Spansk trio sätter eget avtryck

Pliktskyldigt ställer jag frågan. Svaret är en undrande blick.
– Jag tänker aldrig på att jag är kvinna. Jag gör vin, säger Bàrbara Mesquida Mora, fjärde generationens vinmakare på Mallorca.

Text & foto: Lena Särnholm

Att fokusera på kön har alltid känts förminskande. Därför blev jag lite kluven när några kvinnliga vinmakare gästade Folii i Stockholm härom veckan. Det fanns flera gemensamma nämnare. Alla är från Spanien. Alla odlar ekologiskt (minst) och jobbar minimalistiskt i källaren. Och så är de kvinnor. Jag kände trycket att binda ihop historien med ”kvinnor kan”. Särskilt som de kommer från ett macholand som Spanien. Men jag vill inte se världen på detta endimensionella sätt.
Bàrbara Mesquida Mora hjälpte mig tillbaka på banan med sitt rättframma sätt.
”Jag är vinodlare och jag gör vin.” Basta.

En kvart efter öppning är det redan fullt på vinbaren Folii. Fönstren är immiga, ljudnivån hög.
Jag stormar in med andan i halsen. Trions landsman Alfredo Arribas, arkitekten som skolade om sig till vinbonde, var på Dryck några kvarter bort och fängslade oss alla med sin grenache gris – en druva som beter sig lite som den vill. 2017 sköt syran till månen; 2015 bjöd den in till fredagsmys. Det var inte lätt att bryta upp från smaker som vägrade släppa taget.
På Folii sitter Bàrbara redan vid bardisken med sina kollegor. Vin är beställt, glasen halvtomma. En flaska Mikkeller bekräftar det alla vet – vinmakare föredrar att släcka törsten med andra drycker än det de jobbar med dag ut och dag in.
Bàrbara makar undan jackor och väskor så att jag får plats. Så smattrar hon i gång:
– Jag är hundra procent Mallorca, en sådan där tråkig inföding, säger hon och skrattar högt.

Bàrbara är fjärde generationen som odlar druvor. Hon berättar om sin bakgrund, hur hon studerade språk på annan plats men kände marken kalla och kom tillbaka 22 år ung för att ta itu med det mesta. Hennes pappa gjorde som alla andra, använde bekämpningsmedel och kemikalier för att få en stor skörd.
– Jag ville inte jobba på det sättet, så jag ändrade allt. Det enda jag inte möblerade om var vinstockarna.
Bàrbara säger att hon är den enda på Mallorca som odlar biodynamiskt. Gården ligger på södra delen av ön, på en platå 200 meter över havet med en mosaikliknande jord – kalk, lera och sten om vartannat. Hon märkte en enorm skillnad vid omställningen. Livet kom tillbaka.
– Jag kunde höra fåglarna igen. Se djur. Se en annan grön färg på bladen. Det känns mer naturligt att jobba med naturen i stället för mot den.

I vingården finns både autoktona och internationella sorter. De senare planterade av hennes far för att höja kvalitet och efterfrågan.
– Men jag föredrar de inhemska druvorna. De har längre växtsäsong, mognar långsammare och får större komplexitet. De är anpassade för klimatet. Men våra cabernet och syrah går rätt bra ändå, de har vuxit här i 40 år.
Det är inte bara Bàrbara som brinner för druvor som callet, prensal blanc och giró blanc. Trenden att gå tillbaka till rötterna är tydlig bland öns cirka 80 vinodlare. Det är ju dessa druvor som gör deras vin unikt, och i globaliserad värld är det autentiska attraktivt.
För att få ett ärligt uttryck i flaskan svavlar Bàrbara så lite hon törs, men hon är inte rigid.
– Det kan behövas lite ibland, men har du bra druvor har de ett naturligt skydd. Det gäller bara att göra ett bra jobb i vingården.

Eva Vega Aixalà har en annan historia. Hon jobbar tillsammans med sin far. 2003 bestämde de sig för att bygga upp familjens gamla vingårdar i DO Conca de Barbera, på 900 meters höjd i Tarragona.
– Han var modig, konstaterar Eva med beundran i rösten.
– Pappa hade jobbat inom byggindustrin men tröttnat, så han satsade på det här. Han var 50 då.
Det första de gjorde var att bygga terrasser, det enda alternativet för att kunna arbeta på de branta sluttningarna. I normalfallet kan man få full skörd femte året efter plantering. Eva och hennes far fick vänta tills nu.
– Det är ett tufft klimat här. Samma jord som i Priorat, skiffer och väldigt magert. Otroligt torrt. Plantorna lider ofta av vattenstress så vi måste jobba förebyggande – beskära hårt och göra grön skörd på sommaren. En del plantor är inte starka nog och dör.

