Emilia-Romagna – smörgåsbordet med, som börjar ta för sig (Storchi, Paltrinieri, San Paolo, Orsi, Bortolotti, Cantelli)

Text och foto: Lena Särnholm

San Paolo gör en malvasia enligt traditionell metod som smakar seriöst solsken. Storchi serverar en cabernet sauvignon som får dig att tvivla på var druvan egentligen trivs bäst. Välkommen till det nya Emilia-Romagna, där vinet spelar i samma liga som maten.

Paltrinieri

Väggen hos Cantina Paltrinieri är tapetserad med utmärkelser. Lambruscoproducenten strax norr om Modena startade 1926 och har jobbat sig upp på internationell nivå. Förra året var Alberto Paltrinieri på en tre veckor lång turné i USA. Hans ofiltrerade ”Radice” får ständigt höga poäng i Decanter. Nyligen konstaterade tidningens kritiker kort och koncist: ”Sorbara at its best”.
Själv är jag här – igen – på uppdrag av en agriturismo utanför Bologna. De vill ha ärligt, närodlat vin till sin Slow Food-preparerade nyårsmeny. Paltrinieris Lambrusco di Sorbara är perfekt med sin mjuka mousse och skarpa syra. Festen till ära väljer jag ”Grosso” på magnum, gjord som i Champagne. Grosso är ett bra exempel på vad som pågår i regionen, en omsvängning från billigt bulkvin till juice med kaliber. Och här finns potential.

Emilia-Romagna

Emilia-Romagna är egentligen två regioner som slogs ihop av administrativa skäl; Romagna som glider ut mot Adriatiska havet, Emilia som tar rygg på Apenninerna. Det mesta vinet produceras dock på Po-slätten, med alluvial och näringsrik jord. Kanske lite väl fet för vinets bästa… Men fabriker som Reunite har en osläckbar törst och sväljer det mesta för att fylla sina depåer.

Emilia-Romagna är också både motsägelsefullt och fascinerande. Här finns Italiens första DOCG för vita viner, Albana di Romagna som godkändes 1987 (inte enbart av kvalitetsskäl, enligt rykten i det politiskt intrikata landet). Å andra sidan är bara 15 procent av vinerna DOC. Men här finns en insikt om att ska de kunna hävda sig framöver är det kvalitet som gäller. Söt Lambrusco på burk hör gårdagen till.

I jämförelse med andra italienska vinregioner finns en stor mångfald i Emilia-Romagna, både vad gäller druvor och stilar. Internationella sorter som cabernet sauvignon, merlot och sauvignon blanc har odlats här tillräckligt länge för att få ett eget uttryck, parallellt med att allt fler odlare går tillbaka till inhemska varianter. Som ortrugo med sin veteaktiga uppsyn, lämplig till allt från mousserande via torrt till sött och inte minst skalmacererat, grechetto gentile (pignoletto) och en av få malvasia med egenkaraktär, malvasia di candia aromatica, som gör sig ypperligt i bergen utanför Piacenza.

Maria Bortolotti

Grechetto gentile odlas runt Bologna. En mästare i genren är Maria Bortolotti, så nära ett urban vinery man kan komma. På sluttningen ovanför Zola Predosa regerar Flavio Cantelli med lågmäld attityd, och i jorden växer förutom grechetto gentile sauvignon blanc, barbera och cabernet sauvignon. Allt vinifierat med respekt och fingertoppskänsla.
Vid besöket strax efter jul bjöd Flavio på en vandring i smaker, ackompanjerad av en lokal liten söt specialitet, formad som en stjärna. Vinernas säregna smaker fick – som vanligt – samtalet att vandra iväg. Vad är detta? Hur kan en sauvignon blanc bete sig så här?
Flavio bara ler. Och vi gör detsamma när Falestar, Eligio och Matilde ställs fram.

