Värstingvertikal à la Foillard

Text & foto: Lena Särnholm

Jean Foillard tillhör kultstämplade The Gang of Four* från Beaujolais. 
Framför mig står hans The Line up of Ten, en vertikal från 2010 till 2019 med ursprung Morgon Côte du Py. Omedvetet söker mina sinnen efter årgång 2015 och siffrorna för procenten. 14. Modest för detta år, tänker jag, som minns den svarta juice från södra Beaujolais som jag provade i Angers året efter skörd – 15 procent, men ett under av balans i en atypisk gamay.
Vad vill jag då säga med dessa siffror? Att de betyder ingenting i vinets värld. Här råder andra regler, för den som har modet att ge sig hän.

Gamay må vara en druva som enligt tradition och förutfattade meningar gör sig bäst i ung, fruktig form. Men låt den leva sitt eget liv och den ger tiofalt tillbaka (… siffror är svåra att undvika för att förklara komplicerade sammanhang i ett samhälle som har tappat sunt förnuft). 
Jag vågar påstå att gamay är en av de druvor som är suveräna på att spegla sin terroir. Steker solen stiger alkoholen – utan att förvandla vinet till sylt. Samlar sig de mörka molnen tar syran täten och modellerar vinet till den friska fördrink vi alla vill förföras av medan grillen går varm.
Problemet är bara att det blir ju så komplicerat om man inte kan placera druvor i ett fack. Det blir så mycket lättare om vi alla är överens om att sauvignon blanc är synonymt med gräs och kattkiss; cabernet sauvignon med mörka bär och tobak (skyll inte på druvan, skyll på faten!); riesling med aromatiskt övermod och restsötma.
Om världen bara vore så enkel.

Så går mina tankar när jag står inför den magiska uppställningen hos Wine Trade en ohemult frisk måndagsförmiddag i tidiga mars.
Jag tänker åter på producenten i Angers, som inte ville störa druvan utan låta den leva sitt liv även det heta 2015, och på Jean Foillard själv, som jag råkade ramla på med son en fredagkväll i Paris pre-Corona:
Som vanligt skyndade jag direkt från RER B till Le Café de la Nouvelle Mairie för att få min dos av naturvinshistoria och uppdaterad smak. I väntan på bord njöt jag ett rekommenderat grumligt glas vid bardisken, och in kommer en man i sliten skinnpaj med en yngling jag känner igen. Visst är det Jean Foillard och sonen Alex. Vi hälsar, de hittar ett bord, jag får mitt, och så är det med det.

Jean Foillard är en av dem vi ska tacka för att inte hela Beaujolais drogs ner i det sliskiga vinträsket. Med hjälp av kemisten och vinmakaren Jules Chauvet var han en av dem som vågade vägra kemiska quick-fix på 80-talet och i stället göra vin så som man alltid gjort. Resultatet talar för sig själv – och när Wine Trade skulle lansera det senaste släppet av Morgon Côte du Py gjorde sig siffrorna påminda igen. ”Vi har ju tio årgångar av detta vin. Låt oss prova allihop!”
Så står de här uppradade med korken dragen. Var ska man börja? Med det yngsta? Det äldsta?
Jag hugger in på 2010 och får ett oväntat gensvar. Är detta gamay? Elva år och så spänstigt, trots mognadstoner à la en elegant pinot.
Jag jobbar mig framåt, fastnar så klart lite extra vid 2015, för att landa i en drickmogen, modern 2019 med potential för att ligga till sig. Och blir så klart sugen på att backa bandet och jämföra med 2010. Cirkeln sluts.

The Gang of Four

Fotnot: The Gang of Four bestod av Jean Foillard, Guy Breton, Jean-Paul Thévenet och Marcel Lapierre, som med hjälp av kemisten Jules Chauvet backade bandet och började göra vin så som man gjorde före kemikaliernas intåg i vinvärlden. Namnet myntades av den amerikanska vinhandlaren Kermit Lynch. Senare tillkom en femte vinbonde, Joseph Chamonard. (Chauvet dog 1989, Lapierre 2010 – men hans gård drivs vidare av barnen Mathieu och Camille.)

Beaujolais seriösa ansikte

Årets Beaujolais Nouveau är över – hög tid att upptäcka det genuina Beaujolais. En av de starkaste ambassadörerna för regionens vuxna viner är Jean-Paul Brun, minimalist och purist med känsla för terroir.

Text & foto: Lena Särnholm

Jean-Paul Brun bor i Charnay några mil norr om Lyon. Han har drygt 40 hektar utspridda i Beaujolais; från söder upp till cru-byarna Morgon, Moulin-à-Vent och Saint-Amor. Det mesta är gamay, men han har också pinot noir och en tredjedel chardonnay. Samt en gnutta roussanne, bara för att.
– Jag vill visa på potentialen i vår terroir, att det går att göra strukturerade, lagringsdugliga viner. I södra Beaujolais har vi mycket kalksten, så där trivs både chardonnay och pinot noir.

Jean-Paul tog över Domaine des Terres Dorées från sin pappa 1977. Det dröjde inte länge förrän han satte sin egen prägel på arbetet. Han ville gå sin egen väg, följa sina smaklökar.
– Beaujolais är känt för macération carbonique, lätta fruktiga viner. Sådana gjorde jag också i början. Men det är svårt att bevara terroirkänslan då, så jag började med mer burgundisk vinifikation. Sorteringsbord, avstjälkning, fyra till sex veckors maceration och pigeage.
Jean-Paul är en stark anhängare av naturlig jäst. Alla hans viner jäser av egen kraft.
– Det är jästen som ger typiciteten från terroiren, och det måste få ta tid. Mina viner tar kanske två månader på sig, och vi ser till att hålla låg temperatur för att behålla aromerna. 2018 jäser fortfarande, det blir nog klart i december.
Vinerna genomgår sedan malolaktisk jäsning för att få ett rundare uttryck.
– Men det förutsätter att du har en bra syra från början, understryker han innan vi provar Beaujolais Blanc 2017.
Vinet har fin frukt och mjuk struktur, och syran biter ifrån precis lagom för att behålla nerven. Komplext i all sin drinkvänlighet.

Jean-Paul Brun är inte den enda som har insett charmen med vita druvor här, även om 19.800 hektar av Beaujolais totala vinareal på 20.000 hektar fortfarande är rött. Han påminner om att kalkdominansen är det som ger energi i såväl Chablis och Champagne som Sancerre.
– Sedan några år är det fler och fler som börjar odla chardonnay här i söder, både för stilla vin och för crémant.
Även Jean-Paul gör ett mousserande vin. Det heter Crémant de Bourgogne eftersom det inte finns någon appellation för crémant i Beaujolais.
– För crémanten skördar vi tidigt för att få en bra balans i slutändan. I år började vi den 20 augusti. Det här är en extra brut med fem gram dosage.

Alla hans vita viner ligger på fällningen och får bâtonnage för mer extrakt och struktur. Det gör att han bara behöver en minimal dos med svavel – för lite, det vill han gärna ha i för att vara säker på att flaskorna håller formen världen över. Men det är allt han gör vid vinet.
– Jag vill respektera vinet och de olika årgångarna. Med modern, industriell vinmakning kan du göra samma vin överallt i dag. Jag vill bevara årgången, terroiren, uttrycket. Varje årgång har sin personlighet och som vinmakare är det vårt jobb – och skyldighet – att bevara det.
– Om du börjar korrigera och till exempel ha i socker, kanske du sedan måste justera syran…

Tre hektar är planterade med pinot noir. Jean-Paul valde själv ut plantorna genom selection massale.
– Jag planterade med hög densitet som i Bourgogne, 8000 plantor per hektar, och beskär med cordon för att få ett lågt uttag. Det blir cirka 30 hektoliter per år. Jag vinifierar på samma sätt som med gamay, det blir viner med bra komplexitet tack vare jorden. Kalken ger rena viner.
Hans pinot noir lagras delvis på fat, till skillnad från gamay.
– Gamay gillar inte ek, konstaterar Jean-Paul krasst och kompromisslöst.
– Har du stora fat kan det fungera, men med barrique stänger sig vinet. Gamay är visserligen kusin med pinot noir, men de behöver olika vinifikation.
Således har källaren i Charnay mest ståltankar och cementfat.