I källaren har de en avslappnad attityd. Särskilt när det kommer till det orange vinet. Det är tydligt att Eva inte gillar att prata om vin i termer av färg.
– Orange var ju det vanliga förr, när man lät även de vita druvorna macerera med skalen. Jag letar inte efter den orange färgen. Blir det så, så blir det, säger hon och rycker på axlarna.
Vi har en lång diskussion om hur de gör sitt skalmacererade vin (min personliga favorit i Aixalàs stall). Alla druvor vinifieras för sig – grenache blanc, roussanne och albarino – men hur länge de ligger med skalen varierar. Förra året var det 13 dagar. I år sex.
– Vi tog bort skalen medan det fortfarande jäste, för det började bli torrt och alldeles för tanninrikt.
Om hon fjärmar sig för att prata färg, är hon desto mer intresserad att diskutera vinet som sådant.
– Det är fler och fler som gör skalmacererat här, och det är en bra väg att jobba. Vinet får mer motståndskraft tack vare skalen och mer komplexitet, mer aromer, och druvan visar andra sidor. Dessutom kan du lagra vinet längre än ett traditionellt vitt.
På de tio hektaren odlas en salig blandning. Cabernet sauvignon, syrah, marselan, tempranillo, carinena, garnacha. Samt pinor noir och riesling.
– Det går tack vare att vi har dem i norrläge, förklarar Eva.

Emma

Pinot noir och andra druvor man annars ser mer av norröver växer även hos Can Rafols dels Caus i Garraf i Penedès.
– Vi har mycket kalk här, precis som i Bourgogne, och ett liknande klimat. Med ett undantag – vi har mer sol, säger Alexandra Manovel som har arbetat på Can Rafols dels Caus i tre år.
Visst kan man känna igen druvan i vinet, men att jämföra med andra ligger inte för henne. Förutsättningarna är olika, vilket avspeglar sig i flaskan. Samma sak med deras chenin blanc.
– Du känner igen karaktären av chenin, men så klart uppträder den inte som i Loire. Vi kan inte få samma höga syra.
Att marknaden mer och mer frågar efter autoktona druvor som sumoll och xarel-lo tycker hon bara är bra.
– De klarar klimatet bättre än de druvor man tar in utifrån och de har mer karaktär.

Can Rafols dels Caus ligger tre mil från Barcelona, i en nationalpark. Hit återvände Carlos Esteva 1979. Hans ankomst skakade minst samt om bygden; han restaurerade masian (traditionell katalansk bondgård) och tänkte nytt i vingården. Införde nya sorter och odlingsmetoder. På 90 hektar växer nära 30 varianter, allt ifrån kändisar som merlot och tempranillo till italienska incrocio manzoni och cava-klassikerna xarel-lo och parellada.
– Penedès är känt för cava och vitt. Vi har tre cava men gör mest rött, berättar Alexandra Manovel, som är lite av allt-i-allo.
– Vi är ett litet team så man får rycka in där det behövs. Jag skördar, är med och provar, det är väldigt omväxlande.

Vi lämnar dem där, åt sina egna diskussioner och chansen att få prova viner som inte går att få tag på i Spanien. Upptäckarglädjen lyser om trion.
– Du vet, vi spanjorer är väldigt protektionistiska, vi håller starkt på vårt eget. Det gäller också vinet. Vi dricker mest spanskt, säger Alexandra Manovel innan hon förlorar sig i Foliis breda vinlista.

Folii.se – Naturvin

#canrafolsdelscaus #vegaaixala #mesquidamora #wordsandwines #winedogdryckeshandel #foliialfredoarribas #mallorcawine #spanishwine #penedes #concadebarbera

Annonser

Vinbarer växer fram i Berlin

Berlin är bärs, i hink. Men det börjar hända saker på dryckesfronten. Folk söker nyfiket andra kärl med annat däri och hipsters känner trycket av att sippa grumligt på designade ställen. Berlin har alltid två sidor av saken – och ingen ände.

