Chenin blanc – allt annat än blek

Om Evelyn de Pontbriand var en druva, hade hon definitivt varit en chenin blanc. Elegant, livlig och skarp med blått blod i ådrorna. Och inte rädd för tuffa tag.
– När jag gick över till biodynamiskt var det svårt att få personalen med mig. Till en början fick jag göra allt själv. Men jag såg skillnaden, främst på bladen och lövverket.

För de flesta är Savennières strax väster om Angers synonymt med den biodynamiska banerföraren Nicolas Joly. Hans La Coulée de Serrant är en egen AOC, sju hektar liten, och sköts med perfektion. Ryktet säger att han och hans dotter till och med har slutat arbeta med häst; den tontunga percheronens hovar är en alltför omskakande upplevelse för den levande jorden. Vad få känner till är att lite längre bortåt vägen bor hans kvinnliga motsvarighet, som har ännu mer muskler. Evelyn de Pontbriand är fjärde generation på Domaine du Closel, dubbelt så stort som Coulée de Serrant. Hon tog över tyglarna 2001 och har gjort flera förändringar, allt med ett historiskt perspektiv med sikte mot framtiden.
– Jag har varit lärare den största delen av mitt liv. Jag är ingen expert, men jag vill dela min kunskap, inleder hon en av sina otal fängslande föreläsningar om chenin blanc, passande nog i källarvalven under vinbaren Gaston i Gamla stan.

Evelyn vet vikten av att kunna sin historia. Att sätta saker i sitt sammanhang ökar förståelsen, och när det gäller vin blir upplevelsen också så mycket större. Helt plötsligt får vinet ett annat djup, en ny dimension. Det handlar om kultur, geografi, om människoöden. Men kanske främst – om terroir.
– Det är terroir som får vinet att prata. Och det är terroir som gör att du kan lagra ett vin, säger Evelyn bestämt.
I Savennièrs är kopplingen terroir och druva starkare än på många andra platser. Appellationen på 130 hektar består av ett lappverk av gamla bergarter, från den tid då här böljade ett hav. Tillsammans med läget mot syd-sydöst och ett klimat tydligt influerat av Atlanten levererar den smått bångstyriga chenin blanc viner i världsklass. De första rankorna planterades här för 2000 år sedan, men det var först på 1500-talet som man började tala om specifika sorter. När det gäller chenin blanc pekar allt på att den är syskon med såväl sauvignon blanc som Juras savagnin, och därmed inblandad i födelsen av cabernet sauvignon. Däremot är den inte släkt med min personliga favorit, den delikat rustika och peppriga skönheten pinot d’aunis, som något förvillande ibland kallas chenin noir.
Ja, det är lätt att förlora sig i historien…

 

Första gången – men långt ifrån sista – som chenin nämns i skrift är 1534, då författaren Rabelais går i spinn över dess fermenterade form. Detta upprepas genom seklerna; de vita vinerna från Loire tilltalar de ädla struparna, allt ifrån Henri II Plantagenet till kung Réne d’Anjou som föredrog viner från Anjou framför dem från Bourgogne.
Men säg den lycka som varar. Chenin och vingårdarna kring Angers föll i glömska när handeln med holländarna ute vid kusten tog fart, och sedan kom elände efter elände. Krig, vinlusen, oidium, mera krig, frost, kemikalier…
– Som värst var det 1789, då kröp temperaturen ner till minus 25, säger Evelyn och ryser vid tanken.
När naturen trilskas underlättar det knappast att chenin är en känslig varelse. Klasarna är kompakta, och delar sig gärna i två där det kan fastna insekter och röta emellan. Jag har själv skördat mogen chenin hos Pithon-Paillé och JC Garnier, där det första och största problemet var att över huvud taget hitta stjälken under klasar som kramade sig runt stocken under tät grönska.

– Chenin blommar tidigt, så den är frostkänslig, men har i gengäld en lång livscykel. Vinerna blir eleganta och livliga, med en hög syra. De har florala inslag, fruktiga aromer och får en honungsaktig ton med ålder, fortsätter Evelyn som kan sin druva utan och innan.
Just den höga syran är chenins adelsmärke – och sanna lycka. Chenin kan ge sin kropp åt allt från mousserande och torrt, stilla vin till halvsött och närmast liköraktigt. Jag har till och med provat chenin som har mognat under samma typ av flor som frodas i Jura. Tre år under täcket var rena Törnrosasömnen för denna kameleont.
Kombinationen tjockt skal och dimmiga morgnar som övergår i soliga eftermiddagar är en perfekt grogrund för botrytis. Tillsammans med människans sötsug gjorde det att vinerna härifrån historiskt var söta. Så var det långt in på 1900-talet, då de torra tog över allt mer.
– Eftersom jag ville göra naturliga viner fungerade det inte så bra att skörda sent, övermogna druvor med botrytis. Jag fick problem med volatila syror, berättar Evelyn om sin vandring till dagens djupa, mineralstinna ståndare med tydlig textur och en odödlig ryggrad av syra.
Som den kunskapstörstande individ hon är, insåg Evelyn att hon först måste lära sig vinmakartraditionen, förstå sötvinskulturen, för att sedan skruva på lärdomarna och anpassa dem till ett torrt vin framställt utan hokus pokus.
– Nu skördar vi tidigare, låter musten jäsa med sin egen jäst, använder ytterst lite svavel och lagrar vinet längre.