Hur ser du på framtiden för Beaujolais?
– Sedan 2009 började cru-vinerna dra till sig intresse. Nu kommer investerare från både Bourgogne och Rhône, som Chapoutier. Jadot har varit här i 20 år. Det är bra, det blir olika stilar och intressantare viner. Vi blir mer respekterade av omvärlden.

Och Beaujolais Nouveau, är det på väg upp eller ner?
– I Frankrike har konsumtionen gått ner de senaste tio åren, men nu är det stabilt. Fast i Paris går det bra, folk gillar ett lättsamt, festligt vin att samlas kring. Kvaliteten har också blivit bättre.
– För oss producenter är det bara bra, det gör att vi kan fokusera på kvalitativ försäljning, på cru-vinerna. Det är bara en fråga om tid innan folk inser att det görs strukturerade viner även här.

Jean-Paul påminner om prisläget på 50-talet. Då kostade en Moulin-à-Vent lika mycket som en Bordeaux eller Châteauneuf-du-Pape.
– Det kan bli så igen. Det handlar bara om att folk får prova.
Här är dock den svenska marknaden lite speciell. Beaujolais har blivit populärt på senare tid tack vare några producenter som har nått närmast kultstatus. July Balagny är ett till exempel som säljer på namnet snarare än på någon cru.
De tio cru-byarna ligger alla i norr och har huvudsakligen granitjord – perfekt för gamay. Från norr till söder är de: Saint-Amour, Juliénas, Chénas, Moulin-à-Vent, Fleurie, Chiroubles, Morgon, Régniè, Côte de Brouilly och Brouilly.

Kvinnor kan!

Behövs en kvinnlig sammanslutning i Frankrikes näst största vinregion? Efter Stockholms-besöket i juni måste svaret vara ett tveklös ja. Vinerna är alldeles för bra för att leva ett liv i skymundan.

Text och foto: Lena Särnholm

Under kryssvalven i Bullkyrkan i Gamla stan har ett tiotal producenter från Rhône-dalen radat upp sina flaskor. I fonden finns altaret kvar, liksom lugnet i lokalen. En sober miljö som matchar vinerna perfekt; här hälls inga kraftpaket, klimatet och sorterna till trots. Den gemensamma nämnaren är elegans, struktur, balans. Sinnlighet. Om det beror på att det är kvinnor som håller i taktpinnen ska vi låta vara osagt, men helt klart har de något gemensamt.
Deltagarna kommer från Femmes Vignes Rhône, en grupp kvinnliga vinmakare som har funnits sedan 2004. I dag har de 32 medlemmar. Målet är inte främst att framhäva könet; det är att utbyta erfarenheter, hjälpa varandra på plats och med marknadsföring. Och inte minst, att ha kul.
– Alla gillar att vara en del av en grupp. Många av oss jobbar hemma inom familjen, så det är värdefullt att diskutera med andra, säger Joanna King från Skottland. Tillsammans med sin man driver hon 15 hektar stora Château Unang i Ventoux.
– Vi är i olika åldrar, med olika nationaliteter och bakgrunder, men vi delar samma värderingar och vi är alla småproducenter.

Trots den upplevda gemensamma nämnaren av en slags finstämdhet finns det inget som utmärker viner producerade av kvinnor, menar Elise Renaud från Domaine Salel Renaud i Coteaux de L’Ardèche.
– Jag jobbar med min man och ibland har vi inte samma vision. Men det är mer en fråga om personlighet än om kön, säger hon.
De började med tre hektar 2003. Nu har de elva och producerar sällan mer än 30.000 flaskor per år. Druvorna är en oortodox blandning av viogner, gamay, syrah och chatus. För att nämna ett par.
– Fördelen med ett område som Ardèche (sydväst om Lyon, red anm) är att vi inte är bundna till traditioner och inte har ett känt namn. Vi kan odla och blanda lite som vi vill.
Elise börjar med att hälla en roussane/vermentino som har mjuk, mogen frukt men landar i mineralrik jord. Vinet är en resa i sig och en bra förberedelse på vad som komma skall. En snällt tyglad viogner som på något märkligt vis är både sitt fylliga jag och en dämpad diva. Så kommer ögonhöjaren. En ren roussanne.
– Den kan vara lite svår att odla och är inte så produktiv, men kan vara oerhört intressant ensam.
Vinet, Imagin’aïre, bjuder gul stenfrukt kombinerat med en rustik jordighet. Intressant – det var Elise som sade det.

Därpå följer en balanserad frukt- och tanninblend av gamay och grenache innan vi ger oss på chatus, en druva som likt många andra blomstrade före phylloxeran men sedan fick stå i skamvrån när alla ville ha internationella, lättsålda sorter. I dag finns bara 55 hektar kvar. Synd, tycker Elise, som brinner för de gamla, lokala varianterna.
Mötet med Tréfol, som vinet heter, är en intressant inblick i hur precisa och personliga endruvsviner av udda sorter kan vara. Det är distinkt. Mörka bär. Så kommer tanninerna, utan att nalla på elegansen. Det finns en anledning till att chatus tidigare ofta blandades med nu utrotade courbès, som gav syra och alkohol.
– Är du försiktig i källaren kan det bli mjuka viner. Hos oss växer den i skiffer, det gör att det blir mer elegant. Naturlig jäst? Självklart.
– Det är synd att inte fler odlar chatus. I dag föredrar de flesta merlot och syrah.

Här finns en annan gemensam nämnare i Femmes Vignes Rhône. Att göra det man tror på oavsett tyckande och trender. Strax norr om Aix-en-Provence hittar vi Nathalie Souzan på Domaine Grand Callamand, en före detta medicinsk doktor som nu har elva sorter fördelade på 22 hektar. Inget konstigt i sig, om det inte vore för att hon radar upp ett par vita.
– Fler borde göra vitt i vårt område. Här i Luberon blir det kallt om nätterna så druvorna behåller friskheten. Det viktiga är bara att skörda vid rätt tidpunkt, inte för tidigt, inte för sent. Med klimatförändringarna blir det allt svårare, men vinerna blir intressanta.
De vita är en spegling av sin terroir. Precis som Nathalie beskriver klimatet finns här både frukt och syra. Druvorna är ugni blanc, grenache blanc, vermentino och rousanne. Och så en renrasig sauvignon blanc, inte en av mina favoritdruvor (såvida den inte får umgås med sina aromrika skal en smula). Men hennes Elle får mina fördomar på skam. Glöm nyzeeländsk gräsig motorväg – här får druvans inneboende frukt blomma ut i en rund textur. Med skärpan i behåll, nota bene.
När vi provat igenom hela linjen, rött inkluderat, pekar jag på två flaskor i hinken som hon inte presenterat. Nathalie ler.
– Det där, det är mitt experiement. En japansk kund ville ha mousserande, så vi provade förra året. Vi gjorde ett vitt, ett rosé.
Hon nästan ursäktar sig för att skydda det nya vinet från hårda ord. Här ska inte has några höga förväntningar.
– Det är gjort med den billigare metoden. Det är inte methode traditionel, upprepar hon medan drycken dansar runt i glaset.
Rosén är nästan lika blev som det vita.
– Japanerna vill ha det så, säger hon kort.
Men smaken är det inget fel på. Intensiv röd frukt och tydlig mousse, kanske något skarp. Men som sällskap under ett olivträd i 30-gradig värme kan jag knappast tänka mig något mer svalkande.

