Naturvin – Achillée drar blickarna till Alsace

Naturvin. Det spelar ingen roll om jag är på ett haussat ställe i Paris, sugen på nya smaker och rariteter. Står en flaska med svart etikett och små vita prickar på hyllan – då blir det den. Oavsett innehåll. För Achillée är aldrig fel, alltid en överraskning.

Text: Lena Särnholm

Vinbaren Le Garde Robe ett kvarter från Seine har just fått in en pet nat med denna etikett. Men det är ingen vanlig pet nat. Jag doftar, provar om och om igen och snurrar frenetiskt på glaset med det grumliga grapefruktröda.
– Men… vad är detta? är jag till sist tvungen att fråga.
Barägaren ler bakom glaset han putsar, lägger ner handduken och häller upp lite åt sig själv.
– Det är gjort på körsbär. Inte något för alla, men visst är det häftigt?
Härom veckan på Savant bar i Stockholm stod Achillées sylvaner på svarta tavlan. Men det var ingen vanlig sylvaner. Den här råkade ha fostrats under flor och fick hjärnan att styra in mot Jura snarare än Alsace.

Några dagar senare har nyfikenheten nått sin gräns och jag har Pierre Dietrich i luren, från San Fransisco. Det är Pierre och hans bror Jean som styr Achillée – dock fortfarande med hjälp av föräldrar och släkt. De bor i Scherwiller mellan Colmar och Strasbourg. Bröderna gjorde sin första skörd 2017. Dessförinnan hade pappa Yves Dietrich sålt druvorna till andra att vinifiera.
När Pierre och Jean tog över var gården redan biodynamisk. Pappa Yves blev ekologisk 1999, biodynamisk 2003. I Alsace är miljötänkandet bland det högsta i Frankrike, regionen ligger i toppen sett till ekologiska vingårdar. En bidragande orsak är klimatet. Tack vare de skyddande Vogeserna som reser sig i väst regnar det mindre här än i Marseille, och somrarna kan bjuda på temperaturer på gränsen till det ohemula.

Regionen har också en dramatisk historia som gör att den sticker ut i den franska vinvärlden. Sedan slutet av 1800-talet har Tyskland och Frankrike bollat Alsace mellan sig, vilket har satt avtryck i vingården. Här odlas flera tyska sorter, som riesling och sylvaner, och det har alltid varit kutym att skriva ut druvans namn på etiketten – ett ohyfs på andra ställen där appellationen anses ge information nog. Även detta har sin förklaring i backspegeln.
När Alsace åter blev franskt efter första världskriget började man bry sig mer om kvalitet än kvantitet. Ett sätt att visa vilken sida man valt var att sätta druvans namn på flaskan – att odla riesling var finare än att ha någon av de tyska hybrider som togs fram i kampen mot allt elände som svepte genom Europas vingårdar vid förra sekelskiftet.

Riesling håller ställningarna som en av de mest populära sorterna i Alsace, jämte pinot blanc. Sylvaner däremot rasar i statistiken. På sent 60-tal var drygt 27% av Alsace vingårdar planterade med sylvaner. 2009 var siffran 10,5%.
Min första fråga till Pierre Dietrich blir således – vad var det som hände? Sylvaner hör till de vassaste vinerna i Achillées portfölj. Särskilt den oxiderade som fick mig på knä hos Savant.
– Sylvaner är en fantastisk druva, om du håller uttaget nere. Precis som många andra sorter smakar den ingenting om du pushar den – och det var precis vad de gjorde.
Pierre berättar en historia som får mig att undra om den inte är just en sådan.
– Ett tag skördade de så mycket druvor att det gick att hyra en swimmingpool att ha vinet i. De kunde ta ut 150 hektoliter per hektar, i dag kanske man tar 40.
Pierre och Jean har stor respekt för sylvaner, som kanske främst är förknippad med tyska Franken där den får stram mineralitet och buteljeras i en grön bullig flaska många känner igen.
– En bra sylvaner är som en bra aligoté – den är fantastisk på att uttrycka sin terroir. Faktiskt bättre än pinor noir.
– Tro mig, det är bara en tidsfråga innan sylvaner kommer tillbaka.

Achilée har 18,5 hektar och odlar elva olika druvor. Ja, det är i alla fall vad Pierre får det till när han räknar från minnet på andra sidan av Atlanten. Varje år blir det lite olika cuvéer, men vissa görs alltid.
– Vi har fem olika jordmåner, och det vill vi ska uttryckas i glaset. Sedan är det klart att vi vill förändra oss – ungefär som en restaurang som byter meny då och då.
Ibland är det naturen själv som avgör vad det blir. Som Sylvaner Oxydatif 2017. Det blir ett oväntat möte i glaset. Frukt och syra, men också nötigt och komplext. Har de gjort studiebesök i Jura?
– Musten jäste i öppen tank och det började växa en slöja på ytan. Vi smakade, och det var gott, så vi lät det ligga.

Ännu mer udda är deras petillant naturel på frukt. De gör en på körsbär, en på plommon. Produktionen skiljer sig lite från när de arbetar med druvor.
– Vi låter frukten macerera i tio dagar, och plommonen måste vi trampa sönder. Sedan kommer jäsningen i gång av sig själv.
I framtiden vill de utöka sortimentet med aprikoser. Och oliver. Pierre skrattar:
– Ja, om det blir varmare och varmare kan vi snart odla oliver här i Alsace.
När skrattet lagt sig konstaterar han att det finns en poäng med att kasta skygglapparna.
– Det är aldrig bra att bara ha druvor, monokultur är inte bra för naturen.

Achillées viner har blivit hett villebråd i Europa, men arbetet bakom är tufft. Pierre nämner aldrig ordet ”naturlig” under samtalet, trots att de helt klart kan klassas som sådana. Vissa cuvéer har inget tillsatt svavel, allt sker med så små ingrepp som möjligt, och så var det det där med huset.
Achillée har troligtvis Europas största byggnad av halm. Det hörs på Pierres röst att han är lite trött på att prata om det.
– Halm är jättebra som isolering så huset kräver nästan ingen energi alls.
Trots intresset för det ”passiva” bygget finns inte många bilder på konstruktionen. Ett medvetet val för att undvika alltför mycket uppmärksamet, är min slutsats efter att ha lyssnat till tonfallet.

Två tredjedelar av vinerna säljs i Frankrike, och en gång i månaden åker de till Paris för att leverera. Så gör många av de mindre producenterna. Det har sina fördelar, trots att det tar tid.
– Det är en chans för oss att prova tillsammans med sommelierna och de som ska sälja vårt vin, att testa och få feedback, säger Pierre.
Men på hösten får de hålla sig hemma. På grund av alla olika sorter kan skörden ta 1,5 månad. De börjar med druvorna som ska gå till crémant, som behöver hög syra – riesling, pinot blanc, auxerrois och chardonnay.
– Sist brukar vara pinor noir eller gewurztraminer, de behöver längst tid på sig.
Achillée är en ny fjäder i den naturliga vinhatt som Alsace bär med stolthet. Här finns en stark traditon av att gå sin egen väg, göra personliga viner och lattja loss med vad naturen ger. Gillar du Pierre Frick, Ginglinger, Rietsch, Christian Binner och hans projekt Pirouettes, Christophe Lindenlaub och inte minst Loius Maurer – då är Achillée ditt nästa val.

@sarnholmlena
#starwinelist

Drick historia och framtid i Languedoc-Roussillon

Text och foto: Lena Särnholm

Vinkartan håller på att ritas om. Östeuropa är på allas läppar och Languedoc-Roussillon pumpar ut drickbart som smakar mer.
– Här finns en enorm variationsrikedom, säger Bengt Rydén, som tillsammans med Per och Britt Karlsson just har släppt boken ”Languedoc-Roussilon – Södra Frankrikes viner”.

Languedoc-Roussillon är det nya Loire. Det är här det händer. Tack vare ett skamfilat rykte är marken fortfarande överkomlig, vilket lockar unga och kreativa som hellre gör ett vin de tror på än något som faller appellationssystemet i smaken.
– Det finns ingen annan del av Frankrike som erbjuder denna mångfald, men de spelade bort sitt kapital. De satsade på kvantitet i stället för kvalitet, säger Bengt Rydén, som har bott i området och sett utvecklingen.
Boken är deras andra om Languedoc-Roussillon. Den förra släpptes 2007 och är slutsåld. Britt och Per Karlsson, som bor i Paris, har skrivit flera böcker om franskt vin som har fått internationell uppmärksamhet. När den nya boken lanserades besökte paret Stockholm för att berätta om sin kärlek till regionen:
– Vi upptäckte dessa viner i början på 90-talet. Då trodde ingen fransman på dem, de frågade oss hur vi kunde skriva en bok om Languedoc. I dag säger de inte så, säger Britt.
Hon berättar om kreativiteten, influenserna, om alla unga vinmakare som dels har utbildning, dels har rest och gjort vin i andra delar av världen. I kombination med en makalös terroir erbjuds ett kalejdoskop av smaker och uttryck.
– Här finns allt. Vill du ha jord med mycket skiffer? Hundraåriga stockar? Inga problem. Det här är dessutom ett distrikt utan tyngande traditioner, det finns utrymme för alla typer av producenter.

