Höghöjdstasting utan tillsatser

Det här är killar som gillar höjder. Lorenzo Valenzuela har en av Europas högst belägna vingårdar; Anders Frederik Steen har en bakgrund på Noma. Men i källaren är det låg profil som gäller, även om Anders Frederik smattrar på som ett otåligt barn när han berättar om sina röda verk från Ardèche.

Det är dags att sluta dra upp det där med Noma så fort dansken Steen kommer på tal. Det var några år sedan, och nu talar hans viner för sig själva. Härlig, ren frukt. Energi. Och ibland det där busiga nypet av volatila syror som delar vindrickarna i två läger. En del blir knäsvaga, andra kastar sig över spottkoppen. Jag tillhör den förstnämnda skaran och kan inte få nog av Steens grenache/syrah-blandning. Och så namnet! Vem kan peka finger åt ett vin döpt till ”Don’t throw Plastic in the Ocean, Please”?
Anders Frederik Steen själv står lugnt bakom sina flaskor och ler. Han vet att de klarar att leverera utan mellansnack.

Det är en klassisk februaridag. Vädret bestämde sig för att vända andra sidan till och kastade blötsnö på de stackars snödroppar som vågat sig upp. Men inne på Stockholmspärlan Tyge & Sessil har Vin & Natur sett till att höja temperaturen genom att bjuda in AF Steen och hans kollega Lorenzo Valenzuela från Barranco Oscuro i Spanien. Jag drämmer igen dörren och stiger in i en annan värld.
Jag nämner det en sista gång; Steen jobbade på Noma. Han var sedan med att dra i gång Relae och Manfreds, innan det började klia i fingrarna, så som det ofta tenderar att göra hos naturvinsälskare som har börjat absorbera terroirtänket i sin kropp. Steen ville göra sitt eget vin. Och är man envis och nyfiken nog så blir det som man vill – efter en slingrig men målmedvetet spikrak bana gör Steen i dag viner i både Ardèche och Alsace. På så sätt kan han leva ut sin nyfikenhet dubbelt upp; som vinmakare har du ju bara en chans per år, men har du två källare blir det en bonus.
I Alsace blir det mycket vitt, i Ardeche rött.
– Vitt är på ett sätt lättare. Du pressar och låter vinet vara. Med rött vin har du så många fler valmöjligheter, i ett rött vin känner du mer av vinmakaren. Ska du avstjälka eller inte? Hur lång maceration? Pumpa över eller inte? Vilken typ av fat? Jag kan bestämma mer, säger han och ler lite pillemariskt.
Nog för att han låter vinet sköta sig själv i hög grad, men att vara med och peta lite grand är helt klart ganska kul det också.
De tre Ardèche-skapelser han har med sig motsäger inte hans berättelse. Det är viner som har vandrat sin egen väg, starka personligheter som tar tid att ta in, och med en fräschör och frukt som du aldrig vill ska ta slut.

 

Lorenzo Valenzuela fick parkera bakom långbordet vid ingången. Han har visserligen inte pappa Manuel med sig, men väl sin fru och en kardinal av flaskor. Barranco Oscuro håller till en mil från solbadarna i Granada, vilket märks i vinerna. Frukten är mogen, diskret mäktig, men blir inte kladdig tack vare höjden över havet. Här pratar vi inte hundra meter. Det handlar om tusen. 1368 meter för att vara exakt. Det lär vara Europas högsta vingård, och för att visa på särarten görs en cuvée med det namnet.
Barranco Oscuro odlar en mängd olika sorter. I det här unika mikroklimatet – med snö och tvåsiffriga minusgrader om vintern – trivs såväl cabernet franc som syrah. Och ett otal lokala överlevare.
– Det här med att odla gamla sorter har nästan blivit en trend i Spanien, säger Lorenzo och ser lite bekymrad ut.
– Det blir tokigt när det går trender i sådant. Om du sedan anlitar en oenolog och gör vin efter recept så spelar det ingen roll i slutändan i alla fall. Då smakar alla viner likadant.
Slätstruket är dock det sista man kan anklaga Barranco Oscuro för. Sprakande frukt där läderdräkten successivt klär på den åldrande kroppen, och en alkohol som aldrig blir besvärande. Altituden svarar för ett nervsystem av syra.

 

Bodegan köper också in druvor från en granne. Av dessa görs bland annat ett klunkvänligt vitt som ibland blir mousserande, ibland inte. Vinet avgör.
Att de köper druvor har sin förklaring.
– Det här är ett fattigt område och det är svårt att få de unga att stanna. De vill ha andra jobb och flyttar. Men om du satsar på kvalitet så går det att klara sig här, även om produktionen blir liten, förklarar hans fru.
Fast det är inte helt fel om druvorna hamnar i familjen Valensuelas händer heller.

Lena Särnholm

Vive la France

Franska viner håller fanan högt. Men allt i trikolorens färger charmar inte. Det står klart efter ”franska vindagen” i Stockholm då två vinmässor bjöd på två olika intryck. Vive la France levererade ren glädje; Grand Hotel var välkrattat och förutsägbart.

