Så blev Sverige ett vinland

Spritmuseums nya utställning heter Vinlandet Sverige. Ett bevis på att svenskt vin är en etablerad verksamhet värd att uppmärksammas.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Sverige blev ett officiellt vinland 1999, har cirka 130 hektar och ett trettiotal kommersiella odlare – som redan skördat ett antal internationella medaljer. Odlarna har hunnit testa sig fram vilka lägen som är lämpliga och prestigelöst insett att de kända druvsorterna inte är att tänka på. De vet att bra vin görs av mogen frukt, och råkar druvan heta solaris är det bara att acceptera och utnyttja situationen; låta denna köldtåliga blondin bli Sveriges svar på Tysklands riesling.

Vinlandet Sverige är en del av Spritmuseums utställningsserie om svenska hantverksdrycker. En välkommen och vältajmad satsning som än en gång pekar på Sverige som paradoxernas paradis. Vi är världsledande på att dricka bag-in-box, men har samtidigt blivit nyfikna på det genuina, lokala. Det är lite antingen eller. Som vanligt, med andra ord.
Pressvisningen leds av underbarnet Nadja Karlsson, som spontant går i spinn över en dammig flaska i den monter vid entrén som reser sig likt Edvin Öhrströms Kristallvertikalaccent.
– Det där rödvinet drack jag som ung, blandat med Fanta. Men det ska vi inte prata om.
Eller kanske är det just det vi ska, för att förstå vinlandet Sverige. Fram till slutet av 70-talet drack vi fortfarande mer starkvin än vanligt vin, trots bolagets propaganda att vi skulle välja vin (!) – ja, det var ju ändå bättre än sprit. Och hur skulle man kunna svälja denna sura saft från Algeriet utan lite hjälp?

Sveriges moderna vinhistoria är kort, men intensiv och intrikat. Snarare rebellisk. Vinodlarna i Sverige är rebeller. Hur ska man annars beskriva de pionjärer som trotsade nedtryckande fördomar och kämpade på? 
En av dem är Murre Sofrakis på Vingården i Klagshamn, som i mitten på 90-talet drev djuraffär i Malmö. I dag är han Sveriges Mr Vinodlare. Experimenterar, upptäcker, levererar. Jag har provat ett antal av hans viner och alltid imponerats av den personliga karaktären. Ärligt talat har inte allt fallit mig i smaken, överkänslig för ek som jag är. Men jag uppskattar Murres handlag, kunskap, absoluta gehör. Det här är en kille som kan sin terroir och sin palett av druvor.

På Spritmuseum provar vi viner från 16 svenska producenter. Det första som slår mig – igen – är det rebelliska anslaget. Till skillnad från i Storbritannien – som har gått all-in för mousserande vin enligt traditionell metod med samma druvor som i Champagne – har Sverige större bredd. De som gör vin i vårt land har en tydlig idé om vad de vill göra, och de gör det på sitt sätt. Mousserande vin får konkurrenskraftig kvalitet även här, men varför begränsa sig när vi har en sådan mångsidig druva som solaris – likt riesling och chenin blanc öppnar den för en myriad av möjligheter: bubbel, snustorrt, sött, skalmacererat… Det är mångfalden som förenar vinlandet Sverige, inte en trångsynt önskan om att bli ett internationellt alternativ till Champagne.

Flyinge Vingård och Kullabergs Vingård har visat vilken potential solaris har på nordliga breddgrader; med den kunskapen i bagaget är det inte konstigt att jag överraskas av ett rött vin denna dag. Det röda jag hittills har testat i Sverige är okej, knappt mer än så. Därför har mina tankar gått: ”om vi nu är ett nytt vinland kanske det är bäst att fokusera på vad vi kan göra bra – och det är vitt”. Men så tänker inte vinodlare i Sverige. Här är man envis. Vilket jag är innerligt glad över.

I glaset hälls Leon Millot 2018 från Åhus Vingård. Jag måste testa något rött, när jag ändå är här. Redan i doften anar jag att det här handlar inte om att prova. Det här är seriöst. Något unikt. Men också logiskt.
Leon Millot är en av de där kreerade krakarna som alltid får försvara sitt förflutna, hur bra de än kan smaka. Detta är en blå druva skapad 1911 i Colmar, Alsace, av Eugène Kuhlmann. Han korsade Millardet et Grasset (Vitis riparia x Vitis rupestris) med Goldriesling, en Vitis vinifera. Leion Millot liknas vid både Syrah och Pinot Noir, vilket kan låta som en motsägelse. Men beroende på terroir kan den bli antingen muskulös eller anemisk; vad man är ute efter är den lilla pepprigheten, personligheten, jordigheten.

Intressant i sammanhanget är att Leon Millot i likhet med många andra hybrider tidigare var bannlyst i Europa. Nu har man dock tänkt om, och erkänt druvsorter med ”tillräckligt inslag av Vitis vinifera”. Leon Millot är kanske inte välkommen i de fina salongerna, men slipper i alla fall stå ute i kylan – även om den mer än gärna gör det i Sverige.

Utställningen sitter uppe fram till 31 oktober 2021.

Self-made man i Marche

Vad är väl en metropol jämfört med en genuin by på landet? Inget. Det tyckte i alla fall Antonio Failoni som för 30 år sedan lämnade Milano för Staffolo i Marche. 

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Marche ligger på andra sidan Apenninerna sett från mer kända Toscana på den italienska västkusten. Med Adriatiska havet i öst och resliga bergstoppar i väst erbjuder Marche stor variation. Här odlas oliver och vindruvor, solrosor, säd och så all boskap som blir korv och ost.

Det räckte med en semesterresa för att Antonio Failoni skulle förändra sitt liv. Han blev omedelbart förälskad och flyttade ner med ambitionen att göra vin och olivolja. Leva av det naturen ger och berikar ens själ. Nu bor han här, strax utanför Staffolo med baren som byns samlingspunkt, med sin son i ett hus han renoverar av egen kraft. På landet existerar inte ordet ”färdigt”. Säsongerna går i cykler, saker går sönder… och så får man ständigt nya idéer.

Antonio visar byggnaden som förr hyste fyra familjer. Vi går runt knuten och kliver över några plåtskivor för att komma in i ett rum – eller snarare tillhåll – med kala väggar och cementgolv.
– Det här ska bli mitt tasting room, förklarar Antonio innan vi traskar vidare in i källaren där han lagrar sina äldre årgångar. 
Travar med dammiga flaskor tornar upp sig som om de växt fram från golvet. Antonio väljer två sinsemellan helt olika årgångar, 2010 och 2013, för att jag ska få en bild av hur terroir kan leka med vin. (Texten fortsätter under bildblocket.)

Flytten till Marche och Staffolo gick 1990 och han har byggt upp och planterat mycket själv. Marken är på totalt 20 hektar. Fyra av dem är planterade med vinstockar, de för området typiska verdicchio, montepulciano och sangiovese samt merlot och syrah. Förutom vinrankor finns olivträd i en blandning åldrar, från tio till 200 år. Av dem gör han olja som pressas i grannbyn.