Om det saknas traditioner finns desto mer historia. Den här delen av Frankrike har alltid varit i skottgluggen; greker, romare, araber – alla har klampat in med varierande grad av förståelse och förstörelse. Men alltid har det odlats vin.
I mitten av 1850-talet började det bli riktigt tufft. Sjukdomar i vingården avlöste varandra, det rådde överproduktion och konkurrens från andra länder. Därtill började många fuska – hälla socker i vinet, späda ut det… fattigdom och frustration växte. 1907 briserade det. Regeringen tvingades skicka trupper till Narbonne för att hejda upploppen. Fem demonstranter sköts ihjäl.

Det är egentligen redan här som kvalitetstänkandet får fotfäste. Samma år som dödsskjutningarna stiftar regeringen nya lagar som ska minska fusket, och 1936 skapas de första appellationerna, det vi känner som dagens AOP-system.
Men överproduktionen råder man inte bot på. Problemet växer och 1978 inför EU planteringsstopp och bidrag för att rycka upp rankor. Effekten i Languedoc-Roussillon låter inte vänta på sig. 1979 fanns 400.000 hektar under vin. I dag återstår hälften, men kvaliteten är desto bättre. Och vi har bara sett början.
– Languedocs historia skrivs inte nu, den fortsätter, slår Britt fast och erkänner att de har tvingats sålla hårt för att få med så många vinbönder som möjligt i boken.
– Vi har med 250 producenter, men det finns så många fler vi skulle vilja nämna, personer som alla har sin historia och som vi skulle vilja lyfta fram. Vi vill visa personen bakom vinet, säger Per.

Författarnas spontana entusiasm träffar mig likt en elstöt. Plötsligt slungas jag tillbaka i tiden. Till 2016. Det är sensommar och södra Frankrike kokar. Solen steker, dag efter dag. Sockerhalten i druvorna skenar och skörden blir exceptionell. Bröderna Amiel i den lilla byn Montblanc utanför Béziers skördar tre veckor non-stop. Söndagssiesta? Glöm det.
– Cabernet sauvignon har 16,5 procent potentiell alkoholhalt, vi måste gå ut igen efter lunch, konstaterar storebror Aymeric efter en lunch när termometern svettas upp till 42 grader.
Det är lätt att förstå fascinationen för Languedoc-Roussillon, regionen som människorna här hellre kallar för sitt gamla namn, Occitanien. Historien är stark och levande. Var och varannan kväll tänder brödernas pappa grillen och proklamerar något på occitanska, iklädd den lokala fotbollsklubbens matchdräkt. Jag glömmer det aldrig. Inte heller vinerna.
Trots hettan bjuder de en svalkande mineralitet i all sin mogna smakrikedom. I Amiels fall beror det inte bara på terroiren; de hör till den växande skara som föredrar att röra vinet så lite som möjligt.

Naturvinsrörelsen är stor i Languedoc och Roussillon. Här finns personligheter som Pierre Rousse, som har några hektar nära Limoux. Han gör inte bara vin. Från den stora ladan nedanför en slänt kommer även cider och destillat.
Pier-Nicolas Massotte utanför Perpignan är en annan favorit. Vilda viner med struktur – Ondine Blanc (grenache blanc, grenache gris och muscat d’Alexandrie) är omöjlig att värja sig emot.

Och så har vi Domaine Le Soula, som finns med i boken. Här bossar Wendy Paillé, som flyttade ner från Pithon-Paillé i Loire. Wendy var tillbaka i Loire i slutet av januari då de stora vinmässorna avlöser varandra i Angers. Hon brinner för sitt nya hem:
– Men vi ska inte bunta ihop dem. Languedoc är en egen region, Roussillon en annan. Det är alldeles för stort för att prata om det som en gemensam region. De är så olika.
Det är bara att titta på historien. Igen. Roussillon gränsar till Spanien och har traditionellt mest gjort söta viner, vin doux naturels, även om de torra har kommit i kapp. Här kryllar det av intressanta producenter – särskilt i den lilla byn Calce som har samlat ett koppel vassa knivar på en märkligt liten yta: Domaine Gauby, Olivier Pithon, Thomas Etibert, Tom Lubbe och Jean-Philippe Padié.
– Vad som är så speciellt här? Terroiren. Jordmånen. Läget, säger Tom Lubbe så klart.

 

Naturligt nyskapande i Anjou (Naturvin)

Cabernet sauvignon i fruktig form, extraherad gamay och ett nyväckt intresse för grolleau gris. Naturvinmässan En Joue Connection i Loire överraskade som väntat.

Text och foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

En Joue Connection är en grupp entusiastiska vinodlare i Anjou. De startade 2011 med ambitionen att presentera autentiska viner till så många som möjligt. Alla odlar minst ekologiskt – enligt svensk definition skulle de etiketteras som ”naturliga” – och gör så lite de mäktar med i källaren. Druvan och årgången ska stråla, inte åtgärderna.
Nätverket är också rent konkret. De delar erfarenhet, material och maskiner. Och inte minst – varje december arrangerar de en festival i Saint-Lambert-du-Lattay, det lilla samhället med storheter som Mosse, Pithon-Paillé (efter försäljningen omdöpt till Domaine Bel Argus) och frifräsaren JC Garnier.

Lördag morgon, klockan tio. Trots att man kan ana att kvällen före inte blev tidig står alla 25 vinodlare bakom sina bord. Här finns också Daniel Colliou, konstnären känd i naturvinskretsar för sina drickglada grisar målade på pensionerade barrique. Nu har han gett sig på The Muppets. Tavlorna med Kermit och kompani som gladeligen sveper i sig en pava på egen hand är en demonstrativ inramning; vinerna i En Joue Connection är inget för poängsättande konnässörer. De här ska drickas. I glatt sällskap. Gärna från magnum.

Det har varit några problematiska år i Anjou. Frost både 2016 och 2017, och så fjolåret med mildew som slog obarmhärtigt mot vissa och smekte andra likt en västanfläkt. Den hasardaktiga tillgången på druvor har pressat fram kreativa lösningar till glädje för konsumenten. Fler än en producent har blandat gröna och blå druvor med utmärkt resultat. Det blir viner med struktur och tanniner, spetsat med frukt och en syra som piggar upp.
Adrien de Mello på Domaine De La Petite Soeur tvingades gå ett steg längre och skörda hos sin tidigare arbetsgivare i södra Frankrike.
– Go Fast är en blend av grenache och cinsault, förklarar han och skänker ett rubinrött vin som lever upp till namnet.
Själv hoppas han slippa göra om experimentet. Go Fast kom till efter han hade förlorat 80 procent i frosten, två år i rad. Men vad göra om man har en familj att försörja?

I samma lätta stil går hans mousserande cabernet sauvignon.
– Jag lät mig inspireras av hur Jérôme Saurigny gör, förklarar Adrien de Mello sin fruktdrivna dryck med sprits och energi. Ett utmärkt exempel på hur mångsidig cabernet sauvignon kan vara om man hoppar ur skaklarna och vågar göra något annat än en Bordeaux-kopia. Druvan delar ödet med bland andra sauvignon blanc att ofta formas i en (förväntad) stil – i den senares fall full fart på en grön, kartig motorväg.
Adrien de Mello hade också med sig årets gamay. Ett skolexempel på druvans sanna jag – lätt och saftigt med syra som motvikt. Annars hörde gamay inte till höjdarna denna gång. Flera hade extraherat lite för mycket och för länge, enligt min smak, vilket inte riktigt klär druvan. I gamay är det frukten som ska framhävas. Precis som i cabernet sauvignon från jordarna just här i Anjou.

