Naturvin och hybrider vinner mark i USA

Avsaknad av traditioner och appellationer kan vara en tillgång. Titta på USA. Här frodas en vinkultur baserad på vad de själva vill dricka, producerad av det som växer där de bor.

Text: Lena Särnholm

USA brukar ligga steget före Europa, men vad gäller naturvin är det tvärtom. Här tog intresset fart först i början av 2000-talet, när vinbarer började poppa upp i New York och nya importörer tog in hantverksviner från Europa. En av pionjärerna var Jenny Lefcourt på Jenny & Francois Selections. När hon drog i gång 2000 visste knappt någon i New York vad naturvin var.

– USA är ungt vad gäller vin över huvud taget, vi är ett öldrickarland. Vi har inga tunga traditioner så de yngre fattade snabbt tycke för naturvin. ”Hey! This is delicious!”. 

Zev Rovine som började importera några år senare instämmer:

– Naturvin är fortfarande en nisch och mindre utbrett här än i Europa, men det växer fort. I dag kan du hitta naturvin i varenda stat.

Men USA vore inte USA om det inte finns original som går sin egen väg. Tony Coturri i Sonoma, Kalifornien, har gjort vin utan tillsatser sedan 60-talet.

Deirdre Heekin på La Garagista

Naturvin görs huvudsakligen i just Kalifornien och i Vermont vid gränsen mot Kanada. I Kalifornien, med en traditionell inställning och dyr mark, är det vanligt att de som gör naturvin köper druvor medan de i Vermont ofta har flera ben att stå på, där vinodling bara är en del av verksamheten. Så jobbar Deirdre Heekin på La Garagista, USA:s ikon på naturvinsscenen. 

Deirdre och hennes man drev tidigare en restaurang, och när hon upptäckte att vinlistan mest bestod av naturvin blev hon på amerikanskt vis sugen på att göra eget. Sagt och gjort. 2010 startade de vineriet med uteslutande hybrider – det enda som fungerar i det kalla och fuktiga klimatet i Vermont.

Deirdre Heekin på La Garagista

– Druvorna är korsningar mellan vitis vinifera och lokala sorter, framtagna av University of Minnesota och Cornell. De här druvorna är mer resistenta än vinifera, vilket underlättar ett mindre manipulativt jordbruk. Hybriderna speglar helt enkelt vår terroir bäst, säger Deirdre, och berättar att majoriteten av vinodlarna i Vermont kan klassas som ”naturliga” just av den anledningen. De jobbar med druvor som klarar sig bra på egen hand.

– Det finns åtta–nio producenter som arbetar på en mycket hög nivå. Och med hybriderna skapar Vermont en fantastisk modell för framtiden, om man tittar på konsekvenserna av klimatkrisen.

Hybrider kritiseras ofta för att ha en foxy smak. Det är en missuppfattning, hävdar Deirdre Heekin:

– Jag har aldrig förstått termen foxy när det gäller hybridviner. Jag tror att det är en misstolkning av att en av våra vanligaste inhemska sorter heter foxgrape. Den heter inte så på grund av sin smak eller doft, utan för att rävarna älskar den.

Enligt hennes uppfattning kan hybridviner med mycket inhemska vitis labrusca-gener mycket väl ha fruktiga och druviga egenskaper, tillsammans med en viss örtighet.

– Men jag skulle aldrig betrakta det som en djurisk smak. De flesta sorter som vi arbetar med har inte mycket labrusca kvar i sig, så vi ser mindre av den druvigheten.

Hon vänder sig också mot det nedlåtande tonläge som hybrider ofta nämns med.

– De hybrider som vi använder är helt enkelt de druvor som växer i och är knutna till vår region, och som bäst berättar om vårt landskap. De är som alla andra regionala sorter som vi stöter på i andra vinproducerande länder. Vi behöver inte placera hybriderna i en separat kategori.

Vi kommer in på frågan hur det är att göra naturvin i USA, med tanke på landets unga vinhistoria. Är det lättare eller svårare? Är konsumenter och sommelier mer öppna och nyfikna?

Deirdre säger liksom importörerna att naturvin börjar bli populärt, men att det fortfarande är ett litet segment när det gäller den totala försäljningen.

