Alsace – a taste of the terroir

– Det finns ingen typisk riesling. All riesling transformeras av sin terroir. Det säger Etienne Sipp, fjärde generationens vinmakare på Louis Sipp i Alsace.

Text och foto: Lena Särnholm

Etiennes lågmälda natur ändrar skepnad när han talar om sin älskade druva. Riesling betyder verkligen något speciellt för denna vinodlare, som tog över efter sina föräldrar 1996.
– Riesling behöver varken ek eller manipuleras av någon oenolog. Den varierar sig själv efter växtplats, tid och söthetsgrad. Den är som en svamp, suger åt sig av allt – det blir helt olika viner beroende på var den har växt. Du kan dricka den ung eller mogen. Knastertorr eller rejält söt.
Etienne var inbjuden av sin svenska importör Terrific Wines för att visa på spännvidden i en region med minst lika varierande jordmån som Bourgogne – om inte ännu större. Här i skuggan av Vogeserna är mosaiken i marken som ett kalejdoskop.

Domänen Louis Sipp har 40 hektar runt Ribeauvillé, en av de där pittoreska städerna man bara tror finns på vykort. Verksamheten drog i gång efter första världskriget. Men det var först 1962, med bröderna Louis och Pierre Sipp och den senares hustru Simone, som kvaliteten blev prio ett. Tidigare odlades druvor främst för mängd – nu skulle det också vara bra. De bästa lägena behölls och gav liv åt de ädla sorterna riesling, gewurztraminer och pinot gris. De har också lite pinot noir, som ökar i popularitet för varje år i takt med att priserna på Bourgogne går upp.
– Och jag som hade med mig en flaska, utbrister Etienne när den blå druvan kommer på tal.
– … men den blev kvar på hotellrummet.
En gemensam suck dämpar tillfälligt stämningen.

Louis Sipp månar om miljön och menar att man måste ha respekt för både produkten och den som tar den i sin mun. Vin är mer än sina enskilda delar. Vin är kultur.
De blev certifierade av Ecocert 2008. Etienne har märkt en påtaglig skillnad sedan de slutade ta artificiella genvägar. Nu är det mer frukt, syra och sälta i vinerna. De har ett mer intensivt och levande uttryck.
Alsace är en tacksam region för den som vill odla ekologiskt. Bergen i väst skyddar mot regn och en svalkande vind drar ner temperaturen sommartid när solen steker på. Det är ingen slump att Alsace ligger tvåa i Frankrike vad gäller areal ekologisk vinmark. 11,5 procent odlar ekologiskt. Provence toppar med 12 procent.
– Det är kombinationen av jordmån och mikroklimat som gör våra viner, säger Etienne och liknar den geologiska variationen vid ett tangentbord. På bara några meters avstånd finns en ny klang.
För att spegla mångfalden gör de separata buteljeringar, inte bara med tanke på terroir utan också efter hur gamla stockarna är.

Etienne häller upp två viner för att understryka möjligheterna med riesling: Nature’s Riesling 2015 från unga stockar i olika jordmån och vingårdsspecificerade Muhlforst Riesling 2015. Mycket riktigt har Muhlforst mer att säga. Det har en rundare textur, djupare smak, mer balanserad syra. Det är helt enkelt mer komplext. Etienne ler och förklarar med en poets passion:
– Det är terroiren som talar. Muhlforst har mycket kalk, därmed får vi en bra syra som ligger kvar i munnen. Känner ni? Det stannar här, säger han och pekar på svalget.
Riesling är känt för att vara ett utmärkt matvin. Det passar till mycket där annat går bet, som till exempel chilihetta. Etienne påminner om en kombination som ofta glöms bort.
– Never forget the cheese! Vitt vin är en intressant partner till ost.

Nästa vin är valt för att visa vad riesling är kapabel till när den har fått några år på nacken. Grand Cru Osterberg Riesling 2001 har lite botrytis och 25 grams matchande restsötma. Saffranstonerna är tydliga, texturen len, svagt silkig. Tyngden är behaglig när syran laddar på.
– Osterberg ger alltid strama viner, ”boney wines” som vi brukar säga. Det här läget är ganska brant och sluttar mot öst. Det är mest lera och kalk så det är egentligen bättre för gewurztraminer som behöver en lång växtsäsong och en jord som ger syra.
Just växtsäsongen börjar bli ett huvudbry. Med stigande temperaturer bildas mer socker i druvorna och vinet får mer muskler.
– Vi gillar inte för hög alkohol, då tycker jag att man förlorar frukten. Idealet är 12,5–13,5 procent, aldrig högre än så. Men om vi vill ha ett torrt vin måste vi ibland låta jäsningsprocessen fortsätta, om det fortfarande finns socker kvar.
Lösningen blir att skörda lite tidigare, för att få en bra balans.
– Skördedatumet är av största vikt. Druvorna måste få fenolisk mognad, men så fort det är okej måste vi skörda för att behålla syran.