Loïc Mahé har elva hektar utspridda runt Savennières, bland annat i La Possionere lite västerut där det inte odlas så mycket vin. Mycket riktigt har hans Le Petit Moulin en annan karaktär. Lite rundare, mer inställsam och med en nästan sötaktig känsla. Här snackar vi drickbarhet deluxe.
Hans L’Echappée Belle kom till av en helt annan anledning. Loïc Mahé ler medan han kämpar ur korken:
– Förra året hade jag frost och fick för lite chenin blanc, men jag kunde köpa pinot gris från Philippe Brand, en vän i Alsace.
Det är en spännande kombination, även om faten fortfarande är väl dominanta. Men det ska bli intressant att prova igen om något år. Här finns alla komponenter och kvaliteter för att utvecklas till något udda att slåss om.

En annan att hålla koll på är Fabrice Chaillou, som bor i Saint-Lambert-du-Lattay med sin fru Pauré och presenterade sin andra årgång. Paret har 1,8 hektar och gör redan en imponerade pet nat på chenin blanc, Dévergondée. När lokalbefolkningen kom på eftermiddagen för att bunkra vin till julhelgen var det svårt att tränga sig fram till deras bord.
Då dök också ett par bekanta ansikten upp, konstnärsparet från Chalonnes som jag lärde känna några månader tidigare. Trots att de bor mitt bland vinrankorna köper de vin på Super U.
– Kan vi inte prova lite tillsammans? Vi vet inte mycket om vin, så det skulle vara roligt, säger hon.
Tvärt emot trenden föredrar de old school, söta viner à la Coteaux du Layon. De provar Hervé Bossé, Damien Bureau och blir kära i Bertin-Delattes Echalier, en chenin med tio grams restsötma.
– Nu kanske det inte blir så tunga kassar från Super U längre, säger de när barnen börjar släpa fötterna alltför långt efter sig och det är dags att åka hem.

Men provningen fortsätter, långt efter utsatt tid. Anthony Robin och Cédric Garreau levererar som förväntat på hög nivå, men jag kan knappt bärga mig tills Cédrics skalmacererade chenin blanc hamnar i flaska. I år hörde han till dem som förskonats från naturens värsta nycker och fick en bra skörd.
– Så jag kunde kosta på mig att experimentera, säger Cédric, som valde tio dagars maceration vid sitt första försök.
Jag provade juicen från tank i september. Där fanns fin frukt, åt det aprikosaktiga hållet, men knappt kännbara tanniner.
– När jag buteljerar? Vet inte. Det får vinet bestämma.

Den som en gång har sett Arnaud Crasniers första skördefordon, en röd liten Renault, kan omöjligt tycka illa om hans alster, hur egensinniga de än må vara. Hans första chenin från 2000 stödköpte jag i lådor härom året, och nu var det dags för nästa njutbara chock, L’Orange sans guigne, en hybrid mellan soleralagring, Coteaux du Layon och vanlig hygglig chenin. Han drar med handen genom håret och ler lite förnärmat.
– Oj. Det är inte lätt att berätta hur det blev till. Jag vet det knappt själv.

arnaud crasnier
Arnaud Crasnier med L’Orange sans Guigne.

Historien börjar 2014. Arnaud ville göra ett sött vin, men det slutade aldrig jäsa.
– Det kom upp i över 17 procent alkohol, och då är det inte lagligt att sälja som Coteaux du Layon. Jag visste inte vad jag skulle göra, så jag lade det i en cementtank så länge.
2015 hände samma sak. Arnaud hällde även det vinet i tanken.
– När det hände för tredje gången 2016 gav jag upp. Jag hade nästan glömt bort vinet, men så provade jag i somras och – oj. Nu hade det helt plötsligt kommit i balans. Det är som att få tre viner i ett – lite sött, lite oxiderat, lite alkohol. Jag buteljerade för en månad sedan. Det blev tusen flaskor.
Hans tidigare lite bistra uppsyn spricker upp i ett stort leende. Den fula ankungen blev om inte en svan, så en egensinnig chenin med en klädsam sötma i syran och smak av sherry. Ofiltrerat ser det ut att innehålla sitt eget lilla universum.
Bara att hala upp plånboken.

Detta var mitt tredje besök på mässan, och eftersmaken blir bara allt mer positiv. Experimentlustan och viljan att huka sig för årgång och tillgång leder till högst individuella viner som speglar både terroir och skapare. Men det slutar inte där. Flera berättade att de vill plantera grolleau gris, en rosa mutation av grolleau som är ovanlig i dag. En av anledningarna sägs vara att kända vinskribenter som Jancis Robinson och Robert M Parker Jr till och med har rekommenderat odlare att rycka upp rankorna. Men i takt med att intresset ökar för sällsynta och lokala sorter är det helt rätt att ympa in den igen. Det är här den trivs, och med rätt attityd blir det karaktärsfulla viner som talar till den som är beredd att lyssna.

”Omöjligt med standard för naturvin”

Kärnvapenindustrin var inget för Éric Texier. Han ville göra vin. På naturens villkor. Nu är han lika känd för sin brokiga bukett från Rhône som för sitt sympatiska synsätt.

Éric Texier är ingenjören från Bordeaux som återvände för att lära sig hur han inte vill göra sitt vin, för att sedan slå sig ner med sin fru i Charnay-en-Beaujolais strax norr om Lyon. Utan bakgrund i vinvärlden insåg han snabbt att köpa egen mark var inte att tänka på. Han fick börja som négociant.
Éric Texier köpte vin från noga utvalda bönder som odlade druvor med hälsan i behåll. Först vid millennieskiftet kunde han komma över en egen plätt, 0,5 halvt bortglömda hektar i Brèzéme i norra Côtes-du-Rhône.
– I dag har jag 11,5 hektar. Mest rött, men en femtedel är vitt – roussanne, marsanne och clairette, säger Éric Texier, som utan att blinka lämnar sin mat att kallna för att förklara för nyfikna svenskar hur han ser på det här med att omvandla druvor till den ljuvligaste av drycker.

Éric Texier sitter med sin importör Dryckesbutiken vid ett hörnbord på Paradiso på Södermalm. Stämningen är mer att likna vid en rockkonsert än en vinbar. Det är tur att jag kommer ensam. Med sällskap hade det varit svårt att få plats vid den redan fulla bardisken. Éric Texier gör sitt jobb med glädje; han låter knappast maten tysta mun. Han är här för att sprida sin mission om ärliga viner. För det här med naturviner är inte helt enkelt, låter han förstå.
– Det är egentligen ett stort missförstånd, utbrister han och gestikulerar milt.
– När det vi kallar naturvin startade fanns två skolor – en traditionell som handlade om att gå tillbaka och göra vin som på 40-talet, en annan var mer av en politisk rörelse som startade i Beaujolais på 80-talet och spreds till Paris.

I dag väljer många naturvin av miljö- och hälsomässiga skäl. Av nyfikenhet. Eller för att det är hippt. Men den här typen av vin kom till av helt andra orsaker. På tidigt 80-tal samarbetade vinbonden Marcel Lapierre med Jules Chauvet, kemist, négociant och själv vinproducent. Målet var att göra viner man inte blev bakfull av. Historien är bekant; en grupp vinodlare i Beaujolais gillade att dricka, men det var inte lika roligt dagen efter när hammaren slog till. Fanns en lösning? Jules Chauvet hjälpte dem på traven, och snart visade det sig att om man minskade på svavel och andra manipulationer mådde man hyfsat även efter några flaskor kvällen före. Dessutom blev vinerna mer öppna och expressiva. Ryktet spred sig till Paris, där allt fler tröttnat på de klassiska smakerna och sökte nya områden. Det fanns också en social aspekt, precis som Éric Texier påpekar. Man ville visa samhörighet med dem som bröt ny mark.

Naturvin

Men vad är egentligen ett naturvin? Det saknar definition och certifiering, vilket retar många. Kort kan man säga att naturvin är ekologiskt eller biodynamiskt odlat, skördas manuellt, produceras med minimal manipulation och ytterst lite svavel.
Éric Texier hör till dem som inte tror på en certifiering.
– Det är inte möjligt att ha en standard för naturvin. Det finns bara en väg att gå – att lita på den som har gjort vinet, säger han och nämner jätteproducenten Gérard Bertrand i Languedoc-Roussillon som exempel.
– Han gör sju miljoner flaskor om året, en del utan svavel. Om det är naturvin är upp till dig att avgöra.
– Men det finns några saker vi kan vara överens om – ett naturvin ska inte göras med några förebyggande åtgärder, det ska vara minst ekologiskt och så ska man följa traditionen, det är bara att kolla hur de gjorde vin för 50 år sedan.
Han medger dock att det kan vara svårt att förklara för konsumenterna.
– Importörerna har ett stort jobb, men det kommer att bli lättare ju mer information som finns.

