Spansk trio sätter eget avtryck

Pliktskyldigt ställer jag frågan. Svaret är en undrande blick.
– Jag tänker aldrig på att jag är kvinna. Jag gör vin, säger Bàrbara Mesquida Mora, fjärde generationens vinmakare på Mallorca.

Text & foto: Lena Särnholm

Att fokusera på kön har alltid känts förminskande. Därför blev jag lite kluven när några kvinnliga vinmakare gästade Folii i Stockholm härom veckan. Det fanns flera gemensamma nämnare. Alla är från Spanien. Alla odlar ekologiskt (minst) och jobbar minimalistiskt i källaren. Och så är de kvinnor. Jag kände trycket att binda ihop historien med ”kvinnor kan”. Särskilt som de kommer från ett macholand som Spanien. Men jag vill inte se världen på detta endimensionella sätt.
Bàrbara Mesquida Mora hjälpte mig tillbaka på banan med sitt rättframma sätt.
”Jag är vinodlare och jag gör vin.” Basta.

En kvart efter öppning är det redan fullt på vinbaren Folii. Fönstren är immiga, ljudnivån hög.
Jag stormar in med andan i halsen. Trions landsman Alfredo Arribas, arkitekten som skolade om sig till vinbonde, var på Dryck några kvarter bort och fängslade oss alla med sin grenache gris – en druva som beter sig lite som den vill. 2017 sköt syran till månen; 2015 bjöd den in till fredagsmys. Det var inte lätt att bryta upp från smaker som vägrade släppa taget.
På Folii sitter Bàrbara redan vid bardisken med sina kollegor. Vin är beställt, glasen halvtomma. En flaska Mikkeller bekräftar det alla vet – vinmakare föredrar att släcka törsten med andra drycker än det de jobbar med dag ut och dag in.
Bàrbara makar undan jackor och väskor så att jag får plats. Så smattrar hon i gång:
– Jag är hundra procent Mallorca, en sådan där tråkig inföding, säger hon och skrattar högt.

Bàrbara är fjärde generationen som odlar druvor. Hon berättar om sin bakgrund, hur hon studerade språk på annan plats men kände marken kalla och kom tillbaka 22 år ung för att ta itu med det mesta. Hennes pappa gjorde som alla andra, använde bekämpningsmedel och kemikalier för att få en stor skörd.
– Jag ville inte jobba på det sättet, så jag ändrade allt. Det enda jag inte möblerade om var vinstockarna.
Bàrbara säger att hon är den enda på Mallorca som odlar biodynamiskt. Gården ligger på södra delen av ön, på en platå 200 meter över havet med en mosaikliknande jord – kalk, lera och sten om vartannat. Hon märkte en enorm skillnad vid omställningen. Livet kom tillbaka.
– Jag kunde höra fåglarna igen. Se djur. Se en annan grön färg på bladen. Det känns mer naturligt att jobba med naturen i stället för mot den.

I vingården finns både autoktona och internationella sorter. De senare planterade av hennes far för att höja kvalitet och efterfrågan.
– Men jag föredrar de inhemska druvorna. De har längre växtsäsong, mognar långsammare och får större komplexitet. De är anpassade för klimatet. Men våra cabernet och syrah går rätt bra ändå, de har vuxit här i 40 år.
Det är inte bara Bàrbara som brinner för druvor som callet, prensal blanc och giró blanc. Trenden att gå tillbaka till rötterna är tydlig bland öns cirka 80 vinodlare. Det är ju dessa druvor som gör deras vin unikt, och i globaliserad värld är det autentiska attraktivt.
För att få ett ärligt uttryck i flaskan svavlar Bàrbara så lite hon törs, men hon är inte rigid.
– Det kan behövas lite ibland, men har du bra druvor har de ett naturligt skydd. Det gäller bara att göra ett bra jobb i vingården.

Eva Vega Aixalà har en annan historia. Hon jobbar tillsammans med sin far. 2003 bestämde de sig för att bygga upp familjens gamla vingårdar i DO Conca de Barbera, på 900 meters höjd i Tarragona.
– Han var modig, konstaterar Eva med beundran i rösten.
– Pappa hade jobbat inom byggindustrin men tröttnat, så han satsade på det här. Han var 50 då.
Det första de gjorde var att bygga terrasser, det enda alternativet för att kunna arbeta på de branta sluttningarna. I normalfallet kan man få full skörd femte året efter plantering. Eva och hennes far fick vänta tills nu.
– Det är ett tufft klimat här. Samma jord som i Priorat, skiffer och väldigt magert. Otroligt torrt. Plantorna lider ofta av vattenstress så vi måste jobba förebyggande – beskära hårt och göra grön skörd på sommaren. En del plantor är inte starka nog och dör.

