Värstingvertikal à la Foillard

Text & foto: Lena Särnholm

Jean Foillard tillhör kultstämplade The Gang of Four* från Beaujolais. 
Framför mig står hans The Line up of Ten, en vertikal från 2010 till 2019 med ursprung Morgon Côte du Py. Omedvetet söker mina sinnen efter årgång 2015 och siffrorna för procenten. 14. Modest för detta år, tänker jag, som minns den svarta juice från södra Beaujolais som jag provade i Angers året efter skörd – 15 procent, men ett under av balans i en atypisk gamay.
Vad vill jag då säga med dessa siffror? Att de betyder ingenting i vinets värld. Här råder andra regler, för den som har modet att ge sig hän.

Gamay må vara en druva som enligt tradition och förutfattade meningar gör sig bäst i ung, fruktig form. Men låt den leva sitt eget liv och den ger tiofalt tillbaka (… siffror är svåra att undvika för att förklara komplicerade sammanhang i ett samhälle som har tappat sunt förnuft). 
Jag vågar påstå att gamay är en av de druvor som är suveräna på att spegla sin terroir. Steker solen stiger alkoholen – utan att förvandla vinet till sylt. Samlar sig de mörka molnen tar syran täten och modellerar vinet till den friska fördrink vi alla vill förföras av medan grillen går varm.
Problemet är bara att det blir ju så komplicerat om man inte kan placera druvor i ett fack. Det blir så mycket lättare om vi alla är överens om att sauvignon blanc är synonymt med gräs och kattkiss; cabernet sauvignon med mörka bär och tobak (skyll inte på druvan, skyll på faten!); riesling med aromatiskt övermod och restsötma.
Om världen bara vore så enkel.

Så går mina tankar när jag står inför den magiska uppställningen hos Wine Trade en ohemult frisk måndagsförmiddag i tidiga mars.
Jag tänker åter på producenten i Angers, som inte ville störa druvan utan låta den leva sitt liv även det heta 2015, och på Jean Foillard själv, som jag råkade ramla på med son en fredagkväll i Paris pre-Corona:
Som vanligt skyndade jag direkt från RER B till Le Café de la Nouvelle Mairie för att få min dos av naturvinshistoria och uppdaterad smak. I väntan på bord njöt jag ett rekommenderat grumligt glas vid bardisken, och in kommer en man i sliten skinnpaj med en yngling jag känner igen. Visst är det Jean Foillard och sonen Alex. Vi hälsar, de hittar ett bord, jag får mitt, och så är det med det.

Jean Foillard är en av dem vi ska tacka för att inte hela Beaujolais drogs ner i det sliskiga vinträsket. Med hjälp av kemisten och vinmakaren Jules Chauvet var han en av dem som vågade vägra kemiska quick-fix på 80-talet och i stället göra vin så som man alltid gjort. Resultatet talar för sig själv – och när Wine Trade skulle lansera det senaste släppet av Morgon Côte du Py gjorde sig siffrorna påminda igen. ”Vi har ju tio årgångar av detta vin. Låt oss prova allihop!”
Så står de här uppradade med korken dragen. Var ska man börja? Med det yngsta? Det äldsta?
Jag hugger in på 2010 och får ett oväntat gensvar. Är detta gamay? Elva år och så spänstigt, trots mognadstoner à la en elegant pinot.
Jag jobbar mig framåt, fastnar så klart lite extra vid 2015, för att landa i en drickmogen, modern 2019 med potential för att ligga till sig. Och blir så klart sugen på att backa bandet och jämföra med 2010. Cirkeln sluts.

The Gang of Four

Fotnot: The Gang of Four bestod av Jean Foillard, Guy Breton, Jean-Paul Thévenet och Marcel Lapierre, som med hjälp av kemisten Jules Chauvet backade bandet och började göra vin så som man gjorde före kemikaliernas intåg i vinvärlden. Namnet myntades av den amerikanska vinhandlaren Kermit Lynch. Senare tillkom en femte vinbonde, Joseph Chamonard. (Chauvet dog 1989, Lapierre 2010 – men hans gård drivs vidare av barnen Mathieu och Camille.)

Beaujolais seriösa ansikte

Årets Beaujolais Nouveau är över – hög tid att upptäcka det genuina Beaujolais. En av de starkaste ambassadörerna för regionens vuxna viner är Jean-Paul Brun, minimalist och purist med känsla för terroir.

Text & foto: Lena Särnholm

Jean-Paul Brun bor i Charnay några mil norr om Lyon. Han har drygt 40 hektar utspridda i Beaujolais; från söder upp till cru-byarna Morgon, Moulin-à-Vent och Saint-Amor. Det mesta är gamay, men han har också pinot noir och en tredjedel chardonnay. Samt en gnutta roussanne, bara för att.
– Jag vill visa på potentialen i vår terroir, att det går att göra strukturerade, lagringsdugliga viner. I södra Beaujolais har vi mycket kalksten, så där trivs både chardonnay och pinot noir.