Efter detta resonemang kommer det knappast som en överraskning att domänen gör allt för att undvika malolaktisk jäsning. Etienne håller inte inne med orden:
– Jag hatar malo. Det är terroiren som ska tala. Om jag modifierar syran modifierar jag budskapet från jorden.
– Fast vissa år är det klart att det blir malo ändå, och då får det vara så.
För Etienne är det inget val att filtrera bort bakterierna får att undvika den andra jäsningen.
– Nej. Då tar man också bort så mycket annat. Aromer, textur, känslan…

Men om naturen får tala sitt helt eget språk blir det inte heller bra. För att få fina friska druvor krävs mänsklig närvaro i vingården. Det är där det riktigt hårda arbetet krävs för att göra ett bra vin.
– Jobbet börjar med beskärningen, eller egentligen ännu tidigare – vid val av växtplats. Efter kriget planterades mycket på slätten, men man insåg snabbt att det inte blev så bra utan gick tillbaka till sluttningarna.
Klimatförändringarna är en realitet att förhålla sig till. Jämfört med för 20 år sedan handlar det om oförutsägbara ytterligheter i dag, och varje år är som ett blankt papper.
– Ta 2015 som exempel. Det överraskade oss. På hösten trodde alla att vi skulle få låg syra i druvorna, men när vi väl fick in dem förvånade de med hög syra. Det kan bero på att vår ekologiska inriktning äntligen gav resultat. Rötterna började hämta mer information från jorden – omställningen från konventionellt till ekologiskt tar cirka tio år. 2015 kom vändpunkten för oss.
– De senaste åren har vädret blivit mer extremt, men vingården hittar alltid en lösning. Har du en bra terroir klarar den sig alltid, såvida du inte pushar den i 220.

Sista vin för kvällen är Nature’s Gewursztraminer 2015. Som sig bör en förförisk bukett med sött anslag. Här ligger restsötman på 38 gram/liter. Etienne talar lika passionerat om denna druva:
– Vin på gewurztraminer är komplext, men inte svårt. Det är bara mer smaker, mer information. Det svåra är att inte vinifiera den till en karikatyr.
För att undvika alltför blommig touch föredrar Etienne stockar med ålder.
– Ju äldre de är, desto mer personlighet. Sedan pressar vi druvorna mjukt och länge.
Trots sin stundtals kraftiga parfym tycker Etienne att gewurztraminer är lättare att kombinera med mat än vad riesling är.
– Låt dig inte påverkas av ryktet, gewurztraminer fungerar till så mycket, säger han och börjar rabbla:
– Blåmögelostar som stilton och gorgonzola, kryddstark mat, sötsura rätter, mexikansk mat, curry, desserter och rätter med rökiga inslag. På vintern brukar vi ha gewurztraminer till rökt lax, säger han och smackar med munnen.
Om avslutningsramsan var inövad eller inte ska vi låta vara osagt. Obestridligt är däremot att Etiennes entusiasm över tänkbara kombinationer är en bra början på en krogrunda i Stockholm.

Lena Särnholm, text och foto

Biodynamisk eldsjäl i Rheinhessen

– Jag vill att min dotter ska kunna äta av druvorna.
För Alexander Gysler var det självklart att sluta bespruta. Han är en av tio biodynamiska vinodlare i Rheinhessen, men det är bara här som vinerna får kraft från böner och sång.

