PARIS. Le Bar du Marché frestar med sin slitna charm, men vill du ha annat än rött utan ryggrad gör du som alltid – vänder på klacken och väljer tvärgatan.
La Grande Crèmerie gör ingen vinälskare besviken.
– Saint-Germain-des-Prés är förstört. Förr var det kreativt. Konstnärer, bohemer – men så kom turisterna.
Fotografen John van Hasselt ställer ifrån sig ölen och pekar på ett svartvitt foto vid bardisken.
– Känner du igen honom? Det är en känd jazzmusiker. Det var här de möttes. Då.
Men John har inte helt tappat hoppet. Han verkar tvärtom vid gott mod, vilket inte är att undra på. Han har just vunnit en fajt i rätten; hyresvärden ville lägga ut lägenheten på Airbnb så hyran chockhöjdes för att bli av med John. Men se det gick inte.
– Cheers!
John trivs på Le Bar du Marché, även om det mest talas engelska runt borden. Sent på kvällen ramlar de in. Originalen som klarat sig kvar.
– Jaques!!!
Alla jublar när en Svenne Hedlund-look a like i svart sammetskavaj, kalufs i samma kulör och zebramönstrade tajts vinglar in med ett yngre sällskap i babyrosa.
Jo, charmen finns kvar.
Efter att ha insupit lite atmosfär tackar jag för mig och tar första tvärgatan till höger. Avvisar inkastaren på La Citrouille som inte bara vill ha in mig i lokalen utan även mitt telefonnummer. Jag ska till La Grande Crèmerie. Oasen i fejkfasaden.
Serge Mathieu drev tidigare La Crèmerie, en vinbar/butik några kvarter bort, inhyst i en före detta mjölkaffär med patina och inredning intakt. Enkla tallrikar med höga smaker och grumliga viner. Sporrad att gå vidare sålde han sin lilla pärla och öppnade något större La Grande Crèmerie. Konceptet är detsamma – charkuterier, ostar, tillbehör och ett mörkare bröd som rostas till perfekt svärta. Och så vinerna. Inled alltid med en rekommendation, annars är det lätt att falla för någon favorit från hyllan: L’Anglore, Gilles Ballorin, Preuré-Roch, Olivier Pithon, Denavolo…
En halmgul juice med oklart utseende står snart på disken. Det är nästan självlysande i det dunkla ljust.
Vinet har en fyllig textur med tydliga partiklar, samtidigt som det är fruktigt med lätt sprits. Kombinationen känns bekant – vinet kommer mycket riktigt från södra Frankrike, från Clos des Cimes strax norr om Avignon med utsikt bort mot Mont Ventoux. 40 procent av vardera grenache blanc och ugni blanc, resten chasselas. Friskheten förklaras med läget, 600 meter över havet på en jord av lera och kalk. Stockarna planterades av Elodie Auberts far just efter den förödande frosten 1956. Det har sedan fått sin uppfostran delvis på ek, vilket anas i densitet men inte i smak. Ingen filtrering, ingen klarning, inget svavel. Bara vin.
Vad kan passa bättre som sällskap än en bit comté, med två år innanför skorpan.
– Comté? Det kan du ju få överallt. Prova abondance i stället, den är lite fruktigare. Du kommer att älska den, tipsar servitören och jag gör som han säger. Det här är ett ställe där du tryggt lutar dig tillbaka och njuter av resan.
Således är det ingen slump att husvinet är ett av ställets vassaste flaskor, så som det ska vara. Husets stolthet. Hos La Grande Crèmerie är det mer än så – det är en specialbuteljering just för Serge Mathieu. Vinet kommer från Philippe Chidaine i Coteaux du Vondômois i norra Loire. Det är en pineau d’aunis, så druvtypiskt som ett vin kan vara. Röda frukter, ett kryddigt bett, smeksamma tanniner och fin syra. Pineau d’aunis finns bara här i Loire och trots sitt storstilade förflutna som kungens favorit odlas den bara på drygt 430 hektar (2009).
– Jag är glad att du gillar det, för det är inget vin för alla. Pineau d’aunis är en lite svår druva. Antingen älskar man den – eller inte.
Helt plötsligt har jag vinmakaren i luren. Tillbaka i Sverige mejlade jag Philippe Chidaine för att få veta mer om vinet och om det stämmer att han jobbar i Paris och åker till Loire på helgerna för att sköta om sin halva hektar med biodynamiska metoder.
– Så är det, bekräftar han.
– Men jag har lite hjälp med beskärning, plöjning och uppbindning, de praktiska sakerna som tar tid.
Philippe är konsult men har fötterna i myllan. Han växte praktiskt taget upp bland rankor och fat.
– Min farfar och far ägde mark här och det är den jag förvaltar. Jag har alltid sett hur de har gjort, att göra vin är naturligt för mig.
Philippe har bara en halv hektar pineau d’aunis men har planterat två till. Det dröjer dock två-tre år innan han kan ta första skörden.
Förutom det stilla röda gör han ett mousserande rosé, eller gris som det kallas på grund färgen. Det säljs mest lokalt.
– I Paris ska de ha champagne, så det fungerar inte där, säger han och suckar.
Philippe tycker nämligen att pineau d’aunis lämpar sig ypperligt i bubblande form. Frukten och det lite rustikt jordiga kommer fram på ett elegant sätt. Jag är inte den som säger emot. Tvärtom.
Men den som vill ha lite sprits i glaset har annat att trösta sig med på La Grande Crémerie. Kanske en Jacques Selosse, som dominerar champagnelistan med åtta av 15 flaskor.
Lena Särnholm, text och foto
Naturvin - The Sound of Soil 