Frosten biter inte på en talang

Förra året tog frosten 80 procent av hans potentiella skörd. Samma sak i år. Men är det någon som kan rida ut svårigheterna är det Adrien de Mello.
– Jag ringde min tidigare boss i Châteaneuf-du-Pape och jag ska få åka ner dit och göra vin på syrah.

Livet som vinodlare kunde ha börjat bättre för Adrien de Mello. Han gjorde sin första säsong 2016, men kunde bara skörda 20 procent. Inte var det bättre i år. En sen och oväntad minusattack högg ihjäl en lika stor andel knoppar även denna vår.
– Värst är det med chenin blanc, säger Adrien, som ser ut att vara på förvånansvärt gott humör omständigheterna till trots. Och han har sina skäl.
För det första har han möjlighet att ägna sig åt sin stora passion – odla vin. För det andra håller han till i en historiskt betagande miljö; Adrien hyr en flygel på Château de la Genaiserie, ett slott med anor från franska revolutionen, centralt i Anjou med grannar som Babass, Jérôme Saurigny, Pat Desplats och Cédric Garreau.
– Det är fantastiskt att ha dem så nära, de är otroligt hjälpsamma. Jag ringde Babass tidigare i dag för att fråga vad jag ska göra med min chenin-sauvignon blanc som ännu inte har börjat den malolaktiska jäsningen.
Adrien pekar på en sexlitersflaska i grönt glas.
– Om det inte kommer i gång fyller jag den med vin och ställer ute i solen, så att malon startar. Sedan häller jag tillbaka det i tanken.
– Hur länge jag kan vänta? Inte längre än till juli.

Gör du vin på naturens villkor gäller det att ha is i magen – och goda rådgivare. Babass tillhör veteranerna i Anjou, och vet att inget är bättre än att vänta. Vänta på vinet. Lämna det i fred åt sina egna funderingar, tills det hinner i fatt sig själv.
Det var Babass som fick Adrien att våga lita på naturens nycker.
– Jag hade i lite svavel i min första årgång 2016, bara för att jag ville vara säker. Det ångrar jag. Vinet hade klarat sig ändå, säger Adrien och ser uppriktigt ångerfull ut.
Han fick om inte bannor så en rak fråga från Babass varför han i hela friden hade haft i svavel. Ännu törs han inte köra helt utan skydd, men håller sig till homeopatiska doser. Adrien beskriver ingående hur han startar med lite svavel i en flaska och sedan späder ut, späder ut och späder ut innan han häller tillbaka den mikroskopiska dosen i tanken.
När han har berättat klart knackar han på tanken, lite irriterat.
– Jag gillar egentligen inte fibertank. Den släpper in för mycket syre. Jag skulle hellre vilja ha cement. Men det finns en ny sorts fibertank med två lager, med sand emellan. Den är bättre.

 

Adrien har 3,5 hektar och jobbar två dagar på ett annat ställe. Som ny i branschen gäller det att vara kreativ, i källaren och livet i stort. För att ha råd med en arbetshäst samlade han in pengar via crowdfunding. Alla som gav ett bidrag nämns på baksidesetiketten på flaskan. ”Äras den som äras bör”, som är Adriens ödmjuka motto.
Efter att ha tittat på vingårdarna åker vi några hundra meter bort för att hälsa på hästen. En bastant bit comtoise på nio år, Toscane. Hon har sällskap av en åsna med ett helt annat humör.
– Jag har faktiskt försökt jobba även med henne, men det går inte. Hon lär sig inte, säger Adrien och skrattar medan han försöker hålla åsnan på armlängs avstånd. Om hon är ovillig till arbete är hon desto piggare på att nafsa och ställa till besvär.

 

Tillbaka i källaren pär det dags för provning. Kvantiteten må vara liten, kvaliteten är desto högre. Redan efter två årgångar mejslar Adrien fram viner med mineralisk komplexitet; fina att dricka nu, men med potential att utvecklas till något större.
Det vita från 2016 är en blend med 80 procent sauvignon blanc och 20 procent chenin blanc. Ovanligt så här långt västerut i Anjou, men det finns en förklaring.
– Frosten gick som sagt hårdast åt chenin, och eftersom det blev så lite vin totalt sett fick jag blanda alltihop.
– Det är inte ofta man ser sauvignon blanc här, men jag har en liten plätt med 35-åriga stockar.
Trots att sauvignon blanc dominerar saknas det typiskt gröna sticket. Det är mer gul frukt – och så den härliga syran, strukturen och terroirtouchen från chenin. Det är inte så dumt att anpassa sig efter naturen trots allt.
– När jag skördar går jag inte efter analyser, jag smakar och smakar, säger Adrien, vilket kan förklara den atypiska sauvignon blanc-aromen. Adrien låter druvan mogna och då kommer andra toner fram än gräs och kattkiss.

