Spansk trio sätter eget avtryck

Pliktskyldigt ställer jag frågan. Svaret är en undrande blick.
– Jag tänker aldrig på att jag är kvinna. Jag gör vin, säger Bàrbara Mesquida Mora, fjärde generationens vinmakare på Mallorca.

Text & foto: Lena Särnholm

Att fokusera på kön har alltid känts förminskande. Därför blev jag lite kluven när några kvinnliga vinmakare gästade Folii i Stockholm härom veckan. Det fanns flera gemensamma nämnare. Alla är från Spanien. Alla odlar ekologiskt (minst) och jobbar minimalistiskt i källaren. Och så är de kvinnor. Jag kände trycket att binda ihop historien med ”kvinnor kan”. Särskilt som de kommer från ett macholand som Spanien. Men jag vill inte se världen på detta endimensionella sätt.
Bàrbara Mesquida Mora hjälpte mig tillbaka på banan med sitt rättframma sätt.
”Jag är vinodlare och jag gör vin.” Basta.

En kvart efter öppning är det redan fullt på vinbaren Folii. Fönstren är immiga, ljudnivån hög.
Jag stormar in med andan i halsen. Trions landsman Alfredo Arribas, arkitekten som skolade om sig till vinbonde, var på Dryck några kvarter bort och fängslade oss alla med sin grenache gris – en druva som beter sig lite som den vill. 2017 sköt syran till månen; 2015 bjöd den in till fredagsmys. Det var inte lätt att bryta upp från smaker som vägrade släppa taget.
På Folii sitter Bàrbara redan vid bardisken med sina kollegor. Vin är beställt, glasen halvtomma. En flaska Mikkeller bekräftar det alla vet – vinmakare föredrar att släcka törsten med andra drycker än det de jobbar med dag ut och dag in.
Bàrbara makar undan jackor och väskor så att jag får plats. Så smattrar hon i gång:
– Jag är hundra procent Mallorca, en sådan där tråkig inföding, säger hon och skrattar högt.

Bàrbara är fjärde generationen som odlar druvor. Hon berättar om sin bakgrund, hur hon studerade språk på annan plats men kände marken kalla och kom tillbaka 22 år ung för att ta itu med det mesta. Hennes pappa gjorde som alla andra, använde bekämpningsmedel och kemikalier för att få en stor skörd.
– Jag ville inte jobba på det sättet, så jag ändrade allt. Det enda jag inte möblerade om var vinstockarna.
Bàrbara säger att hon är den enda på Mallorca som odlar biodynamiskt. Gården ligger på södra delen av ön, på en platå 200 meter över havet med en mosaikliknande jord – kalk, lera och sten om vartannat. Hon märkte en enorm skillnad vid omställningen. Livet kom tillbaka.
– Jag kunde höra fåglarna igen. Se djur. Se en annan grön färg på bladen. Det känns mer naturligt att jobba med naturen i stället för mot den.

I vingården finns både autoktona och internationella sorter. De senare planterade av hennes far för att höja kvalitet och efterfrågan.
– Men jag föredrar de inhemska druvorna. De har längre växtsäsong, mognar långsammare och får större komplexitet. De är anpassade för klimatet. Men våra cabernet och syrah går rätt bra ändå, de har vuxit här i 40 år.
Det är inte bara Bàrbara som brinner för druvor som callet, prensal blanc och giró blanc. Trenden att gå tillbaka till rötterna är tydlig bland öns cirka 80 vinodlare. Det är ju dessa druvor som gör deras vin unikt, och i globaliserad värld är det autentiska attraktivt.
För att få ett ärligt uttryck i flaskan svavlar Bàrbara så lite hon törs, men hon är inte rigid.
– Det kan behövas lite ibland, men har du bra druvor har de ett naturligt skydd. Det gäller bara att göra ett bra jobb i vingården.

Eva Vega Aixalà har en annan historia. Hon jobbar tillsammans med sin far. 2003 bestämde de sig för att bygga upp familjens gamla vingårdar i DO Conca de Barbera, på 900 meters höjd i Tarragona.
– Han var modig, konstaterar Eva med beundran i rösten.
– Pappa hade jobbat inom byggindustrin men tröttnat, så han satsade på det här. Han var 50 då.
Det första de gjorde var att bygga terrasser, det enda alternativet för att kunna arbeta på de branta sluttningarna. I normalfallet kan man få full skörd femte året efter plantering. Eva och hennes far fick vänta tills nu.
– Det är ett tufft klimat här. Samma jord som i Priorat, skiffer och väldigt magert. Otroligt torrt. Plantorna lider ofta av vattenstress så vi måste jobba förebyggande – beskära hårt och göra grön skörd på sommaren. En del plantor är inte starka nog och dör.

I källaren har de en avslappnad attityd. Särskilt när det kommer till det orange vinet. Det är tydligt att Eva inte gillar att prata om vin i termer av färg.
– Orange var ju det vanliga förr, när man lät även de vita druvorna macerera med skalen. Jag letar inte efter den orange färgen. Blir det så, så blir det, säger hon och rycker på axlarna.
Vi har en lång diskussion om hur de gör sitt skalmacererade vin (min personliga favorit i Aixalàs stall). Alla druvor vinifieras för sig – grenache blanc, roussanne och albarino – men hur länge de ligger med skalen varierar. Förra året var det 13 dagar. I år sex.
– Vi tog bort skalen medan det fortfarande jäste, för det började bli torrt och alldeles för tanninrikt.
Om hon fjärmar sig för att prata färg, är hon desto mer intresserad att diskutera vinet som sådant.
– Det är fler och fler som gör skalmacererat här, och det är en bra väg att jobba. Vinet får mer motståndskraft tack vare skalen och mer komplexitet, mer aromer, och druvan visar andra sidor. Dessutom kan du lagra vinet längre än ett traditionellt vitt.
På de tio hektaren odlas en salig blandning. Cabernet sauvignon, syrah, marselan, tempranillo, carinena, garnacha. Samt pinor noir och riesling.
– Det går tack vare att vi har dem i norrläge, förklarar Eva.

Emma

Pinot noir och andra druvor man annars ser mer av norröver växer även hos Can Rafols dels Caus i Garraf i Penedès.
– Vi har mycket kalk här, precis som i Bourgogne, och ett liknande klimat. Med ett undantag – vi har mer sol, säger Alexandra Manovel som har arbetat på Can Rafols dels Caus i tre år.
Visst kan man känna igen druvan i vinet, men att jämföra med andra ligger inte för henne. Förutsättningarna är olika, vilket avspeglar sig i flaskan. Samma sak med deras chenin blanc.
– Du känner igen karaktären av chenin, men så klart uppträder den inte som i Loire. Vi kan inte få samma höga syra.
Att marknaden mer och mer frågar efter autoktona druvor som sumoll och xarel-lo tycker hon bara är bra.
– De klarar klimatet bättre än de druvor man tar in utifrån och de har mer karaktär.

Can Rafols dels Caus ligger tre mil från Barcelona, i en nationalpark. Hit återvände Carlos Esteva 1979. Hans ankomst skakade minst samt om bygden; han restaurerade masian (traditionell katalansk bondgård) och tänkte nytt i vingården. Införde nya sorter och odlingsmetoder. På 90 hektar växer nära 30 varianter, allt ifrån kändisar som merlot och tempranillo till italienska incrocio manzoni och cava-klassikerna xarel-lo och parellada.
– Penedès är känt för cava och vitt. Vi har tre cava men gör mest rött, berättar Alexandra Manovel, som är lite av allt-i-allo.
– Vi är ett litet team så man får rycka in där det behövs. Jag skördar, är med och provar, det är väldigt omväxlande.

Vi lämnar dem där, åt sina egna diskussioner och chansen att få prova viner som inte går att få tag på i Spanien. Upptäckarglädjen lyser om trion.
– Du vet, vi spanjorer är väldigt protektionistiska, vi håller starkt på vårt eget. Det gäller också vinet. Vi dricker mest spanskt, säger Alexandra Manovel innan hon förlorar sig i Foliis breda vinlista.

Folii.se – Naturvin

#canrafolsdelscaus #vegaaixala #mesquidamora #wordsandwines #winedogdryckeshandel #foliialfredoarribas #mallorcawine #spanishwine #penedes #concadebarbera

Levande viner utmanar i Luberon

Provence bleka pooljuice utmanas av ett färgstarkt gäng som lägger pengarna på vinvänliga lokaler i stället för Instagram-anpassad fernissa. Frankrikes nästa naturvinsnäste finns i Luberon, landskapet som Peter Mayle skrev upp till turistattraktion.

