Vive la France

Franska viner håller fanan högt. Men allt i trikolorens färger charmar inte. Det står klart efter ”franska vindagen” i Stockholm då två vinmässor bjöd på två olika intryck. Vive la France levererade ren glädje; Grand Hotel var välkrattat och förutsägbart.

Personliga viner med karaktär kontra storproduktion; visserligen välsvarvat, men med slipade kanter. Analogt med yviga gester kontra digital disciplin.
Grande Bouteille, Vin & Natur, Wine Trade och TM Kvalitetsviner vann matchen med sin utvalda uppställning på Vive la France, en härligt brokig provning – en spegel av Frankrike själv, med sin regionala mosaik. Mineralisk sälta, skyhög syra, snustorrt, fruktigt, örtigt, oxidativt, sött och starkt. Och så mousserande, så klart.
Lamandier-Berniers champagner fick tuff konkurrens från Sebastien Brunets pet nat. Den senare med struktur och syra nog för att hålla sin mer kända kusin på avstånd. Men varför jämföra? Champagne är champagne, Loire är av naturen något annat; längre söderut, annan jordmån, andra lägen, andra druvor.

På den stilla vita sidan överraskade ett nytt projekt med Christian Binner vid spakarna. Alsaces ”Mr Naturvin” hjälper odlare i trakten att vinifiera sina druvor i stället för att sälja dem till kooperativet. ”Les Pirouette”, Riesling de Julien, dansade rakt in i hjärtat med en plastik som samtidigt levererade toner av äpple och petroleum, med syra som sammanhållande länk. Så kan det gå när erfarna odlare slår sig ihop med en karl som vet vad han gör. Binner själv har förklarat namnet ”piruett” med att det är ett kul projekt och att vinerna beter sig lite som de vill. 13 månader på fat, inget svavel, ofiltrerat och oklarat. Klart värd sin modesta prislapp.

Domaine Gauby sviker aldrig. Dagens flaska, Vielles Vignes Blanc 2013, var inget undantag. Den märkliga lilla byn Calce med sina prominenta vinmakare – Lubbe, Pithon, Padié, Gauby – har en terroir som ingen annanstans. Mogen frukt, men stringent och levande. I Gaubys vita hittar vi terroirtrogna druvor som grenache blanc, grenache gris, maccabeu och carignan blanc.

Bakom Domaine Bobinet i Saumur döljer sig det lågmälda paret Sébastian Bobinet och den tidigare dansaren Emelie Calves. Sébastian tog över 1,8 hektar av familjens vingårdar 2002, fick hjälp av bland andra Olivier Cousin, och sedan 2011 har han Emelie vid sin sida för att hålla fingrarna i styr. Minimal intervention är vad som gäller på de i dag 6,5 hektaren – här talar terroir och en obefläckad frukt. Deras vita Les Gruches 2015 smyger fram med syra men landar med en klädsam liten smörighet. Ett sobert samarbete människa-natur som skapar förväntningar; Bobinets specialitet är cabernet franc, som de förmår förvandla till en fruktig juice med de karaktäristiskt gröna sticken som pricken över i. Så här ska cabernet franc smaka. Greta Garbo, Les Landes eller Echalier – alla bra på sitt sätt. Och som sagt, varför jämföra? Det är orättvist att ställa äpplen och päron mot varandra. Här handlar det visserligen om en och samma druva, men från olika sluttningar, med olika vinifiering och från olika år.

I Loire hittar vi också Mark Angeli, vars La Lune 2014 har en syra som bara mår bra av den lilla kyssen restsötma för att hålla balansen. Klunkvänligt och komplext.

En bit norr om floden har Renaud Guettier gjort vin under namnet La Grapperie sedan 2004. Han har sex hektar, mestadels stockar med pondus – snittåldern är 70 år. Åldern ger vinerna ett djup och en tyngd i en annars sorglöst lätt kropp. Hans chenin blanc Pressoir St Pierre 2014 tassar fram med återhållsam stenfrukt, medan La Désirée 2011 trampar gasen i botten med mer fokus och stingens. Vin & Natur presenterade också hans röda pineau d’anuis, en druva värd en renässans med sin röda pepprighet och busiga uppenbarelse, svår att klä i ord. Adonis 2014 bjuder syrlig frukt och en rustik jordighet som backar upp och slinker ner.

Stannade på smaklökarna gjorde också Roc d’Anglade 2011 från Languedoc. Inte konstigt med den mixen – majoriteten chenin blanc och lite chardonnay. Oortodox kombination som går på knock. Vilken frukt!

