Drick historia och framtid i Languedoc-Roussillon

Text och foto: Lena Särnholm

Vinkartan håller på att ritas om. Östeuropa är på allas läppar och Languedoc-Roussillon pumpar ut drickbart som smakar mer.
– Här finns en enorm variationsrikedom, säger Bengt Rydén, som tillsammans med Per och Britt Karlsson just har släppt boken ”Languedoc-Roussilon – Södra Frankrikes viner”.

Languedoc-Roussillon är det nya Loire. Det är här det händer. Tack vare ett skamfilat rykte är marken fortfarande överkomlig, vilket lockar unga och kreativa som hellre gör ett vin de tror på än något som faller appellationssystemet i smaken.
– Det finns ingen annan del av Frankrike som erbjuder denna mångfald, men de spelade bort sitt kapital. De satsade på kvantitet i stället för kvalitet, säger Bengt Rydén, som har bott i området och sett utvecklingen.
Boken är deras andra om Languedoc-Roussillon. Den förra släpptes 2007 och är slutsåld. Britt och Per Karlsson, som bor i Paris, har skrivit flera böcker om franskt vin som har fått internationell uppmärksamhet. När den nya boken lanserades besökte paret Stockholm för att berätta om sin kärlek till regionen:
– Vi upptäckte dessa viner i början på 90-talet. Då trodde ingen fransman på dem, de frågade oss hur vi kunde skriva en bok om Languedoc. I dag säger de inte så, säger Britt.
Hon berättar om kreativiteten, influenserna, om alla unga vinmakare som dels har utbildning, dels har rest och gjort vin i andra delar av världen. I kombination med en makalös terroir erbjuds ett kalejdoskop av smaker och uttryck.
– Här finns allt. Vill du ha jord med mycket skiffer? Hundraåriga stockar? Inga problem. Det här är dessutom ett distrikt utan tyngande traditioner, det finns utrymme för alla typer av producenter.

Om det saknas traditioner finns desto mer historia. Den här delen av Frankrike har alltid varit i skottgluggen; greker, romare, araber – alla har klampat in med varierande grad av förståelse och förstörelse. Men alltid har det odlats vin.
I mitten av 1850-talet började det bli riktigt tufft. Sjukdomar i vingården avlöste varandra, det rådde överproduktion och konkurrens från andra länder. Därtill började många fuska – hälla socker i vinet, späda ut det… fattigdom och frustration växte. 1907 briserade det. Regeringen tvingades skicka trupper till Narbonne för att hejda upploppen. Fem demonstranter sköts ihjäl.

Det är egentligen redan här som kvalitetstänkandet får fotfäste. Samma år som dödsskjutningarna stiftar regeringen nya lagar som ska minska fusket, och 1936 skapas de första appellationerna, det vi känner som dagens AOP-system.
Men överproduktionen råder man inte bot på. Problemet växer och 1978 inför EU planteringsstopp och bidrag för att rycka upp rankor. Effekten i Languedoc-Roussillon låter inte vänta på sig. 1979 fanns 400.000 hektar under vin. I dag återstår hälften, men kvaliteten är desto bättre. Och vi har bara sett början.
– Languedocs historia skrivs inte nu, den fortsätter, slår Britt fast och erkänner att de har tvingats sålla hårt för att få med så många vinbönder som möjligt i boken.
– Vi har med 250 producenter, men det finns så många fler vi skulle vilja nämna, personer som alla har sin historia och som vi skulle vilja lyfta fram. Vi vill visa personen bakom vinet, säger Per.

Författarnas spontana entusiasm träffar mig likt en elstöt. Plötsligt slungas jag tillbaka i tiden. Till 2016. Det är sensommar och södra Frankrike kokar. Solen steker, dag efter dag. Sockerhalten i druvorna skenar och skörden blir exceptionell. Bröderna Amiel i den lilla byn Montblanc utanför Béziers skördar tre veckor non-stop. Söndagssiesta? Glöm det.
– Cabernet sauvignon har 16,5 procent potentiell alkoholhalt, vi måste gå ut igen efter lunch, konstaterar storebror Aymeric efter en lunch när termometern svettas upp till 42 grader.
Det är lätt att förstå fascinationen för Languedoc-Roussillon, regionen som människorna här hellre kallar för sitt gamla namn, Occitanien. Historien är stark och levande. Var och varannan kväll tänder brödernas pappa grillen och proklamerar något på occitanska, iklädd den lokala fotbollsklubbens matchdräkt. Jag glömmer det aldrig. Inte heller vinerna.
Trots hettan bjuder de en svalkande mineralitet i all sin mogna smakrikedom. I Amiels fall beror det inte bara på terroiren; de hör till den växande skara som föredrar att röra vinet så lite som möjligt.

Naturvinsrörelsen är stor i Languedoc och Roussillon. Här finns personligheter som Pierre Rousse, som har några hektar nära Limoux. Han gör inte bara vin. Från den stora ladan nedanför en slänt kommer även cider och destillat.
Pier-Nicolas Massotte utanför Perpignan är en annan favorit. Vilda viner med struktur – Ondine Blanc (grenache blanc, grenache gris och muscat d’Alexandrie) är omöjlig att värja sig emot.

