Branschmöte för kvinnor i Georgien

Text & foto: Lena Särnholm

Sharrol Mukendi-Klaas från Kapstaden gör sin första resa utanför landet. Marina Revkova var bästa sommelier i Ukraina 2020 och lyckades lämna landet kriget till trots. Women in Wine Expo 2022 i Georgien samlade 75 kvinnor från 15 länder – alla med sin historia.

– Make wine, not war. It’s much easier.

Det är oundvikligt att Marina Revkovas tal med rubriken ”Wine and war” är det man minns bäst från konferensen på Lopota Lake Resort & Spa i östra Georgien i början av maj. Hon kom från kriget i Ukraina, där vänner och familj är kvar, och visade foton från Slivino Family Winery som fått bomber nerkörda mellan vinrankorna.

– Vi hade runt hundra vingårdar för kriget. Hur många som finns kvar är det ingen som vet, berättar hon.

Det är ingen slump att Marina går upp sist av oss tre som ska tala under rubriken ”Changing the narrative”. Det hade inte känts vidare respektfullt att berätta om stockholmares syn på georgiskt vin efter hennes historia.
När vi senare under lunchen diskuterar just turordningen vrids perspektiven och jag känner att konferensen kommer att ge erfarenheter för livet. Någon vid bordet bredvid säger: ”Känn inte så. Vi har alla vår vardag att tackla och leva med.”

Women in Wine Expo är en konferens för kvinnor i vinbranschen, grundad av Senay Ozdemir. Vi kommer från alla delar av grenverket – vinmakare, journalister, barägare, sommelier, importörer, marknadsförare… Med vin och kön som gemensam nämnare finns mycket att diskutera, och glädjande nog står sexism inte på agendan. Det är en ofrånkomlig otidsenlig realitet, men för att inte fastna i problematik behöver man också blicka framåt; utbyta erfarenheter, stötta varandra och se möjligheter. Som Marina Revkova poängterade:

– Vin har inga gränser. Särskilt inte efter några glas…

Därmed var isen bruten och vi alla jämbördiga, ”bortskämd svensk” (min känsla) som mörkhyad kvinna från Sydafrika med ambition att öppna en egen vinbar.

Det sägs att ”inget ont som inte har något gott med sig”, och vad gäller kvinnor och vinmakning är ordspråket högst relevant. På grund av den historiska mansdominansen har kvinnor som vill göra eller sälja vin tvingats hitta alternativa, kreativa lösningar. Detta kan också vara en fördel – nätverket blir större och man tänker bredare och friare. Ett exempel här i Georgien är Baia Abuladze som gör vin i qvevri i Imereti. Många förknippar annars qvevri med regionen Kakheti längre österut. Baia har 14 qvevri och satsar även på vinturism, vilket hjälper till att sprida ryktet och hennes namn. Baias viner finns sedan en tid även Sverige.

En annan imponerande kvinna som vi mötte på konferensen är Nino Meris, som inte bara gör vin utan även har en vinbutik och bar i centrala Tbilisi. Nino tar emot i den långsmala butiken och visar runt innan vi sätter oss till bords och provar vin tillsammans med ett aldrig sinande flöde av georgiska läckerheter.

– Jag är stolt över att kalla mig en georgisk kvinnlig vinmakare. Det är bara jag och min mamma som jobbar med vinerna – ingen man kommer in i vinkällaren under framställningsprocessen.

Att många kvinnor i Georgien gör naturviner bidrar också till uppmärksamheten, då det är ett stort internationellt intresse för den typen av vin. Kanske är det kvinnorna som får världen att upptäcka georgiska viner på allvar?

Riffault vill ha ädelröta i sin Sancerre

Hans viner är atypiska för både sauvignon blanc och Sancerre. Sébastien Riffault är ändå välkommen i appellationen.

– Jag tror att det handlar om respekt. Jag pratar inte skit om andra. Jag respekterar deras arbete och då respekterar de mig.

Text & Foto: Lena Särnholm

Sébastien Riffaults mörkt gyllengula Sancerre har blivit något av en kultdryck i naturvinskretsar. Lite komiskt, med tanke på att hans metod är så gammalmodig att ingen längre gör sin sauvignon blanc på detta sätt. Förutom Sébastien då.

Många tror att hans viner har skalkontakt och är oxidativa. Fel. Den djupa färgen kommer från sen skörd samt botrytis, ädelröta. Denna svamp ger också vinet en speciell karaktär med drag av honung och bivax – knappast det man förknippar med den klassiskt mineraldrivna Sancerre vi hittar på hyllan i dag.

– Förr var det vanligt med lite botrytis i vinerna. Att det är ovanligt i dag har flera orsaker, berättar Sébastien Riffault under sitt Sverigebesök i november.

– Jobbar du med kemikalier är det större risk att du får gråröta i stället för ädelröta, på grund av kvävet. Den andra orsaken är maskinskörd. En maskin selekterar inte bort dåliga druvor, vilket du kan göra om du skördar för hand.

Sébastiens viner har mellan 30 och 50 procent ädelröta, beroende på årgång. Men de är alla sent skördade, har genomgått malolaktisk jäsning och ligger två år på ståltank för att avsluta processen med ett år på gamla fat. Själv säger han att han är ute efter viner med ett aromatiskt, moget uttryck. Alkoholhalt och syranivå är sekundärt, för att inte säga oväsentligt. Litar du på naturen får du automatiskt den där eftersträvansvärda balansen som gör att du inte kan hålla handen från glaset. 

Ett av hans viner, Akmènié 2011, är behagligt fylligt med otrolig nerv och koncentration. Sébastien snurrar på sitt glas och ler:

– 2011 var ett intressant år. Supervarm och torr sommar, det var 35-36 grader även under skörden. Jag skriver 13 procents alkoholhalt på alla viner för enkelhetens skull, men här är det snarare 14,5. Så blev det detta år. Är alkohlhaten hög, då är den hög. Refraktometern ger aldrig hela bilden.

Apropå skördedatum finns också anledningar till att det skiljer sig mellan Riffault och många andra i Sancerre.

– Chaptalisering, att tillsätta socker för att höja alkoholhalten, var som att uppfinna guldet – med skillnaden att här gjorde man det. Om du skördar tidigare får du mer volym, och kan sedan chaptalisera. Om du i stället väntar med skörden får du mindre volym, men mer koncentration – och det är det jag vill ha.

Utan trix infinner sig också känslan av syra och friskhet, trots att hans viner har relativt låg syra med tanke på druvsort och geografiskt läge. 

– Syran är låg. Vad du känner i glaset är en kombination av olika parametrar som tillsammans ger en känsla av fräschör.

En av parametrarna kan tillskrivas jordmånen, den hårda portlandian, som gör att rötterna tvingas leta sig ner för att få vatten och näring.