– Men det finns många butiker som fokuserar på naturviner, och många restauranglistor. I USA har vi en mycket aktiv hantverksmässig ölrörelse, och för dem har det varit enkelt att prova vin i samma stil.

– Det blir också mer och mer publicitet om naturvin, vilket är glädjande. Å andra sidan ser vi också att stora, industriella vinhus tar till sig rörelsen och kallar sina viner för naturliga eller clean wines. Det är ett stort problem och förvirrande för konsumenten.

Green washing är dock inget unikt för vinbranschen. I en värld där miljövänligt står högt på konsumentens dagordning vill alla framstå som fläckfria – för att det säljer.

Deirdre Heekin på La Garagista

Mycket av det naturvin som dricks i USA tas in från Europa, som har en lång tradition av denna stil. Naturvin är ju inget nytt – det är så som man alltid har framställt vin, fram till 50-talet när vi fick bekämpningsmedel och allehanda teknik som underlättade en storskalig produktion.

I USA odlas det mesta naturvinet i norr och på västkusten, med några producenter i Oregon och Washington. Förutsättningarna skiljer sig dock.

– I Kalifornien har de väsentligt mindre tillgång till mark vad vi har i Vermont. Men det finns kaliforniska producenter som hittar sätt att odla och göra sitt eget vin – de letar upp vingårdar med potential, eller som redan odlas ekologiskt, och köper druvor därifrån, säger Deirdre och jämför med i Vermont:

– Här finns färre vinodlare, så samarbetet mellan jordbrukare och vinmakare är mycket mindre. Vi är snarare både jordbrukare och producenter. I Vermont ser jag att båda modellerna kommer att växa i framtiden. Det vill säga vi kommer även att se fler som köper druvor, som i Kalifornien.

Isabelle Legeron MW, som har tagit sin naturvinsmässa RAW till både New York, Los Angeles och Miami, har följt utveckligen på västkusten på nära håll. Hon var där redan 2014 för att göra research inför sin bok ”Natural Wine”, som sedan dess har kommit i flera upplagor:

– Det är så många fler odlare där i dag. Många av de nya är unga och kommer från andra branscher; de samarbetar, delar källare och utrustning. Men problemet är fortfarande att hitta vingårdar, så de får jobba med de druvor som de får tag i.

Evan Lewandowski

En som har jobbat sig upp med nybyggaranda är Evan Lewandowski. Han hade en dröm om att göra vin i Utah, men bor nu i Kalifornien och vinifierar allt från hundraårig grenache gris till riesling, touriga naçional och cortese; den sistnämnda italienaren låter han ligga sex månader på skalen.

– Jag har inte gett upp min dröm om att göra vin i Salt Lake City, men just nu fokuserar jag på Kalifornien där jag har turen att samarbeta med duktiga vinodlare.

Ett par vingårdar sköter han själv, andra följer han under säsongen och köper den skördade frukten. Som inflyttad bekräftar han problemet med markpriserna:

– Tröskeln att komma in i den kaliforniska vinvärlden är hög om du inte är född här eller har ärvt land. Kostnaderna är enorma.

Evans viner heter Ruth Lewandowski och han körde i gång 2012. I Salt Lake City. 

– Jag har alltid drömt om att en dag plantera druvor där, så jag tänkte att även om jag inte hade tillgång till frukt av hög kvalitet (eftersom det inte finns särskilt många hektar planterade), kunde jag börja med att köpa frukt från Sonoma och Mendocino och vinifiera i Utah.

Det var lättare sagt än gjort. Långa transportsträckor och en mardrömslik logistik med att flytta tankar gjorde att han lade projektet på is efter sex år. 

– Tomma tankar åt det ena hållet, fulla åt det andra två månader senare…Dessutom höll jag på att växa ur vineriet och behövde antingen renovera eller hitta ny lokal. Det var ett tecken på att flytta all produktion till Kalifornien, säger han men tillägger att drömmen om att en dag plantera vinrankor i Utah inte alls är död. Tvärtom.

– Vi håller på att sätta ihop ett bra team här i Kalifornien som kan göra det möjligt för mig att åka till Utah oftare, så att jag så småningom kan plantera lite där.