Éric Texier gör vin från runt tio områden i Rhône, däribland Côte-Rôtie, Condrieau och Châteauneuf-du-Pape. De röda är strukturerade och komplexa med ren frukt och karaktären i behåll. De vita är friska, fruktiga och med stadig stomme. Två som stannar i mitt minne efter besöket på Pariadiso är Chat Fou, en grenache med 15% vita druvor, och en ren roussanne som är södra Frankrike personifierad. Bra syra trots breddgraden, mjuk textur och den mogna, flörtiga frukten. Det är tur att viner med minimal manipulation lämnar lika försynta kroppsliga sviter.

Text och foto: Lena Särnholm

#erictexier #paradiso #dryckesbutiken #naturvin #naturalwine #vinsnaturels #syrah #marsanne #roussanne #clairette

Lindenlaub leker sig fram

– Jag gör inte naturvin. Jag gör Lindenlaub, säger Christophe Lindenlaub, vinbonden från Alsace som litar på att naturen gör sitt jobb.

Text och foto: Lena Särnholm

Lindenlaubs inställning är logisk. Han har sina rötter i en region som behandlats likt en slagpåse genom historien. Ibland franskt befäl, ibland tyskt. Sicksackandet har satt sina spår i fälten. Här växer riesling och sylvaner, muscat och auxerrois. Lindenlaub börjar rabbla. Jo, det är nog åtta sorter han har. Mest vitt, och kanske tio procent pinot noir på sin tolv hektar stora domän.
– Pinot noir är den enda rödvinsdruvan i Alsace. Jag gör två versioner, en på stål, en på fat.

Christophe har vinet i blodet. Hans familj har arbetat i Dorlisheim strax väster om Strasbourg sedan 1759. Jordbruket har alltid varit blandat. Boskap och grisar, grödor och vin.
– Pappa var först med att buteljera vinet hemma på gården, berättar Christophe.
När det blev Christophes tur i successionsordningen var vägvalet givet – fokusera på vinet och kasta ut kemikalier och tillsatser. Men det var inte helt lätt att behålla husfriden. Christophe ställer ifrån sig glaset med grumlig pet nat på pinot gris. Han skrattar lätt:
– Du kan ju tänka dig. Pappa ville ha kvantitet. Nu blev det bra mycket mindre skörd. Dessutom tyckte han inte att vinet var rent, det var lite grumligt eftersom jag inte filtrerar.
Christophe är en fena på att förklara med metaforer så att det mest intrikata blir glasklart. Han drar sin första parallell:
– Tänk på människor, om man äter en massa citroner på hösten minskar risken för att bli sjuk under vintern. Och hamnar du väl på sjukhus tar det lång tid att få tillbaka styrkan. Det är samma sak med vinet. Det gäller att jobba förebyggande.

 

2009 började konverteringen till ekologiskt. 2012 fick han certifieringen. Christophe har dubbla känslor för symbolerna som pryder hans konstnärligt målade etiketter.
– Certifiering är bra för konsumenterna. Om någon frågar hur jag jobbar kan jag visa det. Bevisa att jag talar sanning. Däremot är det inget för mig – jag odlar ekologiskt för att jag vill ha hög kvalitet, inte för att få en certifiering.

Så hamnar vi oundvikligen där i alla fall. I diskussionen om naturvin. Det står snabbt klart att Christophe är rätt trött på frågan – för är det någon som kan klassas som naturvinsbonde är det han. Inget mixtrande varken på fält eller i källare. Inget tillsatt svavel. Ingen köpjäst. Ändå värjer han sig för begreppet.
– Allt handlar om att odla bra druvor. Har du stark, fin frukt klarar den sig utan käpp. Jämför med när du lagar mat – om du har bra ingredienser behöver du inte hålla på att salta och peppra.
Däremot kan han förstå att folk gärna vill ha en certifiering att luta sig mot. Hur ska man annars veta att det är ett ”naturvin” om producentens flotta förklaringar inte går att kontrollera?
– En certifiering för naturvin kan vara bra för att veta vad som är vad, slår han fast till slut.

Alsace har ett bra klimat för vinodling. Vogeserna skyddar från Atlantvindar och i öst ringlar Rhen. Solen slösar med sina strålar. Det är ingen slump att regionen ligger tvåa på listan över mest ekologisk vinareal i Frankrike, efter Provence.
Här finns också en kultur av att göra vin med så liten påverkan som möjligt. Pierre Frick, Kreydenweiss, Marcel Deiss… Jag har sett det för många gånger för att tro att det är en slump, men de som gör naturvin har ofta ett öppet och generöst sinne. Man delar med sig av kunskap och erfarenheter. Christophe nickar instämmande:
– Det gör att det är många unga i Alsace som gör den här typen av vin. De är nyfikna, öppna och vill framför allt göra bra, ärliga viner.
Christophe tippar att det är 40–50 producenter som gör naturvin i Alsace.
Då är det värre med öppenheten bland sommeliererna.
– De som har gått den klassiska skolan gillar inte de här vinerna, för de passar inte i deras mallar. Låt mig sammanfatta så här – ”don’t disturb the classics”, säger Christophe och skrattar en bra stund.

 

Plötsligt börjar han trumma med fingrarna på bardisken. Han behöver knappast påpeka att han måste ta en rökpaus. Men innan han går ut i kylan levereras en utläggning om att man inte alls förvirrar sin palett av rökning. Tvärtom. Det är något med nikotinet som tvärtom kan skärpa dina sinnen. Jag förlorar hans resonemang i ett passionerat försvarstal, i ivern kryddad med elsassiska.

Tillbaka på barstolen har han inte bara en ny bouquet, nog har han också fått en energiboost.
Det dags att snacka vin.
– Vi börjar väl med mousserande. Det här är min första pet nat, en pinot gris från 2016. Druvorna hade exotiska toner så jag tänkte att det kunde bli bra med bubblor.
Han skrattar medan han häller upp.
– It’s a dangerous wine.
Vinet, Avant l’heure, har en touch av ananas och mjuk mousse. Farligt? Jag tittar på baksidesetiketten och sedan på mitt tomma glas. 14 procent alkohol. Aha.
Om det blir en pet nat i år vet han inte. Han har inte pratat färdigt med sitt vin. För det är så han gör – smakar, lyssnar, tänker.
Christophe dunkar ena handen mot bröstet.
– Vinet ska ha en själ. Varje år är olika, så vinerna blir olika. Ska bli olika.

Vad som däremot är säkert är att det blir orange viner, eller skalmacererade som han föredrar att kalla dem. I Alsace finns ingen tradition av att låte de vita druvorna ligga med skalen. Christophe gjorde sitt första 2016 med gewürztraminer.
– Varför just gewürztraminer? Varför inte?
Tvärtemot vad man kanske kan tro mår aromatiska vita druvor bara bra av skalkontakt. Det kryddiga, blommiga dämpas av tanninerna. Vinet får mer tyngd och balans.
Förra året blev det två orange viner. Auxerrois och riesling, båda med ungefär 2,5 veckas skalkontakt. Jag börjar se ett mönster i vår konversation. Christophe är hela tiden på hugget, kontrar gärna med en motfråga.
– Hur jag vet när jag ska ta bort skalen? Hur vet man det?
Han njuter helt klart av att inte ha full kontroll, av att låta det bli som det blir. Sällan har jag mött en vinbonde med så avslappnad attityd till sin filosofi. Och han behöver inte oroa sig. Christophe är begåvad med absolut gehör för druvans märkliga kemi; alla viner får en tydlig personlighet som lämnar avtryck. Själv kallar han det för själ. Christophe gör viner med svingande soul.
Så samlar han sig för att ändå försöka förklara. Han tar åter hjälp av köksregionerna.
– Det är som att laga mat. Du går på känsla. Du smakar av och känner när det är klart. Jag gör samma sak.

Hittills är det tre druvor han har låtit ligga med skalen. Gewürztraminer, auxerrois och riesling.
– Gewürztraminer för att det blir intressant med maceration. Normalt gör man söta viner av den här, det är svårt att göra ett bra klassiskt vin.
Auxerrois har han helt klart en svag sida för. Detta är ingen märkvärdig druva. Den är släkt med pinot-familjen och i Alsace blandas den ofta i viner som betecknas pinot blanc.
– Den är inte särskilt aromatisk och jag ville ta mig an den med en annan filosofi. Normalt blir det ganska feta viner, men med tanninerna kommer en annan sida fram.
I riesling är utmaningen den stora frestelsen.
– Det är svårt att göra bra macererade viner av riesling, för den har ett hårt skal och ganska bittra tanniner. Det är en utmaning att få till balansen.
I år blir det två orange viner, riesling och auxerrois, båda med två-tre veckors maceration.
– Jag fick kanske ingen större kvantitet, men bra kvalitet. När du låter skalen ligga med är det viktigt att det är druvor i fin kondition, inget mögel. Alla aromer koncentreras.