San Paolo

Azienda Agricola San Paolo i Castelfranco Emilia har en annan bakgrund och filosofi. Verksamheten startade med en acetaia, produktion av balsamvinäger, den äkta varan som lagras på olika träslag i minst 25 år. När barnbarnen tog över vid milennieskiftet fick vinet kliva fram. Ett ny källare byggdes och metoderna skruvades åt. För att få det hela att gå ihop maskinskördas en del av de 15 hektaren. De druvorna säljs. Det som handskördas viniferas på gården.
Cristian Gabrielli tar en paus i beskärningen, drar av sig handsken och hälsar. Klart att han har tid att visa runt.
Han är stolt över vad de har åstadkommit. Han pekar på pressen.
– Vi valde en pneumatisk press för den är mer skonsam. Inuti finns en ballong som pressar druvorna mot sidorna. Sedan tar vi bara det som är i mitten, inte den första juicen och inte svansen, förklarar han.
San Paolo har en bred portfölj. Bland topparna märks en fruktig sauvignon blanc – den som fick mig på fall vid Enologica några månader tidigare, en diskret blommig malvasia enligt traditionell metod samt två Lambrusco Grasparossa di Castelvetro – den mörkaste och mest tanninrika av de tre vanligaste klonerna. Här med behagliga bubblor som balanserar upp dov frukt och strävhet.

Storchi

På andra sidan motorvägen, mellan Parma och Reggio Emilia, gör bröderna Storchi också skummande skönheter. Men deras Pozzoferrato får inte kallas lambrusco.
– Det är för stor andel ancelotta i vår blend, förklarar Gianni Storchi medan han dukar fram mortadella och parmesan, samtidigt som han håller ett öga på lasagnen i ugnen och korkar upp två magnum. Båda är Pozzoferrato, 2014 och 2017.
– Vi använder 35 procent ancelotta, det får vara max 15 procent. Ancelotta ger struktur och färg. I Pozzoferrato har vi också 45 procent Lambrusco di Salamino, resten är Lambrusco Maestri.

Faten med delikatesser skickas runt och 2014 hälls upp. Den har fin frukt, bra syra och små dansanta bubblor. Återigen bra balans mellan sprits och tanniner.
Gianni tittar förväntansfullt på oss medan han häller upp den fyra år äldre släktingen. Det är hans favorit. Gianni gjorde tydligt klart redan från början att lambrusco (vi kallar Pozzoferrato så för enkelhetens skull) blommar ut med en helt annan struktur med lite tid på flaska.
– Traditionellt drack man lambrusco ungt, men den klarar några års lagring alldeles utmärkt. Det blir ett annat vin.
I version 2014 träder sekundäraromer fram och ger lekfullheten en vinös klang. Som om det inte vore nog med alla kloner av lambrusco – den är lika drickbar alla stadier, ung som äldre.
Höjdpunkten måste ändå vara deras cabernet sauvignon 2011 på halvflaska.
– Det var restaurangerna som frågade efter mindre flaskor, förklarar Gianni Storchi den något udda storleken för en druva som oftast kräver mer utrymme.
Så denna andäktiga tystnad när vinet möter gommen. Fylligt och fruktigt utan att bli syltigt eller stöddigt.
– Jo, vi märkte att cabernet sauvignon trivs bra i jorden här.

Orsi

Drygt fem timmar senare ursäktar vi oss för att inte fläcka ner svenskarnas rykte om att alltid komma i tid. Ett nytt möte väntar. Att man aldrig lär sig! I Italien är det ett vinbesök per dag som gäller. I alla fall om du åker till mindre producenter där familjen fortfarande styr.
Det hjälper inte att pressa på längs motorvägen förbi Ferrari-fabriken. Det är omöjligt att hinna till Federico Orsi. Men han är förstående när jag når honom på telefon.
– Jag är själv sen. Vi tar det i morgon, säger han lugnt.
Den dagen har vi bara besöket hos Orsi på agendan, men blir ändå sena till middagen. Det är något med Italien som är bra för själen. Och det handla inte bara om vinet.

Koi – kompromisslös bubblare

Låt det bubbla i alla kulörer

Novebolle ger prosecco en match

Röda bubblor – en tradition värd att ta på allvar

Traditionell metod lyfter lambrusco

Gambero Rosso provar utan skygglappar

Emilia Romagna spänner musklerna

Lambrusco har hittat hem

Naturligt nyskapande i Anjou

Cabernet sauvignon i fruktig form, extraherad gamay och ett nyväckt intresse för grolleau gris. Naturvinmässan En Joue Connection i Loire överraskade som väntat.