Text och foto: Lena Särnholm

Alexandre Dalet föreslår att vi möts vid infarten till Ansouis. Han vet att jag aldrig kommer att hitta på egen hand.
Klockan är sex och den vita pizzabussen är punktligt parkerad på praktisk plats. Det ryker redan ur skorstenen som sticker upp från taket. Lika punktlig är Alexandre, som sladdar in och ber mig följa efter. Vi lämnar asfalt och skumpar ut på grus, slingrar upp längs vinfält och skog. Nej, jag hade aldrig hittat utan att ligga tätt bakom hans skåpbil.
Alexandre Dalet tillhör nästa generations vinmakare i Luberon, ett ungt gäng som föredrar naturens nycker framför trygg teknik. Sedan något år jobbar de tillsammans under namnet Qui l’eût cru (”Vem skulle ha trott”). Ett passande namn, då de flesta vinmakare längs bergskammen norr om Aix-en-Provence jobbar i en traditionell stil och pumpar ut rejäla mängder rosé och rött med bett. Ändå erbjuder klimatet bra förhållanden för den som vill arbeta utan hjälpmedel; Provence är den region i Frankrike med mest ekologisk vinmark – tolv procent av arealen. Generös sol i kombination med uppfriskande vind och svala nätter lockar fram fin frukt utan att druvorna förvandlas till monster med alkohol i blodet.

Qui l’eût cru har ett manifest där ekologisk odling ligger i lä. De går ett steg längre, vilket avspeglas i levande viner, där textur och upplevelse går utanför provningsprotokoll. Det här är viner som inte bedöms efter smak och färg. Det är känslan som räknas.
Alexandre Dalet gjorde sin första årgång 2016. Han hyr in sig i en lada som han delar med en kollega. Men snart ska han flytta och det går inte att ta miste på hans glädje.
– Den här är inte byggd för vin. Det finns ingen isolering. För varmt på sommaren, för kallt på vintern. Förr sade man att vinet ska inte röras på vintern när det är kallt, och det stämmer. Då drar det åt sig mer syre.
Våren är sen i år så Alexandre kan inte dra om vinerna trots att vi är långt inne i mars. Han vill undvika svavel. Det är bara att vänta.
Vi provsmakar ändå, direkt från tank. Jag tycker mig känna en utvecklad frukt med personlighet. Men Alexandre är sin egen värsta kritiker.
– Det här är inte rent, säger han och häller ut det röda på gårdsplanen.
– Lite volatila syror, muttrar han om ett annat.
Men i slutändan blir det bra, det visade vinerna han presenterade på mässan La Remis i Arles helgen före.

I grannbyn, något större Lourmarin med sitt magnifika slott, gör Julien Besson vin hos Domaine de la Cavaliere. Julien var tidigare kock i Nice och gjorde sin första årgång 2017. Gården ägs av ett par från San Francisco. Hästar, höns, getter och olivträd kompletterar bilden av ett naturligt jordbruk, som förstärks ytterligare när vi tittar på marken där Julien ska plantera nytt, syrah och sauvignon blanc.
– De här stigarna har vildsvinen gjort, säger han och pekar på något som mer liknar en preparerad vandringsled. Det är med andra ord inte konstigt att han har flera rader eltråd runt de små ekarna med tryffelmycel.

Julien gör vitt, rött och en mörkare rosé, där de vita utmärker sig. Bourbolenc bidrar med oväntad friskhet, men det är hans 100% grenache blanc som får mig på knä. Den bjuder på den där oväntade kombination av mogen frukt, rondör och fräschör som gör vinerna från södra Frankrike så fascinerande.
Vi provsmakar under en spontan picknick stående vid ett stenbord på gårdsplanen. Paté, comté, korvar och baguette med skorpa som skaver mot gommen får vinerna att visa sitt bästa. Solen och umgänget gör inte upplevelsen sämre.

En halvtimme österut inleds besöket med espresso ur åttakoppars mokabryggare med morgonens opastöriserade getmjölk serverad från syltburk. Så är också Domaine de Cabrery mer än en vinproducent. Gården är ett kollektiv med tio vuxna som tillhör rörelsen Longo Maï, ett opolitiskt nätverk som strävar efter att vara självförsörjande. Totalt finns tio kollektiv, varav fem i Frankrike. I Luberon har de 23 hektar – 9,5 är planterade med vinrankor. De odlar även vete, grönsaker, oliver och frukt, samt har höns och getter. I skogen bakom huset byggs ett kombinerat bageri och mejeri. I buskarna bredvid ligger ett ekfat med vinäger.
Jorden skiljer sig markant från den i Lourmarin och Ansouis. Här är den nästan röd.
– Vi har större inslag av lera, förklarar kvinnan som visar runt.

Läget är gynnsamt. Byggnaderna ligger på en kulle omringad av vinfält. Mikroklimatet gör att de kan odla allt från de klassiska sorterna grenache och syrah till sauvignon blanc, viogner och clairette.
– Men det är stora problem med syrah här. Efter 40 år dör de, förklarar hon.
– Det är inte på grund av någon sjukdom, utan för att de blir svaga. De kloner man planterade förr skulle ge hög avkastning och klarar inte angrepp särskilt bra. Så vi har tagit fram egna skott som vi ska plantera.
Att göra massal selection kostar en slant, och det finns inga bidrag att söka trots att de gör arbetet för att höja kvaliteten. Om de däremot skulle köpa färdiga sticklingar av marknadens önskvärda kloner är priset ett annat…
Cabrerys viner följer stilen hos de andra naturvinsodlarna i området; druvan står på första parkett.
– Vi jobbar mycket med maceration carbonic, annars blir vinerna för koncentrerade. Däremot har vi vår rosé i barrique för att få fram andra smaker än de traditionella.
Det blir inte många bilder härifrån. Att ta upp kameran i deras gemensamma generösa hem känns som ett intrång. Och mycket riktigt, de ber mig snällt att inte plåta inne i vineriet ifall någon kontrollant skulle se resultatet och hitta något att anmärka på. Fransk byråkrati är inte att leka med.

Laurent Therond

Thérond Laurent i Menérbes är ingen ungdom men ett föredöme för nätverket. Han har en synnerligen enkel källare med stengolv under huset han själv byggt av trä med isolering av halm.
– Alla som kommer in säger att värmen är speciell. Mjuk på något sätt, säger han under rundturen.
Thérond gör inte bara vin. Hans druvor blir också den solsötaste juice eller hamnar i fruktkorgen. Jag får med några flaskor rött av grenache, syrah och carignan att prova hemma i Sverige i lugn och ro. Han har lite bråttom i dag. Klockan fem är det möte i den kooperativa butiken som drivs av ekologiska bönder från trakten. Där finns allt: kastanjer, ost, kött, grönsaker, vin och skönhetsprodukter.
– Allt kommer från en radie av 80 kilometer, säger Thérond stolt.

En liten bit bort hittar jag Valentin Létoquart som just byggt klart sitt vineri. Ett stort vitt stenhus mitt på slätten. Inget märkvärdigt, men perfekt för vinifikation och lagring. Valentin har gått den långa vägen, läs lärt sig själv genom andra, och skruvar fram de mest drickbara skönheter man kan tänka sig.
– Låt oss prova ute i solen, säger han och drar undan skjutdörrarna, drar ned sina solglasögon och häller upp sin pet nat ”Ghost bottle”, en blend av fyra druvor med mineralisk frukt.
– Friskheten kommer från terroiren, förklarar han och pekar på det steniga Luberon-berget i bakgrunden.
– Norrläge.
Valentin har mest rött, av carignan, syrah och grenache, och jobbar så naturligt det bara går. Ryktet om hans ambitiösa arbete sprider sig; veckan efter får jag höra att vinbaren Ducksoup i London föll för hans viner. ”He’s a really good guy”, som delägaren Rory McCoy skriver till mig. Ja, det hänger ofta ihop. Sympatiska människor gör avtryck i sina viner.