I källaren har de en avslappnad attityd. Särskilt när det kommer till det orange vinet. Det är tydligt att Eva inte gillar att prata om vin i termer av färg.
– Orange var ju det vanliga förr, när man lät även de vita druvorna macerera med skalen. Jag letar inte efter den orange färgen. Blir det så, så blir det, säger hon och rycker på axlarna.
Vi har en lång diskussion om hur de gör sitt skalmacererade vin (min personliga favorit i Aixalàs stall). Alla druvor vinifieras för sig – grenache blanc, roussanne och albarino – men hur länge de ligger med skalen varierar. Förra året var det 13 dagar. I år sex.
– Vi tog bort skalen medan det fortfarande jäste, för det började bli torrt och alldeles för tanninrikt.
Om hon fjärmar sig för att prata färg, är hon desto mer intresserad att diskutera vinet som sådant.
– Det är fler och fler som gör skalmacererat här, och det är en bra väg att jobba. Vinet får mer motståndskraft tack vare skalen och mer komplexitet, mer aromer, och druvan visar andra sidor. Dessutom kan du lagra vinet längre än ett traditionellt vitt.
På de tio hektaren odlas en salig blandning. Cabernet sauvignon, syrah, marselan, tempranillo, carinena, garnacha. Samt pinor noir och riesling.
– Det går tack vare att vi har dem i norrläge, förklarar Eva.

Pinot noir och andra druvor man annars ser mer av norröver växer även hos Can Rafols dels Caus i Garraf i Penedès.
– Vi har mycket kalk här, precis som i Bourgogne, och ett liknande klimat. Med ett undantag – vi har mer sol, säger Alexandra Manovel som har arbetat på Can Rafols dels Caus i tre år.
Visst kan man känna igen druvan i vinet, men att jämföra med andra ligger inte för henne. Förutsättningarna är olika, vilket avspeglar sig i flaskan. Samma sak med deras chenin blanc.
– Du känner igen karaktären av chenin, men så klart uppträder den inte som i Loire. Vi kan inte få samma höga syra.
Att marknaden mer och mer frågar efter autoktona druvor som sumoll och xarel-lo tycker hon bara är bra.
– De klarar klimatet bättre än de druvor man tar in utifrån och de har mer karaktär.

Can Rafols dels Caus ligger tre mil från Barcelona, i en nationalpark. Hit återvände Carlos Esteva 1979. Hans ankomst skakade minst samt om bygden; han restaurerade masian (traditionell katalansk bondgård) och tänkte nytt i vingården. Införde nya sorter och odlingsmetoder. På 90 hektar växer nära 30 varianter, allt ifrån kändisar som merlot och tempranillo till italienska incrocio manzoni och cava-klassikerna xarel-lo och parellada.
– Penedès är känt för cava och vitt. Vi har tre cava men gör mest rött, berättar Alexandra Manovel, som är lite av allt-i-allo.
– Vi är ett litet team så man får rycka in där det behövs. Jag skördar, är med och provar, det är väldigt omväxlande.

Vi lämnar dem där, åt sina egna diskussioner och chansen att få prova viner som inte går att få tag på i Spanien. Upptäckarglädjen lyser om trion.
– Du vet, vi spanjorer är väldigt protektionistiska, vi håller starkt på vårt eget. Det gäller också vinet. Vi dricker mest spanskt, säger Alexandra Manovel innan hon förlorar sig i Foliis breda vinlista.

Folii.se – Naturvin

#canrafolsdelscaus #vegaaixala #mesquidamora #wordsandwines #winedogdryckeshandel #foliialfredoarribas #mallorcawine #spanishwine #penedes #concadebarbera

Fransk oas med muntlig vinlista

Rutiga dukar, Charles Aznavour på samtalsvänlig volym och menyn på en griffeltavla. Bar à Vins är räddningen när flyget till Frankrike måste vänta.

Text och foto: Lena Särnholm

Bar à Vins vid Karlaplan var en av de första vinbarerna som öppnade i Stockholm, i dag en av de mest genuina. Bakom disken lagas rustik bistromat som escargot provençale och confit de canard och i glasen hälls vin jaune och poulsard. Den ena obligatorisk till comté, den andra slinker ner av bara farten. Fast stammisarna med kulturellt cred tycks föredra öl från kran.
Den franska oasen på 42 kvadrat i det gamla postkontoret är en skapelse av Philippe Simon, en pionjär på det mesta. När han kom hit från Paris hade Monopolet fortfarande monopol, men så fort det blev tillåtet att importera även för andra började han ta in viner från de gårdar han besökt och vars skapelser han ville sprida.

2013 öppnade vinbaren/bistron, sedan dess ett populärt tillhåll för såväl grannar som förbipasserande. Och ett måste för frankofilen. Trikoloren som vajar vid entrén är bara början. Öppna dörren och plötsligt befinner du dig på det där lilla haket på en tvärgata i Paris.
Philippe ropar stolt fram sin personal.
– De är från Frankrike, så klart.
Maxime Moisan kommer från Bretagne, Delphine Hollebecq inte långt från Paris, och så hjälper Phillipes son Theo till.
Philippe själv är bördig från Jura, där han tidigt fick smak för fermenterad druvjuice. I smyg provade han från kyrkans förråd. Som han sagt i en tidigare intervju: ”Det var ju bara att bikta sig efteråt.”

