Gambero Rosso provar utan skygglappar

När Gambero Rossos turné stannade i Stockholm presenterades tio specialutmärkelser. En var Montenidolis skalmacererade Vernaccia di San Gimignano. En annan den biodynamiska uppstickaren Spiriti Ebbri från Kalabrien. Bevis på att kolossen Gambero Rosso provar med öppet sinne.

– Vi testar runt 45.000 viner varje år, allt blint. Vi vill inte bli influerade av någon särskild stil, det är vinet som ska tala, sade Marco Sabellico som ledde master class-provningen på Grand Hotel.
Gambero Rosso, Italiens stora vinguide, åker varje år på världsturné med ett urval av de viner som fått guidens högsta utmärkelse Tre Bicchieri. Det är en noggrann selektion med viner från hela Italien i olika stilar och av olika druvor, allt för att spegla den mångfald som gett ny energi till det traditionella vinlandet.
– På senare år har det skett något av en revolution. Från att tidigare ha influerats av internationella druvor och vinmakning med mycket barrique, blev det ett uppsving för inhemska druvor. Sedan början på 90-talet ökar antalet viner på lokala druvor.
Marco Sabellico tippar att det görs vin på 500-600 olika sorter i Italien i dag.
– Efter phylloxeran försvann många gamla sorter. När man skulle planterade om vingårdarna låg fokus på högpresterande druvor. Men nu kommer många av de äldre varianterna tillbaka, och det är detta som gör Italien unikt. Näst efter Portugal är Italien det land med flest egna druvor.

37 producenter kom till Stockholm, och de fick smaka på Sveriges sämsta sida. På eftermiddagen drog ett snöoväder in, och det var fler än en italienare som oroligt skruvade på sig. Skulle de ta sig vidare? Näst på schemat stod Chicago.
En av dem var Pierluigi Ferrari som tillsammans med Ermes Scardova representerade lambruscohuset Medici Ermete. De hade med sig två viner. Dels Concerto av Lambrusco Salamino med hela sju dagars skalkontakt (mot normala två dagar) som fick sitt nionde Tre Bicchieri i rad, dels en rosé på den syrarikaste klonen Lambrusco di Sorbara. Båda fick mycket bra mottagande av både fackfolk och allmänhet.
– Jag är överraskad av det stora intresset, särskilt bland branschen. Flera från Systembolaget provade Concerto och gav goda omdömen, sade Pierluigi Ferrari.
– Bland konsumenterna var folk lite avvaktande i början, men mot slutet släppte det och flera kom tillbaka för att prova om.

Att den italienska vinkartan håller på att ritas om bekräftas av antalet utställare från de olika regionerna. Piemonte hade en med, Lombardiet likaså, medan Marche kommer starkt – fem producenter på plats. I Sverige är vi duktiga drickare ar Verdicchio di Castelli di Jesi, men det finns mer intressant att hämta av druvan om man går lite längre in i landet. Verdicchio di Matelica är ett steg upp, med lite mer frukt och uttryck. Bisci kom med ett charmerande exemplar. Det är bara en tidsfråga innan de får en svensk importör på kroken.
I Marche hittar vi också två andra inhemska vita druvor med potential, pecorino och passerina. Två sorter som med rätt handlag bjuder elegant solkysst frukt och en stringent syra med läskande mineraltoner som dröjer sig kvar – ståltankslagrat, så klart, för att inte skymma druvans rätta jag.
Personlig favorit i denna kategori var Tenuta Santori, en producent som drog i gång 2012 med 16 hektar.
– Vi hade vingårdarna i familjen, men mina föräldrar sålde druvorna till andra. Efter att jag hade läst oeonologi ville jag göra eget vin, berättar Marco Santori och hällde upp två personligheter med balanserat bett i mixen.
Marco förklarade skillnaden mellan druvorna, och varför man ska prova passerina först:
– Passerina är lite elegantare med mer syra, min håller runt tolv procent. Pecorino kommer upp i lite högre alkohol och har mer frukt. Av den anledningen gör jag min mousserande på passerina, men jag skulle vilja prova med pecorino.
Tenuta Santori arbetar ekologiskt i både vingård och källare. De är certifierade, men flaskorna saknar symbol.
– Vi är så små att det blir för komplicerat och dyrt när vi exporterar. Alla länder har sina egna regler, förklarade Marco.