Sista anhalt är Les Maoù, Aurélie och Vincent Garreta, utanför Gordes. Vi stämmer träff i vingården, där vita blommor dominerar den spirande grönskan mellan krumma rankor.
– Det är någon form av vild senap. De fanns inte alls för tio år sedan, nu växer de överallt, säger Vincent.
Les Maoù har inte bara carignan, cinsault, syrah och grenache. De gör också vin av auban och caladoc.
– Auban var väldigt populär i södra Rhône förr i tiden. Den ger hög avkastning och knoppar sent. Men nu rycker många upp den, berättar Vincent och skakar på huvudet.
Som de flesta sorter kan även auban leverera med rätt skötsel och handlag; den påminner om en mjukare version av carignan. Ända fram till 1990-talet var auban en av Frankrikes 20 mest planterade röda sorter.
Caladoc är ett barn av ampelografen Paul Truel och är en korsning mellan grenache och malbec. Ambitionen var att få en grenache-liknande variant mer motståndskraftig mot coulure. Trots att den ger bra tanniner och aromer är den förbjuden i appellationsviner. Men Vincent känner sin druva.
– Jag har provat att göra ett rött mousserande, avslöjar han och jag har svårt att dölja min besvikelse när den inte finns att prova. Tänk att få testa Luberons motsvarighet till Lambrusco!
Vincent förvarar alla flaskor i en container vid sidan av ladan.
– Det är mycket bättre, för där har jag ett kylsystem.
Vi provar några viner ur tank, lutade mot väderbitna barrique i den skarpa solen, som i Provence lätt pressar upp temperaturen över 20 även i mars. Men vinerna är friska i all sin rikedom, bär tydliga spår av jorden och det lätta handlag som Qui l’eût cru förespråkar. Det är bara en tidsfråga innan världens blickar vänds hit. Inte minst med tanke på att det kommer att bli en kamp om naturvinerna från Loire de kommande åren; frost både 2016 och 2017 slog hårt mot avkastningen. Men det finns andra källor.

Lena Särnholm, text och foto

På besök i Anjous kreativa kretsar

Vita dukar, Riedel-glas och stressade utsända i kostym och stilett. Vinmässan i Montpellier i slutet av januari är en stor kontrast mot den uppsluppna tillställningen i Loire månaden tidigare – där är borden fläckiga av ivrigt upphällt vin och en konstnär har ockuperat ett hörn där hans barn som bäst möblerar upp en liten lekpark.

Välkommen till världen där det vinet är en kreativ uttrycksform och naturen står för spelreglerna.

Det sägs – slentrianmässigt och säljande – att vin görs i vingården. Ofta är det inte sant. Majoriteten av världens vin forceras fram med vinst i blick. Växer det inte som det ska finns medel att ta till, och duger inte det fortsätter idérikedomen i källaren. Det senaste exemplet kommer från Nya Zeeland, där billigare sauvignon blanc-druvor köps från Australien för att pressa priset till brittiska varuhus (källa: Decanter).

I Anjou i västra Loire har det växt fram en annan rörelse. Här bor åtskilliga producenter som är mer bönder än vinmakare. De gör vad vi kallar naturvin, men är medvetna om att epitetet har sina brister. Därför pratar de sällan om det. Desto mer passionerat berättar de om hur de gör, och varför. Här råder total transparens – såväl innehållsförteckning som certifikat är irrelevant. Litar du inte på deras ord är det bara att åka ut nästa dag och knacka dörr. Räkna med att du blir kvar över lunch och inte kan sätta dig bakom ratten på några timmar. Här är vin en del av livet och man lever för vinet.
Mässan heter En Joue Connection och arrangeras i den lilla byn Saint-Lambert-du-Lattay. Här bor kändisar som Pithon-Paillé, Mosse och Herbel – alla för etablerade för att ta plats bakom något av de enkelt uppställda borden. Fem euro i inträde och leken kan börja.

Clément Baraut är ett enda stort leende, omöjlig att gå förbi. Han häller upp en bärnstensfärgad dryck.
– Chenin blanc med nio veckors skalmaceration. Det är andra året jag gör det. Första året blev det vinäger, säger han och inväntar spänt min reaktion. Verbala utlägg ligger inte för honom, det är den spontana känslan han vill åt. Är det gott eller inte?
Clément kommer från Bourgogne, är utbildad ekolog och oeonolog och började göra vin 2009. Han äger bland annat mark i Savennières, ett av Frankrikes främsta vitvinsdistrikt. Med den bakgrunden har han kunskap att göra vad han vill.
Hans petillant naturel av grolleau har mer än en förnimmelse av volatila syror.
– Det var inte riktigt meningen, men en del gillar det.
Grolleau odlas nästan bara här i Loire, har låg alkohol, hög syra och härlig frukt och slutar därför ofta som rosé. Grolleau delar ödet med andra eteriska sorter att höra hemma i en region med mer potent material. I Anjou finns cabernet sauvignon och cabernet franc. Samma olycka gäller aligoté och gamay i Bourgogne, liksom müller-thurgau i Tyskland och cinsault i Languedoc-Roussillon. Men rätt planterad och med omvårdnad kan även dessa karaktärer stråla, dock i en annan stil. Men varför jämföra? En stekhet sommardag längtar du knappast efter en knock på 14 procent.

Tomas Boutin är en annan producent som inte räds naturens utmaningar. Han tröttnade på att alla viner smakade likadant, och tack vare bland andra Xavier Cailleau och Benoit Courault upptäckte han att det är möjligt att göra på ett annat sätt. Han har gjort vin i tio år, och han har kommit långt på kort tid. Hans tidiga söta chenin blanc kunde öppna sig själva när man minst anade det.
– Nu har jag lärt mig att hålla på flaskorna en tid för att försäkra mig om att de inte börjar jäsa igen. Jag använder väldigt lite svavel, så då kan det hända.
Ibland kan det gå åt andra hållet – vinerna jäser ut helt direkt och utvecklas till något annat än tänkt.
Tomas häller upp Extaze 2014, ett vin vars namn var givet.
– Det är en sent skördad chenin som kom upp i över 15 procent, säger han och ser inte helt besviken ut. Vinet har en krämig textur och hjärnan drar paralleller till sherry; det finns oxidativa inslag som fyller upp och kittlar till. Känslan av extas lurar runt hörnan.

Trots att det bara är runt 25 producenter på mässan får smaklökarna åka berg- och dalbana. Här bjuds ovanliga kombinationer och texturer. Vissa viner skapade av tvång då frosten högg ihjäl halva skörden; andra ett resultat av ren skaparglädje. Till de senare hör Julien Flaws. Han har någon hektar och blandar respektlöst chenin blanc med sauvignon blanc. ”Culbuto” har två tredjedelar sauvignon blanc, en tredjedel chenin, i ”Les Cancres” är proportionerna de omvända och resultatet aningen sötare men lika välbalanserat. Och vilt.
Sebastien Fleuret från grannbyn kallar sig microvigneron, med all rätt. Han arbetar som forskare inne i Angers men har byggt ett vineri på baksidan av villan där han mejslar fram små under från sina 2,5 hektar.
En dag lyckas jag hitta infarten och får en rundvandring som är klart på någon minut. Provsmakningen däremot tar sin tid.
I ett hörn står en damejeanne. Sebastiens leende är både spjuveraktigt och stolt.
– Jag hade chenin i en tank, och efter ett tag började det oxidera. Först tänkte jag slänga det, men frågade runt lite om det fanns något jag kunde göra. Jag fick rådet att tappa av det översta och lägga i en damejeanne.
Ingen dum idé. Vinet är oxidativt men lika oklanderligt som en savagnin från Jura. Och precis lika gott till comté som sin ofrivilliga förebild.

Till det yngre gardet hör också Adrien de Mello, inne på sin tredje årgång. Det här är en kommande stjärna vars viner redan är på väg mot kultstatus; hajpen tog fart när det blev känt att Sébastien ”Babass” Dervieux hellre svalde än spottade hans viner.
Adrien hyr in sig på Château de la Genaiserie, ett slott med anor från franska revolutionen, centralt i Anjou med grannar som Babass, Jérôme Saurigny, Pat Desplats och Cédric Garreau.
– Det är fantastiskt att ha dem så nära, de är otroligt hjälpsamma. Jag ringde Babass tidigare i dag för att fråga vad jag ska göra med min chenin-sauvignon blanc som ännu inte har börjat den malolaktiska jäsningen, berättade Adrien när jag hälsade på i somras.
Han pekade på en sexlitersflaska i grönt glas.
– Om det inte kommer i gång fyller jag den med vin och ställer ute i solen, så att malon startar. Sedan häller jag tillbaka det i tanken.