Trots ett uttalat intresse för ekologisk mat har tyskarna fortfarande ryggen riktad mot hantverksmässiga viner. Här ska dryck var billig. Helst skummande, serverad i sejdel.
RAW, mässan för naturvin som arrangeras i London och New York, gjorde entré i Berlin i november 2015. En ny version hölls i höstas. Unga, medvetna konsumeter finns det gott om, hipsters likaså. Ändå är det trögt.
– De tyska journalisterna skriver att naturviner är skräp, och många litar på dem utan att prova själva, förklarar Alexander Gysler, vinodlare i Rheinhessen på Sverigebesök.
Klimatet kan också bidra till de få tyska naturvinerna. Att odla vin på gränsen till det geografiskt möjliga är en utmaning.
– Det finns två alternativ. Antingen bekämpar du sjukdomar eller så gör du plantorna mer tåliga.
Alexander förespråkar det senare.
– Det är som att uppfostra barn. Om du curlar dem kommer de aldrig att klara sig i livet. Du måste göra dem starka.
– Odlar du ekologiskt slåss du fortfarande mot sjukdomarna, men med andra metoder. Biodynamiken går ut på att sluta slåss.

Alexander är själv en underdog. Utan erfarenhet slungades han rakt ut i vingården när hans far gick bort i cancer 1999.
– Jag var som en icke simkunnig som kastades ut i kallt vatten, säger han på sitt målande sätt.
– Jag hade många idéer, men ingen erfarenhet. Det fanns bara en väg. Det var upp till mig, och att göra det bästa jag kunde.
På universitetet lärde han sig trollkarlens knep; fick tillgång till verktygslådan med odlad jäst, sprejer, gödning, pesticider. Knuten i magen började växa.
– Jag insåg att det här håller inte för ett litet vineri. Det finns ingen mening med att imitera Coca-Cola.
Han slängde bekämpningsmedlen. 2008 blev han biodynamisk.
– Rheinhessen är Tysklands största vinregion med 26 000 hektar och 5 000 vinerier. Tio jobbar biodynamiskt, men man märker att intresset är på gång. Det är viktigt att följa naturen.

Weingut Gysler har tolv hektar och fem anställda. Alexander tillhör den nya generation vinodlare som kliver fram med stora steg.
– Fler odlar ekologiskt och det är många som tar över efter sina föräldrar – och ändrar allt. De unga har idéer, de studerar, reser runt i världen, skaffar sig erfarenheter och influenser. Det är en explosion på gång.
– Jag är en av de äldre yngre, säger han och skrattar så att den långa gestalten vinglar till.
För att ta ett konkret exempel på förändringens vindar nämner han pet nat, det mousserande vinet som buteljeras med restsötma (cirka 24 gram per liter) och får jäsa klart i flaskan.
– Vi är fem, tio stycken i Rheinhessen som gör pet nat. Det ploppade upp i höstas – du vet, under skörden kollar man på Facebook vad de andra gör, och den ena efter den andra skrev om pet nat.

Gyslers pet nat är ändå en udda fågel. Den är jäst med naturlig jäst, ofiltrerad och osvavlad. Druvorna är scheurebe och huxelrebe med en veckas skalkontakt, lagrad på ståltank.
Det som främst skiljer pet nat från traditionellt mousserande är energin och frukten. Pet nat präglas av terroir, inte produktion.
– Just så vill vi ha alla våra viner. De ska smaka av druvorna, av jorden de kommer ifrån. De ska ha en själ.
– Min fru är religiös och hon är otroligt bra på att lyssna till vinet. Hon sjunger och ber för druvorna när de växer, hon gör ett otroligt energiskt jobb.

I Tyskland produceras pet nat av alla tänkbara druvor. Alexander har valt två ungdomar på dekis, båda skapade i början av 1900-talet för att få fram sorter som klarade klimatet bättre än de befintliga. Mannen bakom både scheurebe och huxelrebe är Georg Scheu. Scheurebe räknas som den finare och har gott anseende internationellt, men båda sorterna minskar i takt med att konsumenterna vill ha torrare viner. Båda kommer bäst till sin rätt när restsötman från väl mogna druvor stöttar syran.
– Vi har alltid haft många korsningar, för vår gård ligger nära anläggningen där de tog fram nya druvor. Min far var nyfiken. När jag tog över hade vi 20 olika sorter. Nu är huxelrebe och scheurebe de enda korsningar vi har kvar, men om klimatet fortsätter att bli varmare kanske får vi kanske rycka upp de också.