Text och foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

En Joue Connection är en grupp entusiastiska vinodlare i Anjou. De startade 2011 med ambitionen att presentera autentiska viner till så många som möjligt. Alla odlar minst ekologiskt – enligt svensk definition skulle de etiketteras som ”naturliga” – och gör så lite de mäktar med i källaren. Druvan och årgången ska stråla, inte åtgärderna.
Nätverket är också rent konkret. De delar erfarenhet, material och maskiner. Och inte minst – varje december arrangerar de en festival i Saint-Lambert-du-Lattay, det lilla samhället med storheter som Mosse, Pithon-Paillé (efter försäljningen omdöpt till Domaine Bel Argus) och frifräsaren JC Garnier.

Lördag morgon, klockan tio. Trots att man kan ana att kvällen före inte blev tidig står alla 25 vinodlare bakom sina bord. Här finns också Daniel Colliou, konstnären känd i naturvinskretsar för sina drickglada grisar målade på pensionerade barrique. Nu har han gett sig på The Muppets. Tavlorna med Kermit och kompani som gladeligen sveper i sig en pava på egen hand är en demonstrativ inramning; vinerna i En Joue Connection är inget för poängsättande konnässörer. De här ska drickas. I glatt sällskap. Gärna från magnum.

Adrien de Mello

Det har varit några problematiska år i Anjou. Frost både 2016 och 2017, och så fjolåret med mildew som slog obarmhärtigt mot vissa och smekte andra likt en västanfläkt. Den hasardaktiga tillgången på druvor har pressat fram kreativa lösningar till glädje för konsumenten. Fler än en producent har blandat gröna och blå druvor med utmärkt resultat. Det blir viner med struktur och tanniner, spetsat med frukt och en syra som piggar upp.
Adrien de Mello på Domaine De La Petite Soeur tvingades gå ett steg längre och skörda hos sin tidigare arbetsgivare i södra Frankrike.
– Go Fast är en blend av grenache och cinsault, förklarar han och skänker ett rubinrött vin som lever upp till namnet.
Själv hoppas han slippa göra om experimentet. Go Fast kom till efter han hade förlorat 80 procent i frosten, två år i rad. Men vad göra om man har en familj att försörja?

I samma lätta stil går hans mousserande cabernet sauvignon.
– Jag lät mig inspireras av hur Jérôme Saurigny gör, förklarar Adrien de Mello sin fruktdrivna dryck med sprits och energi. Ett utmärkt exempel på hur mångsidig cabernet sauvignon kan vara om man hoppar ur skaklarna och vågar göra något annat än en Bordeaux-kopia. Druvan delar ödet med bland andra sauvignon blanc att ofta formas i en (förväntad) stil – i den senares fall full fart på en grön, kartig motorväg.
Adrien de Mello hade också med sig årets gamay. Ett skolexempel på druvans sanna jag – lätt och saftigt med syra som motvikt. Annars hörde gamay inte till höjdarna denna gång. Flera hade extraherat lite för mycket och för länge, enligt min smak, vilket inte riktigt klär druvan. I gamay är det frukten som ska framhävas. Precis som i cabernet sauvignon från jordarna just här i Anjou.

Loïc Mahé har elva hektar utspridda runt Savennières, bland annat i La Possionere lite västerut där det inte odlas så mycket vin. Mycket riktigt har hans Le Petit Moulin en annan karaktär. Lite rundare, mer inställsam och med en nästan sötaktig känsla. Här snackar vi drickbarhet deluxe.
Hans L’Echappée Belle kom till av en helt annan anledning. Loïc Mahé ler medan han kämpar ur korken:
– Förra året hade jag frost och fick för lite chenin blanc, men jag kunde köpa pinot gris från Philippe Brand, en vän i Alsace.
Det är en spännande kombination, även om faten fortfarande är väl dominanta. Men det ska bli intressant att prova igen om något år. Här finns alla komponenter och kvaliteter för att utvecklas till något udda att slåss om.