Dagen inleddes med att Gambero Rosso-representanten Marco Sabellico presenterade tio viner/vinmakare som fått särskilda utmärkelser, som årets vinmakare, mest prisvärda vin, årets mousserande etc. Här blandades flugor och elefanter. Jätten Masi fick titeln årets vineri, medan årets ”up-and-coming winery” gick till biodynamiska Spiriti Ebbri från Kalabrien. Bakom namnet står fyra vänner med helt andra bakgrunder – en är doktor, en annan arkitekt. Drivna av ambitionen att göra riktigt bra vin kom de över tre hektar. Vinet som presenterades i Stockholm var Neostòs Bianco 2016, deras första årgång. Druva – pecorella.
– En sort som det inte finns mycket kvar av, berättade Marco Sabellico och smackade med läpparna efter att ha provat det orangetonade vinet med textur av tanniner.
– Det har macererat med skalen en tid. Ett ypperligt vin. Normalt ger vi inte Tre Bicchieri redan första årgången. Vi vill vänta och se om de kan prestera på samma nivå kontinuerligt. Men det här kunde vi inte motstå. Dessutom finns det en mycket noggrann tanke bakom vinet, varför det smakar som det gör.

En ny utmärkelse var solidaritetspriset. Det gick till den fantatiska Elisabetta Fagiuoli som bryr sig lika mycket om människor som om vin. Hon har gett italiensk bianco ett nytt ansikte – det kan ha en seriös struktur och stå emot mycket must på tallriken.
Gården heter Montenidoli, är 25 hektar stor och ligger i San Gimignano, Chiantis vitvinsalibi. Vinet som uppmärksammades var Vernaccia di San Gimignano Tradizionale 2015 med klädsam skalkontakt.
– Elisabetta är en otrolig person. Hon kommer från en rik familj men lämnade det bakom sig. Och här har vi en härlig vernaccia med fin frukt och textur, dessutom biodynamiskt, sade Marco Sabellico som gärna bjöd på sin smittande passion.
Tillbaka till traditionen, det är vägen framåt för Italien.

Lena Särnholm, text och foto

Läs även:

Koi – kompromisslös bubblare

Låt det bubbla i alla kulörer

Emilia-Romagna – smörgåsbordet med, som börjar ta för sig (Storchi, Paltrinieri, San Paolo, Orsi, Bortolotti, Cantelli)

Novebolle ger prosecco en match

Röda bubblor – en tradition värd att ta på allvar

Traditionell metod lyfter lambrusco

Emilia Romagna spänner musklerna

Lambrusco har hittat hem

Colli Bolognesi – ny generation tar traditionen in i framtiden

När Alessandro Fedrizzi var 13 köpte han lite druvor av den vinodlande grannen och gjorde eget vin i en hink. Nu är han 24, presenterar sin tredje årgång och hjälper fyra jämnåriga att göra vin i sin källare. Det bubblar av ung energi i Colli Bolognesi.

Enologica är vinmässan i Bologna som vill visa potentialen, mångfalden och möjligheterna i Emilia-Romagna. En region som står i skuggan av andra dragplåster som Piemonte, Toscana och Venetien. Lite orättvist, för här finns en bredd av sällan skådat slag både vad gäller vinstil och geografi. Hav, berg och slätt. Mousserande, torrt, sött och allt däremellan. I alla kulörer, konstellationer och prisklasser.
På Enologica presenteras det bästa. Det som konsortiet vill lyfta fram.
Alldeles till vänster om entrén i pampiga Palazzo Re Enzo står en ung man med några flaskor. Han har hjälp av sin pappa, som ser lite vilsen ut.
– Jag jobbar som veterinär, men hjälper Alessandro på mässor, säger pappa.
Alessandro har slagit sig fram på kort tid. Sina trevande försök med grannens druvor kan han skratta åt i dag.
– Det blev visserligen vin, men svart.
Nu sprudlar hans viner av mineralitet och frukt, en terroirtrogen kombination unik för kullarna söder om Bologna.
Det blev en svettig helg för far och son.