Hans vineri må ligga i en slottsflygel, men här i mörkret kan kontrasten mot exteriören knappast vara större. Utrustningen är ett hopplock av vad han har fått tag i och de glänser inte av puts utan av patina. Som järnkitteln han kokar nässlor i till sina preparat.
– Det finns moderna kokare, men den här kostade bara 50 euro och duger bra.
Frågan är om Adrien hade orkat kämpa på utan hejaropen. Första året förlorade han 80 procent under vårfrosten. Samma sak 2017. Det tvingade honom att åka ner till sin tidigare arbetsgivare i Châteauneuf-du-Pape för att vinifiera syrah. Tyvärr biter inte frosten på räkningar…
Han har 3,5 hektar och arbetar en del mark med Toscane, en 10-årig arbetshäst som han kunde köpa tack vare crowdfunding. Toscane är en comtois, en mycket populär ras bland vinbönder och ett blickfång för betraktaren – de flesta hästar är Marabou-bruna med gräddgul man och svans.
På markerna växer såväl rött som vitt. För de röda – gamay, cabernet franc och cabernet sauvignon – föredrar han maceration carbonique.
– Jag vill ha drickbarhet i mina viner.
Vi provade två viner från 2016 – gamay och cabernet sauvignon. Gamayen hade högre alkohol (13,6%) än cabben (12,5%).
– Som sagt, jag är inte ute efter alkoholen. Aromen är viktigast. Jag skördar när druvorna smakar bra.
Cabernet sauvignon hade knappt kännbara tanniner, mer syrliga svarta vinbär, och en underbar drickbarhet, precis vad Adrien är ute efter.
Hans gamay doftade som en bättre Beaujoulais Villages, packad med frukt, men behöver tid. Alkoholen var ännu lite för markant. Men Adrien visste vad han skulle göra – ingenting. Det är bara att vänta. Vänta, prova, vänta, prova. Tids nog infinner sig balansen.
Är det något en vinmakare måste ha är det is i magen och tålamod. I alla fall om man vill hålla sitt samvete rent.

I Saint-Lambert-du-Lattay börjar klockan närma sig sju, dags att runda av. Besökarna sörplar i sig de sista ostronen som säljs vid entrén, tar en cigg och kånkar iväg med sina flaskor till bilen.
Men alla åker inte hem. Musiken skruvas upp, borden rensas från flaskor och spill och arrangeras till ett enda långt community table. Nu ställs andra flaskor fram. Magnumbuteljer. Några med etikett, andra utan. Det är nu den riktigt roliga provningen börjar, den när vinmakarna testar varandras viner – några som stått i källaren experimentellt längre, andra tonåringar från tank. För maten svarar en erkänd kock från Angers som förberett sig hela dagen. Festen kan börja.

Lena Särnholm, text och bild

Historien i flaskan lyfter vinet

Montpellier. Vinet är bärnstensfärgat och smakar därefter. Men Alexandre Coulange är stolt. Detta var vad naturen gav.
– Det är en blandning av chardonnay 2015 och 2016 och -15 var lite oxidativ. Den tidigare banktjänstemannen Alexandre, som nu lever ut sina lustar i vingården, är ett av många exempel på den kreativitet som berikar vinvärlden.

I månadsskiftet januari-februari kommer världen till Montpellier och Angers. I alla fall sommelierer, vinskribenter och importörer. Millésime Bio och Vins de Loire drar majoriteten, men de mindre mässorna som följer i dess spår lockar allt fler. Det är ju där det händer.
Bara i Montpellier bjuds fyra-fem off-mässor med inrikting på hantverksmässigt framställt vin, inte så sällan skapade av nybyggare som tröttnat på storstad och arbetsdagar framför datorn. Sugna på att göra något riktigt, med sin egen kropp som verktyg, letar de mark för att förverkliga sin dröm. Och då får man nöja sig med vad som bjuds.

Alexandre Coulonge håller till på Domaine Thuronis i västra Languedoc, strax söder om Carcassonne. På gården odlas vin och vete; Alexandre ansvarar för 9,5 hektar med främst Bordeaux-sorter, men också den omvärderade uppstickaren marselan – en korsning mellan cabernet sauvignon och grenache från tidigt 60-tal. Först fick den tummen ner då den inte producerade tillräckligt potent, men några decennier senare när fokus skiftade till kvalitet tog marselan revansch. Ett extra plus är att den tål tuffa duster med mjöldagg.
Alexandre startade med tomma händer och köper in utrustning efter hand. Han ser det inte som något negativt.
– Det tvingar mig att experimentera. Ett år fick jag göra en rosé-pet nat av malbec. Pressen var full och jag hade ingenstans att göra av druvorna.

Den elegant oxiderade chardonnayn med sträva aprikostoner är ett lyckat experiment av nöden framställt. Två klena årgångar i rad – Alexandre såg ingen annan utväg än att blanda.
Hans sauvignon blanc från 2012 har en annan stil. Mer fokuserad, koncentrerad frukt utan störande grönstick.
– Jag föredrar att skörda lite senare, så den håller 14 procent, förklarar Alexandre.
Han vill gärna visa den potential som döljer sig i sauvignon blanc, att den kan leverera så mycket mer än krusbär och kattkiss.
– Jag har provat det mesta – mousserande, sött, skalmacererat. Men botrytis går inte, vi har inte ädelröta här, så jag frågade bland andra Jérômy Saurigny i Loire om råd för att göra något liknande.
Lösningen blev att skörda tidigt för att få bra syra och sedan låta druvorna torka på halmmattor tre-fyra veckor.

Alexandre deltog på Roots 66 som hölls vid ett slott på gångavstånd från centrum. En miljö som gjord för att ge vinerna rättvisa. Några bord bort stod en annan producent som också håller sig utanför boxen; Stephane Rocher från naturvinsparadiset Anjou, vars viner fick en caviste från Berlin att spetsa smaklökarna. Inte konstigt, då Stephanes filosofi är lika tillåtande och frisinnad som atmosfären i den tyska metropolen. Han gör en vit stilla cabernet franc (!) som kittlar med sin säregna profil, och den småsöta Strawberry Fields får alla att drömma sig bort till soliga sommardagar.

Olivier Falleckor från Moulin-à-Vent lirar i samma division. På frågan hur många hektar han har tar han fram sin mobil och bläddrar frenetiskt fram bedagade Citroën 2CV som väntar på en varsam make-over. Han jobbar halvtid i ett garage och har två hektar.
– Drömmen är förstås att utöka, men det ska ju gå ihop sig, säger han, och talar lika passionerat om plåtlådorna som om sitt silkeslena vin.
Men han har rätt. Det är lika intressant att lyssna till historierna som det är att smaka vinerna. Till de mer minnesvärda hör den om gentlemannen Philippe Chatillon från Jura. Han står inklämd i ett hörn på Roots 66. På bordet bakom ligger ett halvt hjul comté – ett intressant fotoobjekt för fler än japanen som trängde sig förbi provsmakarna för att fånga osten i en fördelaktig vinkel.
– Jag är en bonde, konstaterar Philippe, och berättar att de tidigare levererade mjölk till kooperativet som gör just comté.
Så småningom började Philippe intressera sig för filosofi och spirituella frågor. Hustrun var inte lika begeistrad.
– Hon hade lite svårt för min inrikting, så vi skiljdes.
Sedan 2013 brukar Philippe tre hektar och snidar fram personliga viner som knappast faller alla på läppen. Men de som gillar dem gör det desto mer. Hans pinot noir har pikanta stick av volatila syror, på det där kittlande sättet som lägger till en dimension i stället för att dra ifrån.
Allt vitt toppas upp, men har ändå den omisskännliga nötnyansen som är Juras signum.
När han ser att jag går i gång på det som hälls upp kryper han ner under bordet och dyker upp med en flaska macvin av savagnin. Sötma och alkohol som är en dessert i sig.