Fabrice Chaillou

En annan att hålla koll på är Fabrice Chaillou, som bor i Saint-Lambert-du-Lattay med sin fru Pauré och presenterade sin andra årgång. Paret har 1,8 hektar och gör redan en imponerade pet nat på chenin blanc, Dévergondée. När lokalbefolkningen kom på eftermiddagen för att bunkra vin till julhelgen var det svårt att tränga sig fram till deras bord.
Då dök också ett par bekanta ansikten upp, konstnärsparet från Chalonnes som jag lärde känna några månader tidigare. Trots att de bor mitt bland vinrankorna köper de vin på Super U.
– Kan vi inte prova lite tillsammans? Vi vet inte mycket om vin, så det skulle vara roligt, säger hon.
Tvärt emot trenden föredrar de old school, söta viner à la Coteaux du Layon. De provar Hervé Bossé, Damien Bureau och blir kära i Bertin-Delattes Echalier, en chenin med tio grams restsötma.
– Nu kanske det inte blir så tunga kassar från Super U längre, säger de när barnen börjar släpa fötterna alltför långt efter sig och det är dags att åka hem.

Damien Bureau

Damien Bureau

Hervé Bosse

Bertin-Delatte

Men provningen fortsätter, långt efter utsatt tid. Anthony Robin och Cédric Garreau levererar som förväntat på hög nivå, men jag kan knappt bärga mig tills Cédrics skalmacererade chenin blanc hamnar i flaska. I år hörde han till dem som förskonats från naturens värsta nycker och fick en bra skörd.
– Så jag kunde kosta på mig att experimentera, säger Cédric, som valde tio dagars maceration vid sitt första försök.
Jag provade juicen från tank i september. Där fanns fin frukt, åt det aprikosaktiga hållet, men knappt kännbara tanniner.
– När jag buteljerar? Vet inte. Det får vinet bestämma.

Cédric Garreau

Garo’Vin

Den som en gång har sett Arnaud Crasniers första skördefordon, en röd liten Renault, kan omöjligt tycka illa om hans alster, hur egensinniga de än må vara. Hans första chenin från 2000 stödköpte jag i lådor härom året, och nu var det dags för nästa njutbara chock, L’Orange sans guigne, en hybrid mellan soleralagring, Coteaux du Layon och vanlig hygglig chenin. Han drar med handen genom håret och ler lite förnärmat.
– Oj. Det är inte lätt att berätta hur det blev till. Jag vet det knappt själv.

Arnaud Crasnier med L’Orange sans Guigne.

Historien börjar 2014. Arnaud ville göra ett sött vin, men det slutade aldrig jäsa.
– Det kom upp i över 17 procent alkohol, och då är det inte lagligt att sälja som Coteaux du Layon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag lade det i en cementtank så länge.
2015 hände samma sak. Arnaud hällde även det vinet i tanken.
– När det hände för tredje gången 2016 gav jag upp. Jag hade nästan glömt bort vinet, men så provade jag i somras och – oj. Nu hade det helt plötsligt kommit i balans. Det är som att få tre viner i ett – lite sött, lite oxiderat, lite alkohol. Jag buteljerade för en månad sedan. Det blev tusen flaskor.
Hans tidigare lite bistra uppsyn spricker upp i ett stort leende. Den fula ankungen blev om inte en svan, så en egensinnig chenin med en klädsam sötma i syran och smak av sherry. Ofiltrerat ser det ut att innehålla sitt eget lilla universum.
Bara att hala upp plånboken.

Thomas Boutin

Stephane Rocher

Philippe Delmée och Pat Desplats

Detta var mitt tredje besök på mässan, och eftersmaken blir bara allt mer positiv. Experimentlustan och viljan att huka sig för årgång och tillgång leder till högst individuella viner som speglar både terroir och skapare. Men det slutar inte där. Flera berättade att de vill plantera grolleau gris, en rosa mutation av grolleau som är ovanlig i dag. En av anledningarna sägs vara att kända vinskribenter som Jancis Robinson och Robert M Parker Jr till och med har rekommenderat odlare att rycka upp rankorna. Men i takt med att intresset ökar för sällsynta och lokala sorter är det helt rätt att ympa in den igen. Det är här den trivs, och med rätt attityd blir det karaktärsfulla viner som talar till den som är beredd att lyssna.

”Omöjligt med standard för naturvin”

Kärnvapenindustrin var inget för Éric Texier. Han ville göra vin. På naturens villkor. Nu är han lika känd för sin brokiga bukett från Rhône som för sitt sympatiska synsätt.

