Gut Oggau – ett persongalleri som slinker ner

Text & foto: Lena Särnholm

Ett vin beskrivs som en rolig och utåtriktad prick. Ett annat som en tillbakalutad bohem. Vinerna från Gut Oggau är individer som bäst förklaras genom fiktiva figurer, inte med standardiserade tasting notes.

Provningen med Eduard och Stephanie Tscheppe-Eselböck från österrikiska Gut Ogagn känns som att bli bjuden till släktmiddag. Karaktärsfulla ansikten möter runt bordet. Det är män och kvinnor, i alla åldrar. Någon ser lite klurig ut, en annan verkar inte bry sig. Gut Oggaus familj spänner över tre generationer och avbildas på etiketterna med skisskarp precision.
Det är mycket talande. Och genialiskt, i all sin enkelhet. Etiketterna ger en bild av vad du kan förvänta dig i glaset.
– När vi tog fram dem sade alla att vi var tokiga. ”De ler ju inte”, säger Stephanie under provningen på Tyge & Sessil, och drar på smilbanden.

Stephanie och Eduard flyttade till Oggau, på västra sidan om Neusiedler See, 2007. De tog över vingårdar som hade varit med ett tag. Stockarna är mellan 40 och 60 år och behandlas biodynamiskt; paret var bland de första att slå in på den vägen i Österrike. De märker stor skillnad.
– Livet kom tillbaka i vingården. Plantorna lever bättre med årstiderna, stressas inte lika lätt. Druvorna blir mindre och tåligare och får mer koncentrerad smak. Den fysiologiska mognaden kommer också tidigare, säger Stephanie.
Det mesta är field blends. Druvsorter växter huller om buller, och plotterna är utspridda.
– Det är som i Bourgogne, säger hon och häller upp det första vinet, Theodora, som beskrivs som en näsvis men älskvärd ung kvinna, som tror att hon är äldre än vad hon är – vingårdens spelevink som inte är helt pålitlig. Blandningen är dock inte särskilt tillskruvad, det är grüner veltliner och welschriesling. Men Stephanie och Eduard vill helst inte prata om druvorna.
– Folk låser sig så lätt då, bildar sig en förutfattad mening om hur det ska smaka. Alla frågar om druvor, årgångar och lagringskärl – inte hur det går till ute i vingården, säger Stephanie.

Vid vin nummer två smäller det till. Rosén Winifred är en raket av energi. Tjoff! Mycket riktigt beskrivs hon också (ja, vi talar ju om personligheter här och Winifred är en ung kvinna) som en social och öppen person som lämnar ett unikt avtryck med sin charm.
Vinet har en avskalad komplexitet och en textur som känns.
Stephanie kan inte nämna druvorna, men väl metoden – hälften kort maceration, hälften direktpress.
En druva börjar vi dock diskutera tack vare vinet Josephine. Här har vi att göra med 100 procent rössler, en så kallad PIWI (druva framkorsad för att vara motståndskraftig mot svamp och sjukdomar). Rössler togs fram 1970 på Klosterneuburg och stamträdet bjuder blod från zweigelt, seyve villard och blaufränkisch. Josephine har en syrlig, lite slirig smak. Gut Oggaus sammanfattning är mer exakt än min: ”Hon är en utåtriktad, kul person. Färgad av sin stormiga ungdom är hon en okonventionell typ som strålar av vitalitet.”
Vem blir inte nyfiken efter en sådan profil?

Så fortsätter vi att lära känna familjen, en brokig skara med noterbara släktband. Vinerna är vilda, men eleganta. Alla starka personligheter som tar tid att lära känna; det finns flera bottnar och nya stigar öppnas vartefter syret skruvat isär aromerna.
Man ska akta sig för att jämföra och ranka, men Österrike är onekligen ett av de mest intressanta vinländerna i dag. Det är nästan så att man undrar om inte vinskandalen 1985 var bra i det långa loppet… efter avslöjandet med kylvätska tvingades alla kavla upp ärmarna till axlarna.
Här finns också en öppenhet och en nyfikenhet – flera intressanta biodynamiker, och närheten till Slovenien och Italien har säkert bidragit till de fint mejslade skalmacererade skapelserna. Även giganter som Wachau experimenterar med såväl qvevri som granitblock (!). Och i Wien har de insett att det är gemischter satz de ska konkurrera med i en globaliserad värld som fått smak för det unikt lokala.
Stephanie Tscheppe-Eselböck bekräftar bilden.
– Österrike är bra på att haka på trender, och nu ser vi mer och mer naturvin.