Unik på ett annat sätt är Sybil Baldassarre i Faugères. Här vid randen av Cevennerna norr om Beziers är jordmånen mager med mestadels skiffer. Nästan allt vin är rött, men 2005 fick även de vita AOP-status. Sybil har tre hektar av den kakan – och inget rött alls.
Innan hon startade La Graine Sauvage tog hon hjälp av den kända agronomen Claude Bourguignon för analysera jorden. När det visade sig att det var bäst att gå mot strömmen litade hon på analys och känsla – resultatet talar för sig själv.
Jag träffade henne på Les Affranchis, en av off-mässorna. Hon skänkte vin av vermentino, rousanne, marsanne och grenache blanc, alla odlade på 450 meters höjd två mil från Medelhavet. Genomgående fräscha och fruktiga, utan att tappa skärpa. Jag kan aldrig sluta att förundras över hur de lyckas mejsla fram så pregnanta och precisa viner under den starka solen. Det här måste vara det yttersta beviset på vad terroir betyder; ett vin är summan av sina omständigheter. Det går inte att enbart se till land, druva, väder eller jordmån. Det är kombinationen – tillsammans med vinmakarens beslut – som gör vinet.
– De här vinerna är från mitt andra år, berättar Sybil och jag kan bara tänka mig hur de smakar nästa gång vi ses.

Timmarna går, dagarna försvinner. Som om det inte är nog med mässorna dagtid – när branschen är på plats vill alla passa på. En kväll bjuder organisationerna för grenache respektive carignan in till gemensam provning. Det blir en helkväll som får många fördomar på skam – och som lämnar tydliga spår som svårligen låter sig borstas bort med Sensodyne. Tänderna värker.
En annan kväll står The Outsiders på schemat. Gruppen är en sammanslutning av vinmakare med annan bakgrund och födelseort. En av dem är svensken Erik Gabrielson som driver Mas Zenitude nordväst om Montpellier. Hans säregna Solstice av lika delar clairette och grenache blanc, biodynamiskt odlad och lagrad på ståltank och gamla fat, var lika bra som alltid. Om inte bättre. Vin strålar som skarpast i sin rätta miljö – en vårljummen natt i januari med havet på armlängs avstånd, i ett rum fyllt med personligheter på två ben och i butelj.

Lena Särnholm, text och foto

Nedan några favoriter som jag återkommer till…

Betraktelser från Bourgogne

”Åh åh… vatten, källaren är full av vatten.” I alla fall under skörden i Bourgogne, hos biodynamiska Gilles Ballorin i Morey-Saint-Denis.
Det är ett under att jag inte utvecklade simhud under mina timmar med racletten.

Vatten är det i särklass viktigaste vid vintillverkning. Det fick jag lära mig hos Gilles Ballorin. Eftersom han inte använder några tillsatser eller rengöringsmedel måste allt vara skinande rent. Hela tiden. Bara den som försökt tvätta en plastlåda med druvor som stått i fransk brittsommarvärme under en hel förmiddag vet varför.
– Du har väl sköljt av den? ropar Gilles när jag kånkar iväg med moroten till en cementtank för att börja pumpa över.
Moroten är ett av alla redskap som är ständigt blöta; det stora aluminiumröret med spetsig topp som ska ner i tanken för att suga upp juice som sedan sprutas tillbaka över hatten. Den jäsande musten behöver syre för att kunna jobba upp sin styrka – hur mycket bestäms dag för dag efter ronden.
Det första som görs efter morgonkaffet är att läsa av temperatur och densitet i varenda fat. Det känns som att ta hand om en skock ömtåliga barn på väg att växa upp. Det får inte gå för fort, inte för sakta. Och alla är de olika. Några börjar växa (läs jäsa) efter bara några dagar. Andra tar det med jämnmod för att efter en dryg vecka helt plötsligt dra i väg som en speedad tonåring som just fyllt moppe.
Det får ta den tid det tar. Här är enzymer och odlad jäst bannlysta.

Detta märkliga år började skörden tidigare i Bourgogne, precis som på så många andra håll i Europa. Men här var kanske inte värmen det största problemet. Lägg till frost och hagel och det blir en mardrömslik mix för en vinbonde. Såvida man inte accepterar att naturen inte går att tämja och i stället fokuserar på att göra det bästa av vad som bjuds. Som Gilles Ballorin.

Efter att ha jobbat med annat inom vinbranschen började han göra eget vin 2005. Han smög i gång med 0,6 hektar. I dag har han drygt fem hektar, spridda på olika platser i norra Bourgogne. Det mesta pinot noir, men också lite gamay, chardonnay, aligoté och några udda kvarlevor som pinot beurot och chardonnay musqué (det lär finnas 34 officiella kloner av chardonnay, som muterar nästan lika frenetiskt som pinot noir; ”The Oxford Companion to Wine”/Jancis Robinson). Gilles äger inte all mark själv utan köper en del druvor. Ett sätt för att överleva.

När jag hälsade på en dryg månad före skörden ekade källaren i brist på fulla fat.
– Jag har förlorat massor på grund av frosten, säger Gilles och pekar på de två enda faten med vitt från 2016. Det är rejäla doningar, dubbelt så stora som vanliga barrique.
– De är från Österrike. Det är de bästa. Eken är flera centimeter tjock, säger han och knackar på något som snarare liknar rejält timmer.

I källaren flyttas allt vin med gravitation och på fälten jobbar han med häst på de lotter som ligger högre upp på sluttningen.
Sedan 2010 sker allt naturligt. Därav den ständiga rengörningen. Minsta druva som glöms på golvet kan börja jäsa och sprida skräck.
Så jag greppar racletten (skrapan) igen, biter ihop när skaftet klibbar fast mot mitt köttsår och svabbar på. Jobbet måste göras.

Några timmar senare stapplar jag ut ur duschen. Händerna liknar russin med tentakler och fötterna är blåa efter manuellt druvtramp.
Rena kläder. Torra kläder. En vinbar i Dijon kräver ändå ett visst mått av civiliserat uppträdande även om de grumliga vinerna serveras vid långbord och väderbitna barrique ute vid vägkorsningen.
Bernard Joinville välkomnar med ett klurigt leende, rufsigt hår och en avslappnad kram. På Ô gré du vin hade det nog gått lika bra att stövla in direkt från sorteringsbordet.
– Vad är ni sugna på?
Bernard känner sina viner bäst, så vi överlämnar oss i hans händer. Och blir inte besvikna. På bordet ställs Arnaud och Malou Greniers sprudlande skapelse La Sortie de Route, en busig chardonnay från Jura lagrad till funkig perfektion i 600 liters gamla fat. Bara 10,5% och en törstsläckare utan dess like. Det är ingen slump att jag återvänder för samma flaska några dagar senare, på väg hem till Sverige när termometern chockar med 27 grader och solen steker.

Den som vill förstå Bourgogne kan läsa på tills ögonen blöder. Men det är först på plats som du verkligen inser hur det ligger till. Att plugga in alla byar – i rätt ordning – climats, clos och producenter är en pedagogisk utmaning. Trampande på en cykel där skyltarna svischar förbi en efter en blir allt helt logiskt. Se där – Clos de Lambrays, precis ovanför Morey-Saint-Denis. Fortsätt sedan lilla vägen ut ur byn, mot Chambolle-Musigny – och där har vi självaste Les Bonnes Mares. Och mellan dessa två – Clos de Tart.
– När du ändå är ute och cyklar måste du åka förbi Vougeot och sedan är det inte långt till La Romanée-Conti, tipsar Gilles Ballorin.
– Men det kan var klurigt att hitta Romanée-Conti, fortsätter han och beskriver detaljerat höger, vänster och så var det ett kors jag skulle hålla utkik efter.

Vyn mot byn Vosne-Romanée liknar ett lapptäcke. Överallt muromgärdade vingårdar. Hur ska jag någonsin hitta Romanée-Conti? Jag trampar på allt mer missmodig. Men så skymtar några vita turistbussar och en flock människor med dragna mobiler. Det är omöjligt att missta sig. Nu är jag framme.
Det är en märklig känsla att stå vid världens dyraste (?) vingård. Den ser inte mycket ut för världen, men muren och den diskreta skylten utsöndrar en pondus och respekt som får dig att stanna upp, kippa efter andan och känna efter. Jo, det är något speciellt med den här platsen. Människomyllret till trots.

Själva skörden då? Med tanke på den höga densiteten och de lågt trimmade vinstockarna befarade jag det värsta – klippkort hos naprapaten vid hemkomst. Men det gick bättre än väntat. Med en frukost i det fria, bestående av Gilles egen fruktbomb till pet-nat, nybakad baguette och en rejäl skiva camembert, klarar du att krypa på huk i timmar.

Lena Särnholm, text och foto

Fotnot: Denna text är mer av en betraktelse då jag var i Bourgogne för att jobba på vingården hos Gilles Ballorin – en av mina absoluta favoriter i Bourgogne; förmågan att skruva fram en aligoté som skåpar ut mången chardonnay säger allt.

