Gut Oggau – ett persongalleri som slinker ner

Text & foto: Lena Särnholm

Ett vin beskrivs som en rolig och utåtriktad prick. Ett annat som en tillbakalutad bohem.
Vinerna från Gut Oggau är individer som bäst förklaras genom fiktiva figurer, inte med standardiserade tasting notes.

Provningen med Eduard och Stephanie Tscheppe-Eselböck från österrikiska Gut Ogagn känns som att bli bjuden till släktmiddag. Karaktärsfulla ansikten möter runt bordet. Det är män och kvinnor, i alla åldrar. Någon ser lite klurig ut, en annan verkar inte bry sig. Gut Oggaus familj spänner över tre generationer och avbildas på etiketterna med skisskarp precision.
Det är mycket talande. Och genialiskt, i all sin enkelhet. Etiketterna ger en bild av vad du kan förvänta dig i glaset.
– När vi tog fram dem sade alla att vi var tokiga. ”De ler ju inte”, säger Stephanie under provningen på Tyge & Sessil, och drar på smilbanden.

Stephanie och Eduard flyttade till Oggau, på västra sidan om Neusiedler See, 2007. De tog över vingårdar som hade varit med ett tag. Stockarna är mellan 40 och 60 år och behandlas biodynamiskt; paret var bland de första att slå in på den vägen i Österrike. De märker stor skillnad.
– Livet kom tillbaka i vingården. Plantorna lever bättre med årstiderna, stressas inte lika lätt. Druvorna blir mindre och tåligare och får mer koncentrerad smak. Den fysiologiska mognaden kommer också tidigare, säger Stephanie.
Det mesta är field blends. Druvsorter växter huller om buller, och plotterna är utspridda.
– Det är som i Bourgogne, säger hon och häller upp det första vinet, Theodora, som beskrivs som en näsvis men älskvärd ung kvinna, som tror att hon är äldre än vad hon är – vingårdens spelevink som inte är helt pålitlig. Blandningen är dock inte särskilt tillskruvad, det är grüner veltliner och welschriesling. Men Stephanie och Eduard vill helst inte prata om druvorna.
– Folk låser sig så lätt då, bildar sig en förutfattad mening om hur det ska smaka. Alla frågar om druvor, årgångar och lagringskärl – inte hur det går till ute i vingården, säger Stephanie.

Vid vin nummer två smäller det till. Rosén Winifred är en raket av energi. Tjoff! Mycket riktigt beskrivs hon också (ja, vi talar ju om personligheter här och Winifred är en ung kvinna) som en social och öppen person som lämnar ett unikt avtryck med sin charm.
Vinet har en avskalad komplexitet och en textur som känns.
Stephanie kan inte nämna druvorna, men väl metoden – hälften kort maceration, hälften direktpress.
En druva börjar vi dock diskutera tack vare vinet Josephine. Här har vi att göra med 100 procent rössler, en så kallad PIWI (druva framkorsad för att vara motståndskraftig mot svamp och sjukdomar). Rössler togs fram 1970 på Klosterneuburg och stamträdet bjuder blod från zweigelt, seyve villard och blaufränkisch. Josephine har en syrlig, lite slirig smak. Gut Oggaus sammanfattning är mer exakt än min: ”Hon är en utåtriktad, kul person. Färgad av sin stormiga ungdom är hon en okonventionell typ som strålar av vitalitet.”
Vem blir inte nyfiken efter en sådan profil?

