Vågat vitt i rödvinsland

Södra Rhône. Tradition. Röda muskler i Chateâuneuf-du-Pape och kaxiga cuvéer i Gigondas och Vacqueyras. Men här finns också nytänkare som satsar på eko och vita endruvsviner.
– I början fick vi inget bra mottagande för vår 100 procent rousanne. Nu är det annat ljud i skällan, säger Christophe Jaume från Alain Jaume som verkat i just CdP sedan 1826.

• Instagram

Verksamheten heter kort och gott Alain Jaume. Christophe och hans bror fann bäst i att stryka ”& Fils” när deras syster gjorde dem sällskap. Huvudegendomen heter Domaine Grand Veneur och de har totalt 150 hektar fördelat på flera appellationer. Allt odlas ekologiskt.
– Det är klart att det är lite lättare att vara ekologisk här jämfört med i Champagne. Vårt största problem är torka – vi kan få det sista vårregnet i maj, sedan kanske det inte regnar igen förrän i augusti. Då gäller det att rötterna går djupt.
– Du får bättre druvor ju mindre du sprejar, det gör också att du jobbar mer med jorden. Men kom ihåg – det här sättet att odla är inget nytt. Min farfar och alla generationer före honom hade inga ”hjälpmedel”. De bara plöjde jorden.

Alain Jaumes historia liknar så många andra familjers här i södra Frankrike. Vinodlarna var bönder som odlade sitt vin, skördade och sålde till grannar och större firmor. Det var först på 50-60-talet som allt fler började buteljera på gården under eget namn.
– Min far tyckte att vi hade så bra terroir att det var synd att inte vinifiera själva när vi dessutom hade kunskapen.
– Han tyckte att det skulle vara fint att ha sitt eget namn på etiketten.
Men farfar, uppväxt med andra erfarenheter, trodde inte på idén. Han var dock inte omedgörlig.
– Han lät pappa prova, och det blev ju bra.

1971 byggde familjen vineriet Grand Veneur. Platsen var strategiskt vald, längs med stora vägen till Châteauneuf-du-Pape.
– Om du inte är känd kan du inte gömma dig bakom ett träd, som Christope säger med ett leende.
Att tänka ett steg längre och anpassa sig tycks prägla hela verksamheten. De har funderat mycket på det här med om de skulle certifiera sig ekologiskt eller inte. Alltså betala för rätten till den lilla gröna symbolen.
– Vi bestämde oss för att det var det bästa. Folk vill se att man gör som man säger, att det inte bara är snack.
I Sverige väljer många vin med ena ögat på etiketten; är det ekologiskt? Själv har jag dubbla känslor inför detta. Klart att det är bättre att odla ekologiskt än konventionellt, men vad många inte vet är att vinet är långt ifrån enbart jäst druvsaft. Det finns mycket som är tillåtet även i ekologiskt producerat vin, för att inte tala om svavelhalten där gränsen är generös.
– Men det är inte bara för export som det är viktigt med certifieringen, även i Paris börjar allt fler fråga efter detta, säger Christophe.
Om det sedan är rätt att de som strävar efter minimal manipulering ska betala för det, kan man diskutera. Just detta gör att åtskilliga naturvinsbönder inte vill certifiera sig. Varför lägga tid och pengar på en massa pappersarbete när de gör så mycket mindre än vad som är tillåtet?

Alain Jaumes mest intressanta viner måste vara de vita, det är de som sticker ut. Det märks tydligt att Christophe själv är mycket förtjust i deras Blanc de Viogner, något så ovanligt som en ren viogner från den heta södern.
– Vingården Le Champauvins ligger alldeles norr om CdP och är en av de bästa jordarna för viogner. Det är mer röd lera och sand, inte så mycket sten. Dessutom klarar viogner torka bra, den klarar lång mognad utan att bli kokt.
Viogner är aromatisk och kan sakna syra. Familjen Jaumes, med rötter i Bourgogne, vet att hantera detta. De var också ute efter att göra en frisk viogner, en som du klarar att dricka mer än ett glas av.
– Har du någonsin hört någon som har druckit en hel flaska Condrieu? Här är det mer syra, och en lite salt avslutning.
Visst känner du att det är viogner, vinet är medelfylligt men absolut inte oljigt. Den påtagliga syran backar upp en modest aromatisk frukt där citrus och aprikos dominerar.
– Det klarar lagring, men du kan lika gärna dricka det nu, säger Christophe och fortsätter:
– Det är som mest typiskt de tio första månaderna.

