Rosévinet rodnar med stolthet i söder

Solen steker hetare än i Provence, och rosévinerna tar färg därefter. I Apulien är man stolt över sitt ursprung och vägrar korrigera vinerna efter marknadsmodet. 

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Cantina Coppola såg dagens ljus 1489. Nu sitter vi här, en samling utländska journalister, i ett modernt designat rum med utsikt mot Gallipoli och havet och provar valda delar av sortimentet med enologen Giuseppe Pizzolante Leuzzi och ägaren Giuseppe Coppola. Temat är negroamaro, druvan som döpts efter sina karaktärsdrag. Svart och bitter. Giuseppe och Giuseppe vill visa att sorten är mer än så.
– Negroamaro är en fantastisk druva. Otroligt mångsidig. Du kan göra vitt vin, rött, rosé och mousserande, säger Giuseppe Pizzolante Leuzzi medan en kollega häller upp det första vinet, ett friskt bubbel med inslag av röda bär.
När det är dags för rosévinet Licuti lyfter Giuseppe Coppola glaset och snurrar det i ögonhöjd. Förmodligen för att vi ska notera färgen.
– När jag tog över efter pappa sade han att jag fick göra precis vad jag ville – utom en sak. Ändra färgen på rosévinet. Den ljusa Provence-kulören är bara ett mode, säger han och ler med en nedärvd stolthet.
Hans namne enologen hakar på:
– Det här är den riktiga färgen på ett rosé av negroamaro.

Provning av negroamaro hos Coppola.

Det är första gången jag är i Apulien. Tågresan ner från Ancona till Bari känns som en färd i tid och rum, till det levande och autentiska. Ja. Det är skräpigt och slitet. Vägrenarna kantas av sopor och glas som självantänder. Halvfärdiga byggnader som mer liknar övergivna skelett. Men det är inte tillfixat och polerat för att bjuda turisterna på en fin fasad.
Detsamma gäller rosévinerna. På butikshyllor världen över trängs blekrosa varianter, alla kopior av varandra, omöjliga att särskilja efter ursprung. I Apulien är färgen mörk och alkoholen kan stundtals sticka iväg till 16 procent. Men vinerna är balanserade; frukten är intensiv och det är tryck i syran. Aldrig hade jag trott att rosévinerna skulle göra det största intrycket under resan. Å andra sidan borde jag ha lärt mig att överraskningar är kutym i vinets värld – för den som är nyfiken.

En annan eftermiddag, efter ännu en grönsaksfest till lunch, besöker vi Bonsegna där Alessandro Bonsegna tar emot. Vineriet ligger centralt i Nardò i Lecce-regionen. Bussen stannar utanför något som liknar en liten vinbutik, men innanför dörren uppenbarar sig en lokal på 1200 kvadratmeter med valv mer passande i en kyrka än i en vinkällare. På båda sidor långa rader av cementtankar; på ovanvåningen ett provningsrum tapetserat med foton från vingården. Känslan är att sitta precis där, i skuggan av vigorösa rankor med jord under fötterna.
Alessandro vill veta vad vi tycker om hans rosé, Danze della Contessa, 85 procent negroamaro, resten den lokala malvasia nera di Lecce. Varje år lägger han undan några flaskor för att se hur vinet utvecklas. Vi provar tre årgångar, 2015, 2017 och 2018, alla med mörk rosa rodnad; de två äldsta har en patina som drar åt orange.
Det är intressant att prova mogen rosé. Med åldern kommer den vinösa känslan och jag bestämmer mig där och då för att bli en ambassadör för lagrad rosé. Det här är en stil som vi borde ha mer av, inte minst för att den går att använda i fler sammanhang än till prat och pool. Dessutom skulle det definitivt bättra på dess rykte.

Alessandro är stolt när han berättar om vad vi ska prova. Men också märkbart nervös. Han vet att han är ute på hal is. Att rosé i dag förväntas vara anemisk i blickfånget och av senaste årgång. Det han presenterar är raka motsatsen.
– Vi handskördar allt och färgen blir olika beroende på årgång. Vädret varierar ju! 
Han är ivrig att lägga ribban och styra våra smaklökar, och fortsätter med att beskriva vinifikationen:
– Vår rosé får 24 dagars skalkontakt. Visst kan det bli små defekter – vi använder till exempel inte temperaturkontroll. Men jag tycker att den här metoden känns mer naturlig än saignée (när man i ett tidigt stadium tappar ur juice från en tank ämnat för rött vin, reds anm). Det är så här vi gör traditionell rosé i Salento.