Vi befinner oss på nästan 400 meters höjd med vidunderlig utsikt. Panoramat bjuder kullar med byar som alla har ståtlig spira eller borg som utropstecken. Däremellan dalgångar med ett lapptäcke av åkermark, olivlundar, vinrankor, skogsdungar och stenhus i varierande skick. Inte underligt att Antonio föll som en fura.
Trots att jorden på sina håll ser förvånansvärt rik ut, kan den snabbt ändra karaktär. Hos Antonio är det mest lera och kalksten, med bra dränering. Temperaturen skiftar mellan dag och natt, vilket bidrar till uttrycksfulla aromer i druvorna. Så låt oss då smaka vinet!

Vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck?

Vi skippar könlösa smaknoteringar för att koncentrera oss på det viktiga – karaktären och känslan. De röda Rosso Piceno 2010 och 2013 är mycket riktigt helt olika uppenbarelser, även om druvblandningen är densamma: montepulciano, sangiovese och merlot.
– Det ena året var mycket varmt, det andra var en svår årgång, förklarar Antonio, och hans ord återspeglas i glaset. Det äldre vinet upplevs friskare och fruktigare än det yngre, så som det blir om man lyssnar till sin frukt och behandlar den därefter.

Jag lyckas tjata till mig den nästan koppargula verdicchion från 2017 som han själv grimaserar åt.
– Det var ett varmt år och vinet blev inte alls som jag ville ha det. Alkoholen är 14 procent.
Han har helt rätt i att det inte är en klassisk Verdicchio dei Castello di Jesi. Men vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck? Vin är en avkomma till sin växtplats och om nu 2017 var särdeles varmt kan inte vinet ha skyhög syra och låg alkoholhalt. Såvida man inte trixar i källaren, och det är det sista Antonio vill göra.
Då är han desto mer stolt över sin mousserande metodo classico, vinifierat vitt av sangiovese. Det har legat på fällningen i 30 månader men smakar mer frisk frukt än jäst.

Normalt gör han fem viner. Verdicchio dei Castelli di Jesi, Rosso Piceno och Rosso Esino, ett mousserande samt en rosé.
– Fast i år blir det ingen rosé, jag hade inte tillräckligt med druvor. Då föredrar jag att göra rött.
Om han är ödmjuk mot naturen, är han desto hårdare mot sig själv. Vinerna måste hålla en viss kvalitet, de är ju ämnade för njutning.

Och där lämnar vi honom för denna gång. Det är de sista dagarna i oktober och olivskörden har precis tagit vid efter att den sista raden montepulciano har landat i källaren. 
Fast det är inte bara att ge sig ut. Traktorn trilskas och batteriet vägrar laddas. Det är bara att vänta. Det finns annat jobb att göra så länge.

På spaning efter den smak som finns

Druvrasist vill ingen vara – så jag åkte till Touraine för att bekanta mig med de fruktiga sidorna av sauvignon blanc. Och blev inte besviken.

Text & foto: Lena Särnholm (för fler bilder, @sarnholmlena)

Lika förtjust som jag blev vid första glaset av Bruno Allions Surin, lika bestört blev jag när trollkarlen från Thesée meddelade att han skulle gå i pension. Hans sauvignon blanc hade öppnat dörren till ett nytt universum, där jag anade att det fanns andra sidor av den gröna stiletten till druvsort. Det trubbiga, robust friska, i hans sauvignon blanc tilltalade mig ända in i märgen.
Men jag behövde aldrig vara orolig.

Vid vårt sista möte försäkrade Bruno att han skulle vara kräsen när han sålde, och hjälpa de nya ägarna att bevara karaktären av sin speciella växtplats. En av köparna var Bertjan Mol och Nicole Messer från Holland. De jobbade tidigare som journalist respektive psykolog, men hade tröttnat på sina liv och ville göra vin. För fyra år sedan tog de sina tre barn och åkte ner till den lilla byn Thesée strax öster om Tours. Förmodligen för gott.

Bertjan hämtar mig vid byggnaden som fortfarande ska föreställa en tågstation. Han vinkar från en blå gammal skåpbil. Jag sätter mig på några plankor i lastutrymmet och vi håller tummarna att polisen är hemma och äter middag. 
”Det är mycket kontroller under skörden”, muttrar Bertjan och undslipper sig en otryckbar harang om den franska polisen. 
Jag har kommit hit för att jobba under skörden. Skörda de druvor som tidigare tillhörde Bruno Allion.

Det är redan kväll, och jag äter middag med Bertjan och Nicole ute på terassen. Självklart serveras Surin, 2018, gjord i deras källare som fått namnet Domaine La Taupe. Vinet slinker ner som en vårflod. Lite funky men med härlig frukt och sprits som ger energi. Det är som jag minns det, och kan knappt vänta till vi ska ut och skörda dagen efter.
Apropå skörd. Många har en romantisk bild av vinskörden. Realiteten är en annan, även om det så klart är trevligt att äta lunch vid långbord och dricka osvavlat vin ur magnum medan ostplankan skickas runt. Men du sover i sovsal med blandade kön, delar kök och har ett badrum på 15 personer. Fast det går förvånansvärt bra, måste jag säga, vilket inte är särskilt konstigt. Skörd i 30 plus-värme gör gott för sömnen.

Domaine La Taupe köpte sex hektar av Bruno Allion. Förutom sauvignon blanc har de côt (malbec), cabernet sauvignon och cabernet franc. En typisk blandning för Touraine, som kan betecknas som ett vinregionernas gränsland. Touraine ligger centralt i Loiredalen och har influenser från både Atlanten och inlandet. Således odlas en mängd olika druvor, men på den vita sidan dominerar den variant som jag alltid haft ett ont öga till – sauvignon blanc (43% av den totala vinarealen). 
Men skörden här lärde mig att mitt agg till druvan beror på den stereotypa stil som den blivit känd för, där man prioriterar det gröna, krusbärssyrliga. Här, och särskilt i den nya, mindre appellationen Touraine Chenonceaux (godkänd 2011), finns få nyanser från det gröna växtriket, det är snarare tropiska drag som bär upp bygget. Det är lite rundare och fylligare viner, utan att tappa i sting och syra.
Att just sauvignon blanc är så karaktäristisk i sitt utryck beror på smakämnet methoxypyrazin, vilket den har gott om. Detta vegetala drag kan lyftas fram genom att kontrollera lövverket – skydda druvorna från alltför skarp sol och du får ett vin i ”nya världen-stil”. 

Touraine överraskade på fler sätt. Det var här som jag skördade malbec för första gången – här säger man dock inte malbec utan côt. Åtta procent av vinarealen i AOC Touraine består av côt.
En morgon ett par veckor in i skörden var det dags att ge sig på just côt. Vid den sedvanliga genomgången av dagens selektering sade Nicole utan att skämmas:
”Min man har varit på mig flera gånger om att jag har slarvat med beskärningen. Côt kan växa väldigt mycket, så ser ni en stock med en massa druvor – smaka innan ni klipper till. Risken är att de inte är mogna, trots att de ser fina ut. Det är vad som händer om man inte beskär côt tillräckligt hårt.” 
Jag och italienaren Nico tilldelades raden längst ut, närmast ett fält med andra grödor – och rikare jord. Stundtals var det som att krypa fram genom en djungel; det var inte bara en gång jag önskade att jag hade en machete i stället för en sekatör. Det sved i hjärtat att rata stora, svulstiga druvklasar, men om man smakade på frukten var det ingen tvekan – den här syran skulle inte ens jag vilja ha i mitt vin.