Nu har Jura seglat upp som det man ska dricka, men få ställen har ett lika brett utbud som Bar à Vins. Här finns hela stallet, från upptoppad chardonnay till macvin, vin de paille och vin jaune. Allt på glas.
Griffeltavlan listar dock bara en handfull viner, och något att sätta i händerna på gästerna existerar inte.
– Jag har inget skrivet på papper, säger Philippe och skojar först om att han är miljömedveten. När skrattet lagt sig pekar han på den svarta tavlan:
– Jag har säkert 40-50 viner, men jag vill beskriva dem muntligt. Jag vill ha kvar nyfikenheten hos folk. Det är det som är kul med livet. Att överraska.
Han har själv besökt alla producenter för att få en känsla för vinerna, hur de tillverkas och hur de smakar på plats, där de är födda. Han vill få en förståelse.
– Det finns en historia bakom alla viner. Jag har varit hemma hos bönderna, provat i deras källare, festat med dem…
Med sitt kontaktnät och sin franska bakgrund är det lätt att göra nya upptäckter.
– Det är bara att knacka på dörren. Ingen har hittills inte öppnat för mig, säger han och ler.

Philippe tar hem viner från många regioner i Frankrike, inte bara de kända. Här kan du själv testa om det är sant som expertisen säger, att Gigondas och Vacqueras är väl så bra som sin mer muskulösa granne Châteauneuf du Pape.
Små familjeproducenter med vinet i blodet och fötterna i jorden – ekologiskt och naturligt?
– Strunt!
Vad Philippe Simon tycker om dessa begrepp är tydligt.
– Mina bönder har hållit på i generationer, kanske 400 år. De vet vad de pratar om. De dricker sitt eget vin varje dag. Skulle de göra något som är skadligt?
Philippe skakar på huvudet. Vin ska beskrivas med känsla och ord, smakas och diskuteras. Inte etiketteras slentrianmässigt åt passiva konsumenter.
Alla viner hos Bar à Vins är egen import och finns bara här.
– Jag vill inte ha samma viner som finns på Systemet. Den som vill ha dem kan köpa där och dricka hemma.

Klockan närmar sig sjusnåret. Det är några dagar till den franska nationaldagen och solen steker. Många stammisar är på semester; de som är kvar i stan gör sig ingen brådska. En öl blir ett glas vin, blir en omelett. Så kommer ett kompisgäng. Klockan går, tiden står still.
Två grabbar med ryggsäck och oklanderlig engelska stapplar in. De ser sig om. Ser lite vilsna ut. Philippe är genast där för att lugna deras uppspärrade blickar.
Killarna sneglar på griffeltavlan. Assiette de charcuteries, chèvre chaud, boeuf à la Bourguigonne… kanske är det sniglarna som får dem att rygga tillbaka.
– Är det vad ni har, undrar den ena.
– Är det bra, frågar den andra.
Philippe tittar först på sin kritritade meny, sedan på killarna.
– Klart att det är bra. Skulle jag servera något som inte vore det?
Grabbarna stirrar på varandra och går.
Philippe tittar på mig och ler.
– Så där brukar jag inte göra. Men jag kunde inte låta bli.

Dricka naturvin i stockholm

Bar à Vins

Lena Särnholm, text och foto

Alsace – a taste of the terroir

– Det finns ingen typisk riesling. All riesling transformeras av sin terroir. Det säger Etienne Sipp, fjärde generationens vinmakare på Louis Sipp i Alsace.

Text och foto: Lena Särnholm

Etiennes lågmälda natur ändrar skepnad när han talar om sin älskade druva. Riesling betyder verkligen något speciellt för denna vinodlare, som tog över efter sina föräldrar 1996.
– Riesling behöver varken ek eller manipuleras av någon oenolog. Den varierar sig själv efter växtplats, tid och söthetsgrad. Den är som en svamp, suger åt sig av allt – det blir helt olika viner beroende på var den har växt. Du kan dricka den ung eller mogen. Knastertorr eller rejält söt.
Etienne var inbjuden av sin svenska importör Terrific Wines för att visa på spännvidden i en region med minst lika varierande jordmån som Bourgogne – om inte ännu större. Här i skuggan av Vogeserna är mosaiken i marken som ett kalejdoskop.

Domänen Louis Sipp har 40 hektar runt Ribeauvillé, en av de där pittoreska städerna man bara tror finns på vykort. Verksamheten drog i gång efter första världskriget. Men det var först 1962, med bröderna Louis och Pierre Sipp och den senares hustru Simone, som kvaliteten blev prio ett. Tidigare odlades druvor främst för mängd – nu skulle det också vara bra. De bästa lägena behölls och gav liv åt de ädla sorterna riesling, gewurztraminer och pinot gris. De har också lite pinot noir, som ökar i popularitet för varje år i takt med att priserna på Bourgogne går upp.
– Och jag som hade med mig en flaska, utbrister Etienne när den blå druvan kommer på tal.
– … men den blev kvar på hotellrummet.
En gemensam suck dämpar tillfälligt stämningen.

