Kvinnor kan!

Behövs en kvinnlig sammanslutning i Frankrikes näst största vinregion? Efter Stockholms-besöket i juni måste svaret vara ett tveklös ja. Vinerna är alldeles för bra för att leva ett liv i skymundan.

Text och foto: Lena Särnholm

Under kryssvalven i Bullkyrkan i Gamla stan har ett tiotal producenter från Rhône-dalen radat upp sina flaskor. I fonden finns altaret kvar, liksom lugnet i lokalen. En sober miljö som matchar vinerna perfekt; här hälls inga kraftpaket, klimatet och sorterna till trots. Den gemensamma nämnaren är elegans, struktur, balans. Sinnlighet. Om det beror på att det är kvinnor som håller i taktpinnen ska vi låta vara osagt, men helt klart har de något gemensamt.
Deltagarna kommer från Femmes Vignes Rhône, en grupp kvinnliga vinmakare som har funnits sedan 2004. I dag har de 32 medlemmar. Målet är inte främst att framhäva könet; det är att utbyta erfarenheter, hjälpa varandra på plats och med marknadsföring. Och inte minst, att ha kul.
– Alla gillar att vara en del av en grupp. Många av oss jobbar hemma inom familjen, så det är värdefullt att diskutera med andra, säger Joanna King från Skottland. Tillsammans med sin man driver hon 15 hektar stora Château Unang i Ventoux.
– Vi är i olika åldrar, med olika nationaliteter och bakgrunder, men vi delar samma värderingar och vi är alla småproducenter.

Trots den upplevda gemensamma nämnaren av en slags finstämdhet finns det inget som utmärker viner producerade av kvinnor, menar Elise Renaud från Domaine Salel Renaud i Coteaux de L’Ardèche.
– Jag jobbar med min man och ibland har vi inte samma vision. Men det är mer en fråga om personlighet än om kön, säger hon.
De började med tre hektar 2003. Nu har de elva och producerar sällan mer än 30.000 flaskor per år. Druvorna är en oortodox blandning av viogner, gamay, syrah och chatus. För att nämna ett par.
– Fördelen med ett område som Ardèche (sydväst om Lyon, red anm) är att vi inte är bundna till traditioner och inte har ett känt namn. Vi kan odla och blanda lite som vi vill.
Elise börjar med att hälla en roussane/vermentino som har mjuk, mogen frukt men landar i mineralrik jord. Vinet är en resa i sig och en bra förberedelse på vad som komma skall. En snällt tyglad viogner som på något märkligt vis är både sitt fylliga jag och en dämpad diva. Så kommer ögonhöjaren. En ren roussanne.
– Den kan vara lite svår att odla och är inte så produktiv, men kan vara oerhört intressant ensam.
Vinet, Imagin’aïre, bjuder gul stenfrukt kombinerat med en rustik jordighet. Intressant – det var Elise som sade det.

Därpå följer en balanserad frukt- och tanninblend av gamay och grenache innan vi ger oss på chatus, en druva som likt många andra blomstrade före phylloxeran men sedan fick stå i skamvrån när alla ville ha internationella, lättsålda sorter. I dag finns bara 55 hektar kvar. Synd, tycker Elise, som brinner för de gamla, lokala varianterna.
Mötet med Tréfol, som vinet heter, är en intressant inblick i hur precisa och personliga endruvsviner av udda sorter kan vara. Det är distinkt. Mörka bär. Så kommer tanninerna, utan att nalla på elegansen. Det finns en anledning till att chatus tidigare ofta blandades med nu utrotade courbès, som gav syra och alkohol.
– Är du försiktig i källaren kan det bli mjuka viner. Hos oss växer den i skiffer, det gör att det blir mer elegant. Naturlig jäst? Självklart.
– Det är synd att inte fler odlar chatus. I dag föredrar de flesta merlot och syrah.

Här finns en annan gemensam nämnare i Femmes Vignes Rhône. Att göra det man tror på oavsett tyckande och trender. Strax norr om Aix-en-Provence hittar vi Nathalie Souzan på Domaine Grand Callamand, en före detta medicinsk doktor som nu har elva sorter fördelade på 22 hektar. Inget konstigt i sig, om det inte vore för att hon radar upp ett par vita.
– Fler borde göra vitt i vårt område. Här i Luberon blir det kallt om nätterna så druvorna behåller friskheten. Det viktiga är bara att skörda vid rätt tidpunkt, inte för tidigt, inte för sent. Med klimatförändringarna blir det allt svårare, men vinerna blir intressanta.
De vita är en spegling av sin terroir. Precis som Nathalie beskriver klimatet finns här både frukt och syra. Druvorna är ugni blanc, grenache blanc, vermentino och rousanne. Och så en renrasig sauvignon blanc, inte en av mina favoritdruvor (såvida den inte får umgås med sina aromrika skal en smula). Men hennes Elle får mina fördomar på skam. Glöm nyzeeländsk gräsig motorväg – här får druvans inneboende frukt blomma ut i en rund textur. Med skärpan i behåll, nota bene.
När vi provat igenom hela linjen, rött inkluderat, pekar jag på två flaskor i hinken som hon inte presenterat. Nathalie ler.
– Det där, det är mitt experiement. En japansk kund ville ha mousserande, så vi provade förra året. Vi gjorde ett vitt, ett rosé.
Hon nästan ursäktar sig för att skydda det nya vinet från hårda ord. Här ska inte has några höga förväntningar.
– Det är gjort med den billigare metoden. Det är inte methode traditionel, upprepar hon medan drycken dansar runt i glaset.
Rosén är nästan lika blev som det vita.
– Japanerna vill ha det så, säger hon kort.
Men smaken är det inget fel på. Intensiv röd frukt och tydlig mousse, kanske något skarp. Men som sällskap under ett olivträd i 30-gradig värme kan jag knappast tänka mig något mer svalkande.

Det är övervägande röda viner som presenteras. Föga förvånande – i både norra och södra Rhône dominerar blå druvor. Totalt är drygt 80 procent rött, bara 6 procent är vitt. Resten, 13 procent, är rosé. I norr är syrah kung, och ger generellt viner med finess, struktur och mineral. I söderns mer varierande jordmån med bland annat de kända stenarna galets roulés och den aromrika garriguen växer musklerna. Med grenache som bas i blandningarna blir vinerna mer kraftfulla, generösa och komplexa.
Châteaneuf-du-Pape är rödvinsland, men som i många röda bälten är de vita likt små diamanter. Vignobles Mayards Cuvée La Crau De Ma Mère är inget undantag. Druvorna kommer från två diamentralt olika lotter och blir tillsammans en balanserad hasselnötskombo som verkligen sticker ut. Druvorna är grenache blanc, roussanne, clairette, bourboulenc och picpoul. Medelåldern på stockarna är 45 år, vilket känns på djupet och strukturen. Men som sagt – ett eldklot ner i halsen blir det aldrig.
– Kanske är det så att vi föredrar mer balanserade viner, viner som är behagliga och inte bråkar för mycket, försöker Vignobles Mayards Françoise Roumieux sammanfatta vad Femmes Vignes Rhônes har gemensamt.
Jag kan inte annat än nicka instämmande. Och tillägga – detta är viner med personlighet som varken slickar medhårs eller kliar någon på ryggen.

Lena Särnholm, text och foto

Annonser