Om det är blodsbanden eller hans sprudlande energi som får honom se allt från den positiva sidan ska vi låta vara osagt. Men helt klart känner Christophe Lindenlaub en trygghet i det han gör.
– Vi har mycket bra terroir här. Lerjord och kalk med sandsten i botten. Än så länge är klimatförändringarna inget som märks i någon större omfattning. Och varje år är olika, ibland är det värmebölja, ibland frost eller hagel. Man kan inte gå och oroa sig hela tiden. Det är som när du kör bil – du kan inte sitta och tänka på vad som kan hända, vad du kan krocka med.

Beaujolais seriösa ansikte

Årets Beaujolais Nouveau är över – hög tid att upptäcka det genuina Beaujolais. En av de starkaste ambassadörerna för regionens vuxna viner är Jean-Paul Brun, minimalist och purist med känsla för terroir.

Text & foto: Lena Särnholm

Jean-Paul Brun bor i Charnay några mil norr om Lyon. Han har drygt 40 hektar utspridda i Beaujolais; från söder upp till cru-byarna Morgon, Moulin-à-Vent och Saint-Amor. Det mesta är gamay, men han har också pinot noir och en tredjedel chardonnay. Samt en gnutta roussanne, bara för att.
– Jag vill visa på potentialen i vår terroir, att det går att göra strukturerade, lagringsdugliga viner. I södra Beaujolais har vi mycket kalksten, så där trivs både chardonnay och pinot noir.

Jean-Paul tog över Domaine des Terres Dorées från sin pappa 1977. Det dröjde inte länge förrän han satte sin egen prägel på arbetet. Han ville gå sin egen väg, följa sina smaklökar.
– Beaujolais är känt för macération carbonique, lätta fruktiga viner. Sådana gjorde jag också i början. Men det är svårt att bevara terroirkänslan då, så jag började med mer burgundisk vinifikation. Sorteringsbord, avstjälkning, fyra till sex veckors maceration och pigeage.
Jean-Paul är en stark anhängare av naturlig jäst. Alla hans viner jäser av egen kraft.
– Det är jästen som ger typiciteten från terroiren, och det måste få ta tid. Mina viner tar kanske två månader på sig, och vi ser till att hålla låg temperatur för att behålla aromerna. 2018 jäser fortfarande, det blir nog klart i december.
Vinerna genomgår sedan malolaktisk jäsning för att få ett rundare uttryck.
– Men det förutsätter att du har en bra syra från början, understryker han innan vi provar Beaujolais Blanc 2017.
Vinet har fin frukt och mjuk struktur, och syran biter ifrån precis lagom för att behålla nerven. Komplext i all sin drinkvänlighet.

Jean-Paul Brun är inte den enda som har insett charmen med vita druvor här, även om 19.800 hektar av Beaujolais totala vinareal på 20.000 hektar fortfarande är rött. Han påminner om att kalkdominansen är det som ger energi i såväl Chablis och Champagne som Sancerre.
– Sedan några år är det fler och fler som börjar odla chardonnay här i söder, både för stilla vin och för crémant.
Även Jean-Paul gör ett mousserande vin. Det heter Crémant de Bourgogne eftersom det inte finns någon appellation för crémant i Beaujolais.
– För crémanten skördar vi tidigt för att få en bra balans i slutändan. I år började vi den 20 augusti. Det här är en extra brut med fem gram dosage.

Alla hans vita viner ligger på fällningen och får bâtonnage för mer extrakt och struktur. Det gör att han bara behöver en minimal dos med svavel – för lite, det vill han gärna ha i för att vara säker på att flaskorna håller formen världen över. Men det är allt han gör vid vinet.
– Jag vill respektera vinet och de olika årgångarna. Med modern, industriell vinmakning kan du göra samma vin överallt i dag. Jag vill bevara årgången, terroiren, uttrycket. Varje årgång har sin personlighet och som vinmakare är det vårt jobb – och skyldighet – att bevara det.
– Om du börjar korrigera och till exempel ha i socker, kanske du sedan måste justera syran…

Tre hektar är planterade med pinot noir. Jean-Paul valde själv ut plantorna genom selection massale.
– Jag planterade med hög densitet som i Bourgogne, 8000 plantor per hektar, och beskär med cordon för att få ett lågt uttag. Det blir cirka 30 hektoliter per år. Jag vinifierar på samma sätt som med gamay, det blir viner med bra komplexitet tack vare jorden. Kalken ger rena viner.
Hans pinot noir lagras delvis på fat, till skillnad från gamay.
– Gamay gillar inte ek, konstaterar Jean-Paul krasst och kompromisslöst.
– Har du stora fat kan det fungera, men med barrique stänger sig vinet. Gamay är visserligen kusin med pinot noir, men de behöver olika vinifikation.
Således har källaren i Charnay mest ståltankar och cementfat.

Hur ser du på framtiden för Beaujolais?
– Sedan 2009 började cru-vinerna dra till sig intresse. Nu kommer investerare från både Bourgogne och Rhône, som Chapoutier. Jadot har varit här i 20 år. Det är bra, det blir olika stilar och intressantare viner. Vi blir mer respekterade av omvärlden.

Och Beaujolais Nouveau, är det på väg upp eller ner?
– I Frankrike har konsumtionen gått ner de senaste tio åren, men nu är det stabilt. Fast i Paris går det bra, folk gillar ett lättsamt, festligt vin att samlas kring. Kvaliteten har också blivit bättre.
– För oss producenter är det bara bra, det gör att vi kan fokusera på kvalitativ försäljning, på cru-vinerna. Det är bara en fråga om tid innan folk inser att det görs strukturerade viner även här.

Jean-Paul påminner om prisläget på 50-talet. Då kostade en Moulin-à-Vent lika mycket som en Bordeaux eller Châteauneuf-du-Pape.
– Det kan bli så igen. Det handlar bara om att folk får prova.
Här är dock den svenska marknaden lite speciell. Beaujolais har blivit populärt på senare tid tack vare några producenter som har nått närmast kultstatus. July Balagny är ett till exempel som säljer på namnet snarare än på någon cru.
De tio cru-byarna ligger alla i norr och har huvudsakligen granitjord – perfekt för gamay. Från norr till söder är de: Saint-Amour, Juliénas, Chénas, Moulin-à-Vent, Fleurie, Chiroubles, Morgon, Régniè, Côte de Brouilly och Brouilly.

Mildew slog slumpmässigt i Anjou

I fjol var det frosten. Precis som året innan. Den här säsongen satte mildew käppar i vingården. Men inte överallt, och inte för alla. Årets skörd i Anjou ser trots allt ut att bli bra. Riktigt bra.

Text och foto: Lena Särnholm

Cédric Garreau sätter sig på huk och öppnar kranen. Ut rinner en aprikosfärgad vätska. Tät och grumlig. Han häller upp i två glas, räcker mig det ena.
– Jag vet inte riktigt, säger han efter att ha rullat runt juicen i munnen.
– Jag har aldrig gjort orange vin så jag vet inte hur det ska smaka. Vi får se. Någon gång ska ju vara den första.
Cédric bor i Chanzeaux, sydväst om Angers. Han har några hektar utspridda i området och gör en gudomlig chenin blanc som han döpt till Lunatic. De senaste åren blev det inte mycket – frosten svepte fram likt en Mårran med lie. I år hade han bättre tur. Det fuktiga och varma vädret var en fin grogrund för mildew, men Cédrics chenin klarade sig bra. Han fick så mycket druvor att han kunde tillåta sig detta experiment.
– Blir det inte okej så får jag väl prova igen.
Chenin blanc kunde skördas ungefär vid planerad tid. Då var det värre med de blå sorterna, cabernet franc och cabernet sauvignon. Värmen gjorde att mognaden stannade av, och när solen fortsatte in i september valde han att vänta någon vecka för att få rätt harmoni på aromerna.

