Riffault vill ha ädelröta i sin Sancerre

Hans viner är atypiska för både sauvignon blanc och Sancerre. Sébastien Riffault är ändå välkommen i appellationen.

– Jag tror att det handlar om respekt. Jag pratar inte skit om andra. Jag respekterar deras arbete och då respekterar de mig.

Text & Foto: Lena Särnholm

• Instagram

Sébastien Riffaults mörkt gyllengula Sancerre har blivit något av en kultdryck i naturvinskretsar. Lite komiskt, med tanke på att hans metod är så gammalmodig att ingen längre gör sin sauvignon blanc på detta sätt. Förutom Sébastien då.

Många tror att hans viner har skalkontakt och är oxidativa. Fel. Den djupa färgen kommer från sen skörd samt botrytis, ädelröta. Denna svamp ger också vinet en speciell karaktär med drag av honung och bivax – knappast det man förknippar med den klassiskt mineraldrivna Sancerre vi hittar på hyllan i dag.

– Förr var det vanligt med lite botrytis i vinerna. Att det är ovanligt i dag har flera orsaker, berättar Sébastien Riffault under sitt Sverigebesök i november.

– Jobbar du med kemikalier är det större risk att du får gråröta i stället för ädelröta, på grund av kvävet. Den andra orsaken är maskinskörd. En maskin selekterar inte bort dåliga druvor, vilket du kan göra om du skördar för hand.

Sébastiens viner har mellan 30 och 50 procent ädelröta, beroende på årgång. Men de är alla sent skördade, har genomgått malolaktisk jäsning och ligger två år på ståltank för att avsluta processen med ett år på gamla fat. Själv säger han att han är ute efter viner med ett aromatiskt, moget uttryck. Alkoholhalt och syranivå är sekundärt, för att inte säga oväsentligt. Litar du på naturen får du automatiskt den där eftersträvansvärda balansen som gör att du inte kan hålla handen från glaset. 

Ett av hans viner, Akmènié 2011, är behagligt fylligt med otrolig nerv och koncentration. Sébastien snurrar på sitt glas och ler:

– 2011 var ett intressant år. Supervarm och torr sommar, det var 35-36 grader även under skörden. Jag skriver 13 procents alkoholhalt på alla viner för enkelhetens skull, men här är det snarare 14,5. Så blev det detta år. Är alkohlhaten hög, då är den hög. Refraktometern ger aldrig hela bilden.

Apropå skördedatum finns också anledningar till att det skiljer sig mellan Riffault och många andra i Sancerre.

– Chaptalisering, att tillsätta socker för att höja alkoholhalten, var som att uppfinna guldet – med skillnaden att här gjorde man det. Om du skördar tidigare får du mer volym, och kan sedan chaptalisera. Om du i stället väntar med skörden får du mindre volym, men mer koncentration – och det är det jag vill ha.

Utan trix infinner sig också känslan av syra och friskhet, trots att hans viner har relativt låg syra med tanke på druvsort och geografiskt läge. 

– Syran är låg. Vad du känner i glaset är en kombination av olika parametrar som tillsammans ger en känsla av fräschör.

En av parametrarna kan tillskrivas jordmånen, den hårda portlandian, som gör att rötterna tvingas leta sig ner för att få vatten och näring.

Sébastien Riffault är lika bra på att tala om sina viner, som han är på att smida fram dem. Han berättar i begripliga liknelser med ett bildspråk som skulle få min mamma att förstå de mest komplicerade vinifikationsmoment. Som det där med att baka bröd. Min mamma är en fena på att förvandla jäst och mjöl till ren njutning; Sébastien använder samma teknik i vinkällaren:

– Att göra vin är som att baka bröd (Sébastien bakar för övrigt surdegsbröd åt sin familj). Det är först det senaste århundradet som man har börjat använda köpjäst. Samma sak med vin. Förr använde man bara naturjäst. Med naturlig jäst vet du inte hur processen fortskrider – med selekterad jäst kan du styra processen.

På tal om förr i tiden; före vinlusens attack odlades mest gamay i Sancerre. När man sedan skulle återplantera vingårdarna i början av 1900-talet föll valet på de högre aktade sorterna sauvignon blanc (som togs från Touraine i väst) och pinot noir (från Bourgogne i öst).

Men hur lyder då historien om denna vinbonde, som tycks lika komplex till sin karaktär som de viner han framställer? 

Sébastien växte upp i vingården, som då drevs konventionellt. Han fick sedan jobb i vinbutiker i London och Paris, och det var där som han upptäckte vad som var möjligt att åstadkomma av druvjuice. 2004 började han ta över lite vinmark av sin far, började med ekologiskt och biodynamiskt, för att 2007 ansvara för hela domänen. Det var då inriktningen blev glasklar. Allt ska bli ekologiskt. I dag är det mer än så, och Sébastien har två hästar till sin hjälp. 

Hästar fyller många funktioner i vingården – de släpper inte ut några avgaser (och det de släpper till marken är bara av godo), de är aktsamma om jorden och sprider harmoni. Det sistnämnda kan låta flummigt, men jag kan intyga härligheten av personlig erfarenhet. Jag har skördat med vinmakare som tar hjälp av häst för att dra boxarna med druvor till källaren; att slippa traktorns brummande och avgaser för att i stället höra frust och hovtramp – det gör något med din själ.

// Lena Särnholm

Värstingvertikal à la Foillard

Text & foto: Lena Särnholm

• Instagram

Jean Foillard tillhör kultstämplade The Gang of Four* från Beaujolais. 
Framför mig står hans The Line up of Ten, en vertikal från 2010 till 2019 med ursprung Morgon Côte du Py. Omedvetet söker mina sinnen efter årgång 2015 och siffrorna för procenten. 14. Modest för detta år, tänker jag, som minns den svarta juice från södra Beaujolais som jag provade i Angers året efter skörd – 15 procent, men ett under av balans i en atypisk gamay.
Vad vill jag då säga med dessa siffror? Att de betyder ingenting i vinets värld. Här råder andra regler, för den som har modet att ge sig hän.

Gamay må vara en druva som enligt tradition och förutfattade meningar gör sig bäst i ung, fruktig form. Men låt den leva sitt eget liv och den ger tiofalt tillbaka (… siffror är svåra att undvika för att förklara komplicerade sammanhang i ett samhälle som har tappat sunt förnuft). 
Jag vågar påstå att gamay är en av de druvor som är suveräna på att spegla sin terroir. Steker solen stiger alkoholen – utan att förvandla vinet till sylt. Samlar sig de mörka molnen tar syran täten och modellerar vinet till den friska fördrink vi alla vill förföras av medan grillen går varm.
Problemet är bara att det blir ju så komplicerat om man inte kan placera druvor i ett fack. Det blir så mycket lättare om vi alla är överens om att sauvignon blanc är synonymt med gräs och kattkiss; cabernet sauvignon med mörka bär och tobak (skyll inte på druvan, skyll på faten!); riesling med aromatiskt övermod och restsötma.
Om världen bara vore så enkel.