Så fortsätter vi att lära känna familjen, en brokig skara med noterbara släktband. Vinerna är vilda, men eleganta. Alla starka personligheter som tar tid att lära känna; det finns flera bottnar och nya stigar öppnas vartefter syret skruvat isär aromerna.
Man ska akta sig för att jämföra och ranka, men Österrike är onekligen ett av de mest intressanta vinländerna i dag. Det är nästan så att man undrar om inte vinskandalen 1985 var bra i det långa loppet… efter avslöjandet med kylvätska tvingades alla kavla upp ärmarna till axlarna.
Här finns också en öppenhet och en nyfikenhet – flera intressanta biodynamiker, och närheten till Slovenien och Italien har säkert bidragit till de fint mejslade skalmacererade skapelserna. Även giganter som Wachau experimenterar med såväl qvevri som granitblock (!). Och i Wien har de insett att det är gemischter satz de ska konkurrera med i en globaliserad värld som fått smak för det unikt lokala.
Stephanie Tscheppe-Eselböck bekräftar bilden.
– Österrike är bra på att haka på trender, och nu ser vi mer och mer naturvin.

Swartland skrider in på scenen

Drickbar mourvèdre i ensamt majestät – på dryga tolv procent. Torr muscat d’alexandrie som knappt klättrar över tio – med en syra som överröstar den väntade akrobatiken. Inte undra på att alla talar om Swartland som det nya svarta.

De stormar in likt yrväder med tajta t-shirts och håret på ända. Det är inga traditionella vinmakare som tar över Tyge & Sessil i kväll. Johan Meyer, Jürgen Gouws och Craig Hawkins är frontfigurer i Swartland Independent, en grupp innovativa vinmakare som inte bara vurmar för minimal manipulation. De avgudar sin terroir, och har själva blivit en del av begreppet. De gör vin utan skygglappar. Utan pekpinnar. Utan inskränkande fördomar. Det här är fritt land. Swartland.

Johan Meyer startade eget 2011. Han har få hektar, 25 olika lägen. Få flaskor lämnar gården. Det mesta går på export och främst i kön står japanerna.
– Jag tror att viner med skalkontakt passar till japansk mat, som är rättfram, okomplicerad och baserad på få ingredienser, säger Johan och suger i sig lite Mother Rock Force Majeure för att vara säker på att han minns rätt. Vinet är en chenin från det varma året 2016, delvis skalmacererad. Här finns mogen stenfrukt, en klädsam strävhet och förvånande nog en elektrisk syra.
– Det var ett speciellt år. Problemet var att behålla syran när det var så varmt. Jag bestämde mig för att skörda under tio dagar, så några druvor är lite gröna, andra mogna och några lite för mogna. Det blev en bra mix.
Johan ser stor potential inte bara för Swartland utan för hela Sydafrika. Landet är mest känt för publika viner levererade med modest prislapp, av chenin blanc och pinotage, där kraft och krut premieras. Men den som lägger örat mot jorden finner en av världens mest mångfacetterade marker med temperatursvängningar som nödvändig krydda. Perfekt för vinodling.
– Vi har en otroligt varierad jordmån, men de stora företagen tar inte vara på möjligheterna. Det gäller att hålla nere uttagen och ta hand om druvorna ute i vingården. Göra jobbet.
Generellt kan sägas att vinerna i Swartland Independent kombinerar det bästa av den gamla och den nya världen. Frukt och fyllig kropp, men också syra och mineral. Utnötta ord som balans och struktur får ett nytt innehåll – här finns också energi, byggd kring låg alkohol och utvecklade aromer som hålls i strama tyglar. Det pulserar under ytan.
Jordmånen tycks särskilt passa franska sorter. Johan Meyers syrah – en cuvée med 50% syrah, en med 100% – har en klart europeisk touch. Rustik botten med gröna toner. Klassiskt i sin busiga struktur.