Tyskt rött vin börjar få en renässens, särskilt pinot noir från Baden. Men Alexander ser ingen framtid för sin del.
– I vår region är det svårt att producera rött på en internationell nivå. Vi har ett av de svalaste lägena i Rheinhessen. Det är alldeles för kallt för pinot noir.
Rheinhessen har också sin historia att kämpa emot. Det här var Tysklands stora vinhav när det begav sig. Halvsött, enkelt vin pumpades ut i liter efter liter.
– Det fanns inget vin härifrån på finare restauranger, det hade en dålig image. När Keller gjorde bra ifrån sig i en blindprovning ändrades allt. Det var starten på något nytt. Fast för 20 år sedan, då var Keller och Wittmann bara lokala hjältar.

Gyslers gård har anor från 1750. Då odlades visserligen lite vin, men det var kor, grisar och hästar som stod i fokus. På 50-talet fick djuren ge vika. Vinproduktionen tog över.
– Vi har mycket platt mark, men också lite sluttningar. De lägen som tidigare var de sämsta är nu våra bästa – sluttningar som vetter mot syd.
Alexander visar bilder från försommaren när fälten mer liknar en blommande äng än något som ska skördas och jästa ut till vin.
– Vi vill alltid ha något som blommar, och om vingården är död blir vinerna också döda.
Till filosofin hör således att skörda för hand och hålla svavlet till ett minimum.
– Vi försöker att reducera svavlet med tio milligram för varje år. Nu har vi 80 i en del viner, vi vill ner till 40. Fast även om vi inte adderar något svavel har vi ändå 15-20 milligram helt naturligt.

Hur smakar då vinerna? Som en frisk fläkt om våren, skulle jag spontant säga, men lägg till allt det härliga som finns i en tysk riesling – ja, riesling dominerar, även om Leuchkraft Weissburgunder bjuder krydda och rondör och Beerenauslese är en 100 procent huxelrebe, som Alexander själv gärna tar som aperitif.
– Det är bättre än champagne om du vill få gästerna att slappna av, konstaterar han av egen erfarenhet.
Vinet, Lichtspiel vum Helle, har 135 gram restsötma som dansar bra med syran. Lufthansa serverade det i första klass förra året.
Alexander skrattar:
– Tur att jag vet hur det smakar, för själv har jag inte råd att köpa någon biljett.

Hans favorit bland de sex flaskor han har med sig till provningen med Handpicked är Feldgefluster Riesling Kabinett Feinherb. Årgången är 2016 och det beter sig som ”a whispering field” för att låna Alexanders vokabulär.
– För hundra år sedan var det här ett av de mest eftersökta vinerna i hela världen. Det såldes för priser i klass med Bordeaux och Bourgogne. Nu jobbar vi hårt på att återuppta ryktet.
Vinet är ett skolexempel på att du ska låta sinnena – inte siffror – tala när Bacchus är i glaset. Alkoholen ligger på 8,5 procent, syran på tio gram och restsötman på 45.
– Med den analysen verkar det odrickbart. Men för mig är det ett vin du kan dricka glas efter glas, flaska efter flaska.
Och det är väl det som är meningen med vin. Att det ska drickas, njutas och lämna en längtan efter mer.

Lena Särnholm, text och bild

”Pinot 2015 will rock your ass”

Master Class i Stockholm med två VDP-producenter från Baden.

En mousserande riesling från 2009 mot en champagne med mognadstoner i både färg och doft. Mingeldrinken sätter ribban direkt. Det här blir en rolig resa.

De är inte blyga, killarna från Baden. Å andra sidan är de inte här för att huka. Och de vet vad de serverar. Robert Schätzle, vars familj köpte Schloss Neuweier för fyra år sedan, kom till en egendom med anor. Här har odlats vin i 750 år. Själv är han inte heller någon duvunge – diplomerad oenolog och ingenjör i bioteknik och vidare plugg i Bordeaux. Han har varit i branschen i 20 år. Som om det måste förklaras. Som om det inte räcker med att vinet glider ner med en behaglig suck och längtan efter mer.

Men han är van. Tyskt vin har länge varit synonymt med riesling från Mosel och Rheingau. Och så den billiga söta soppan, som ofta kom från müller thurgau. Odlad i Baden.

Robert snurrar på glaset, för det till näsan och fångar in de fruktiga aromerna.

baden2

– Müller thurgau kan bli intressanta viner, säger han, och levererar det övertygande försvarstal som han förmodligen kan rabbla i sömnen.