Den andra udda fågeln är den vita Châteauneuf-du-Pape. 100 procent rousanne, 5000 flaskor. Återigen hänvisar Christophe till familjens rötter i Bourgogne.
– Vi ville göra ett gastronomiskt vin, lite i stil med Mersault.
– Den här vingården har norrläge, det är ganska sandigt och bara lite galets roulet. Traditionen här är att blanda druvor, så vi fick inget bra mottagande i början, erkänner han.
Vi provar årgång 2015 och det är klart märkt av sin lagring på ek. Men det är inte ämnat att dricka redan nu, det är bara barnet.
– Vi uppmanar folk att vänta, eken behöver integreras mer. Det tar tid för rousanne att äta upp ekinfluensen, men vänta några år… Men det är just det faktum att det är ett endruvsvin som gör det så gastronomiskt intressant, det får en karaktär och en skärpa.
Förutom eken känns vinet nästan lite sött. Aprikoser i en krämig, fyllig textur, som ändå landar med finessen i behåll.
– Rousanne är en av de druvor som tycks ha lite sötma även om vinet är helt torrt. Det är bara en upplevelse. Här nere är det dessutom förbjudet att chaptalisera.
När Christophe får frågan om vilket av dessa viner han föredrar ser han frågande ut.
– Det är två helt olika viner. Viogner är till ostron och aperitif, lättare grejer. Rousanne är till mat – kött, ost.

De röda vinerna spelar i samma liga, men är mer klassiska cuvèer med tydlig prägel av sin terroir. De kan vi beta av en annan gång. Låt oss bara kort notera att Lirac på andra sidan floden är en region att hålla ögonen på.
– Det är den enda appellation som kan matcha CdP, enligt Christophe.
– Lirac är inte så känt, men här finns potential. Det hör till Languedoc-Roussillion, och här har man traditionellt fokuserat på kvantitet i stället för kvalitet, till skillnad från i CdP som ligger i Provence. Men det ändrar sig. Fransmännen dricker mindre men bättre – förr var det 120 liter per år, i dag bara runt 35.

Domaine Grand Veneurs Lirac är en GSM där grenache dominerar med 50 procent. Syrah svarar för 35%, mourvèdre för 15%. Vinet har stort djup, röd mörk frukt och örtiga toner. Saftigt med fina tanninner och stenig mineralitet. Även om naturen är generös här nere gäller det att göra sitt jobb i vingården.
– Grenache och mourvèdre är lite som pinot noir. Du kan inte producera kvantitet med hög kvalitet.

Lena Särnholm, text och foto

Biodynamisk eldsjäl i Rheinhessen

– Jag vill att min dotter ska kunna äta av druvorna.
För Alexander Gysler var det självklart att sluta bespruta. Han är en av tio biodynamiska vinodlare i Rheinhessen, men det är bara här som vinerna får kraft från böner och sång.

Trots ett uttalat intresse för ekologisk mat har tyskarna fortfarande ryggen riktad mot hantverksmässiga viner. Här ska dryck var billig. Helst skummande, serverad i sejdel.
RAW, mässan för naturvin som arrangeras i London och New York, gjorde entré i Berlin i november 2015. En ny version hölls i höstas. Unga, medvetna konsumeter finns det gott om, hipsters likaså. Ändå är det trögt.
– De tyska journalisterna skriver att naturviner är skräp, och många litar på dem utan att prova själva, förklarar Alexander Gysler, vinodlare i Rheinhessen på Sverigebesök.
Klimatet kan också bidra till de få tyska naturvinerna. Att odla vin på gränsen till det geografiskt möjliga är en utmaning.
– Det finns två alternativ. Antingen bekämpar du sjukdomar eller så gör du plantorna mer tåliga.
Alexander förespråkar det senare.
– Det är som att uppfostra barn. Om du curlar dem kommer de aldrig att klara sig i livet. Du måste göra dem starka.
– Odlar du ekologiskt slåss du fortfarande mot sjukdomarna, men med andra metoder. Biodynamiken går ut på att sluta slåss.

