Tillbaka till rötterna

 

Plötsligt talar alla om den spanska skatten. Inhemska druvor, lokalt förankrade, traditionsbärare av unik terroir. Men det är inte bara i Spanien det händer. Autoktona druvor är det nya svarta.

Världen blir all mer tudelad. Klyftorna vidgas, så även inom vinvärlden. Samtidigt som bag in box-försäljningen ökar växer intresset för hantverksmässigt framställda drycker. Gärna av druvsorter från en svunnen tid, med historia och säregen smak. Det blir lätt så när man har fått upp ögonen för vad vin egentligen är – flytande kultur.
Att Spanien hamnat i fokus är inte heller konstigt. Spanskt vin har alltid legat svensken varmt om hjärtat, och att det finns så mycket mer än Rioja, sherry och billig cava är en intressant insikt för många. Men samma mönster går igen i Italien och Frankrike. För att kunna hävda sig i den globala konkurrensen kan vinbönderna inte komma dragande med ännu en chardonnay eller lättfotat bubbel i en förförisk flaska. Nej, unikt ska det vara. Och det finns att botanisera bland.

Se bara på Toscana, där sangiovese är kung. Förr fanns här åtskilliga andra sorter som användes för att tämja den emellanåt syrliga och sträva regenten. Canaiolo, colorino, foglia tonda, pugnitello…
Sequerciani i kustregionen Maremma är en av dem som fokuserar på de traditionella sorterna. De gör cirka 3000 flaskor foglia tonda per år, 2000 flaskor av pugnitello. Min första bekantskap med dessa sega överlevare till druvor var på vinbaren Ottorink i Kreuzberg i Berlin. I ett hörn stod filmregissören Ruedi Gerber med sina flaskor, en väl vald kväll dagen före naturvinsmässan RAW.
– Vi börjar med foglia tonda. Den har samma smakpalett som sangiovese, men ger mer kropp och färg, förklarar Ruedi Gerber, och berättar att namnet kommer från bladens runda form.
Vinet är ett bevis på att svarta glas vore att föredra första gången du bekantar dig med ett nytt vin. För att nollställa sinnet, kasta fördomarna över bord. Här gör antocyanerna juicen rejält mörk, men i munnen är det lätta, härligt ärliga körsbärstoner med tanniner som accelererar och bäddar för en bra balans.
– Vi jäser i cement och lagrar sedan 30 procent i amfora, 70 procent i gamla tonneau, förklarar Gerber den nakna frukten.

Foglia tonda var ganska utbredd i slutet av 1800-talet – bland annat i Ricasolis vingårdar – men på grund av sin sköra gestalt, den drabbas lätt av sjukdomar, stod den inte först i kön när fälten skulle återplanteras efter pfylloxerans attack.
Det samma gällde pugnitello, druvan som mognar med en klase likt en knytnäve (därav namnet). Den kommer från Grosseto men återupptäcktes i Maremma och är officiellt tillåten att odla igen sedan 2003. Till skillnad från foglia tonda är den mer motståndskraftig mot sjukdomar, och är mer aromatisk, men dess svaga punkt är produktiviteten. På grund av att den inte levererar i klass med vad marknaden krävde övergavs den till förmån för sangiovese och internationella sorter.
Pugnitello brukar beskrivas som en angenäm käftsmäll. Hög alkohol, fina tanniner. Ett elegant kraftpaket med andra ord. Och den klarar sig utmärkt på egen hand, om man som Sequerciani vårdar den ömt redan från beskärningen under kyliga vinterdagar.
– Samma vinmakning här, säger Gerber.
– 30 procent i amfora, resten i tonneau. Vi vill framhålla druvans egen karaktär.

Frågan är dock var gränsen för en inhemsk druva går. Att stöta på merlot och syrah hos biodynamiska Valgiano utanför Lucca förbryllar. Men Laura di Collobiano kan sin historia.
– Merlot och syrah har funnits här i 300 år, sedan Napoleon kom hit. Så nog kan man kalla dem traditionella och väl rotade i vår jord.
Napoleons syster Elisa blev prinsessa av Lucca, och som den fransyska hon var lät hon sig inte nöjas med italienskt i glaset. Hon krävde vin av bekanta sorter, så det var bara att plantera vad hon önskade. Med åren skulle det visa sig att just merlot och syrah trivs utmärkt i detta klimat, där solen värmer på dagarna och bergen bakom bidrar med svalkande bris nattetid. Som bonus ligger havet någon mil bort och reflekterar ytterligare ljus.
Valgiano har 20-30 procent merlot och syrah i sina röda viner, där sangiovese står för stommen. Vinerna sticker ut med sin fräschör, en syra som livar upp, och en pikant örtig kick som klär på kroppen av frukt och mineral. En klart spännande variant av vad Toscana kan erbjuda vid sidan av de mer fylliga gossarna österut.

På tal om sangiovese. De främsta klonerna kommer från Emilia-Romagna, grannen i norr som knappast är känd för kvalitetsvin. Tenuta Pandolfa är stolt ambassadör för Emilia-Romagnas sangiovese; fruktiga, balanserade skapelser av de två finaste klonerna, R24 och T19. Till dryckesupplevelsen bidrar den våldsamma historien. Gården Pandolfa, döpt efter militären Sigismondo Pandolfo Malatesta, en kraftkarl på 1300-talet, ockuperades av tyskarna under andra världskriget innan polska trupper tog över med samma barbariska iver. Med det in minnet står vinet på plus redan innan det har nått munnen.
Därmed är vi tillbaka till där vi började – vin är en katalysator för kultur och kunskap.

Lena Särnholm, text och foto

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s