Och så har vi Domaine Le Soula, som finns med i boken. Här bossar Wendy Paillé, som flyttade ner från Pithon-Paillé i Loire. Wendy var tillbaka i Loire i slutet av januari då de stora vinmässorna avlöser varandra i Angers. Hon brinner för sitt nya hem:
– Men vi ska inte bunta ihop dem. Languedoc är en egen region, Roussillon en annan. Det är alldeles för stort för att prata om det som en gemensam region. De är så olika.
Det är bara att titta på historien. Igen. Roussillon gränsar till Spanien och har traditionellt mest gjort söta viner, vin doux naturels, även om de torra har kommit i kapp. Här kryllar det av intressanta producenter – särskilt i den lilla byn Calce som har samlat ett koppel vassa knivar på en märkligt liten yta: Domaine Gauby, Olivier Pithon, Thomas Etibert, Tom Lubbe och Jean-Philippe Padié.
– Vad som är så speciellt här? Terroiren. Jordmånen. Läget, säger Tom Lubbe så klart.

 

Annonser

Året som vinodlaren sattes på prov

img_3769

Aymeric Amiel, vinmakare i femte generationen som driver biodynamiska Amiel strax utanför Beziers med sin bror Jordan, är bekymrad. Han har hämtat druvor från alla fält för att kolla sockerhalten. Cabernet sauvignon klockar in på 16,1% potentiell alkoholhalt, de tre fälten med syrah på 14,5, 15 och 16,4. Inget drömscenario när man vill göra friska, eleganta viner med modesta muskler.

– Nu måste vi ta in allt. På en gång, säger Aymeric och förtydligar vad det innebär.
– Normalt sträcker sig skörden under en dryg månad. Nu måste vi skörda varje dag, gå ut igen på eftermiddagen och även köra lördag och söndag.
– Det kommer att bli ett svårt år.

2016 går till historien som ett år då vinmakare i hela Frankrike behövde nerver av stål. Det är inte bara i söder som sömnlösa nätter varit vardag. Även norröver har naturen varit tuff mot odlarna. I Chablis, Bourgogne, Loire… I vissa delar av Loire fick de dessutom se sina vinrankor dränkas när floden sprängde alla gränser och stängde motorvägar i slutet av juni. Det var en sorglig syn att se de åldrade stockarna försöka kippa efter luft ovan vattenytan i Bourgueil.

Amiel har tio hektar med klassiska sydfranska sorter – grenache blanc och noir, carignan, syrah, rolle och cinsault. Men också merlot och cabernet sauvignon. I år är det tydligt vilka druvor som hör hemma här och har anpassat sig till de stundtals tuffa villkoren. Merlot är en sorglig syn. Små, glesa klasar tar skydd under lövverket; cabernet sauvignon ser inte mycket bättre ut. Grenache och carignan däremot har aningen mer juice under skinnet.

Trots utmaningarna ser klasarna förvånansvärt fina ut. Lite skrumpna druvor här och där, men generellt sett hälsosamma. Det är ingen slump. Amiel jobbar med naturen, inte mot den. Besprutar inte, låter djur och växter frodas mellan raderna. På vissa grenar är det mer sniglar än druvor.
– Vi jobbar naturligt, vinet ska smaka av platsen den kommer ifrån. De här vinerna kan bara göras här.
Gång på gång upprepar Aymeric att de jobbar ”naturligt”, tillsätter ingenting, tar inte bort något. Här hör det annars till vanligheterna att både tillsätta syra och spä ut vinet med vatten för att få ner alkoholhalten. Att sälja ett vin med över 16% alkohol är ingen kioskvältare.
– Om det är tillåtet? Allt är tillåtet, det är ingen som bryr sig, inte ens appelationsfolket, säger Aymeric.
– Men vi tillsätter aldrig vatten. I stället får vi klura ut andra lösningar, som att blanda cabernet sauvignon med cinsault eller en annan sort som har lägre sockerhalt.

Väl i källaren blir det dock lite ironiskt med allt prat om ”naturligt vin”. Nej, de tillsätter inget, men manipulationerna är många. Varje lott vinifieras för sig, kyls till en exakt temperatur och pumpas över enligt oenologens strikta order. Det är inte som i Anjou, där vinet i princip får skapa sig själv. Xavier Marchais, vinodlare i Faye d’Anjou, skördar sina druvor för hand, pressar i en gammal korgpress och lägger musten i glasfibertankar.
– Jag smakar av det då och då, det är allt, säger han.
– Det är inte alltid det är bra, men då får man ha tålamod och vänta.
Hur vinet sedan slutligen smakar står skrivet i stjärnorna. Och det är just det som är hela grejen. Så kallat naturvin överraskar alltid, på ett eller annat sätt. Men det lämnar dig aldrig likgiltig. Och jag har aldrig fått en dålig droppe hos Xavier.

img_4857

Lena Särnholm