Spansk trio sätter eget avtryck

Pliktskyldigt ställer jag frågan. Svaret är en undrande blick.
– Jag tänker aldrig på att jag är kvinna. Jag gör vin, säger Bàrbara Mesquida Mora, fjärde generationens vinmakare på Mallorca.

Text & foto: Lena Särnholm

Att fokusera på kön har alltid känts förminskande. Därför blev jag lite kluven när några kvinnliga vinmakare gästade Folii i Stockholm härom veckan. Det fanns flera gemensamma nämnare. Alla är från Spanien. Alla odlar ekologiskt (minst) och jobbar minimalistiskt i källaren. Och så är de kvinnor. Jag kände trycket att binda ihop historien med ”kvinnor kan”. Särskilt som de kommer från ett macholand som Spanien. Men jag vill inte se världen på detta endimensionella sätt.
Bàrbara Mesquida Mora hjälpte mig tillbaka på banan med sitt rättframma sätt.
”Jag är vinodlare och jag gör vin.” Basta.

En kvart efter öppning är det redan fullt på vinbaren Folii. Fönstren är immiga, ljudnivån hög.
Jag stormar in med andan i halsen. Trions landsman Alfredo Arribas, arkitekten som skolade om sig till vinbonde, var på Dryck några kvarter bort och fängslade oss alla med sin grenache gris – en druva som beter sig lite som den vill. 2017 sköt syran till månen; 2015 bjöd den in till fredagsmys. Det var inte lätt att bryta upp från smaker som vägrade släppa taget.
På Folii sitter Bàrbara redan vid bardisken med sina kollegor. Vin är beställt, glasen halvtomma. En flaska Mikkeller bekräftar det alla vet – vinmakare föredrar att släcka törsten med andra drycker än det de jobbar med dag ut och dag in.
Bàrbara makar undan jackor och väskor så att jag får plats. Så smattrar hon i gång:
– Jag är hundra procent Mallorca, en sådan där tråkig inföding, säger hon och skrattar högt.

Bàrbara är fjärde generationen som odlar druvor. Hon berättar om sin bakgrund, hur hon studerade språk på annan plats men kände marken kalla och kom tillbaka 22 år ung för att ta itu med det mesta. Hennes pappa gjorde som alla andra, använde bekämpningsmedel och kemikalier för att få en stor skörd.
– Jag ville inte jobba på det sättet, så jag ändrade allt. Det enda jag inte möblerade om var vinstockarna.
Bàrbara säger att hon är den enda på Mallorca som odlar biodynamiskt. Gården ligger på södra delen av ön, på en platå 200 meter över havet med en mosaikliknande jord – kalk, lera och sten om vartannat. Hon märkte en enorm skillnad vid omställningen. Livet kom tillbaka.
– Jag kunde höra fåglarna igen. Se djur. Se en annan grön färg på bladen. Det känns mer naturligt att jobba med naturen i stället för mot den.

I vingården finns både autoktona och internationella sorter. De senare planterade av hennes far för att höja kvalitet och efterfrågan.
– Men jag föredrar de inhemska druvorna. De har längre växtsäsong, mognar långsammare och får större komplexitet. De är anpassade för klimatet. Men våra cabernet och syrah går rätt bra ändå, de har vuxit här i 40 år.
Det är inte bara Bàrbara som brinner för druvor som callet, prensal blanc och giró blanc. Trenden att gå tillbaka till rötterna är tydlig bland öns cirka 80 vinodlare. Det är ju dessa druvor som gör deras vin unikt, och i globaliserad värld är det autentiska attraktivt.
För att få ett ärligt uttryck i flaskan svavlar Bàrbara så lite hon törs, men hon är inte rigid.
– Det kan behövas lite ibland, men har du bra druvor har de ett naturligt skydd. Det gäller bara att göra ett bra jobb i vingården.