– Müller thurgau är en korsning mellan riesling och madeleine royal som togs fram för över hundra år sedan. Den har inget vidare rykte, men det är för att man ofta har planterat den i sämre lägen och gjort för stora uttag. Fast den är intressant, det är en aromatisk druva, och hos oss blir vinerna lite kraftigare för vi har högre temperaturer än i både Mosel och Pfalz. Baden tillhör EU:s region B.

Med denna druva som den dominerande blev ryktet knappast bättre av att kooperativ alltid har varit starka här.

– 80 procent av druvorna går till kooperativen. Men det börjar ändras, de unga som tar över vill göra vinet själv. Många är på G.

Baden är redo att ta upp kampen med sina stora syskon i norr. Förutsättningarna finns. Regionen är långsmal, 400 kilometer från norr till söder, och jorden är – liksom i många klassiska vinområden – ett lapptäcke. Löss, granit, skiffer, kalksten, sand… You name it. Närmsta granne i väst är Alsace och från det andra hållet skyddar den stora skogen, Schwarzwald. Kunskapen har förts vidare från generation till generation ända sedan romarna slog sig ner.

– Så vi har kulturen, konstaterar Robert.

En annan anledning till att Baden har levt i internationell skugga förklaras med konsumtionsmönstret.

– Vi har aldrig behövt exportera. Vinet har varit lätt att sälja, den lokala marknaden har varit stark.

Men moderna tider är nya tider.

Några vinmakare från Baden är ute på turné. Efter en heldag på Operaterassen såg Matthias Breitsameter på Wine Ambassador till att två producenter fortsatte till Wijnjas källare för att öppna ögonen på skribenter och sommelier. Bättre banerförare än Robert Schätzle kunde de inte ha valt. Med gester lika yviga som det krulliga håret kan han knappt stå still när han pratar om sin passion. Energin sprakar i dunklet.

Småhoppande på stället konstaterar han att Baden ”är komplett, mer intressant än Mosel”. Han tänker på det geografiska läget. På klimatet och jordmånen. Personligen skulle jag också vilja lägga till hans inställning. För Robert är vin en dryck ämnad att sprida glädje och svetsa människor samman.

It’s not important to make the best wine. I want to make a wine that makes you happy. Ljudnivån ska vara riktigt hög när du lämnar rummet.

Citatkanonaden dundrar på:

Wine is not tasting. Wine goes with food. We’re not serving wine. We’re serving passion.

Hans kollega Bernd Niessen från betydligt större Markgraf von Baden är uppriktigt stolt när han säger att de var först med att plantera müller thurgau i Baden på 20-talet. Han gör heller inga försök att mörka historien.

– Ja, den kan ge ett riktigt bread and butter-wine och en del säger till och med att de har har rivaner, för de är inte starka nog att marknadsföra sitt vin som müller thurgau.

Det finns dock fördelar med att vara en underdog. Du är inte lika bunden vid traditioner som i till exempel Bordeaux och Bourgogne. Att Markgraf von Baden också gör 6000 flaskor av sauvignon blanc förklarar Bernd med att ”som vinmakare måste du ha något att leka med”.

– Du har kanske bara 40 skördar i ditt liv och man måste ha lite kul.

Det råder inget tvivel om att det är sauvignon blanc i glaset. Den gröna buketten, gräset, krusbären och nässlorna, hoppar upp som en käftsmäll. Klassisk tysk kontrollerad vinmakning – för klinisk för min personliga smak. Herregud, musten har ju jäst! Den har varit med om en resa, en omvandling. Ett liv. Det blir lite väl brutalt att råna druvan på den aromatiska utvecklingen. Men Bernd har svar på tal.

– Konsumenten vill ha sauvignon blanc. Och vi vill visa att det inte bara är nya världen som kan göra det. Plus att det är ett bra vin för vinmakaren. Du kan skicka ut det på marknaden direkt.

Hans resonemang skiljer sig lite från den mer naturnära Robert, som inte kan hålla sig. Det kliar i kroppen, och så brakar det loss.

– Jag föredrar att buteljera vinet som en knopp, inte som en blomma. Buteljerar du en redan utslagen blomma vissnar vinet snabbt. Det är därför som jag föredrar kork på mina viner som ska lagras. Korken hjälper vinet att utvecklas.

Schloss Neuweier har också lite sauvignon blanc, men det är uppenbarligen inte tillräcklig lekstuga för att tillfredsställa Robert. Han berättar att han just har planterat gamay.