Så går mina tankar när jag står inför den magiska uppställningen hos Wine Trade en ohemult frisk måndagsförmiddag i tidiga mars.
Jag tänker åter på producenten i Angers, som inte ville störa druvan utan låta den leva sitt liv även det heta 2015, och på Jean Foillard själv, som jag råkade ramla på med son en fredagkväll i Paris pre-Corona:
Som vanligt skyndade jag direkt från RER B till Le Café de la Nouvelle Mairie för att få min dos av naturvinshistoria och uppdaterad smak. I väntan på bord njöt jag ett rekommenderat grumligt glas vid bardisken, och in kommer en man i sliten skinnpaj med en yngling jag känner igen. Visst är det Jean Foillard och sonen Alex. Vi hälsar, de hittar ett bord, jag får mitt, och så är det med det.

Jean Foillard är en av dem vi ska tacka för att inte hela Beaujolais drogs ner i det sliskiga vinträsket. Med hjälp av kemisten och vinmakaren Jules Chauvet var han en av dem som vågade vägra kemiska quick-fix på 80-talet och i stället göra vin så som man alltid gjort. Resultatet talar för sig själv – och när Wine Trade skulle lansera det senaste släppet av Morgon Côte du Py gjorde sig siffrorna påminda igen. ”Vi har ju tio årgångar av detta vin. Låt oss prova allihop!”
Så står de här uppradade med korken dragen. Var ska man börja? Med det yngsta? Det äldsta?
Jag hugger in på 2010 och får ett oväntat gensvar. Är detta gamay? Elva år och så spänstigt, trots mognadstoner à la en elegant pinot.
Jag jobbar mig framåt, fastnar så klart lite extra vid 2015, för att landa i en drickmogen, modern 2019 med potential för att ligga till sig. Och blir så klart sugen på att backa bandet och jämföra med 2010. Cirkeln sluts.

The Gang of Four

Fotnot: The Gang of Four bestod av Jean Foillard, Guy Breton, Jean-Paul Thévenet och Marcel Lapierre, som med hjälp av kemisten Jules Chauvet backade bandet och började göra vin så som man gjorde före kemikaliernas intåg i vinvärlden. Namnet myntades av den amerikanska vinhandlaren Kermit Lynch. Senare tillkom en femte vinbonde, Joseph Chamonard. (Chauvet dog 1989, Lapierre 2010 – men hans gård drivs vidare av barnen Mathieu och Camille.)

Läs även:
Beaujolais seriösa ansikte
Redo för Beaujolais

Pruning: Klipp till för kvalitet

Skörden sätter stilen, beskärningen bestämmer själen. Det är på vintern det avgörs hur det kommande vinet ska bli. Utrustad med sekatör och snöblöta skor klipper jag mig fram längs sluttningarna i Staffolo i ömsom sol, ömsom snö.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

• Instagram

Jordmånen avslöjar sig själv. Vi hinner inte ens gå från huset till vingården förrän ett kilo lera har klängt sig fast under varje känga. 
Det är mycket lera här i syd-sydostsluttningen utanför Staffolo i Marche, regionen i centrala Italien som är ett kalejdoskop av kust, berg och slättland. Vinerna bär med sig sin växtplats ner i flaskan; här finns både pigga vita av verdicchio och mer muskulösa röda av montepulciano, samt den florala lacrima som delar drickarna i två läger.

Det är slutet av februari och arbetet i vingården pågår för fullt. Våren kommer allt tidigare, och när saven börjar stiga måste rankorna ha fått sin frisyr. Beskärningen är ett av de avgörande momenten i vinproduktionen. Klipp hårt och du får färre druvor med mer koncentration; lämna fler skott och det kan sluta med en djungel som producerar mängder med druvor av urvattnad kvalitet.

Hos Antonio Failoni är det kvalitet som gäller, och vi går åt hårt. Varje stock ska klippas ner till två grenar. Omgående inser jag vilket hantverk det är. Varje planta är unik och det är inte givet vilka grenar som ska lämnas kvar. Vinrankan är otroligt vigorös, så det gäller att hålla växtverket så nära stocken det går. En kraftig lång gren är frestande att spara, men kastar den sig hejdlöst åt fel håll är det bättre att göra processen kort och titta efter någon mer arbetsvänlig.

De första dagarna bjuder solsken men stark vind. ”Det brukar blåsa kraftigt från norr ett par dagar, sedan lägger det sig”, säger Antonio. 
Några dagar senare är vinden borta, i stället kommer vintern på oväntat återbesök. Det snöar två decimeter under natten. Gården ligger vid vägens slut, nedanför en brant backe, och trots påstötningar kör inte kommunens plogbilar ända ner. Antonio muttrar och går till ladan för att starta den gamla bandvagnen. Inget händer. Han laddar batteriet och väntar några timmar. Inget händer. Vi är insnöade.
Men på landet i Italien är det ingen fara. Alla vet att den här tiden på året försvinner snön på några dagar, och i trädgårdslandet kan vi gräva fram både lunch och middag. Under snötäcket gömmer sig fotbollsstora kålhuvuden och fänkål som liknar handgranater. Torrpasta finns i skåpen, vin och olivolja i källaren.

Två dagar senare är leran blottad igen och vi kan jobba vidare. Nu ska de avklippta grenarna rivas ner. Det är ett ryckande och slitande; under handskarna växer blåsor fram. Men tillfredsställelsen är stor när man fyra timmar senare tar paus för lunch och kan blicka ut över en hyfsat prydlig rad. Varje ranka har två grenar som spretar upp i det blå. Nästa jobb är att klippa ner dem till sådär tio ögon och binda fast dem i vajrarna. 
Antonio visar, jag försöker. Det är inte lätt. Ljudet av knakande kvistar svider i hjärtat. Men snart lär jag mig tekniken, och som sagt – vinrankan är av det tåligare slaget. Om man greppar grenen med höger hand och sakta klämmer uppåt med tummen kan du bända grenen hur du vill. På en hel dag lyckas jag bara knäcka en enda gren. Inte illa för att vara första försöket.

Arbetet följer solens gång. Med ett par koppar espresso i kroppen orkar man ut i morgonkylan, och när solen försvinner bakom bergstopparna är det dags att låsa sekatören. Baren i byn stänger redan klockan 18.00, så vi hinner precis dit för att unna oss en aperitivo. Att vi kommer i leriga skor och håret på ända är helt normalt; jag hade känt mig mer obekväm i högklackat och nytvättade jeans. 
Vi parkerar i korsningen på vita streck, drar på oss munskydden – carabinieri har ändå sitt kontor på andra sidan gatan – och går tio meter till baren för att befria oss från den obligatoriska pappersmunderingen. Cynar och prosecco smakar aldrig så bra som här och nu. 
I morgon är en ny dag, och allt går i repris.