 

Grönt vattenhål i Lucifers hetta

Tre månader med 40 graders värme och inte en droppe regn. Grönskan har brännsår och marken vrider sig i sprickor. Men på Castello dei Rampolla strävar vinrankorna mot skyn och druvorna är trinda av juice.

– Jag vet inte hur det går till, men tydligen fungerar det. Titta så grönt det är!
Luca di Napoli drar med handen genom ett bladverk som inte ser ut att lida nämnvärt av hettan, vilken fått det passande namnet Lucifer.
– Jämför med hur det ser ut där, säger han och pekar mot den andra sidan av dalen.
– Det är ju alldeles brunt.

Tillsammans med sin syster Maurizia driver Luca Castello dei Rampolla, en biodynamisk vingård på drygt 40 hektar i Panzano. Precis söder om den lilla staden mitt i Chianti Classico vänder sig sluttningen likt en amfiteater mot söder. Det är inte för inte som detta mikroklimat kallas för Conca d’Oro. Klimatet gör det lätt att odla utan syntetiska steroider.
– Ungefär 80 procent är ekologiska här, men inte många är biodynamiska, säger Luca och ler smått triumfatoriskt. Det krävdes om inte blod och tårar så i alla fall svett och starkt sinne för att övertyga den äldre generationen om att biodynamiskt var framtiden.

Gården har varit i familjen di Napolis ägo sedan 1739, men först 1964 planterades de första vinstockarna. Det var tuffa tider och odlingen var konventionell – olika preparat fick upp produktion och inkomster. Men Luca och Maurizia insåg att detta var ohållbart i längden; växterna tog stryk och marken utarmades. Det blev knappast bättre när de strategiskt byggda terasserna i Conca d’Oro jämnades med marken för att bana väg för traktorer.
– De förstörde allt! Andra länder spränger sina motståndare – italienarna sprängde sig själva.
Luca uttrycker sig drastiskt, men han har sina skäl.
– Terasserna gjorde att jorden höll sig kvar. Sedan de planade ut allt rinner jorden ner i dalen vid kraftiga skyfall.

1994 konverterade Castella dei Rampolla till biodynamisk odling. Nu är gården av de mest respekterade producenterna i området.
Luca gör ingen hemlighet av filosofin.
– Vi satsar på kvalitet. Vi producerar mindre och bättre och då kostar också vinerna mer.
Här är vinet en del av helheten. På marken växer blommor och fruktträd kantar odlingarna. Personalen jobbar färre timmar än vad de får betalt för. Harmonin och lugnet avspeglar sig i såväl atmosfär som viner. Detta måste vara essensen av begreppet balans.
– De enda medel vi använder – förutom de biodynamiska preparaten – är koppar, svavel och propolis.
Inte ens i den enorma poolen hälls några konstigheter. Klor? Nej. Ändå är vattnet glittrande klart, närmast självlysande.
Flow forms, förklarar Luca och knatar bort till ett hörn. Där överlappar fyra kärl varandra; vattnet rinner rytmiskt ner till kärlet under, liksom dansar. Och renar sig självt.
Inte heller detta kan Luca förklara med annat än att idén bakom tekniken kommer från naturen själv – hur floder och vattendrag krumbuktar sig – och att detta går att omvandla i konstruerade anläggningar. Även i vineriet finns flow forms, när vinet ska tappas på flaska.

Castello dei Rampolla gör en handfull viner, majoriteten röda och två vita. Bland de röda finns såväl en förväntad Chianti Classico som den udda fågeln D’Alceo, en blandning av cabernet sauvignon och petit verdot. Familjen di Napoli var en av de första att plantera cabernet sauvignon här, i samråd med sin vinmakare Giacomo Tachis. Men förvänta dig ingen muskulös Supertuscan – detta vin, liksom alla som lämnar den omsorgsfullt skötta gården – är elegant, slankt och terroirtypiskt. Karaktären kan även tillskrivas jordmånen och latituden. Odlingarna ligger på 290 till 380 meter över havet, med stora temperaturskillnader mellan dag och natt.
– Det gör att vi även kan ha lite sauvignon blanc här, säger Luca när jag undrar hur denna druva kan klara klimatet på den gyllene sluttningen.
Här finns också lite gewürztraminer, som tillsammans med chardonnay och sauvignon blanc ingår i den sent skördade Vendemmia Tardiva. Druvorna skördas gradvis från oktober till december, angrips delvis av botrytis, och lagras sedan på ståltank i åtta månader, följt av ett år på flaska.

Det mest fascinerande vinet är tveklöst det andra vita, eller snarare det orangea, Trebianco. Chardonnay, traminer, sauvignon blanc och malvasia jäser med skalen i amfora i ungefär tio dagar och bildar en komplex palett med elegant kraft och den typiska tonen av torkad aprikos. Frukt och tanniner, med skör syra som backar upp. En droppe och smaken exploderar i gommen – och magen skriker efter något att jobba med.
Efter jäsningen lagras Trebianco ett år i amfora (terakottakärl från Impruneta någon mil norrut) och slutligen tre månader på flaska. Sedan 2011 tillsätts inget svavel.
En öppnad flaska från provningen får följa med hem. Vinet mådde uppenbarligen bra av sin skönhetssömn. Tvärt emot skolboken smakar vinet ännu bättre dagen efter – de energiska aromerna har kommit till ro och balansen är fulländad.

Lena Särnholm, text och foto

Vincent Couche klarar balansen

Vincent Couche hämtar två av sina champagner. Flaskorna är halvfulla och saknar etikett.
– De har varit öppna i två månader, säger han, häller upp och låter bubblorna dansa.

Klockan närmar sig sex på eftermiddagen och solen steker fortfarande. Den snörräta gatan genom Buxeuil är öde. Så dyker den diskreta skylten upp, ”Champagne Vincent Couche, cave – cellar”. Vi bromsar in och tar en chansning. Är han hemma så är han.
Vincent öppnar dörren och funderar snabbt:
– Okej, en timma kan jag nog ge er.
För Vincent, som odlar biodynamiskt och är certifierad av Demeter, är vinet och vingården det viktigaste, så besöket börjar där. Luften står stilla i bilen medan vi segar oss uppför backen. Här är förvånansvärt brant, och från toppen ser man mer träd än vinstockar.
– Det är ett bra läge. Inga grannar som sprutar och en omväxlande fauna, det aldrig bra med monokultur.
Vincent har totalt 13 hektar. Tio här i Buxeuil, tre i c. Han medger att det är en utmaning att odla biodynamiskt i Champagne, men för honom finns inget alternativ.
– Det är ju här allt börjar, med jorden och vinrankorna.

 

Ett av de största problem här i södra Champagne, Côte des Bar, är dock varken frost eller hagel. Sorgebarnet stavas esca. Det är svampsjukdom som angriper stockarna och dödar rankan inom några år. Det saknas botemedel sedan det giftiga natriumarsenit förbjöds för ett drygt decennium sedan. Men Vincent har kommit något på spåren. Han pekar på en stock med ett hål i stammen.
– Det är ungefär som att gå till tandläkaren och få ett hål lagat. Man skär helt enkelt bort allt det infekterade.
Det går att se rakt igenom stocken nere vid marken, men upptill frodas lövverket och rankan bär på flera fina klasar som börjar skifta mot blått.
– Vi gjorde ingreppet för tre år sedan och det verkar ju fungera.

Esca

Lite längre bort sitter några märkliga manicker.
– Det är högtalare, säger Vincent och ler när han ser våra stora ögon.
– Men nej, de spelar inte vanlig musik, skrattar han, det är ett experiment som jag är med i för att få en friskare och mer motståndskraftig vingård. Sex minuter varje morgon sänds ett specialdesignat ljud ut. Fast hittills har jag ärligt talat inte märkt någon skillnad.
Att Vincent har ett öppet sinne bekräftas av raden närmast vägen. Den består av 20 stockar, alla av olika sorter. Här finns sauvignon blanc, cabernet franc, merlot, gamay teinturier… Varför? Han vill helt enkelt se hur de växer och trivs, och det är bra för balansen med några utsocknes kamrater till pinot noir och chardonnay. Och så blir det goda bordsdruvor.