En annan upptäckt var att här odlas relativt mycket pineau d’aunis, en av mina favoritdruvor vid sidan om chenin och romorantin. Men till skillnad från i Anjou viniferas det mesta i Touraine till rosé – i alla fall bland de konventionella odlarna. När jag frågade en producent varför de inte gör något rött av denna sort som har en underbar antydan till pepprighet (jag brukar likna den vid en korsning mellan cabernet franc och pinot noir), fick jag till svar:
”Det blir inte bra. Den har inte tillräcklig struktur och färg för det.” 
Följdfrågorna höll jag för mig själv, men mindes de förföriska röda skapelser jag njutit i Anjou, från magiker som JC Garnier och Damien Bureau inte minst.
Fem veckor senare stod jag på Charles de Gaulle igen med maxade väskor och undrade vad som hänt. Hur kunde tiden gå så fort? Men tänkte jag tillbaka hade jag lärt mig otroligt mycket. Inte bara om druvorna, odling och vinmakning, utan också om livet självt. Tack för för filosofiska funderingar, levnadsglada argentinare.

Naturvinet tar plats i bokhyllan

Nyfiken på naturvin – vem är inte det? Mats-Eric Nilssons nya bok stillar både nyfikenhet och skapar ett sug efter viner så som de egentligen alltid har gjorts.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Det är inte underligt att det finns så få böcker om naturvin. Själva ordet i sig är en paradox; vin görs inte av naturen allena. Det behövs en mänsklig hand och tanke, hur naturligt det än må vara. Dessutom är producenterna själva oense om var gränserna ska dras. Är svavel okej eller inte? Det franska försöket att skapa en märkning för naturvin har således redan från start två kategorier: en för osvavlat vin och en för vin med tillsatt svavel (dock med den modesta gränsen max 30 mg/l).

Helt i takt med tiden släpps i dagarna den första riktiga naturvinsguiden på svenska, ”Nyfiken på naturvin”, av Mats-Eric Nilsson (Ordfront förlag). Boken känns som en naturlig förlängning av hans senaste verk om vinfusket, ”Château Vadå”. Om man nu kan trixa och fixa så mycket med vin, hur gör man för att hitta motsatsen – och hur lyckas dessa vinbönder skapa sådana smakexplosioner utan tillsatser och genvägar?
Här ges den förklaring som är oundviklig när det gäller naturvin; det går inte att bara rabbla objektiva fakta. Till den komplexa verkligheten hör också det oförutsägbara, det som bara sker när mänsklig erfarenhet och visioner kombineras med naturens kraft och förmåga. Naturvin kan aldrig helt förklaras. Däri ligger charmen. Eller frustrationen, för den som prompt vill se världen i svart och vitt och tydliga staplar.

Mats-Erik Nilsson är en utmärkt färdledare på dessa irrvägar. På lättsam svenska med glimten i fingrarna blandar han konkreta fakta med nyfikna besök i källare och planteringar. Han ställer de svåra frågorna – blir man mindre bakfull av naturvin och finns en risk att de stora företagen profiterar på begreppet? – ger exempel, råd och öppnar dörrar där den nyfikna kan söka sig vidare. För har man en gång fått smak för ärliga viner finns ingen väg tillbaka.

Det intressanta är att han tar avstamp i Languedoc i södra Frankrike och inte i Loire, som har växt fram som något av ett naturvins-Mecka. Nu är det i Languedoc det händer. Denna region med dåligt rykte har gått igenom ett stålbad, från kvantitet till kvalitet. Hyfsat billig mark i kombination med vinvänligt klimat och frånvaro av strikta regler har lockat till sig kreativa vinproducenter som föredrar att jobba med naturen, inte mot den. Här kan de experimentera med den enorma palett av druvor som står till buds. Vi har bara sett början på en revolution som kommer att kullkasta vinvärldens förutfattade meningar. Ännu en gång.

Den som vill fördjupa sig i ämnet naturvin har trots allt ett knippe böcker att plöja. Främst tänker jag på ”Naturligt vin” av importören Emil Broomé och journalisten Emil Arvidsson. Detta var den första boken på svenska om naturvin och håller formen som om den nyss lämnat pressarna; faktum är att den är ett ypperligt komplement till ”Nyfiken på naturvin”, då den fokuserar på själva kärnan – naturvinet som en rörelse pådriven av starka personligheter. Här får vi följa med på en barrunda i Paris och dricka rariteter med de legendariska systrarna Anne och Françoise Hacquet i Loire. Bland mycket annat.
Går vi över sundet rekommenderar jag att du letar upp ”Naturvin” av Solfinn Danielsen, också en personligt passionerad bok där vi får följa Solfinns resa in i rörelsens oemotståndliga attraktionskraft. Tack och lov är danska lättare att läsa än att lyssna till.

Ännu mer närgången är fotografen Jean-Yves Bardins ”Anjou Untamed” som översattes från franska till engelska härom året. Här får vi träffa alla kreativa konstnärer i Anjou, från Olivier Cousin och Richard Leroy till nyare stjärnor som Cédric Garreau, Nadège Herbel och Toby Bainbridge. Klart värd pengarna även om du bara skulle hitta den franska versionen.
Detsamma gäller ”Grandeur Nature” av Évelyne Malnic. Skriven på franska med intressanta kapitel jag ska kasta mig över den dag jag behärskar språket – tills dess håller jag till godo med porträtten vars faktarutor jag förstår
Då är ”Les Héros de Pyrene” på italienska lite lättare att ta sig an. Boken är mer av en katalog där producenter presenteras tillsammans med deras främsta viner. Läsvärt så klart för alla som vill upptäcka nytt.

Avslutningsvis två engelska verk som varje naturvinsnörd borde ha på armlängds avstånd: ”Amber revolution” av Simon J Woolf och ”Wine Revolution” av Jane Anson.
När orden får tala.

Vinet får Paris att vakna upp

Lokalen är liten men full av folk. Det finns ett sug att prova vin igen, träffa kollegor och utbyta tankar. Men på de temporära uteserveringarna står stolarna tomma.
Paris post-corona en stad full av motsägelser.

Text & foto: Lena Särnholm/@sarnholmlena

Inför resan hamstrade jag munskydd, som två veckor efter att Frankrike öppnade igen måste bäras i tunnelbana, på buss och flygplatser. Även vissa affärer kräver att du både drar upp masken och spritar händerna innan du får komma in.
På caféer bär personal munskydd, medan gästerna gnider sina propert klädda kroppar lika tätt mot varandra som tidigare. Det kindpussas som om våren 2020 inte existerat. Men när toaletten i källaren ska besökas dyker servitören snabbt upp och påminner om att en trappa ner måste masken på. Det är sannerligen inte lätt att veta hur man ska föra sig.

Den lilla vinbutiken Le Chat Botté & Co liknar mest ett inbott kontor med lager. Här hålls en av de första provningarna sedan det franska samhället öppnade upp i juni. Vid lunch är det redan trångt med använda glas här och där. Fick jag verkligen ett oanvänt?
Stämningen är uppsluppen, med kollegor som möts för första gången på månader. Det finns mycket att prata om – inte bara ekonomiska bekymmer. Här ska provas naturviner från en handfull respekterade producenter, vars verk är efterlängtat spretiga inom sina respektive ramar.
Vi pratar flytande personligheter, inte fermenterad must.