Berlin är en av de sista storstäderna i Europa att se vinbarer som en naturlig del av stadsbilden. Inte så märkligt – här har ölet av tradition alltid stått på piedestal. Vin dricks till mat. Det har inte varit något man valt med omsorg, förundrats över i ensamt majestät och stämt av textur, tanniner och syra. Men på bara ett år har det öppnat flera nya ställen, och åtskilliga har hakat på trenden med naturviner. Som ett fan av denna älskvärda juice borde jag jubla åt utvecklingen, men jag har dubbla känslor. Visst är det fantastiskt att tvingas välja mellan barerna, men samtidigt är det något som får mig att må lite illa när det går mode i mat och dryck. Man tar väl något i sin mun för att man gillar det, inte för att andra ska tycka att man hänger med och har koll?

RAW Berlin

I november 2015 hölls den första mässan med naturviner i Berlin, RAW, som arrangerats i London sedan flera år och i höst även går till New York. Intresset var enormt. Kanske har suget legat latent ett tag sedan Berlins coola kids avundsjukt sett vad som hänt i Paris och London. Mycket riktigt, nu har vi ett kluster av uppdaterade barer i Neukölln. De är visserligen bara tre, men med tanke på historien är det många på så kort tid.

Jaja är ett försynt ställe som drivs med ambition. Den lilla lokalen är en formidabel godisbutik för den med ett hjärta som bultar för viner framställda med så få ingrepp som möjligt (vilken är en bättre etikett än naturviner, en definition som förståeligt nog kan reta upp en känslig konventionell vinkonsument).
– Vi köper dels av importörer, dels tar vi hem en del själva, sådant som vi gillar, säger Julia och låter mig smaka på en mousserande historia från 2Naturkinder. Bakom namnet döljer sig ett ungt par som gjort den klassiska resan; lämnade välbetalda jobb i storstan för att göra vin med naturen som ledsagare. Vinet är en pet nat med det fyndiga namnet Bat Nat och glider ner med bubblande fart. Ett fint exempel på vad druvan sylvaner kan prestera från rätt läge och i rätt händer. Bat Nat görs bara i 900 exemplar, plus 100 magnum. Klart att jag lämnar Jaja med en flaska under armen.

Ett kvarter därifrån ligger Wild Things (nu tyvärr stängd), med en ombonad bar som ser äldre ut än vad den är. Här man kan klättra upp bakom barriques eller hänge sig vid ett spartanskt bord i den ruffiga lokalen till höger. Bäst är att komma ensam, parkera i baren och låta de svartklädda bakom disken föra dansen. Wild Things satsar på vin, och även om de få och enkelt tillredda rätterna smakar mer, är det syskonet Industrial Standard (nu tyvärr stängd) som kör menyn – trångt, högljutt och med ett stort öppet kök. Boka! Och missa inte den historiska upplevelsen av att gå på toaletten en trappa ner. Tänk att en teve kunde vara så stor och så daterad.

I Mitte finns ett annat litet kluster, där Maxim är diamanten inte bara i Mitte utan i hela Berlin (om ni frågar mig). Ägaren må ha ett rykte att inte le mot alla gäster, men jag har fått ta del av de dagar då han har vaknat på rätt sida. Blir man rekommenderad sådana droppar som det elegant orangea Neuburský Sylvaner från Stavek kommer man tillbaka. Igen och igen. Särskilt när Maxims granne Cordobar, fem minuters gångväg därifrån välkomnar med ”det är fullt, vill du boka får du ringa i morgon, nu har jag inte tid”. Givetvis svarar ingen dagen efter, så det är tur att wi-fi fungerar på hotellet. Lyckas få en tid i baren på fredagen, 21.30. Låter lovande.
Dagen kommer och stämningen är hög, bemötandet svalt. Får fråga efter vinlistan och när jag undrar över karaktären på ett tyskt vitt som verkar intressant kontrar han med att direkt ställa fram ett glas. Men med en spännande bakgrund i andra branscher och vett att marknadsföra det smart kan man locka ett nytt klientel en masse.
Nej, Cordobar var inte min kopp av te, även om vinlistan höll hyfsad standard för att vara i Berlin.

