Cecione står på solid grund

Vägen blir smalare och smalare, kurvorna allt snävare och groparna oroväckande djupa för en hyrbils-Fiat. När jag ser cementpålar som lutar i linje med marken förstår jag att vi närmar oss målet – Vallone di Cecione, familjefirman som gör vin så som de alltid har gjort.

En äldre man möter oss vid grinden. Han vinkar ivrigt att vi ska fortsätta rakt fram. Några ord är svåra att utbyta; vår italienska duger inte mycket till för någon djupare konversation på dialekt. Vi parkerar, mannen hämtar sin fru, hälsar med vindbiten näve och säger något som vi tolkar är att hans son är på väg.

Francesco Anichini heter sonen som sedan 2001 jobbar heltid med sin mor och far i vingården. Vi befinner oss på den gyllene sluttningen, Conca d’Oro, utanför Panzano i hjärtat av Chianti Classico, enligt Decanter en av Italiens tio bästa vingårdslägen. På plats är det lätt att förstå varför. Det sluttar lagom åt söder med utsikt ända bort till Siena, de dagar dimmorna dunstat. Vinstockar och oliver samsas på den hästskoformade amfiteatern, med bästa möjliga exponering. Sol och vind i lagom proportioner, med fötterna i en jord som fått leva i frid.
Det känns inte helt bekvämt att prata om ”naturvin”, en konstruerad term som det moderna samhället har tvingats hitta på för att särskilja de viner som inte slipats till efter marknadens preferenser.

 

Francescos föräldrar drev länge Vallone di Cecione som mezzadria. När de slutligen kunde köpa loss gården var det en dröm som gick i uppfyllelse. Det är ett klassiskt småbruk som står på flera ben. De åtta hektaren är uppdelade på hälften vin, hälften oliver. Två lägenheter finns att hyra för turister som vill insupa lantluft.
– Vi jobbar hantverksmässigt, säger Francesco, och berättar att de väntar på att få ekologisk certifiering. Det märks att han inte är helt till freds med detta. Varför betala för rätten till en liten symbol på etiketten, när de svartvita fotografierna säger desto mer? Folk har inte tålamod eller intresse av att sätta sig in i hur det verkligen förhåller sig, suckar han, och berättar varför han har letat fram svartvita foton från förr.
– Jag vill visa det arbete som ligger bakom vinerna, det hårda slitet, men som också ger en tillfredsställelse.
Etiketten på Ceciones Chianti Classico visar hans mor och far under skörden, kånkandes på en välfylld tunna druvor. Leende. Flaskan med 100% canaiolo illustreras med familjen sittande utanför stenhuset, med middagen framdukad.
– Ser du den lilla pojken på stolen där till höger? Det är jag.

 

Francesco stryker med handen över flaskan. Just detta vin har en särskild betydelse för honom. Det är inte många som gör en druvren canaiolo – det är inte många som blandar i canaiolo i sin sangiovese över huvud taget längre, något var kutym förr i tiden för att smeka den sträva sangiovesen medhårs. Canaiolo är lite mer timid, en aromatisk druva som var vanlig i Chianti fram till vinlusens härjningar i slutet av 1800-talet. När man sedan återplanterade vingårdarna fick den se sig omkörd, då den inte trivdes särskilt bra med att ympas på amerikanska rotstockar.
Francesco är stolt över historien och druvan, och vill visa vad den förmår i eget majestät. 2015 var första gången de släppte Canaiolo IGT. Serverad i rätt temperatur stiger en blombukett upp ur glaset, som i smaken kompletteras med de karaktäristiska körsbären och väl avvägda tanniner.
Chianti Classico är en blend med 90% sangiovese, 10% canaiolo och rosévinet som görs sedan 2013 – döpt efter dottern Allegra – är enbart sangiovese.
Utvecklingen fortsätter, i gamla spår. I ett hörn nere i källaren under huset står ett 225-litersfat med ett vinsolkigt A4 med texten Malvasia Nera 2016. Det finns anledning att återkomma till Vallone di Cecione.

Lena Särnholm