• Instagram

Éric Texier är ingenjören från Bordeaux som återvände för att lära sig hur han inte vill göra sitt vin, för att sedan slå sig ner med sin fru i Charnay-en-Beaujolais strax norr om Lyon. Utan bakgrund i vinvärlden insåg han snabbt att köpa egen mark var inte att tänka på. Han fick börja som négociant.
Éric Texier köpte vin från noga utvalda bönder som odlade druvor med hälsan i behåll. Först vid millennieskiftet kunde han komma över en egen plätt, 0,5 halvt bortglömda hektar i Brèzéme i norra Côtes-du-Rhône.
– I dag har jag 11,5 hektar. Mest rött, men en femtedel är vitt – roussanne, marsanne och clairette, säger Éric Texier, som utan att blinka lämnar sin mat att kallna för att förklara för nyfikna svenskar hur han ser på det här med att omvandla druvor till den ljuvligaste av drycker.

Éric Texier sitter med sin importör Dryckesbutiken vid ett hörnbord på Paradiso på Södermalm. Stämningen är mer att likna vid en rockkonsert än en vinbar. Det är tur att jag kommer ensam. Med sällskap hade det varit svårt att få plats vid den redan fulla bardisken. Éric Texier gör sitt jobb med glädje; han låter knappast maten tysta mun. Han är här för att sprida sin mission om ärliga viner. För det här med naturviner är inte helt enkelt, låter han förstå.
– Det är egentligen ett stort missförstånd, utbrister han och gestikulerar milt.
– När det vi kallar naturvin startade fanns två skolor – en traditionell som handlade om att gå tillbaka och göra vin som på 40-talet, en annan var mer av en politisk rörelse som startade i Beaujolais på 80-talet och spreds till Paris.

I dag väljer många naturvin av miljö- och hälsomässiga skäl. Av nyfikenhet. Eller för att det är hippt. Men den här typen av vin kom till av helt andra orsaker. På tidigt 80-tal samarbetade vinbonden Marcel Lapierre med Jules Chauvet, kemist, négociant och själv vinproducent. Målet var att göra viner man inte blev bakfull av. Historien är bekant; en grupp vinodlare i Beaujolais gillade att dricka, men det var inte lika roligt dagen efter när hammaren slog till. Fanns en lösning? Jules Chauvet hjälpte dem på traven, och snart visade det sig att om man minskade på svavel och andra manipulationer mådde man hyfsat även efter några flaskor kvällen före. Dessutom blev vinerna mer öppna och expressiva. Ryktet spred sig till Paris, där allt fler tröttnat på de klassiska smakerna och sökte nya områden. Det fanns också en social aspekt, precis som Éric Texier påpekar. Man ville visa samhörighet med dem som bröt ny mark.

Naturvin

Men vad är egentligen ett naturvin? Det saknar definition och certifiering, vilket retar många. Kort kan man säga att naturvin är ekologiskt eller biodynamiskt odlat, skördas manuellt, produceras med minimal manipulation och ytterst lite svavel.
Éric Texier hör till dem som inte tror på en certifiering.
– Det är inte möjligt att ha en standard för naturvin. Det finns bara en väg att gå – att lita på den som har gjort vinet, säger han och nämner jätteproducenten Gérard Bertrand i Languedoc-Roussillon som exempel.
– Han gör sju miljoner flaskor om året, en del utan svavel. Om det är naturvin är upp till dig att avgöra.
– Men det finns några saker vi kan vara överens om – ett naturvin ska inte göras med några förebyggande åtgärder, det ska vara minst ekologiskt och så ska man följa traditionen, det är bara att kolla hur de gjorde vin för 50 år sedan.
Han medger dock att det kan vara svårt att förklara för konsumenterna.
– Importörerna har ett stort jobb, men det kommer att bli lättare ju mer information som finns.

Éric Texier gör vin från runt tio områden i Rhône, däribland Côte-Rôtie, Condrieau och Châteauneuf-du-Pape. De röda är strukturerade och komplexa med ren frukt och karaktären i behåll. De vita är friska, fruktiga och med stadig stomme. Två som stannar i mitt minne efter besöket på Paradiso är Chat Fou, en grenache med 15% vita druvor, och en ren roussanne som är södra Frankrike personifierad. Bra syra trots breddgraden, mjuk textur och den mogna, flörtiga frukten. Det är tur att viner med minimal manipulation lämnar lika försynta kroppsliga sviter.

Text och foto: Lena Särnholm

#erictexier #paradiso #dryckesbutiken #naturvin #naturalwine #vinsnaturels #syrah #marsanne #roussanne #clairette