Det är knappt ljust när vi kindpussas på gårdsplanen. Vi hoppar in i skåpbilen och skumpar i väg. Tio minuter senare står vi i vingården. Cédrics föräldrar är redan där med sin fyrhjuling och det lilla släpet. Vi tar våra sekatörer och börjar jakten – chenin blanc kan vara lurig att skörda. Den klättrar och krumbuktar, ibland med två klasar per stjälk. Man får brotta sig in bland grenarna, bända och vända. Med klasen väl i hand börjar nästa jakt. Den på mögliga druvor. Klasen kan se fin ut, men tittar man noga kan det gömma sig en mindre trevlig uppsyn på andra sidan. Det fula krafsas bort och söt juice rinner längs handen, in under tröjan. Snart blir det svårt att riva bort löv för att hitta druvorna. Bladen klibbar fast på fingrarna.
Frågan är vad som är bäst med frukostpausen – kaffe eller handtvätt i iskallt vatten?
Framåt elvasnåret börjar solen bli mer het än varm, trots att halva september har passerat. När kyrkklockan sedan ringer tolv sveper en ljudlös suck genom skördegänget – snart lunch. Vi vet vad som väntar. Dukat bord i Cèdrics trädgård, med grumligt gott i glaset.

Står vita druvor på programmet blir det långa dagar. Så fort druvorna har kommit till källaren ska de pressas. Och vill man ha en sortspecifik must med terroiren intakt är det mjuka tag som gäller. Det tar timmar. Därefter ska det göras rent, och spåren efter söta druvor är inget som bara sopas under mattan. Klockan passerar lätt midnatt innan allt är klart och snart ska ringa igen.
Hos Damien Bureau några kilometer bort tar pressningen ännu längre tid än hos Cèdric. Damien kör old style, med korgpressar. Han har tre stycken. När varje press är fylld till brädden läggs rejäla ekstockar på och sedan gäller det att hålla koncentrationen; musten rinner ner i en bytta som måste tömmas med jämna mellanrum. Det går inte att lämna tillställningen för en minut.
– Tja, klockan blev väl halv tre innan jag var färdig, säger Damien morgonen efter att vi har skördat hans chenin blanc.

Liksom Cèdric har Damien bara ett par hektar, så för att få ett bra flyt för både vinbönder och arbetare delar Cédric och Damien på ett skördeteam. Varje dag snackar de ihop sig och bestämmer vem som ska skörda. Allt hänger på mognaden. Det är en delikat balansgång när druvorna är så sockerrika – ska man vänta ytterligare en dag eller ta dem nu? Vad säger väderprognosen? Om jag väntar för att få mer aromer, blir den potentiella alkoholhalten för hög? Och vad händer med syran? Hmmm.
Även Damien var relativt förskonad från mildew i år. Faktum är att han fick så mycket druvor att han inte kunde ta hand om allt själv. Eftersom naturvinsvärlden mer handlar om en gemenskap och attityd än hårdfasta principer lät han goda vänner komma och skörda. En dag kom en kille ända från Auvergne, 4,5 timme bort, för att skörda hans druvor.

Damiens passion går inte att ta miste på. Han pratar inte så mycket om vad han gör, hur och varför. Han bara gör. Eller rättare sagt – det blir som det blir. Naturen bestämmer.
– Jag vill så gärna göra ett torrt chenin, men av någon anledning jäser det inte ut helt i min källare, säger Damien och ser sig om i den stora ladan med högt i tak.
Resultatet blir en pétillant naturel som vi häller i oss till aperitif varje lunch. Den lilla restsötman är en utmärkt partner till chenin blancs uttalade syra – lägg namnet Saperlipopet på minnet om du är sugen på något läskande.

Damien har också pineau d’aunis, druvan som nästan uteslutande odlas i Anjou och Touraine. Den är både elegant och rustik, med en blommig ton i sin pepprighet. Tankarna vandrar mot gamay, cabernet franc och pinot noir – om du nödvändigtvis måste jämföra. Tack vare sin härkomst går den också under namnet chenin noir.
Damiens version La Poivrote lyfter fram kryddigheten och kommer ofta med lite sprits. Rött vin med energi!

Trots ett intensivt schema med skörd varje dag hinner jag förbi Arnaud Crasnier. Han bor på andra sidan motorvägen från Cèdric sett, så jag gör visit på hemvägen i svettiga och druvdränkta jeans. Arnaud håller på att buteljera trots att det är mitt i skörden.
– Jag är så illa tvungen, säger han och nickar mot maskinen som drivs med handkraft.
– Jag beställde korkar i god tid, men leveransen var försenad och kom inte förrän nu.

Arnaud

Sist jag träffade Arnaud lovade jag att komma tillbaka för att köpa en låda av hans första årgång, 2010. Han har fortfarande kvar en omotiverat stor trave sauvignon blanc som aldrig genomgick någon malolaktiskt jäsning och dessutom fick lite volatila syror.
– Jag vet inte vem jag ska sälja det till, säger han lite bekymrat och frågar sedan om jag minns vad det kostade.
50 euro fattigare men sex flaskor rikare går vi mot bilen för att säga adjö. Liksom sist beklagar sig Arnaud över att det inte är mer städat ut på gården. Men när ska han hinna?
Borta i ena hörnet, stadigt parkerad i högt gräs, står en röd, solblekt Renault. Den påminner mig om min första bil, en röd Volvo 340. För Arnaud kommer också minnena tillbaka.
– Den använde jag vid min första skörd. Det var inte stora plastboxar jag kunde få in i den.
Säga vad man vill om den obskyrt höga syran i hans 2010:a, men den som hälsat på hos denna jordnära vinbonde kan omöjligt rata vinet. Det smakar lika envist som han själv. Så som vin ska smaka – en spegel av sin årgång och sin skapare.

Lena Särnholm, text och foto

Fransk oas med muntlig vinlista

Rutiga dukar, Charles Aznavour på samtalsvänlig volym och menyn på en griffeltavla. Bar à Vins är räddningen när flyget till Frankrike måste vänta.

Text och foto: Lena Särnholm

Bar à Vins vid Karlaplan var en av de första vinbarerna som öppnade i Stockholm, i dag en av de mest genuina. Bakom disken lagas rustik bistromat som escargot provençale och confit de canard och i glasen hälls vin jaune och poulsard. Den ena obligatorisk till comté, den andra slinker ner av bara farten. Fast stammisarna med kulturellt cred tycks föredra öl från kran.
Den franska oasen på 42 kvadrat i det gamla postkontoret är en skapelse av Philippe Simon, en pionjär på det mesta. När han kom hit från Paris hade Monopolet fortfarande monopol, men så fort det blev tillåtet att importera även för andra började han ta in viner från de gårdar han besökt och vars skapelser han ville sprida.

2013 öppnade vinbaren/bistron, sedan dess ett populärt tillhåll för såväl grannar som förbipasserande. Och ett måste för frankofilen. Trikoloren som vajar vid entrén är bara början. Öppna dörren och plötsligt befinner du dig på det där lilla haket på en tvärgata i Paris.
Philippe ropar stolt fram sin personal.
– De är från Frankrike, så klart.
Maxime Moisan kommer från Bretagne, Delphine Hollebecq inte långt från Paris, och så hjälper Phillipes son Theo till.
Philippe själv är bördig från Jura, där han tidigt fick smak för fermenterad druvjuice. I smyg provade han från kyrkans förråd. Som han sagt i en tidigare intervju: ”Det var ju bara att bikta sig efteråt.”

Nu har Jura seglat upp som det man ska dricka, men få ställen har ett lika brett utbud som Bar à Vins. Här finns hela stallet, från upptoppad chardonnay till macvin, vin de paille och vin jaune. Allt på glas.
Griffeltavlan listar dock bara en handfull viner, och något att sätta i händerna på gästerna existerar inte.
– Jag har inget skrivet på papper, säger Philippe och skojar först om att han är miljömedveten. När skrattet lagt sig pekar han på den svarta tavlan:
– Jag har säkert 40-50 viner, men jag vill beskriva dem muntligt. Jag vill ha kvar nyfikenheten hos folk. Det är det som är kul med livet. Att överraska.
Han har själv besökt alla producenter för att få en känsla för vinerna, hur de tillverkas och hur de smakar på plats, där de är födda. Han vill få en förståelse.
– Det finns en historia bakom alla viner. Jag har varit hemma hos bönderna, provat i deras källare, festat med dem…
Med sitt kontaktnät och sin franska bakgrund är det lätt att göra nya upptäckter.
– Det är bara att knacka på dörren. Ingen har hittills inte öppnat för mig, säger han och ler.


Philippe tar hem viner från många regioner i Frankrike, inte bara de kända. Här kan du själv testa om det är sant som expertisen säger, att Gigondas och Vacqueras är väl så bra som sin mer muskulösa granne Châteauneuf du Pape.
Små familjeproducenter med vinet i blodet och fötterna i jorden – ekologiskt och naturligt?
– Strunt!
Vad Philippe Simon tycker om dessa begrepp är tydligt.
– Mina bönder har hållit på i generationer, kanske 400 år. De vet vad de pratar om. De dricker sitt eget vin varje dag. Skulle de göra något som är skadligt?
Philippe skakar på huvudet. Vin ska beskrivas med känsla och ord, smakas och diskuteras. Inte etiketteras slentrianmässigt åt passiva konsumenter.
Alla viner hos Bar à Vins är egen import och finns bara här.
– Jag vill inte ha samma viner som finns på Systemet. Den som vill ha dem kan köpa där och dricka hemma.