Läs även:
Self-made man i Marche

Portugal – more than a ”bunch of funky people”

The natural wine scene in Portugal is not shouting out loud, but scratch the surface and you will find. Listen to João Palma, researcher and founder of Wine A Lot, a platform for these personal wines with star potential.

Words by: Lena Särnholm, @sarnholmlena, main photo: Antonio Madeira

• Instagram

Talking about natural wines, and your thoughts goes to countries like Italy, France, Austria and maybe Spain. But Portugal? It’s time to discover their treasures of grapes, sites and people.
During my research for an article in the Swedish winezine Törst, I found João Palma, who told me the truth and recommended some awesome winemakers. More about that later, now let’s figure out what the buzz is about.

How is the natural wine scene in Portugal, in general? Is it concentrated to specific regions or is it for hipsters in big cities?
”The natural wine in Portugal is growing, but still giving the first steps when compared to other European cities, explains João Palma. 
He says that the public can find natural stuff in niche bistros, wine bars and shops in Lisbon and Oporto.
”The rest of the country is a sort of a desert with regards to this. I wouldn’t say it is a ’hipster thing’, the customers are usually a mix of wine geeks, professionals and tourists (maybe the hipster side of it).”
It’s undeniable that the natural movement is a trend and cities like Lisbon and Oporto will be totally into it sooner or later, regarding to him.

When did natural wines in Portugal started to kick off, and why?
”I guess Portugal just started to follow the global trend. Before ten years ago it was barely impossible to have access to natural foreign wine in Portugal – even now the access is pretty limited. There were of course a bunch of Portuguese producers, but completely unknown and most of them didn’t even care to communicate the way they were making their wines.”
He explains that the number of producers is quickly growing, especially in regions which lands are typically ”Burgundy-size”. Very interesting stuff is popping up from Dão, Bairrada, Lisbon and Vinhos Verdes. You also have some other respectable natural producers around Portugal, but Douro for instance is mostly owned by old and very traditional companies. 
”On the other hand, the large properties, very common in Alentejo for instance, are mainly focused on conventional productions. The new projects are both coming from a new generation vignerons or young talented winemakers that are buying quality grapes to organic farmers.”

To give some insights:
Dão – Projects are mostly around showing the terroir. During the 50’s and 60’s Dão was the high-end wine region in Portugal. The climate, granite soil, and altitude vines were more than enough to make great wines with lots of ageing potential. Going back to old days farming and wine making techniques sounded like a brilliant idea for some people. The autochthonous varieties (the vines in Dão are typically field blends, where you can mainly find Touriga Nacional, Jaen, Alfrocheiro and Tinta Roriz for reds) are perfectly adapted to the terroir, expressing it in an outstanding way. Expect high acidity and minerality.

Bairrada – The thing here is basically around the red Baga, the queen grape of the region. This variety is hard to work with but can be expressed in multiple styles: less extracted, low alcohol, to be approachable sooner; versions based on very low yields with incredible ageing potential; red sparkling; funky wines… Natural wine producers are mainly trying to show Baga at its pure state.

Vinhos Verdes – This is the place where people are recovering ancient viticulture and winemaking techniques. Also, new-age wine makers are bringing pet nat back resulting in very interesting sparklings. The work is mostly around Alvarinho and Loureiro (whites) and Vinhão (red). Vinhão is a must-try for being so traditional, rustic and unique – its not an easy one, but simply delicious when someone manage to understand it.

Back to the questions.
 Why is natural wine still a niche in Portugal – which has long traditions of growing wines – compare to countries like France and Italy where it’s more common?
”In my opinion this is very related to the wine culture we have in Portugal and I must say that the typical consumer over here is not a wine lover, but a wine drinker. We are a poor country when compared to most of our European neighbours, and wine is our national drink, followed by tap water… It happens that people buy the wine they can afford, get used to it and love it in the end.”
He says that of course this can not be applied to everyone, but even the majority of quite informed people only buy wine at the supermarket, paying 5€ for everyday wine and 15€ for a special dinner (and it is possible to find very decent everyday wine for 5€). This trend is being followed by the younger generation in most cases.

João Palma continues:
”In my case, the shift happened some years ago at a random dinner in Lisbon where I’ve randomly met a Swedish guy, also a wine lover. A great conversation led to wine exchanges that have really opened my ’wine boundaries’ – today he is a very good friend of mine. Just to say that I’ve also needed external help to discover a whole new world.”
”I guess price, traditional consumption and little communication from the natural movement is stopping Portugal to move faster on this, but new people are bringing new ideas… let’s see!”

Talking about traditions; doesn’t the small wine growers i Portugal work in i ”natural” way, as natural wine is how we made wine until the 50’s?
”Some of them actually do, but simply do not have any communication strategy align with their practices. I suspect that even the older ones don’t want to be seen together with ’that bunch of freak people’.”
But he doesn’t see any conflicts between natural winegrowers and the conventional ones.
”Not really. I think everyone in general realises that both sides are needed for the Portuguese consumer. There is actually a very interesting and well succeeded project – Nat Cool –promoted by Niepoort, together with several smaller producers. They’re doing fairly priced, highly enjoyable natural wine bottled in en litre bottles to maximise the enjoyment.”
”Generally speaking, I believe that there is more a sort of a gentleman’s deal than a conflict.”
There you have the history and context. Let’s go to the fun side – the producers! João Palma mentions three producers, and what a luck – all of them are available in Sweden. 

Antonio Madeira – Biodynamic from Dão. A star, making astonishing terroir driven wines. Some of the parcels with 100+ years.
Duckman – From Bairrada. Probably the funkiest project across Portugal, but a serious thing. Playing around winemaking methods, but always showing the potential of their region and autochthonous varieties.
Vasco Croft – Vinhos Verdes. The former architect is bringing back old winemaking techniques, showing the potential of Loureiro grape and doing some great pet nat. A pioneer project in the region and a relevant name in the natural wine scene.

Last but not least – if you are in Stockholm, eager to dig into the Portugal wine sea, head to Cork in Old Town or the little wine jewel Savant, whose owner also happens to import Duckman. While going there, be sure to bring the next issue of magazinet Törst (out early December) which will focus on this incredible country.

Self-made man i Marche

Vad är väl en metropol jämfört med en genuin by på landet? Inget. Det tyckte i alla fall Antonio Failoni som för 30 år sedan lämnade Milano för Staffolo i Marche. 

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

• Instagram

Marche ligger på andra sidan Apenninerna sett från mer kända Toscana på den italienska västkusten. Med Adriatiska havet i öst och resliga bergstoppar i väst erbjuder Marche stor variation. Här odlas oliver och vindruvor, solrosor, säd och så all boskap som blir korv och ost.

Det räckte med en semesterresa för att Antonio Failoni skulle förändra sitt liv. Han blev omedelbart förälskad och flyttade ner med ambitionen att göra vin och olivolja. Leva av det naturen ger och berikar ens själ. Nu bor han här, strax utanför Staffolo med baren som byns samlingspunkt, med sin son i ett hus han renoverar av egen kraft. På landet existerar inte ordet ”färdigt”. Säsongerna går i cykler, saker går sönder… och så får man ständigt nya idéer.