Sébastien Riffault är lika bra på att tala om sina viner, som han är på att smida fram dem. Han berättar i begripliga liknelser med ett bildspråk som skulle få min mamma att förstå de mest komplicerade vinifikationsmoment. Som det där med att baka bröd. Min mamma är en fena på att förvandla jäst och mjöl till ren njutning; Sébastien använder samma teknik i vinkällaren:

– Att göra vin är som att baka bröd (Sébastien bakar för övrigt surdegsbröd åt sin familj). Det är först det senaste århundradet som man har börjat använda köpjäst. Samma sak med vin. Förr använde man bara naturjäst. Med naturlig jäst vet du inte hur processen fortskrider – med selekterad jäst kan du styra processen.

På tal om förr i tiden; före vinlusens attack odlades mest gamay i Sancerre. När man sedan skulle återplantera vingårdarna i början av 1900-talet föll valet på de högre aktade sorterna sauvignon blanc (som togs från Touraine i väst) och pinot noir (från Bourgogne i öst).

Men hur lyder då historien om denna vinbonde, som tycks lika komplex till sin karaktär som de viner han framställer? 

Sébastien växte upp i vingården, som då drevs konventionellt. Han fick sedan jobb i vinbutiker i London och Paris, och det var där som han upptäckte vad som var möjligt att åstadkomma av druvjuice. 2004 började han ta över lite vinmark av sin far, började med ekologiskt och biodynamiskt, för att 2007 ansvara för hela domänen. Det var då inriktningen blev glasklar. Allt ska bli ekologiskt. I dag är det mer än så, och Sébastien har två hästar till sin hjälp. 

Hästar fyller många funktioner i vingården – de släpper inte ut några avgaser (och det de släpper till marken är bara av godo), de är aktsamma om jorden och sprider harmoni. Det sistnämnda kan låta flummigt, men jag kan intyga härligheten av personlig erfarenhet. Jag har skördat med vinmakare som tar hjälp av häst för att dra boxarna med druvor till källaren; att slippa traktorns brummande och avgaser för att i stället höra frust och hovtramp – det gör något med din själ.

// Lena Särnholm

Rosévinet rodnar med stolthet i söder

Solen steker hetare än i Provence, och rosévinerna tar färg därefter. I Apulien är man stolt över sitt ursprung och vägrar korrigera vinerna efter marknadsmodet. 

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Cantina Coppola såg dagens ljus 1489. Nu sitter vi här, en samling utländska journalister, i ett modernt designat rum med utsikt mot Gallipoli och havet och provar valda delar av sortimentet med enologen Giuseppe Pizzolante Leuzzi och ägaren Giuseppe Coppola. Temat är negroamaro, druvan som döpts efter sina karaktärsdrag. Svart och bitter. Giuseppe och Giuseppe vill visa att sorten är mer än så.
– Negroamaro är en fantastisk druva. Otroligt mångsidig. Du kan göra vitt vin, rött, rosé och mousserande, säger Giuseppe Pizzolante Leuzzi medan en kollega häller upp det första vinet, ett friskt bubbel med inslag av röda bär.
När det är dags för rosévinet Licuti lyfter Giuseppe Coppola glaset och snurrar det i ögonhöjd. Förmodligen för att vi ska notera färgen.
– När jag tog över efter pappa sade han att jag fick göra precis vad jag ville – utom en sak. Ändra färgen på rosévinet. Den ljusa Provence-kulören är bara ett mode, säger han och ler med en nedärvd stolthet.
Hans namne enologen hakar på:
– Det här är den riktiga färgen på ett rosé av negroamaro.

Provning av negroamaro hos Coppola.

Det är första gången jag är i Apulien. Tågresan ner från Ancona till Bari känns som en färd i tid och rum, till det levande och autentiska. Ja. Det är skräpigt och slitet. Vägrenarna kantas av sopor och glas som självantänder. Halvfärdiga byggnader som mer liknar övergivna skelett. Men det är inte tillfixat och polerat för att bjuda turisterna på en fin fasad.
Detsamma gäller rosévinerna. På butikshyllor världen över trängs blekrosa varianter, alla kopior av varandra, omöjliga att särskilja efter ursprung. I Apulien är färgen mörk och alkoholen kan stundtals sticka iväg till 16 procent. Men vinerna är balanserade; frukten är intensiv och det är tryck i syran. Aldrig hade jag trott att rosévinerna skulle göra det största intrycket under resan. Å andra sidan borde jag ha lärt mig att överraskningar är kutym i vinets värld – för den som är nyfiken.

En annan eftermiddag, efter ännu en grönsaksfest till lunch, besöker vi Bonsegna där Alessandro Bonsegna tar emot. Vineriet ligger centralt i Nardò i Lecce-regionen. Bussen stannar utanför något som liknar en liten vinbutik, men innanför dörren uppenbarar sig en lokal på 1200 kvadratmeter med valv mer passande i en kyrka än i en vinkällare. På båda sidor långa rader av cementtankar; på ovanvåningen ett provningsrum tapetserat med foton från vingården. Känslan är att sitta precis där, i skuggan av vigorösa rankor med jord under fötterna.
Alessandro vill veta vad vi tycker om hans rosé, Danze della Contessa, 85 procent negroamaro, resten den lokala malvasia nera di Lecce. Varje år lägger han undan några flaskor för att se hur vinet utvecklas. Vi provar tre årgångar, 2015, 2017 och 2018, alla med mörk rosa rodnad; de två äldsta har en patina som drar åt orange.
Det är intressant att prova mogen rosé. Med åldern kommer den vinösa känslan och jag bestämmer mig där och då för att bli en ambassadör för lagrad rosé. Det här är en stil som vi borde ha mer av, inte minst för att den går att använda i fler sammanhang än till prat och pool. Dessutom skulle det definitivt bättra på dess rykte.

Alessandro är stolt när han berättar om vad vi ska prova. Men också märkbart nervös. Han vet att han är ute på hal is. Att rosé i dag förväntas vara anemisk i blickfånget och av senaste årgång. Det han presenterar är raka motsatsen.
– Vi handskördar allt och färgen blir olika beroende på årgång. Vädret varierar ju! 
Han är ivrig att lägga ribban och styra våra smaklökar, och fortsätter med att beskriva vinifikationen:
– Vår rosé får 24 dagars skalkontakt. Visst kan det bli små defekter – vi använder till exempel inte temperaturkontroll. Men jag tycker att den här metoden känns mer naturlig än saignée (när man i ett tidigt stadium tappar ur juice från en tank ämnat för rött vin, reds anm). Det är så här vi gör traditionell rosé i Salento.