 

Jürgen Gouws var i gång två år tidigare med 340 flaskor. I dag är hans Intellego ett respekterat namn med ett stall som vindrickare världen över slåss om att ta del av. Till Stockholm hade han med sig årgång 2015 och 2016.
– 2015 var ett perfekt år. Låt mig säga så här – den som gjorde ett dåligt vin då kan inte göra vin, säger han och ler pillemariskt.
– 2016 var annorlunda, väldigt varmt. Normalt låter jag Elementis Skin (chenin blanc) ligga 24 dagar med skalen, men 2016 var det omöjligt. Druvorna var små och skrumpna, det räckte gott med 16 dagar. Först i stål, sedan små ekfat.
Den varma årgången märks på frukten, men inte i känslan och skärpan. Det är solenergi som klarar att hålla gnistan uppe i dag och för lång tid framöver.
Jürgen gör också en chenin som har legat på fat, åtta till tio år gamla. Faten anas bara i den lite fetare texturen, som matchar frukten bra.
– Sedan är jorden lite annorlunda här, förklarar han. Vinet kommer från två lägen, en med granit och en med grus.
– Jag brukar göra ungefär sju olika cuvéer, men som sagt, varje år är olika. Jag gör också en rosé, en ganska mörk.
När jag berättar om svenskarnas faiblesse för bleka roséviner spärrar han upp ögonen och stirrar oförstående på mig.
– Va? Varför då?
Vi lämnar snabbt ämnet och går in på den röda sidan. Som sagt, vad gäller vin är färgen en orättvis vägvisare. Jürgens Kedungu (syrah, cinsault, mourvèdre) håller 12,5 procent och liknar en svensk insjö. I munnen – frukt, mineral, fina tanniner. Och syra. Denna återkommande syra som håller ihop bygget så sobert.

 

På andra långsidan har Craig Hawkins bullat upp delar av sitt batteri.
– Jag har 15 olika cuvéer, även ett mousserande, men jag gör inte alla varje år, berättar han innan vi kör i gång med Keep on Punching, en personlig favorit. Enkel vinmakning, direktpress. Först känns det nästan apelsinsött, men så kommer syran. Ett stort vin i all sin enkelhet.
Därefter följer tre olika chenin, alla med samma vinmakning, från samma årgång. Den enda skillnaden är att de är från olika lägen. Tankarna går oundvikligen till Patrick Baudouin och Pithon-Paillé i Loire, som är något av experter på att visa chenins potential bara genom att vinifiera olika lägen separat. Hawkins viner har ett annat uttryck – konstigt vore väl annars – men det är tveklöst chenin. Och det är lika förbaskat bra.

Ändå kan jag inte låta bli att bli stående vid El Bandito Sweet Cheeks. En torr muscat d’alexandrie. Aldrig har jag mött en muscat med ett sådant snyggt syrabett. Och då ska vi hålla i minnet att detta är från den varma årgången 2016. Från Swartland.
Craig Hawkins ler igen. Helt berättigat. Så bryter han tystnaden med tre ord som genererar en ny ordlös minut:
– Nio procent alkohol.

Lokalen fylls på och klockan går, så jag måste slita mig och gå vidare till de röda. Samma välkomnande. Oavsett druva – carignan, mourvèdre, tinta amarela (trincadeira) – syrliga röda bär, en lätthet och fräschör som bärs upp av tanniner i olika nyanser.
Nästa gång hoppas jag att han har med sin mousserande skapelse.
– Det är en colombard med lite sötma…

Lena Särnholm, text och foto

Höghöjdstasting utan tillsatser

Det här är killar som gillar höjder. Lorenzo Valenzuela har en av Europas högst belägna vingårdar; Anders Frederik Steen har en bakgrund på Noma. Men i källaren är det låg profil som gäller, även om Anders Frederik smattrar på som ett otåligt barn när han berättar om sina röda verk från Ardèche.

Det är dags att sluta dra upp det där med Noma så fort dansken Steen kommer på tal. Det var några år sedan, och nu talar hans viner för sig själva. Härlig, ren frukt. Energi. Och ibland det där busiga nypet av volatila syror som delar vindrickarna i två läger. En del blir knäsvaga, andra kastar sig över spottkoppen. Jag tillhör den förstnämnda skaran och kan inte få nog av Steens grenache/syrah-blandning. Och så namnet! Vem kan peka finger åt ett vin döpt till ”Don’t throw Plastic in the Ocean, Please”?
Anders Frederik Steen själv står lugnt bakom sina flaskor och ler. Han vet att de klarar att leverera utan mellansnack.

