”Omöjligt med standard för naturvin”

Kärnvapenindustrin var inget för Éric Texier. Han ville göra vin. På naturens villkor. Nu är han lika känd för sin brokiga bukett från Rhône som för sitt sympatiska synsätt.

Éric Texier är ingenjören från Bordeaux som återvände för att lära sig hur han inte vill göra sitt vin, för att sedan slå sig ner med sin fru i Charnay-en-Beaujolais strax norr om Lyon. Utan bakgrund i vinvärlden insåg han snabbt att köpa egen mark var inte att tänka på. Han fick börja som négociant.
Éric Texier köpte vin från noga utvalda bönder som odlade druvor med hälsan i behåll. Först vid millennieskiftet kunde han komma över en egen plätt, 0,5 halvt bortglömda hektar i Brèzéme i norra Côtes-du-Rhône.
– I dag har jag 11,5 hektar. Mest rött, men en femtedel är vitt – roussanne, marsanne och clairette, säger Éric Texier, som utan att blinka lämnar sin mat att kallna för att förklara för nyfikna svenskar hur han ser på det här med att omvandla druvor till den ljuvligaste av drycker.

Éric Texier sitter med sin importör Dryckesbutiken vid ett hörnbord på Paradiso på Södermalm. Stämningen är mer att likna vid en rockkonsert än en vinbar. Det är tur att jag kommer ensam. Med sällskap hade det varit svårt att få plats vid den redan fulla bardisken. Éric Texier gör sitt jobb med glädje; han låter knappast maten tysta mun. Han är här för att sprida sin mission om ärliga viner. För det här med naturviner är inte helt enkelt, låter han förstå.
– Det är egentligen ett stort missförstånd, utbrister han och gestikulerar milt.
– När det vi kallar naturvin startade fanns två skolor – en traditionell som handlade om att gå tillbaka och göra vin som på 40-talet, en annan var mer av en politisk rörelse som startade i Beaujolais på 80-talet och spreds till Paris.

I dag väljer många naturvin av miljö- och hälsomässiga skäl. Av nyfikenhet. Eller för att det är hippt. Men den här typen av vin kom till av helt andra orsaker. På tidigt 80-tal samarbetade vinbonden Marcel Lapierre med Jules Chauvet, kemist, négociant och själv vinproducent. Målet var att göra viner man inte blev bakfull av. Historien är bekant; en grupp vinodlare i Beaujolais gillade att dricka, men det var inte lika roligt dagen efter när hammaren slog till. Fanns en lösning? Jules Chauvet hjälpte dem på traven, och snart visade det sig att om man minskade på svavel och andra manipulationer mådde man hyfsat även efter några flaskor kvällen före. Dessutom blev vinerna mer öppna och expressiva. Ryktet spred sig till Paris, där allt fler tröttnat på de klassiska smakerna och sökte nya områden. Det fanns också en social aspekt, precis som Éric Texier påpekar. Man ville visa samhörighet med dem som bröt ny mark.

Naturvin

Men vad är egentligen ett naturvin? Det saknar definition och certifiering, vilket retar många. Kort kan man säga att naturvin är ekologiskt eller biodynamiskt odlat, skördas manuellt, produceras med minimal manipulation och ytterst lite svavel.
Éric Texier hör till dem som inte tror på en certifiering.
– Det är inte möjligt att ha en standard för naturvin. Det finns bara en väg att gå – att lita på den som har gjort vinet, säger han och nämner jätteproducenten Gérard Bertrand i Languedoc-Roussillon som exempel.
– Han gör sju miljoner flaskor om året, en del utan svavel. Om det är naturvin är upp till dig att avgöra.
– Men det finns några saker vi kan vara överens om – ett naturvin ska inte göras med några förebyggande åtgärder, det ska vara minst ekologiskt och så ska man följa traditionen, det är bara att kolla hur de gjorde vin för 50 år sedan.
Han medger dock att det kan vara svårt att förklara för konsumenterna.
– Importörerna har ett stort jobb, men det kommer att bli lättare ju mer information som finns.

Éric Texier gör vin från runt tio områden i Rhône, däribland Côte-Rôtie, Condrieau och Châteauneuf-du-Pape. De röda är strukturerade och komplexa med ren frukt och karaktären i behåll. De vita är friska, fruktiga och med stadig stomme. Två som stannar i mitt minne efter besöket på Pariadiso är Chat Fou, en grenache med 15% vita druvor, och en ren roussanne som är södra Frankrike personifierad. Bra syra trots breddgraden, mjuk textur och den mogna, flörtiga frukten. Det är tur att viner med minimal manipulation lämnar lika försynta kroppsliga sviter.

Text och foto: Lena Särnholm

#erictexier #paradiso #dryckesbutiken #naturvin #naturalwine #vinsnaturels #syrah #marsanne #roussanne #clairette

Annonser

Kvinnor kan!