Häng med stjärnstatus i Wien

Wien är caféer och heuriger – och vinbarer. På O boufés hälls naturviner i matchande miljö, med raffinerat jordnära på menyn.

Text och foto: Lena Särnholm

Wien har knappast varit en destination för vinnördar trots traditionen med heuriger – värdshusen där odlarna serverat sitt eget vin till rustika rätter. Det håller på att ändras, i takt med att landets viner vinner internationellt renommé. Sommelierer har länge hyllat österrikiskt vin, som med sin kombination av krispighet och kropp är lätt att para med mycket ätbart. Nu har också allmänheten fått upp aptiten.

Peppriga grüner veltliner och fruktmuskulösa zweigelt i all ära – det är sidospåren som stjäl intresset. Fler och fler unga tar över vingården efter sina föräldrar, och de drar sig inte för att sätta sin egen prägel. Det experimenteras med kärl och fat, macerationstider och låga doser svavel. Vinerna ska ha karaktär av sin terroir – som i Österrike är minst lika mångfacetterad som i Bourgogne. Lössjord varvas med kalk, lera, granit och ren rå berggrund. Lägg till klimatet med influenser från såväl Atlanten som varma vindar från öst och kombinationerna är oändliga.

Den som är nyfiken på det nya, heta Österrike har flera ställen att välja på i Wien. Ett är Mast på Porzellangasse 53. Det drivs av två passionerade sommelierer som föredrar vin med minimal manipulation. Tyvärr hann jag inte dit vid mitt senaste besök, men tipset kommer från säkra källor som jag delar smaklökar med. En anledning att återvända!
Samma konnässörer med näsa för naturvin rekommenderar även Heunisch und Erben på Seidlgasse 36, som jag blev så nyfken på efter deras intensiva utläggning. Men vis av erfarenhet vet jag att man lätt blir sittande på ett ställe med atmosfären i väggarna. Och det hade sannerligen O boufés, trots det industriråa intrycket med cementväggar och takhöjd värd en jätte.

O boufés på Dominikanerbastei 17 ligger vägg i vägg med den tvåstjärniga restaurangen Konstantin Filippou, som också är namnet på ägaren. För några år sedan öppnade han den enklare (nåja, allt är relativt…) vinbaren O boufés, som serverar trestjärnigt men tar betalt som om det vore ditt stamställe.
Det är en märklig känsla att göra entré. Hur kan en så ruff miljö kännas så varm? Diskreta bord längs väggarna, en manshög bardisk, dämpad belysning. Fokus ligger på vin och omsorgsfullt utvalda råvaror som serveras utan krångel men med desto mer finess. Jag hinner knappt betala taxichauffören förrän Dominik Ginzinger glider fram, frågar var jag vill sitta och är sugen på. Sekunden senare häller han upp en balanserat blommig muscat ottonel/welschriesling från Judith Beck, Pet Nat Bambule. Judith bor i Burgenland, i Neusiedlersee, och tillhör den unga generation som visar att det inte bara kommer sött och rött från denna Österrikes varmaste vinregion.

Nyfiken på mer föreslår Dominik – som börjar få koll på mina svaga punkter – Martin Lichtenberger och Adriana Gonzales weissburgunder 2016. Också från Neusiedlersee, men från kalkmark och med ett närmast puristiskt anslag. Rent men rejält.
Resan fortsätter med Karl Schnabel, och nu är vi i söder, i Steiermark. Här odlar Karl sitt vin och vårdar sina djur. Allt biodynamiskt. Om han själv håller låg profil är hans viner desto mer uppskruvade. Silicum, en kaxig blandning av chardonnay och riesling som fått två veckor på skalen, smakar… mer som en upplevelse än något du serveras i ett glas.
Vinerna får sällskap av en tallrik lokal bergsost och bröd med nybakt spänst. Den tänkta tidiga kvällen blir sen, så de andra ställena får vänta till nästa gång. Wien – vinstaden – är värd att återvända till.

Heunisch und Erben – Naturvin

O boufés – Naturvin

MAST Weinbistro – Naturvin

Lena Särnholm, text & foto