Så här skulle jag kunna hålla på en bra stund till, men ytterligare några producenter bara måste jag kommentera: Les vins de Cabanon (ett annat samarbetsprojekt) var en ny kärlek med frukt i flaskan och ett utropstecken som avslut. Om deras Poudre d’Escampette 2015 (mourvèdre, carignan, grenache noir) var ren energi, var samma årgång av Ezo (syrah, merlot) mjukare, med florala inslag. Nämnas bör också Olivier Horiot, Alice Beaufort, Domaine de la Sénéchalier, Domaine des Ardoisières lätta röda från Savojen, Patrick Baudouins skolbokschenin, Pithon-Pailles två charmörer – seriös sötma respektive en röd törstsläckare, och sist men inte minst en Bordeaux som kör över alla tänkbara fördomar om detta cementerat klassiska distrikt. En osvavlad 100% semillon från Château le Puy.

Josmeyer, Marcel Deiss, Maison Rijckaert, François Villard och Colombo får ursäkta. Men Grand Hotels betydligt större uppställning får se sig slagen med sådär 1-10. Större utbud, ja, men betydligt smalare smakmässigt. Less is more.

 

Lena Särnholm, text & foto

Vinbarer växer fram i Berlin – Naturvin i Berlin

Berlin är bärs, i hink. Men det börjar hända saker på dryckesfronten. Folk söker nyfiket andra kärl med annat däri och hipsters känner trycket av att sippa grumligt på designade ställen. Berlin har alltid två sidor av saken – och ingen ände.

• Instagram

Berlin är en av de sista storstäderna i Europa att se vinbarer som en naturlig del av stadsbilden. Inte så märkligt – här har ölet av tradition alltid stått på piedestal. Vin dricks till mat. Det har inte varit något man valt med omsorg, förundrats över i ensamt majestät och stämt av textur, tanniner och syra. Men på bara ett år har det öppnat flera nya ställen, och åtskilliga har hakat på trenden med naturviner. Som ett fan av denna älskvärda juice borde jag jubla åt utvecklingen, men jag har dubbla känslor. Visst är det fantastiskt att tvingas välja mellan barerna, men samtidigt är det något som får mig att må lite illa när det går mode i mat och dryck. Man tar väl något i sin mun för att man gillar det, inte för att andra ska tycka att man hänger med och har koll?

RAW Berlin

I november 2015 hölls den första mässan med naturviner i Berlin, RAW, som arrangerats i London sedan flera år och i höst även går till New York. Intresset var enormt. Kanske har suget legat latent ett tag sedan Berlins coola kids avundsjukt sett vad som hänt i Paris och London. Mycket riktigt, nu har vi ett kluster av uppdaterade barer i Neukölln. De är visserligen bara tre, men med tanke på historien är det många på så kort tid.

Jaja är ett försynt ställe som drivs med ambition. Den lilla lokalen är en formidabel godisbutik för den med ett hjärta som bultar för viner framställda med så få ingrepp som möjligt (vilken är en bättre etikett än naturviner, en definition som förståeligt nog kan reta upp en känslig konventionell vinkonsument).
– Vi köper dels av importörer, dels tar vi hem en del själva, sådant som vi gillar, säger Julia och låter mig smaka på en mousserande historia från 2Naturkinder. Bakom namnet döljer sig ett ungt par som gjort den klassiska resan; lämnade välbetalda jobb i storstan för att göra vin med naturen som ledsagare. Vinet är en pet nat med det fyndiga namnet Bat Nat och glider ner med bubblande fart. Ett fint exempel på vad druvan sylvaner kan prestera från rätt läge och i rätt händer. Bat Nat görs bara i 900 exemplar, plus 100 magnum. Klart att jag lämnar Jaja med en flaska under armen.

Ett kvarter därifrån ligger Wild Things (nu tyvärr stängd), med en ombonad bar som ser äldre ut än vad den är. Här man kan klättra upp bakom barriques eller hänge sig vid ett spartanskt bord i den ruffiga lokalen till höger. Bäst är att komma ensam, parkera i baren och låta de svartklädda bakom disken föra dansen. Wild Things satsar på vin, och även om de få och enkelt tillredda rätterna smakar mer, är det syskonet Industrial Standard (nu tyvärr stängd) som kör menyn – trångt, högljutt och med ett stort öppet kök. Boka! Och missa inte den historiska upplevelsen av att gå på toaletten en trappa ner. Tänk att en teve kunde vara så stor och så daterad.

