Emilia Romagna spänner musklerna

BOLOGNA. Här finns kust, berg och slättland. Ett lapptäcke av olika jordar. Lokala druvsorter med karaktär. Vinodlare med nedärvd kunskap och en smittande entusiasm. Det är dags att upptäcka Emilia Romagnas vinkällare.

– Det här serveras som som välkomstdrink på Massimo Botturas Osteria Francescana, säger den propert klädda mannen, lägger ena armen bakom ryggen och häller upp Belleis Lambrusco di Sorbara som fått samma fostran som champagne. I en blindprovning hade det varit svårt att peka ut den som outsidern.
Denna eleganta lambrusco med sorbarans spetsiga syra serveras alltså på den trestjärniga restaurangen i Modena. Det om inte annat borde få tvivlarna att sluta se snett på denna mångsidiga sort, som finns i ett 60-tal kloner.

Lambrusco i dess alla varianter var bara ett inslag på Enologica, vinmässan i Bologna som vill visa upp bredden i Emilia Romagna. Regionen är Italiens tredje största vinproducent, men förknippas knappast med klass. Detta trots att landets första vita DOCG-vin (albana) kommer härifrån. Fast hur det gick till får folk fortfarande att rodna. ”En politisk kompromiss”, sägs det. Oavsett, med lågt skördeuttag och rätt skötsel skäms den inte för sig. Dessutom förmår albana – i likhet med andra vita sorter här – att vara tilltalande i såväl torr och söt som mousserande skepnad. Andra druvor med samma egenskap är grechetto gentile (pignoletto), ortrugo, famoso och spergola. För att nämna några.

Pignoletto kommer från kullarna precis söder om Bologna; sedan 2010 tillhör Colli Bolognese Pignoletto elitserien med sin DOCG-stämpel. Ungefär 70 procent av produktionen är frizzante, det pärlande vinet med lägre tryck än spumante.
– 2003 gjordes tre miljoner flaskor, förra året tio miljoner. Framöver väntar vi en ytterligare ökning med 40 procent. Det blir en utmaning att behålla den höga kvaliteten, säger konsortiets Luca Gardini.
– Grechetto gentile – som druvan heter – är nämligen inte helt lätt att odla.
Men Emilia Romagna har alla förutsättningar att lyckas. Här lever industrier, kooperativ och småodlare sida vid sida, väl medvetna att de behöver varandra. Jättarna kan göra research och bedriva forskning, medan de mindre är kreativa och experimenterar, vilket de stora kan inspireras av. Historiskt har det alltid varit så här och det är ingen slump att kooperativen spelat och spelar en stor roll. Respekt för ett väl utfört arbete ligger i lokalbefolkningens dna.

Dessutom tycks vinden ha vänt. Allt fler unga är beredda att kavla upp ärmarna. Och det är inte bara nästa generationen som vill börja göra vin – Alessandro Zanardi, 24, presenterar sin första årgång. Båda hans föräldrar är läkare. Hans jämnåriga kompis Alessandro Fedrizzi har gjort några fler säsonger. På Enologica har han hjälp av sin pappa veterinären att hälla vin.
– Det är spännande. Helt nytt för mig, säger pappa stolt.
Alessandro Fedrizzi kommer inte från någon vinmakarfamilj men har uppenbarligen Bacchus i blodet. Grannen var vinmakare och den lilla Alessandro fascinerades över hur det hela gick till.
– När jag var 13 köpte jag druvor av honom och försökte göra vin hemma i en hink, säger han och ler.
– Hur det smakade? Det blev svart.
Men talang har han. Jag provar en pignoletto frizzante, gjord enligt traditionell metod med tolv månader på jästfällningen. Vinet buteljerades för bara en månad sedan. Ungt, friskt och komplext. Alessandro har också en chardonnay, ett under av fräsch, gul frukt och integrerad syra. Favoriten är nog ändå barbera frizzante, gjord på samma sätt som pignoletton. Det har en vinös tannintextur, bra frukt och energi genom bubblorna.
– Jag tillsätter inte socker som dosage, i stället tar jag lite ojäst must av samma druva. Det blir mer elegant då, säger han.