En månad senare tar vi sikte mot Castello di Seravalle, en viktig knutpunkt under medeltiden när området mellan Bologna och Modena var ett gränsland för människor, kulturer och medföljande maktstrider. Alessandro har sin källare precis nedanför borgen, och hans fem hektar slickar ända upp mot muren. Han har totalt elva hektar. Fem egna här i Castello di Seravalle, sex på hyrkontrakt i Zola Predosa någon mil bort.
Att göra eget vin har alltid varit en dröm, men det är ingen dans på rosor.
– Det är tufft med ekonomin, alla betalar inte.
För att finansiera sina egna räkningar jobbar han extra i en trädgård.

Alessandro visar runt bland raderna, varannan plöjd, varannan planterad med gräs, och pekar ut pignoletto (druvan heter dock grechetto gentile), barbera och chardonnay. Det är svårt att känna igen den vita kosmopoliten, här nästan två meter hög med knotig kropp. Runt Bologna har stockarna av tradition tillåtits sträva mot skyn; klimatet är förrädiskt. Varma somrar, kalla vintrar – och så ständigt denna fuktighet, lika kännbar oavsett årstid. Men här uppe på några hundra meters höjd är luften frisk och man ser ända bort till de snötäckta Apenninerna.
– De säger att det här är områdets bästa läge för barbera. Och jag säger inte emot. Det måste finnas en anledning till att vinerna planterades just här.
I år har han sålt lite barbera till vinodlare som förlorade sina druvor när frosten slog till i slutet av april. Alessandro hade tur, hans druvor klarade sig tack vare altituden.

När man talar om mångfald i jorden nämns alltid Bourgonge som det främsta exemplet, där jordmånen kan skifta från rad till rad. Emilia-Romagna ligger inte långt efter. Enligt experter på Enologica finns runt 150 olika jordtyper. Castello di Seravalle har mycket krita och kalk som ger bra mineralitet och syra i vinerna. Perfekt om man vill göra mousserande som Alessandro. Ett av hans pignoletto är gjort enligt traditionell metod, något som ökar i appellationen.
– Jag har dock inte socker i mina viner för att starta den andra jäsningen. Jag föredrar must. Det blir lite elegantare.
Alessandro kan göra hela proceduren i sin källare. Han har en manuell gyropalette och en liten maskin för degorgering. Vinet lagras i ståltank och fiberglas för att framhäva de naturliga aromerna.
Han tar fram en flaska och stoppar in i degorgeringsmaskinen. Med en våldsam smäll far jästfällningen ut och vi kan njuta av höga syror där en diskret frukt balanserar upp tillställningen. I eftersmaken accelererar läskande mineraltoner och det är bara att instämma – han lyckas bra med att beskriva sitt landskap i flytande form.

Trots ambitionen att hålla allt så enkelt och naturligt som möjligt är Alessandro inte ekologisk. Oidium är ett stort problem här – liksom ekonomin. Det gäller att försäkra sig om en hyfsad skörd. Varje år. När Alessandro berättar om sin vardag och hur han jobbar blir jag påmind om vikten av att träffa vinodlare och vinmakare på plats, gå ut bland stockarna och botanisera i källaren. Varje producent har sin historia och anledning till sina beslut. Det finns ingen manual för alla. Det handlar om att vara ödmjuk och anpassa sig, och trilskas naturen kanske man får hålla lite stramare tyglar. Som Alessandro.
Förutom att odla och göra eget vin hjälper han fyra jämnåriga. En av dem är Alessandro Zanardi. Inte heller han kommer från en vinmakarfamilj. Hans föräldrar är läkare.
– Jag började för två år sedan, så det här är min första årgång. Jag läste oenologi nära Trento och har 2,5 hektar, berättar Alessandro Zanardi som också var på Enologica i november.
Killarna är inte de enda unga som gett sig in i leken. Det är en ny generation vinmakare på gång i Emilia-Romagna. Personer med upptäckarglädje, experimentlusta och en passion av guds nåde, men samtidigt med en fot i traditionen.
Det är hög tid att en gång för alla skrubba bort stämpeln av att här bara görs söt lambrusco.

Ett rött mousserande finns dock på Alessandro Fedrizzis repertoar. Det är en helt utjäst barbera frizzante med försynta bubblor, drag i tanninerna och en smekande textur. 2016 låg den på ståltank.
– I år tänkte jag prova med ek, för vinet har 16 procents alkohol, säger han och pekar på några fat.
Men min blick dras åt annat håll. Inklämda mellan faten står två tunnor täckta med grön plast.
– Det är pignoletto som macererar med skalen, ett experiment. Jag vet inte hur länge det ska ligga här. Jag smakar varje vecka, så får vi se.