Bland de vita imponerar Christophe Lindenlaubs kretiva bukett, som alltid. Han förmår betona Alsaces brokiga terroir med sin egen twist. Pino Citron från fjolåret är en syrlig karamell till pet nat som man gärna njuter i stora glas när kvicksilvret stegrat över 30-strecket. Hans pinot noir Téte à Kiki från samma år är knappast sämre; ett skolexempel på hur själva druvan smakar innan den sminkats med ek och tidens tand.

Ett annat smakminne från den lilla men välkomponerade provningen kommer från Camille och Matthias Marquets Lestignac i Dordogne, där floderna Gironde, Lot och Dordogne möts. Här har de lite över 13 hektar blå och gröna druvor. Återigen fastnade jag för ett vin som lyfter fram druvans natur – Tempete på merlot. Garanterat svårtippat i en blindprovning.

En producent som jag inte har särskilt stor erfarenhet av är Domaine Balansa i den i dubbel bemärkelse heta regionen Languedoc. Nere i sydväst har skett en smärre revolution på senare år. Glöm banalt bulkvin; nu finns ett intressant sidospår som kör på kvalitet och hållbarhet. Tio procent av produktionen är vitt, 13 procent rosé.
– I dag kan man hitta riktigt bra vita viner i Languedoc. Fräscha, friska och aromatiska. Men också vita för lagring. Och liksom i hela Frankrike ökar roséproduktionen även här, berättade sommelier Carina Olofsson Gavelin vid en provning i Stockholm veckan före min resa.

Mycket riktigt minns jag bäst Domaine Balansas vita och rosé, den senare med en säregen färg som mer drog mot guld – Pech de Rozies 2019 är en direktpress av syrah och grenache noir, från jord med skiffer och kalksten och ett otroligt tryck i känslan. Det vita, Coume de maliès 2019, är både blommigt och mineralskarpt. Blenden? Om jag fick allt rätt: 45% grenache blanc, 45% grenache gris samt 10% vermentino, carignan blanc, carignan gris och terret.
För att åter citera Carina Olofsson Gavelin:
– I Languedoc är det allt fler som gör naturviner, många av dem kommer utifrån med egna idéer om vad de vill göra. Till skillnad från många andra vinregioner i Frankrike är det fortfarande möjligt att köpa en gård här. Och det är lätt att odla utan bekämpningsmedel, klimatet är konstant och stabilt.

Utanför trånga Le Chat Botté & Co är det gott om utrymme. Vi kindpussas igen (!) och trampar vidare. Caféer och restauranger har öppnat, men gästerna lyser med sin frånvaro. Turisterna har ännu inte kommit och många jobbar fortfarande hemifrån. Eller har förlorat sina jobb – och inkomst. För att underlätta för restauratörerna är det tillåtet att ställa ut möblemang på gatan under öppettiderna. 

Hos Lot of Wine längs med Seine står personalen redo. Så snart skåpbilen utanför entrén åkt iväg ställer de snabbt dit några runda bord och pinnstolar. Men vid öppningsdags sitter jag ensam med min komplext lättdruckna chenin från Bobinet i Loire.
Andra har hunnit få mer snurr på verksamheten. Vid lunchtid på tisdagen har vinbaren La Garde Robe fullt på uteserveringen och hänvisar mig inomhus. De verkar överraskade av anstormningen. Servitörerna springer som illrar och ursäktar sig flera gånger att de inte hinner prata. Jag konstaterar lugnt att jag är glad för deras skull.

Vinbistron Sanguine långt ut i 18:e arrondissement har gjort som många andra, snickrat staket av lastpallar. Deras variant är dock lite mer kreativ. De har spikat fast sopsäckar i mellanrummen och planterat tomater och örter. Helt plötsligt ser det mer hemtrevligt än ruffigt ut.
Aperitivon vid 18.00 dricks i sällskap av en vän. Men en Campari spritz senare börjar folk strömma till, och när fransmännens magar börjar kurra framåt 20-snåret hörs det välbekanta sorlet. För en sekund kan jag inte låta bli att tänka – var allt bara en dröm?
När vi ska hem väcks jag bryskt ur mina fantasier. Ur handväskan halar jag fram inte bara biljetten till metron. Upp åker också det obligatoriska munskyddet och andningen blir plågsamt tung igen. Men det finns i alla fall ljus i tunneln.

Spaniens nya vinhistoria skrivs nu

Spanskt naturvin sägs ha sitt centrum i Katalonien och nordväst om Madrid. Så kommer Santiago Norzagarai, född i Buenos Aires, verksam i Rioja Alavesa.
– Och inte är jag femte generationen vinmakare heller, säger han med ett skratt och tänker på sitt resande för att hitta rätt.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Santiago Norzagarai är representativ för den nya generationen vinmakare i Spanien, den som väljer den naturliga vägen. Ingen klassisk bakgrund, berest och med målet att vinerna ska smaka av platsen snarare än av handpåläggningar i källaren.
Han lämnade Argentina 1995, studerade i Nya Zeeland och jobbade sedan på olika ställen i Frankrike, i Beaujolais och Provence.
– I Nya Zeeland saknade jag den kulturella länken bakåt. De letar fortfarande efter sin identitet. I Frankrike lever man för vinet, och det var där jag upptäckte att jag gillar informella viner.
Märkligt ändå att han hamnade i Spanien, där ”de gör vin men inte är några vindrickare” som han uttrycker det. Men konstaterar samtidigt:
– Mina föräldrar bodde i Madrid och jag har min historia där.

Att det blev Rioja är som mycket annat i livet en kombination av slump och sammanträffanden. Santiago hade vänner där och blev nyfiken på hur terroiren skulle speglas genom hans hjärna. Han såg potentialen i en region där de flesta tar den enkla vägen och blandar druvor från hela området – Rioja är indelat i tre subregioner: Rioja Alta, Rioja Alavesa och Rioja Oriental (tidigare Baja).
– Många vinodlare är bekväma och har något arrangemang med en större producent som köper deras druvor. De använder också kväve i tron att de ska få mer druvor, fast det inte behövs. Rioja har ett utmärkt klimat för att odla vin, med olika mikroklimat och den bästa jorden – lera och kalksten. Vi skulle mycket väl ha kunnat vara Spaniens Bordeaux.

”Ju mer jag vet, dest mindre behöver jag använda”

Santiago äger en del mark men köper också druvor. Om han gillar markägaren.
– Det är viktigt för mig att det är bra människor, så jag börjar alla samarbeten på prov. Just nu jobbar jag med fyra personer.
Trots inställningen att inverka så lite som möjligt vill han inte kalla sig naturvinsmakare. Han vänder sig uttryckligen mot det epitetet.
– Det jag gör är det som är normalt. Jag vill inte vara speciell.
Diskussionen kommer in på vad naturvin egentligen är, och oundvikligen landar vi i svavlet. Santiago har en bestämd men avslappnad inställning:
– Ju mer jag vet och lär mig, desto mindre behöver jag använda. Men jag gillar inga ”off flavors”, jag vill inte att vinet ska smaka brett eller vinäger.

