Mildew slog slumpmässigt i Anjou

I fjol var det frosten. Precis som året innan. Den här säsongen satte mildew käppar i vingården. Men inte överallt, och inte för alla. Årets skörd i Anjou ser trots allt ut att bli bra. Riktigt bra.

Text och foto: Lena Särnholm

Cédric Garreau sätter sig på huk och öppnar kranen. Ut rinner en aprikosfärgad vätska. Tät och grumlig. Han häller upp i två glas, räcker mig det ena.
– Jag vet inte riktigt, säger han efter att ha rullat runt juicen i munnen.
– Jag har aldrig gjort orange vin så jag vet inte hur det ska smaka. Vi får se. Någon gång ska ju vara den första.
Cédric bor i Chanzeaux, sydväst om Angers. Han har några hektar utspridda i området och gör en gudomlig chenin blanc som han döpt till Lunatic. De senaste åren blev det inte mycket – frosten svepte fram likt en Mårran med lie. I år hade han bättre tur. Det fuktiga och varma vädret var en fin grogrund för mildew, men Cédrics chenin klarade sig bra. Han fick så mycket druvor att han kunde tillåta sig detta experiment.
– Blir det inte okej så får jag väl prova igen.
Chenin blanc kunde skördas ungefär vid planerad tid. Då var det värre med de blå sorterna, cabernet franc och cabernet sauvignon. Värmen gjorde att mognaden stannade av, och när solen fortsatte in i september valde han att vänta någon vecka för att få rätt harmoni på aromerna.

Det är knappt ljust när vi kindpussas på gårdsplanen. Vi hoppar in i skåpbilen och skumpar i väg. Tio minuter senare står vi i vingården. Cédrics föräldrar är redan där med sin fyrhjuling och det lilla släpet. Vi tar våra sekatörer och börjar jakten – chenin blanc kan vara lurig att skörda. Den klättrar och krumbuktar, ibland med två klasar per stjälk. Man får brotta sig in bland grenarna, bända och vända. Med klasen väl i hand börjar nästa jakt. Den på mögliga druvor. Klasen kan se fin ut, men tittar man noga kan det gömma sig en mindre trevlig uppsyn på andra sidan. Det fula krafsas bort och söt juice rinner längs handen, in under tröjan. Snart blir det svårt att riva bort löv för att hitta druvorna. Bladen klibbar fast på fingrarna.
Frågan är vad som är bäst med frukostpausen – kaffe eller handtvätt i iskallt vatten?
Framåt elvasnåret börjar solen bli mer het än varm, trots att halva september har passerat. När kyrkklockan sedan ringer tolv sveper en ljudlös suck genom skördegänget – snart lunch. Vi vet vad som väntar. Dukat bord i Cèdrics trädgård, med grumligt gott i glaset.

Står vita druvor på programmet blir det långa dagar. Så fort druvorna har kommit till källaren ska de pressas. Och vill man ha en sortspecifik must med terroiren intakt är det mjuka tag som gäller. Det tar timmar. Därefter ska det göras rent, och spåren efter söta druvor är inget som bara sopas under mattan. Klockan passerar lätt midnatt innan allt är klart och snart ska ringa igen.
Hos Damien Bureau några kilometer bort tar pressningen ännu längre tid än hos Cèdric. Damien kör old style, med korgpressar. Han har tre stycken. När varje press är fylld till brädden läggs rejäla ekstockar på och sedan gäller det att hålla koncentrationen; musten rinner ner i en bytta som måste tömmas med jämna mellanrum. Det går inte att lämna tillställningen för en minut.
– Tja, klockan blev väl halv tre innan jag var färdig, säger Damien morgonen efter att vi har skördat hans chenin blanc.

Liksom Cèdric har Damien bara ett par hektar, så för att få ett bra flyt för både vinbönder och arbetare delar Cédric och Damien på ett skördeteam. Varje dag snackar de ihop sig och bestämmer vem som ska skörda. Allt hänger på mognaden. Det är en delikat balansgång när druvorna är så sockerrika – ska man vänta ytterligare en dag eller ta dem nu? Vad säger väderprognosen? Om jag väntar för att få mer aromer, blir den potentiella alkoholhalten för hög? Och vad händer med syran? Hmmm.
Även Damien var relativt förskonad från mildew i år. Faktum är att han fick så mycket druvor att han inte kunde ta hand om allt själv. Eftersom naturvinsvärlden mer handlar om en gemenskap och attityd än hårdfasta principer lät han goda vänner komma och skörda. En dag kom en kille ända från Auvergne, 4,5 timme bort, för att skörda hans druvor.