Min personliga åsikt om saignée är densamma som Alessandros. Med denna metod är rosévinet en biprodukt, för att få ett mer potent vin. Druvorna har skördats med ambitionen att göra ett rött vin. Men för att få en balanserad rosé behöver du mer syra och därmed generellt skörda tidigare.
Hur beter sig då vinerna? Definitivt inte som roséer. Här har vi att tackla seriösa spelare. Visst finns oxidativa toner, men efter en stund i glaset lugnar de ner sig och bjuder upp och in. Helt plötsligt ändras tonläget i rummet, när vi inser att vi provar något unikt. Lagrad rosé är en egen stil och måste bedömas därefter.

Provningen går över i rött, men det är säkert fler än jag som tappat fokus efter den positivt omskakande upplevelsen. Men det är ingen slump att de gör så säregna viner.
Bonsegna är ett familjeföretag som startade 1964 när Michele Bonsegna köpte det historiska vineriet Mario Sangiovanni i Nardò. Michele dog i slutet av 2000, mitt under skörden, 77 år gammal. Alessandro fick hastigt ta över. I dag driver han verksamheten med sin fru Eva och barnen Luisa och Francesco. Arealen har utökats successivt och spänner över 25 hektar. Odlingen sker med största respekt för naturen; 1997 slutade de helt med bekämpningsmedel. Men bli certifierade? Nä.
– Vi har inte sprutat på nästan 25 år och har odlat ekologiskt sedan tio år. Vi vet vad vi gör. Certifieringar är patetiska.

Dagen därpå smyger bussen med alla journalister omärkbart upp till 380 meter över havet och platån för Gioia del Colle Primitivo DOC. Här bor Marianna Anno med sin make Raffaele. De gör viner som balanserar mellan teknik och tradition, så finstämt de bara kan. De buteljerade sina första flaskor 2005.
Marianna är en impulsiv personlighet och särskilt stolt över sitt rosa vin, Est Rosa. Jag förstår henne.
– Det är mestadels primitivo, med 15 procent aglianico, som fått fyra timmars maceration. Det gör att vinet inte får tanniner, men väl struktur. Tack vare jordmånen här får vi bra syra och mineralet i vinerna, säger Marianna innan hon kommer på sig själv – i vinkretsar är det inte längre legitimt att prata om mineralitet. Det stör henne.
– Så jag brukar säga att mineralitet är en spegel av terroiren.

Hon kan prata länge om rosévin, och försvarar de lokala traditionerna med hela sin kropp. 
– En del vinmakare i Apulien gör rosé i en Provence-stil, men mitt vin har det naturliga utseendet. Fast jag måste erkänna att ibland har jag problem med min rosé utomlands, just på grund av färgen. Men i Italien har vi flera hundra olika druvsorter, så det är klart att färgen måste variera.
Vi provar också rött från Pietraventosa, men efter den passionerade föreläsningen i rosa passerar även det tämligen obemärkt. 
Marianna är ödmjuk och påminner om att hon inte kommer från en vinmakarfamilj.
– Vi gör 30.000 flaskor om året, i de bästa årgångarna. Men vi vill vara små, vi vill kunna styra processen själv. Så klart att vi har gjort många misstag, men det är dem vi lär oss av.

Resan närmar sig sitt slut och det är dags att bedöma vinerna för mässan Radici del Sud. I söndagens första pass ingår ett par flighter rosé, majoriteten på lokala druvor. Färgmässigt är det homogent. De flesta drar åt mörkrosa/rött och alkoholen skäms inte för sig. 
Vinerna ska bedömas efter sin autenticitet, sitt ursprung, och det står snabbt klart att detta är ett knippe starka personligheter. Du kan omöjligt tämja en nero di Troia till oigenkännlighet. Detta är en druva som kan åldras väl och ge komplexa viner, med färg och alkohol. Med bättre vinmakning lanseras den nu som ”söderns pinot noir”, och blir utmärkt även i rosa skepnad. 
Sedan har vi susomaniello, en druva för framtiden som har förmågan att behålla syra och friskhet även när det hettar till. Bombino nero ger mörk djup frukt utan att fläska på. Texturen är fin och följsam i rosévarianterna. 
Magliocco är originell och en kär personlighet, för att inte tala om imigno, francavidda, otavanello (cinsault) och notordimenico. Den som säger att rosé är mainstream bör omedelbart ta nästa flyg till Bari.

Tillbaka i Sverige och timmarna i vinbaren. Det är varmt, solen skiner och så klart vill alla ha rosé – även i vår bar med georgiska och armenska viner. Vi har dock varken publikvänliga druvor eller den efterfrågade kulören. Rosévinerna av ojaleshi och tavkveri ger viner som snarare drar åt rött än rosa. Men gästerna provar, nickar och beställer ett glas, eller två. Härom dagen delade ett sällskap på en flaska. Det finns hopp om att alla nyanser ska accepteras i den rosa vinvärlden och att vi framöver fokuserar på det väsentliga – smak och ursprung.

PIWI – naturlig motståndskraft utmanar traditioner

Ur ett miljöperspektiv lämnar de mindre spår än naturvin – ändå kämpar PIWI-druvor i motvind. Tradition och smakkonvention är kanske den tuffaste utmaningen, säger Nicola Biasi, italiensk oenolog som gör ett vin på johanniter för 100€ flaskan.

Text: Lena Särnholm @sarnholmlena

Vinodling är jordbrukets dåliga samvete. Det är den näringsgren som använder mest bekämpningsmedel, med biverkningar få vill tala om. I Frankrike kan Parkinson klassas som arbetsskada om du har jobbat på en vingård.
Ett sätt att få ner besprutningen är att odla druvor som är motståndskraftiga mot svampsjukdomar och kyla, så kallade PIWI, Pilzwiderstandsfähigen Rebsorten. De har korsats fram under lång tid och tål tuffare klimat. Men de har många motståndare. De hör inte till tradition och terroir, och smakar inte alltid som vi är vana vid.

Hittills har de flesta PIWI odlats i norra Europa, men i och med klimatförändringarna finns ett ökat intresse även söderöver. Nicola Biasi med bakgrund på etablerade firmor som Jermann, Marchesi Mazzei, Poggio al Tesoro och sydafrikanska Bouchard Finlayson, har nu ett eget projekt – 0,3 hektar johanniter mellan Bolzano och Trento i Trentino. Johanniter togs fram i Freiburg 1968 och har riesling och pinot grigio i stamtavlan.
Nicola Biasi vill visa potentialen hos de motståndskraftiga sorterna.

– Vingården heter Vin de la Neu, ”vinet från snön” och ligger på 1000 meters höjd. Här trivs johanniter. Den mognar sent och får både bra alkohol och hög syra. Vinet ligger tolv månader på franska fat, 50 procent nya. Nu säljer jag 2018 – det blev 491 flaskor, berättar Nicolai Biasi.
Priset på drygt 100€ flaskan är medvetet högt.
– I Italien kostar inte vita viner särskilt mycket. Skulle jag sälja mitt billigt får det inget rykte och det blir inget snack. Nu blir folk nyfika.
– Dessutom vill jag visa att det går att göra hög kvalitet av PIWI. Det här vinet kan du lagra i säkert 20 år, och tänker du på produktionskostnaderna är det inte dyrt. Det är ett experiment, och görs i begränsad upplaga. Priset gör också att det hamnar på hyllan hos vinhandlare, som kan förklara vinet för kunderna. I en stormarknad skulle det inte ha en chans.