Det är övervägande röda viner som presenteras. Föga förvånande – i både norra och södra Rhône dominerar blå druvor. Totalt är drygt 80 procent rött, bara 6 procent är vitt. Resten, 13 procent, är rosé. I norr är syrah kung, och ger generellt viner med finess, struktur och mineral. I söderns mer varierande jordmån med bland annat de kända stenarna galets roulés och den aromrika garriguen växer musklerna. Med grenache som bas i blandningarna blir vinerna mer kraftfulla, generösa och komplexa.
Châteaneuf-du-Pape är rödvinsland, men som i många röda bälten är de vita likt små diamanter. Vignobles Mayards Cuvée La Crau De Ma Mère är inget undantag. Druvorna kommer från två diamentralt olika lotter och blir tillsammans en balanserad hasselnötskombo som verkligen sticker ut. Druvorna är grenache blanc, roussanne, clairette, bourboulenc och picpoul. Medelåldern på stockarna är 45 år, vilket känns på djupet och strukturen. Men som sagt – ett eldklot ner i halsen blir det aldrig.
– Kanske är det så att vi föredrar mer balanserade viner, viner som är behagliga och inte bråkar för mycket, försöker Vignobles Mayards Françoise Roumieux sammanfatta vad Femmes Vignes Rhônes har gemensamt.
Jag kan inte annat än nicka instämmande. Och tillägga – detta är viner med personlighet som varken slickar medhårs eller kliar någon på ryggen.

Lena Särnholm, text och foto

FriVin – Fria viner i tajt kostym

Utsålt veckor i förväg och lönlöst att ens försöka få ett ord med vinmakaren, som står där någonstans bakom alla ryggar, svettig av att skvätta till höger och vänster – och till de som armbågar sig fram från sidan.

Frågan är om FriVin har fallit offer för sin egen succé.

Text och foto: Lena Särnholm

Det hinner hända mycket på två år. FriVin i Köpenhamn arrangeras vartannat år och sedan 2016 har intresset för levande viner inte bara ökat. Det har exploderat. De insatta kastade sig över biljetterna och hade sedan att hänga på låset direkt vid öppningen klockan tio. Bara timmar senare skulle det bli svårt att få sina droppar förklarade. Och då tappar mässan lite av sin charm. Det är ju just för att träffa producenterna som man går på provningar som denna.
Jag hade uppståndelsen på känn, så det var bara att göra en tidig fredag i Byen och starta lördag morgon med en dubbel espresso från Coffee Collective.

Första anhalt: mousserande från regionen det bubblar om i dubbel bemärkelse, Emilia-Romagna. Här har det mångfacetterade vinet på lokala druvor allt för länge stått i skuggan av det kända köket. Parmesan, parmaskinka, mortadella, tortelloni och balsamvinäger knuffar man inte ner från piedestalen i första taget. Men vinet är värt sin egen uppmärksamhet.
På FriVin fanns både Quarticello och Terraquilia med energiska springare. Spergola och malvasia di candia aromatico gör sig ypperligt i spritsig form, och Terraquilias blommiga (!) lambrusco di grasparossa var en positiv överraskning. Det är inte bara sorbara i lambrusco-familjen som sitter snyggt i lättare kostym.


Från Italien kommer också Vigneto Altura, där Franceso Carfagna har gjort ett obetalbart arbete på paradisön Isola del Giglio. I tuffast tänkbara terräng växer druvorna som sedan får behålla sin värdighet ända ner i flaskan. Den som en gång provat Alturas gyllene ansonaco (inzolia) glömmer det aldrig.
Det toskanska fastlandet bjuder inte lika stora utmaningar rent geografiskt, men numera är vädret en högst opålitlig medspelare i tillblivelsen av ett vin. Sommaren 2017 var en av de varmaste på länge med månader utan regn. Av detta har jag personlig erfarenhet – det var med svåra skuldkänslor jag duschade bort augustisvettet hos Pian del Gallo i Greve-di-Chianti. Plågorna blev knappast mindre när en tankbil med vatten dammade in på gårdsplanen morgonen därpå.
– Fortsätter det så här vet jag inte vad jag ska göra. Det är dyrt med vatten. Kanske kan vi göra en deal nästa år – vi byter vin mot vatten, försökte ägaren Ettore Biondi skoja till det innan hans ansikte föll tillbaka i rynkor.
Pian del Gallo var inte på FriVin, däremot I Fabbri från grannbyn Casole nära Lamole. Detta är en av de högsta platserna i Chianti, så I Fabbris viner bär alltid på en fräschör – särskilt välkommet ett år som 2017. Vingårdarna ligger på mellan 550 och 650 meters höjd och är delvis formade som en amfiteater, med gamla terasser som renoverades 2002. Till trycket i deras utmärkta sangiovese bidrar vinstockar med rutin, där de flesta har passerat 40-strecket utan minsta spår av åldersnoja.
Hur drickmogna de röda än må vara är I Fabbris vita det vassaste vapnet. Försiktigt skalmacererade lokala sorter landar i en fruktig kompott med nödvändigt motstånd från tanninerna. Synd att det görs i så liten mängd. Och ibland inte alls.

Med smaklökarna inställda på italienskt var lunchpausen given – en kort promenad till Fiolstraede och årsgamla La Tigella. Mitt i turistkvarteren uppenbarar sig denna genuina oas, som rattas av folk från tigellans hemtrakt, läs Modena.
Tigella är ett slags bröd som gräddas i ett järn och fylls med ost och charkuterier. Till det dricks lambrusco från flaska. När vi ber om glas hjälper servitören oss till rätta. Han har varit med förr.
– Visst kan ni köpa glas, men vi gör så här – välj en flaska och betala bara för det ni dricker.
Valet blir inte lättare när listan rymmer ett tiotal lambrusco, flera från just Terraquilia…
Några tigelle senare är flaskan tom och min planerade timme har gått upp i rök sedan länge.

Tillbaka på FriVin är det bara att glömma allt vad diskussion heter. Dominique Derain är omringad som alltid, och vet hur man greppar en flaska. Tur det, för hans mineralskarpa konstverk från Bourgogne vill ingen missa.
Derain har nästan uppnått kultsstatus i naturvinskretsar. Detsamma kan man säga om Karl Schnabel från Österrike. Tillsammans med sin fru Eva driver han en biodynamisk gård i Steiermark, där korna finns kvar för att skapa balans i det gröna. Zweigelt, blaufränkisch, pinot noir, morillon (chardonnay) och rheinriesling… allt rinner ner som en vårflod. Med samma energi som finns i vinerna svingar Schnabel buteljerna mellan törstiga besökare.
– Vi får snacka senare, under middagen, hojtar han med ett leende och återgår till jonglerandet.
Bara att se honom i aktion räcker gott.

Alldeles vid fönstret på andra våningen står Rémi Poujol, vinmakare från Languedoc och självklar på min måste-lista. Rémi är en lågmäld kille som låter vinerna tala. Han har sex hektar strax utanför Pezenas och jobbar med två hästar. Liksom Karl Schnabel och Dominique Derain är Rémi med i S.A.I.N.S, en sammanslutning som jobbar helt utan svavel och arrangerar egna mässor som inte bör missas.
Även här är det de vita som fångar min uppmärksamhet. Ingen tvekan om att clairette, ugni blanc och terret trivs under solen i söder; trots breddgraden har vinerna en mineralisk kärna och en skärpa som om de doppat rötterna i is. Imponerande.