Damiens passion går inte att ta miste på. Han pratar inte så mycket om vad han gör, hur och varför. Han bara gör. Eller rättare sagt – det blir som det blir. Naturen bestämmer.
– Jag vill så gärna göra ett torrt chenin, men av någon anledning jäser det inte ut helt i min källare, säger Damien och ser sig om i den stora ladan med högt i tak.
Resultatet blir en pétillant naturel som vi häller i oss till aperitif varje lunch. Den lilla restsötman är en utmärkt partner till chenin blancs uttalade syra – lägg namnet Saperlipopet på minnet om du är sugen på något läskande.

Damien har också pineau d’aunis, druvan som nästan uteslutande odlas i Anjou och Touraine. Den är både elegant och rustik, med en blommig ton i sin pepprighet. Tankarna vandrar mot gamay, cabernet franc och pinot noir – om du nödvändigtvis måste jämföra. Tack vare sin härkomst går den också under namnet chenin noir.
Damiens version La Poivrote lyfter fram kryddigheten och kommer ofta med lite sprits. Rött vin med energi!

Trots ett intensivt schema med skörd varje dag hinner jag förbi Arnaud Crasnier. Han bor på andra sidan motorvägen från Cèdric sett, så jag gör visit på hemvägen i svettiga och druvdränkta jeans. Arnaud håller på att buteljera trots att det är mitt i skörden.
– Jag är så illa tvungen, säger han och nickar mot maskinen som drivs med handkraft.
– Jag beställde korkar i god tid, men leveransen var försenad och kom inte förrän nu.

Arnaud

Sist jag träffade Arnaud lovade jag att komma tillbaka för att köpa en låda av hans första årgång, 2010. Han har fortfarande kvar en omotiverat stor trave sauvignon blanc som aldrig genomgick någon malolaktiskt jäsning och dessutom fick lite volatila syror.
– Jag vet inte vem jag ska sälja det till, säger han lite bekymrat och frågar sedan om jag minns vad det kostade.
50 euro fattigare men sex flaskor rikare går vi mot bilen för att säga adjö. Liksom sist beklagar sig Arnaud över att det inte är mer städat ut på gården. Men när ska han hinna?
Borta i ena hörnet, stadigt parkerad i högt gräs, står en röd, solblekt Renault. Den påminner mig om min första bil, en röd Volvo 340. För Arnaud kommer också minnena tillbaka.
– Den använde jag vid min första skörd. Det var inte stora plastboxar jag kunde få in i den.
Säga vad man vill om den obskyrt höga syran i hans 2010:a, men den som hälsat på hos denna jordnära vinbonde kan omöjligt rata vinet. Det smakar lika envist som han själv. Så som vin ska smaka – en spegel av sin årgång och sin skapare.

Lena Särnholm, text och foto

Annonser

På besök i Anjous kreativa kretsar

Vita dukar, Riedel-glas och stressade utsända i kostym och stilett. Vinmässan i Montpellier i slutet av januari är en stor kontrast mot den uppsluppna tillställningen i Loire månaden tidigare – där är borden fläckiga av ivrigt upphällt vin och en konstnär har ockuperat ett hörn där hans barn som bäst möblerar upp en liten lekpark.

Välkommen till världen där det vinet är en kreativ uttrycksform och naturen står för spelreglerna.

Det sägs – slentrianmässigt och säljande – att vin görs i vingården. Ofta är det inte sant. Majoriteten av världens vin forceras fram med vinst i blick. Växer det inte som det ska finns medel att ta till, och duger inte det fortsätter idérikedomen i källaren. Det senaste exemplet kommer från Nya Zeeland, där billigare sauvignon blanc-druvor köps från Australien för att pressa priset till brittiska varuhus (källa: Decanter).