I vinlandet Italien är traditionerna starka och nya druvor ses inte alltid av godo. PIWI är bara godkänd i de norra regionerna. I dag finns knappt 700 hektar, men intresset ökar stadigt.
– Det finns folk som tror på det, och de som inte gör det, säger Nicola diplomatiskt.
Han kan förstå att sorterna fick dåligt rykte. Det tar tid att lära sig hur nya varianter fungerar, både i vingård och i källare.
– Förr hade PIWI ingen vidare kvalitet, och de som provade på 90-talet minns att det inte var några bra viner. Man vinifierade de nya sorterna som traditionella druvor, men du måste anpassa vinmakningen precis som med alla andra druvor. Du kan inte göra chardonnay och sauvignon blanc på samma sätt, lika lite som chardonnay från Friuli och Sonoma kan vinifieras likadant. Varje druva har sin specifika potential.

Det första italienska PIWI-vinet presenterades på VinItaly 2012, och förra året gick Nicolas johanniter till final i provningen av guiden Gambero Rossos högsta utmärkelse Tre Bicchieri. Att det inte gick hela vägen var mer en praktiskt fråga.
– Jag hade inte tillräckligt många flaskor. Vin som får den högsta utmärkelsen måste ju gå att få tag på.

Nicola jobbar även som konsult åt andra vinproducenter. En av dem är Albafiorita i Friuli. De odlar cabernet franc med gott resultat, men har även PIWI-sorter som som sauvignon kretos och soreli, båda från Rauscedo, ett kooperativ som tar fram nya sorter och säljer rotstockar. Kooperativet bildades under depressionen i början av 1900-talet för att hjälpa de lokala vinbönderna. I dag har de flera sorter som tål rejäla svampangrepp och kyla ner mot –22. Vad som utmärker deras druvor är att de har ovanligt hög andel vitis vinifera. När de har fått önskad egenskap i druvorna korsas de tillbaka igen, för att behålla en mer klassisk karaktär i smaken.
– Man ska komma ihåg att traditioner börjar med förändringar, säger Nicola och tar Montalcino som exempel. Sangiovese är kung i detta välrenommerade område, men fram till 50-60-talet odlades även mycket moscato.
– Jag hade förmånen att få träffa den tidigare ägaren till Biondi-Santi, och han berättade att förr blandade de i tio procent moscato i sina viner.

Nicola säger att vi behöver både tradition och innovation för att klara framtidens utmaningar.

– Vi måste ha ett öppet sinne om vi ska bevara kvalitet och balans i vinerna. Därutöver har vi miljöaspekten, och här kan PIWI vara en del av lösningen. I och med att du bara behöver bespruta någon gång per år minskar också utsläppen – du behöver inte åka lika mycket med traktorn. Det är också bättre för de som jobbar på fältet samt för ekonomin. Bekämpningsmedel är inte gratis.

I det unga vinlandet Sverige är synen på PIWI en annan. Den klart mest odlade druvan är solaris, en härdig sort som vinodlarna nu vet att hantera och vinifiera till prisvinnande viner. 
I samband med bildandet av Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur härom veckan sade Lotta Nordmark, Sveriges Lantbruksuniversitet:
– Bär växer bäst i svala områden – de får rikare doft och större smakdjup. Den svenska, milda sommaren med många soltimmar är därför mycket lämpad för druvor.
– Jag ser stora möjligheter för bönderna i Sverige att ta vara på vårt klimat och de nya svampresistenta PIWI-sorterna för att kunna producera goda hållbara lokalproducerade viner. 

Om man tycker att PIWI är för vågat kan man göra som i Bordeaux – prova med andra etablerade vitis vinifera-druvor. Med ett varmare klimat i åtanke tillåts nu sex för regionen nya druvor, däribland touriga nacional och alvarinho från Portugal. Man får odla dessa på fem procent av sin mark och blanda i tio procent i vinet.
Detta för Bordeaux djärva grepp är också en kulturgärning. En av de ”nya” druvorna är castets. Det finns bara några hektar kvar av den, men nu kanske den får en renässans. Castets är mörk och ger hög alkohol och bra med tanniner. I dag hittas den bland annat i den 40 hektar lilla appellationen Pallete i Provence, som tack vare en säregen kalkstensjord har en inofficiell benämning som Grand Cru.
Kanske kan dessa druvor också damma bort ryktet att Bordeaux skulle vara gammaldags.
– Folk vill ha drickbara viner med en historia, och som är miljövänliga, säger Nicola Biasi.

Värstingvertikal à la Foillard

Text & foto: Lena Särnholm

Jean Foillard tillhör kultstämplade The Gang of Four* från Beaujolais. 
Framför mig står hans The Line up of Ten, en vertikal från 2010 till 2019 med ursprung Morgon Côte du Py. Omedvetet söker mina sinnen efter årgång 2015 och siffrorna för procenten. 14. Modest för detta år, tänker jag, som minns den svarta juice från södra Beaujolais som jag provade i Angers året efter skörd – 15 procent, men ett under av balans i en atypisk gamay.
Vad vill jag då säga med dessa siffror? Att de betyder ingenting i vinets värld. Här råder andra regler, för den som har modet att ge sig hän.

Gamay må vara en druva som enligt tradition och förutfattade meningar gör sig bäst i ung, fruktig form. Men låt den leva sitt eget liv och den ger tiofalt tillbaka (… siffror är svåra att undvika för att förklara komplicerade sammanhang i ett samhälle som har tappat sunt förnuft). 
Jag vågar påstå att gamay är en av de druvor som är suveräna på att spegla sin terroir. Steker solen stiger alkoholen – utan att förvandla vinet till sylt. Samlar sig de mörka molnen tar syran täten och modellerar vinet till den friska fördrink vi alla vill förföras av medan grillen går varm.
Problemet är bara att det blir ju så komplicerat om man inte kan placera druvor i ett fack. Det blir så mycket lättare om vi alla är överens om att sauvignon blanc är synonymt med gräs och kattkiss; cabernet sauvignon med mörka bär och tobak (skyll inte på druvan, skyll på faten!); riesling med aromatiskt övermod och restsötma.
Om världen bara vore så enkel.