R Poujol

Så här skulle jag kunna hålla på – rabbla härliga viner och sköna bönder i spaltmeter. Faktum är att allt är bra på FriVin. Ismael Gozalos MicroBioWines från Rueda i Spanien, alltid lika skojfriska Toby Bainbridge från Loire, Sylvain Jougla från sydvästra Frankrike som har fått mig att uppskatta sauvignon blanc, Vinyer de la Ruca från Banyuls-sur-Mer i Roussillon…
Det är förståeligt att FriVin drar fullt hus, samtidigt svider det när det blir så trångt att varken vinmakare eller besökare får full valuta. Flera producenter beklagade trängseln; liksom besökarna är de där för att utbyta erfarenheter. Presentera och förklara sina viner. Få feedback och inspiration.
FriVin är inte ensam om detta dilemma. RAW som började i London för flera år sedan har vuxit till ett ”turnerande cirkussällskap”, som en vinbonde uttryckte sig. RAW arrangeras nu även i Los Angeles, New York och Berlin. Ett par vinbönder som var med från början har hoppat av just för att det har blivit för stort och i deras ögon för kommersiellt.
– Först tänkte jag åka till London, men det är för dyrt att hyra bord nu, mumlade en vinmakare i vintras.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Följden blir att det poppar upp off-mässor med ett vassare utbud och mer luft. Det var flera år sedan jag slutade med La Dive i Saumur för att i stället stanna kvar i Angers och gå på Les Anonymes och de andra mindre provningarna. Problemet är bara att nu börjar även de bli trångbodda.
Samtidigt är populariteten av godo. Det innebär att folk över hela världen har upptäckt – och uppskattar – levande, ärliga viner. Viner gjorda med respekt som utvecklas efter egen vilja. Det är inte en dag för sent.

Lena Särnholm, text och foto

Hybriderna kryper fram ur skuggan

Hybrider har släckt människans törst flera gånger. Ändå är de kontroversiella – och avskydda. Kanske kan ett mer extremt klimat bli dess slutliga entré till salongerna.

Text och foto: Lena Särnholm

Rösterna är bestämda. Lite hånfulla.
”Den där killen gör det inte lätt för sig – komma med hybrider i Frankrike.”
Två engelsktalande parisare har just provat vin från Servaas Blockeel, en belgare som inte tar den enkla vägen. Inte nog med att han odlar vin på breddgradernas marginal. Han satsar på sorter få konnässörer vill kännas vid. Och han undviker konsekvent alla former av hjälpmedel. Han gör det han tror på med energisk passion – men respekt i vidare kretsar får vänta. Det var ju det där med hybriderna.

Hybriddruvor är som en svart skugga i vinets historia. En påminnelse om mörkare tider. För det var så de kom till. Av nöden. Och det är så de kan få sin upprättelse.
Det började egentligen redan i mitten på 1700-talet, när nybyggarna i Amerika upptäckte att de inhemska druvorna inte alls gav lika gott vin som det de var vana vid i Europa. Men de växte desto bättre.
Den stora experimentlustan tog fart i Europa hundra år senare, när sjukdomar härjade lite varstans. I vingården brottades man främst med phylloxera och mjöldagg. För att få fram mer resistenta sorter började man korsa olika arter, amerikanska som vitis riparia och ruperstris, med den mer delikata men känsligare vitis vinifera från Europa. De första hybriderna var inga omedelbara fullträffar. En anledning var att man använde vinifera-druvor av lite lägre kvalitet som aramon och ugni blanc.

En av de flitigaste odlarna var Albert Seibel (1844-1936) som från fyra grundföräldrar tog fram flera tusen hybrider. Flera odlas än i dag, framför allt där klimatet är en utmaning – läs England, Kanada, Tyskland, Belgien och vissa delar av USA och Nya Zeeland. De flesta är döpta efter nummer och blev snabbt populära. I slutet av 60-talet fanns mer än 70.000 hektar bara i Frankrike. En av de mest odlade var nummer 5455, även kallad plantet, en pålitlig arbetshäst. Hög avkastning och härdig mot både sjukdomar och frost.
Plantet fann sitt hem i Loire. 1968 fanns 26.000 hektar med plantet. 20 år senare var arealen mindre än 1.000 hektar – i hela Frankrike. Anledningen var statens uppryckningsprogram. Man ville inte ha några hybrider, bara äkta vitis vinifera, så odlarna fick bidrag för att gräva upp sina trogna leverantörer. I dag är det förbjudet att använda hybrider i appellationsviner i Frankrike.

Men Thierry Hesnault i Chahaignes, nordöstra Loire, är en klurig kreatör. Han vet att med rätt handlag går det att få fram fina viner även från hybrider. På samma mässa där Servaal Blockeel häller sitt röda av rondo, roland, bronner och solaris står han med sin skolboksstrama chenin blanc. Samt sitt betydligt busigare bubbel av just plantet, Seibels förbjudna 5455. Det har en lockande fräschör, påminner lite om gamay och grolleau. Jordgubbe möter jord.
– Jag ville göra något annat, säger han och ler stolt.
Thierrys flaskor töms i betydligt raskare fart än Servaals. Kanske för att han presenterar sitt vin som pet nat, för stunden bland det hippaste man kan dricka i dessa kvarter.

En annan grupp av hybrider som rönte uppmärksamhet var de så kallade Villard-druvorna, som togs fram av Bertille Seyve och Victor Villard. De fortsatte i Seibels spår och fick fram ett par sorter som gick mycket bra efter krigen. En var villard noir som främst odlades i sydvästra Frankrike och Bordeaux. Mot slutet av 60-talet fanns 30.000 hektar; 1968 var den landets femte mest planterade blå druva. Den vita varianten var den tredje mest populära. Seyve-Villard ligger även bakom seyval blanc, en hybrid som funnit en fristad i England där den levererar ett riktigt trevlig vin med hög syra som med åren slipas ner till lenare toner av honung.
Men säg den lycka som varar. Hybridernas höga produktion kom småningom att bli dess fall. De anklagades för att ligga bakom Frankrikes ”vinsjö”, överproduktionen, och planen för utrotning sattes i verket.

Nu har vi tagit klivet in i 2000-talet och tiderna är annorlunda. Igen. Klimatet håller på att glida oss ur händerna och de druvor vi vant oss vid börjar vekna. Hagel, frost, torka och skyfall. Återigen behöver vi druvor som pallar en käftsmäll. Kanske kan hybriderna komma till heders igen? Som ett mer miljöanpassat alternativ? Som dessutom kräver mindre besprutning, för den som befattar sig med sådant.
Geilweilerhof är ett odlingsinstitut i Tyskland som har visat att det går att producera kvalitetsviner från hybrider. De fokuserar på resistens, väderrelatead stress och kvalitet. I dag har man mycket mer kunskap om gener och arvsmassa, så det är lättare att nå resultat.
Här har hybriderna en annan fördom att kämpa emot – hybrider har inte vänsterprasslat med genmodifierad teknik. De är korsningar mellan föräldrar av olika arter. Inget hokus-pokus. I senaste numret av den amerikanska tidningen Terre skriver vinodlaren Deirdre Heekin, Vermont: ”Hybrid grape varieties are the victims of misconceptions. Rather than the result of Frankenstein experiments, they are derived from an age-old process of horticultural crossings done in the nursery… they are not created in a lab, they are the result of careful pollination, done by hand via the observation and artisanship of the horticulturalist.”

I England är situationen annorlunda än i Frankrike. Vinodlingen tog fart först på 70-talet, så det finns inga traditioner att ta hänsyn till. Man har ett öppet och pragmatisk sinne. Men till en början ville man så klart ha de internationella sorterna – cabernet sauvignon, merlot och dess namnkunniga kompisar. Ganska snart stod det dock klart att dessa kändisar inte trivdes särskilt bra här uppe. Eftersom grunden till ett bra vin är en druva med utvecklade aromer har man tänkt om. Utan att skämmas presenterar britterna nu viner av reichensteiner, huxelrebe, ortega samt kerner och bacchus som båda spås en lysande framtid. Inte minst den senare, en korsning av riesling, sylvaner och müller-thurgau. Decanter utsåg Winibirris bacchus 2015 till fjolårets Best value white single varietal, 95 poäng och platinum. (Det ska dock påpekas att såväl bacchus som kerner och flera andra av de ”nya” sorterna, som Sverige-älsklingen solaris, inte är hybrider utan korsningar inom vinifiera-familjen. Ändock brottas de alla med samma fördomar som druvrasister fått för sig.)
Men hybrider är inte bara guld och gröna skogar, de också sina svaga sidor. Flera av de blå druvorna har låg tanninhalt vilket gör det svårt att få en balanserad struktur. Många är också surare än vitis vinifiera och en del kan också ha kvar en ”foxy” smak från sitt amerikanska arv.
Men klimatförändringarna talar till dess fördel och bara framtiden och fördomar kan utvisa hur det går.