Alexander är själv en underdog. Utan erfarenhet slungades han rakt ut i vingården när hans far gick bort i cancer 1999.
– Jag var som en icke simkunnig som kastades ut i kallt vatten, säger han på sitt målande sätt.
– Jag hade många idéer, men ingen erfarenhet. Det fanns bara en väg. Det var upp till mig, och att göra det bästa jag kunde.
På universitetet lärde han sig trollkarlens knep; fick tillgång till verktygslådan med odlad jäst, sprejer, gödning, pesticider. Knuten i magen började växa.
– Jag insåg att det här håller inte för ett litet vineri. Det finns ingen mening med att imitera Coca-Cola.
Han slängde bekämpningsmedlen. 2008 blev han biodynamisk.
– Rheinhessen är Tysklands största vinregion med 26 000 hektar och 5 000 vinerier. Tio jobbar biodynamiskt, men man märker att intresset är på gång. Det är viktigt att följa naturen.

Weingut Gysler har tolv hektar och fem anställda. Alexander tillhör den nya generation vinodlare som kliver fram med stora steg.
– Fler odlar ekologiskt och det är många som tar över efter sina föräldrar – och ändrar allt. De unga har idéer, de studerar, reser runt i världen, skaffar sig erfarenheter och influenser. Det är en explosion på gång.
– Jag är en av de äldre yngre, säger han och skrattar så att den långa gestalten vinglar till.
För att ta ett konkret exempel på förändringens vindar nämner han pet nat, det mousserande vinet som buteljeras med restsötma (cirka 24 gram per liter) och får jäsa klart i flaskan.
– Vi är fem, tio stycken i Rheinhessen som gör pet nat. Det ploppade upp i höstas – du vet, under skörden kollar man på Facebook vad de andra gör, och den ena efter den andra skrev om pet nat.

Gyslers pet nat är ändå en udda fågel. Den är jäst med naturlig jäst, ofiltrerad och osvavlad. Druvorna är scheurebe och huxelrebe med en veckas skalkontakt, lagrad på ståltank.
Det som främst skiljer pet nat från traditionellt mousserande är energin och frukten. Pet nat präglas av terroir, inte produktion.
– Just så vill vi ha alla våra viner. De ska smaka av druvorna, av jorden de kommer ifrån. De ska ha en själ.
– Min fru är religiös och hon är otroligt bra på att lyssna till vinet. Hon sjunger och ber för druvorna när de växer, hon gör ett otroligt energiskt jobb.

I Tyskland produceras pet nat av alla tänkbara druvor. Alexander har valt två ungdomar på dekis, båda skapade i början av 1900-talet för att få fram sorter som klarade klimatet bättre än de befintliga. Mannen bakom både scheurebe och huxelrebe är Georg Scheu. Scheurebe räknas som den finare och har gott anseende internationellt, men båda sorterna minskar i takt med att konsumenterna vill ha torrare viner. Båda kommer bäst till sin rätt när restsötman från väl mogna druvor stöttar syran.
– Vi har alltid haft många korsningar, för vår gård ligger nära anläggningen där de tog fram nya druvor. Min far var nyfiken. När jag tog över hade vi 20 olika sorter. Nu är huxelrebe och scheurebe de enda korsningar vi har kvar, men om klimatet fortsätter att bli varmare kanske får vi kanske rycka upp de också.

Tyskt rött vin börjar få en renässens, särskilt pinot noir från Baden. Men Alexander ser ingen framtid för sin del.
– I vår region är det svårt att producera rött på en internationell nivå. Vi har ett av de svalaste lägena i Rheinhessen. Det är alldeles för kallt för pinot noir.
Rheinhessen har också sin historia att kämpa emot. Det här var Tysklands stora vinhav när det begav sig. Halvsött, enkelt vin pumpades ut i liter efter liter.
– Det fanns inget vin härifrån på finare restauranger, det hade en dålig image. När Keller gjorde bra ifrån sig i en blindprovning ändrades allt. Det var starten på något nytt. Fast för 20 år sedan, då var Keller och Wittmann bara lokala hjältar.