 

För de röda – gamay, cabernet franc och cabernet sauvignon – föredrar han maceration carbonique.
– Jag vill ha drickbarhet i mina viner.
Vi provar två viner från 2016 – gamay och cabernet sauvignon. Gamayen har högre alkohol (13,6%) än cabben (12,5%). Adrien har frått frågan förr:
– Som sagt, jag är inte ute efter alkoholen. Smaken är viktigast, och jag skördar när druvorna smakar bra.
Cabernet sauvignon har knappt kännbara tanniner, mer syrliga svarta vinbär, och en underbar drickbarhet, precis vad Adrien är ute efter.
Gamayen doftar som en bättre Beaujoulais Villages, packad med frukt, men behöver tid. Alkoholen är ännu lite för markant. Men nu vet Adrien vad han ska göra – ingenting. Det är bara att vänta. Vänta, prova, vänta, prova. Tids nog har balansen infunnit sig.

Lena Särnholm, text och foto

Annonser

L’Austral – arvtagarna

Philippe Gourdon var pionjär i Saumur Puy-Notre-Dame. Certifierad biodynamisk 1998 och kraften bakom AOP-godkännandet nio år senare. Bättre mentor kan Pauline Mourrain och Laurent Troubat knappast ha.

Passionerade känns som ett understatement. Pauline och Laurent är dedikerade. De träffades på ingenjörsskolan i Strasbourg, och redan ett år efter examen 2011 kände de att de var på fel väg. Drivna av en dröm om ett annat liv packade de ryggsäckarna och gav sig ut på en resa som skulle ändra deras liv.
– Vi åkte runt i Australien under ett år. Jobbade på lite olika ställen, och när vi kom till ett vineri kände vi att det här var något för oss, berättar Pauline när vi träffas i Le-Puy-Notre-Dame.
Staden har bara 1500 invånare men en imponerande katedral. Mötesplatsen var given.
Snabbt in i var sin bil och knappt fem minuter senare står vi i vingården, ett paradis för en botaniker.
– Här finns över 200 olika växtarter. Vi hade enorm tur som fick ta över detta – vingården har odlats biodynamiskt i över 20 år. Men jag skulle ljuga om jag sade att vi jobbar biodynamiskt. Det tar tid att lära sig, det är en inställning, säger hon ödmjukt.

Sedan hösten 2016 hyr Pauline och Laurent fem hektar av Philippe Gourdon, som tillsammans med Françoise Gordon drev Château Tour Grise, en föregångare på många sätt. Långt innan det blev hippt att satsa på ekologisk odling var de redan biodynamiker och noggranna som få. 20 hektar bantades till åtta – resten hyrdes ut för att de skulle kunna koncentrera sig på de riktigt bra platserna. Till skillnad från många andra plöjde de aldrig under växtsäsongen, detta för att skapa ett rikt djur- och växtliv. Allt de gjorde var att rensa lite runt själva rotstocken.
Philippe hade stor del i att Saumur Puy-Notre-Dame blev en appellation 2007. Den består av 17 kommuner och 48 hektar, enbart rött vin – minst 85% cabernet franc, resten dess avkomma cabernet sauvignon. Jorden är som i de flesta kvalitetsinriktade vinregioner ett lapptäcke – kalk, flinta, krita… Här bidrar konstellationen med sandiga, närmast grusiga, tanniner som ger cabernet franc en mer feminin touch jämfört med släktingarna nordöst kring Bourgueil.
Det märkliga i sammanhanget är att vinerna från Château Tour Grise till slut sågs som atypiska. Så kan det gå när appellationen och de kreativa går åt var sitt håll.

Gourdon gick i pension förra året. Tre konstellationer tog över, varav Pauline och Laurents L’Austral är en. De håller till i Gourdons gamla byggnader och har tillgång till all utrustning och maskiner.
– Men det är alldeles för stort för oss, så vi letar efter något mindre, säger Pauline när vi går längs raden med flera meter höga cementtankar.
Vid entrén står några nyinköpta cementägg.
– Jag älskar vinerna som vi har i dem. De får en fin frukt, en mjukhet.
Pauline klättrar upp på en stege, skruvar av locket och hämtar en deciliter. Ja, vinet har onekligen en struktur som smeker gommen och lyfter fram fruktigheten.

 

De andra vinerna ligger i en källare, eller snarare grotta – långa utgrävningar i den mjuka tuffstenen som är typisk för regionen. I många odlas champinjoner, men de är också perfekta för att lagra vin.
Vi går ner i ett svart hål, går och går. Jag är glad att Pauline är med – det är becksvart. Till slut stannar hon och tänder några stearinljus. Då ser jag dem, ett dussin barrique där några har ett klädsamt litet lager  mögel. ”Det är bra. Antiseptiskt.”
– Vi har enorm hjälp av Philippe, men det här skiljer oss åt. Han ville inte ha vinerna på fat, jag vet inte varför. Men det vill vi, för att  låta dem andas, men de får inte ta smak av eken, säger Pauline.
Det första ord som kommer för mig är energi. Inte syra eller frukt, utan ren energi. I den långa eftersmaken dansar mineraler fram. Steniga, finkorniga, som sträv sammet. Vinet vibrerar och Pauline ler.
– En japansk importör var här för ett tag sedan och han sade precis samma sak. ”Det här är ju energi!”
Pauline släcker ljuset och vi famlar ut i solskenet. Dags att se vingårdarna.