Inne i källaren – utgrävd under jord med konstant vinvänlig temperatur – fortsätter innovationerna. Vincent har en ny press där skivorna står på snedden, vilket möjliggör en mjukare pressning än om de är vertikala. Gyropaletten har också en finess.
– Den vibrerar. Eftersom jag bara har bentonitlera i min liqueur de tirage, inga andra medel, är det lite svårt att få ner jästen i halsen. Med vibrationen går det lättare.
Då är själva jäsningen mer traditionell. Bara naturlig jäst och ekfat. Vincent litar på sitt vin och stressar det inte – drar jäsningen ut på tiden (läs år) är det helt okej. Den extra komplexiteten märks i det färdiga vinet, som har en härlig tyngd och textur och ärlig smak av druva och mineralitet. Men det som verkligen lyfter vinet en extra dimension är en snyggt balanserad oxidativ touch. Som dock inte faller alla på läppen…

 

Tillbaka inne i köket börjar provningen med två flaskor som har varit öppna i två månader. Efter det första smakprovet förstår jag Vincents entusiasm. Det ska egentligen inte vara möjligt att kunna njuta en Champagne i augusti som öppnades i juni. Dessutom med både energi och bubblor i behåll. Det är nästan så att vinet är ännu bättre nu – aromerna är mer accentuerade och moussen har lugnat ner sig.
– Jag föredrar att dricka mina viner lite varmare än normalt, upp mot 14 grader, just för att man ska känna vad de verkligen smakar, säger Vincent och hämtar några flaskor till.
Vi går igenom hela kollektionen – Chloé som är hälften pinot noir, hälften chardonnay från en soleratank, utan tillsatt svavel och en dröm att dricka, Sensation, Bulles de Miel, Réserve Intemporelle, Elégance Brut… alla med sin egen personlighet, mer med drag av vin än Champagne.

 

Timmarna går. Den utlovade timmen blir två och när vi närmar oss timme tre tycker Vincent det är dags att gå på det hårdare artilleriet. Han ställer fram två flaskor med grumligt innehåll. Förföriska färger glöder i kvällssolen.
– Jag gör två ratafior. En på pinot, en på chardonnay.
Ratafia är ett starkvin på runt 20 procent där ojäst must blandas med alkohol. Vincents versioner är båda naturbarn. Alkoholen finns där som en ryggrad för frukten att hänga upp sig på. Och så densiteten, tyngden – men något muskelbygge blir det aldrig. Syran gör sitt jobb.
– Balansen, påminner Vincent. Det måste alltid vara balans.
Solen har gått ner när vi lämnar Vincent med några halvöppna flaskor i famnen. Hinner vi inte dricka dem i kväll är det ingen panik – vi vet att de håller i några veckor till.

Lena Särnholm, text och foto

Champagne följer med sin tid

Solerasystem, äggformade foudre och basvin utan tillsatt svavel – det rör på sig i det traditionstyngda Champagne.

Champagne har alltid kört sitt eget race, vilket är möjligt om man är mer av ett varumärke än ett vin. Med sin aura av lyx går det att sätta en saftig prislapp på den bulliga buteljen, trots att skördeuttaget är bland det högsta i Frankrike, marken injicerades med sopor från Paris på 50-talet och rosén oftast en blandning av rött och vitt vin. Kort sagt – här kan man göra som man vill. Konsumenten betalar oavsett.
Men nu verkar något ha hänt. Odlarchampagne är på stark uppgång och fler sneglar mot miljövänliga metoder. Det experimenteras med solera för att få mer komplexitet; andra specialbeställer äggformade foudre för att få vinet att röra sig på egen hand. Fast att detta skulle ha något att göra med ökad konkurrens är det få som medger; ”Champagne är champagne” är standardsvaret när producenterna förklarar hur de ser på att andra mousserande viner blir allt bättre.
– Men visst, i England börjar de göra riktigt fina grejer nu när de använder mer reservvin, och de har ju samma jordmån som vi har, kimmeridge, säger Alexandre Moutard på Moutard-Diligens i Aube, enklaven cirka 15 mil söder om Épernay och Reims.
Kanske är de allra mest innovativa i just Aube, ”kusinen från landet”. Som underdog är det ju alltid roligt att överraska. Slå underifrån.

Aubes historia är dramatisk och ett bra exempel hur intimt förknippad vin är med politik och ekonomi, människans vardag och levebröd. I början av 1900-talet bestämde regeringen att utesluta Aube från Champagne. Motiveringen var att jorden var inte den fina belmnitkritan utan kimmeridgelera och att druvorna främst var de högavkastande arbanne, petit meslier och gamay. Ändå köpte de stora husen mycket druvor härifrån, ett måste för att hålla produktionen uppe.
Men att fråntas möjligheten att kalla sitt vin Champagne skulle bli ett hårt ekonomiskt avbräck, så odlarna i Aube gjorde som de alltid gjort – visade musklerna. Den 11 april 1911 stormade 5.000 odlare från Aube källare i den nordliga delen. Hus brändes ner och flaskor hälldes ut. Plötsligt insåg regeringen hur allvarlig situationen var. Den förklarade området en krigszon och skickade dit 40.000 soldater. Och viktigast av allt – de ändrade lagen så att Aube åter kunde kalla sina viner Champagne.

I dag är ordningen en annan. Det är i Aube det händer. Här finns många mindre odlare, som ser en möjlighet i att nischa sig. Några har till och med vågat sig på att odla biodynamiskt, en sann utmaning i ett område på gränsen till det möjliga att odla vin. Men de blir belönade – skillnaden märks tydligt i glaset. Om det är svårt att känna druvan och platsen bakom maffiga autolytiska inslag i vin från de stora husen, skiner såväl druva som terroir och hantverk igenom i champagner från Vincent Couche och hans vänner. Detta är mousserande mästerverk med karaktär och ursprung. Viner som talar till både kropp och själ.
– Det handlar om balans. Du måste alltid ha balans i vinet. Och bra druvor. Vinet görs ute i vingården, säger Vincent vid köksbordet en sen torsdagskväll. Vincent håller till i Buxuel i Aube och har totalt 13 hektar, allt biodynamiskt.
När jag frågar om det stämmer att jorden i Champagne är en av de mest förgiftade jordbruksmarkerna i Frankrike blir han tyst och svarar sedan diplomatiskt:
– Jag säger inget, det är bäst om jag inte vill få problem.

Och jag säger detsamma. Jag avstår från att nämna följande producent vid namn. Besöket hos ett ”litet stort hus”, med en produktion av 700.000 flaskor om året, fick mig att sätta bubblorna i halsen. Stolt presenterade de sina cuvéer utan tillsatt svavel.
– Men du vet, det är svårt att jobba utan svavel i den här regionen, så vi tillsätter tanniner i stället, säger en av ägarna.
Mitt inre fryser till, men jag spelar med för att få veta mer.
– Tanniner? Varför då?
– Tanniner är också en antioxidant. Vi har kontakt med ett laboratorium som tar fram tanniner. Det är naturligt, det tas från druvornas skal och kärnor, säger han entusiastiskt.
– Men smaken?
– Nej, de ordnar så att du inte känner smaken av tanniner, säger han stolt.
Den ökade efterfrågan på vin utan svavel får vinmakare med muskler att experimentera med andra metoder för att kunna skriva ”innehåller ej tillsatt svavel” på etiketten. Detta är bara ett exempel. Ett annat är den industriellt framtagna jästen som är så stark – läs dödar alla bakterier – att du inte behöver tillsätta svavel. Et voilà! ”Contient pas de soufre ajouté”.

Lena Särnholm, text och foto

Med jorden i fokus – häst i vingården

La Paulée de l’Anjou noir är en hyllning till terroiren, den mosaik av skiffer som är skyldig till komplexiteten i chenin blanc från Anjou.

För sjätte året arrangerades denna avslappnade träff där målet inte bara är att lära deltagarna historien om det lokala vinet – lika viktigt är att umgås och utbyta erfarenheter. Anjous version av La Paulée startade för sex år sedan hemma hos Jo Pithon på Pithon-Paillé. I år var Domaine des Grandes Vignes värd, en relativt stor egendom på 55 hektar som gick över till biodynamiskt 2007.
Dagen startade med en halvmil lång promenad i vingårdarna i Bonnezeaux. Det var tre stopp längs vägen, där experter berättade om vad som gör vinet härifrån så speciellt och vilka metoder som påverkar resultatet. Fabrice Redois, geolog på universitetet i Angers, sammanfattade på ett underhållande sätt hur jordmånen blev till; för miljoner år sedan krockade två kontinentalplattor just här. En våldsam kollision som gav upphov till säregen komplexitet. Marie-Astrid Place hade med sig två bjässar av den utrotningshotade rasen trai poitevin mulassier för att visa hur man arbetar med häst i vingården; slutligen den alltid lika entusiasmerande Mark Angeli som predikade vikten av mångfald. Hans lektion hölls på ett fält där var fjärde rad bestod av fruktträd. Inom parentes kan nämnas att några dagar senare sprang jag på Pat Desplats, som berättade att han har planterat träd som vinrankorna ska klättra på, så som de gjorde i det vilda.