Traditionen att göra rött mousserande är stark i Emilia Romagna. Förutom lambrusco, med epicenter i Modena, finns gutturnio, en karaktärrsfull blandning av barbera och croatina (bonarda) runt Piacenza. Proportionerna med lite mer barbera är naturens eget beslut; förr samplanterades druvorna och barbera är aningen mer produktiv. Den bidrar med syra och skärpa – croatina ger frukt och tanniner.
– Vi dricker det gärna lite svalare, säger journalisten Antonio Paolini, som under ett seminarium om gutturnio uppehöll sig länge kring just serveringstemperatur. Fel temperatur och vinet har ingen chans att visa sin potential. För den finns.
– Gutturnio är det ultimata vinet, det lever med hela måltiden. Servera det rejält kylt som aperitif, sedan kan det följa med genom alla serveringar. Vårt kök är ganska tungt och fett, så vi behöver ett vin med fräschör som rensar gommen.
Gutturnio görs också i en stilla version, men det är frizzante som är kung. Att mousserande viner är så stort här har (också) en naturlig förklaring. Förr buteljerades vinet på hösten men började jäsa igen när temperaturen steg på våren. Och det blev inte alls så dumt.

Ortrugo är en annan druva som är lika utmärkt stilla som med bubblor. Dna-analyser visar att den härstammar från där den odlas, runt staden Piacenza. Det är en märklig känsla att strosa runt på Apenninernas sluttningar och plocka snäckskal. Men för miljoner år sedan låg området under vatten; jorden är rik på kalk och ger bra energi till vinerna.
En annan druva som trivs bra här är den aromatiska malvasia di candia aromatica. Några av mina favoritproducenter skapar underverk av denna delikatess – Croci, Denavolo, Casé, Il Poggio och Montesissa Emilio, alla kända för att peta så lite som möjligt i processen.

Vilka imponerade då mest på Enologica 2017? Förutom de unga killarna Alessandro och Paltrinieri var det inget som fick mitt hjärta att direkt slå volter, däremot förundrades jag av den genomgående höga kvaliteten, och att Lambrusco di Sorbara blir så bra med traditionell metod. Sist men inte minst har vi sangiovese, som trivs lika bra i Romagna som i Chianti. Uttrycket blir ett annat, ja, men det är en fråga om smaksak, vad man föredrar. Gillar du ett renare, rustikt vin laddat med frukt och terroir – testa då något från Romagna. Villa Papiano, Colombara (även snygga vita av pagadebit och albana), Tenuta Santa Lucia och Nicolucci.
Vill du prova något annorlunda rött, gå för Villabonis 100 procent malbo gentile – dock en mardröm för den som månar om ett bländande leende – eller Villa Ventis Centesimino, en lokal röd druva med potential att bli populär utanför landets gränser; helt rätt i tiden med ett nedtonat, elegant uttryck men ändå laddad med frukt.

Emilia Romagna är väl rustat för framtiden.

Lena Särnholm, text och foto

Läs även:

Koi – kompromisslös bubblare

Låt det bubbla i alla kulörer

Emilia-Romagna – smörgåsbordet med, som börjar ta för sig (Storchi, Paltrinieri, San Paolo, Orsi, Bortolotti, Cantelli)

Novebolle ger prosecco en match

Röda bubblor – en tradition värd att ta på allvar

Traditionell metod lyfter lambrusco

Gambero Rosso provar utan skygglappar

Lambrusco har hittat hem

På upptäcktsfärd i Bologna

BOLOGNA. Fem timmar försenad med flyget, och frustrerad över förspilld tid i Frankfurt, går pulsen ner så fort jag öppnar dörren till Enoteca Favalli. En långsmal lokal möblerad med vinflaskor till vänster och en bardisk till höger. Dämpad belysning, småbord, en griffeltavla. Miljön är bekant.

Jag klättrar upp på en stol och spanar in hyllorna. Etiketterna liknar små konstverk. Dubbelbottnade illustrationer och kreativa typsnitt. Det blir svårt att välja bland godsakerna. Men så börjar jag läsa på griffeltavlan. Det enda jag känner igen är Alturas gyllengula terroirtrogna ansonica från Isola del Giglio. Säreget i sin karaktär och en kär favorit, men det kan man ju inte beställa i Bologna. Här ska provas lokalt!

Simone Favalli är en utmärkt guide. Redan efter ett trevande halvglas spikar han min smak och vet vad jag vill ha. Den tänkta timmen blir två och jag bjuds på en resa bakom kulisserna, ner i historien och traditionen. Emilia Romagna må mest vara känt för sin mat – mortadella, parmesan, pasta och den silkeslena balsamvinägern icke att förglömma – men vinerna har alltid funnits där, som trogna stöttepelare att sätta tallriken i rampljuset. En otacksam uppgift, för vinerna håller minst lika hög kvalitet.
Det har hänt mycket de senaste åren. Producenterna har insett att deras styrka ligger just i det lokala. De autoktona druvsorterna. Kulturen. Passionen. De marknadsför sina viner inte bara som en dryck – de levereras med en berättelse om var de kommer ifrån som förklaring till varför de smakar som de gör.