Hans skapelser sticker ändå ut. I Rioja är det lång fatlagring som gäller. Men Santiago vill att hans viner ska smaka druva och plats. De ska vara transparenta. Så visst får han höra att han är en udda prick, därför värmde kommentaren från en äldre man på det lokala haket extra mycket.
– Han satt i ett hörn och provade mitt vin. Sörplade en stund, smackade, och sade sedan: ”Det här smakar som det vin vi gjorde för 40 år sedan”.

”Spanjorer är konservativa i sin smak”

Enligt Santiago var det de stora producenterna som standardiserade vinet i Rioja. Det stöptes i en mall. Och folket vande sig.
– Spanska vinkonsumenter är osäkra. De har lärt sig att gilla klassiska smaker, eklagrat.
Den åsikten är han int ensam om. Under faktainsamlingen till en text för tidningen Törst stötte jag på denna kommentar från alla jag pratade med. Fabio Bartolomei på Vinos Ambiz i Sierra de Gredos säger med trött röst:
– Du kan fråga vilken spansk naturvinsproducent som helst och han eller hon kommer att säga att de exporterar minst 90 procent. Spanjorer är konservativa i sin smak. Majoriteten vill inte ha något som avviker från normen – som oklara viner eller sediment. Eller orange eller andra konstiga kulörer som inte är vita, röda eller rosa.

Jag kan förstå Fabios uppgivenhet, för det var just färgexplosionen jag fastnade för hos hans egna viner. Jag glömmer aldrig synen på premiärupplagan av vinmässan RAW i London. Det strålade från ett bord vid kortsidan. Solen speglade sig i Fabios flaskor, fyllda med orange juice i alla tänkbara nyanser. Oemotståndligt.
Smaken gjorde mig inte mindre lyrisk.
Hans kollega Eva Vega Aixalà utanför Tarragona säger dock:
– Generellt tolererar ingen avvikelser eller defekter, fast det håller på att ändras även om det går sakta. Det är allt fler som intresserar sig för naturviner.

”De har rest och utbildat sig, och kommer hem och ser potentialen”

Både Vega Aixalà och Fabio Bartolomeus säger att det mesta naturvin görs i Katalonien och strax utanför Madrid. Peter Eriksson som driver importfirman Words & Wines håller med och kan berätta varför:
– I Katalonien har de solen och de är inte så bundna till appellationer som i Rioja. De riskerar ingenting.
Enligt Peter Eriksson drivs rörelsen av flera motiv. I Penédes har priset på cavadruvor sjunkit, så det är attraktivt att göra stilla viner som skiljer sig från det förväntade.
Tradition och stolthet spelar också in; många naturvinsbönder letar upp övergivna vingårdar med lokala sorter, gärna på hög höjd.
– Sedan har vi den nya generationen som har rest och utbildat sig, och kommer hem och ser potentialen.

Peter Eriksson säger också att Spanien generellt ligger efter som vinland, en bild som bekräftas av Olly Bartlett på Wine Trade. Olly har jobbat med spanska viner länge, redan under sin tid i London. För att förstå dagens situation börjar vårt samtal med en historielektion. Olly tar fram en karta och pekar på gränsen mot Frankrike.
– Spanien var länge avskärmat från resten av Europa. Det var till exempel olika spårbredd för tågen i Spanien och Frankrike, så de fick vända vid gränsen.
Lägg till Franco-styret under nästan 40 år och ett yrvaket land reste sig på 80-talet bara för att inse hur mycket de låg efter industriellt. Här hittar vi också grogrunden till att göra naturvin.
– De stora företagen jagade Parker-poäng och ryckte upp allt gammalt. Priorat och Ribera del Duero blev populära, med maffiga viner, mycket ek.
Som en motreaktion började andra göra viner som speglade växtplatsen och druvan. Viner som det gick att dricka mer än ett glas av.
– Fast det var ingen revolution, de var mer ”terroirister”. Det var ingen som slog på stora naturvinstrumman. Det handlade mer om att göra ärliga, levande viner, så som man gjorde förr.

”Vin kan inte bli standardiserat”

Men som sagt, sedan gäller det att få acceptans på hemmaplan, att få spanjorerna att våga dricka sitt eget vin. Amós Bañeres på Vinya Oculta i Penedès har funderat en del på det här. Han menar att det handlar om utbildning.
– Vi är en liten del av marknaden, men naturviner grabbar tag i dig när du väl förstår dem. Grejen är att vin inte kan bli standardiserat, så konsumenterna måste ha lite kunskap, i alla fall tillräckligt så att de kan säga ”jag gillar det här men inte det här” baserat på egna åsikter – inte på marknadsföring från de stora bolagen. Jag är rädd för att det är som i alla delar av livet, man måste våga att tänka själv.
Han ser dock att en förändring är på gång, särskilt bland unga människor, som ser naturvin som att sätt att ”uttrycka sig själva”.
Olly Bartlett hakar på med reflektionen att naturvinsbönder i dag finns i hela Spanien, inte bara i Katalonien och runt Madrid. Trots det fuktiga klimatet görs naturvin i Galicien, och sedan får vi inte glömma Teneriffa där Suertes del Marqués och Envinate nästan nått kulstatus. Det är en spännande tid i Spanien. Historien skrivs i detta nu.

Nyfiken på Spanien som vinland? Missa inte det senaste numret av Törst, nr 3, som har just Spanien som tema. Här får du ett bra grepp om hur allt hänger samman: historien, arkitekturen, pintxos, Hemingway, vermouth och så klart cava.

 

 

Klimatanpassad satsning på Kullaberg

Med svampresistenta sorter och metodisk nyfikenhet ska svenskt vin placera sig på kartan. Kullabergs Vingård går i bräschen med tre guld på fjolårets PIWI Wine Awards.
– PIWI-druvor är framtiden, säger vinmakaren K Felix G Åhrberg.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Kullahalvön levererar. Landskapet är precis så pittoreskt som turistbroschyrerna gör gällande. Slingrande vägar, ljuset från havet och små samhällen med hus man vill hoppa ut och krama.
K Felix G Åhrberg svänger in på en klassisk Skånegård med tre längor och stenbeläggning. Några sällskapssjuka katter hälsar välkommen med stryktålig närkontakt. Felix sticker nyckeln i ett överdimensionerat hänglås – där slutar alla förväntade syner. I ladan finns en märklig mackapär som visar sig vara en destilleringsapparat. Här står två vinpressar, ståltankar i behovsanpassade storlekar, ekfat, buteljer och diverse instrument. Vi är på en av Sveriges största vingårdar, Kullabergs Vingård, med 14 hektar. Och stora ambitioner.

Det första K Felix G Åhrberg gör är att visa en karta. Vingården ska byggas ut och moderniseras, göras redo för ännu fler hektar. Redan i vår blir vinbaren klar, med tillhörande orangeri för den som vill sitta mitt i spenaten – läs, i vingården. Rankorna stretar ända in mot husväggen.
Nu liknar odlingen mest en prydlig armé pinnar. I sommar kommer den att anta formen av en välansad djungel; här i nord växer rankorna med vansinnig fart för att hinna suga åt sig det solljus som är kortvarigt men intensivt.