Lagom till lunch när termometern närmade sig 40-strecket var det dags för provning i källaren. Viner från ett 30-tal vinodlare hade dukats fram. Dessa gav en bra bild av hur mångsidig chenin blanc är. Druvan är en spegel av sin terroir och sin herre, utan att tappa ansiktet. Den typiska druvkaraktären hänger alltid med. Därför var den en besvikelse att så många ändå valt att klä på sin terroirist med så mycket ek. Ungefär hälften av vinerna hade en framträdande, övertydlig smak av fat.
Favoriter? Mark Angeli, Pithon-Paillé och Patrick Baudouin är trotjänare som håller formen. Domaine du Closel och Juchepie presterade också enligt förväntningar, även om den senare levererar bäst på den söta sidan. Le Fief Noirs L’Âme De Fond var en positiv överraskning, som trots 15 månader på fat hade fin frukt. Sist men inte minst Loic Mahe och Anthony Robin. Anthonys Domaine du Clos Frémur är fem hektar stor och är så nära ett stadsvineri man kan komma; Angers ligger en knapp kilometer bort. Anthony tillhör det kommande gardet – en kille att hålla under radarn.

Traditionen bjuder att vinmakarna tar med sig egna flaskor till lunchen. Gärna magnum, gärna med lite ålder. Som inbjuden svensk ville inte jag vara sämre. Före avresan beställde jag hem solaris från Stora Boråkra i Blekinge. Smått nervös lät jag bordsgrannarna smaka. Men mina fördomar kom på skam. Såväl monsieur Pithon som Angeli och Baudouin sprack upp i leenden och gav tummen upp. De hade förväntat sig tunn frukt och hög syra, men bjöds i stället en behaglig balans. Bland provarna hördes till och med kommentaren att syran gärna hade fått vara lite högre…
Men att kalla måltiden för lunch är ett understatement. Först vid 19-tiden var bordet rensat, flaskorna tömda och samtalen avrundade. Middag den dagen var inte att tänka på.

Lena Särnholm, text och foto

L’Austral – arvtagarna

Philippe Gourdon var pionjär i Saumur Puy-Notre-Dame. Certifierad biodynamisk 1998 och kraften bakom AOP-godkännandet nio år senare. Bättre mentor kan Pauline Mourrain och Laurent Troubat knappast ha.

Passionerade känns som ett understatement. Pauline och Laurent är dedikerade. De träffades på ingenjörsskolan i Strasbourg, och redan ett år efter examen 2011 kände de att de var på fel väg. Drivna av en dröm om ett annat liv packade de ryggsäckarna och gav sig ut på en resa som skulle ändra deras liv.
– Vi åkte runt i Australien under ett år. Jobbade på lite olika ställen, och när vi kom till ett vineri kände vi att det här var något för oss, berättar Pauline när vi träffas i Le-Puy-Notre-Dame.
Staden har bara 1500 invånare men en imponerande katedral. Mötesplatsen var given.
Snabbt in i var sin bil och knappt fem minuter senare står vi i vingården, ett paradis för en botaniker.
– Här finns över 200 olika växtarter. Vi hade enorm tur som fick ta över detta – vingården har odlats biodynamiskt i över 20 år. Men jag skulle ljuga om jag sade att vi jobbar biodynamiskt. Det tar tid att lära sig, det är en inställning, säger hon ödmjukt.

Sedan hösten 2016 hyr Pauline och Laurent fem hektar av Philippe Gourdon, som tillsammans med Françoise Gordon drev Château Tour Grise, en föregångare på många sätt. Långt innan det blev hippt att satsa på ekologisk odling var de redan biodynamiker och noggranna som få. 20 hektar bantades till åtta – resten hyrdes ut för att de skulle kunna koncentrera sig på de riktigt bra platserna. Till skillnad från många andra plöjde de aldrig under växtsäsongen, detta för att skapa ett rikt djur- och växtliv. Allt de gjorde var att rensa lite runt själva rotstocken.
Philippe hade stor del i att Saumur Puy-Notre-Dame blev en appellation 2007. Den består av 17 kommuner och 48 hektar, enbart rött vin – minst 85% cabernet franc, resten dess avkomma cabernet sauvignon. Jorden är som i de flesta kvalitetsinriktade vinregioner ett lapptäcke – kalk, flinta, krita… Här bidrar konstellationen med sandiga, närmast grusiga, tanniner som ger cabernet franc en mer feminin touch jämfört med släktingarna nordöst kring Bourgueil.
Det märkliga i sammanhanget är att vinerna från Château Tour Grise till slut sågs som atypiska. Så kan det gå när appellationen och de kreativa går åt var sitt håll.

Gourdon gick i pension förra året. Tre konstellationer tog över, varav Pauline och Laurents L’Austral är en. De håller till i Gourdons gamla byggnader och har tillgång till all utrustning och maskiner.
– Men det är alldeles för stort för oss, så vi letar efter något mindre, säger Pauline när vi går längs raden med flera meter höga cementtankar.
Vid entrén står några nyinköpta cementägg.
– Jag älskar vinerna som vi har i dem. De får en fin frukt, en mjukhet.
Pauline klättrar upp på en stege, skruvar av locket och hämtar en deciliter. Ja, vinet har onekligen en struktur som smeker gommen och lyfter fram fruktigheten.

De andra vinerna ligger i en källare, eller snarare grotta – långa utgrävningar i den mjuka tuffstenen som är typisk för regionen. I många odlas champinjoner, men de är också perfekta för att lagra vin.
Vi går ner i ett svart hål, går och går. Jag är glad att Pauline är med – det är becksvart. Till slut stannar hon och tänder några stearinljus. Då ser jag dem, ett dussin barrique där några har ett klädsamt litet lager  mögel. ”Det är bra. Antiseptiskt.”
– Vi har enorm hjälp av Philippe, men det här skiljer oss åt. Han ville inte ha vinerna på fat, jag vet inte varför. Men det vill vi, för att  låta dem andas, men de får inte ta smak av eken, säger Pauline.
Det första ord som kommer för mig är energi. Inte syra eller frukt, utan ren energi. I den långa eftersmaken dansar mineraler fram. Steniga, finkorniga, som sträv sammet. Vinet vibrerar och Pauline ler.
– En japansk importör var här för ett tag sedan och han sade precis samma sak. ”Det här är ju energi!”
Pauline släcker ljuset och vi famlar ut i solskenet. Dags att se vingårdarna.

På andra sidan vägen ligger fältet med chenin blanc. Det är en sorglig syn försommaren 2017.
– Vi förlorade nog 30% efter frosten i april. David (Foubert) som har några rader alldeles intill drabbades inte alls.
Så hårt och hasardakigt slår den till, den lynniga vårfrosten. Ingen går säker.
Bakom källaren ligger fältet med cabernet franc. En frisk vind drar fram genom lövverket och den frodiga grönskan. Det är här som de 200 olika arterna finns.
För att komma till fältet passerar vi en hage med två kor. De liknar en korsning av jersey och rödkulla med stora, avgrundsdjupa ögon och långa ögonfransar.
– Det är Philippes. Han släpper ut dem i vingården ibland, och vi ser efter dem när han inte är här.
2017 är L’Australs första årgång. Vid mitt besök i tidiga juni var bara pet nat klar på flaska. Den vita på chenin blanc är aningen söt med 12 grams restsocker. Cabernet franc håller hälften, cirka fem gram. Båda är utmärka svalt serverade som aperitif.
Senare samma dag testar jag cabernet franc på min franska vän som föredrar torrt och alltid säger vad han tycker. Han sväljer några gånger under tystnad. Efter en stund säger han:
– Jodå, det här var fint. Sötman märks knappt, den balanserar syran och bubblorna, och frukten är inte för jolmig.
En halvtimma senare är flaskan tom.

Lena Särnholm, text och foto