Eva Vega Aixalà har en annan historia. Hon jobbar tillsammans med sin far. 2003 bestämde de sig för att bygga upp familjens gamla vingårdar i DO Conca de Barbera, på 900 meters höjd i Tarragona.
– Han var modig, konstaterar Eva med beundran i rösten.
– Pappa hade jobbat inom byggindustrin men tröttnat, så han satsade på det här. Han var 50 då.
Det första de gjorde var att bygga terrasser, det enda alternativet för att kunna arbeta på de branta sluttningarna. I normalfallet kan man få full skörd femte året efter plantering. Eva och hennes far fick vänta tills nu.
– Det är ett tufft klimat här. Samma jord som i Priorat, skiffer och väldigt magert. Otroligt torrt. Plantorna lider ofta av vattenstress så vi måste jobba förebyggande – beskära hårt och göra grön skörd på sommaren. En del plantor är inte starka nog och dör.

I källaren har de en avslappnad attityd. Särskilt när det kommer till det orange vinet. Det är tydligt att Eva inte gillar att prata om vin i termer av färg.
– Orange var ju det vanliga förr, när man lät även de vita druvorna macerera med skalen. Jag letar inte efter den orange färgen. Blir det så, så blir det, säger hon och rycker på axlarna.
Vi har en lång diskussion om hur de gör sitt skalmacererade vin (min personliga favorit i Aixalàs stall). Alla druvor vinifieras för sig – grenache blanc, roussanne och albarino – men hur länge de ligger med skalen varierar. Förra året var det 13 dagar. I år sex.
– Vi tog bort skalen medan det fortfarande jäste, för det började bli torrt och alldeles för tanninrikt.
Om hon fjärmar sig för att prata färg, är hon desto mer intresserad att diskutera vinet som sådant.
– Det är fler och fler som gör skalmacererat här, och det är en bra väg att jobba. Vinet får mer motståndskraft tack vare skalen och mer komplexitet, mer aromer, och druvan visar andra sidor. Dessutom kan du lagra vinet längre än ett traditionellt vitt.
På de tio hektaren odlas en salig blandning. Cabernet sauvignon, syrah, marselan, tempranillo, carinena, garnacha. Samt pinor noir och riesling.
– Det går tack vare att vi har dem i norrläge, förklarar Eva.

Emma

Pinot noir och andra druvor man annars ser mer av norröver växer även hos Can Rafols dels Caus i Garraf i Penedès.
– Vi har mycket kalk här, precis som i Bourgogne, och ett liknande klimat. Med ett undantag – vi har mer sol, säger Alexandra Manovel som har arbetat på Can Rafols dels Caus i tre år.
Visst kan man känna igen druvan i vinet, men att jämföra med andra ligger inte för henne. Förutsättningarna är olika, vilket avspeglar sig i flaskan. Samma sak med deras chenin blanc.
– Du känner igen karaktären av chenin, men så klart uppträder den inte som i Loire. Vi kan inte få samma höga syra.
Att marknaden mer och mer frågar efter autoktona druvor som sumoll och xarel-lo tycker hon bara är bra.
– De klarar klimatet bättre än de druvor man tar in utifrån och de har mer karaktär.

Can Rafols dels Caus ligger tre mil från Barcelona, i en nationalpark. Hit återvände Carlos Esteva 1979. Hans ankomst skakade minst samt om bygden; han restaurerade masian (traditionell katalansk bondgård) och tänkte nytt i vingården. Införde nya sorter och odlingsmetoder. På 90 hektar växer nära 30 varianter, allt ifrån kändisar som merlot och tempranillo till italienska incrocio manzoni och cava-klassikerna xarel-lo och parellada.
– Penedès är känt för cava och vitt. Vi har tre cava men gör mest rött, berättar Alexandra Manovel, som är lite av allt-i-allo.
– Vi är ett litet team så man får rycka in där det behövs. Jag skördar, är med och provar, det är väldigt omväxlande.

Vi lämnar dem där, åt sina egna diskussioner och chansen att få prova viner som inte går att få tag på i Spanien. Upptäckarglädjen lyser om trion.
– Du vet, vi spanjorer är väldigt protektionistiska, vi håller starkt på vårt eget. Det gäller också vinet. Vi dricker mest spanskt, säger Alexandra Manovel innan hon förlorar sig i Foliis breda vinlista.

Folii.se – Naturvin

#canrafolsdelscaus #vegaaixala #mesquidamora #wordsandwines #winedogdryckeshandel #foliialfredoarribas #mallorcawine #spanishwine #penedes #concadebarbera

Annonser

Äntligen snackas det tillsatser i vin!

Hoppas bara att folk orkar hålla intresset uppe och inte faller in i gamla vanor redan på fredag när det ska handlas dricka till fredagsmyset.