Något som jag däremot kan rekommendera är Ottorink, en klassiker i Kreutzberg med en frestande, fulltecknad vinlista på svarta tavlor högt uppåt väggarna. Hit letar man sig gärna en regnig höstkväll efter att ha inlett med en flat white (undvik vinet!) på Ora om hörnan; ett ombyggt apotek med glasskåp, burkar och stram atmosfär i behåll.
Här finns också Hammers Weinkostbar, en kombinerad butik och café som sätter en ära i att ge mer än bara vin. På kvällarna anordnas provningar och event, på dagen slinker du in på en enkel lunch bestående av ett glas vitt och dina favoritostar som Jürgen Hammer skär till med omsorg.
Blir du sugen på att köpa med något hem är Viniculture i Charlottenburg den självklara destinationen. Här kämpar Berlins naturvinspionjär Holger Schwarz, och det är inte utan att man önskar sig en lägenhet en trappa upp.
Briefmarken och Rutz bar som jag blev rekommenderad att besöka får jag ta nästa gång. Berlin är en stad som du återvänder till.

Lena Särnholm, text & foto

”Flaws are not faults” om Naturvin

Vari ligger charmen med naturliga viner? Vad består lockelsen av? Och varför är de som ett rött skynke för oinvigda?
Under the Real Wine Fair i London försökte två passionerade vinprofiler reda ut begreppen. Resultatet blev snarare det motsatta – nyfikenheten och frågorna blev både större och fler.
Det var säkert meningen.

Herrarna Jamie Goode och Doug Wregg rivstartade. Hällde upp Matassas CuveeMarguerite, en smått slöjig version av viogner och muscat a petit grains, och kastade ut frågan:
– Kan man egentligen sätta poäng på vin?
Jamie satt inte svarslös på Dougs provokation.
– Klart man kan. Men det svåra är när vi kommer till esoteriska viner, de är så personliga.
Jamie Goode är vinskribent och kolumnist i The Sunday Express. Han har skrivit flera böcker och driver bloggen wineanorak. I grunden har han en doktorsexamen i plantornas biologi.

Hans sparringpartner för dagen, Doug Wregg, NYC-född Londonbo, gav upp tanken på att bli lärare för att förlora sig i restaurangbranschen. Började som sommelier, blev småningom en av huvudpersonerna på Les Caves de Pyrène. Han har hjälpt flera prisbelönta restauranger med deras vinlistor och skriver för olika tidningar. Men bäst beskrivs han som en välartikulerad terroirist, vars hjärta dunkar för viner med tydliga spår av sitt ursprung (vad nu det innebär, egentligen).