I Mitte finns ett annat litet kluster, där Maxim är diamanten inte bara i Mitte utan i hela Berlin (om ni frågar mig). Ägaren må ha ett rykte att inte le mot alla gäster, men jag har fått ta del av de dagar då han har vaknat på rätt sida. Blir man rekommenderad sådana droppar som det elegant orangea Neuburský Sylvaner från Stavek kommer man tillbaka. Igen och igen. Särskilt när Maxims granne Cordobar, fem minuters gångväg därifrån välkomnar med ”det är fullt, vill du boka får du ringa i morgon, nu har jag inte tid”. Givetvis svarar ingen dagen efter, så det är tur att wi-fi fungerar på hotellet. Lyckas få en tid i baren på fredagen, 21.30. Låter lovande.
Dagen kommer och stämningen är hög, bemötandet svalt. Får fråga efter vinlistan och när jag undrar över karaktären på ett tyskt vitt som verkar intressant kontrar han med att direkt ställa fram ett glas. Men med en spännande bakgrund i andra branscher och vett att marknadsföra det smart kan man locka ett nytt klientel en masse.
Nej, Cordobar var inte min kopp av te, även om vinlistan höll hyfsad standard för att vara i Berlin.

Något som jag däremot kan rekommendera är Ottorink, en klassiker i Kreutzberg med en frestande, fulltecknad vinlista på svarta tavlor högt uppåt väggarna. Hit letar man sig gärna en regnig höstkväll efter att ha inlett med en flat white (undvik vinet!) på Ora om hörnan; ett ombyggt apotek med glasskåp, burkar och stram atmosfär i behåll.
Här finns också Hammers Weinkostbar, en kombinerad butik och café som sätter en ära i att ge mer än bara vin. På kvällarna anordnas provningar och event, på dagen slinker du in på en enkel lunch bestående av ett glas vitt och dina favoritostar som Jürgen Hammer skär till med omsorg.
Blir du sugen på att köpa med något hem är Viniculture i Charlottenburg den självklara destinationen. Här kämpar Berlins naturvinspionjär Holger Schwarz, och det är inte utan att man önskar sig en lägenhet en trappa upp.
Briefmarken och Rutz bar som jag blev rekommenderad att besöka får jag ta nästa gång. Berlin är en stad som du återvänder till.

Lena Särnholm, text & foto

Hervé går sin egen väg

Temperaturreglering är inget för Hervé Bossé. Han har sitt eget sätt för att få upp graderna.
– Vi hade party här och dagen efter satte jäsningen i gång. Så nu har vi alltid skördefest i källaren, säger Hervé.

Hervé Bossé bor i Saint Georges sur Layon i Loire och delar källare med Patrick Thomas. Båda jobbar biodynamiskt; Hervé fullt ut men Patrick har även några konventionellt odlade fält. För Hervé är arbetet i vingården a och o. Det är där vinet görs. Men han sträcker sig längre än så – det är inte bara vin han odlar. Här och där bryter små fruktträd homogeniteten.
– Jag har börjat plantera träd för att få en bättre balans i vingården, ett rikare och mer dynamiskt liv, säger Hervé.
Han ska också plantera en form av lök.
– Den tar upp svavel ur jorden.

Hervé stövlar ut bland rankorna, ivrig att få visa och berätta hur han jobbar. Gräset är knähögt och lövverket liknar mer en trollskog än en tuktad vingård.
– Jag vill ha gräs i varannan rad, det är bra för texturen i jorden och drar till sig insekter, vilket är bra vid blomningen. Efter tre år plöjer jag upp och byter rad.
Om det slingrande grenverket säger han:
– Jag förstår inte varför folk klipper topparna. När de frågar mig varför jag låter det växa brukar jag svara ”vill du att någon ska hugga av dig ditt huvud?”. Att beskära upptill är amputering.

Hervé tillhör nästa generations vinmakare. Han är ung, har bestämda åsikter och vill arbeta i samklang med naturen. Han har några hektar, både vita och blå druvor. Chenin blanc så klart, grolleau, cabernet franc och cabernet sauvignon. För alla föredrar han lång macerering för att få en bra struktur i vinet, en stadig kropp och en fin frukt. Trots den långa macereringen – sex veckor för det röda 2015 – hänger frukten med. Det är den som är ryggraden här, inte tanniner eller kraft. Han gör också en rosé som vi provar allra sist, när han vet var han har mina smaklökar. Alla gillar nämligen inte hans relativt mörka rosé med säregen doft. Söt frukt stiger upp ur glaset, men vinet är helt torrt.
– Jag gör det som förr i tiden, av både vita och röda druvor. Jag gör det av vad som blir kvar. Men det är inte alla som gillar det, säger Hervé utan att se alltför ledsen ut. Produktionen är liten och då blir det desto mer åt de som vill ha. Som han själv.