I Anjou i västra Loire har det växt fram en annan rörelse. Här bor åtskilliga producenter som är mer bönder än vinmakare. De gör vad vi kallar naturvin, men är medvetna om att epitetet har sina brister. Därför pratar de sällan om det. Desto mer passionerat berättar de om hur de gör, och varför. Här råder total transparens – såväl innehållsförteckning som certifikat är irrelevant. Litar du inte på deras ord är det bara att åka ut nästa dag och knacka dörr. Räkna med att du blir kvar över lunch och inte kan sätta dig bakom ratten på några timmar. Här är vin en del av livet och man lever för vinet.
Mässan heter En Joue Connection och arrangeras i den lilla byn Saint-Lambert-du-Lattay. Här bor kändisar som Pithon-Paillé, Mosse och Herbel – alla för etablerade för att ta plats bakom något av de enkelt uppställda borden. Fem euro i inträde och leken kan börja.

Clément Baraut är ett enda stort leende, omöjlig att gå förbi. Han häller upp en bärnstensfärgad dryck.
– Chenin blanc med nio veckors skalmaceration. Det är andra året jag gör det. Första året blev det vinäger, säger han och inväntar spänt min reaktion. Verbala utlägg ligger inte för honom, det är den spontana känslan han vill åt. Är det gott eller inte?
Clément kommer från Bourgogne, är utbildad ekolog och oeonolog och började göra vin 2009. Han äger bland annat mark i Savennières, ett av Frankrikes främsta vitvinsdistrikt. Med den bakgrunden har han kunskap att göra vad han vill.
Hans petillant naturel av grolleau har mer än en förnimmelse av volatila syror.
– Det var inte riktigt meningen, men en del gillar det.
Grolleau odlas nästan bara här i Loire, har låg alkohol, hög syra och härlig frukt och slutar därför ofta som rosé. Grolleau delar ödet med andra eteriska sorter att höra hemma i en region med mer potent material. I Anjou finns cabernet sauvignon och cabernet franc. Samma olycka gäller aligoté och gamay i Bourgogne, liksom müller-thurgau i Tyskland och cinsault i Languedoc-Roussillon. Men rätt planterad och med omvårdnad kan även dessa karaktärer stråla, dock i en annan stil. Men varför jämföra? En stekhet sommardag längtar du knappast efter en knock på 14 procent.

Tomas Boutin är en annan producent som inte räds naturens utmaningar. Han tröttnade på att alla viner smakade likadant, och tack vare bland andra Xavier Cailleau och Benoit Courault upptäckte han att det är möjligt att göra på ett annat sätt. Han har gjort vin i tio år, och han har kommit långt på kort tid. Hans tidiga söta chenin blanc kunde öppna sig själva när man minst anade det.
– Nu har jag lärt mig att hålla på flaskorna en tid för att försäkra mig om att de inte börjar jäsa igen. Jag använder väldigt lite svavel, så då kan det hända.
Ibland kan det gå åt andra hållet – vinerna jäser ut helt direkt och utvecklas till något annat än tänkt.
Tomas häller upp Extaze 2014, ett vin vars namn var givet.
– Det är en sent skördad chenin som kom upp i över 15 procent, säger han och ser inte helt besviken ut. Vinet har en krämig textur och hjärnan drar paralleller till sherry; det finns oxidativa inslag som fyller upp och kittlar till. Känslan av extas lurar runt hörnan.

Trots att det bara är runt 25 producenter på mässan får smaklökarna åka berg- och dalbana. Här bjuds ovanliga kombinationer och texturer. Vissa viner skapade av tvång då frosten högg ihjäl halva skörden; andra ett resultat av ren skaparglädje. Till de senare hör Julien Flaws. Han har någon hektar och blandar respektlöst chenin blanc med sauvignon blanc. ”Culbuto” har två tredjedelar sauvignon blanc, en tredjedel chenin, i ”Les Cancres” är proportionerna de omvända och resultatet aningen sötare men lika välbalanserat. Och vilt.
Sebastien Fleuret från grannbyn kallar sig microvigneron, med all rätt. Han arbetar som forskare inne i Angers men har byggt ett vineri på baksidan av villan där han mejslar fram små under från sina 2,5 hektar.
En dag lyckas jag hitta infarten och får en rundvandring som är klart på någon minut. Provsmakningen däremot tar sin tid.
I ett hörn står en damejeanne. Sebastiens leende är både spjuveraktigt och stolt.
– Jag hade chenin i en tank, och efter ett tag började det oxidera. Först tänkte jag slänga det, men frågade runt lite om det fanns något jag kunde göra. Jag fick rådet att tappa av det översta och lägga i en damejeanne.
Ingen dum idé. Vinet är oxidativt men lika oklanderligt som en savagnin från Jura. Och precis lika gott till comté som sin ofrivilliga förebild.