Kalla Faktas granskning för några veckor sedan kom helt i tiden. Det är märkligt att inte fler har reagerat tidigare – här har vi ett livsmedel där du inte FÅR skriva ut ursprung eller ha en innehållsförteckning. Detta om något är värt krigsrubriker.

Under våra resor har vi mött flera vinbönder (ja, lantbrukare är precis vad de är – de brukar jorden) som suckar uppgivet när det här med eko-märkning, appellationer och EU kommer på tal. Dessa företeelser är nämligen inte till för att underlätta tillvaron för den som vill göra ett så rent och naturligt vin som möjligt. Tvärtom. Flera av vinbönderna föredrar att göra bordsvin just för att de vill göra vinet på sitt sätt. Utan bekämpningsmedel, svavel och filtrering.

Törs man hoppas på att Sverige ska leva upp till sitt rykte om att vara modernt och ligga i framkant, att det ska bli som i Köpenhamn, London, Paris och New York? Det vill säga fullt möjligt att snubbla på naturviner lite här och var, till priser man har råd att betala.

Anfora1

Jag kommer plötsligt att tänka på en anspråkslös vinbar i New York, Anfora. Ambitionerna lägger de på helt rätt ställe. I glaset.

Ena dagen bjöds en bianco från Elisabetta Foradori i Italien, en hängiven vinmakare som anammat biodynamiska metoder av omsorg om vinet. Druvan, nosiola, är en gammal variant som har funnits länge i området. Vinet lagras i amforor, som förr i tiden. Hur det smakar? Låt mig kontra med en motfråga: Hur kan det som rinner ur bag in boxarna få kallas vin?

rkatsiteli

Kan inte avhålla mig från mer namedropping i druvvärlden: rkatsiteli, en vit druva från öst med hög syra. Den är särskilt vanlig i Georgien, detta urvinland som äntligen närmar sig rampljuset. På Anfora fick jag smaka ett orange vin på rkatsiteli, ofiltrerat och lagrat i amfora. Gyllene droppar.

Anfora

www.anforanys.com

(Texten publicerades i slutet av december 2013.)

// Text och foto: Lena Särnholm

Vinfestival i Loire

Det här är vad jag kallar vinmässa. Spontanteater, vinbönder som måste ”lugna ner sig” med öl och en middag som glider över i dans framåt tresnåret. Morgondag? Finns en sådan?

Vins_et_Compagnie1

Vins et Compagnie

Vi har varit på vinmässa i Grand Hotel i Stockholm, på Three Wine Mens (Oz Clarke) turné i Edinburgh och naturvinsmässor i London. Men inget slår Vins et Compagnie i Loire. Här har de nått fram till själva essensen, det som vin i grund och botten handlar om: att ha kul, att umgås och diskutera hur vinet blir till. För själva framställningen är onekligen fascinerande – såvida man håller sig borta från pesticider, tillsatser och hård filtrering och låter naturen hålla i spakarna. Det är då det kan hända grejer. Och då smakar det också därefter; en varm, solig sommar ger ett fylligare vin, har regnet piskat plantorna blir det syrligare. Vinet i sig ger därmed upphov till intressanta diskussioner. Varför smakar det så här? Varför smakar den här flaskan inte som det förra?

Vins_et_Compagnie2

Vinbönderna villiga att berätta. I timmar.

Vins_et_Compagnie3

Vins et Compagnie arrangerades för första gången i maj 2013, hos ett teatersällskap strax söder om Angers i Loiredalen. Tanken var att kombinera teater med vin, naturligt vin från små producenter i närområdet. 30 vinmakare radade upp sina flaskor i en stor lada, där skådespelare helt plötsligt bröt ut i sång eller drog en sketch.

Vins_et_Compagnie4

Lika bra att gå rakt på sak och köra lite name dropping, för det var inga gröngölingar som dök upp. Häng med: Olivier Cousin, Benoit Courault, JC Garnier, Pithon Paillé, Sebastién ”Babass” Dervieux, René Mosse, makarna Herbel. Ni fattar.

Vins_et_Compagnie5

Vid minnet av den kvällen tappar plötsligt Franska Vindagen i Grand Hotel sin attraktionskraft. Bättre att spara slantar och smaklökar till en Frankriketripp våren 2014.