Det är en klassisk februaridag. Vädret bestämde sig för att vända andra sidan till och kastade blötsnö på de stackars snödroppar som vågat sig upp. Men inne på Stockholmspärlan Tyge & Sessil har Vin & Natur sett till att höja temperaturen genom att bjuda in AF Steen och hans kollega Lorenzo Valenzuela från Barranco Oscuro i Spanien. Jag drämmer igen dörren och stiger in i en annan värld.
Jag nämner det en sista gång; Steen jobbade på Noma. Han var sedan med att dra i gång Relae och Manfreds, innan det började klia i fingrarna, så som det ofta tenderar att göra hos naturvinsälskare som har börjat absorbera terroirtänket i sin kropp. Steen ville göra sitt eget vin. Och är man envis och nyfiken nog så blir det som man vill – efter en slingrig men målmedvetet spikrak bana gör Steen i dag viner i både Ardèche och Alsace. På så sätt kan han leva ut sin nyfikenhet dubbelt upp; som vinmakare har du ju bara en chans per år, men har du två källare blir det en bonus.
I Alsace blir det mycket vitt, i Ardeche rött.
– Vitt är på ett sätt lättare. Du pressar och låter vinet vara. Med rött vin har du så många fler valmöjligheter, i ett rött vin känner du mer av vinmakaren. Ska du avstjälka eller inte? Hur lång maceration? Pumpa över eller inte? Vilken typ av fat? Jag kan bestämma mer, säger han och ler lite pillemariskt.
Nog för att han låter vinet sköta sig själv i hög grad, men att vara med och peta lite grand är helt klart ganska kul det också.
De tre Ardèche-skapelser han har med sig motsäger inte hans berättelse. Det är viner som har vandrat sin egen väg, starka personligheter som tar tid att ta in, och med en fräschör och frukt som du aldrig vill ska ta slut.

 

Lorenzo Valenzuela fick parkera bakom långbordet vid ingången. Han har visserligen inte pappa Manuel med sig, men väl sin fru och en kardinal av flaskor. Barranco Oscuro håller till en mil från solbadarna i Granada, vilket märks i vinerna. Frukten är mogen, diskret mäktig, men blir inte kladdig tack vare höjden över havet. Här pratar vi inte hundra meter. Det handlar om tusen. 1368 meter för att vara exakt. Det lär vara Europas högsta vingård, och för att visa på särarten görs en cuvée med det namnet.
Barranco Oscuro odlar en mängd olika sorter. I det här unika mikroklimatet – med snö och tvåsiffriga minusgrader om vintern – trivs såväl cabernet franc som syrah. Och ett otal lokala överlevare.
– Det här med att odla gamla sorter har nästan blivit en trend i Spanien, säger Lorenzo och ser lite bekymrad ut.
– Det blir tokigt när det går trender i sådant. Om du sedan anlitar en oenolog och gör vin efter recept så spelar det ingen roll i slutändan i alla fall. Då smakar alla viner likadant.
Slätstruket är dock det sista man kan anklaga Barranco Oscuro för. Sprakande frukt där läderdräkten successivt klär på den åldrande kroppen, och en alkohol som aldrig blir besvärande. Altituden svarar för ett nervsystem av syra.

 

Bodegan köper också in druvor från en granne. Av dessa görs bland annat ett klunkvänligt vitt som ibland blir mousserande, ibland inte. Vinet avgör.
Att de köper druvor har sin förklaring.
– Det här är ett fattigt område och det är svårt att få de unga att stanna. De vill ha andra jobb och flyttar. Men om du satsar på kvalitet så går det att klara sig här, även om produktionen blir liten, förklarar hans fru.
Fast det är inte helt fel om druvorna hamnar i familjen Valensuelas händer heller.

Lena Särnholm