Gyslers gård har anor från 1750. Då odlades visserligen lite vin, men det var kor, grisar och hästar som stod i fokus. På 50-talet fick djuren ge vika. Vinproduktionen tog över.
– Vi har mycket platt mark, men också lite sluttningar. De lägen som tidigare var de sämsta är nu våra bästa – sluttningar som vetter mot syd.
Alexander visar bilder från försommaren när fälten mer liknar en blommande äng än något som ska skördas och jästa ut till vin.
– Vi vill alltid ha något som blommar, och om vingården är död blir vinerna också döda.
Till filosofin hör således att skörda för hand och hålla svavlet till ett minimum.
– Vi försöker att reducera svavlet med tio milligram för varje år. Nu har vi 80 i en del viner, vi vill ner till 40. Fast även om vi inte adderar något svavel har vi ändå 15-20 milligram helt naturligt.

Hur smakar då vinerna? Som en frisk fläkt om våren, skulle jag spontant säga, men lägg till allt det härliga som finns i en tysk riesling – ja, riesling dominerar, även om Leuchkraft Weissburgunder bjuder krydda och rondör och Beerenauslese är en 100 procent huxelrebe, som Alexander själv gärna tar som aperitif.
– Det är bättre än champagne om du vill få gästerna att slappna av, konstaterar han av egen erfarenhet.
Vinet, Lichtspiel vum Helle, har 135 gram restsötma som dansar bra med syran. Lufthansa serverade det i första klass förra året.
Alexander skrattar:
– Tur att jag vet hur det smakar, för själv har jag inte råd att köpa någon biljett.

Hans favorit bland de sex flaskor han har med sig till provningen med Handpicked är Feldgefluster Riesling Kabinett Feinherb. Årgången är 2016 och det beter sig som ”a whispering field” för att låna Alexanders vokabulär.
– För hundra år sedan var det här ett av de mest eftersökta vinerna i hela världen. Det såldes för priser i klass med Bordeaux och Bourgogne. Nu jobbar vi hårt på att återuppta ryktet.
Vinet är ett skolexempel på att du ska låta sinnena – inte siffror – tala när Bacchus är i glaset. Alkoholen ligger på 8,5 procent, syran på tio gram och restsötman på 45.
– Med den analysen verkar det odrickbart. Men för mig är det ett vin du kan dricka glas efter glas, flaska efter flaska.
Och det är väl det som är meningen med vin. Att det ska drickas, njutas och lämna en längtan efter mer.

Lena Särnholm, text och bild

Swartland skrider in på scenen

Drickbar mourvèdre i ensamt majestät – på dryga tolv procent. Torr muscat d’alexandrie som knappt klättrar över tio – med en syra som överröstar den väntade akrobatiken. Inte undra på att alla talar om Swartland som det nya svarta.

De stormar in likt yrväder med tajta t-shirts och håret på ända. Det är inga traditionella vinmakare som tar över Tyge & Sessil i kväll. Johan Meyer, Jürgen Gouws och Craig Hawkins är frontfigurer i Swartland Independent, en grupp innovativa vinmakare som inte bara vurmar för minimal manipulation. De avgudar sin terroir, och har själva blivit en del av begreppet. De gör vin utan skygglappar. Utan pekpinnar. Utan inskränkande fördomar. Det här är fritt land. Swartland.

Johan Meyer startade eget 2011. Han har få hektar, 25 olika lägen. Få flaskor lämnar gården. Det mesta går på export och främst i kön står japanerna.
– Jag tror att viner med skalkontakt passar till japansk mat, som är rättfram, okomplicerad och baserad på få ingredienser, säger Johan och suger i sig lite Mother Rock Force Majeure för att vara säker på att han minns rätt. Vinet är en chenin från det varma året 2016, delvis skalmacererad. Här finns mogen stenfrukt, en klädsam strävhet och förvånande nog en elektrisk syra.
– Det var ett speciellt år. Problemet var att behålla syran när det var så varmt. Jag bestämde mig för att skörda under tio dagar, så några druvor är lite gröna, andra mogna och några lite för mogna. Det blev en bra mix.
Johan ser stor potential inte bara för Swartland utan för hela Sydafrika. Landet är mest känt för publika viner levererade med modest prislapp, av chenin blanc och pinotage, där kraft och krut premieras. Men den som lägger örat mot jorden finner en av världens mest mångfacetterade marker med temperatursvängningar som nödvändig krydda. Perfekt för vinodling.
– Vi har en otroligt varierad jordmån, men de stora företagen tar inte vara på möjligheterna. Det gäller att hålla nere uttagen och ta hand om druvorna ute i vingården. Göra jobbet.
Generellt kan sägas att vinerna i Swartland Independent kombinerar det bästa av den gamla och den nya världen. Frukt och fyllig kropp, men också syra och mineral. Utnötta ord som balans och struktur får ett nytt innehåll – här finns också energi, byggd kring låg alkohol och utvecklade aromer som hålls i strama tyglar. Det pulserar under ytan.
Jordmånen tycks särskilt passa franska sorter. Johan Meyers syrah – en cuvée med 50% syrah, en med 100% – har en klart europeisk touch. Rustik botten med gröna toner. Klassiskt i sin busiga struktur.