Så går mina tankar när jag står inför den magiska uppställningen hos Wine Trade en ohemult frisk måndagsförmiddag i tidiga mars.
Jag tänker åter på producenten i Angers, som inte ville störa druvan utan låta den leva sitt liv även det heta 2015, och på Jean Foillard själv, som jag råkade ramla på med son en fredagkväll i Paris pre-Corona:
Som vanligt skyndade jag direkt från RER B till Le Café de la Nouvelle Mairie för att få min dos av naturvinshistoria och uppdaterad smak. I väntan på bord njöt jag ett rekommenderat grumligt glas vid bardisken, och in kommer en man i sliten skinnpaj med en yngling jag känner igen. Visst är det Jean Foillard och sonen Alex. Vi hälsar, de hittar ett bord, jag får mitt, och så är det med det.

Jean Foillard är en av dem vi ska tacka för att inte hela Beaujolais drogs ner i det sliskiga vinträsket. Med hjälp av kemisten och vinmakaren Jules Chauvet var han en av dem som vågade vägra kemiska quick-fix på 80-talet och i stället göra vin så som man alltid gjort. Resultatet talar för sig själv – och när Wine Trade skulle lansera det senaste släppet av Morgon Côte du Py gjorde sig siffrorna påminda igen. ”Vi har ju tio årgångar av detta vin. Låt oss prova allihop!”
Så står de här uppradade med korken dragen. Var ska man börja? Med det yngsta? Det äldsta?
Jag hugger in på 2010 och får ett oväntat gensvar. Är detta gamay? Elva år och så spänstigt, trots mognadstoner à la en elegant pinot.
Jag jobbar mig framåt, fastnar så klart lite extra vid 2015, för att landa i en drickmogen, modern 2019 med potential för att ligga till sig. Och blir så klart sugen på att backa bandet och jämföra med 2010. Cirkeln sluts.

The Gang of Four

Fotnot: The Gang of Four bestod av Jean Foillard, Guy Breton, Jean-Paul Thévenet och Marcel Lapierre, som med hjälp av kemisten Jules Chauvet backade bandet och började göra vin så som man gjorde före kemikaliernas intåg i vinvärlden. Namnet myntades av den amerikanska vinhandlaren Kermit Lynch. Senare tillkom en femte vinbonde, Joseph Chamonard. (Chauvet dog 1989, Lapierre 2010 – men hans gård drivs vidare av barnen Mathieu och Camille.)

Läs även:
Beaujolais seriösa ansikte
Redo för Beaujolais

Klipp till för kvalitet

Skörden sätter stilen, beskärningen bestämmer själen. Det är på vintern det avgörs hur det kommande vinet ska bli. Utrustad med sekatör och snöblöta skor klipper jag mig fram längs sluttningarna i Staffolo i ömsom sol, ömsom snö.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Jordmånen avslöjar sig själv. Vi hinner inte ens gå från huset till vingården förrän ett kilo lera har klängt sig fast under varje känga. 
Det är mycket lera här i syd-sydostsluttningen utanför Staffolo i Marche, regionen i centrala Italien som är ett kalejdoskop av kust, berg och slättland. Vinerna bär med sig sin växtplats ner i flaskan; här finns både pigga vita av verdicchio och mer muskulösa röda av montepulciano, samt den florala lacrima som delar drickarna i två läger.

Det är slutet av februari och arbetet i vingården pågår för fullt. Våren kommer allt tidigare, och när saven börjar stiga måste rankorna ha fått sin frisyr. Beskärningen är ett av de avgörande momenten i vinproduktionen. Klipp hårt och du får färre druvor med mer koncentration; lämna fler skott och det kan sluta med en djungel som producerar mängder med druvor av urvattnad kvalitet.

Hos Antonio Failoni är det kvalitet som gäller, och vi går åt hårt. Varje stock ska klippas ner till två grenar. Omgående inser jag vilket hantverk det är. Varje planta är unik och det är inte givet vilka grenar som ska lämnas kvar. Vinrankan är otroligt vigorös, så det gäller att hålla växtverket så nära stocken det går. En kraftig lång gren är frestande att spara, men kastar den sig hejdlöst åt fel håll är det bättre att göra processen kort och titta efter någon mer arbetsvänlig.

De första dagarna bjuder solsken men stark vind. ”Det brukar blåsa kraftigt från norr ett par dagar, sedan lägger det sig”, säger Antonio. 
Några dagar senare är vinden borta, i stället kommer vintern på oväntat återbesök. Det snöar två decimeter under natten. Gården ligger vid vägens slut, nedanför en brant backe, och trots påstötningar kör inte kommunens plogbilar ända ner. Antonio muttrar och går till ladan för att starta den gamla bandvagnen. Inget händer. Han laddar batteriet och väntar några timmar. Inget händer. Vi är insnöade.
Men på landet i Italien är det ingen fara. Alla vet att den här tiden på året försvinner snön på några dagar, och i trädgårdslandet kan vi gräva fram både lunch och middag. Under snötäcket gömmer sig fotbollsstora kålhuvuden och fänkål som liknar handgranater. Torrpasta finns i skåpen, vin och olivolja i källaren.

Två dagar senare är leran blottad igen och vi kan jobba vidare. Nu ska de avklippta grenarna rivas ner. Det är ett ryckande och slitande; under handskarna växer blåsor fram. Men tillfredsställelsen är stor när man fyra timmar senare tar paus för lunch och kan blicka ut över en hyfsat prydlig rad. Varje ranka har två grenar som spretar upp i det blå. Nästa jobb är att klippa ner dem till sådär tio ögon och binda fast dem i vajrarna. 
Antonio visar, jag försöker. Det är inte lätt. Ljudet av knakande kvistar svider i hjärtat. Men snart lär jag mig tekniken, och som sagt – vinrankan är av det tåligare slaget. Om man greppar grenen med höger hand och sakta klämmer uppåt med tummen kan du bända grenen hur du vill. På en hel dag lyckas jag bara knäcka en enda gren. Inte illa för att vara första försöket.

Arbetet följer solens gång. Med ett par koppar espresso i kroppen orkar man ut i morgonkylan, och när solen försvinner bakom bergstopparna är det dags att låsa sekatören. Baren i byn stänger redan klockan 18.00, så vi hinner precis dit för att unna oss en aperitivo. Att vi kommer i leriga skor och håret på ända är helt normalt; jag hade känt mig mer obekväm i högklackat och nytvättade jeans. 
Vi parkerar i korsningen på vita streck, drar på oss munskydden – carabinieri har ändå sitt kontor på andra sidan gatan – och går tio meter till baren för att befria oss från den obligatoriska pappersmunderingen. Cynar och prosecco smakar aldrig så bra som här och nu. 
I morgon är en ny dag, och allt går i repris.

Läs även:
Self-made man i Marche

Pinot noir som vidgar vyerna

Är det så här Bourgogne smakar om 50 år? Kanske. Men varför ska vi alltid jämföra allting? Varför nöjer vi oss aldrig med att det är bra nog här och nu?
Så låt oss tala om pinot noir, Tayu och Chile.