Louis Sipp månar om miljön och menar att man måste ha respekt för både produkten och den som tar den i sin mun. Vin är mer än sina enskilda delar. Vin är kultur.
De blev certifierade av Ecocert 2008. Etienne har märkt en påtaglig skillnad sedan de slutade ta artificiella genvägar. Nu är det mer frukt, syra och sälta i vinerna. De har ett mer intensivt och levande uttryck.
Alsace är en tacksam region för den som vill odla ekologiskt. Bergen i väst skyddar mot regn och en svalkande vind drar ner temperaturen sommartid när solen steker på. Det är ingen slump att Alsace ligger tvåa i Frankrike vad gäller areal ekologisk vinmark. 11,5 procent odlar ekologiskt. Provence toppar med 12 procent.
– Det är kombinationen av jordmån och mikroklimat som gör våra viner, säger Etienne och liknar den geologiska variationen vid ett tangentbord. På bara några meters avstånd finns en ny klang.
För att spegla mångfalden gör de separata buteljeringar, inte bara med tanke på terroir utan också efter hur gamla stockarna är.

Etienne häller upp två viner för att understryka möjligheterna med riesling: Nature’s Riesling 2015 från unga stockar i olika jordmån och vingårdsspecificerade Muhlforst Riesling 2015. Mycket riktigt har Muhlforst mer att säga. Det har en rundare textur, djupare smak, mer balanserad syra. Det är helt enkelt mer komplext. Etienne ler och förklarar med en poets passion:
– Det är terroiren som talar. Muhlforst har mycket kalk, därmed får vi en bra syra som ligger kvar i munnen. Känner ni? Det stannar här, säger han och pekar på svalget.
Riesling är känt för att vara ett utmärkt matvin. Det passar till mycket där annat går bet, som till exempel chilihetta. Etienne påminner om en kombination som ofta glöms bort.
– Never forget the cheese! Vitt vin är en intressant partner till ost.

Nästa vin är valt för att visa vad riesling är kapabel till när den har fått några år på nacken. Grand Cru Osterberg Riesling 2001 har lite botrytis och 25 grams matchande restsötma. Saffranstonerna är tydliga, texturen len, svagt silkig. Tyngden är behaglig när syran laddar på.
– Osterberg ger alltid strama viner, ”boney wines” som vi brukar säga. Det här läget är ganska brant och sluttar mot öst. Det är mest lera och kalk så det är egentligen bättre för gewurztraminer som behöver en lång växtsäsong och en jord som ger syra.
Just växtsäsongen börjar bli ett huvudbry. Med stigande temperaturer bildas mer socker i druvorna och vinet får mer muskler.
– Vi gillar inte för hög alkohol, då tycker jag att man förlorar frukten. Idealet är 12,5–13,5 procent, aldrig högre än så. Men om vi vill ha ett torrt vin måste vi ibland låta jäsningsprocessen fortsätta, om det fortfarande finns socker kvar.
Lösningen blir att skörda lite tidigare, för att få en bra balans.
– Skördedatumet är av största vikt. Druvorna måste få fenolisk mognad, men så fort det är okej måste vi skörda för att behålla syran.

Efter detta resonemang kommer det knappast som en överraskning att domänen gör allt för att undvika malolaktisk jäsning. Etienne håller inte inne med orden:
– Jag hatar malo. Det är terroiren som ska tala. Om jag modifierar syran modifierar jag budskapet från jorden.
– Fast vissa år är det klart att det blir malo ändå, och då får det vara så.
För Etienne är det inget val att filtrera bort bakterierna får att undvika den andra jäsningen.
– Nej. Då tar man också bort så mycket annat. Aromer, textur, känslan…

Men om naturen får tala sitt helt eget språk blir det inte heller bra. För att få fina friska druvor krävs mänsklig närvaro i vingården. Det är där det riktigt hårda arbetet krävs för att göra ett bra vin.
– Jobbet börjar med beskärningen, eller egentligen ännu tidigare – vid val av växtplats. Efter kriget planterades mycket på slätten, men man insåg snabbt att det inte blev så bra utan gick tillbaka till sluttningarna.
Klimatförändringarna är en realitet att förhålla sig till. Jämfört med för 20 år sedan handlar det om oförutsägbara ytterligheter i dag, och varje år är som ett blankt papper.
– Ta 2015 som exempel. Det överraskade oss. På hösten trodde alla att vi skulle få låg syra i druvorna, men när vi väl fick in dem förvånade de med hög syra. Det kan bero på att vår ekologiska inriktning äntligen gav resultat. Rötterna började hämta mer information från jorden – omställningen från konventionellt till ekologiskt tar cirka tio år. 2015 kom vändpunkten för oss.
– De senaste åren har vädret blivit mer extremt, men vingården hittar alltid en lösning. Har du en bra terroir klarar den sig alltid, såvida du inte pushar den i 220.