Behövs en kvinnlig sammanslutning i Frankrikes näst största vinregion? Efter Stockholms-besöket i juni måste svaret vara ett tveklös ja. Vinerna är alldeles för bra för att leva ett liv i skymundan.

Text och foto: Lena Särnholm

Under kryssvalven i Bullkyrkan i Gamla stan har ett tiotal producenter från Rhône-dalen radat upp sina flaskor. I fonden finns altaret kvar, liksom lugnet i lokalen. En sober miljö som matchar vinerna perfekt; här hälls inga kraftpaket, klimatet och sorterna till trots. Den gemensamma nämnaren är elegans, struktur, balans. Sinnlighet. Om det beror på att det är kvinnor som håller i taktpinnen ska vi låta vara osagt, men helt klart har de något gemensamt.
Deltagarna kommer från Femmes Vignes Rhône, en grupp kvinnliga vinmakare som har funnits sedan 2004. I dag har de 32 medlemmar. Målet är inte främst att framhäva könet; det är att utbyta erfarenheter, hjälpa varandra på plats och med marknadsföring. Och inte minst, att ha kul.
– Alla gillar att vara en del av en grupp. Många av oss jobbar hemma inom familjen, så det är värdefullt att diskutera med andra, säger Joanna King från Skottland. Tillsammans med sin man driver hon 15 hektar stora Château Unang i Ventoux.
– Vi är i olika åldrar, med olika nationaliteter och bakgrunder, men vi delar samma värderingar och vi är alla småproducenter.

Trots den upplevda gemensamma nämnaren av en slags finstämdhet finns det inget som utmärker viner producerade av kvinnor, menar Elise Renaud från Domaine Salel Renaud i Coteaux de L’Ardèche.
– Jag jobbar med min man och ibland har vi inte samma vision. Men det är mer en fråga om personlighet än om kön, säger hon.
De började med tre hektar 2003. Nu har de elva och producerar sällan mer än 30.000 flaskor per år. Druvorna är en oortodox blandning av viogner, gamay, syrah och chatus. För att nämna ett par.
– Fördelen med ett område som Ardèche (sydväst om Lyon, red anm) är att vi inte är bundna till traditioner och inte har ett känt namn. Vi kan odla och blanda lite som vi vill.
Elise börjar med att hälla en roussane/vermentino som har mjuk, mogen frukt men landar i mineralrik jord. Vinet är en resa i sig och en bra förberedelse på vad som komma skall. En snällt tyglad viogner som på något märkligt vis är både sitt fylliga jag och en dämpad diva. Så kommer ögonhöjaren. En ren roussanne.
– Den kan vara lite svår att odla och är inte så produktiv, men kan vara oerhört intressant ensam.
Vinet, Imagin’aïre, bjuder gul stenfrukt kombinerat med en rustik jordighet. Intressant – det var Elise som sade det.

Därpå följer en balanserad frukt- och tanninblend av gamay och grenache innan vi ger oss på chatus, en druva som likt många andra blomstrade före phylloxeran men sedan fick stå i skamvrån när alla ville ha internationella, lättsålda sorter. I dag finns bara 55 hektar kvar. Synd, tycker Elise, som brinner för de gamla, lokala varianterna.
Mötet med Tréfol, som vinet heter, är en intressant inblick i hur precisa och personliga endruvsviner av udda sorter kan vara. Det är distinkt. Mörka bär. Så kommer tanninerna, utan att nalla på elegansen. Det finns en anledning till att chatus tidigare ofta blandades med nu utrotade courbès, som gav syra och alkohol.
– Är du försiktig i källaren kan det bli mjuka viner. Hos oss växer den i skiffer, det gör att det blir mer elegant. Naturlig jäst? Självklart.
– Det är synd att inte fler odlar chatus. I dag föredrar de flesta merlot och syrah.