2018 var en remarkabel säsong. Normalt regnar det mellan 700 och 800 mm här. Då kom drygt hälften, vilket borgade för en av de hittills bästa årgångarna. Druvorna blev aromatiska med bra balans; tre av Kullabergs Vingårds viner belönades med guld vid den internationella tävlingen för svampresistenta sorter, så kallade PIWI-druvor. Vinerna var flaggskeppet Immelen, 90% solaris med jäsning på stål och ek, samt K och Lyckeri.
När vi provar dem fascineras jag av komplexiteten i K. Hur är det möjligt att få ett sådant djup i ett vin på våra breddgrader?
– Det är varmjäst, 25-27 grader, och med runt tio procent botrytis, förklarar Felix de lite kryddiga tonerna.
Han rycker på axlarna:
– Det är mitt jobb att göra det bästa med solaris. Man kan också uttrycka det så här – ska man sätta barnet i musikskola eller på ridskola?

Vinodling må vara en nisch i Sverige, men det har hänt mycket på kort tid. Kanske är bristen på traditioner en tillgång – vi kan experimentera och fritt välja vad som passar bäst. Som PIWI-sorter. Detta är druvor som tas fram genom naturlig korsning med målet att få hög resistens mot mjöldagg och andra svampsjukdomar. Det gör dem mer ”miljövänliga” då de klarar sig med mindre besprutning än rena vitis vinifera. Många tas fram i Tyskland och Österrike.

På Kullabergs Vingård finns nästan 30 olika sorter, även om mycket är just solaris, det som blivit något av den svenska signaturdruvan. Felix pekar på ett mindre fält:
– Här har vi samlat drygt 20 sorter för att se vad som fungerar. Sverige är ett u-land vad gäller vin, vi har inte kunskap om vad som verkligen fungerar, det måste först undersökas.
Felix kom till Kullaberg 2017 efter arbete utomlands  Han är utbildad oenolog vid Klosterneuburg i Österrike.
– När jag fick frågan om att vara med om att bygga detta kunde jag inte säga nej, förklarar han sitt val att flytta hem.

Två av landets största vingårdar ligger på Kullaberg. Arilds med 20 hektar och Kullabergs med 14. Marken är mestadels sandblandad lera med en av landets äldsta bergarter, den rosatonade diabasen kullait. Felix påminner också om läget:
– Vi omges av tre hav, Öresund, Skälderviken och Kattegatt. Det gör att vi har ett milt klimat med en lång växtsäsong.
Bland de druvor som odlas i stor skala förutom Solaris finns Souvignier Gris (Cabernet Sauvignon x Bronner), Muscaris, Pinot Nova, Cabernet Noir – och Donauriesling (Riesling x Freiburg), som hos Kullabergs Vingård uppträder som ett karaktärsfullt orange vin. Vi provar fjolårets version som har fått tre veckors maceration i barrique. Det har en bra syra och lagom motstånd från tanninerna.
– Druvorna är från jungfruskörden, berättar Felix, som själv hamrade upp ekfaten för att få ner druvorna med skal och allt.
Med tid kommer det att vinna balans och bli ett fint instegsvin till den orange världen.

Kullabergs har också lite blå druvor, även om Felix själv rynkar på näsan åt både Rondo och Regent, de sorter som är vanligast i Sverige.
– De är närmare hybrider och får en lite foxy smak. Det är ungefär som att köra på Windows 95. Vi ska nog ympa på annat på de stockarna.
Ändå måste sägas att deras Kullabergs Röda 2018, nyligen buteljerat, nog går att trycka ner. Som Felix själv säger:
– Det är vårt pizzavin.

Besöket avslutas med rundvandring i vingården. Det är alltid lika märkligt att se dessa tuktade rader på svensk mark, men i luften anas framtiden. Det är senare delen av mars, fåglarna sjunger, solen börjar värma och mellan raderna växer det redan rätt frodigt. Det är en noga utvald ört- och blomblandning som ska bidra till ekosystem och jordhälsa. Runt vingården växer fruktträd, vars skörd destilleras till starka drycker med utpräglad aromatik.

Kullabergs gör också äppelcider, som man bland annat kan njuta till pizzorna på Mölle Krukmakeri några minuter bort.

Läs även:

En svensk på villovägar i Paris

Sverige levererar syra på hög nivå

Historiskt möte med festasio

Det är i alla fall historiskt. Tänker jag och ställer ifrån mig ogräshackan för att klämma sönder blåsan i tumvecket.
Druvan festasio har väckts från de döda och återplanteras nu på sin födelseplats, i byn Festà med en handfull invånare söder om Modena. Och jag är en del av detta.

Text & foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

Italien sitter på en skatt av autoktona vindruvor, sorter unika för sin plats. Men som på många håll i Europa sopades de lågproducerande varianterna bort efter krigen. Då skulle mängder vin fram. Snabbt. Och då spelade det ingen roll att de druvor som anpassat sig till klimat och traditioner gav väl så intrikata viner; kunde de inte leverera fanns föga berättigande.
En av dem som föll offer var festasio, en blå druva med snälla tanniner och silkig textur, aningen bitter, med toner av mörka bär och bra syra. Nu återplanteras druvan med stöd av universiteten i Bologna och Modena samt regionen Emilia-Romagna. Italienarna har insett att i den hårda konkurrens som råder på vinmarknaden gäller det att sticka ut. Och vad passar bättre än lokala sorter som inte bara har en typicitet utan också en historia?

Jag har träffat Massimo Cavani vid ett antal provningar i Bologna, alltid gillat hans vin och inställningen att störa naturen så lite som möjligt. Halvt på skämt, halvt på allvar frågade han så om jag ville vara med om något historiskt, att beskära hans lilla plantering av festasio. Det finns bara två som odlar festasio officiellt – Massimo Cavani och Claudio Plessi, en annan vinbonde med visioner och fäbless för säregna sorter.
I mitten av februari satt jag på planet till Bologna med kängor och nyinköpta grovhandskar i bagaget.
Till saken hör att det inte enbart var festasio som lockade. Jag ville också lära mig att beskära. I böckerna ser det så enkelt ut. Men hur gör man för att ”följa saven”? Och vilken gren ska man behålla om alla är lika långa, eller om den som ser ut att ha bäst förutsättningar är kortare än de andra?

Som med mycket annat är det i praktiken man verkligen lär sig. De första dagarna fick jag klippa rent efter Massimo. Han beskar och jag knipsade kvistarna från vajrarna. Beskärning är nämligen ett av de viktigaste momenten i vingården. Det är då du bestämmer hur kommande skörd ska bli, om du vill ha kvantitet eller kvalitet.
När jag blivit varm i kläderna var det dags att ge sig på plantorna även för mig.
– De här planterade jag förra året, så det är ganska lätt, sade Massimo och lyfte bort plasthöljet som skyddade den lilla stocken från skadedjur.
Framför oss stod en decimeterhög pinne med vingliga spröt. Massimo förklarade och klippte till.
Vidare till nästa planta. Som såg helt annorlunda ut. Ett enda litet spröt som letade sig uppåt längs den stöttande pinnen.
– Här klipper vi, sade Massimo, pekade och räknade ”ögonen”.
– Ett, två.
Tjopp.