Till det yngre gardet hör också Adrien de Mello, inne på sin tredje årgång. Det här är en kommande stjärna vars viner redan är på väg mot kultstatus; hajpen tog fart när det blev känt att Sébastien ”Babass” Dervieux hellre svalde än spottade hans viner.
Adrien hyr in sig på Château de la Genaiserie, ett slott med anor från franska revolutionen, centralt i Anjou med grannar som Babass, Jérôme Saurigny, Pat Desplats och Cédric Garreau.
– Det är fantastiskt att ha dem så nära, de är otroligt hjälpsamma. Jag ringde Babass tidigare i dag för att fråga vad jag ska göra med min chenin-sauvignon blanc som ännu inte har börjat den malolaktiska jäsningen, berättade Adrien när jag hälsade på i somras.
Han pekade på en sexlitersflaska i grönt glas.
– Om det inte kommer i gång fyller jag den med vin och ställer ute i solen, så att malon startar. Sedan häller jag tillbaka det i tanken.

Hans vineri må ligga i en slottsflygel, men här i mörkret kan kontrasten mot exteriören knappast vara större. Utrustningen är ett hopplock av vad han har fått tag i och de glänser inte av puts utan av patina. Som järnkitteln han kokar nässlor i till sina preparat.
– Det finns moderna kokare, men den här kostade bara 50 euro och duger bra.
Frågan är om Adrien hade orkat kämpa på utan hejaropen. Första året förlorade han 80 procent under vårfrosten. Samma sak 2017. Det tvingade honom att åka ner till sin tidigare arbetsgivare i Châteauneuf-du-Pape för att vinifiera syrah. Tyvärr biter inte frosten på räkningar…
Han har 3,5 hektar och arbetar en del mark med Toscane, en 10-årig arbetshäst som han kunde köpa tack vare crowdfunding. Toscane är en comtois, en mycket populär ras bland vinbönder och ett blickfång för betraktaren – de flesta hästar är Marabou-bruna med gräddgul man och svans.
På markerna växer såväl rött som vitt. För de röda – gamay, cabernet franc och cabernet sauvignon – föredrar han maceration carbonique.
– Jag vill ha drickbarhet i mina viner.
Vi provade två viner från 2016 – gamay och cabernet sauvignon. Gamayen hade högre alkohol (13,6%) än cabben (12,5%).
– Som sagt, jag är inte ute efter alkoholen. Aromen är viktigast. Jag skördar när druvorna smakar bra.
Cabernet sauvignon hade knappt kännbara tanniner, mer syrliga svarta vinbär, och en underbar drickbarhet, precis vad Adrien är ute efter.
Hans gamay doftade som en bättre Beaujoulais Villages, packad med frukt, men behöver tid. Alkoholen var ännu lite för markant. Men Adrien visste vad han skulle göra – ingenting. Det är bara att vänta. Vänta, prova, vänta, prova. Tids nog infinner sig balansen.
Är det något en vinmakare måste ha är det is i magen och tålamod. I alla fall om man vill hålla sitt samvete rent.

I Saint-Lambert-du-Lattay börjar klockan närma sig sju, dags att runda av. Besökarna sörplar i sig de sista ostronen som säljs vid entrén, tar en cigg och kånkar iväg med sina flaskor till bilen.
Men alla åker inte hem. Musiken skruvas upp, borden rensas från flaskor och spill och arrangeras till ett enda långt community table. Nu ställs andra flaskor fram. Magnumbuteljer. Några med etikett, andra utan. Det är nu den riktigt roliga provningen börjar, den när vinmakarna testar varandras viner – några som stått i källaren experimentellt längre, andra tonåringar från tank. För maten svarar en erkänd kock från Angers som förberett sig hela dagen. Festen kan börja.

Lena Särnholm, text och bild