Här släcker naturvinsnörden törsten i Edinburgh

Äntligen går det att göra en barrunda i Skottlands huvudstad utan att vakna med svavelsvett svalg. Naturvinerna travar in en efter en, påhejade av nyfikna skottar.

Text och foto: Lena Särnholm

– Det här kommer du att gilla. Oympad muscat från 150 år gamla stockar på hög höjd, 42 dagar på skalen. 2000 flaskor totalt. Jag kom över allt som gick till Storbritannien.
Simon Lloyd, ägare till den kombinerade vinbaren och butiken Henri’s ler triumferat och råkar hälla mitt glas fullt direkt, av ren iver.
Han har rätt. Förstås. Levererat med den passionerade beskrivningen går det inte annat än att älska Tierra del Itata från Leonardo Erazo och Christelle Guibert, ett smakrikt exempel på vad som händer i Edinburgh. Nu kan naturvinsnörden bli positivt överraskad även här.

Naturvin, Naturliga viner i Stockbridge, Edinburgh

Henri’s i den bohemiska stadsdelen Stockbridge var bland de första att satsa på naturliga viner i Edinburgh. De öppnade 2011 som en delikatessbutik. Här finns nämligen inte bara omsorgsfullt utvalda viner, Henri’s är lika vass vad gäller tilltugg. Franska frestelser i alla former för att komplettera nyanserna i glaset. I dag kommer gästerna lika ofta för att sitta ner, under öppettider som anstår en vinbar.
Simon Lloyd kämpade länge i motvind. Men den som en gång har fått aptit för viner med karaktär kan inte backa bandet. Nu har tiden hunnit i kapp honom. De senaste två åren har en handfull ställen med naturvinsfokus öppnat. Ett par av dem i just Stockbridge, vilket väl motiverar en kvarts promenad ner från stan till en samling låga stenhus vid Water of Leith. Området känns mer som en by i Morden i Midsomer än som en del av en storstad.

Första anhalt blir alltid Smith & Gertrud, på tvärgatan till höger precis före bron. Stämningen är avslappnat familjär, här har hipstervibbar ersatts med hemkänsla. Personalen är lika kunnig som hjälpsam, och vinlistan kreativt konstruerad. Jag bara måste prova Sparkling Shiraz igen, Majella 2013, degorgerad 2015. Hur mycket jag än vill gilla den udda fågeln uppför den sig som senast – lite väl tung och spretig med växande sötma. Men perfekt för att väcka smaklökarna inför vad som komma skall; vem kan motstå en flight biodynamiskt från Wales? Vinerna kommer från familjegården Ancre Hill Estates, som modigt planterat såväl chardonnay, albariño och pinot noir som mer härdiga triomphe. Och det är där skon klämmer. Triomphe må ha över hundra år på nacken, men dess uppväxt skiner igenom. I första steget korsades två amerikanska sorter, som sedan korsades tillbaka med vitis vinifera. Trots tydliga körsbärs- och hallontoner är det något som skaver i bakgrunden. Det måste vara detta som kallas foxy. Provningen får skrivas upp på erfarenhetskontot, men absolut inget jag vill vara utan.

Därefter – korsa ån och sväng vänster. Nästa vattenhål är uppmärksammade Good Brothers som öppnade 2016. Stället drivs av bröderna Graeme and Rory Sutherland som satsar på små serveringar med närproducerat. Och levande viner i mängd. Förra året vann de pris som ”Årets bästa nya bar” av en lokal guide. I intervjun i Edinburgh Evening News kort därefter säger bröderna: ”Naturvinsrörelsen har spridits från London till hela Storbritannien. Det är härligt att skapa intresse och spänning för dessa viner i Skottland.”
Sporrade av succén öppnar de ett andra ställe senare i sommar, Little Rascal i Corstorphine, halvvägs till flygplatsen. Lokalbefolkningen är utom sig av lycka i sociala medier. Ett seriöst alternativ till Toby’s Carvery!