Fotsteg hörs från rummet intill. Dörren öppnas och en kvinna kikar fram. Det är Alessandros mamma.
– Nu får ni ta en paus. Lunchen är klar.
I Italien är det maten som bestämmer, och ett vinbesök utan något i magen hör till undantagen.
Matsalen har en helglasad långsida med utsikt mot bergen. Vi envisas med att sitta vända mot skönheten trots att solen sticker i ögonen. Året har bara någon dag kvar och en värmande sol är inget en svensk väljer bort i första taget.
Bordet är täckt av mortadella, parmesan, den mjuka osten stracchino, inlagda grönsaker, oliver och salami. Alessandro hämtar en korg täckt med en duk. Den är till brädden fylld av tigelle, en rund liten brödkaka som gräddas i ett speciellt järn och sedan fylls med charkuterier och ost. Normalt är tigelle bakat av ljust mjöl, men detta är av grövre sort. Jodå, visst odlar Alessandro vete också.
– Jag har en hektar av en gammal sort som heter verna. Den kommer ursprungligen från Toscana och odlas knappt längre.
En ny korg får snart bäras in. Och en till.
Skymningen börjar falla, men innan jag lämnar Alessandro med sin passion måste vi gå en runda i borgen. Så faller alla bitar på plats – vinet, kulturen, historien, maten och människorna.

Lena Särnholm, text och foto

Arnaud litar mer på naturen än på sig själv

LOIRE. – Jag måste bli bättre på att sälja, säger Arnaud Crasnier och drar undan skynket till en skrubb med dammiga flaskor.
Det är hans första årgång, 2010. Flera hundra buteljer ligger tätt staplade.

• Instagram

Arnaud lirkar fram en flaska, torkar bort tidens tand och trycker ner korkskruven.
– Var beredd, det är ett märkligt vin. Det blev aldrig någon malolaktisk jäsning och det har lite volatila syror. Jag vet inte vem jag ska sälja det till, förklarar han urskuldande men med tydlig kärlek. Det märks att han gillar sitt vin även om han inte förmår att klä sin passion i ord. Den är ändå tillräckligt stark för att lysa igenom självkritiken.

Arnaud känner sitt vin. Det uppför sig precis som han beskriver det. Här finns volatila stick, men på rätt sida ribban, och syran är hög. Skyhög. Det har ändå en dragningskraft, en energi som får hjärnan att fundera på varför det är så drickbart – eller snarare attraktivt. Suggestivt. Vinet lutar sig mot en mogen frukt som du sällan hittar i sauvignon blanc. Det är just det som Arnaud är ute efter i denna druva, som med sin höga halt av den kemiska föreningen methoxyphyrazine lätt blir irriterande grön. Vem har inte dragit på smilbanden åt beskrivningen ”kattkiss”?
Jag förbannar mig själv för att resväskan redan är full. Och tänker på hur misshandlad sauvignon blanc är som sällan tillåts visa sin fulla potential.

Arnaud Crasnier är en mångsysslare. Har jobbat som konditor och webmaster. Men så kände han dragningskraften till jorden… Han gick i lära hos Joël Ménard på Domaine des Sablonnettes och 2010 fick han tag på en gård och några hektar vinstockar en halvtimme sydväst om Angers. La Ferme des Caudalies var fött.
I dag kan det vara svårt att hitta mark i Anjou, när folk från storstan hellre vill bo i spenaten än bland sten. Arnaud och hans fru hade tur.
– Vi blev tipsade om stället av mannen som sålde vingårdarna. Det ligger bra till, det är bara någon kilometer till fälten så vid skörd får vi snabbt in druvorna.
Men så tar självkritiken åter över. Arnaud pekar först på trappan i den lilla ladan innan han går ut och nickar mot redskapen som trängs utanför, nakna inför vädrets makter.
– Jag skulle gärna fixa till så att det ser mer presentabelt ut. Dessutom behöver jag tak över grejerna, snart rostar de väl sönder.