Han bekräftar problemet med att köpa egen mark på USA:s västkust.

Evan Lewandowski med sina vindruvor

– Det är alldeles för dyrt om du inte har vuxit upp här och ärvt egendom. Men genom åren har jag skapat bra relationer med vingårdsägare och får nu förvalta en del mark. Då har jag mycket större kontroll över vad som händer, vad gäller odlingskvalitet och vilka volymer jag har tillgång till. 

– Det är en modern kalifornisk gyllene medelväg mellan att äga och att köpa från en odlare. Tre vingårdar som jag arbetar med sköter jag tillsammans med en partner, de andra tre ägs och odlas av mycket goda vänner.

Evan jobbar med druvor med vitt skilda ursprung, såsom Italien, Portugal och Frankrike. Han känner sig inte låst till ursprungsländernas vinifikationssätt, även om han så klart inspireras.

– Varje odlare i mitt sortiment har gjort ett klokt val när det gäller druvsorter. De har tittat på sambandet mellan klimat och jordmån, och valt druvor som passar.

I vineriet har Evan sedan friheten att blanda på kreativt sätt, och vinerna får ett tydligt Nya världen-uttryck med en säregen intensitet.

Och vinerna säljer, oavsett pris och komposition. För att citera Isabelle Legeron MW, som ser en stor törst och potential för naturvin i USA. Och en annan öppenhet jämfört med i Europa.

– Amerikaner är generellt mindre priskänsliga. Gillar de något är de beredda att betala för det, och det gäller även viner gjorda av hybrider.

Washington & Oregon vägrar välja sida

Hemsidan skriker ut sitt budskap i svartvita versaler. ”RETHINK WINE.” ”WE ARE ON A MISSION.” Om själva vinerna får man inte veta så mycket. Fast det behövs inte. Man får filosofin förklarad och det räcker; viner mår inte bra av att dissekeras utan ska smakas av, njutas och sättas i sitt sammanhang.

Omero Cellars, en familjeägd vingård i Ribbon Ridge AVA i Willamette Valley i Oregon, lever upp till sina slagord som de staplar på varandra. ”WINMAKING IS BASED ON ART, NOT ON SCIENCE.” Således kan David Moore inte förklara vare sig hur de kom på idén eller varför det kunde bildas flor på den sauvignon blanc som fick ligga till sig i källaren i fyra år. Vinet har klara släktskap med Vin Jaune, men med lite mer framträdande frukt och fyllighet. Det har inte orkat upp till samma nötigt skarpa komplexitet som sin förebild i Europa, men charmen med vin är ju just det – de är en spegel av sin plats och mångfalden är en tillgång. Inget är det andra likt, och det är så det ska vara.

Omero Cellars har varken skygglappar eller en vilja att rätta sig i ledet.

– Om du gillar Vin Jaune och Jura kan jag berätta att vi just har planterat trosseau och savagnin, säger David Moore och ler brett.

Omero Cellars var en udda, men välkommen, fågel vid Oregon & Washington State-provningen på Münchenbryggeriet i Stockholm den 11 mars. Majoriteten höll sig till pinot noir, chardonnay, riesling och pinot gris. Omero hade också den klassiska uppställningen, men deras viner stack ut med en fräck energi och stundtals klädsamt ofiltrerad grumlighet.

Detta nordvästra hörn av USA är en ung vinregion, men den har redan hunnit en bra bit på vägen. Vinerna är generellt välbalanserade, med mogen, ren frukt där syran står för staken i brist på stöttande tanniner. Riesingvinerna drar mot tropiskt frukt och pinot noir karaktäriseras av silkiga tanniner, men utan den burgundiska jordigheten. Men återigen – varför jämföra? Här har vi en helt annan terroir och någon tradition går ännu inte att tala om. Men här finns potential, vinerna berör på ett märkligt sätt. Androgyna, är ett ord som kommer för mig. De har drag av både den nya och den gamla världen, de är svåra att placera med sin djupa elegans. De är både ock och med ett självförtroende att vägra välja sida. Och därmed ytterst intressanta.