Här finns en annan gemensam nämnare i Femmes Vignes Rhône. Att göra det man tror på oavsett tyckande och trender. Strax norr om Aix-en-Provence hittar vi Nathalie Souzan på Domaine Grand Callamand, en före detta medicinsk doktor som nu har elva sorter fördelade på 22 hektar. Inget konstigt i sig, om det inte vore för att hon radar upp ett par vita.
– Fler borde göra vitt i vårt område. Här i Luberon blir det kallt om nätterna så druvorna behåller friskheten. Det viktiga är bara att skörda vid rätt tidpunkt, inte för tidigt, inte för sent. Med klimatförändringarna blir det allt svårare, men vinerna blir intressanta.
De vita är en spegling av sin terroir. Precis som Nathalie beskriver klimatet finns här både frukt och syra. Druvorna är ugni blanc, grenache blanc, vermentino och rousanne. Och så en renrasig sauvignon blanc, inte en av mina favoritdruvor (såvida den inte får umgås med sina aromrika skal en smula). Men hennes Elle får mina fördomar på skam. Glöm nyzeeländsk gräsig motorväg – här får druvans inneboende frukt blomma ut i en rund textur. Med skärpan i behåll, nota bene.
När vi provat igenom hela linjen, rött inkluderat, pekar jag på två flaskor i hinken som hon inte presenterat. Nathalie ler.
– Det där, det är mitt experiement. En japansk kund ville ha mousserande, så vi provade förra året. Vi gjorde ett vitt, ett rosé.
Hon nästan ursäktar sig för att skydda det nya vinet från hårda ord. Här ska inte has några höga förväntningar.
– Det är gjort med den billigare metoden. Det är inte methode traditionel, upprepar hon medan drycken dansar runt i glaset.
Rosén är nästan lika blev som det vita.
– Japanerna vill ha det så, säger hon kort.
Men smaken är det inget fel på. Intensiv röd frukt och tydlig mousse, kanske något skarp. Men som sällskap under ett olivträd i 30-gradig värme kan jag knappast tänka mig något mer svalkande.

Det är övervägande röda viner som presenteras. Föga förvånande – i både norra och södra Rhône dominerar blå druvor. Totalt är drygt 80 procent rött, bara 6 procent är vitt. Resten, 13 procent, är rosé. I norr är syrah kung, och ger generellt viner med finess, struktur och mineral. I söderns mer varierande jordmån med bland annat de kända stenarna galets roulés och den aromrika garriguen växer musklerna. Med grenache som bas i blandningarna blir vinerna mer kraftfulla, generösa och komplexa.
Châteaneuf-du-Pape är rödvinsland, men som i många röda bälten är de vita likt små diamanter. Vignobles Mayards Cuvée La Crau De Ma Mère är inget undantag. Druvorna kommer från två diamentralt olika lotter och blir tillsammans en balanserad hasselnötskombo som verkligen sticker ut. Druvorna är grenache blanc, roussanne, clairette, bourboulenc och picpoul. Medelåldern på stockarna är 45 år, vilket känns på djupet och strukturen. Men som sagt – ett eldklot ner i halsen blir det aldrig.
– Kanske är det så att vi föredrar mer balanserade viner, viner som är behagliga och inte bråkar för mycket, försöker Vignobles Mayards Françoise Roumieux sammanfatta vad Femmes Vignes Rhônes har gemensamt.
Jag kan inte annat än nicka instämmande. Och tillägga – detta är viner med personlighet som varken slickar medhårs eller kliar någon på ryggen.

Lena Särnholm, text och foto

Vågat vitt i rödvinsland

Södra Rhône. Tradition. Röda muskler i Chateâuneuf-du-Pape och kaxiga cuvéer i Gigondas och Vacqueyras. Men här finns också nytänkare som satsar på eko och vita endruvsviner.
– I början fick vi inget bra mottagande för vår 100 procent rousanne. Nu är det annat ljud i skällan, säger Christophe Jaume från Alain Jaume som verkat i just CdP sedan 1826.

Verksamheten heter kort och gott Alain Jaume. Christophe och hans bror fann bäst i att stryka ”& Fils” när deras syster gjorde dem sällskap. Huvudegendomen heter Domaine Grand Veneur och de har totalt 150 hektar fördelat på flera appellationer. Allt odlas ekologiskt.
– Det är klart att det är lite lättare att vara ekologisk här jämfört med i Champagne. Vårt största problem är torka – vi kan få det sista vårregnet i maj, sedan kanske det inte regnar igen förrän i augusti. Då gäller det att rötterna går djupt.
– Du får bättre druvor ju mindre du sprejar, det gör också att du jobbar mer med jorden. Men kom ihåg – det här sättet att odla är inget nytt. Min farfar och alla generationer före honom hade inga ”hjälpmedel”. De bara plöjde jorden.

Alain Jaumes historia liknar så många andra familjers här i södra Frankrike. Vinodlarna var bönder som odlade sitt vin, skördade och sålde till grannar och större firmor. Det var först på 50-60-talet som allt fler började buteljera på gården under eget namn.
– Min far tyckte att vi hade så bra terroir att det var synd att inte vinifiera själva när vi dessutom hade kunskapen.
– Han tyckte att det skulle vara fint att ha sitt eget namn på etiketten.
Men farfar, uppväxt med andra erfarenheter, trodde inte på idén. Han var dock inte omedgörlig.
– Han lät pappa prova, och det blev ju bra.