Text: Lena Särnholm
Foto: Vina San Pedro

Vinet Tayu 1865 är helhetsaspekten dragen till sin spets. Där vissa talar om att återanvända allt vatten och bara nyttja förnyelsebar energi, har den stora firman Viña San Pedro frågat lokalbefolkningen i Buchahueico i södra Chile om de vill vara med på projektet att odla pinot noir i en miljö de inte bara tror på utan vet fungerar, med vetenskapen på sin sida. 

Här, 60 mil söder om Santiago, på breddgrad 38 knappt fyra mil till kusten och med en skyddande bergskedja däremellan, trivs den kinkiga skönheten från Bourgogne. Men hittills har ingen kommit på tanken att ens försöka odla denna världens älskling just här. Inte märkligt med tanke på förutsättningarna – tuff terroir med mycket regn, inte helt olikt just Bourgogne. Faktum är att Malleco Valley (där Buchahueico ligger) har mer gemensamt med pinot noirs moderland än med Chiles pinot-trädgård Leyda inte långt från Santiago.
– Leyda är känt för pinot noir, men här nere har vi ett kallare klimat och därmed längre växtsäsong. Vi odlar samma kloner som i Leyda (777, 828 och 115) men vi skördar generellt tre veckor senare, vilket gör att vi får mer aromatisk komplexitet i druvorna, säger vinmakaren Viviana Navarrente, som är med på länk under online-provningen i Sverige.

Vivana Navarrente visar ett diagram för att understryka upplevelsen i glaset – att detta vin har mer likheter med gamla världen än med den nya, trots att stockarna planterades 2015 och vinet skördades blott fyra år senare. Det bjuder syrlig bärfrukt i balans med ett märkligt moget djup. Så som naturen skapat det.
– Det är bra förutsättningar för pinot noir här, säger Viviana Navarrente och lämnar över till sin kollega, Barbara Wolff, hållbarhetsansvarig och den som kan berätta mer om symbiosen mellan vinfabriken San Pedro och det tiotal familjer som har stannat kvar i byn och valt vinodling som sin framtid.
– Det är ett risktagande från båda håll, men vi litar på varandra. Vi ger familjerna möjlighet att stanna kvar och bevara sina traditioner. Det är en utvecklingsprocess för oss alla; de hade inte odlat vin på denna nivå tidigare, men samtidigt har de en länk till naturen och vet vad de gör.
Viviana Navarrente bryter av med ett starkt minne:
– Människorna här har enorm kunskap om skogsbruk och djur. Jag minns när vi skulle plantera de första sticklingarna. Först skulle vi be till Moder Jord, vi skulle be om tillstånd att få nyttja jorden.
– De har fått oss att förstå att om vi ska bruka marken måste vi göra det med respekt.

Buchahueico Valley påminner om Bourgogne på många sätt. Inte minst vad gäller storleken på vingårdarna. San Pedro och familjerna odlar nu en handfull hektar pinot noir.
– När man öppnar dörren står man praktiskt taget i vingården. Detta är deras trädgård, det är precis som i Bourgogne, säger Vivianne Navarrente och påminner om druvans nyckfullhet – som också är en anledning till dess dragningskraft.
– Alla som har pinot vet att den är en mardröm, ändå vill alla ha den, säger hon och jag kan ana det sneda leendet även om det är tusentals kilometer till att se det.
– Södra Chile är outforskat. Hittills har man mest gjort vitt vin här nere, men tack vare moderat temperatur får vi ovanligt hög syra trots den starka solen, vilket är ovanligt för Chile.

2018 var första årgången pinot noir från Buchahueico Valley. Den bjuder koncentrerad frukt, kanske lite väl mycket fat, men med tanke första försöket är det snyggt gjort.
2019 är redan ett litet under av balans. Och lyhörd vinmakning. Vivianne Navarrente har lagt örat mot jorden och lyssnat: Tayu 2019 har källarfördelningen 34% betong, 28% franska ekfat, 38% foudre – lagrat i tio månader. Et voila!
Vivainne Navarrente förklarar:
– Malleco Valley är mer Bourgogne än Oregon, även om många var skeptiska till pinot så här långt söderut. Det handlar om att respektera frukten och försöka förmedla känslan av platsen. Därför väljer vi att arbeta med cement och stora ekfat.
2.400 flaskor av Tayu 1865 har nått den svenska marknaden.

Detta vin är inget naturvin i den vedertagna meningen, men jag blev så fascinerad av historien att jag fann den värd att berätta. Och vad är egentligen ett naturvin? Är det inte när man gör just som folket här i södra Chile?

Portugal – more than a ”bunch of funky people”

The natural wine scene in Portugal is not shouting out loud, but scratch the surface and you will find. Listen to João Palma, researcher and founder of Wine A Lot, a platform for these personal wines with star potential.

Words by: Lena Särnholm, @sarnholmlena, main photo: Antonio Madeira

Talking about natural wines, and your thoughts goes to countries like Italy, France, Austria and maybe Spain. But Portugal? It’s time to discover their treasures of grapes, sites and people.
During my research for an article in the Swedish winezine Törst, I found João Palma, who told me the truth and recommended some awesome winemakers. More about that later, now let’s figure out what the buzz is about.

How is the natural wine scene in Portugal, in general? Is it concentrated to specific regions or is it for hipsters in big cities?
”The natural wine in Portugal is growing, but still giving the first steps when compared to other European cities, explains João Palma. 
He says that the public can find natural stuff in niche bistros, wine bars and shops in Lisbon and Oporto.
”The rest of the country is a sort of a desert with regards to this. I wouldn’t say it is a ’hipster thing’, the customers are usually a mix of wine geeks, professionals and tourists (maybe the hipster side of it).”
It’s undeniable that the natural movement is a trend and cities like Lisbon and Oporto will be totally into it sooner or later, regarding to him.

When did natural wines in Portugal started to kick off, and why?
”I guess Portugal just started to follow the global trend. Before ten years ago it was barely impossible to have access to natural foreign wine in Portugal – even now the access is pretty limited. There were of course a bunch of Portuguese producers, but completely unknown and most of them didn’t even care to communicate the way they were making their wines.”
He explains that the number of producers is quickly growing, especially in regions which lands are typically ”Burgundy-size”. Very interesting stuff is popping up from Dão, Bairrada, Lisbon and Vinhos Verdes. You also have some other respectable natural producers around Portugal, but Douro for instance is mostly owned by old and very traditional companies. 
”On the other hand, the large properties, very common in Alentejo for instance, are mainly focused on conventional productions. The new projects are both coming from a new generation vignerons or young talented winemakers that are buying quality grapes to organic farmers.”

To give some insights:
Dão – Projects are mostly around showing the terroir. During the 50’s and 60’s Dão was the high-end wine region in Portugal. The climate, granite soil, and altitude vines were more than enough to make great wines with lots of ageing potential. Going back to old days farming and wine making techniques sounded like a brilliant idea for some people. The autochthonous varieties (the vines in Dão are typically field blends, where you can mainly find Touriga Nacional, Jaen, Alfrocheiro and Tinta Roriz for reds) are perfectly adapted to the terroir, expressing it in an outstanding way. Expect high acidity and minerality.