I centrum finns två favoriter i den västra delen, årsgamla The Fat Pony och marginellt äldre L’Escargot Blanc. Den senare tillhör ett litet fransk kluster som började med en avslappnad bistro i andra änden av stan 2009, L’Escargot Bleu. Restaurangen Blanc var näst ut på banan, för att följas av vinbaren en trappa ner, inredd som en konsekvent korsning mellan fransk finess och brittisk pub. Lyhörd service kombinerat med överraskningar; i dag stod en vulkanisk flight på tavlan. Det blev en spännande resa bortom uppskrivna Etna. Listan blanco och listan negro från Tajinaste på Teneriffa, underbart mineralmoget från Filippo Flippi i Soave, vitvinifierad aleatico från Andrea Occhipinti och en rivig pais från Itata Valley.
L’Escargot Blanc fokuserar på franska rätter av skotska ingredienser. Sniglarna kommer från Isle of Barra, Yttre Hebriderna.
Ett bra upplägg är att börja med ett glas, eller två, i baren för att sedan avnjuta middagen en trappa upp. Om du hinner – avrunda med något rekommenderat meditativt på marknivå där allt serveras i två glasstorlekar, 125 och 175 ml. Perfekt för den som vill botanisera: Domaine de la Borde, Albert Mann, Domaine d’Ardhuy, Herve Souhaut. Bring it on!

Vid besöket i juni laddade The Fat Pony för sin ettårsdag. Inredd i en mörkt avskalad stil skulle man lätt kunna ta stället för ytterligare en dyrt designad tillställning, om det inte vore för figurinerna av hovdjur. Plötsligt blir miljön begriplig. Dämpa färger och fernissa för att framhäva det viktiga. Ponnyerna.
Passionen är inget påhitt för att skapa snack. Ägarens fru har en highlandponny, som avbildats på vykort. På bardisken ligger en rejäl bunt – äras den som äras bör.
Vinlistan är en rejäl hästspark. Här finns för dagen två orange viner på glas: Esencia Rurals Airen Pampaneo och San Lorenzos Trebbiano Serosolfiti. Kurrar det i magen bjuds chark- och ostbrickor och serveringar som liknar små konstverk.
Inte långt härifrån ligger Timberyard, mer en restaurang än bar men med en vinlista värd sina slantar. Lite name dropping för att få snålvattnet att rinna till: 2NaturKinder, Quarticello, Le Coste, Sextant, Buronfosse, Cristiano Guttarolo, Envinate, Didier Grappe, Olivier Cousin… Ni fattar grejen.

Låt oss sätta punkt med Toast i Leith. Kvarteret präglas av sitt förflutna, det vilar fortfarande något ruffigt och vindpinat i gränderna. Perfekt för häng med viner både för den som vågar och den som vill luta sig tillbaka. Där har ni Toast, på hörnan just där Water of Leith rinner ut i havet, med stora fönster och högt i tak. På flera sätt. Det är här jag får prova mitt livs första japanska vin, av den inhemska druvan koshu. Japan har en lång tradition av att odla vin, koshu har växt här i minst tusen år. Det är en delikat druva med låg alkohol. Fin frukt i estetisk balans, precis vad man kan förvänta sig av ett vin härifrån.
Toast marknadsför sig som ett vincafé snarare än en vinbar. Öppet alla dagar i veckan, från frukost till sent, och den som vill kan följa fotbolls-VM. Den som hellre föredrar att njuta av utsikten blir inte störd av storskärmen; alla kan få sitt i den spatiösa lokalen med ett tidigare liv som konstgalleri.
Vinlistan matchar miljön. Den bjuder inte bara ofiltrerat och funky. Men den som önskar en utmaning går knappast lottlös – återigen ett brittiskt inslag i form av bacchus från New Hall i Essex. Eller varför inte osvavlad, skalmacererad vermentino från Toscana?
Edinburgh har blivit en dryckesdestination för fler än whiskykonässörer.

Edinburgh goes on the wild side

Sparkling shiraz från Coonawarra och Jean-Paul Thévenets dito gamay. Rariteter i sig, men att hitta dem på vinlistor i Edinburgh är inget annat än en revolution. Äntligen får öl, whisky och Kopparbergs cider behövlig konkurrens i den skotska huvudstaden.

