga, andra kastar sig över spottkoppen. Jag tillhör den förstnämnda skaran och kan inte få nog av Steens grenache/syrah-blandning. Och så namnet! Vem kan peka finger åt ett vin döpt till ”Don’t throw Plastic in the Ocean, Please”?
Anders Frederik Steen själv står lugnt bakom sina flaskor och ler. Han vet att de klarar att leverera utan mellansnack.

Det är en klassisk februaridag. Vädret bestämde sig för att vända andra sidan till och kastade blötsnö på de stackars snödroppar som vågat sig upp. Men inne på Stockholmspärlan Tyge & Sessil har Vin & Natur sett till att höja temperaturen genom att bjuda in AF Steen och hans kollega Lorenzo Valenzuela från Barranco Oscuro i Spanien. Jag drämmer igen dörren och stiger in i en annan värld.
Jag nämner det en sista gång; Steen jobbade på Noma. Han var sedan med att dra i gång Relae och Manfreds, innan det började klia i fingrarna, så som det ofta tenderar att göra hos naturvinsälskare som har börjat absorbera terroirtänket i sin kropp. Steen ville göra sitt eget vin. Och är man envis och nyfiken nog så blir det som man vill – efter en slingrig men målmedvetet spikrak bana gör Steen i dag viner i både Ardèche och Alsace. På så sätt kan han leva ut sin nyfikenhet dubbelt upp; som vinmakare har du ju bara en chans per år, men har du två källare blir det en bonus.
I Alsace blir det mycket vitt, i Ardeche rött.
– Vitt är på ett sätt lättare. Du pressar och låter vinet vara. Med rött vin har du så många fler valmöjligheter, i ett rött vin känner du mer av vinmakaren. Ska du avstjälka eller inte? Hur lång maceration? Pumpa över eller inte? Vilken typ av fat? Jag kan bestämma mer, säger han och ler lite pillemariskt.
Nog för att han låter vinet sköta sig själv i hög grad, men att vara med och peta lite grand är helt klart ganska kul det också.
De tre Ardèche-skapelser han har med sig motsäger inte hans berättelse. Det är viner som har vandrat sin egen väg, starka personligheter som tar tid att ta in, och med en fräschör och frukt som du aldrig vill ska ta slut.

Lorenzo Valenzuela fick parkera bakom långbordet vid ingången. Han har visserligen inte pappa Manuel med sig, men väl sin fru och en kardinal av flaskor. Barranco Oscuro håller till en mil från solbadarna i Granada, vilket märks i vinerna. Frukten är mogen, diskret mäktig, men blir inte kladdig tack vare höjden över havet. Här pratar vi inte hundra meter. Det handlar om tusen. 1368 meter för att vara exakt. Det lär vara Europas högsta vingård, och för att visa på särarten görs en cuvée med det namnet.
Barranco Oscuro odlar en mängd olika sorter. I det här unika mikroklimatet – med snö och tvåsiffriga minusgrader om vintern – trivs såväl cabernet franc som syrah. Och ett otal lokala överlevare.
– Det här med att odla gamla sorter har nästan blivit en trend i Spanien, säger Lorenzo och ser lite bekymrad ut.
– Det blir tokigt när det går trender i sådant. Om du sedan anlitar en oenolog och gör vin efter recept så spelar det ingen roll i slutändan i alla fall. Då smakar alla viner likadant.
Slätstruket är dock det sista man kan anklaga Barranco Oscuro för. Sprakande frukt där läderdräkten successivt klär på den åldrande kroppen, och en alkohol som aldrig blir besvärande. Altituden svarar för ett nervsystem av syra.

Bodegan köper också in druvor från en granne. Av dessa görs bland annat ett klunkvänligt vitt som ibland blir mousserande, ibland inte. Vinet avgör.
Att de köper druvor har sin förklaring.
– Det här är ett fattigt område och det är svårt att få de unga att stanna. De vill ha andra jobb och flyttar. Men om du satsar på kvalitet så går det att klara sig här, även om produktionen blir liten, förklarar hans fru.
Fast det är inte helt fel om druvorna hamnar i familjen Valensuelas händer heller.

Text & foto: Lena Särnholm