Men tro inte att det var så enkelt. Ett par plantor längre fram sparade han något öga till, för att det vände sig utåt. Det är tydligen bra.
Jag kände hopplösheten växa, att det här kommer jag aldrig att lära mig. Men med tröstande ord fick jag mod att sätta sekatören i arbete: ”Det går knappt att göra fel, det finns så många åsikter om beskärning. Dessutom är vinrankan är väldigt vigör, så vi går igenom allt igen i början på juni”. Och se, efter någon rad kunde jag ana tekniken – titta nerifrån och följa saven uppåt, spara den gren (eller grenar) som tar den naturligaste vägen. Och vänder sig något öga utåt, spar det och klipp ovanför.
Det började närma sig lunch och solen stekte detta märkliga år utan vinter. Fåglarna sjöng, hunden Eddy sträckte ut hela sin håriga uppenbarelse mellan rankorna och hade jag haft t-shirt hade jag definitivt slitit av mig tjocktröjan. Hårt jobb, ja, men vilsamt för själen.

Den nyttigaste lärdomen är nog ändå att beskärning är så mycket mer än just det. Skotten ska bindas upp på nytt. Grenarna samlas ihop och eldas upp. Marken ska plöjas och ogräset närmast plantorna hackas bort. För hand.
Efteråt föll de enskilda momenten – som så ofta – på plats. Det sammanlagda arbetet gav en förståelse för vad begreppet terroir egentligen är. Bara längs den korta raden om 50 plantor ändrades ogräset från en meter till en annan. I början små platta växter med litet rotsystem, längre fram stora klumpar grönt med hiskeliga rötter. Men oj vilken euforisk lättnad när man lyckades få upp hela paketet med ett enda hugg! Blåsorna i handen var minnen av ett nödvändigt ont som betalar sig i längden.
Vinrankorna följde ogräsets beteende. Trots den begränsade ytan var de mer vigorösa mot mitten, där jorden ändrade färg av den högre halten lera.
Terroir existerar, det går inte att förneka. Sedan hur mycket av dess smak som följer med ner i flaskan, det är en annan fråga.

Lördag eftermiddag slutade arbetet tidigt. Vi måste tvätta bort svett och damm inför den historiska provningen i Marano sul Panaro, i kommunhuset där borgmästaren Giovanni Galli väntade. Vi skulle prova den allra första årgången av festasio, 2011, samt de två senaste, 2018 och 2019. Inbjudna var press och bönder. Och så jag.

I salen stod ett massivt skrivbord i trä. I fonden de obligatoriska flaggorna, den italienska och EU-varianten. Väggarna var täcka av historiska dokument. 

Vi är runt 20 personer som bänkar oss för att lyssna till den unga borgmästarens passionerade tal. Det märks tydligt att det här är något han brinner för. Det är inte bara en pappersfågel han är tvingad att lyfta till skyn.
De båda unga vinerna är… vilda. Men ändå tyglade. Det är en bukett ovanliga smaker som möter: lite blommigt, lite bittert, hög syra. Det smakar mycket, men inte vulgärt.
När 2011 serveras faller allt på plats – festasio är en druva som behöver tid. Hos nioåringen finns harmoni och balans, ändå sprudlar det av liv. Mina tankar går till Lambrusco Grasparossa som odlas inte långt härifrån: Varför inte prova att göra mousserande även av festasio?
Jag möts av frågande miner. Ingen har tänkt på det. Men kanske… syran finns ju där. 

Efteråt får jag ett samtal med borgmästaren. Han skiner upp när han hör att jag kommer från Sverige. Öllandet.
– Vi har ett liknande projekt för humle. Vi har hittat ett par lokala humlesorter här som vi ska försöka återetablera, säger Giovanni Galli och bjuder in mig till ölfestivalen i juli.
Han berättar också att det är inte bara är festasio som druvprojektet innefattar. Här ryms också Lambrusco-sorterna Pellegrino, Barghi, Benetti och Oliva.
Vinlandet Italien kommer att klara konkurrensen bra. Att titta i backspegeln är vägen framåt.

The Terroirist in Pfalz

Text & photo: Lena Särnholm

He has left the Predikät-System. He rejects RAW.
Alexander Pfluger trusts in his own gut feeling instead.
– When I toke over after dad, we made 45 different wines.
Now it’s 15. I can’t do less, if I want to show all the varitions in our Vineyards.

Let’s make it clear from the start. I wanted to meet Alexander Pflüger from Pfalz, Germany’s second largest wine region with a reputation like my beloved Lambrusco country, because he works with horses. The labels are elegant beauties of a farmer plowing behind his four-legged friend.

Halfway into the conversation we start to talk about the horses. Alexander says as in passing:

– We don’t have horses anymore.
But instead of leaving, as I was there to talk about the horses, the discussion gets more deeper; we get into the complexity of everythings being.
Of course he can work according to the same philosophy regardless of horse or not.
– We would like to continue, because the soil becomes more porous with hoofs than with tractors, but the woman who had the horses stopped working.Alexander has a substance for his own statement. He refers to a study from the University of Geisenheim, which showed that the composition of the soil would be up to 35-40 percent better if you work with a horse instead of the standard diesel-powered solution on wheels.

And what about Prädikat and RAW?

Prädikat is the German system where the wine is classified according to maturity and must weight, which Alexander thinks pushes away the structure from the terroir, the sense of feeling of the place.
RAW is the natural wine fair that has grown up from its childhood in London and now is a touring circus with tastings also in North America.
Natural wine is an imprecise and strenuous concept for Alexander, although his wines could be classified as such.
But how did it become in the case of Pflüger? As so often, we have to look in the rear view mirror.

After the war, it was mostly bulk wine that was produced in the large region of Pfalz.
The tradition here was to make dry riesling, but when the air went out of the market, the farmers looked towards Mosel and the Rheinhessen – which sold well – and tried to copy their concept.
– Many also planted new varieties, such as Huxelrebe and Müller-Thurgau. The 60’s and 70’s were the dark years here, says Alexander and kind of pinches with his mouth.
The turnaround came in the 90’s when the focus changed from quantity to quality. Today, Pfalz is Germany’s largest Riesling producer.

Weingut Pflüger was not only one of those who got their act’s together. They were also in the forefront of organic farming.
– Dad started already in the 80’s. Then no one talked about that the earth be alive. But our family has always been farmers so we know how important the composition of the soil is. In addition to the wines, we grew vegetables and had animals.
Alexander tells how the neighbors shook their heads at their green direction.
– They said the quality would be worse and that we would go down in five years.
The result was the opposite. Pflüger now exports 50 percent, which is unusual for Pfalz.
Alexander smiles:
– In the United States, many still believe that the wines from here are sweet and cheap.

For almost 20 years they have been working biodynamically.
– We tried some vineyards and saw how the soil changed, got more life. It also had a positive effect on the maturity. Not that there was more intense aromas in the grapes, it became better balanced.
With climate changes, it becomes increasingly important with a living soil that is capable of coping with the rain that may – perhaps – come. Or throwing down a lot.
– It can get really hot here in the summer, 30-35 degrees, and with sandstone it easialy becomes too dry. We must get the soil to retain the water.

Pflüger are Demeter certified, which they think is important. They want to show that their statement is for real.
– People must be able to trust us, that we are not just talking. In our region, more and more are starting to work biodynamically, but they do not certify. It’s a shame, because we have to support the organization. They do a good job – even politically. They lobby for greener production in general.