Servaas Blockel sitter på sin stol och ser lite trött ut. Han har fått hälla på rätt bra ändå. Det är ju inte så ofta fransmän erbjuds att prova ett vin – dessutom med minimal inverkan – från Belgien.
Dagen före var Servaas på en annan provning, den lilla naturvinsmässan SAINS ombord på en gammal träbåt i Seine väster om Eiffeltornet. Jag provade hans vin med den senaste upplevelsen i minnet – det röda Mag Da som hur mycket jag än önskade inte bjöd tillräckligt motstånd.
Nu är det en ny årgång, med spända muskler. Stor skillnad mot bara ett år tidigare. Jag spottar och ler och önskar Servaas och hybriderna en framtid på vinlistorna.

Lena Särnholm, text och foto

Traditionell metod lyfter lambrusco

Allt mer lambrusco vinifieras enligt den traditionella metoden. Kan det vara vägen in på vinlistorna? – Trenden började för fem-sex år sedan och nu är allt fler restauranger intresserade av det, säger Pierluigi Ferrari från Medici Ermete, en av de stora spelarna när det handlar om rött mousserande.

Medici Ermete, med 75 egna hektar och bas i Reggio Emilia, var i Sverige i samband med Gambero Rosso-turnén i januari. De hade med sig sitt flaggskepp Concerto, ett vin av Lambrusco Salamino som fått guidens finaste utmärkelse Tre Biccheri nio år i rad.
– Jag var överraskad av det stora intresset från branschen. Flera från Systembolaget provade, och många kände redan till Concerto. Även de som aldrig hade testat den här typen av vin tidigare var imponerade, säger Pierluigi Ferrari.
På kvällen öppnades mässan för konsumenter. Då var bemötandet lite svalare, till en början.
– Få kände till lambrusco och de hade aldrig druckit kvalitetslambrusco. Men mot slutet var vårt bord väldigt populärt och folk köade för att få prova – eller prova igen.

Lambruscoproducenter kämpar fortfarande med den seglivade myten av att vara ett alternativ till Coca-Cola. Men mycket har hänt de senaste åren. Ett omfattande arbete har lagts ner för att höja kvaliteten, både i vingård, källare och arbetssätt. Andra uppbindningar, tätare plantering, bättre teknik och mindre besprutning. Det är dock svårt att arbeta helt naturligt på slätten runt Modena, även om det finns beundransvärda kämpar som den oefterhärmlige Luciano Saetti. Utmaningen är hög luftfuktighet i kombination med solheta somrar och utdragna höstar. Ett paradis för svampsjukdomar.
– Vi är kända för två saker, säger Pierliugi och ler.
– Så vi letar ständigt efter mark på kullarna runt omkring där det är svalare och torrare luft.
Ett annat sätt för att både höja kvalitet och visa på mångfalden är alltså att vinifiera à la Champagne. Den mesta lambrusco är tänkt att drickas relativt ung, men tack var syra och bubblor kan det åldras med behag. Marknadens troligtvis äldsta lambrusco är Cantina della Voltas ”DDR” 2009, en ren Lambrusco di Sorbara som vilat 84 månader på jästfällningen.

Lambrusco är inte bara en druva och ett vin – i familjen finns ett 60-tal kloner, även om bara sex-sju används i större skala. Mångfalden är enorm. Lambrusco di Sorbara ger ett vin som mer liknar rosé och har en syra så hög att mat måste dukas fram. I den andra änden hittar vi Lambrusco di Grasparossa som har såväl tanniner som svärta. Salamino ligger någonstans mitt emellan.
Ofta blandas flera sorter, men det blir allt mer populärt att göra cru-viner, enligt Pierluigi Ferrari.
– Efterfrågan på endruvsviner ökar, även i Italien. Vi har flera i vår portfölj, bland annat en ren Lambrusco Marani, vilket är ovanligt. Det är en druva som ger mycket kropp och färg och vanligtvis blandas med andra eftersom den är svår att jobba med i källaren. Det var en utmaning, men det blev riktigt bra.
Vinet heter följaktligen Unique och är gjort enligt traditionell metod, med 30 månader på jästfällningen. Det är elegant och fruktigt med en krämig mousse och torr finish. Garanterat svårt att pricka i en blindprovning.

Det finns flera bevis på att flaskjäst Lambrusco vinner allt mer respekt. På Massimo Botturas trestjärniga restaurang Osteria Francescana i Modena serveras Belleis Lambrusco di Sorbara som aperitif. Bellei är en producent med hundra års erfarenhet som gör all sin lambrusco på samma sätt som i Champagne. Uttrycket blir både mer elegant och komplext, samtidigt som den rödbäriga frukten dallrar som en hägring i bakgrunden. Detta är lambruscons fördel och förtjänst – det är ett karaktärsfullt vin med många ansikten. Lika självklar på egen hand som matchande medspelare till mat.
– Det är så vi säljer in vinet, som ett torrt vin utmärkt till lite fetare mat. Jag har provat till rökt fisk och det var en riktigt fin kombination, säger Pierluigi Ferrari.
Han kom till Stockholm direkt från Paris. Där finns en nyfikenhet på rött mousserande.
– Manegen är krattad, som Pierluigi utrycker det.
– Paris har runt 1500 italienska restauranger och vi finns hos en stor kedja som heter Big Mama. Men det var mycket jobb i början…
– Fast generellt är folk mer öppna utomlands än i Italien. Hemma dricker vi mest vin från den egna regionen, även om de yngre sommelierna har en annan attityd.

Efter Stockholmsbesöket stod Chicago på agendan. Amerikanerna börjar man inse att torr lambrusco kan vara det perfekta alternativet till svårmatchad mat – såväl en smakbrygga som en städare med syrligt bett. Ett annat exempel på att en comeback lurar om hörnan: en av de mest respekterade producenterna av Lambrusco di Sorbara, Alberto Paltrinieri, åkte på en tre veckor lång USA-turné i januari.

Nyfiken på vad sommeliererna säger om lambrusco? Läs min artikel på Star Wine List:

https://starwinelist.com/lambrusco-en-bubblare-for-listorna/

Lena Särnholm, text och foto Fortsätt läsa ”Traditionell metod lyfter lambrusco”

Gambero Rosso provar utan skygglappar

När Gambero Rossos turné stannade i Stockholm presenterades tio specialutmärkelser. En var Montenidolis skalmacererade Vernaccia di San Gimignano. En annan den biodynamiska uppstickaren Spiriti Ebbri från Kalabrien. Bevis på att kolossen Gambero Rosso provar med öppet sinne.

– Vi testar runt 45.000 viner varje år, allt blint. Vi vill inte bli influerade av någon särskild stil, det är vinet som ska tala, sade Marco Sabellico som ledde master class-provningen på Grand Hotel.
Gambero Rosso, Italiens stora vinguide, åker varje år på världsturné med ett urval av de viner som fått guidens högsta utmärkelse Tre Bicchieri. Det är en noggrann selektion med viner från hela Italien i olika stilar och av olika druvor, allt för att spegla den mångfald som gett ny energi till det traditionella vinlandet.
– På senare år har det skett något av en revolution. Från att tidigare ha influerats av internationella druvor och vinmakning med mycket barrique, blev det ett uppsving för inhemska druvor. Sedan början på 90-talet ökar antalet viner på lokala druvor.
Marco Sabellico tippar att det görs vin på 500-600 olika sorter i Italien i dag.
– Efter phylloxeran försvann många gamla sorter. När man skulle planterade om vingårdarna låg fokus på högpresterande druvor. Men nu kommer många av de äldre varianterna tillbaka, och det är detta som gör Italien unikt. Näst efter Portugal är Italien det land med flest egna druvor.