Antonio visar byggnaden som förr hyste fyra familjer. Vi går runt knuten och kliver över några plåtskivor för att komma in i ett rum – eller snarare tillhåll – med kala väggar och cementgolv.
– Det här ska bli mitt tasting room, förklarar Antonio innan vi traskar vidare in i källaren där han lagrar sina äldre årgångar. 
Travar med dammiga flaskor tornar upp sig som om de växt fram från golvet. Antonio väljer två sinsemellan helt olika årgångar, 2010 och 2013, för att jag ska få en bild av hur terroir kan leka med vin. (Texten fortsätter under bildblocket.)

Flytten till Marche och Staffolo gick 1990 och han har byggt upp och planterat mycket själv. Marken är på totalt 20 hektar. Fyra av dem är planterade med vinstockar, de för området typiska verdicchio, montepulciano och sangiovese samt merlot och syrah. Förutom vinrankor finns olivträd i en blandning åldrar, från tio till 200 år. Av dem gör han olja som pressas i grannbyn.

Vi befinner oss på nästan 400 meters höjd med vidunderlig utsikt. Panoramat bjuder kullar med byar som alla har ståtlig spira eller borg som utropstecken. Däremellan dalgångar med ett lapptäcke av åkermark, olivlundar, vinrankor, skogsdungar och stenhus i varierande skick. Inte underligt att Antonio föll som en fura.
Trots att jorden på sina håll ser förvånansvärt rik ut, kan den snabbt ändra karaktär. Hos Antonio är det mest lera och kalksten, med bra dränering. Temperaturen skiftar mellan dag och natt, vilket bidrar till uttrycksfulla aromer i druvorna. Så låt oss då smaka vinet!

Vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck?

Vi skippar könlösa smaknoteringar för att koncentrera oss på det viktiga – karaktären och känslan. De röda Rosso Piceno 2010 och 2013 är mycket riktigt helt olika uppenbarelser, även om druvblandningen är densamma: montepulciano, sangiovese och merlot.
– Det ena året var mycket varmt, det andra var en svår årgång, förklarar Antonio, och hans ord återspeglas i glaset. Det äldre vinet upplevs friskare och fruktigare än det yngre, så som det blir om man lyssnar till sin frukt och behandlar den därefter.

Jag lyckas tjata till mig den nästan koppargula verdicchion från 2017 som han själv grimaserar åt.
– Det var ett varmt år och vinet blev inte alls som jag ville ha det. Alkoholen är 14 procent.
Han har helt rätt i att det inte är en klassisk Verdicchio dei Castello di Jesi. Men vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck? Vin är en avkomma till sin växtplats och om nu 2017 var särdeles varmt kan inte vinet ha skyhög syra och låg alkoholhalt. Såvida man inte trixar i källaren, och det är det sista Antonio vill göra.
Då är han desto mer stolt över sin mousserande metodo classico, vinifierat vitt av sangiovese. Det har legat på fällningen i 30 månader men smakar mer frisk frukt än jäst.

Normalt gör han fem viner. Verdicchio dei Castelli di Jesi, Rosso Piceno och Rosso Esino, ett mousserande samt en rosé.
– Fast i år blir det ingen rosé, jag hade inte tillräckligt med druvor. Då föredrar jag att göra rött.
Om han är ödmjuk mot naturen, är han desto hårdare mot sig själv. Vinerna måste hålla en viss kvalitet, de är ju ämnade för njutning.

Och där lämnar vi honom för denna gång. Det är de sista dagarna i oktober och olivskörden har precis tagit vid efter att den sista raden montepulciano har landat i källaren. 
Fast det är inte bara att ge sig ut. Traktorn trilskas och batteriet vägrar laddas. Det är bara att vänta. Det finns annat jobb att göra så länge.

Läs även:
Klipp till för kvalitet

På spaning efter den smak som finns

Druvrasist vill ingen vara – så jag åkte till Touraine för att bekanta mig med de fruktiga sidorna av sauvignon blanc. Och blev inte besviken.

Text & foto: Lena Särnholm (för fler bilder, @sarnholmlena)

• Instagram

Lika förtjust som jag blev vid första glaset av Bruno Allions Surin, lika bestört blev jag när trollkarlen från Thesée meddelade att han skulle gå i pension. Hans sauvignon blanc hade öppnat dörren till ett nytt universum, där jag anade att det fanns andra sidor av den gröna stiletten till druvsort. Det trubbiga, robust friska, i hans sauvignon blanc tilltalade mig ända in i märgen.
Men jag behövde aldrig vara orolig.

Vid vårt sista möte försäkrade Bruno att han skulle vara kräsen när han sålde, och hjälpa de nya ägarna att bevara karaktären av sin speciella växtplats. En av köparna var Bertjan Mol och Nicole Messer från Holland. De jobbade tidigare som journalist respektive psykolog, men hade tröttnat på sina liv och ville göra vin. För fyra år sedan tog de sina tre barn och åkte ner till den lilla byn Thesée strax öster om Tours. Förmodligen för gott.

Bertjan hämtar mig vid byggnaden som fortfarande ska föreställa en tågstation. Han vinkar från en blå gammal skåpbil. Jag sätter mig på några plankor i lastutrymmet och vi håller tummarna att polisen är hemma och äter middag. 
”Det är mycket kontroller under skörden”, muttrar Bertjan och undslipper sig en otryckbar harang om den franska polisen. 
Jag har kommit hit för att jobba under skörden. Skörda de druvor som tidigare tillhörde Bruno Allion.

Det är redan kväll, och jag äter middag med Bertjan och Nicole ute på terassen. Självklart serveras Surin, 2018, gjord i deras källare som fått namnet Domaine La Taupe. Vinet slinker ner som en vårflod. Lite funky men med härlig frukt och sprits som ger energi. Det är som jag minns det, och kan knappt vänta till vi ska ut och skörda dagen efter.
Apropå skörd. Många har en romantisk bild av vinskörden. Realiteten är en annan, även om det så klart är trevligt att äta lunch vid långbord och dricka osvavlat vin ur magnum medan ostplankan skickas runt. Men du sover i sovsal med blandade kön, delar kök och har ett badrum på 15 personer. Fast det går förvånansvärt bra, måste jag säga, vilket inte är särskilt konstigt. Skörd i 30 plus-värme gör gott för sömnen.