Efter några dagar här står det klart att Emilia Romagna verkligen är två olika regioner, hopbuntade av administrativa skäl. Här är det ingen som talar om Emilia Romagna. Antingen bor man i Emilia eller i Romagna. Vinerna skiljer sig också åt. I Romagna är man stolt över sin albana – Italiens första vita vin med DOCG – och sangiovese med ett helt annat uttryck jämfört med hos grannen i Toscana. Här är frukten mer framträdande och intensiv, tanninerna mjukare och eken nedtonad. I Emilia växer en skog av säregna sorter som hittat ett hem just här – ortrugo i Piacenza är en favorit, som i likhet med min andra ömma punkt chenin blanc klarar att klä sig i allt från torrt till sött och mousserande.

Favalli är bara en av flera utmärkta vinbarer som har dykt upp i Bologna på senare tid. Här är fokus på viner framställda med så liten påverkan som möjligt. Simone Favalli drar sig för begreppet ”naturviner”.
– Det är svårt att förklara vad det egentligen står för, alla gör ju på sitt sätt, säger Simone, som i stället behandlar varje vin som en egen person.
Favalli öppnade för drygt två år sedan, under arkaderna alldeles nära de två lutande tornen.
– Intresset för hantverksviner tog fart för några år sedan, mest bland de yngre. Och det handlar inte bara om viner från regionen, de är nyfikna på andra delar av Italien och även från andra länder. Visst är det en trend, men jag är övertygad om att den är här för att stanna. Har man en gång smakat de här vinerna finns ingen väg tillbaka.
Två timmar blev tre, men i Bologna behöver du inte ha ena ögat på klockan. Det är först framåt midnatt som staden lever upp och kommer till sin fulla rätt.

Det är inte lätt att hitta till Camera a Sud. Å andra sidan är det en njutning att tappa riktning i Bologna. Husen, gatorna, gränderna – det är som att irra runt i ett museum med nya rum runt varje hörn. Plötsligt dyker det upp, korsningen med den gulmålade fasaden och affischer som ”Silence is sexy”. En cykel hänger på väggen, en kvinna sitter på bänken och röker.
Ägaren Lorenzo Spagnolo halvligger över bardisken fullt upptagen med sin lunchpanini. Kaffekoppen är redan tom.
– Men hej! Slå dig ner så hämtar jag Cenè.
Han knycklar ihop papperet med några munsbitar kvar och försvinner bakom disken. Det är ett år sedan jag var här men han minns vad jag gillar. Porta del Ventos skalmacererade catarratto i en specialedition för Camera a Sud. Lorenzo och jag råkar ha samma smak.
Han häller upp det aprikosfärgade vinet och ler.
– Salute!
Vi skålar och han hittar en plats åt mig, trots att jag är ensam och lokalen redan full. Camera a Sud är populärt, och det är inte bara vinlistan med naturlig slagsida och de humana priserna som drar. Charmen fullkomligen osar ur väggarna. Hyllorna är byggda av trälådor, överlastade med böcker, tidningar, vinflaskor, lampor. Lite av varje som råkat ställts där och blivit kvar. Och kvar blir man själv. Timmen blir två, och se där – en bok som ser intressant ut.
När jag kommer ut har gatlyktorna börjat glimra.

Bologna är en fascinerande stad, lämnar ingen oberörd. Här lever historien sida vid sida med nutiden, sociala skikt blandas. Utanför en butik som tillverkar fioler och andra instrument som kräver sin plånbok sitter en narkoman och försöker få sitt fix. Inget göms undan, allt lyfts fram och mixen får människor att leva till max.
Det gäller också restauranger och barer. Här finns ställen som Osteria del Sole, som öppnade 1465 och än i dag har sångförbud sedan kommunisterna drog in och försökte värva folk med sina stämmor. Här finns barer i neon med drinkar i matchande kulör. Här finns traditionella trattorior som trillar pasta dag efter dag. Och sedan några år även ett par ställen med fokus på naturvin. Ja, Bologna är sen på bollen, å andra sidan går staden sin egen väg. Paris, London, New York och Köpenhamn trängs alla runt samma namn. Frank Cornelissen, La Stoppa, Sébastien Riffault, Alexandre Bain, Robinot, Barranco Oscuro… I Bologna kör de först och främst lokalt, i andra hand italienskt; kändisarna är kryddan för den fega.