 

På andra sidan vägen ligger fältet med chenin blanc. Det är en sorglig syn försommaren 2017.
– Vi förlorade nog 30% efter frosten i april. David (Foubert) som har några rader alldeles intill drabbades inte alls.
Så hårt och hasardakigt slår den till, den lynniga vårfrosten. Ingen går säker.
Bakom källaren ligger fältet med cabernet franc. En frisk vind drar fram genom lövverket och den frodiga grönskan. Det är här som de 200 olika arterna finns.
För att komma till fältet passerar vi en hage med två kor. De liknar en korsning av jersey och rödkulla med stora, avgrundsdjupa ögon och långa ögonfransar.
– Det är Philippes. Han släpper ut dem i vingården ibland, och vi ser efter dem när han inte är här.
2017 är L’Australs första årgång. Vid mitt besök i tidiga juni var bara pet nat klar på flaska. Den vita på chenin blanc är aningen söt med 12 grams restsocker. Cabernet franc håller hälften, cirka fem gram. Båda är utmärka svalt serverade som aperitif.
Senare samma dag testar jag cabernet franc på min franska vän som föredrar torrt och alltid säger vad han tycker. Han sväljer några gånger under tystnad. Efter en stund säger han:
– Jodå, det här var fint. Sötman märks knappt, den balanserar syran och bubblorna, och frukten är inte för jolmig.
En halvtimma senare är flaskan tom.

Lena Särnholm, text och foto

Svavelfritt för vinets bästa

– Svavel tillsätts inte för vinets skull utan för att vinmakaren ska sova gott om natten, säger Xavier Marchais och sticker vintjuven i sin osvavlade chenin blanc från 2013, fortfarande för ung för att krypa ner i flaska.

Regler och recept har aldrig varit något för Xavier Marchais, en av de unga stjärnorna i byarna sydväst om Angers i Loire. Ja, har har gått i skola och lärt sig vad som är kutym, men tvekar inte en sekund att i stället lyssna till vinet och rätta sig efter vad han hör. Och varför inte, när resultat blir så mycket bättre? Xaviers viner är alla stora personligheter, rena men rustika, alltid med frukten i behåll och en syra som ger nerv och energi.
– I skolan fick vi lära oss att alltid ha i svavel, men då förlorar vinet karaktär och lite av sitt naturliga skydd. Det klarar sig bra utan svavel om du har fin frukt från början.

Xavier bor i Faye d’Anjou, en av de där granitgrå charmiga tillhållen med en oproportionerligt stor kyrka och ett bageri som alltid tycks vara öppet. Blommor i regnbågens färger livar upp de ödsliga gatorna som får en skandinav att tagga ner. Xavier bor precis om hörnan, uppför en liten backe och sedan ner till höger, i ett hus inrett av egen kraft och fantasi med höns spatserande som de vill. Han har fem hektar mark men brukar bara tre på egen hand. Det räcker. På gårdsplanen står ett paket hästkrafter som Xavier pratar lika passionerat om som sitt vin. En Harley-Davidson kräver sin tid.
– Jag ska måla om den med samma tatueringar som jag har här, säger han och drar upp skjortärmen för att visa sin dekorerade arm.

 

Bakom en stor dörr i korrugerad plåt står två vinpressar, rejäla doningar i ek och järn. De vilar på ett cementgolv en halvmeter upp som Xavier har gjutit. Han föredrar gravitationen framför moderna manicker.
– På det här sättet kan juicen rinna ner av sig själv, jag slipper störa vinet med pumpar.
Mitt emot finns fat och tankar – om de är få är mångfalden desto större. Xavier har ingen brådska med att buteljera sina alster. Det får ta den tid det tar.
Vi provar igenom dem, från torr chenin till en en oxiderad variant och en söt botrytisbaby som slinker ner av ren spontanitet. Spotta? Hjärnan lyssnade på vinet, inte på regeln.

Xavier gör lite rött, men det är hans chenin blanc som glänser. Jag skriver druvnamnet i stället för färgen vit, för vinerna är långt ifrån homogena. Några drar åt halmgult, andra är nästan gyllenbruna. Här är färgen inget kvalitetsmått i sig, snarare en ledtråd till vad du kan vänta dig – mineralisk fräschör, oxiderad twist eller smekande sötma.
Efter att ha provat en 2014 och en 2013 vinifierade på exakt samma sätt, från samma vingård, framstår hans tankesätt som helt logiskt. 2014 känns mer mogen är 2013, så det där med buteljering är svårt att bestämma på egen hand. Vinet avgör.
– Jag provar och provar tills jag är nöjd, konstaterar han kort.
Xavier har också skalmacererad chenin, vilket han tycker är intressant.
– Chenin har en struktur som passar för maceration, men hur länge – det beror helt på årgången och hur vinet utvecklas.

De flesta av hans viner går på export. Inte så konstigt med tanke på att de inte liknar det klassiska appellationsvinet som majoriteten av fransmännen vill ha. Viner buteljerade som Vin de France kan vara både snedsteg och superstars; vad det handlar om är att lära känna vinodlaren och hur han jobbar. Det är helt klart värt mödan.

Lena Särnholm, text och foto