Bairrada – The thing here is basically around the red Baga, the queen grape of the region. This variety is hard to work with but can be expressed in multiple styles: less extracted, low alcohol, to be approachable sooner; versions based on very low yields with incredible ageing potential; red sparkling; funky wines… Natural wine producers are mainly trying to show Baga at its pure state.

Vinhos Verdes – This is the place where people are recovering ancient viticulture and winemaking techniques. Also, new-age wine makers are bringing pet nat back resulting in very interesting sparklings. The work is mostly around Alvarinho and Loureiro (whites) and Vinhão (red). Vinhão is a must-try for being so traditional, rustic and unique – its not an easy one, but simply delicious when someone manage to understand it.

Back to the questions.
 Why is natural wine still a niche in Portugal – which has long traditions of growing wines – compare to countries like France and Italy where it’s more common?

”In my opinion this is very related to the wine culture we have in Portugal and I must say that the typical consumer over here is not a wine lover, but a wine drinker. We are a poor country when compared to most of our European neighbours, and wine is our national drink, followed by tap water… It happens that people buy the wine they can afford, get used to it and love it in the end.”
He says that of course this can not be applied to everyone, but even the majority of quite informed people only buy wine at the supermarket, paying 5€ for everyday wine and 15€ for a special dinner (and it is possible to find very decent everyday wine for 5€). This trend is being followed by the younger generation in most cases.

João Palma continues:
”In my case, the shift happened some years ago at a random dinner in Lisbon where I’ve randomly met a Swedish guy, also a wine lover. A great conversation led to wine exchanges that have really opened my ’wine boundaries’ – today he is a very good friend of mine. Just to say that I’ve also needed external help to discover a whole new world.”
”I guess price, traditional consumption and little communication from the natural movement is stopping Portugal to move faster on this, but new people are bringing new ideas… let’s see!”

Talking about traditions; doesn’t the small wine growers i Portugal work in i ”natural” way, as natural wine is how we made wine until the 50’s?

”Some of them actually do, but simply do not have any communication strategy align with their practices. I suspect that even the older ones don’t want to be seen together with ’that bunch of freak people’.”
But he doesn’t see any conflicts between natural winegrowers and the conventional ones.
”Not really. I think everyone in general realises that both sides are needed for the Portuguese consumer. There is actually a very interesting and well succeeded project – Nat Cool –promoted by Niepoort, together with several smaller producers. They’re doing fairly priced, highly enjoyable natural wine bottled in en litre bottles to maximise the enjoyment.”
”Generally speaking, I believe that there is more a sort of a gentleman’s deal than a conflict.”
There you have the history and context. Let’s go to the fun side – the producers! João Palma mentions three producers, and what a luck – all of them are available in Sweden. 

Antonio Madeira – Biodynamic from Dão. A star, making astonishing terroir driven wines. Some of the parcels with 100+ years.
Duckman – From Bairrada. Probably the funkiest project across Portugal, but a serious thing. Playing around winemaking methods, but always showing the potential of their region and autochthonous varieties.
Vasco Croft – Vinhos Verdes. The former architect is bringing back old winemaking techniques, showing the potential of Loureiro grape and doing some great pet nat. A pioneer project in the region and a relevant name in the natural wine scene.

Last but not least – if you are in Stockholm, eager to dig into the Portugal wine sea, head to Cork in Old Town or the little wine jewel Savant, whose owner also happens to import Duckman. While going there, be sure to bring the next issue of magazinet Törst (out early December) which will focus on this incredible country.

Så blev Sverige ett vinland

Spritmuseums nya utställning heter Vinlandet Sverige. Ett bevis på att svenskt vin är en etablerad verksamhet värd att uppmärksammas.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Sverige blev ett officiellt vinland 1999, har cirka 130 hektar och ett trettiotal kommersiella odlare – som redan skördat ett antal internationella medaljer. Odlarna har hunnit testa sig fram vilka lägen som är lämpliga och prestigelöst insett att de kända druvsorterna inte är att tänka på. De vet att bra vin görs av mogen frukt, och råkar druvan heta solaris är det bara att acceptera och utnyttja situationen; låta denna köldtåliga blondin bli Sveriges svar på Tysklands riesling.

Vinlandet Sverige är en del av Spritmuseums utställningsserie om svenska hantverksdrycker. En välkommen och vältajmad satsning som än en gång pekar på Sverige som paradoxernas paradis. Vi är världsledande på att dricka bag-in-box, men har samtidigt blivit nyfikna på det genuina, lokala. Det är lite antingen eller. Som vanligt, med andra ord.
Pressvisningen leds av underbarnet Nadja Karlsson, som spontant går i spinn över en dammig flaska i den monter vid entrén som reser sig likt Edvin Öhrströms Kristallvertikalaccent.
– Det där rödvinet drack jag som ung, blandat med Fanta. Men det ska vi inte prata om.
Eller kanske är det just det vi ska, för att förstå vinlandet Sverige. Fram till slutet av 70-talet drack vi fortfarande mer starkvin än vanligt vin, trots bolagets propaganda att vi skulle välja vin (!) – ja, det var ju ändå bättre än sprit. Och hur skulle man kunna svälja denna sura saft från Algeriet utan lite hjälp?

Sveriges moderna vinhistoria är kort, men intensiv och intrikat. Snarare rebellisk. Vinodlarna i Sverige är rebeller. Hur ska man annars beskriva de pionjärer som trotsade nedtryckande fördomar och kämpade på? 
En av dem är Murre Sofrakis på Vingården i Klagshamn, som i mitten på 90-talet drev djuraffär i Malmö. I dag är han Sveriges Mr Vinodlare. Experimenterar, upptäcker, levererar. Jag har provat ett antal av hans viner och alltid imponerats av den personliga karaktären. Ärligt talat har inte allt fallit mig i smaken, överkänslig för ek som jag är. Men jag uppskattar Murres handlag, kunskap, absoluta gehör. Det här är en kille som kan sin terroir och sin palett av druvor.

På Spritmuseum provar vi viner från 16 svenska producenter. Det första som slår mig – igen – är det rebelliska anslaget. Till skillnad från i Storbritannien – som har gått all-in för mousserande vin enligt traditionell metod med samma druvor som i Champagne – har Sverige större bredd. De som gör vin i vårt land har en tydlig idé om vad de vill göra, och de gör det på sitt sätt. Mousserande vin får konkurrenskraftig kvalitet även här, men varför begränsa sig när vi har en sådan mångsidig druva som solaris – likt riesling och chenin blanc öppnar den för en myriad av möjligheter: bubbel, snustorrt, sött, skalmacererat… Det är mångfalden som förenar vinlandet Sverige, inte en trångsynt önskan om att bli ett internationellt alternativ till Champagne.