Naturvin

Att naturviner är svåra att bedöma hindrar inte att det måste göras, menar Jamie, som har suttit i många smakpaneler. Men han ogillar att tala om vin i tekniskt analytiska termer. Det är att dissekera vinet och missa poängen, menar han.
– Vad det handlar om är att hitta transparensen till vinets själ. Frågan man ska ställa sig är: Kan jag se vinets själ, och vad säger den?
Viner utsätts inte bara för Parker-skalans svartvita siffror. Det finns en mängd vintävlingar där priset i form av en klisterlapp att sätta på flaskan kan vara skillnaden mellan att sälja och inte.
– Vi behöver tävlingar, de är nödvändiga för att guida folk. Vi vill ju att ”the good guys” ska vinna! utbrister Jamie. Det gäller bara att hitta rätt folk till juryn.
Doug påminner om att det var när man började med tävlingar som alkoholhalten i vinerna steg. Druvorna skördades senare, med högre sockerhalt, och fick smaka mer ek.
– Vinets uppgift blev att förföra, och det tappade i struktur. Men nu verkar det som att trenden har vänt. Folk har tröttnat på kraftpaketen, man vill ha lättare röda viner igen.
Diskussionen kom därmed in på vinets struktur, på fel och brister. När blir ett vin behäftat med fel? Och vad händer om det är vinmakarens intention att vinet ska ha en smula brett? Kan man då säga att det är en defekt?
– Skavanker kan göra ett vin mer intressant, säger Doug, ”flaws are not faults”.
– Du måste se till helheten. Gillade du vinet? Det är det som är det viktiga. Och alla behöver faktiskt inte gilla alla viner.
Jamie hakade på:
– Det kan finnas en detalj i vinet som i sig smakar illa, men som reagerar positivt med andra substanser och stöttar upp helheten. Det är som om du gick in i ett tyst rum med en pool och en droppe faller ner. Den gör att du kan höra tystnaden. Det behövs något som sticker ut.
IMG_1438
Att naturviner möter motstånd i den klassiska vinvärlden är inte konstigt. Dessa viner lever, ändrar skepnad från en timme till en annan, från en dag till nästa. Det kan inleda reduktivt för att helt plötsligt blomma ut, och sedan backa igen. Det passar helt enkelt inte in i mallen.
– Vin speglar sig i våra erfarenheter och i stämningen, i tillfället. Dessutom är det gjort för att komplettera mat. Det handlar om en relation när du dricker vin. Du ändras. Vinet ändras. Det är en pågående process, säger Jamie, som tycker att de termer vi har lärt oss för att beskriva vin kan förstöra mötet.
– Naturliga viner faller utanför ramarna, vi har inte ord för att beskriva de här aromerna. Men för mig är det positivt, det hjälper mig att stanna i vinet, i upplevelsen.
– Du kan visserligen bryta ner vinet i delar och klicka i boxen för syra, för färg, för fyllighet och längd, men det hjälper dig inte att förstå vinet.
– Vin måste bedömas utifrån ett sammanhang, det måste sättas i en kontext.
Annat som naturvin tvingas stångas emot är det inte alltid bär smak av terroir, ur ett klassiskt perspektiv. Men vad är egentligen terroir? Diskussionen blir knappast lättare av att varken naturvin eller terroir har något regelverk att luta sig mot.
Ta till exempel vita druvor med skalkontakt. Får det smak av sitt ursprung, sin terroir, eller är det ett resultat av en process? Smaken i skalen kommer ju onekligen från naturen runt omkring, från vädret och de geografiska förhållandena – det vi kallar terroir.
– Orange vin kräver ödmjukhet. Du måste vara ödmjuk för att kunna förstå det, och det är en resa som vi alla måste göra. Det finns många som gillar naturvin men som inte gillar orange vin bara för att det inte för vidare terroiren, säger Jamie.
– Naturvin är som att växa upp, du lär dig att allt är inte svartvitt, det finns nyanser och paradoxer. Det kan vara både ock.
Kanske är det där vi har kärnan i naturviner – viner som lever sitt eget liv och ställer krav på den som tar det i sin mun. Intellektuellt är kanske fel ord, men det framkallar onekligen en reaktion.
– På så sätt har naturvinsrörelsen fått en olycklig framväxt, det har blivit för och emot. Som att du måste ta ställning, omöjligt kan gilla både Bordeaux och lite brett, säger Jamie Goode och ler. Han vet att den påhittade paradoxen är fullt möjlig och att det är just det som berikar livet. Att se nyanserna och inte låta sig hindras av uppdiktade hinder.
Lena Särnholm, text och foto

Rött, vitt eller rosé? Vad spelar det för roll egentligen?

Det viktiga är väl att vinet är gott och framställt utan spökerier som socker, värmebehandling, extra tanniner och hård filtrering. Det är vi som är så fasta i våra normer, det måste vara si eller så. Allt måste gå att placera i ett fack.
The Real Wine Fair 2013
Därför borde alla stämma träff med en naturell vinbonde då och då. Då får du dina fördomar på skam och nya vyer på köpet. Aha. Kan man göra så? Tänka så? Ja, det är ju klart!

I helgen besökte vi the Real Wine Fair 2013, en mässa för ekologiskt och biologiskt vin i London. Mike Weersing från Pyramid Valley Vines i Nya Zeeland berättade om sin passion för orange vin. Ja, du läste rätt. Orange vin.

”Om nu druvans smak sitter i skalet, är det då inte slöseri med att slänga bort det? Borde man inte försöka ta vara på så mycket som möjligt i stället?”, frågade sig Mike retoriskt.

Och det är just vad han gör. Hans vita vin får ligga med skalen i upp till tio månader. Att det sedan får en i vinvärlden odefinierbar färg rör honom inte i ryggen. Det blir ju godare så.

Jag säger inte emot.

The Real Wine Fair 2013, starting up.   TheRealWineFair2013_2   TheRealWineFair2013_3   TheRealWineFair2013_4

// Lena Särnholm