Swartland skrider in på scenen

Drickbar mourvèdre i ensamt majestät – på dryga tolv procent. Torr muscat d’alexandrie som knappt klättrar över tio – med en syra som överröstar den väntade akrobatiken. Inte undra på att alla talar om Swartland som det nya svarta.

De stormar in likt yrväder med tajta t-shirts och håret på ända. Det är inga traditionella vinmakare som tar över Tyge & Sessil i kväll. Johan Meyer, Jürgen Gouws och Craig Hawkins är frontfigurer i Swartland Independent, en grupp innovativa vinmakare som inte bara vurmar för minimal manipulation. De avgudar sin terroir, och har själva blivit en del av begreppet. De gör vin utan skygglappar. Utan pekpinnar. Utan inskränkande fördomar. Det här är fritt land. Swartland.

Johan Meyer startade eget 2011. Han har få hektar, 25 olika lägen. Få flaskor lämnar gården. Det mesta går på export och främst i kön står japanerna.
– Jag tror att viner med skalkontakt passar till japansk mat, som är rättfram, okomplicerad och baserad på få ingredienser, säger Johan och suger i sig lite Mother Rock Force Majeure för att vara säker på att han minns rätt. Vinet är en chenin från det varma året 2016, delvis skalmacererad. Här finns mogen stenfrukt, en klädsam strävhet och förvånande nog en elektrisk syra.
– Det var ett speciellt år. Problemet var att behålla syran när det var så varmt. Jag bestämde mig för att skörda under tio dagar, så några druvor är lite gröna, andra mogna och några lite för mogna. Det blev en bra mix.
Johan ser stor potential inte bara för Swartland utan för hela Sydafrika. Landet är mest känt för publika viner levererade med modest prislapp, av chenin blanc och pinotage, där kraft och krut premieras. Men den som lägger örat mot jorden finner en av världens mest mångfacetterade marker med temperatursvängningar som nödvändig krydda. Perfekt för vinodling.
– Vi har en otroligt varierad jordmån, men de stora företagen tar inte vara på möjligheterna. Det gäller att hålla nere uttagen och ta hand om druvorna ute i vingården. Göra jobbet.
Generellt kan sägas att vinerna i Swartland Independent kombinerar det bästa av den gamla och den nya världen. Frukt och fyllig kropp, men också syra och mineral. Utnötta ord som balans och struktur får ett nytt innehåll – här finns också energi, byggd kring låg alkohol och utvecklade aromer som hålls i strama tyglar. Det pulserar under ytan.
Jordmånen tycks särskilt passa franska sorter. Johan Meyers syrah – en cuvée med 50% syrah, en med 100% – har en klart europeisk touch. Rustik botten med gröna toner. Klassiskt i sin busiga struktur.

Jürgen Gouws var i gång två år tidigare med 340 flaskor. I dag är hans Intellego ett respekterat namn med ett stall som vindrickare världen över slåss om att ta del av. Till Stockholm hade han med sig årgång 2015 och 2016.
– 2015 var ett perfekt år. Låt mig säga så här – den som gjorde ett dåligt vin då kan inte göra vin, säger han och ler pillemariskt.
– 2016 var annorlunda, väldigt varmt. Normalt låter jag Elementis Skin (chenin blanc) ligga 24 dagar med skalen, men 2016 var det omöjligt. Druvorna var små och skrumpna, det räckte gott med 16 dagar. Först i stål, sedan små ekfat.
Den varma årgången märks på frukten, men inte i känslan och skärpan. Det är solenergi som klarar att hålla gnistan uppe i dag och för lång tid framöver.
Jürgen gör också en chenin som har legat på fat, åtta till tio år gamla. Faten anas bara i den lite fetare texturen, som matchar frukten bra.
– Sedan är jorden lite annorlunda här, förklarar han. Vinet kommer från två lägen, en med granit och en med grus.
– Jag brukar göra ungefär sju olika cuvéer, men som sagt, varje år är olika. Jag gör också en rosé, en ganska mörk.
När jag berättar om svenskarnas faiblesse för bleka roséviner spärrar han upp ögonen och stirrar oförstående på mig.
– Va? Varför då?
Vi lämnar snabbt ämnet och går in på den röda sidan. Som sagt, vad gäller vin är färgen en orättvis vägvisare. Jürgens Kedungu (syrah, cinsault, mourvèdre) håller 12,5 procent och liknar en svensk insjö. I munnen – frukt, mineral, fina tanniner. Och syra. Denna återkommande syra som håller ihop bygget så sobert.

På andra långsidan har Craig Hawkins bullat upp delar av sitt batteri.
– Jag har 15 olika cuvéer, även ett mousserande, men jag gör inte alla varje år, berättar han innan vi kör i gång med Keep on Punching, en personlig favorit. Enkel vinmakning, direktpress. Först känns det nästan apelsinsött, men så kommer syran. Ett stort vin i all sin enkelhet.
Därefter följer tre olika chenin, alla med samma vinmakning, från samma årgång. Den enda skillnaden är att de är från olika lägen. Tankarna går oundvikligen till Patrick Baudouin och Pithon-Paillé i Loire, som är något av experter på att visa chenins potential bara genom att vinifiera olika lägen separat. Hawkins viner har ett annat uttryck – konstigt vore väl annars – men det är tveklöst chenin. Och det är lika förbaskat bra.

Ändå kan jag inte låta bli att bli stående vid El Bandito Sweet Cheeks. En torr muscat d’alexandrie. Aldrig har jag mött en muscat med ett sådant snyggt syrabett. Och då ska vi hålla i minnet att detta är från den varma årgången 2016. Från Swartland.
Craig Hawkins ler igen. Helt berättigat. Så bryter han tystnaden med tre ord som genererar en ny ordlös minut:
– Nio procent alkohol.

Lokalen fylls på och klockan går, så jag måste slita mig och gå vidare till de röda. Samma välkomnande. Oavsett druva – carignan, mourvèdre, tinta amarela (trincadeira) – syrliga röda bär, en lätthet och fräschör som bärs upp av tanniner i olika nyanser.
Nästa gång hoppas jag att han har med sin mousserande skapelse.
– Det är en colombard med lite sötma…

Lena Särnholm, text och foto