Domaine du Closel har tre torra cuvéer, alla från olika platser. Instegsvinet La Jalousie kommer från vingården närmast Loire och lagras på tank i nio månader. Rättframt med fin frukt och syra, gjort för att dricka i rejäla klunkar. Les Caillardières lagras ett år på franska fat, medan den vassaste kniven i lådan, Le Clos du Papillon, har en säregen komplexitet efter 16 månades lagring.
– För Papillon gör vi två skördar. Först en vanlig för att få friska fruktaromer, sedan en med botrytis, förklarar Evelyn det lilla stinget som gör att du inte vill ställa ner glaset. Det här är ett vin som vinner i längden. Jag skulle kunna räkna upp ett dussintal aromer, och ändå inte göra vinet rättvisa. Det är ett av de märkligt mäktiga viner som inte låter sig styckas ner i ett provningsprotokoll. Det är levande, rör sig i en annan värld med andra värden. Det är snarare känslan som attraherar, inte smaken i sig. Till den fulländade paletten hör också sagoberättaren själv. Det vore inte helt fel att addera ”historia” till de mer jordnära parametrarna i begreppet terroir.img_2386

Evelyn vänder filmduken ryggen, fast hon just bläddrat fram en karta över Savennières. Nu ska det snackas. På riktigt.
– När jag tog över började vi snart odla ekologiskt i vingården, och sedan successivt ändra arbetet även i källaren. Visst var det tufft… min vinmakare höll på att få grått hår.
Evelyn avbryter sig själv med ett skratt. Det lyser ur ögonen. Det bor helt klart en handlingskraftig rebell i denna blåblodiga kvinna.
– När jag bestämde mig att sluta med svavel fick jag sova i källaren för att se så att vinmakaren inte gick där och hällde i något i smyg.
Sant eller inte, hennes rigida hållning har gjort vinet en god gärning. Men det gäller att ha tålamod.
– Att odla biodynamiskt är egentligen inte svårt, den största skillnaden är att det tar tid. Det blir mycket gående, mycket observation, och tid och jobb kostar.
Nu är inte madame Pontbriand direkt barskrapad, det är hon den första att medge på ett rättframt sätt, men ett företag är ett företag. Som hon säger, ”det kan inte visa röda siffror år efter år, det ser inte bra ut”.
– Mina barn vill inte ta över, så nu ägnar jag mina sista år till att få det ekonomiskt stabilt. Säljbart.
Fast dit är länge än. Det pågår mycket utveckling och forskning om chenin i Savennièrs, där Evelyn är en av eldsjälarna.
– Just nu diskuterar vi strategi. Det är något annat än vision. Man måste alltid anpassa sig, tänka framåt. För första gången på länge ökar arealen av chenin i Loire, och det är torra viner som gäller. Det är lättare att matcha till mat och lättare att sälja. Vem kan dricka en hel flaska Coteaux du Layon, säger hon retoriskt utan att invänta svar.

Till framtiden hör också en naturligare produktion, och där ligger Anjou i framkant. För den som gillar naturvin räcker det att fördjupa sig i Loire, här finns allt, och få druvor kan som chenin anpassa sig efter terroir och vinmakarens vilja med hedern i behåll. Till de intressanta stilarna bör också nämnas vinerna med oxidativa inslag; märk väl – oxidativa, inte oxiderade. Att använda syre som en krydda är en konst. I rätt dos får den sådana som mig på fall, medan andra rynkar på näsan. Som med all konst är det en fråga om tycke och smak. Stämningar. Kontext.
Evelyn har en avslappnad inställning till sitt livsverk:
– Jag försöker också få lite mindre alkohol i vinerna, och vägrar man att spä ut dem med vatten får du acceptera att det kan bli lite restsötma. You have to accept the natural variations.
Samma sak med flaskvariationer.
At least you know that the wine is alive.

(Bakom denna Master Class, där det även provades viner från bland andra ovan nämnda Pithon-Paillé, Mark Angeli, Clos Naudin, Ludovic Chanson och Champalou, stod Terroirvin, Panache, Pompette och Grande Bouteille.)

Lena Särnholm

Vive la France

Franska viner håller fanan högt. Men allt i trikolorens färger charmar inte. Det står klart efter ”franska vindagen” i Stockholm då två vinmässor bjöd på två olika intryck. Vive la France levererade ren glädje; Grand Hotel var välkrattat och förutsägbart.