Stefano och Elisa tog över Enoteca Storico Faccioli 2012. De har gett den historiska baren en energikick. Atmosfären från förr är omisskännlig och på hyllorna trängs flaskor med varierande grad av grumlighet. Stefano häller upp en skalmacererad vermentino från biodynamiska Mandroi, en vingård jag aldrig hört talas om men nu tagit till mitt hjärta.
Klockan är 21.50, de stänger om tio minuter. Vid ett bord njuter två fotografer från London en lokal lambusco. Halva flaskan är kvar.
– Slå dig ner, vi har inte bråttom, säger de och tittar på Stefano.
Han ler tillbaka och undrar om jag vill prova något annat.

Enoteca Storico Faccioli slog upp dörrarna för nästan hundra år sedan. 1924 öppnade Olindo Faccioli sin kombinerade pub och butik, serverade vitt och rött och något att tugga på. Tio år senare var tiderna tuffa. För att slippa obehagliga överraskningar sov han över i butiken. Det känns som att han kunde ligga där bakom den mörkboaserade disken än i dag. Jag bara väntar på att få höra höga snarkningar.

En taxiresa tio minuter bort ligger Enoteca Ai Vini Scelti, väl värd en omfärd. Här finns inga stängningstider; när glasen är tomma skjuts borden åt sidan och benen börjar spritta. Klart att kvällen ska avslutas med lite dans.
I Bologna vet du aldrig vad som händer härnäst. Men en sak är säker – allt är en upplevelse. Som du vill uppleva igen och igen.

Lena Särnholm, text och foto

Carmignano – regionen som var före sin tid

Super Tuscans var så revolutionerande att det fick börja sin bana som bordsvin. Men att blanda cabernet sauvignon med sangiovese var inget nytt i Toscana. I Carmignano har de gjort det i flera hundra år.
– Vi har sticklingar från Château Lafite, berättar Beatrice Contini Bonacossi från Capezzana under sitt Sverigebesök.

Carmignano i nordvästra Toscana är ett ypperligt exempel på varför vin fascinerar; hur det i alla tider har följt människan, påverkat ekonomi, politik och miljö. Här växte vin redan före romartiden, och det sägs att cabernet sauvignon introducerades av Caterina de’Medici i mitten på 1500-talet. Vinet från Carmignano fick därmed en särställning; i övriga Chianti regerade sangiovese med sällskap av de lokala varianter som fanns till hands.

Carmignano är en av världens äldsta ursprungsbeteckningar. Det var ett av fyra områden som fick skyddad status 1716, när man började reglera vinodlingen i Chianti. När sedan DOC-beteckningen infördes hörde Carmignano först till Montalbano, men deras viner skiljde sig markant från Montalbanos mer lätta och syradrivna skapelser. 1975 fick så Carmignano sin egen etikett, och 15 år senare upphöjdes det till sitt rätta rum – DOCG. Tack vare klimatet, låga kullar 50-200 meter höga och inte långt från havet men nära bergen, blir syran lägre jämfört med i Chianti Classico. Tanninstrukturen är mer markerat elegant, men det kan inte tillskrivas terroiren allena. Druvsammansättningen spelar också roll. Minst 50% måste vara sangiovese, sedan tillkommer cabernet sauvignon och cabernet franc och en dos canaiolo för den som vill. På det sättet skiljer sig Carmignano från muskelpaketen söderöver i Maremma. I Carmignano släpper man inte taget om sina rötter utan har gärna i lite lokalt i form av canaiolo. Huruvida det fortfarande är tillåtet med en skvätt vitt i form av canaiolo bianca, malvasia och trebbiano kan inte Beatrice svara på:
– Jag betvivlar att det fortfarande är tillåtet i DOCG, men oavsett är det ingen som använder vita druvor längre.

Capezzana är den största producenten i Carmignano, inte bara sett till antal hektar. Domänen har historisk status och vett att förvalta sitt inflytande. Bekämpningsmedel är bannlyst sedan länge, men först 2015 blev de ekologiskt certifierade.
– För oss är det mer en filosofi än ett marknadstänk. Vi gör det för våra barn. Men sedan insåg vi att om vi ska ut på den internationella marknaden är det bra om vi har en märkning, säger Beatrice och börjar släppa lite på sin inledningsvis stelt inlärda presentation.
– Och sedan 2013 använder vi bara vår egen jäst. Det ger mer smak av vingården, av vår terroir. Även om grannen också odlar vin har vi olika jäststammar – och jästen ger personlighet. Det är den som gör vårt vin till Capezzana och inte bara en Carmignano.
Hon ställer ner glaset och lutar sig framåt som för att delge en hemlighet.
– I början var min syster skeptisk till att sluta med köpjäst, så vi samarbetade med universitetet i Florens. Varje dag tog hon motorcykeln dit med prover.