// Text och bild: Lena Särnholm

Äntligen snackas det tillsatser i vin!

Hoppas bara att folk orkar hålla intresset uppe och inte faller in i gamla vanor redan på fredag när det ska handlas dricka till fredagsmyset.

Kalla Faktas granskning för några veckor sedan kom helt i tiden. Det är märkligt att inte fler har reagerat tidigare – här har vi ett livsmedel där du inte FÅR skriva ut ursprung eller ha en innehållsförteckning. Detta om något är värt krigsrubriker.

Under våra resor har vi mött flera vinbönder (ja, lantbrukare är precis vad de är – de brukar jorden) som suckar uppgivet när det här med eko-märkning, appellationer och EU kommer på tal. Dessa företeelser är nämligen inte till för att underlätta tillvaron för den som vill göra ett så rent och naturligt vin som möjligt. Tvärtom. Flera av vinbönderna föredrar att göra bordsvin just för att de vill göra vinet på sitt sätt. Utan bekämpningsmedel, svavel och filtrering.

Törs man hoppas på att Sverige ska leva upp till sitt rykte om att vara modernt och ligga i framkant, att det ska bli som i Köpenhamn, London, Paris och New York? Det vill säga fullt möjligt att snubbla på naturviner lite här och var, till priser man har råd att betala.

Anfora1

Jag kommer plötsligt att tänka på en anspråkslös vinbar i New York, Anfora. Ambitionerna lägger de på helt rätt ställe. I glaset.

Ena dagen bjöds en bianco från Elisabetta Foradori i Italien, en hängiven vinmakare som anammat biodynamiska metoder av omsorg om vinet. Druvan, nosiola, är en gammal variant som har funnits länge i området. Vinet lagras i amforor, som förr i tiden. Hur det smakar? Låt mig kontra med en motfråga: Hur kan det som rinner ur bag in boxarna få kallas vin?

rkatsiteli

Kan inte avhålla mig från mer namedropping i druvvärlden: rkatsiteli, en vit druva från öst med hög syra. Den är särskilt vanlig i Georgien, detta urvinland som äntligen närmar sig rampljuset. På Anfora fick jag smaka ett orange vin på rkatsiteli, ofiltrerat och lagrat i amfora. Gyllene droppar.

Anfora

www.anforanys.com

(Texten publicerades i slutet av december 2013.)

// Text och foto: Lena Särnholm

Frank Cornelissen

Verkligheten är verkligen inte att förakta. Vips kan en tråkig händelse vändas till något positivt, kanske rent av blir det ännu bättre än den ursprungliga planen, den som sprack.

Frank_Cornelissen

Så var det med mitt möte med Frank Cornelissen, denna naturvinsguru som förmår krama överjordisk saft ur rankor på Etnas sluttningar.

I september skulle Frank komma till Stockholm. Eld och lågor kastade jag mig över almanackan för att lika snabbt tas ner på jorden. Tänk att man kan bli så nedstämd av att ha en resa till Köpenhamn bokad och betald.

Vi hade alltså lyckats boka in en resa till den danska huvudstaden samtidigt som Frank skulle vara i Stockholm. Och han skulle INTE vidare till Köpenhamn, som brukligt.

Ridå.

En månad senare kom överraskningen. Frank skulle till New York – samtidigt som jag skulle vara där. Som om det inte var nog skulle middagen hållas på en ny restaurang, Contra, som kritikerna knappt hunnit få upp smaklökarna för. En restaurang helt i min smak, där råvarorna står i fokus och efter säsong. Allt till ett pris långt ifrån det i Stockholm.

Frank var lika trevlig som sina viner. Tog sig tid att förklara och gestikulera. ”Det smakar så för den sommaren var vädret väldigt varmt i början, och just det här fältet har stark lutning i nordöstlig riktning, med mycket grus i jorden”.

Som att lyssna till poesi.

Favoriten? Tja, det är nog fortfarande Susucaru, det vildsinta rosévinet. Det bjuder skönt motstånd, tvingar dig att fundera över vad du plötsligt fick i munnen. Ett vin som skärper dina sinnen.

Contra
www.contranyc.com

// Text och foto: Lena Särnholm