Vi går tillbaka in i ladan där trappan är ett elände. Byggnaden består av två nivåer. På den lägre finns alla tankar samt ett lager av flaskor. En truck är inte att tänka på. Allt måste ske med handkraft.
– Det blir ett fasligt släpande, intygar Arnaud som gärna vill få allt på samma plan. När lastbilen kommer för att hämta  vin måste han bära upp allt själv.
– Jag gör nästan allt för hand. Buteljerar, filtrerar och sätter på etiketten, men ibland måste jag ta hjälp med filtreringen för min maskin är för grov. En gång började det jäsa igen och flaskorna exploderade.

Stora tankar av cement täcker hela den bortre långsidan. De rymmer flera tusen liter.
– Inget jag kan använda mer än temporärt när jag behöver flytta vin. Jag har försökt slå sönder några för att få mer plats, men väggarna är alldeles för tjocka, säger Arnaud och jag kan ana en inre suck.
Högt upp på en tank finns spår av hans försök. Några decimeter cement är borta och den omöjliga utmaningen blottad.
– Att renovera är inte gratis, och jag har inte tillräckligt med pengar. Banken tycker också att jag behöver sälja mer, säger han och kostar på sig ett leende.
Arnaud är vinmakare, inte säljare.
– Jag är aldrig ute på vinmässor, så ingen vet om mig och mina viner. Jag har ingen importör i Europa och han i USA har slutat.
Det där med mässor är en sanning med modifikation. Två mässor åker han på, och det var där jag blev förälskad i hans viner – En Joue Connection i grannbyn och en annan i Bourgueil någon timma bort.

Arnaud har förutom sauvignon blanc även chenin blanc och cabernet franc. Hans filosofi är att störa såväl ranka och must som vin så lite som möjligt. Lita till att naturen vet sitt eget bästa. De flesta viner är ofiltrerade och osvavlade och allt jäser naturligt. Han hänvisar till terroiren, som har kvaliteter som följer med ända ner i flaskan.
– Jorden här ger en bra syra och mineralitet, därför kan jag också skörda lite senare. Dessutom har jag en otroligt stark jäst. En gång när jag tänkte mig ett sött vin fortsatte det bara att jäsa.
Vi provar en ren sauvingon blanc från fibertank, tre månader ung.
– Jag skördade i september så det har 13% alkohol, förklarar Arnaud avsaknaden av de gräsaktiga sticken och den närmast tropiska frukten.
Samma känsla ger cabernet franc, också provad direkt från tank. Ingen grön paprika smygande i bakgrunden, i stället mogen frukt men samtidigt elegant och rasande friskt. Cabernet franc klädd i sin finaste dräkt.
Själv bekymrar sig Arnaud över att hans viner viker av från den traditionella fåran.
– De har lite annorlunda smak, jag vet. Det röda till exempel måste jag alltid förklara innan jag låter någon prova. Det är inget för dem som vill ha något kraftfullt. Frågar någon efter ett sådant vin får jag säga att ”tyvärr det har jag inte” och hänvisa dem till någon annan.
– Jag har svårt för marknadsföring. Ska man sälja måste man stå på sig och säga att man har jättebra viner. Men det kan jag inte. Jag vet ju att det finns många som gör det så mycket bättre.

I facket bredvid de dammiga 2010:orna ligger inte fullt så dekorerade buteljer. De är heller inte riktigt lika många, ändå alldeles för många för en ekonomi i balans. Dessa är från 2013 och är en blandning av sauvignon blanc (80%) och resten chenin blanc. Elegant, levande, mineralrikt och den där ananasfrukten som han låter växa fram ur sin sauvignon blanc. Den lite udda blandningen har sin förklaring.
– Första året kunde jag inte fylla tanken helt så jag var tvungen att blanda, och sedan har jag fortsatt.
Han gör också ett par rena chenin blanc: en stilla torr, en pet nat och ett sött under Coteaux du Layon. De andra görs utan appellationsstatus; ”den här smaken skulle ändå inte få godkänt”.
Chenin är den stora druvan i Anjou. Sauvignon blanc är mer vanlig – och dominerande – längre österut i Loire, i Sancerre och Pouilly-Fumé.
– Sauvignon var vanlig här förr, men den är inte så motståndskraftig mot sjukdomar och svår att skörda, förklarar Arnaud försvinnandet.
Nej, sälja kan han kanske inte, men den som en gång har upptäckt vinerna från La Ferme des Caudalies kan omöjligt släppa dem ur tanken. Det här är viner som sätter sina spår och talar för sig själva. Det gäller bara att hitta dem.

Lena Särnholm, text och foto