// Text och foto: Lena Särnholm

Naturvin – en fråga om inställning

Lika bra att ta tjuren vid hornen direkt: Vad är egentligen naturligt vin? Är inte allt vin naturellt? Vin är ju gjort av pressade druvor.

Ja, allt vin är naturligt i den bemärkelsen att det är gjort av pressade vindruvor. Men de flesta viner består av mer än så, trots att den enda tillsatta ingrediens som står på etiketten är svavel. I ”vanligt” vin kan du använda jäst med särskilda smakprofiler, köpta från en annan kontinent. Du kan öka på syran, ta bort syra, tillsätta tanniner, reducera alkoholhalten, göra vinet mörkare eller ljusare… För ekologiskt vin finns regler kring det här, vad du får göra och vad du inte får göra. För naturvin finns egentligen inga föreskrifter, för det finns inget kontrollorgan. Och det är detta som många hakar upp sig på.

Hur kan man då veta att det är ett ‘naturligt’ vin?

Vi är så vana vid att ha märkningar och förordningar att stötta oss emot, att detta blir en vagel i ögat. Det måste finnas regler. Annars kan ju vem som helst komma och hävda att de gör naturvin.
Men naturvin handlar just om detta – frånvaron av regler och tilliten till producenten. Det är mer att likna vid en inställning, från både konsument och producent. Konsumenten måste vara intresserad, det är upp till han eller hon att ta reda på hur vinet är tillverkat, att ha en dialog med producenten. Vinbonden i sin tur är mer än villig att berätta om sitt vin, och det är

HÄR vi har skillnaden mellan det traditionella vinet och det naturliga. Vinbonden vill ha kontakt med de som köper vinet. Han vill att de som dricker det ska förstå varför det smakar som det gör.
Men några regler måste väl ändå finnas? Ja. Gemensamt för alla vinbönder som gör naturvin är att de vill påverka vinet så lite som möjligt. De vill låta naturen ha sin gång. Inga bekämpningsmedel, inget mixtrande i vinkällaren. Svavel är det enda de kan tänka sig, för det finns naturligt i vingården. Men en del släpper inte ens in detta till sin baby.
Följden blir att vinerna smakar olika. Ett torrt och varmt år blir vinet kraftigare, ett svalt och regnigt kanske syran dominerar. Det kan även vara skillnad mellan flaskor från ett och samma år; vinet fortsätter att leva och utvecklas efter att korken har satts i.

Häri ligger charmen för oss som har fått smak för detta sätt att göra vin. Vin kommer från naturen och ska därmed präglas av naturen (terroir). Det KAN omöjligt smaka likadant år efter år, SKA inte göra det, just på grund av naturens skiftningar. Ett vin som håller sin profil oavsett väder är gjort efter recept.
Om man sedan gillar det eller inte, det är en smaksak.

// Lena Särnholm

Rött, vitt eller rosé? Vad spelar det för roll egentligen?

Det viktiga är väl att vinet är gott och framställt utan spökerier som socker, värmebehandling, extra tanniner och hård filtrering. Det är vi som är så fasta i våra normer, det måste vara si eller så. Allt måste gå att placera i ett fack.
The Real Wine Fair 2013
Därför borde alla stämma träff med en naturell vinbonde då och då. Då får du dina fördomar på skam och nya vyer på köpet. Aha. Kan man göra så? Tänka så? Ja, det är ju klart!

I helgen besökte vi the Real Wine Fair 2013, en mässa för ekologiskt och biologiskt vin i London. Mike Weersing från Pyramid Valley Vines i Nya Zeeland berättade om sin passion för orange vin. Ja, du läste rätt. Orange vin.

”Om nu druvans smak sitter i skalet, är det då inte slöseri med att slänga bort det? Borde man inte försöka ta vara på så mycket som möjligt i stället?”, frågade sig Mike retoriskt.

Och det är just vad han gör. Hans vita vin får ligga med skalen i upp till tio månader. Att det sedan får en i vinvärlden odefinierbar färg rör honom inte i ryggen. Det blir ju godare så.

Jag säger inte emot.

The Real Wine Fair 2013, starting up.   TheRealWineFair2013_2   TheRealWineFair2013_3   TheRealWineFair2013_4

// Lena Särnholm