Grand Hotel

37 producenter kom till Stockholm, och de fick smaka på Sveriges sämsta sida. På eftermiddagen drog ett snöoväder in, och det var fler än en italienare som oroligt skruvade på sig. Skulle de ta sig vidare? Näst på schemat stod Chicago.
En av dem var Pierluigi Ferrari som tillsammans med Ermes Scardova representerade lambruscohuset Medici Ermete. De hade med sig två viner. Dels Concerto av Lambrusco Salamino med hela sju dagars skalkontakt (mot normala två dagar) som fick sitt nionde Tre Bicchieri i rad, dels en rosé på den syrarikaste klonen Lambrusco di Sorbara. Båda fick mycket bra mottagande av både fackfolk och allmänhet.
– Jag är överraskad av det stora intresset, särskilt bland branschen. Flera från Systembolaget provade Concerto och gav goda omdömen, sade Pierluigi Ferrari.
– Bland konsumenterna var folk lite avvaktande i början, men mot slutet släppte det och flera kom tillbaka för att prova om.

Att den italienska vinkartan håller på att ritas om bekräftas av antalet utställare från de olika regionerna. Piemonte hade en med, Lombardiet likaså, medan Marche kommer starkt – fem producenter på plats. I Sverige är vi duktiga drickare ar Verdicchio di Castelli di Jesi, men det finns mer intressant att hämta av druvan om man går lite längre in i landet. Verdicchio di Matelica är ett steg upp, med lite mer frukt och uttryck. Bisci kom med ett charmerande exemplar. Det är bara en tidsfråga innan de får en svensk importör på kroken.
I Marche hittar vi också två andra inhemska vita druvor med potential, pecorino och passerina. Två sorter som med rätt handlag bjuder elegant solkysst frukt och en stringent syra med läskande mineraltoner som dröjer sig kvar – ståltankslagrat, så klart, för att inte skymma druvans rätta jag.
Personlig favorit i denna kategori var Tenuta Santori, en producent som drog i gång 2012 med 16 hektar.
– Vi hade vingårdarna i familjen, men mina föräldrar sålde druvorna till andra. Efter att jag hade läst oeonologi ville jag göra eget vin, berättar Marco Santori och hällde upp två personligheter med balanserat bett i mixen.
Marco förklarade skillnaden mellan druvorna, och varför man ska prova passerina först:
– Passerina är lite elegantare med mer syra, min håller runt tolv procent. Pecorino kommer upp i lite högre alkohol och har mer frukt. Av den anledningen gör jag min mousserande på passerina, men jag skulle vilja prova med pecorino.
Tenuta Santori arbetar ekologiskt i både vingård och källare. De är certifierade, men flaskorna saknar symbol.
– Vi är så små att det blir för komplicerat och dyrt när vi exporterar. Alla länder har sina egna regler, förklarade Marco.

Dagen inleddes med att Gambero Rosso-representanten Marco Sabellico presenterade tio viner/vinmakare som fått särskilda utmärkelser, som årets vinmakare, mest prisvärda vin, årets mousserande etc. Här blandades flugor och elefanter. Jätten Masi fick titeln årets vineri, medan årets ”up-and-coming winery” gick till biodynamiska Spiriti Ebbri från Kalabrien. Bakom namnet står fyra vänner med helt andra bakgrunder – en är doktor, en annan arkitekt. Drivna av ambitionen att göra riktigt bra vin kom de över tre hektar. Vinet som presenterades i Stockholm var Neostòs Bianco 2016, deras första årgång. Druva – pecorella.
– En sort som det inte finns mycket kvar av, berättade Marco Sabellico och smackade med läpparna efter att ha provat det orangetonade vinet med textur av tanniner.
– Det har macererat med skalen en tid. Ett ypperligt vin. Normalt ger vi inte Tre Bicchieri redan första årgången. Vi vill vänta och se om de kan prestera på samma nivå kontinuerligt. Men det här kunde vi inte motstå. Dessutom finns det en mycket noggrann tanke bakom vinet, varför det smakar som det gör.

Montenidoli

En ny utmärkelse var solidaritetspriset. Det gick till den fantatiska Elisabetta Fagiuoli som bryr sig lika mycket om människor som om vin. Hon har gett italiensk bianco ett nytt ansikte – det kan ha en seriös struktur och stå emot mycket must på tallriken.
Gården heter Montenidoli, är 25 hektar stor och ligger i San Gimignano, Chiantis vitvinsalibi. Vinet som uppmärksammades var Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2015 med klädsam skalkontakt.
– Elisabetta är en otrolig person. Hon kommer från en rik familj men lämnade det bakom sig. Och här har vi en härlig vernaccia med fin frukt och textur, dessutom biodynamiskt, sade Marco Sabellico som gärna bjöd på sin smittande passion.
Tillbaka till traditionen, det är vägen framåt för Italien.

Lena Särnholm, text och foto

Emilia Romagna spänner musklerna

BOLOGNA. Här finns kust, berg och slättland. Ett lapptäcke av olika jordar. Lokala druvsorter med karaktär. Vinodlare med nedärvd kunskap och en smittande entusiasm. Det är dags att upptäcka Emilia Romagnas vinkällare.

– Det här serveras som som välkomstdrink på Massimo Botturas Osteria Francescana, säger den propert klädda mannen, lägger ena armen bakom ryggen och häller upp Belleis Lambrusco di Sorbara som fått samma fostran som champagne. I en blindprovning hade det varit svårt att peka ut den som outsidern.
Denna eleganta lambrusco med sorbarans spetsiga syra serveras alltså på den trestjärniga restaurangen i Modena. Det om inte annat borde få tvivlarna att sluta se snett på denna mångsidiga sort, som finns i ett 60-tal kloner.

Lambrusco i dess alla varianter var bara ett inslag på Enologica, vinmässan i Bologna som vill visa upp bredden i Emilia Romagna. Regionen är Italiens tredje största vinproducent, men förknippas knappast med klass. Detta trots att landets första vita DOCG-vin (albana) kommer härifrån. Fast hur det gick till får folk fortfarande att rodna. ”En politisk kompromiss”, sägs det. Oavsett, med lågt skördeuttag och rätt skötsel skäms den inte för sig. Dessutom förmår albana – i likhet med andra vita sorter här – att vara tilltalande i såväl torr och söt som mousserande skepnad. Andra druvor med samma egenskap är grechetto gentile (pignoletto), ortrugo, famoso och spergola. För att nämna några.

Pignoletto kommer från kullarna precis söder om Bologna; sedan 2010 tillhör Colli Bolognese Pignoletto elitserien med sin DOCG-stämpel. Ungefär 70 procent av produktionen är frizzante, det pärlande vinet med lägre tryck än spumante.
– 2003 gjordes tre miljoner flaskor, förra året tio miljoner. Framöver väntar vi en ytterligare ökning med 40 procent. Det blir en utmaning att behålla den höga kvaliteten, säger konsortiets Luca Gardini.
– Grechetto gentile – som druvan heter – är nämligen inte helt lätt att odla.
Men Emilia Romagna har alla förutsättningar att lyckas. Här lever industrier, kooperativ och småodlare sida vid sida, väl medvetna att de behöver varandra. Jättarna kan göra research och bedriva forskning, medan de mindre är kreativa och experimenterar, vilket de stora kan inspireras av. Historiskt har det alltid varit så här och det är ingen slump att kooperativen spelat och spelar en stor roll. Respekt för ett väl utfört arbete ligger i lokalbefolkningens dna.