Klockan närmar sig sjusnåret. Det är några dagar till den franska nationaldagen och solen steker. Många stammisar är på semester; de som är kvar i stan gör sig ingen brådska. En öl blir ett glas vin, blir en omelett. Så kommer ett kompisgäng. Klockan går, tiden står still.
Två grabbar med ryggsäck och oklanderlig engelska stapplar in. De ser sig om. Ser lite vilsna ut. Philippe är genast där för att lugna deras uppspärrade blickar.
Killarna sneglar på griffeltavlan. Assiette de charcuteries, chèvre chaud, boeuf à la Bourguigonne… kanske är det sniglarna som får dem att rygga tillbaka.
– Är det vad ni har, undrar den ena.
– Är det bra, frågar den andra.
Philippe tittar först på sin kritritade meny, sedan på killarna.
– Klart att det är bra. Skulle jag servera något som inte vore det?
Grabbarna stirrar på varandra och går.
Philippe tittar på mig och ler.
– Så där brukar jag inte göra. Men jag kunde inte låta bli.

Bar à Vins

Lena Särnholm, text och foto

Alsace – a taste of the terroir

– Det finns ingen typisk riesling. All riesling transformeras av sin terroir. Det säger Etienne Sipp, fjärde generationens vinmakare på Louis Sipp i Alsace.

Text och foto: Lena Särnholm

Etiennes lågmälda natur ändrar skepnad när han talar om sin älskade druva. Riesling betyder verkligen något speciellt för denna vinodlare, som tog över efter sina föräldrar 1996.
– Riesling behöver varken ek eller manipuleras av någon oenolog. Den varierar sig själv efter växtplats, tid och söthetsgrad. Den är som en svamp, suger åt sig av allt – det blir helt olika viner beroende på var den har växt. Du kan dricka den ung eller mogen. Knastertorr eller rejält söt.
Etienne var inbjuden av sin svenska importör Terrific Wines för att visa på spännvidden i en region med minst lika varierande jordmån som Bourgogne – om inte ännu större. Här i skuggan av Vogeserna är mosaiken i marken som ett kalejdoskop.

Domänen Louis Sipp har 40 hektar runt Ribeauvillé, en av de där pittoreska städerna man bara tror finns på vykort. Verksamheten drog i gång efter första världskriget. Men det var först 1962, med bröderna Louis och Pierre Sipp och den senares hustru Simone, som kvaliteten blev prio ett. Tidigare odlades druvor främst för mängd – nu skulle det också vara bra. De bästa lägena behölls och gav liv åt de ädla sorterna riesling, gewurztraminer och pinot gris. De har också lite pinot noir, som ökar i popularitet för varje år i takt med att priserna på Bourgogne går upp.
– Och jag som hade med mig en flaska, utbrister Etienne när den blå druvan kommer på tal.
– … men den blev kvar på hotellrummet.
En gemensam suck dämpar tillfälligt stämningen.

Louis Sipp månar om miljön och menar att man måste ha respekt för både produkten och den som tar den i sin mun. Vin är mer än sina enskilda delar. Vin är kultur.
De blev certifierade av Ecocert 2008. Etienne har märkt en påtaglig skillnad sedan de slutade ta artificiella genvägar. Nu är det mer frukt, syra och sälta i vinerna. De har ett mer intensivt och levande uttryck.
Alsace är en tacksam region för den som vill odla ekologiskt. Bergen i väst skyddar mot regn och en svalkande vind drar ner temperaturen sommartid när solen steker på. Det är ingen slump att Alsace ligger tvåa i Frankrike vad gäller areal ekologisk vinmark. 11,5 procent odlar ekologiskt. Provence toppar med 12 procent.
– Det är kombinationen av jordmån och mikroklimat som gör våra viner, säger Etienne och liknar den geologiska variationen vid ett tangentbord. På bara några meters avstånd finns en ny klang.
För att spegla mångfalden gör de separata buteljeringar, inte bara med tanke på terroir utan också efter hur gamla stockarna är.

Etienne häller upp två viner för att understryka möjligheterna med riesling: Nature’s Riesling 2015 från unga stockar i olika jordmån och vingårdsspecificerade Muhlforst Riesling 2015. Mycket riktigt har Muhlforst mer att säga. Det har en rundare textur, djupare smak, mer balanserad syra. Det är helt enkelt mer komplext. Etienne ler och förklarar med en poets passion:
– Det är terroiren som talar. Muhlforst har mycket kalk, därmed får vi en bra syra som ligger kvar i munnen. Känner ni? Det stannar här, säger han och pekar på svalget.
Riesling är känt för att vara ett utmärkt matvin. Det passar till mycket där annat går bet, som till exempel chilihetta. Etienne påminner om en kombination som ofta glöms bort.
– Never forget the cheese! Vitt vin är en intressant partner till ost.

Nästa vin är valt för att visa vad riesling är kapabel till när den har fått några år på nacken. Grand Cru Osterberg Riesling 2001 har lite botrytis och 25 grams matchande restsötma. Saffranstonerna är tydliga, texturen len, svagt silkig. Tyngden är behaglig när syran laddar på.
– Osterberg ger alltid strama viner, ”boney wines” som vi brukar säga. Det här läget är ganska brant och sluttar mot öst. Det är mest lera och kalk så det är egentligen bättre för gewurztraminer som behöver en lång växtsäsong och en jord som ger syra.
Just växtsäsongen börjar bli ett huvudbry. Med stigande temperaturer bildas mer socker i druvorna och vinet får mer muskler.
– Vi gillar inte för hög alkohol, då tycker jag att man förlorar frukten. Idealet är 12,5–13,5 procent, aldrig högre än så. Men om vi vill ha ett torrt vin måste vi ibland låta jäsningsprocessen fortsätta, om det fortfarande finns socker kvar.
Lösningen blir att skörda lite tidigare, för att få en bra balans.
– Skördedatumet är av största vikt. Druvorna måste få fenolisk mognad, men så fort det är okej måste vi skörda för att behålla syran.

Efter detta resonemang kommer det knappast som en överraskning att domänen gör allt för att undvika malolaktisk jäsning. Etienne håller inte inne med orden:
– Jag hatar malo. Det är terroiren som ska tala. Om jag modifierar syran modifierar jag budskapet från jorden.
– Fast vissa år är det klart att det blir malo ändå, och då får det vara så.
För Etienne är det inget val att filtrera bort bakterierna får att undvika den andra jäsningen.
– Nej. Då tar man också bort så mycket annat. Aromer, textur, känslan…

Men om naturen får tala sitt helt eget språk blir det inte heller bra. För att få fina friska druvor krävs mänsklig närvaro i vingården. Det är där det riktigt hårda arbetet krävs för att göra ett bra vin.
– Jobbet börjar med beskärningen, eller egentligen ännu tidigare – vid val av växtplats. Efter kriget planterades mycket på slätten, men man insåg snabbt att det inte blev så bra utan gick tillbaka till sluttningarna.
Klimatförändringarna är en realitet att förhålla sig till. Jämfört med för 20 år sedan handlar det om oförutsägbara ytterligheter i dag, och varje år är som ett blankt papper.
– Ta 2015 som exempel. Det överraskade oss. På hösten trodde alla att vi skulle få låg syra i druvorna, men när vi väl fick in dem förvånade de med hög syra. Det kan bero på att vår ekologiska inriktning äntligen gav resultat. Rötterna började hämta mer information från jorden – omställningen från konventionellt till ekologiskt tar cirka tio år. 2015 kom vändpunkten för oss.
– De senaste åren har vädret blivit mer extremt, men vingården hittar alltid en lösning. Har du en bra terroir klarar den sig alltid, såvida du inte pushar den i 220.