Domaine La Taupe köpte sex hektar av Bruno Allion. Förutom sauvignon blanc har de côt (malbec), cabernet sauvignon och cabernet franc. En typisk blandning för Touraine, som kan betecknas som ett vinregionernas gränsland. Touraine ligger centralt i Loiredalen och har influenser från både Atlanten och inlandet. Således odlas en mängd olika druvor, men på den vita sidan dominerar den variant som jag alltid haft ett ont öga till – sauvignon blanc (43% av den totala vinarealen). 
Men skörden här lärde mig att mitt agg till druvan beror på den stereotypa stil som den blivit känd för, där man prioriterar det gröna, krusbärssyrliga. Här, och särskilt i den nya, mindre appellationen Touraine Chenonceaux (godkänd 2011), finns få nyanser från det gröna växtriket, det är snarare tropiska drag som bär upp bygget. Det är lite rundare och fylligare viner, utan att tappa i sting och syra.
Att just sauvignon blanc är så karaktäristisk i sitt utryck beror på smakämnet methoxypyrazin, vilket den har gott om. Detta vegetala drag kan lyftas fram genom att kontrollera lövverket – skydda druvorna från alltför skarp sol och du får ett vin i ”nya världen-stil”. 

Touraine överraskade på fler sätt. Det var här som jag skördade malbec för första gången – här säger man dock inte malbec utan côt. Åtta procent av vinarealen i AOC Touraine består av côt.
En morgon ett par veckor in i skörden var det dags att ge sig på just côt. Vid den sedvanliga genomgången av dagens selektering sade Nicole utan att skämmas:
”Min man har varit på mig flera gånger om att jag har slarvat med beskärningen. Côt kan växa väldigt mycket, så ser ni en stock med en massa druvor – smaka innan ni klipper till. Risken är att de inte är mogna, trots att de ser fina ut. Det är vad som händer om man inte beskär côt tillräckligt hårt.” 
Jag och italienaren Nico tilldelades raden längst ut, närmast ett fält med andra grödor – och rikare jord. Stundtals var det som att krypa fram genom en djungel; det var inte bara en gång jag önskade att jag hade en machete i stället för en sekatör. Det sved i hjärtat att rata stora, svulstiga druvklasar, men om man smakade på frukten var det ingen tvekan – den här syran skulle inte ens jag vilja ha i mitt vin.

En annan upptäckt var att här odlas relativt mycket pineau d’aunis, en av mina favoritdruvor vid sidan om chenin och romorantin. Men till skillnad från i Anjou viniferas det mesta i Touraine till rosé – i alla fall bland de konventionella odlarna. När jag frågade en producent varför de inte gör något rött av denna sort som har en underbar antydan till pepprighet (jag brukar likna den vid en korsning mellan cabernet franc och pinot noir), fick jag till svar:
”Det blir inte bra. Den har inte tillräcklig struktur och färg för det.” 
Följdfrågorna höll jag för mig själv, men mindes de förföriska röda skapelser jag njutit i Anjou, från magiker som JC Garnier och Damien Bureau inte minst.
Fem veckor senare stod jag på Charles de Gaulle igen med maxade väskor och undrade vad som hänt. Hur kunde tiden gå så fort? Men tänkte jag tillbaka hade jag lärt mig otroligt mycket. Inte bara om druvorna, odling och vinmakning, utan också om livet självt. Tack för för filosofiska funderingar, levnadsglada argentinare.

Naturvinet tar plats i bokhyllan

Nyfiken på naturvin – vem är inte det? Mats-Eric Nilssons nya bok stillar både nyfikenhet och skapar ett sug efter viner så som de egentligen alltid har gjorts.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

• Instagram

Det är inte underligt att det finns så få böcker om naturvin. Själva ordet i sig är en paradox; vin görs inte av naturen allena. Det behövs en mänsklig hand och tanke, hur naturligt det än må vara. Dessutom är producenterna själva oense om var gränserna ska dras. Är svavel okej eller inte? Det franska försöket att skapa en märkning för naturvin har således redan från start två kategorier: en för osvavlat vin och en för vin med tillsatt svavel (dock med den modesta gränsen max 30 mg/l).

Helt i takt med tiden släpps i dagarna den första riktiga naturvinsguiden på svenska, ”Nyfiken på naturvin”, av Mats-Eric Nilsson (Ordfront förlag). Boken känns som en naturlig förlängning av hans senaste verk om vinfusket, ”Château Vadå”. Om man nu kan trixa och fixa så mycket med vin, hur gör man för att hitta motsatsen – och hur lyckas dessa vinbönder skapa sådana smakexplosioner utan tillsatser och genvägar?
Här ges den förklaring som är oundviklig när det gäller naturvin; det går inte att bara rabbla objektiva fakta. Till den komplexa verkligheten hör också det oförutsägbara, det som bara sker när mänsklig erfarenhet och visioner kombineras med naturens kraft och förmåga. Naturvin kan aldrig helt förklaras. Däri ligger charmen. Eller frustrationen, för den som prompt vill se världen i svart och vitt och tydliga staplar.

Mats-Erik Nilsson är en utmärkt färdledare på dessa irrvägar. På lättsam svenska med glimten i fingrarna blandar han konkreta fakta med nyfikna besök i källare och planteringar. Han ställer de svåra frågorna – blir man mindre bakfull av naturvin och finns en risk att de stora företagen profiterar på begreppet? – ger exempel, råd och öppnar dörrar där den nyfikna kan söka sig vidare. För har man en gång fått smak för ärliga viner finns ingen väg tillbaka.

Det intressanta är att han tar avstamp i Languedoc i södra Frankrike och inte i Loire, som har växt fram som något av ett naturvins-Mecka. Nu är det i Languedoc det händer. Denna region med dåligt rykte har gått igenom ett stålbad, från kvantitet till kvalitet. Hyfsat billig mark i kombination med vinvänligt klimat och frånvaro av strikta regler har lockat till sig kreativa vinproducenter som föredrar att jobba med naturen, inte mot den. Här kan de experimentera med den enorma palett av druvor som står till buds. Vi har bara sett början på en revolution som kommer att kullkasta vinvärldens förutfattade meningar. Ännu en gång.

• 

• 

Den som vill fördjupa sig i ämnet naturvin har trots allt ett knippe böcker att plöja. Främst tänker jag på ”Naturligt vin” av importören Emil Broomé och journalisten Emil Arvidsson. Detta var den första boken på svenska om naturvin och håller formen som om den nyss lämnat pressarna; faktum är att den är ett ypperligt komplement till ”Nyfiken på naturvin”, då den fokuserar på själva kärnan – naturvinet som en rörelse pådriven av starka personligheter. Här får vi följa med på en barrunda i Paris och dricka rariteter med de legendariska systrarna Anne och Françoise Hacquet i Loire. Bland mycket annat.
Går vi över sundet rekommenderar jag att du letar upp ”Naturvin” av Solfinn Danielsen, också en personligt passionerad bok där vi får följa Solfinns resa in i rörelsens oemotståndliga attraktionskraft. Tack och lov är danska lättare att läsa än att lyssna till.

Ännu mer närgången är fotografen Jean-Yves Bardins ”Anjou Untamed” som översattes från franska till engelska härom året. Här får vi träffa alla kreativa konstnärer i Anjou, från Olivier Cousin och Richard Leroy till nyare stjärnor som Cédric Garreau, Nadège Herbel och Toby Bainbridge. Klart värd pengarna även om du bara skulle hitta den franska versionen.
Detsamma gäller ”Grandeur Nature” av Évelyne Malnic. Skriven på franska med intressanta kapitel jag ska kasta mig över den dag jag behärskar språket – tills dess håller jag till godo med porträtten vars faktarutor jag förstår
Då är ”Les Héros de Pyrene” på italienska lite lättare att ta sig an. Boken är mer av en katalog där producenter presenteras tillsammans med deras främsta viner. Läsvärt så klart för alla som vill upptäcka nytt.