Christophe

1971 byggde familjen vineriet Grand Veneur. Platsen var strategiskt vald, längs med stora vägen till Châteauneuf-du-Pape.
– Om du inte är känd kan du inte gömma dig bakom ett träd, som Christope säger med ett leende.
Att tänka ett steg längre och anpassa sig tycks prägla hela verksamheten. De har funderat mycket på det här med om de skulle certifiera sig ekologiskt eller inte. Alltså betala för rätten till den lilla gröna symbolen.
– Vi bestämde oss för att det var det bästa. Folk vill se att man gör som man säger, att det inte bara är snack.
I Sverige väljer många vin med ena ögat på etiketten; är det ekologiskt? Själv har jag dubbla känslor inför detta. Klart att det är bättre att odla ekologiskt än konventionellt, men vad många inte vet är att vinet är långt ifrån enbart jäst druvsaft. Det finns mycket som är tillåtet även i ekologiskt producerat vin, för att inte tala om svavelhalten där gränsen är generös.
– Men det är inte bara för export som det är viktigt med certifieringen, även i Paris börjar allt fler fråga efter detta, säger Christophe.
Om det sedan är rätt att de som strävar efter minimal manipulering ska betala för det, kan man diskutera. Just detta gör att åtskilliga naturvinsbönder inte vill certifiera sig. Varför lägga tid och pengar på en massa pappersarbete när de gör så mycket mindre än vad som är tillåtet?

Alain Jaumes mest intressanta viner måste vara de vita, det är de som sticker ut. Det märks tydligt att Christophe själv är mycket förtjust i deras Blanc de Viogner, något så ovanligt som en ren viogner från den heta södern.
– Vingården Le Champauvins ligger alldeles norr om CdP och är en av de bästa jordarna för viogner. Det är mer röd lera och sand, inte så mycket sten. Dessutom klarar viogner torka bra, den klarar lång mognad utan att bli kokt.
Viogner är aromatisk och kan sakna syra. Familjen Jaumes, med rötter i Bourgogne, vet att hantera detta. De var också ute efter att göra en frisk viogner, en som du klarar att dricka mer än ett glas av.
– Har du någonsin hört någon som har druckit en hel flaska Condrieu? Här är det mer syra, och en lite salt avslutning.
Visst känner du att det är viogner, vinet är medelfylligt men absolut inte oljigt. Den påtagliga syran backar upp en modest aromatisk frukt där citrus och aprikos dominerar.
– Det klarar lagring, men du kan lika gärna dricka det nu, säger Christophe och fortsätter:
– Det är som mest typiskt de tio första månaderna.

Den andra udda fågeln är den vita Châteauneuf-du-Pape. 100 procent rousanne, 5000 flaskor. Återigen hänvisar Christophe till familjens rötter i Bourgogne.
– Vi ville göra ett gastronomiskt vin, lite i stil med Mersault.
– Den här vingården har norrläge, det är ganska sandigt och bara lite galets roulet. Traditionen här är att blanda druvor, så vi fick inget bra mottagande i början, erkänner han.
Vi provar årgång 2015 och det är klart märkt av sin lagring på ek. Men det är inte ämnat att dricka redan nu, det är bara barnet.
– Vi uppmanar folk att vänta, eken behöver integreras mer. Det tar tid för rousanne att äta upp ekinfluensen, men vänta några år… Men det är just det faktum att det är ett endruvsvin som gör det så gastronomiskt intressant, det får en karaktär och en skärpa.
Förutom eken känns vinet nästan lite sött. Aprikoser i en krämig, fyllig textur, som ändå landar med finessen i behåll.
– Rousanne är en av de druvor som tycks ha lite sötma även om vinet är helt torrt. Det är bara en upplevelse. Här nere är det dessutom förbjudet att chaptalisera.
När Christophe får frågan om vilket av dessa viner han föredrar ser han frågande ut.
– Det är två helt olika viner. Viogner är till ostron och aperitif, lättare grejer. Rousanne är till mat – kött, ost.

viner

De röda vinerna spelar i samma liga, men är mer klassiska cuvèer med tydlig prägel av sin terroir. De kan vi beta av en annan gång. Låt oss bara kort notera att Lirac på andra sidan floden är en region att hålla ögonen på.
– Det är den enda appellation som kan matcha CdP, enligt Christophe.
– Lirac är inte så känt, men här finns potential. Det hör till Languedoc-Roussillion, och här har man traditionellt fokuserat på kvantitet i stället för kvalitet, till skillnad från i CdP som ligger i Provence. Men det ändrar sig. Fransmännen dricker mindre men bättre – förr var det 120 liter per år, i dag bara runt 35.

Domaine Grand Veneurs Lirac är en GSM där grenache dominerar med 50 procent. Syrah svarar för 35%, mourvèdre för 15%. Vinet har stort djup, röd mörk frukt och örtiga toner. Saftigt med fina tanninner och stenig mineralitet. Även om naturen är generös här nere gäller det att göra sitt jobb i vingården.
– Grenache och mourvèdre är lite som pinot noir. Du kan inte producera kvantitet med hög kvalitet.

Lena Särnholm, text och foto