Sista vin för kvällen är Nature’s Gewursztraminer 2015. Som sig bör en förförisk bukett med sött anslag. Här ligger restsötman på 38 gram/liter. Etienne talar lika passionerat om denna druva:
– Vin på gewurztraminer är komplext, men inte svårt. Det är bara mer smaker, mer information. Det svåra är att inte vinifiera den till en karikatyr.
För att undvika alltför blommig touch föredrar Etienne stockar med ålder.
– Ju äldre de är, desto mer personlighet. Sedan pressar vi druvorna mjukt och länge.
Trots sin stundtals kraftiga parfym tycker Etienne att gewurztraminer är lättare att kombinera med mat än vad riesling är.
– Låt dig inte påverkas av ryktet, gewurztraminer fungerar till så mycket, säger han och börjar rabbla:
– Blåmögelostar som stilton och gorgonzola, kryddstark mat, sötsura rätter, mexikansk mat, curry, desserter och rätter med rökiga inslag. På vintern brukar vi ha gewurztraminer till rökt lax, säger han och smackar med munnen.
Om avslutningsramsan var inövad eller inte ska vi låta vara osagt. Obestridligt är däremot att Etiennes entusiasm över tänkbara kombinationer är en bra början på en krogrunda i Stockholm.

Lena Särnholm, text och foto

Vive la France

Franska viner håller fanan högt. Men allt i trikolorens färger charmar inte. Det står klart efter ”franska vindagen” i Stockholm då två vinmässor bjöd på två olika intryck. Vive la France levererade ren glädje; Grand Hotel var välkrattat och förutsägbart.

Personliga viner med karaktär kontra storproduktion; visserligen välsvarvat, men med slipade kanter. Analogt med yviga gester kontra digital disciplin.
Grande Bouteille, Vin & Natur, Wine Trade och TM Kvalitetsviner vann matchen med sin utvalda uppställning på Vive la France, en härligt brokig provning – en spegel av Frankrike själv, med sin regionala mosaik. Mineralisk sälta, skyhög syra, snustorrt, fruktigt, örtigt, oxidativt, sött och starkt. Och så mousserande, så klart.
Lamandier-Berniers champagner fick tuff konkurrens från Sebastien Brunets pet nat. Den senare med struktur och syra nog för att hålla sin mer kända kusin på avstånd. Men varför jämföra? Champagne är champagne, Loire är av naturen något annat; längre söderut, annan jordmån, andra lägen, andra druvor.

På den stilla vita sidan överraskade ett nytt projekt med Christian Binner vid spakarna. Alsaces ”Mr Naturvin” hjälper odlare i trakten att vinifiera sina druvor i stället för att sälja dem till kooperativet. ”Les Pirouette”, Riesling de Julien, dansade rakt in i hjärtat med en plastik som samtidigt levererade toner av äpple och petroleum, med syra som sammanhållande länk. Så kan det gå när erfarna odlare slår sig ihop med en karl som vet vad han gör. Binner själv har förklarat namnet ”piruett” med att det är ett kul projekt och att vinerna beter sig lite som de vill. 13 månader på fat, inget svavel, ofiltrerat och oklarat. Klart värd sin modesta prislapp.

Domaine Gauby sviker aldrig. Dagens flaska, Vielles Vignes Blanc 2013, var inget undantag. Den märkliga lilla byn Calce med sina prominenta vinmakare – Lubbe, Pithon, Padié, Gauby – har en terroir som ingen annanstans. Mogen frukt, men stringent och levande. I Gaubys vita hittar vi terroirtrogna druvor som grenache blanc, grenache gris, maccabeu och carignan blanc.

Bakom Domaine Bobinet i Saumur döljer sig det lågmälda paret Sébastian Bobinet och den tidigare dansaren Emelie Calves. Sébastian tog över 1,8 hektar av familjens vingårdar 2002, fick hjälp av bland andra Olivier Cousin, och sedan 2011 har han Emelie vid sin sida för att hålla fingrarna i styr. Minimal intervention är vad som gäller på de i dag 6,5 hektaren – här talar terroir och en obefläckad frukt. Deras vita Les Gruches 2015 smyger fram med syra men landar med en klädsam liten smörighet. Ett sobert samarbete människa-natur som skapar förväntningar; Bobinets specialitet är cabernet franc, som de förmår förvandla till en fruktig juice med de karaktäristiskt gröna sticken som pricken över i. Så här ska cabernet franc smaka. Greta Garbo, Les Landes eller Echalier – alla bra på sitt sätt. Och som sagt, varför jämföra? Det är orättvist att ställa äpplen och päron mot varandra. Här handlar det visserligen om en och samma druva, men från olika sluttningar, med olika vinifiering och från olika år.

I Loire hittar vi också Mark Angeli, vars La Lune 2014 har en syra som bara mår bra av den lilla kyssen restsötma för att hålla balansen. Klunkvänligt och komplext.