Sista vin för kvällen är Nature’s Gewursztraminer 2015. Som sig bör en förförisk bukett med sött anslag. Här ligger restsötman på 38 gram/liter. Etienne talar lika passionerat om denna druva:
– Vin på gewurztraminer är komplext, men inte svårt. Det är bara mer smaker, mer information. Det svåra är att inte vinifiera den till en karikatyr.
För att undvika alltför blommig touch föredrar Etienne stockar med ålder.
– Ju äldre de är, desto mer personlighet. Sedan pressar vi druvorna mjukt och länge.
Trots sin stundtals kraftiga parfym tycker Etienne att gewurztraminer är lättare att kombinera med mat än vad riesling är.
– Låt dig inte påverkas av ryktet, gewurztraminer fungerar till så mycket, säger han och börjar rabbla:
– Blåmögelostar som stilton och gorgonzola, kryddstark mat, sötsura rätter, mexikansk mat, curry, desserter och rätter med rökiga inslag. På vintern brukar vi ha gewurztraminer till rökt lax, säger han och smackar med munnen.
Om avslutningsramsan var inövad eller inte ska vi låta vara osagt. Obestridligt är däremot att Etiennes entusiasm över tänkbara kombinationer är en bra början på en krogrunda i Stockholm.

Lena Särnholm, text och foto

Hybriderna kryper fram ur skuggan

Hybrider har släckt människans törst flera gånger. Ändå är de kontroversiella – och avskydda. Kanske kan ett mer extremt klimat bli dess slutliga entré till salongerna.

Text och foto: Lena Särnholm

Rösterna är bestämda. Lite hånfulla.
”Den där killen gör det inte lätt för sig – komma med hybrider i Frankrike.”
Två engelsktalande parisare har just provat vin från Servaas Blockeel, en belgare som inte tar den enkla vägen. Inte nog med att han odlar vin på breddgradernas marginal. Han satsar på sorter få konnässörer vill kännas vid. Och han undviker konsekvent alla former av hjälpmedel. Han gör det han tror på med energisk passion – men respekt i vidare kretsar får vänta. Det var ju det där med hybriderna.

Hybriddruvor är som en svart skugga i vinets historia. En påminnelse om mörkare tider. För det var så de kom till. Av nöden. Och det är så de kan få sin upprättelse.
Det började egentligen redan i mitten på 1700-talet, när nybyggarna i Amerika upptäckte att de inhemska druvorna inte alls gav lika gott vin som det de var vana vid i Europa. Men de växte desto bättre.
Den stora experimentlustan tog fart i Europa hundra år senare, när sjukdomar härjade lite varstans. I vingården brottades man främst med phylloxera och mjöldagg. För att få fram mer resistenta sorter började man korsa olika arter, amerikanska som vitis riparia och ruperstris, med den mer delikata men känsligare vitis vinifera från Europa. De första hybriderna var inga omedelbara fullträffar. En anledning var att man använde vinifera-druvor av lite lägre kvalitet som aramon och ugni blanc.

En av de flitigaste odlarna var Albert Seibel (1844-1936) som från fyra grundföräldrar tog fram flera tusen hybrider. Flera odlas än i dag, framför allt där klimatet är en utmaning – läs England, Kanada, Tyskland, Belgien och vissa delar av USA och Nya Zeeland. De flesta är döpta efter nummer och blev snabbt populära. I slutet av 60-talet fanns mer än 70.000 hektar bara i Frankrike. En av de mest odlade var nummer 5455, även kallad plantet, en pålitlig arbetshäst. Hög avkastning och härdig mot både sjukdomar och frost.
Plantet fann sitt hem i Loire. 1968 fanns 26.000 hektar med plantet. 20 år senare var arealen mindre än 1.000 hektar – i hela Frankrike. Anledningen var statens uppryckningsprogram. Man ville inte ha några hybrider, bara äkta vitis vinifera, så odlarna fick bidrag för att gräva upp sina trogna leverantörer. I dag är det förbjudet att använda hybrider i appellationsviner i Frankrike.

Men Thierry Hesnault i Chahaignes, nordöstra Loire, är en klurig kreatör. Han vet att med rätt handlag går det att få fram fina viner även från hybrider. På samma mässa där Servaal Blockeel häller sitt röda av rondo, roland, bronner och solaris står han med sin skolboksstrama chenin blanc. Samt sitt betydligt busigare bubbel av just plantet, Seibels förbjudna 5455. Det har en lockande fräschör, påminner lite om gamay och grolleau. Jordgubbe möter jord.
– Jag ville göra något annat, säger han och ler stolt.
Thierrys flaskor töms i betydligt raskare fart än Servaals. Kanske för att han presenterar sitt vin som pet nat, för stunden bland det hippaste man kan dricka i dessa kvarter.

En annan grupp av hybrider som rönte uppmärksamhet var de så kallade Villard-druvorna, som togs fram av Bertille Seyve och Victor Villard. De fortsatte i Seibels spår och fick fram ett par sorter som gick mycket bra efter krigen. En var villard noir som främst odlades i sydvästra Frankrike och Bordeaux. Mot slutet av 60-talet fanns 30.000 hektar; 1968 var den landets femte mest planterade blå druva. Den vita varianten var den tredje mest populära. Seyve-Villard ligger även bakom seyval blanc, en hybrid som funnit en fristad i England där den levererar ett riktigt trevlig vin med hög syra som med åren slipas ner till lenare toner av honung.
Men säg den lycka som varar. Hybridernas höga produktion kom småningom att bli dess fall. De anklagades för att ligga bakom Frankrikes ”vinsjö”, överproduktionen, och planen för utrotning sattes i verket.

Nu har vi tagit klivet in i 2000-talet och tiderna är annorlunda. Igen. Klimatet håller på att glida oss ur händerna och de druvor vi vant oss vid börjar vekna. Hagel, frost, torka och skyfall. Återigen behöver vi druvor som pallar en käftsmäll. Kanske kan hybriderna komma till heders igen? Som ett mer miljöanpassat alternativ? Som dessutom kräver mindre besprutning, för den som befattar sig med sådant.
Geilweilerhof är ett odlingsinstitut i Tyskland som har visat att det går att producera kvalitetsviner från hybrider. De fokuserar på resistens, väderrelatead stress och kvalitet. I dag har man mycket mer kunskap om gener och arvsmassa, så det är lättare att nå resultat.
Här har hybriderna en annan fördom att kämpa emot – hybrider har inte vänsterprasslat med genmodifierad teknik. De är korsningar mellan föräldrar av olika arter. Inget hokus-pokus. I senaste numret av den amerikanska tidningen Terre skriver vinodlaren Deirdre Heekin, Vermont: ”Hybrid grape varieties are the victims of misconceptions. Rather than the result of Frankenstein experiments, they are derived from an age-old process of horticultural crossings done in the nursery… they are not created in a lab, they are the result of careful pollination, done by hand via the observation and artisanship of the horticulturalist.”

I England är situationen annorlunda än i Frankrike. Vinodlingen tog fart först på 70-talet, så det finns inga traditioner att ta hänsyn till. Man har ett öppet och pragmatisk sinne. Men till en början ville man så klart ha de internationella sorterna – cabernet sauvignon, merlot och dess namnkunniga kompisar. Ganska snart stod det dock klart att dessa kändisar inte trivdes särskilt bra här uppe. Eftersom grunden till ett bra vin är en druva med utvecklade aromer har man tänkt om. Utan att skämmas presenterar britterna nu viner av reichensteiner, huxelrebe, ortega samt kerner och bacchus som båda spås en lysande framtid. Inte minst den senare, en korsning av riesling, sylvaner och müller-thurgau. Decanter utsåg Winibirris bacchus 2015 till fjolårets Best value white single varietal, 95 poäng och platinum. (Det ska dock påpekas att såväl bacchus som kerner och flera andra av de ”nya” sorterna, som Sverige-älsklingen solaris, inte är hybrider utan korsningar inom vinifiera-familjen. Ändock brottas de alla med samma fördomar som druvrasister fått för sig.)
Men hybrider är inte bara guld och gröna skogar, de också sina svaga sidor. Flera av de blå druvorna har låg tanninhalt vilket gör det svårt att få en balanserad struktur. Många är också surare än vitis vinifiera och en del kan också ha kvar en ”foxy” smak från sitt amerikanska arv.
Men klimatförändringarna talar till dess fördel och bara framtiden och fördomar kan utvisa hur det går.

Servaas Blockel sitter på sin stol och ser lite trött ut. Han har fått hälla på rätt bra ändå. Det är ju inte så ofta fransmän erbjuds att prova ett vin – dessutom med minimal inverkan – från Belgien.
Dagen före var Servaas på en annan provning, den lilla naturvinsmässan SAINS ombord på en gammal träbåt i Seine väster om Eiffeltornet. Jag provade hans vin med den senaste upplevelsen i minnet – det röda Mag Da som hur mycket jag än önskade inte bjöd tillräckligt motstånd.
Nu är det en ny årgång, med spända muskler. Stor skillnad mot bara ett år tidigare. Jag spottar och ler och önskar Servaas och hybriderna en framtid på vinlistorna.

Lena Särnholm, text och foto