Klimatförändringarna har inte gjort Beatrice mindre övertygad om att det bara finns en väg framåt. Tvärtom.
– Vi är tolv producenter i Carmignano. Fyra jobbar ekologiskt och en är biodynamisk. Drömmen är att alla ska bli ekologiska. Visst, en del är emot, men det är bara att titta i vingården och se hur vinerna mår.
– Vi kan inte blunda för att klimatet ändras, och odlar du ekologiskt blir stockarna starkare och mer motståndskraftiga. Rötterna söker sig längre ner och klarar torka bättre.
Att odla bönor hjälper också till att behålla det regn som trots allt faller.
– Vi planterar favabönor i varannan rad. När de mognar och blivit nästan svarta plöjer vi ner dem, det bevarar fuktigheten i jorden.
Beatrice får ofta höra att det är dyrt att stänga av giftkranarna och bry sig om naturen.
– Ja, det blir dyrare att odla ekologiskt för det är mer arbetsintensivt. Å andra sidan behöver du inte lägga pengar på bekämpningsmedel. Jag investerar hellre i mänsklig arbetskraft än i pesticider.

Carmignano består totalt av 120 hektar, således en av de minsta appellationerna i Toscana. Capezzana äger 90 hektar. Pergament funna i Florens visar att vin odlats på gården sedan minst 804 e Kr. Men de historiska inslagen stannar inte där. Under andra världskriget murade de igen väggen till vinkällaren. Domänens äldsta vin är från 1925.
– Mina föräldrar är antiksamlare, så jag tror att det var därför de började samla på vin, berättar Beatrice, som tillsammans med tre av sina sju syskon driver gården vidare.

Beatrice var i Sverige i slutet av oktober inför lanseringen av Villa di Capezzana DOCG 2007 – vinet de släpper efter tio år för att visa på lagringspotentialen. Den rubinröda uppenbarelsen består av 80% sangiovese och resten cabernet sauvignon och känns fortfarande ungt med tydlig frukt och stuns i tanninerna. Eken är dock integrerad nog även för en fatfobiker som undertecknad.
– Vi använder bara fat från Allier, förklarar Beatrice.
– Vi gjorde en provning en gång och såg att dessa fat passade bäst.
Filosofin är att tona ner eken, oavsett om det handlar om toppvinet eller det enklare men helt funktionellt körsbärsläskande Barco Reale.
– Vi vill göra balanserade viner.

Beatrice brinner tydligt för Villa di Capezzana, men talar från hjärtat när Barco Reale hälls upp. Följdfrågorna om detta vin som görs i sådär 150.000 flaskor får henne att lysa upp och prata utanför manus. Vinet vi provar är en 2015 med mjuk textur och körsbär bakom ratten.
– Barco Reale är lite som Rosso di Montalcino i Montalcino. Det är inte gjort för lagring men klarar sig ändå bra i källaren, om man vill.
Vinet får de inbjudna skribenterna att smacka och i smyg himla med ögonen. Det här går ner alldeles för lätt. Beatrice ler förtjust och undrar om vi inte vill prova 2014 också, som hon råkar ha med. Vi ser snabbt till att få ett glas ledigt innan flaskan går runt.
– 2014 var en svår årgång så vi gjorde mycket Barco Reale.
Utan att låta stöddig, bara ärlig och rak, konstaterar hon:
– Det är i de svåra årgångarna som man hittar de bra producenterna.
2014 var regnigt, men passade kompositionen av sangiovese, cabernet sauvignon och canaiolo bra. Frukten är hyfsat söt, snarare snygg, och tanninerna tyglas av terroiren.

Den avslutande vin santon med 17 år under korken får alla att gå ner i gastronomisk brygga. Koncentrerad frukt, densitet och karaktär. Inget att ifrågasätta. Snarare förväntat.
Då blir jag mer upphetsad över karaktären i deras vita, det inledande Trebbiano 2015 som bara gjordes i 9.000 flaskor. Diskret men tydlig gul stenfrukt, upplyftande citrus och en lite oljig textur som matchar mineraliteten och det lite aggressiva sticket som ger vinet energi. Det har legat ett halvår på fat; 20% har också jäst på ek.
– Det är gjort av en klon som heter trebbiano rosa. Förr användes den främst till vin santo då druvorna är mindre och bra att torka. Men på 60-talet försvann det mesta eftersom man prioriterade stora klasar. Det finns inte mycket kvar i dag. Vi planterade våra stockar på 50-talet, av egna kloner.
Inte undra på att jag tog den bleka skönheten till mitt hjärta. En udda fågel i det röda rummet, hotad till livet men med ett temperament av ett maskrosbarn.
Så kan en vinprovning också sluta.

Lena Särnholm, text och foto