En bit norr om floden har Renaud Guettier gjort vin under namnet La Grapperie sedan 2004. Han har sex hektar, mestadels stockar med pondus – snittåldern är 70 år. Åldern ger vinerna ett djup och en tyngd i en annars sorglöst lätt kropp. Hans chenin blanc Pressoir St Pierre 2014 tassar fram med återhållsam stenfrukt, medan La Désirée 2011 trampar gasen i botten med mer fokus och stingens. Vin & Natur presenterade också hans röda pineau d’anuis, en druva värd en renässans med sin röda pepprighet och busiga uppenbarelse, svår att klä i ord. Adonis 2014 bjuder syrlig frukt och en rustik jordighet som backar upp och slinker ner.

Stannade på smaklökarna gjorde också Roc d’Anglade 2011 från Languedoc. Inte konstigt med den mixen – majoriteten chenin blanc och lite chardonnay. Oortodox kombination som går på knock. Vilken frukt!

Så här skulle jag kunna hålla på en bra stund till, men ytterligare några producenter bara måste jag kommentera: Les vins de Cabanon (ett annat samarbetsprojekt) var en ny kärlek med frukt i flaskan och ett utropstecken som avslut. Om deras Poudre d’Escampette 2015 (mourvèdre, carignan, grenache noir) var ren energi, var samma årgång av Ezo (syrah, merlot) mjukare, med florala inslag. Nämnas bör också Olivier Horiot, Alice Beaufort, Domaine de la Sénéchalier, Domaine des Ardoisières lätta röda från Savojen, Patrick Baudouins skolbokschenin, Pithon-Pailles två charmörer – seriös sötma respektive en röd törstsläckare, och sist men inte minst en Bordeaux som kör över alla tänkbara fördomar om detta cementerat klassiska distrikt. En osvavlad 100% semillon från Château le Puy.

Josmeyer, Marcel Deiss, Maison Rijckaert, François Villard och Colombo får ursäkta. Men Grand Hotels betydligt större uppställning får se sig slagen med sådär 1-10. Större utbud, ja, men betydligt smalare smakmässigt. Less is more.

 

Lena Särnholm, text & foto

Sverige levererar syra på hög nivå

Svenskt vin som Flyinge vingård, Stora Boråkra, Dåmän Sånana

”Den största utmaningen med att odla vindruvor i Sverige är inte vädret, det är politikerna.” Det säger Staffan Ottosson på Vingården Stora Boråkra, en av ett tiotal svenska vinodlare som presenterade sina personligheter på Grappe i Stockholm i början av juni. 

• Instagram

Vin från kalla klimat är det senaste, där engelskt mousserande är sommeliernas nya gunstling efter tysk reisling. Nästa blickfång kan mycket väl bli vita viner från Sverige. Provningen på Grappe gav en bra bild av var svenskt vin står i dag, och att kvaliteten är genomgående hög. Visst löper en högst närvarande syra som en röd tråd genom alla viner, men detta signum är något som vinmakarna har förstått värdet i. Det är det som gör svenskt vin unikt. Världen har redan tillräckligt mycket tillrättalagd sauvignon blanc och ekad chardonnay. Det är glädjande att man på så kort tid har hittat sin nisch och förstått värdet av att ha något som ingen annan kan få fram.

Svenskt vin och Solaris

Således är det druvan solaris som dominerar. En vitis vinifera anpassad för kalla klimat, framtagen i Freiburg 1975. Det hade säkert varit frestande att plantera en mer känd sort, men fördelen med solaris är att den tål tuffa tag och klarar sig rätt bra på egen hand – läs, kräver mindre besprutning. Solaris och Sverige kan bli ett konkurrenskraftigt par, på samma sätt som Riesling och Tyskland eller Grüner Veltliner och Österrike.

Solaris hinner mogna under den korta säsong vi har här i nord, vilket gör att du trots syran får en mogen frukt och en viss kropp. Det som främst slog mig under provningen var just texturen och tyngden; vinerna var inte alls tunna och snipiga. Majoriteten hade snarare en mjuk munkänsla för att sedan ladda på med accelererande syra som lämnar dig med en torr fräsch finish. Det enda man saknade var något att sätta tänderna i, ostron eller skaldjur med citron – åh, vilket äktenskap!

Flyinge Vingård

Solaris har vissa drag av sauvingon blanc, men är lite mer stram och fokuserad. Ändå var det stor variation på de viner som presenterades. Precis som det ska vara. Vinet är ju ett barn av omständigheterna, av väder och vind, av jordmån och vinmakarens intentioner. Man kan inte annat än bli imponerad av Flyinge Vingårds mod att låta sin ”Pegasus” 2014 jäsa i sju månader på ny fransk ek… Klokt val, visade det sig. Eken känns i näsan, men är inte överväldigande, den backar upp frukten och syran och det är inte utan att tankarna vandrar iväg mot Bourgogne. Snyggt hantverk av vad naturen gett.