Jürgen Gouws var i gång två år tidigare med 340 flaskor. I dag är hans Intellego ett respekterat namn med ett stall som vindrickare världen över slåss om att ta del av. Till Stockholm hade han med sig årgång 2015 och 2016.
– 2015 var ett perfekt år. Låt mig säga så här – den som gjorde ett dåligt vin då kan inte göra vin, säger han och ler pillemariskt.
– 2016 var annorlunda, väldigt varmt. Normalt låter jag Elementis Skin (chenin blanc) ligga 24 dagar med skalen, men 2016 var det omöjligt. Druvorna var små och skrumpna, det räckte gott med 16 dagar. Först i stål, sedan små ekfat.
Den varma årgången märks på frukten, men inte i känslan och skärpan. Det är solenergi som klarar att hålla gnistan uppe i dag och för lång tid framöver.
Jürgen gör också en chenin som har legat på fat, åtta till tio år gamla. Faten anas bara i den lite fetare texturen, som matchar frukten bra.
– Sedan är jorden lite annorlunda här, förklarar han. Vinet kommer från två lägen, en med granit och en med grus.
– Jag brukar göra ungefär sju olika cuvéer, men som sagt, varje år är olika. Jag gör också en rosé, en ganska mörk.
När jag berättar om svenskarnas faiblesse för bleka roséviner spärrar han upp ögonen och stirrar oförstående på mig.
– Va? Varför då?
Vi lämnar snabbt ämnet och går in på den röda sidan. Som sagt, vad gäller vin är färgen en orättvis vägvisare. Jürgens Kedungu (syrah, cinsault, mourvèdre) håller 12,5 procent och liknar en svensk insjö. I munnen – frukt, mineral, fina tanniner. Och syra. Denna återkommande syra som håller ihop bygget så sobert.

På andra långsidan har Craig Hawkins bullat upp delar av sitt batteri.
– Jag har 15 olika cuvéer, även ett mousserande, men jag gör inte alla varje år, berättar han innan vi kör i gång med Keep on Punching, en personlig favorit. Enkel vinmakning, direktpress. Först känns det nästan apelsinsött, men så kommer syran. Ett stort vin i all sin enkelhet.
Därefter följer tre olika chenin, alla med samma vinmakning, från samma årgång. Den enda skillnaden är att de är från olika lägen. Tankarna går oundvikligen till Patrick Baudouin och Pithon-Paillé i Loire, som är något av experter på att visa chenins potential bara genom att vinifiera olika lägen separat. Hawkins viner har ett annat uttryck – konstigt vore väl annars – men det är tveklöst chenin. Och det är lika förbaskat bra.

Ändå kan jag inte låta bli att bli stående vid El Bandito Sweet Cheeks. En torr muscat d’alexandrie. Aldrig har jag mött en muscat med ett sådant snyggt syrabett. Och då ska vi hålla i minnet att detta är från den varma årgången 2016. Från Swartland.
Craig Hawkins ler igen. Helt berättigat. Så bryter han tystnaden med tre ord som genererar en ny ordlös minut:
– Nio procent alkohol.

Lokalen fylls på och klockan går, så jag måste slita mig och gå vidare till de röda. Samma välkomnande. Oavsett druva – carignan, mourvèdre, tinta amarela (trincadeira) – syrliga röda bär, en lätthet och fräschör som bärs upp av tanniner i olika nyanser.
Nästa gång hoppas jag att han har med sin mousserande skapelse.
– Det är en colombard med lite sötma…

Lena Särnholm, text och foto