Flyinge Vingård och Kullabergs Vingård har visat vilken potential solaris har på nordliga breddgrader; med den kunskapen i bagaget är det inte konstigt att jag överraskas av ett rött vin denna dag. Det röda jag hittills har testat i Sverige är okej, knappt mer än så. Därför har mina tankar gått: ”om vi nu är ett nytt vinland kanske det är bäst att fokusera på vad vi kan göra bra – och det är vitt”. Men så tänker inte vinodlare i Sverige. Här är man envis. Vilket jag är innerligt glad över.

I glaset hälls Leon Millot 2018 från Åhus Vingård. Jag måste testa något rött, när jag ändå är här. Redan i doften anar jag att det här handlar inte om att prova. Det här är seriöst. Något unikt. Men också logiskt.
Leon Millot är en av de där kreerade krakarna som alltid får försvara sitt förflutna, hur bra de än kan smaka. Detta är en blå druva skapad 1911 i Colmar, Alsace, av Eugène Kuhlmann. Han korsade Millardet et Grasset (Vitis riparia x Vitis rupestris) med Goldriesling, en Vitis vinifera. Leion Millot liknas vid både Syrah och Pinot Noir, vilket kan låta som en motsägelse. Men beroende på terroir kan den bli antingen muskulös eller anemisk; vad man är ute efter är den lilla pepprigheten, personligheten, jordigheten.

Intressant i sammanhanget är att Leon Millot i likhet med många andra hybrider tidigare var bannlyst i Europa. Nu har man dock tänkt om, och erkänt druvsorter med ”tillräckligt inslag av Vitis vinifera”. Leon Millot är kanske inte välkommen i de fina salongerna, men slipper i alla fall stå ute i kylan – även om den mer än gärna gör det i Sverige.

Utställningen sitter uppe fram till 31 oktober 2021.

Mer om svenskt vin:

Klimatanpassad satsning på Kullaberg

En svensk på villovägar i Paris

Sverige levererar syra på hög nivå

PIWI-druvor planteras på Kullaberg

Self-made man i Marche

Vad är väl en metropol jämfört med en genuin by på landet? Inget. Det tyckte i alla fall Antonio Failoni som för 30 år sedan lämnade Milano för Staffolo i Marche. 

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Marche ligger på andra sidan Apenninerna sett från mer kända Toscana på den italienska västkusten. Med Adriatiska havet i öst och resliga bergstoppar i väst erbjuder Marche stor variation. Här odlas oliver och vindruvor, solrosor, säd och så all boskap som blir korv och ost.

Det räckte med en semesterresa för att Antonio Failoni skulle förändra sitt liv. Han blev omedelbart förälskad och flyttade ner med ambitionen att göra vin och olivolja. Leva av det naturen ger och berikar ens själ. Nu bor han här, strax utanför Staffolo med baren som byns samlingspunkt, med sin son i ett hus han renoverar av egen kraft. På landet existerar inte ordet ”färdigt”. Säsongerna går i cykler, saker går sönder… och så får man ständigt nya idéer.

Antonio visar byggnaden som förr hyste fyra familjer. Vi går runt knuten och kliver över några plåtskivor för att komma in i ett rum – eller snarare tillhåll – med kala väggar och cementgolv.
– Det här ska bli mitt tasting room, förklarar Antonio innan vi traskar vidare in i källaren där han lagrar sina äldre årgångar. 
Travar med dammiga flaskor tornar upp sig som om de växt fram från golvet. Antonio väljer två sinsemellan helt olika årgångar, 2010 och 2013, för att jag ska få en bild av hur terroir kan leka med vin. (Texten fortsätter under bildblocket.)

Flytten till Marche och Staffolo gick 1990 och han har byggt upp och planterat mycket själv. Marken är på totalt 20 hektar. Fyra av dem är planterade med vinstockar, de för området typiska verdicchio, montepulciano och sangiovese samt merlot och syrah. Förutom vinrankor finns olivträd i en blandning åldrar, från tio till 200 år. Av dem gör han olja som pressas i grannbyn.

Vi befinner oss på nästan 400 meters höjd med vidunderlig utsikt. Panoramat bjuder kullar med byar som alla har ståtlig spira eller borg som utropstecken. Däremellan dalgångar med ett lapptäcke av åkermark, olivlundar, vinrankor, skogsdungar och stenhus i varierande skick. Inte underligt att Antonio föll som en fura.
Trots att jorden på sina håll ser förvånansvärt rik ut, kan den snabbt ändra karaktär. Hos Antonio är det mest lera och kalksten, med bra dränering. Temperaturen skiftar mellan dag och natt, vilket bidrar till uttrycksfulla aromer i druvorna. Så låt oss då smaka vinet!

Vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck?

Vi skippar könlösa smaknoteringar för att koncentrera oss på det viktiga – karaktären och känslan. De röda Rosso Piceno 2010 och 2013 är mycket riktigt helt olika uppenbarelser, även om druvblandningen är densamma: montepulciano, sangiovese och merlot.
– Det ena året var mycket varmt, det andra var en svår årgång, förklarar Antonio, och hans ord återspeglas i glaset. Det äldre vinet upplevs friskare och fruktigare än det yngre, så som det blir om man lyssnar till sin frukt och behandlar den därefter.

Jag lyckas tjata till mig den nästan koppargula verdicchion från 2017 som han själv grimaserar åt.
– Det var ett varmt år och vinet blev inte alls som jag ville ha det. Alkoholen är 14 procent.
Han har helt rätt i att det inte är en klassisk Verdicchio dei Castello di Jesi. Men vad är egentligen ett karaktäristiskt uttryck? Vin är en avkomma till sin växtplats och om nu 2017 var särdeles varmt kan inte vinet ha skyhög syra och låg alkoholhalt. Såvida man inte trixar i källaren, och det är det sista Antonio vill göra.
Då är han desto mer stolt över sin mousserande metodo classico, vinifierat vitt av sangiovese. Det har legat på fällningen i 30 månader men smakar mer frisk frukt än jäst.

Normalt gör han fem viner. Verdicchio dei Castelli di Jesi, Rosso Piceno och Rosso Esino, ett mousserande samt en rosé.
– Fast i år blir det ingen rosé, jag hade inte tillräckligt med druvor. Då föredrar jag att göra rött.
Om han är ödmjuk mot naturen, är han desto hårdare mot sig själv. Vinerna måste hålla en viss kvalitet, de är ju ämnade för njutning.

Och där lämnar vi honom för denna gång. Det är de sista dagarna i oktober och olivskörden har precis tagit vid efter att den sista raden montepulciano har landat i källaren. 
Fast det är inte bara att ge sig ut. Traktorn trilskas och batteriet vägrar laddas. Det är bara att vänta. Det finns annat jobb att göra så länge.

Läs även:
Klipp till för kvalitet