Dåmän Sånana

Men allt var inte Solaris. Från Percy Månsson på Dåmän Sånana kommer en förförisk varelse av Suvignier Gris och Muscaris; blommig och med mjuk textur. I en blindprovning hade jag förväxlat den med en gewürztraminer. Härifrån kommer också dagens enda röda, en ståltankjäst blend av bland andra Cabernet Cortis och Regent, där 20% av druvorna är torkade. De torkade druvorna ger just den extra skjuts ett rött vin kan behöva om det inte har fått nosa på fat. De bildar en ryggrad för frukten att hänga fast på. Snyggt gjort.

Summa summarum: Om Sverige har kommit så här långt på så kort tid kan framtiden inte vara annat än ljus. Om det inte vore för det där med politikerna, som inte bara är ett dilemma för Staffan Ottosson utan en rejäl påk i hjulet för alla svenska vinbönder. De lägger ner hela sin själ – och plöjer ner hela plånboken – i att skapa hantverksmässiga viner i minimal skala, men får inte sälja sina alster till nyfikna besökare. Om inte detta är ett handelshinder, då vet jag inte vad som är det.

// Lena Särnholm: text & foto

Läs mer om svenskt vin:

Washington & Oregon vägrar välja sida

Hemsidan skriker ut sitt budskap i svartvita versaler. ”RETHINK WINE.” ”WE ARE ON A MISSION.” Om själva vinerna får man inte veta så mycket. Fast det behövs inte. Man får filosofin förklarad och det räcker; viner mår inte bra av att dissekeras utan ska smakas av, njutas och sättas i sitt sammanhang.

Omero Cellars, en familjeägd vingård i Ribbon Ridge AVA i Willamette Valley i Oregon, lever upp till sina slagord som de staplar på varandra. ”WINMAKING IS BASED ON ART, NOT ON SCIENCE.” Således kan David Moore inte förklara vare sig hur de kom på idén eller varför det kunde bildas flor på den sauvignon blanc som fick ligga till sig i källaren i fyra år. Vinet har klara släktskap med Vin Jaune, men med lite mer framträdande frukt och fyllighet. Det har inte orkat upp till samma nötigt skarpa komplexitet som sin förebild i Europa, men charmen med vin är ju just det – de är en spegel av sin plats och mångfalden är en tillgång. Inget är det andra likt, och det är så det ska vara.

Omero Cellars har varken skygglappar eller en vilja att rätta sig i ledet.

– Om du gillar Vin Jaune och Jura kan jag berätta att vi just har planterat trosseau och savagnin, säger David Moore och ler brett.

Omero Cellars var en udda, men välkommen, fågel vid Oregon & Washington State-provningen på Münchenbryggeriet i Stockholm den 11 mars. Majoriteten höll sig till pinot noir, chardonnay, riesling och pinot gris. Omero hade också den klassiska uppställningen, men deras viner stack ut med en fräck energi och stundtals klädsamt ofiltrerad grumlighet.

Detta nordvästra hörn av USA är en ung vinregion, men den har redan hunnit en bra bit på vägen. Vinerna är generellt välbalanserade, med mogen, ren frukt där syran står för staken i brist på stöttande tanniner. Riesingvinerna drar mot tropiskt frukt och pinot noir karaktäriseras av silkiga tanniner, men utan den burgundiska jordigheten. Men återigen – varför jämföra? Här har vi en helt annan terroir och någon tradition går ännu inte att tala om. Men här finns potential, vinerna berör på ett märkligt sätt. Androgyna, är ett ord som kommer för mig. De har drag av både den nya och den gamla världen, de är svåra att placera med sin djupa elegans. De är både ock och med ett självförtroende att vägra välja sida. Och därmed ytterst intressanta.

// Text och bild: Lena Särnholm

Bourgogne berör

Det finns bara två sätt att förhålla sig till denna klassiska region, omöjlig att undvika för den som har förlorat sig i vinets värld. Antingen fascineras du av mångfalden, komplexiteten – överdådet. Eller också blir du bara frustrerad.

Det som verkar så enkelt till en början, ett långsmalt område väster om floden Saône mitt ute på franska landsbygden med två dominerande druvsorter, visar sig vara totala motsatsen. Marken är en mosaik av kalk och lera i olika kombinationer som alla sätter sin stämpel på vinet. Det är olika lutningar och lägen, en djungel av kloner och ett gytter av små lotter. Lägg därtill att varje vinmakare och odlare har sin fasta filosofi. Det är bara att kapitulera.

Bourgogne är som själva essensen av vin. Det är här som det komplexa samspelet mellan människa, natur och väder får sin mest delikata och tydliga utformning. Varje detalj spelar roll. Vad du väljer att göra och inte göra. Nya fat, gamla eller inga alls. En plötslig hagelskur som slår halva skörden sönder och samman, eller en vecka med brännande sol. Och så dessa underbara druvor. Den egensinniga primadonnan pinot noir som måste smekas medhårs och chardonnay som snällt lyder sin herre. Här och var hittar vi också aligoté, förr sedd som en smaklös partypajare och blev bannlyst, men som kan bli nog så intressant för den som förbarmar sig över denna syrliga kusin. Och vad vore en kir utan aligoté?!