Min personliga åsikt om saignée är densamma som Alessandros. Med denna metod är rosévinet en biprodukt, för att få ett mer potent vin. Druvorna har skördats med ambitionen att göra ett rött vin. Men för att få en balanserad rosé behöver du mer syra och därmed generellt skörda tidigare.
Hur beter sig då vinerna? Definitivt inte som roséer. Här har vi att tackla seriösa spelare. Visst finns oxidativa toner, men efter en stund i glaset lugnar de ner sig och bjuder upp och in. Helt plötsligt ändras tonläget i rummet, när vi inser att vi provar något unikt. Lagrad rosé är en egen stil och måste bedömas därefter.

Provningen går över i rött, men det är säkert fler än jag som tappat fokus efter den positivt omskakande upplevelsen. Men det är ingen slump att de gör så säregna viner.
Bonsegna är ett familjeföretag som startade 1964 när Michele Bonsegna köpte det historiska vineriet Mario Sangiovanni i Nardò. Michele dog i slutet av 2000, mitt under skörden, 77 år gammal. Alessandro fick hastigt ta över. I dag driver han verksamheten med sin fru Eva och barnen Luisa och Francesco. Arealen har utökats successivt och spänner över 25 hektar. Odlingen sker med största respekt för naturen; 1997 slutade de helt med bekämpningsmedel. Men bli certifierade? Nä.
– Vi har inte sprutat på nästan 25 år och har odlat ekologiskt sedan tio år. Vi vet vad vi gör. Certifieringar är patetiska.

Dagen därpå smyger bussen med alla journalister omärkbart upp till 380 meter över havet och platån för Gioia del Colle Primitivo DOC. Här bor Marianna Anno med sin make Raffaele. De gör viner som balanserar mellan teknik och tradition, så finstämt de bara kan. De buteljerade sina första flaskor 2005.
Marianna är en impulsiv personlighet och särskilt stolt över sitt rosa vin, Est Rosa. Jag förstår henne.
– Det är mestadels primitivo, med 15 procent aglianico, som fått fyra timmars maceration. Det gör att vinet inte får tanniner, men väl struktur. Tack vare jordmånen här får vi bra syra och mineralet i vinerna, säger Marianna innan hon kommer på sig själv – i vinkretsar är det inte längre legitimt att prata om mineralitet. Det stör henne.
– Så jag brukar säga att mineralitet är en spegel av terroiren.

Hon kan prata länge om rosévin, och försvarar de lokala traditionerna med hela sin kropp. 
– En del vinmakare i Apulien gör rosé i en Provence-stil, men mitt vin har det naturliga utseendet. Fast jag måste erkänna att ibland har jag problem med min rosé utomlands, just på grund av färgen. Men i Italien har vi flera hundra olika druvsorter, så det är klart att färgen måste variera.
Vi provar också rött från Pietraventosa, men efter den passionerade föreläsningen i rosa passerar även det tämligen obemärkt. 
Marianna är ödmjuk och påminner om att hon inte kommer från en vinmakarfamilj.
– Vi gör 30.000 flaskor om året, i de bästa årgångarna. Men vi vill vara små, vi vill kunna styra processen själv. Så klart att vi har gjort många misstag, men det är dem vi lär oss av.

Resan närmar sig sitt slut och det är dags att bedöma vinerna för mässan Radici del Sud. I söndagens första pass ingår ett par flighter rosé, majoriteten på lokala druvor. Färgmässigt är det homogent. De flesta drar åt mörkrosa/rött och alkoholen skäms inte för sig. 
Vinerna ska bedömas efter sin autenticitet, sitt ursprung, och det står snabbt klart att detta är ett knippe starka personligheter. Du kan omöjligt tämja en nero di Troia till oigenkännlighet. Detta är en druva som kan åldras väl och ge komplexa viner, med färg och alkohol. Med bättre vinmakning lanseras den nu som ”söderns pinot noir”, och blir utmärkt även i rosa skepnad. 
Sedan har vi susomaniello, en druva för framtiden som har förmågan att behålla syra och friskhet även när det hettar till. Bombino nero ger mörk djup frukt utan att fläska på. Texturen är fin och följsam i rosévarianterna. 
Magliocco är originell och en kär personlighet, för att inte tala om imigno, francavidda, otavanello (cinsault) och notordimenico. Den som säger att rosé är mainstream bör omedelbart ta nästa flyg till Bari.

Tillbaka i Sverige och timmarna i vinbaren. Det är varmt, solen skiner och så klart vill alla ha rosé – även i vår bar med georgiska och armenska viner. Vi har dock varken publikvänliga druvor eller den efterfrågade kulören. Rosévinerna av ojaleshi och tavkveri ger viner som snarare drar åt rött än rosa. Men gästerna provar, nickar och beställer ett glas, eller två. Härom dagen delade ett sällskap på en flaska. Det finns hopp om att alla nyanser ska accepteras i den rosa vinvärlden och att vi framöver fokuserar på det väsentliga – smak och ursprung.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s