Pfalz has a good climate for viticulture, but Alexander emphasizes that every year has its challenges. What can cause problems here are mainly oidium and mildew.
– I’m happy about the forest we have all around us. It keeps the temperature down during the night and preserves the acid in the grapes. It fits well, because I want elegant wines.
However, all wines get some maceration for the sake of complexity. Sometimes it is only about six to eight hours.
– Everything depends on the vintage. I’ve tried for a week, but the tannins in the Riesling became way too pronounced, the wine became too rustic for my taste. I want to make terroir wines. Wines unique for our place.
Therefore, he cannot make less than 15 different cuvées.
– We have different vineyards and different grapes.
The majority is Riesling, which is done in everything from ”business card wines” to vineyard wines. In addition, Pinot Noir is important. Pflüger has French clones that are a bit more elegant than the German ones, which according to Alexander have both more fruit and color and are difficult to make really good red of.

We get into the vinification and the risk of using too much barrique on the delicate Pinot Noir.
– You could say that there are three types of Pinot Noir in Germany. First the old school – quite heavy with high alcohol. Then the type with far too much oak. And then the Burgundy Pinot – barrique, yes, but with sense.
Pflüger’s Pinot Noir is matured in Stockinger tonneau and French barrique. The wine we try is from 2018 and has not yet completely integrated the oak, but has power in both fruit and acidity and great potential. A good proof that high-quality Pinot can be made in more places than in Burgundy.
Another relatively unknown area that makes excellent Pinot Noir – sparkling of the same level as Champagne – is Oltrepò Pavese in Lombardy. Just returning from a trip there I can say that the Pinot made by traditional method is an undiscovered gem. Especially big impression on me, was made by Tenuta Belvedere with 40 months on the lees. But that is another story in its own. See you later!

Bastardo – smakar bättre än det låter

Att människan är en del av begreppet terroir står klart när Curro Barreño berättar om sina viner från Galicien. Han gör det med samma energi som strålar ur glaset.

Text & foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

Bastardo är ett brutalt namn på en druva. Men nu är den på tapeten, hetare än någonsin, dock mest under sitt namn i Jura – trousseau (den kan också dyka upp som cabernet gros!). I Spanien och Portugal hukar den under sitt mindre insmickrande epitet och är vanligtvis en ingrediens i portvinsbuketten. Men Curro Barreño visar att den klarar sig utmärkt på egna ben. Om inte bättre. I ensamt majestät får hela dess rustikt finstämda frukt skina i sin ljusröda dress. Ett av de mest läskande exemplen är Bastarda från Fedellos do Couto, projektet som Curro driver tillsammans med Luis Taboada och Jesús Olivares. Tillsammans har de fyra hektar i Galicien i nordvästra Spanien, där Atlanten ständigt påminner om sin existens. Nyligen drog de också i gång Peixes da Rocha, med druvor från områden som folk skakar på huvudet åt och själva antingen övergivit eller destillerat resultatet av.

Han ser förvånansvärt pigg ut för att komma direkt från en luftburen torktumlare. Curro Barreño flög till Stockholm samtidigt med stormen Ciara. Det är ett mirakel att han alls är här.
– Nu förstår jag varför man behöver säkerhetsbälte i planet, säger han och skrattar, men erkänner att han var livrädd.
Curro är på besök för att berätta om sina viner och sin värld på de branta sluttningarna i Ribeira Sacra; en del vingårdar är terrasserade, andra planterade med sorterna huller om buller.
– Det kan vara kallt och blött och vi har problem med det mesta. Men vi har märkt att fälten med samplanering, field blend, är de som är friskast. Fast låt oss inte tala om sjukdomar!

Det vin som sticker ut ur portfolion är definitivt just Bastarda, gjort av 100 procent bastardo. Curro krullar sig av förtjusning när han förklarar namnet:
– Vi gick ur appellationen 2016 och då får man inte skriva ut namnet på druvan, så vi döpte cuvéen till Bastarda. Det tyckte vi var lite kul.
För att få bra vin av bastardo kan du inte ge naturen helt fria tyglar. Du måste hålla efter lövverket, och trots att druvan mognar tidigt är den känslig för mögel och annat otrevligt. Den ska heller inte umgås för länge med faten.
– Bastardo kräver kortare tid på ek än våra andra röda druvor, annars blir vinet trött. Det kan finnas lite reduktion kvar i flaskan, ja, men då klarar det bättre att resa, och det är viktigt för oss. Ge bara vinet lite tid i glaset så försvinner lukten.

Curro och hans kompisar jobbar hands-off, gör så lite som möjligt både ute och inne. Men klimatet tvingar dem till vissa kompromisser.
– Vi måste använda lite yellow and blue, svavel och koppar, men vi försöker att hålla nere nivåerna till ett minimum.
I alla sina viner strävar de efter efter en fin frukt, med syran i behåll.
– Vi vill ha en lång växtperiod för att kunna skörda så sent och kallt som möjligt, förklarar han tanken bakom mesta möjliga aromatik.
Förra året pågick skörden från tidiga september till mitten av oktober.
– Tanken med all vår vinmakning är att ”koka på låg temperatur”, vi vill ta in landskapet i vinet.

Så hejdar han sig lika plötsligt som oväntat, som om att han upptäckt att det ger intryck av att han staplar förväntade floskler.
– Det låter som att vi inte gör någonting, men ska man göra vin på det här sättet krävs att allt är superrent, annars bildas lätt bakterier och volatila syror.
Just vikten av att hålla rent blev jag påmind om dagen efter, då Pheasants Tears John Wurdeman också var i stan. I Georgien använder de qvevri, år efter år efter århundrade. De är nedgrävda i marken och är trevliga tillhåll för bakterier och svampar.
– Därför vill vi ha stora qvevri så att man kan gå in i dem, annars är det svårt att hålla riktigt rent, berättade John Wurdeman.

Fedellos do Couto lagrar sitt mesta vin på fat, men har börjat experimentera med cement. De gillar materialet.
– Vi märkte att en del viner började bli lite trötta i faten men att de fick mer liv och spänst i cement, berättar Curro Barreño.
Det är svårt att inte bli imponerad av deras arbete, när man vet förutsättningarna. Klimatet, branterna, känsliga sorter. Men Fedellos do Couto och Bodegas Peixe är bara början på en trend vi kommer att få se mer av – hittills har den spanska naturvinsröreslen varit koncentrerad till Katalonien och trakterna kring Madrid. Men nu växer det lite varstans, berättar Olly Bartlett på Wine Trade, som har följt spansk vinkultur länge.
– Det håller definitivt på att ändras, säger han och pekar på vad som sker inte bara i Galicien utan även kring San Sebastien och på öarna.
– Men ordet naturvin är lite infekterat i Spanien, man pratar hellre om tradition. Få säger att de är naturvinsmakare.

Nyfiken på att läsa mer om naturvin i Spanien? I magasinet Törst nr 3, som kommer ut under mars 2020, har jag en artikel om historien och dagsläget. Plus att det kommer mer här på bloggen – en intervju med Santiago Norzagarai som gör naturvin i klassiska Rioja. Håll ögonen öppna!