Avslutningsvis två engelska verk som varje naturvinsnörd borde ha på armlängds avstånd: ”Amber revolution” av Simon J Woolf och ”Wine Revolution” av Jane Anson.
När orden får tala.

Läs även:

Savoie – svala viner med het historia

Drick historia och framtid i Languedoc-Roussillon

Vinet får Paris att vakna upp

Lokalen är liten men full av folk. Det finns ett sug att prova vin igen, träffa kollegor och utbyta tankar. Men på de temporära uteserveringarna står stolarna tomma.
Paris post-corona en stad full av motsägelser.

Text & foto: Lena Särnholm/@sarnholmlena

• Instagram

Inför resan hamstrade jag munskydd, som två veckor efter att Frankrike öppnade igen måste bäras i tunnelbana, på buss och flygplatser. Även vissa affärer kräver att du både drar upp masken och spritar händerna innan du får komma in.
På caféer bär personal munskydd, medan gästerna gnider sina propert klädda kroppar lika tätt mot varandra som tidigare. Det kindpussas som om våren 2020 inte existerat. Men när toaletten i källaren ska besökas dyker servitören snabbt upp och påminner om att en trappa ner måste masken på. Det är sannerligen inte lätt att veta hur man ska föra sig.

Den lilla vinbutiken Le Chat Botté & Co liknar mest ett inbott kontor med lager. Här hålls en av de första provningarna sedan det franska samhället öppnade upp i juni. Vid lunch är det redan trångt med använda glas här och där. Fick jag verkligen ett oanvänt?
Stämningen är uppsluppen, med kollegor som möts för första gången på månader. Det finns mycket att prata om – inte bara ekonomiska bekymmer. Här ska provas naturviner från en handfull respekterade producenter, vars verk är efterlängtat spretiga inom sina respektive ramar.
Vi pratar flytande personligheter, inte fermenterad must.

Le Chat Botté & Co

Bland de vita imponerar Christophe Lindenlaubs kretiva bukett, som alltid. Han förmår betona Alsaces brokiga terroir med sin egen twist. Pino Citron från fjolåret är en syrlig karamell till pet nat som man gärna njuter i stora glas när kvicksilvret stegrat över 30-strecket. Hans pinot noir Téte à Kiki från samma år är knappast sämre; ett skolexempel på hur själva druvan smakar innan den sminkats med ek och tidens tand.

Ett annat smakminne från den lilla men välkomponerade provningen kommer från Camille och Matthias Marquets Lestignac i Dordogne, där floderna Gironde, Lot och Dordogne möts. Här har de lite över 13 hektar blå och gröna druvor. Återigen fastnade jag för ett vin som lyfter fram druvans natur – Tempete på merlot. Garanterat svårtippat i en blindprovning.

En producent som jag inte har särskilt stor erfarenhet av är Domaine Balansa i den i dubbel bemärkelse heta regionen Languedoc. Nere i sydväst har skett en smärre revolution på senare år. Glöm banalt bulkvin; nu finns ett intressant sidospår som kör på kvalitet och hållbarhet. Tio procent av produktionen är vitt, 13 procent rosé.
– I dag kan man hitta riktigt bra vita viner i Languedoc. Fräscha, friska och aromatiska. Men också vita för lagring. Och liksom i hela Frankrike ökar roséproduktionen även här, berättade sommelier Carina Olofsson Gavelin vid en provning i Stockholm veckan före min resa.

Mycket riktigt minns jag bäst Domaine Balansas vita och rosé, den senare med en säregen färg som mer drog mot guld – Pech de Rozies 2019 är en direktpress av syrah och grenache noir, från jord med skiffer och kalksten och ett otroligt tryck i känslan. Det vita, Coume de maliès 2019, är både blommigt och mineralskarpt. Blenden? Om jag fick allt rätt: 45% grenache blanc, 45% grenache gris samt 10% vermentino, carignan blanc, carignan gris och terret.
För att åter citera Carina Olofsson Gavelin:
– I Languedoc är det allt fler som gör naturviner, många av dem kommer utifrån med egna idéer om vad de vill göra. Till skillnad från många andra vinregioner i Frankrike är det fortfarande möjligt att köpa en gård här. Och det är lätt att odla utan bekämpningsmedel, klimatet är konstant och stabilt.

Utanför trånga Le Chat Botté & Co är det gott om utrymme. Vi kindpussas igen (!) och trampar vidare. Caféer och restauranger har öppnat, men gästerna lyser med sin frånvaro. Turisterna har ännu inte kommit och många jobbar fortfarande hemifrån. Eller har förlorat sina jobb – och inkomst. För att underlätta för restauratörerna är det tillåtet att ställa ut möblemang på gatan under öppettiderna. 

Hos Lot of Wine längs med Seine står personalen redo. Så snart skåpbilen utanför entrén åkt iväg ställer de snabbt dit några runda bord och pinnstolar. Men vid öppningsdags sitter jag ensam med min komplext lättdruckna chenin från Bobinet i Loire.
Andra har hunnit få mer snurr på verksamheten. Vid lunchtid på tisdagen har vinbaren La Garde Robe fullt på uteserveringen och hänvisar mig inomhus. De verkar överraskade av anstormningen. Servitörerna springer som illrar och ursäktar sig flera gånger att de inte hinner prata. Jag konstaterar lugnt att jag är glad för deras skull.

Vinbistron Sanguine långt ut i 18:e arrondissement har gjort som många andra, snickrat staket av lastpallar. Deras variant är dock lite mer kreativ. De har spikat fast sopsäckar i mellanrummen och planterat tomater och örter. Helt plötsligt ser det mer hemtrevligt än ruffigt ut.
Aperitivon vid 18.00 dricks i sällskap av en vän. Men en Campari spritz senare börjar folk strömma till, och när fransmännens magar börjar kurra framåt 20-snåret hörs det välbekanta sorlet. För en sekund kan jag inte låta bli att tänka – var allt bara en dröm?
När vi ska hem väcks jag bryskt ur mina fantasier. Ur handväskan halar jag fram inte bara biljetten till metron. Upp åker också det obligatoriska munskyddet och andningen blir plågsamt tung igen. Men det finns i alla fall ljus i tunneln.