Personliga viner med karaktär kontra storproduktion; visserligen välsvarvat, men med slipade kanter. Analogt med yviga gester kontra digital disciplin.
Grande Bouteille, Vin & Natur, Wine Trade och TM Kvalitetsviner vann matchen med sin utvalda uppställning på Vive la France, en härligt brokig provning – en spegel av Frankrike själv, med sin regionala mosaik. Mineralisk sälta, skyhög syra, snustorrt, fruktigt, örtigt, oxidativt, sött och starkt. Och så mousserande, så klart.
Lamandier-Berniers champagner fick tuff konkurrens från Sebastien Brunets pet nat. Den senare med struktur och syra nog för att hålla sin mer kända kusin på avstånd. Men varför jämföra? Champagne är champagne, Loire är av naturen något annat; längre söderut, annan jordmån, andra lägen, andra druvor.

På den stilla vita sidan överraskade ett nytt projekt med Christian Binner vid spakarna. Alsaces ”Mr Naturvin” hjälper odlare i trakten att vinifiera sina druvor i stället för att sälja dem till kooperativet. ”Les Pirouette”, Riesling de Julien, dansade rakt in i hjärtat med en plastik som samtidigt levererade toner av äpple och petroleum, med syra som sammanhållande länk. Så kan det gå när erfarna odlare slår sig ihop med en karl som vet vad han gör. Binner själv har förklarat namnet ”piruett” med att det är ett kul projekt och att vinerna beter sig lite som de vill. 13 månader på fat, inget svavel, ofiltrerat och oklarat. Klart värd sin modesta prislapp.

Domaine Gauby sviker aldrig. Dagens flaska, Vielles Vignes Blanc 2013, var inget undantag. Den märkliga lilla byn Calce med sina prominenta vinmakare – Lubbe, Pithon, Padié, Gauby – har en terroir som ingen annanstans. Mogen frukt, men stringent och levande. I Gaubys vita hittar vi terroirtrogna druvor som grenache blanc, grenache gris, maccabeu och carignan blanc.

Bakom Domaine Bobinet i Saumur döljer sig det lågmälda paret Sébastian Bobinet och den tidigare dansaren Emelie Calves. Sébastian tog över 1,8 hektar av familjens vingårdar 2002, fick hjälp av bland andra Olivier Cousin, och sedan 2011 har han Emelie vid sin sida för att hålla fingrarna i styr. Minimal intervention är vad som gäller på de i dag 6,5 hektaren – här talar terroir och en obefläckad frukt. Deras vita Les Gruches 2015 smyger fram med syra men landar med en klädsam liten smörighet. Ett sobert samarbete människa-natur som skapar förväntningar; Bobinets specialitet är cabernet franc, som de förmår förvandla till en fruktig juice med de karaktäristiskt gröna sticken som pricken över i. Så här ska cabernet franc smaka. Greta Garbo, Les Landes eller Echalier – alla bra på sitt sätt. Och som sagt, varför jämföra? Det är orättvist att ställa äpplen och päron mot varandra. Här handlar det visserligen om en och samma druva, men från olika sluttningar, med olika vinifiering och från olika år.

I Loire hittar vi också Mark Angeli, vars La Lune 2014 har en syra som bara mår bra av den lilla kyssen restsötma för att hålla balansen. Klunkvänligt och komplext.

En bit norr om floden har Renaud Guettier gjort vin under namnet La Grapperie sedan 2004. Han har sex hektar, mestadels stockar med pondus – snittåldern är 70 år. Åldern ger vinerna ett djup och en tyngd i en annars sorglöst lätt kropp. Hans chenin blanc Pressoir St Pierre 2014 tassar fram med återhållsam stenfrukt, medan La Désirée 2011 trampar gasen i botten med mer fokus och stingens. Vin & Natur presenterade också hans röda pineau d’anuis, en druva värd en renässans med sin röda pepprighet och busiga uppenbarelse, svår att klä i ord. Adonis 2014 bjuder syrlig frukt och en rustik jordighet som backar upp och slinker ner.

Stannade på smaklökarna gjorde också Roc d’Anglade 2011 från Languedoc. Inte konstigt med den mixen – majoriteten chenin blanc och lite chardonnay. Oortodox kombination som går på knock. Vilken frukt!

Så här skulle jag kunna hålla på en bra stund till, men ytterligare några producenter bara måste jag kommentera: Les vins de Cabanon (ett annat samarbetsprojekt) var en ny kärlek med frukt i flaskan och ett utropstecken som avslut. Om deras Poudre d’Escampette 2015 (mourvèdre, carignan, grenache noir) var ren energi, var samma årgång av Ezo (syrah, merlot) mjukare, med florala inslag. Nämnas bör också Olivier Horiot, Alice Beaufort, Domaine de la Sénéchalier, Domaine des Ardoisières lätta röda från Savojen, Patrick Baudouins skolbokschenin, Pithon-Pailles två charmörer – seriös sötma respektive en röd törstsläckare, och sist men inte minst en Bordeaux som kör över alla tänkbara fördomar om detta cementerat klassiska distrikt. En osvavlad 100% semillon från Château le Puy.

Josmeyer, Marcel Deiss, Maison Rijckaert, François Villard och Colombo får ursäkta. Men Grand Hotels betydligt större uppställning får se sig slagen med sådär 1-10. Större utbud, ja, men betydligt smalare smakmässigt. Less is more.

 

Lena Särnholm, text & foto