De senaste åren har den ena spännande vinbaren efter den andra öppnat i Edinburgh. Varför det har dröjt så råder delade meningar om, men tradition och ekonomi är två återkommande förklaringar. Edinburgh är en studentstad, därtill har vin setts som något snobbigt – förknippat med äldre män som sippar Bordeaux med deras födelseår på etiketten.
Henri, ett skönt häng i den bohemiska stadsdelen Stockbridge, var en av pionjärerna att satsa på naturvin. Henri har fransk touch och på hyllorna innanför ost- och charkdisken trängs godbitar från Olivier Cousin, Henri Milan, Mosse, Benoit Courault och Hervé Villemade, för att nämna några. Visst, helt lätt har det inte varit att sälja okonventionell dricka, men kompromisser är inget för ägaren Steven:
– Sedan jag började dricka naturvin insåg jag att det finns ingen väg tillbaka, och att jag inte skulle kunna dricka upp mina egna viner som jag hade samlat på mig i källaren…
Nu har vinden tagit en lätt gir. Henri är inte längre ensam om ett hantverksmässigt utbud, och på fredag- och lördagkvällar svirar caféet om till vinbar.

I Stockbridge hittar du också Smith & Gertrude, vars motto är att hålla det enkelt: vin, ost, sällskap. Varför krångla till det när det är allt du behöver? Fast i ärlighetens namn har de också ett urval utsökta charkuterier och ett bröd av grövre snitt som du kan äta dig mätt på allena. Vinlistan är en av de mest kreativa jag har sett: mousserande Falanghina från Kampanien, halvsöt rosa moscato från Innocent Bystander i Yarra Valley, en nioårig sparkling shiraz från Coonawarra (Majella), mousserande rött från Camel Valley i Cornwall, Frans Anton Mayers roter veliner från 2014 och så stoltheten, den utvandrade skotten McCulloch som bor i Valais i Schweiz och bland annat gör en slank, sirlig pinot noir.
Smith & Gertrude passar lika bra en söndag lunch efter marknaden som en sen kväll när musiken pumpas upp.

Sist men inte minns har du Good Brothers, som slog upp dörrarna härom året. I en mörk och ombonad lokal en tvärgata in från huvudvägen bjuds du på säsongsanpassad mat och viner som matchar. Listan tar en stund att gå igenom: Patrick Sullivan, Lamoresca, Testalonga, Yves Cuilleron, Sebastien Riffault – och se där, har de inte Pithon Pailles Anjou Blanc Mozaik från 2014. Med den på menyn är saken biff, eftersom jag själv var med och hämtade hem druvorna det året.
Du kan lätt tillbringa hela dagen i Stockbridge, som trots en upphottad kostym har behållit sin charm, och det är just därför som jag föredrar att släntra dit i stället för att ta bussen ner till Leith, som är lite mer hipstercoolt. På gott och ont.

Det slutliga tecknet på att det verkligen händer saker i Edinburgh är att det har öppnat en bar med naturvin ett stenkast från den stora shoppinggatan. Det är den franska restaurangen L’escargot Blanc som har blivit med begåvat barn; vägg i vägg ligger Bar à vin med en sällsynt avslappnad attityd.
– Är det inte lite roligare att prova blint? undrar servitören som är lika exalterad som vinet han serverar.
Han springer bort till bardisken och rotar runt, för att sekunden senare dyka upp vid bordet med två glas vitt med gyllene toner. Frågan är vem som tycker leken är roligast – han eller jag?
Det är med sorg i hjärtat jag konstaterar att quiz-kvällen ”Game of Rhônes” hålls nästa vecka när jag är tillbaka i Sverige. Men till Edinburgh återvänder man mer än gärna. Numera även för att vidga sina vinvyer.
(I juli hålls Skottlands första naturvinsfestival, Wild Wine Fair, i Edinburgh så klart. Stay tuned!)

Lena Särnholm, text och foto