Bastardo – smakar bättre än det låter

Att människan är en del av begreppet terroir står klart när Curro Barreño berättar om sina viner från Galicien. Han gör det med samma energi som strålar ur glaset.

Text & foto: Lena Särnholm @sarnholmlena

Bastardo är ett brutalt namn på en druva. Men nu är den på tapeten, hetare än någonsin, dock mest under sitt namn i Jura – trousseau (den kan också dyka upp som cabernet gros!). I Spanien och Portugal hukar den under sitt mindre insmickrande epitet och är vanligtvis en ingrediens i portvinsbuketten. Men Curro Barreño visar att den klarar sig utmärkt på egna ben. Om inte bättre. I ensamt majestät får hela dess rustikt finstämda frukt skina i sin ljusröda dress. Ett av de mest läskande exemplen är Bastarda från Fedellos do Couto, projektet som Curro driver tillsammans med Luis Taboada och Jesús Olivares. Tillsammans har de fyra hektar i Galicien i nordvästra Spanien, där Atlanten ständigt påminner om sin existens. Nyligen drog de också i gång Peixes da Rocha, med druvor från områden som folk skakar på huvudet åt och själva antingen övergivit eller destillerat resultatet av.

Han ser förvånansvärt pigg ut för att komma direkt från en luftburen torktumlare. Curro Barreño flög till Stockholm samtidigt med stormen Ciara. Det är ett mirakel att han alls är här.
– Nu förstår jag varför man behöver säkerhetsbälte i planet, säger han och skrattar, men erkänner att han var livrädd.
Curro är på besök för att berätta om sina viner och sin värld på de branta sluttningarna i Ribeira Sacra; en del vingårdar är terrasserade, andra planterade med sorterna huller om buller.
– Det kan vara kallt och blött och vi har problem med det mesta. Men vi har märkt att fälten med samplanering, field blend, är de som är friskast. Fast låt oss inte tala om sjukdomar!

Det vin som sticker ut ur portfolion är definitivt just Bastarda, gjort av 100 procent bastardo. Curro krullar sig av förtjusning när han förklarar namnet:
– Vi gick ur appellationen 2016 och då får man inte skriva ut namnet på druvan, så vi döpte cuvéen till Bastarda. Det tyckte vi var lite kul.
För att få bra vin av bastardo kan du inte ge naturen helt fria tyglar. Du måste hålla efter lövverket, och trots att druvan mognar tidigt är den känslig för mögel och annat otrevligt. Den ska heller inte umgås för länge med faten.
– Bastardo kräver kortare tid på ek än våra andra röda druvor, annars blir vinet trött. Det kan finnas lite reduktion kvar i flaskan, ja, men då klarar det bättre att resa, och det är viktigt för oss. Ge bara vinet lite tid i glaset så försvinner lukten.

Curro och hans kompisar jobbar hands-off, gör så lite som möjligt både ute och inne. Men klimatet tvingar dem till vissa kompromisser.
– Vi måste använda lite yellow and blue, svavel och koppar, men vi försöker att hålla nere nivåerna till ett minimum.
I alla sina viner strävar de efter efter en fin frukt, med syran i behåll.
– Vi vill ha en lång växtperiod för att kunna skörda så sent och kallt som möjligt, förklarar han tanken bakom mesta möjliga aromatik.
Förra året pågick skörden från tidiga september till mitten av oktober.
– Tanken med all vår vinmakning är att ”koka på låg temperatur”, vi vill ta in landskapet i vinet.

Så hejdar han sig lika plötsligt som oväntat, som om att han upptäckt att det ger intryck av att han staplar förväntade floskler.
– Det låter som att vi inte gör någonting, men ska man göra vin på det här sättet krävs att allt är superrent, annars bildas lätt bakterier och volatila syror.
Just vikten av att hålla rent blev jag påmind om dagen efter, då Pheasants Tears John Wurdeman också var i stan. I Georgien använder de qvevri, år efter år efter århundrade. De är nedgrävda i marken och är trevliga tillhåll för bakterier och svampar.
– Därför vill vi ha stora qvevri så att man kan gå in i dem, annars är det svårt att hålla riktigt rent, berättade John Wurdeman.

Fedellos do Couto lagrar sitt mesta vin på fat, men har börjat experimentera med cement. De gillar materialet.
– Vi märkte att en del viner började bli lite trötta i faten men att de fick mer liv och spänst i cement, berättar Curro Barreño.
Det är svårt att inte bli imponerad av deras arbete, när man vet förutsättningarna. Klimatet, branterna, känsliga sorter. Men Fedellos do Couto och Bodegas Peixe är bara början på en trend vi kommer att få se mer av – hittills har den spanska naturvinsröreslen varit koncentrerad till Katalonien och trakterna kring Madrid. Men nu växer det lite varstans, berättar Olly Bartlett på Wine Trade, som har följt spansk vinkultur länge.
– Det håller definitivt på att ändras, säger han och pekar på vad som sker inte bara i Galicien utan även kring San Sebastien och på öarna.
– Men ordet naturvin är lite infekterat i Spanien, man pratar hellre om tradition. Få säger att de är naturvinsmakare.

Nyfiken på att läsa mer om naturvin i Spanien? I magasinet Törst nr 3, som kommer ut under mars 2020, har jag en artikel om historien och dagsläget. Plus att det kommer mer här på bloggen – en intervju med Santiago Norzagarai som gör naturvin i klassiska Rioja. Håll ögonen öppna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s