Dessutom tycks vinden ha vänt. Allt fler unga är beredda att kavla upp ärmarna. Och det är inte bara nästa generationen som vill börja göra vin – Alessandro Zanardi, 24, presenterar sin första årgång. Båda hans föräldrar är läkare. Hans jämnåriga kompis Alessandro Fedrizzi har gjort några fler säsonger. På Enologica har han hjälp av sin pappa veterinären att hälla vin.
– Det är spännande. Helt nytt för mig, säger pappa stolt.
Alessandro Fedrizzi kommer inte från någon vinmakarfamilj men har uppenbarligen Bacchus i blodet. Grannen var vinmakare och den lilla Alessandro fascinerades över hur det hela gick till.
– När jag var 13 köpte jag druvor av honom och försökte göra vin hemma i en hink, säger han och ler.
– Hur det smakade? Det blev svart.
Men talang har han. Jag provar en pignoletto frizzante, gjord enligt traditionell metod med tolv månader på jästfällningen. Vinet buteljerades för bara en månad sedan. Ungt, friskt och komplext. Alessandro har också en chardonnay, ett under av fräsch, gul frukt och integrerad syra. Favoriten är nog ändå barbera frizzante, gjord på samma sätt som pignoletton. Det har en vinös tannintextur, bra frukt och energi genom bubblorna.
– Jag tillsätter inte socker som dosage, i stället tar jag lite ojäst must av samma druva. Det blir mer elegant då, säger han.

Traditionen att göra rött mousserande är stark i Emilia Romagna. Förutom lambrusco, med epicenter i Modena, finns gutturnio, en karaktärrsfull blandning av barbera och croatina (bonarda) runt Piacenza. Proportionerna med lite mer barbera är naturens eget beslut; förr samplanterades druvorna och barbera är aningen mer produktiv. Den bidrar med syra och skärpa – croatina ger frukt och tanniner.
– Vi dricker det gärna lite svalare, säger journalisten Antonio Paolini, som under ett seminarium om gutturnio uppehöll sig länge kring just serveringstemperatur. Fel temperatur och vinet har ingen chans att visa sin potential. För den finns.
– Gutturnio är det ultimata vinet, det lever med hela måltiden. Servera det rejält kylt som aperitif, sedan kan det följa med genom alla serveringar. Vårt kök är ganska tungt och fett, så vi behöver ett vin med fräschör som rensar gommen.
Gutturnio görs också i en stilla version, men det är frizzante som är kung. Att mousserande viner är så stort här har (också) en naturlig förklaring. Förr buteljerades vinet på hösten men började jäsa igen när temperaturen steg på våren. Och det blev inte alls så dumt.

Ortrugo är en annan druva som är lika utmärkt stilla som med bubblor. Dna-analyser visar att den härstammar från där den odlas, runt staden Piacenza. Det är en märklig känsla att strosa runt på Apenninernas sluttningar och plocka snäckskal. Men för miljoner år sedan låg området under vatten; jorden är rik på kalk och ger bra energi till vinerna.
En annan druva som trivs bra här är den aromatiska malvasia di candia aromatica. Några av mina favoritproducenter skapar underverk av denna delikatess – Croci, Denavolo, Casé, Il Poggio och Montesissa Emilio, alla kända för att peta så lite som möjligt i processen.

Vilka imponerade då mest på Enologica 2017? Förutom de unga killarna Alessandro och Paltrinieri var det inget som fick mitt hjärta att direkt slå volter, däremot förundrades jag av den genomgående höga kvaliteten, och att Lambrusco di Sorbara blir så bra med traditionell metod. Sist men inte minst har vi sangiovese, som trivs lika bra i Romagna som i Chianti. Uttrycket blir ett annat, ja, men det är en fråga om smaksak, vad man föredrar. Gillar du ett renare, rustikt vin laddat med frukt och terroir – testa då något från Romagna. Villa Papiano, Colombara (även snygga vita av pagadebit och albana), Tenuta Santa Lucia och Nicolucci.
Vill du prova något annorlunda rött, gå för Villabonis 100 procent malbo gentile – dock en mardröm för den som månar om ett bländande leende – eller Villa Ventis Centesimino, en lokal röd druva med potential att bli populär utanför landets gränser; helt rätt i tiden med ett nedtonat, elegant uttryck men ändå laddad med frukt.

Emilia Romagna är väl rustat för framtiden.

Lena Särnholm, text och foto

Carmignano – regionen som var före sin tid

Super Tuscans var så revolutionerande att det fick börja sin bana som bordsvin. Men att blanda cabernet sauvignon med sangiovese var inget nytt i Toscana. I Carmignano har de gjort det i flera hundra år.
– Vi har sticklingar från Château Lafite, berättar Beatrice Contini Bonacossi från Capezzana under sitt Sverigebesök.

Carmignano i nordvästra Toscana är ett ypperligt exempel på varför vin fascinerar; hur det i alla tider har följt människan, påverkat ekonomi, politik och miljö. Här växte vin redan före romartiden, och det sägs att cabernet sauvignon introducerades av Caterina de’Medici i mitten på 1500-talet. Vinet från Carmignano fick därmed en särställning; i övriga Chianti regerade sangiovese med sällskap av de lokala varianter som fanns till hands.

Carmignano är en av världens äldsta ursprungsbeteckningar. Det var ett av fyra områden som fick skyddad status 1716, när man började reglera vinodlingen i Chianti. När sedan DOC-beteckningen infördes hörde Carmignano först till Montalbano, men deras viner skiljde sig markant från Montalbanos mer lätta och syradrivna skapelser. 1975 fick så Carmignano sin egen etikett, och 15 år senare upphöjdes det till sitt rätta rum – DOCG. Tack vare klimatet, låga kullar 50-200 meter höga och inte långt från havet men nära bergen, blir syran lägre jämfört med i Chianti Classico. Tanninstrukturen är mer markerat elegant, men det kan inte tillskrivas terroiren allena. Druvsammansättningen spelar också roll. Minst 50% måste vara sangiovese, sedan tillkommer cabernet sauvignon och cabernet franc och en dos canaiolo för den som vill. På det sättet skiljer sig Carmignano från muskelpaketen söderöver i Maremma. I Carmignano släpper man inte taget om sina rötter utan har gärna i lite lokalt i form av canaiolo. Huruvida det fortfarande är tillåtet med en skvätt vitt i form av canaiolo bianca, malvasia och trebbiano kan inte Beatrice svara på:
– Jag betvivlar att det fortfarande är tillåtet i DOCG, men oavsett är det ingen som använder vita druvor längre.

Capezzana är den största producenten i Carmignano, inte bara sett till antal hektar. Domänen har historisk status och vett att förvalta sitt inflytande. Bekämpningsmedel är bannlyst sedan länge, men först 2015 blev de ekologiskt certifierade.
– För oss är det mer en filosofi än ett marknadstänk. Vi gör det för våra barn. Men sedan insåg vi att om vi ska ut på den internationella marknaden är det bra om vi har en märkning, säger Beatrice och börjar släppa lite på sin inledningsvis stelt inlärda presentation.
– Och sedan 2013 använder vi bara vår egen jäst. Det ger mer smak av vingården, av vår terroir. Även om grannen också odlar vin har vi olika jäststammar – och jästen ger personlighet. Det är den som gör vårt vin till Capezzana och inte bara en Carmignano.
Hon ställer ner glaset och lutar sig framåt som för att delge en hemlighet.
– I början var min syster skeptisk till att sluta med köpjäst, så vi samarbetade med universitetet i Florens. Varje dag tog hon motorcykeln dit med prover.