Personliga viner med karaktär kontra storproduktion; visserligen välsvarvat, men med slipade kanter. Analogt med yviga gester kontra digital disciplin.
Grande Bouteille, Vin & Natur, Wine Trade och TM Kvalitetsviner vann matchen med sin utvalda uppställning på Vive la France, en härligt brokig provning – en spegel av Frankrike själv, med sin regionala mosaik. Mineralisk sälta, skyhög syra, snustorrt, fruktigt, örtigt, oxidativt, sött och starkt. Och så mousserande, så klart.
Lamandier-Berniers champagner fick tuff konkurrens från Sebastien Brunets pet nat. Den senare med struktur och syra nog för att hålla sin mer kända kusin på avstånd. Men varför jämföra? Champagne är champagne, Loire är av naturen något annat; längre söderut, annan jordmån, andra lägen, andra druvor.

På den stilla vita sidan överraskade ett nytt projekt med Christian Binner vid spakarna. Alsaces ”Mr Naturvin” hjälper odlare i trakten att vinifiera sina druvor i stället för att sälja dem till kooperativet. ”Les Pirouette”, Riesling de Julien, dansade rakt in i hjärtat med en plastik som samtidigt levererade toner av äpple och petroleum, med syra som sammanhållande länk. Så kan det gå när erfarna odlare slår sig ihop med en karl som vet vad han gör. Binner själv har förklarat namnet ”piruett” med att det är ett kul projekt och att vinerna beter sig lite som de vill. 13 månader på fat, inget svavel, ofiltrerat och oklarat. Klart värd sin modesta prislapp.

Domaine Gauby sviker aldrig. Dagens flaska, Vielles Vignes Blanc 2013, var inget undantag. Den märkliga lilla byn Calce med sina prominenta vinmakare – Lubbe, Pithon, Padié, Gauby – har en terroir som ingen annanstans. Mogen frukt, men stringent och levande. I Gaubys vita hittar vi terroirtrogna druvor som grenache blanc, grenache gris, maccabeu och carignan blanc.

Bakom Domaine Bobinet i Saumur döljer sig det lågmälda paret Sébastian Bobinet och den tidigare dansaren Emelie Calves. Sébastian tog över 1,8 hektar av familjens vingårdar 2002, fick hjälp av bland andra Olivier Cousin, och sedan 2011 har han Emelie vid sin sida för att hålla fingrarna i styr. Minimal intervention är vad som gäller på de i dag 6,5 hektaren – här talar terroir och en obefläckad frukt. Deras vita Les Gruches 2015 smyger fram med syra men landar med en klädsam liten smörighet. Ett sobert samarbete människa-natur som skapar förväntningar; Bobinets specialitet är cabernet franc, som de förmår förvandla till en fruktig juice med de karaktäristiskt gröna sticken som pricken över i. Så här ska cabernet franc smaka. Greta Garbo, Les Landes eller Echalier – alla bra på sitt sätt. Och som sagt, varför jämföra? Det är orättvist att ställa äpplen och päron mot varandra. Här handlar det visserligen om en och samma druva, men från olika sluttningar, med olika vinifiering och från olika år.

I Loire hittar vi också Mark Angeli, vars La Lune 2014 har en syra som bara mår bra av den lilla kyssen restsötma för att hålla balansen. Klunkvänligt och komplext.

En bit norr om floden har Renaud Guettier gjort vin under namnet La Grapperie sedan 2004. Han har sex hektar, mestadels stockar med pondus – snittåldern är 70 år. Åldern ger vinerna ett djup och en tyngd i en annars sorglöst lätt kropp. Hans chenin blanc Pressoir St Pierre 2014 tassar fram med återhållsam stenfrukt, medan La Désirée 2011 trampar gasen i botten med mer fokus och stingens. Vin & Natur presenterade också hans röda pineau d’anuis, en druva värd en renässans med sin röda pepprighet och busiga uppenbarelse, svår att klä i ord. Adonis 2014 bjuder syrlig frukt och en rustik jordighet som backar upp och slinker ner.

Stannade på smaklökarna gjorde också Roc d’Anglade 2011 från Languedoc. Inte konstigt med den mixen – majoriteten chenin blanc och lite chardonnay. Oortodox kombination som går på knock. Vilken frukt!

Så här skulle jag kunna hålla på en bra stund till, men ytterligare några producenter bara måste jag kommentera: Les vins de Cabanon (ett annat samarbetsprojekt) var en ny kärlek med frukt i flaskan och ett utropstecken som avslut. Om deras Poudre d’Escampette 2015 (mourvèdre, carignan, grenache noir) var ren energi, var samma årgång av Ezo (syrah, merlot) mjukare, med florala inslag. Nämnas bör också Olivier Horiot, Alice Beaufort, Domaine de la Sénéchalier, Domaine des Ardoisières lätta röda från Savojen, Patrick Baudouins skolbokschenin, Pithon-Pailles två charmörer – seriös sötma respektive en röd törstsläckare, och sist men inte minst en Bordeaux som kör över alla tänkbara fördomar om detta cementerat klassiska distrikt. En osvavlad 100% semillon från Château le Puy.

Josmeyer, Marcel Deiss, Maison Rijckaert, François Villard och Colombo får ursäkta. Men Grand Hotels betydligt större uppställning får se sig slagen med sådär 1-10. Större utbud, ja, men betydligt smalare smakmässigt. Less is more.

 

Lena Särnholm, text & foto