Här finns fortfarande en fransk kung, och hans namn stavas terroir. Fenomenet blir tydligt när en producent radar upp sina viner, alla från samma årgång och skapade enligt hans sinne. Men alla är olika. Någon har lite mer kraft och kropp, en annan dansar fram på frukt och syra.

Granne med min favoritproducent Domain Ballorin & Fils (ja, jag erkänner att jag gillar hans viner för att han är en underbar uppenbarelse – men så är också viner en spegel av sin skapare) i Morey-St-Denis finns Pierre Naigeon, som jag träffade på Bourgognedagen i Stockholm tidigare i år.

– Visst känner jag Gilles Ballorin. Vi brukar ses på caféet då och då, säger Pierre.

Pierre Naigeon bor i grannbyn Gevry Chambertin och har runt 12 hektar. De flesta stockar har mer än 50 år på nacken. Pierre jobbar biodynamiskt sedan 20 år och strävar efter att lägga sig i så lite som möjligt. Naturlig jäst, ingen klarning eller filtrering (de vita kan dock få en lätt filtrering ibland).

Provningen av hans pinot är en resa. Från Marsannay i norr genom Fixin och vidare till Gevry-Chambertin och Chambolle Musigny. Terroiren är tydligt transformerad ner i flaskan. Några viner är energiska och kraftiga, andra mer silkiga. Men gemensamt för dem alla är elegansen och lättheten – även klart märkbar i det enklare Passsetoutgrain, där lite gamay har fått vara med i leken.

Och då har vi ännu inte provat chardonnay. Det blir en annan resa, med syra och mineral vid ratten.

//Text och foto: Lena Särnholm

 

Fruktsam resa i Alsace

Domaine Bott-Geyl i Alsace är biodynamiskt certifierad sedan 2002. Det fanns ingen annan väg att gå, om man som Jean-Christophe Bott brinner för att göra det bästa för naturen när man nu ändå utnyttjar den för egen vinning – läs odlar vin.
– Sedan vi konverterade har vi fått bättre balans i vinerna, en bättre syra, konstaterar Jean-Christophe, som gladeligen delar med sig av både vin och tankar under en heldagsprovning med Divine på AG:s i Stockholm.
Han hade gärna använt häst för att plöja markerna, för att få bättre struktur i jorden. Men allt går inte som planerat. Efter en lång utläggning kommer han till punkt.
– Jag har ingen häst själv, utan skulle ta hjälp utifrån. Men när jag ringde kunde man aldrig vara säker på om han skulle dyka upp i morgon eller om tio dagar. Och det går ju inte. Helt plötsligt är gräset mellan raderna alldeles för högt, och rötterna för långa. Då skulle man behöva ploga riktigt djupt, med risk att förstöra stockarna.
Han suckar lätt.

Fast frågan är hur mycket bättre vinerna skulle kunna bli. Ja, frågar du mig hade han gärna fått låta skalen ligga med några veckor, kanske månader, för att verkligen ta vara på alla aromer i den elegant mogna frukten. En lite mer funky touch på det hela hade inte skadat mitt i all perfektion. Men visst är det bra. Redan instegsvinet, Points Cardinaux med en blandning av fyra pinotsläktingar (blanc, auxerrois, gris och noir) bjuder blommig berusning i näsan, följd av en generös frukt med bibehållen syra. Det så rent, så skarpt, så fokuserat.
Les Éléments 2013 är mer frodig, lite kraftigare men ändå med en tveklös, direkt fruktighet. Vad annat att vänta med gewurztraminer i ensamt majestät. Kompositionen och strukturen gör att du lätt kan glömma vinet i källaren i tio år. Inga problem.

När vi nästan obemärkt glider över åt det rejält söta hållet hänger paletten med i svängarna. Sötman stegras och syran slår följe. Men Jean-Christophe är inte den som lutar sig tillbaka. Han grimaserar lätt åt min positiva respons på Grand Cru Sonnenglanz 2010, en vendange tardive.
– Jag är egentligen inte förtjust i att skörda så sent. Med passerillage riskerar du så mycket. Druvorna kan frysa, de kan ruttna.
Men gör de det inte blir det desto bättre. Här bjuds en komplex akrobatik i både näsa och mun. Det drar åt tropisk frukt, men med hög svansföring. Förödande gott redan nu, men även här kan du med fördel glömma flaskan till nästa decennium.

Bott-Geyl ligger nordväst om Colmar, nära Riquewihr. Familjen Geyl började göra vin här redan i slutet av 1700-talet. I dag består ägorna av 15 hektar, spridda över åtta kommuner. Druvorna är de klassiska i Alsace: pinot-varianterna plus gewurztraminer, muscat, riesling, chasselas – och säkert något annat som blivit kvar från förr. Odling och vinifiering sker med största respekt för naturen och resultatet är druvrena, terroirpräglade viner.
– Vin ska smaka olika från år till år eftersom förutsättningarna skiftar, säger Jean-Christophe Bott.

//Lena Särnholm text och foto