Spaniens nya vinhistoria skrivs nu

Spanskt naturvin sägs ha sitt centrum i Katalonien och nordväst om Madrid. Så kommer Santiago Norzagarai, född i Buenos Aires, verksam i Rioja Alavesa.
– Och inte är jag femte generationen vinmakare heller, säger han med ett skratt och tänker på sitt resande för att hitta rätt.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

• Instagram

Santiago Norzagarai är representativ för den nya generationen vinmakare i Spanien, den som väljer den naturliga vägen. Ingen klassisk bakgrund, berest och med målet att vinerna ska smaka av platsen snarare än av handpåläggningar i källaren.
Han lämnade Argentina 1995, studerade i Nya Zeeland och jobbade sedan på olika ställen i Frankrike, i Beaujolais och Provence.
– I Nya Zeeland saknade jag den kulturella länken bakåt. De letar fortfarande efter sin identitet. I Frankrike lever man för vinet, och det var där jag upptäckte att jag gillar informella viner.
Märkligt ändå att han hamnade i Spanien, där ”de gör vin men inte är några vindrickare” som han uttrycker det. Men konstaterar samtidigt:
– Mina föräldrar bodde i Madrid och jag har min historia där.

Att det blev Rioja är som mycket annat i livet en kombination av slump och sammanträffanden. Santiago hade vänner där och blev nyfiken på hur terroiren skulle speglas genom hans hjärna. Han såg potentialen i en region där de flesta tar den enkla vägen och blandar druvor från hela området – Rioja är indelat i tre subregioner: Rioja Alta, Rioja Alavesa och Rioja Oriental (tidigare Baja).
– Många vinodlare är bekväma och har något arrangemang med en större producent som köper deras druvor. De använder också kväve i tron att de ska få mer druvor, fast det inte behövs. Rioja har ett utmärkt klimat för att odla vin, med olika mikroklimat och den bästa jorden – lera och kalksten. Vi skulle mycket väl ha kunnat vara Spaniens Bordeaux.

”Ju mer jag vet, dest mindre behöver jag använda”

Santiago äger en del mark men köper också druvor. Om han gillar markägaren.
– Det är viktigt för mig att det är bra människor, så jag börjar alla samarbeten på prov. Just nu jobbar jag med fyra personer.
Trots inställningen att inverka så lite som möjligt vill han inte kalla sig naturvinsmakare. Han vänder sig uttryckligen mot det epitetet.
– Det jag gör är det som är normalt. Jag vill inte vara speciell.
Diskussionen kommer in på vad naturvin egentligen är, och oundvikligen landar vi i svavlet. Santiago har en bestämd men avslappnad inställning:
– Ju mer jag vet och lär mig, desto mindre behöver jag använda. Men jag gillar inga ”off flavors”, jag vill inte att vinet ska smaka brett eller vinäger.

Hans skapelser sticker ändå ut. I Rioja är det lång fatlagring som gäller. Men Santiago vill att hans viner ska smaka druva och plats. De ska vara transparenta. Så visst får han höra att han är en udda prick, därför värmde kommentaren från en äldre man på det lokala haket extra mycket.
– Han satt i ett hörn och provade mitt vin. Sörplade en stund, smackade, och sade sedan: ”Det här smakar som det vin vi gjorde för 40 år sedan”.

”Spanjorer är konservativa i sin smak”

Enligt Santiago var det de stora producenterna som standardiserade vinet i Rioja. Det stöptes i en mall. Och folket vande sig.
– Spanska vinkonsumenter är osäkra. De har lärt sig att gilla klassiska smaker, eklagrat.
Den åsikten är han int ensam om. Under faktainsamlingen till en text för tidningen Törst stötte jag på denna kommentar från alla jag pratade med. Fabio Bartolomei på Vinos Ambiz i Sierra de Gredos säger med trött röst:
– Du kan fråga vilken spansk naturvinsproducent som helst och han eller hon kommer att säga att de exporterar minst 90 procent. Spanjorer är konservativa i sin smak. Majoriteten vill inte ha något som avviker från normen – som oklara viner eller sediment. Eller orange eller andra konstiga kulörer som inte är vita, röda eller rosa.

Jag kan förstå Fabios uppgivenhet, för det var just färgexplosionen jag fastnade för hos hans egna viner. Jag glömmer aldrig synen på premiärupplagan av vinmässan RAW i London. Det strålade från ett bord vid kortsidan. Solen speglade sig i Fabios flaskor, fyllda med orange juice i alla tänkbara nyanser. Oemotståndligt.
Smaken gjorde mig inte mindre lyrisk.
Hans kollega Eva Vega Aixalà utanför Tarragona säger dock:
– Generellt tolererar ingen avvikelser eller defekter, fast det håller på att ändras även om det går sakta. Det är allt fler som intresserar sig för naturviner.

”De har rest och utbildat sig, och kommer hem och ser potentialen”

Både Vega Aixalà och Fabio Bartolomeus säger att det mesta naturvin görs i Katalonien och strax utanför Madrid. Peter Eriksson som driver importfirman Words & Wines håller med och kan berätta varför:
– I Katalonien har de solen och de är inte så bundna till appellationer som i Rioja. De riskerar ingenting.
Enligt Peter Eriksson drivs rörelsen av flera motiv. I Penédes har priset på cavadruvor sjunkit, så det är attraktivt att göra stilla viner som skiljer sig från det förväntade.
Tradition och stolthet spelar också in; många naturvinsbönder letar upp övergivna vingårdar med lokala sorter, gärna på hög höjd.
– Sedan har vi den nya generationen som har rest och utbildat sig, och kommer hem och ser potentialen.

Peter Eriksson säger också att Spanien generellt ligger efter som vinland, en bild som bekräftas av Olly Bartlett på Wine Trade. Olly har jobbat med spanska viner länge, redan under sin tid i London. För att förstå dagens situation börjar vårt samtal med en historielektion. Olly tar fram en karta och pekar på gränsen mot Frankrike.
– Spanien var länge avskärmat från resten av Europa. Det var till exempel olika spårbredd för tågen i Spanien och Frankrike, så de fick vända vid gränsen.
Lägg till Franco-styret under nästan 40 år och ett yrvaket land reste sig på 80-talet bara för att inse hur mycket de låg efter industriellt. Här hittar vi också grogrunden till att göra naturvin.
– De stora företagen jagade Parker-poäng och ryckte upp allt gammalt. Priorat och Ribera del Duero blev populära, med maffiga viner, mycket ek.
Som en motreaktion började andra göra viner som speglade växtplatsen och druvan. Viner som det gick att dricka mer än ett glas av.
– Fast det var ingen revolution, de var mer ”terroirister”. Det var ingen som slog på stora naturvinstrumman. Det handlade mer om att göra ärliga, levande viner, så som man gjorde förr.