– Kom igen om 15 år, då ska ni få smaka på något häftigt!

Provningen fortsätter. Visst är det många flaskor riesling, och visst är karaktären lite annorlunda mot de mer kända distrikten. Det är lite mer mogen, varmare frukt, men utan att förlora i finess. Vinerna är knivskarpa, koncentrerade och med en klingande syra. De är balanserade och komplexa. Här har helt klart klimatförändringen varit positiv (hittills).

– Sockerhalten i druvorna är inte längre ett problem, förklarar Robert den naturliga fylligheten.

– Vänta till vi släpper 2015. Den blir riktigt intressant! De vinerna kommer att bli tilltalande tidigare och definitivt vara något som kan få folk att upptäcka riesling igen. Det är högre mognad, men också högre syra. Det kanske inte blir lika lagringsbara viner, men de blir bra för att nå publiken.

– För konässören däremot passar 2014 bättre.

På tal om 2015 är det en årgång som kommer att ställa Badens pinot noir i rampljuset. I alla fall om man ska tro Robert. Vilket inte är så svårt. Med näsan nerstucken i ett glas med glittrande rubinviolett vin konstaterar han:

– Pinot 2015 will rock your ass.

baden3

Att pinot noir har en förmåga att göra vinmakare tårögda är ett känt faktum. Det är något särskilt med denna på en gång både tvära och eleganta druva. Dubbelnaturen fascinerar. Det måste vara just det som är så omöjligt att värja sig emot – att den är så svår. Men när du får den på din sida sprängs alla gränser och språkbruket blir utan undantag ekivokt. Människan mår helt enkelt bra av lite motstånd.

Schloss Neuweiers pinot från 2014 är redan drickbar. Till skillnad från de omskrivna uppstickarna från Nya Zeeland och Oregon är det här vinet mer intressant, mer komplext. Det är mogen frukt, ja, men pinots klassiska old style-struktur finns där. Syran, och det där svårdefinierbara som bara kan förklaras med terroir och tradition. Minns att man odlat vin här i 750 år.

– Pinot är en riktig primadonna. Hon accepterar inga felaktigheter. Tar du minsta snedsteg ger hon inte tillbaka, säger Robert och konstaterar att de mjuka tanninerna till trots behöver vinet lagring för att utvecklas. Syran och frukten finns där för att backa upp den vidare resan.

– Pinot som behöver utvecklas går inte att lägga med skruvkapsyl. Jag provade en gång, och det var horrible. Horrible! Nej, den behöver kork.

Bernd på Markgraf von Baden räds inte lite tuffa tag med primadonnan. Han har lagt sin 2014 på barrique i 18 månader, hälften nya. Eken är helt klart närvarande, det är tobak och kaffe, mer runda, närmast köttiga toner. Men det är inte obalanserat eller kladdigt. Det goda handverket och de nordliga breddgraderna lyser igenom. Du kan ana potentialen och finessen – ge det tid och hon bjuder tillbaka. Det går ändå inte att skaka av sig frågan: Hur vågar de vara så brutala med denna sköra skapelse?

– Vi har lärt oss att inte imitera andra. Men det gäller att ha gamla stockar för koncentration och inte göra för stora uttag.

baden4

Pinot noir, eller spätburgunder som är dess tyska nanm, är den mest odlade druvan i Baden med drygt 5.500 hektar (36% av vinarealen). Hittills har det mesta konsumerats lokalt, men tyskarna får kallt räkna med konkurrens om flaskorna framöver. Vin av pinot noir kommer under oöverskådlig framtid att jämföras med Bourgogne, och här har Badens juice mer likheter med måttstocken än vad Nya världen kan leverera. Dessutom med en prislapp som får en att tappa hakan, ska tilläggas.

Det mousserande mingelvinet då? Hur klarade sig den kaxiga uppstickaren mot den självsäkra stjärnan? Alldeles utmärkt. Men varför jämföra över huvud taget? Detta mänskliga tillkortakommande att alltid jämföra, mäta och ställa saker mot varandra. Varför inte nöja sig och konstatera att detta är två helt olika viner, av olika druvor och från olika områden, tillverkade av olika producenter. Riesling blir av naturen stramare och har högre syra än den traditionella blenden. That’s fine! Allt vin har sin plats, sitt tillfälle. Champagne är trots allt inte lösningen på allt.


// Lena Särnholm: text och foto