Han har en avslappnad attityd till sitt kall, en cool inställning. Eller naiv, som några säkert skulle fnysa. Inför skörden till exempel kollar han aldrig väderprognoserna.
– Nej, då finns inget du kan göra, då är det för sent. Då åker jag på semester.
När vinet sedan väl är i källaren vet han att det till en början kan bete sig som en bångstyrig tonåring.
– Jag provar aldrig vinet i januari. I skolan sade de att man skulle smaka av ofta så att man kunde kontrollera det och justera, men vinet är ju inte färdigt och börjar du korrigera då och det sedan går åt ett annat håll måste du korrigera det… Det blir en ond cirkel.
Hervé skrattar och säger att visst lärde han sig mycket i skolan, men nu gör han precis tvärtom. Och det är tydligt att hans själ speglar sig i vinet. Det har en personlighet, en karaktär och komplexitet som inte låter sig sammanfattas i några klyschor på ett provningsprotokoll. Det här ska bli en spännande resa.

Lena Särnholm

Året som vinodlaren sattes på prov

Aymeric Amiel, vinmakare i femte generationen som driver biodynamiska Amiel strax utanför Beziers med sin bror Jordan, är bekymrad. Han har hämtat druvor från alla fält för att kolla sockerhalten. Cabernet sauvignon klockar in på 16,1% potentiell alkoholhalt, de tre fälten med syrah på 14,5, 15 och 16,4. Inget drömscenario när man vill göra friska, eleganta viner med modesta muskler.

– Nu måste vi ta in allt. På en gång, säger Aymeric och förtydligar vad det innebär.
– Normalt sträcker sig skörden under en dryg månad. Nu måste vi skörda varje dag, gå ut igen på eftermiddagen och även köra lördag och söndag.
– Det kommer att bli ett svårt år.

2016 går till historien som ett år då vinmakare i hela Frankrike behövde nerver av stål. Det är inte bara i söder som sömnlösa nätter varit vardag. Även norröver har naturen varit tuff mot odlarna. I Chablis, Bourgogne, Loire… I vissa delar av Loire fick de dessutom se sina vinrankor dränkas när floden sprängde alla gränser och stängde motorvägar i slutet av juni. Det var en sorglig syn att se de åldrade stockarna försöka kippa efter luft ovan vattenytan i Bourgueil.

Amiel har tio hektar med klassiska sydfranska sorter – grenache blanc och noir, carignan, syrah, rolle och cinsault. Men också merlot och cabernet sauvignon. I år är det tydligt vilka druvor som hör hemma här och har anpassat sig till de stundtals tuffa villkoren. Merlot är en sorglig syn. Små, glesa klasar tar skydd under lövverket; cabernet sauvignon ser inte mycket bättre ut. Grenache och carignan däremot har aningen mer juice under skinnet.

Trots utmaningarna ser klasarna förvånansvärt fina ut. Lite skrumpna druvor här och där, men generellt sett hälsosamma. Det är ingen slump. Amiel jobbar med naturen, inte mot den. Besprutar inte, låter djur och växter frodas mellan raderna. På vissa grenar är det mer sniglar än druvor.
– Vi jobbar naturligt, vinet ska smaka av platsen den kommer ifrån. De här vinerna kan bara göras här.
Gång på gång upprepar Aymeric att de jobbar ”naturligt”, tillsätter ingenting, tar inte bort något. Här hör det annars till vanligheterna att både tillsätta syra och spä ut vinet med vatten för att få ner alkoholhalten. Att sälja ett vin med över 16% alkohol är ingen kioskvältare.
– Om det är tillåtet? Allt är tillåtet, det är ingen som bryr sig, inte ens appelationsfolket, säger Aymeric.
– Men vi tillsätter aldrig vatten. I stället får vi klura ut andra lösningar, som att blanda cabernet sauvignon med cinsault eller en annan sort som har lägre sockerhalt.

Väl i källaren blir det dock lite ironiskt med allt prat om ”naturligt vin”. Nej, de tillsätter inget, men manipulationerna är många. Varje lott vinifieras för sig, kyls till en exakt temperatur och pumpas över enligt oenologens strikta order. Det är inte som i Anjou, där vinet i princip får skapa sig själv. Xavier Marchais, vinodlare i Faye d’Anjou, skördar sina druvor för hand, pressar i en gammal korgpress och lägger musten i glasfibertankar.
– Jag smakar av det då och då, det är allt, säger han.
– Det är inte alltid det är bra, men då får man ha tålamod och vänta.
Hur vinet sedan slutligen smakar står skrivet i stjärnorna. Och det är just det som är hela grejen. Så kallat naturvin överraskar alltid, på ett eller annat sätt. Men det lämnar dig aldrig likgiltig. Och jag har aldrig fått en dålig droppe hos Xavier.

Xavier Marchais, vinodlare i Faye d’Anjou

Text & foto: Lena Särnholm