Klimatförändringarna har inte gjort Beatrice mindre övertygad om att det bara finns en väg framåt. Tvärtom.
– Vi är tolv producenter i Carmignano. Fyra jobbar ekologiskt och en är biodynamisk. Drömmen är att alla ska bli ekologiska. Visst, en del är emot, men det är bara att titta i vingården och se hur vinerna mår.
– Vi kan inte blunda för att klimatet ändras, och odlar du ekologiskt blir stockarna starkare och mer motståndskraftiga. Rötterna söker sig längre ner och klarar torka bättre.
Att odla bönor hjälper också till att behålla det regn som trots allt faller.
– Vi planterar favabönor i varannan rad. När de mognar och blivit nästan svarta plöjer vi ner dem, det bevarar fuktigheten i jorden.
Beatrice får ofta höra att det är dyrt att stänga av giftkranarna och bry sig om naturen.
– Ja, det blir dyrare att odla ekologiskt för det är mer arbetsintensivt. Å andra sidan behöver du inte lägga pengar på bekämpningsmedel. Jag investerar hellre i mänsklig arbetskraft än i pesticider.

Carmignano består totalt av 120 hektar, således en av de minsta appellationerna i Toscana. Capezzana äger 90 hektar. Pergament funna i Florens visar att vin odlats på gården sedan minst 804 e Kr. Men de historiska inslagen stannar inte där. Under andra världskriget murade de igen väggen till vinkällaren. Domänens äldsta vin är från 1925.
– Mina föräldrar är antiksamlare, så jag tror att det var därför de började samla på vin, berättar Beatrice, som tillsammans med tre av sina sju syskon driver gården vidare.

Beatrice var i Sverige i slutet av oktober inför lanseringen av Villa di Capezzana DOCG 2007 – vinet de släpper efter tio år för att visa på lagringspotentialen. Den rubinröda uppenbarelsen består av 80% sangiovese och resten cabernet sauvignon och känns fortfarande ungt med tydlig frukt och stuns i tanninerna. Eken är dock integrerad nog även för en fatfobiker som undertecknad.
– Vi använder bara fat från Allier, förklarar Beatrice.
– Vi gjorde en provning en gång och såg att dessa fat passade bäst.
Filosofin är att tona ner eken, oavsett om det handlar om toppvinet eller det enklare men helt funktionellt körsbärsläskande Barco Reale.
– Vi vill göra balanserade viner.

Beatrice brinner tydligt för Villa di Capezzana, men talar från hjärtat när Barco Reale hälls upp. Följdfrågorna om detta vin som görs i sådär 150.000 flaskor får henne att lysa upp och prata utanför manus. Vinet vi provar är en 2015 med mjuk textur och körsbär bakom ratten.
– Barco Reale är lite som Rosso di Montalcino i Montalcino. Det är inte gjort för lagring men klarar sig ändå bra i källaren, om man vill.
Vinet får de inbjudna skribenterna att smacka och i smyg himla med ögonen. Det här går ner alldeles för lätt. Beatrice ler förtjust och undrar om vi inte vill prova 2014 också, som hon råkar ha med. Vi ser snabbt till att få ett glas ledigt innan flaskan går runt.
– 2014 var en svår årgång så vi gjorde mycket Barco Reale.
Utan att låta stöddig, bara ärlig och rak, konstaterar hon:
– Det är i de svåra årgångarna som man hittar de bra producenterna.
2014 var regnigt, men passade kompositionen av sangiovese, cabernet sauvignon och canaiolo bra. Frukten är hyfsat söt, snarare snygg, och tanninerna tyglas av terroiren.

Den avslutande vin santon med 17 år under korken får alla att gå ner i gastronomisk brygga. Koncentrerad frukt, densitet och karaktär. Inget att ifrågasätta. Snarare förväntat.
Då blir jag mer upphetsad över karaktären i deras vita, det inledande Trebbiano 2015 som bara gjordes i 9.000 flaskor. Diskret men tydlig gul stenfrukt, upplyftande citrus och en lite oljig textur som matchar mineraliteten och det lite aggressiva sticket som ger vinet energi. Det har legat ett halvår på fat; 20% har också jäst på ek.
– Det är gjort av en klon som heter trebbiano rosa. Förr användes den främst till vin santo då druvorna är mindre och bra att torka. Men på 60-talet försvann det mesta eftersom man prioriterade stora klasar. Det finns inte mycket kvar i dag. Vi planterade våra stockar på 50-talet, av egna kloner.
Inte undra på att jag tog den bleka skönheten till mitt hjärta. En udda fågel i det röda rummet, hotad till livet men med ett temperament av ett maskrosbarn.
Så kan en vinprovning också sluta.

Lena Särnholm, text och foto

Svavelfritt för vinets bästa

– Svavel tillsätts inte för vinets skull utan för att vinmakaren ska sova gott om natten, säger Xavier Marchais och sticker vintjuven i sin osvavlade chenin blanc från 2013, fortfarande för ung för att krypa ner i flaska.

Regler och recept har aldrig varit något för Xavier Marchais, en av de unga stjärnorna i byarna sydväst om Angers i Loire. Ja, har har gått i skola och lärt sig vad som är kutym, men tvekar inte en sekund att i stället lyssna till vinet och rätta sig efter vad han hör. Och varför inte, när resultat blir så mycket bättre? Xaviers viner är alla stora personligheter, rena men rustika, alltid med frukten i behåll och en syra som ger nerv och energi.
– I skolan fick vi lära oss att alltid ha i svavel, men då förlorar vinet karaktär och lite av sitt naturliga skydd. Det klarar sig bra utan svavel om du har fin frukt från början.

Xavier bor i Faye d’Anjou, en av de där granitgrå charmiga tillhållen med en oproportionerligt stor kyrka och ett bageri som alltid tycks vara öppet. Blommor i regnbågens färger livar upp de ödsliga gatorna som får en skandinav att tagga ner. Xavier bor precis om hörnan, uppför en liten backe och sedan ner till höger, i ett hus inrett av egen kraft och fantasi med höns spatserande som de vill. Han har fem hektar mark men brukar bara tre på egen hand. Det räcker. På gårdsplanen står ett paket hästkrafter som Xavier pratar lika passionerat om som sitt vin. En Harley-Davidson kräver sin tid.
– Jag ska måla om den med samma tatueringar som jag har här, säger han och drar upp skjortärmen för att visa sin dekorerade arm.

Bakom en stor dörr i korrugerad plåt står två vinpressar, rejäla doningar i ek och järn. De vilar på ett cementgolv en halvmeter upp som Xavier har gjutit. Han föredrar gravitationen framför moderna manicker.
– På det här sättet kan juicen rinna ner av sig själv, jag slipper störa vinet med pumpar.
Mitt emot finns fat och tankar – om de är få är mångfalden desto större. Xavier har ingen brådska med att buteljera sina alster. Det får ta den tid det tar.
Vi provar igenom dem, från torr chenin till en en oxiderad variant och en söt botrytisbaby som slinker ner av ren spontanitet. Spotta? Hjärnan lyssnade på vinet, inte på regeln.

Xavier gör lite rött, men det är hans chenin blanc som glänser. Jag skriver druvnamnet i stället för färgen vit, för vinerna är långt ifrån homogena. Några drar åt halmgult, andra är nästan gyllenbruna. Här är färgen inget kvalitetsmått i sig, snarare en ledtråd till vad du kan vänta dig – mineralisk fräschör, oxiderad twist eller smekande sötma.
Efter att ha provat en 2014 och en 2013 vinifierade på exakt samma sätt, från samma vingård, framstår hans tankesätt som helt logiskt. 2014 känns mer mogen är 2013, så det där med buteljering är svårt att bestämma på egen hand. Vinet avgör.
– Jag provar och provar tills jag är nöjd, konstaterar han kort.
Xavier har också skalmacererad chenin, vilket han tycker är intressant.
– Chenin har en struktur som passar för maceration, men hur länge – det beror helt på årgången och hur vinet utvecklas.

De flesta av hans viner går på export. Inte så konstigt med tanke på att de inte liknar det klassiska appellationsvinet som majoriteten av fransmännen vill ha. Viner buteljerade som Vin de France kan vara både snedsteg och superstars; vad det handlar om är att lära känna vinodlaren och hur han jobbar. Det är helt klart värt mödan.

Lena Särnholm, text och foto