”Vin kan inte bli standardiserat”

Men som sagt, sedan gäller det att få acceptans på hemmaplan, att få spanjorerna att våga dricka sitt eget vin. Amós Bañeres på Vinya Oculta i Penedès har funderat en del på det här. Han menar att det handlar om utbildning.
– Vi är en liten del av marknaden, men naturviner grabbar tag i dig när du väl förstår dem. Grejen är att vin inte kan bli standardiserat, så konsumenterna måste ha lite kunskap, i alla fall tillräckligt så att de kan säga ”jag gillar det här men inte det här” baserat på egna åsikter – inte på marknadsföring från de stora bolagen. Jag är rädd för att det är som i alla delar av livet, man måste våga att tänka själv.
Han ser dock att en förändring är på gång, särskilt bland unga människor, som ser naturvin som att sätt att ”uttrycka sig själva”.
Olly Bartlett hakar på med reflektionen att naturvinsbönder i dag finns i hela Spanien, inte bara i Katalonien och runt Madrid. Trots det fuktiga klimatet görs naturvin i Galicien, och sedan får vi inte glömma Teneriffa där Suertes del Marqués och Envinate nästan nått kulstatus. Det är en spännande tid i Spanien. Historien skrivs i detta nu.

Nyfiken på Spanien som vinland? Missa inte det senaste numret av Törst, nr 3, som har just Spanien som tema. Här får du ett bra grepp om hur allt hänger samman: historien, arkitekturen, pintxos, Hemingway, vermouth och så klart cava.

Klimatanpassad satsning på Kullaberg

Med svampresistenta sorter och metodisk nyfikenhet ska svenskt vin placera sig på kartan. Kullabergs Vingård går i bräschen med tre guld på fjolårets PIWI Wine Awards.
– PIWI-druvor är framtiden, säger vinmakaren K Felix G Åhrberg.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

• Instagram

Kullahalvön levererar. Landskapet är precis så pittoreskt som turistbroschyrerna gör gällande. Slingrande vägar, ljuset från havet och små samhällen med hus man vill hoppa ut och krama.
K Felix G Åhrberg svänger in på en klassisk Skånegård med tre längor och stenbeläggning. Några sällskapssjuka katter hälsar välkommen med stryktålig närkontakt. Felix sticker nyckeln i ett överdimensionerat hänglås – där slutar alla förväntade syner. I ladan finns en märklig mackapär som visar sig vara en destilleringsapparat. Här står två vinpressar, ståltankar i behovsanpassade storlekar, ekfat, buteljer och diverse instrument. Vi är på en av Sveriges största vingårdar, Kullabergs Vingård, med 14 hektar. Och stora ambitioner.

Det första K Felix G Åhrberg gör är att visa en karta. Vingården ska byggas ut och moderniseras, göras redo för ännu fler hektar. Redan i vår blir vinbaren klar, med tillhörande orangeri för den som vill sitta mitt i spenaten – läs, i vingården. Rankorna stretar ända in mot husväggen.
Nu liknar odlingen mest en prydlig armé pinnar. I sommar kommer den att anta formen av en välansad djungel; här i nord växer rankorna med vansinnig fart för att hinna suga åt sig det solljus som är kortvarigt men intensivt.

2018 var en remarkabel säsong. Normalt regnar det mellan 700 och 800 mm här. Då kom drygt hälften, vilket borgade för en av de hittills bästa årgångarna. Druvorna blev aromatiska med bra balans; tre av Kullabergs Vingårds viner belönades med guld vid den internationella tävlingen för svampresistenta sorter, så kallade PIWI-druvor. Vinerna var flaggskeppet Immelen, 90% solaris med jäsning på stål och ek, samt K och Lyckeri.
När vi provar dem fascineras jag av komplexiteten i K. Hur är det möjligt att få ett sådant djup i ett vin på våra breddgrader?
– Det är varmjäst, 25-27 grader, och med runt tio procent botrytis, förklarar Felix de lite kryddiga tonerna.
Han rycker på axlarna:
– Det är mitt jobb att göra det bästa med solaris. Man kan också uttrycka det så här – ska man sätta barnet i musikskola eller på ridskola?

Vinodling må vara en nisch i Sverige, men det har hänt mycket på kort tid. Kanske är bristen på traditioner en tillgång – vi kan experimentera och fritt välja vad som passar bäst. Som PIWI-sorter. Detta är druvor som tas fram genom naturlig korsning med målet att få hög resistens mot mjöldagg och andra svampsjukdomar. Det gör dem mer ”miljövänliga” då de klarar sig med mindre besprutning än rena vitis vinifera. Många tas fram i Tyskland och Österrike.

På Kullabergs Vingård finns nästan 30 olika sorter, även om mycket är just solaris, det som blivit något av den svenska signaturdruvan. Felix pekar på ett mindre fält:
– Här har vi samlat drygt 20 sorter för att se vad som fungerar. Sverige är ett u-land vad gäller vin, vi har inte kunskap om vad som verkligen fungerar, det måste först undersökas.
Felix kom till Kullaberg 2017 efter arbete utomlands  Han är utbildad oenolog vid Klosterneuburg i Österrike.
– När jag fick frågan om att vara med om att bygga detta kunde jag inte säga nej, förklarar han sitt val att flytta hem.

Två av landets största vingårdar ligger på Kullaberg. Arilds med 20 hektar och Kullabergs med 14. Marken är mestadels sandblandad lera med en av landets äldsta bergarter, den rosatonade diabasen kullait. Felix påminner också om läget:
– Vi omges av tre hav, Öresund, Skälderviken och Kattegatt. Det gör att vi har ett milt klimat med en lång växtsäsong.
Bland de druvor som odlas i stor skala förutom Solaris finns Souvignier Gris (Cabernet Sauvignon x Bronner), Muscaris, Pinot Nova, Cabernet Noir – och Donauriesling (Riesling x Freiburg), som hos Kullabergs Vingård uppträder som ett karaktärsfullt orange vin. Vi provar fjolårets version som har fått tre veckors maceration i barrique. Det har en bra syra och lagom motstånd från tanninerna.
– Druvorna är från jungfruskörden, berättar Felix, som själv hamrade upp ekfaten för att få ner druvorna med skal och allt.
Med tid kommer det att vinna balans och bli ett fint instegsvin till den orange världen.

Kullabergs har också lite blå druvor, även om Felix själv rynkar på näsan åt både Rondo och Regent, de sorter som är vanligast i Sverige.
– De är närmare hybrider och får en lite foxy smak. Det är ungefär som att köra på Windows 95. Vi ska nog ympa på annat på de stockarna.
Ändå måste sägas att deras Kullabergs Röda 2018, nyligen buteljerat, nog går att trycka ner. Som Felix själv säger:
– Det är vårt pizzavin.

Besöket avslutas med rundvandring i vingården. Det är alltid lika märkligt att se dessa tuktade rader på svensk mark, men i luften anas framtiden. Det är senare delen av mars, fåglarna sjunger, solen börjar värma och mellan raderna växer det redan rätt frodigt. Det är en noga utvald ört- och blomblandning som ska bidra till ekosystem och jordhälsa. Runt vingården växer fruktträd, vars skörd destilleras till starka drycker med utpräglad aromatik.

Kullabergs gör också äppelcider, som man bland annat kan njuta till pizzorna på Mölle Krukmakeri några minuter bort.

Mer om svenskt vin:

Så blev Sverige ett vinland

En svensk på villovägar i Paris

Sverige levererar syra på hög nivå

PIWI-druvor planteras på Kullaberg