Jean-Paul tog över Domaine des Terres Dorées från sin pappa 1977. Det dröjde inte länge förrän han satte sin egen prägel på arbetet. Han ville gå sin egen väg, följa sina smaklökar.
– Beaujolais är känt för macération carbonique, lätta fruktiga viner. Sådana gjorde jag också i början. Men det är svårt att bevara terroirkänslan då, så jag började med mer burgundisk vinifikation. Sorteringsbord, avstjälkning, fyra till sex veckors maceration och pigeage.
Jean-Paul är en stark anhängare av naturlig jäst. Alla hans viner jäser av egen kraft.
– Det är jästen som ger typiciteten från terroiren, och det måste få ta tid. Mina viner tar kanske två månader på sig, och vi ser till att hålla låg temperatur för att behålla aromerna. 2018 jäser fortfarande, det blir nog klart i december.
Vinerna genomgår sedan malolaktisk jäsning för att få ett rundare uttryck.
– Men det förutsätter att du har en bra syra från början, understryker han innan vi provar Beaujolais Blanc 2017.
Vinet har fin frukt och mjuk struktur, och syran biter ifrån precis lagom för att behålla nerven. Komplext i all sin drinkvänlighet.

Jean-Paul Brun är inte den enda som har insett charmen med vita druvor här, även om 19.800 hektar av Beaujolais totala vinareal på 20.000 hektar fortfarande är rött. Han påminner om att kalkdominansen är det som ger energi i såväl Chablis och Champagne som Sancerre.
– Sedan några år är det fler och fler som börjar odla chardonnay här i söder, både för stilla vin och för crémant.
Även Jean-Paul gör ett mousserande vin. Det heter Crémant de Bourgogne eftersom det inte finns någon appellation för crémant i Beaujolais.
– För crémanten skördar vi tidigt för att få en bra balans i slutändan. I år började vi den 20 augusti. Det här är en extra brut med fem gram dosage.

Alla hans vita viner ligger på fällningen och får bâtonnage för mer extrakt och struktur. Det gör att han bara behöver en minimal dos med svavel – för lite, det vill han gärna ha i för att vara säker på att flaskorna håller formen världen över. Men det är allt han gör vid vinet.
– Jag vill respektera vinet och de olika årgångarna. Med modern, industriell vinmakning kan du göra samma vin överallt i dag. Jag vill bevara årgången, terroiren, uttrycket. Varje årgång har sin personlighet och som vinmakare är det vårt jobb – och skyldighet – att bevara det.
– Om du börjar korrigera och till exempel ha i socker, kanske du sedan måste justera syran…

Tre hektar är planterade med pinot noir. Jean-Paul valde själv ut plantorna genom selection massale.
– Jag planterade med hög densitet som i Bourgogne, 8000 plantor per hektar, och beskär med cordon för att få ett lågt uttag. Det blir cirka 30 hektoliter per år. Jag vinifierar på samma sätt som med gamay, det blir viner med bra komplexitet tack vare jorden. Kalken ger rena viner.
Hans pinot noir lagras delvis på fat, till skillnad från gamay.
– Gamay gillar inte ek, konstaterar Jean-Paul krasst och kompromisslöst.
– Har du stora fat kan det fungera, men med barrique stänger sig vinet. Gamay är visserligen kusin med pinot noir, men de behöver olika vinifikation.
Således har källaren i Charnay mest ståltankar och cementfat.

Hur ser du på framtiden för Beaujolais?
– Sedan 2009 började cru-vinerna dra till sig intresse. Nu kommer investerare från både Bourgogne och Rhône, som Chapoutier. Jadot har varit här i 20 år. Det är bra, det blir olika stilar och intressantare viner. Vi blir mer respekterade av omvärlden.

Och Beaujolais Nouveau, är det på väg upp eller ner?
– I Frankrike har konsumtionen gått ner de senaste tio åren, men nu är det stabilt. Fast i Paris går det bra, folk gillar ett lättsamt, festligt vin att samlas kring. Kvaliteten har också blivit bättre.
– För oss producenter är det bara bra, det gör att vi kan fokusera på kvalitativ försäljning, på cru-vinerna. Det är bara en fråga om tid innan folk inser att det görs strukturerade viner även här.

Jean-Paul påminner om prisläget på 50-talet. Då kostade en Moulin-à-Vent lika mycket som en Bordeaux eller Châteauneuf-du-Pape.
– Det kan bli så igen. Det handlar bara om att folk får prova.
Här är dock den svenska marknaden lite speciell. Beaujolais har blivit populärt på senare tid tack vare några producenter som har nått närmast kultstatus. July Balagny är ett till exempel som säljer på namnet snarare än på någon cru.
De tio cru-byarna ligger alla i norr och har huvudsakligen granitjord – perfekt för gamay. Från norr till söder är de: Saint-Amour, Juliénas, Chénas, Moulin-à-Vent, Fleurie, Chiroubles, Morgon, Régniè, Côte de Brouilly och Brouilly.

Redo för Beaujolais

Halvvägs in i uppställningen från Jean Foillard slår det mig. Hårt, glasklart och bryskt. Beaujolais är ju precis som sin storebror i norr!

Den bryska insikten bottnar i orättvisan. Att denna natursköna region ska tvingas dras med ryktet om billiga, skumbanansaromatiska viner som inte går att lagra. När den i stället har en komplex terrior som skär genom de rustika tonerna av gamaydruvans typiska jorgubbstoner. Ett vin från Fleurie har en helt annan karaktär än ett från Morgon, som i sin tur skiljer sig från Brouilly och Chénas. Totalt finns tio olika cru i Beaujolais, byar som har så säregen stil att de kan ståta med sitt namn på etiketten. Ett Beaujolais cru-vin har mer struktur utan att för den skull tagga ner på den dansanta bärigheten. Dessutom tål det att lagras, då det vandrar mot samma suggestiva skogsgolv som en röd Bourgogne.

Och precis som i Bourgogne är det en röd druva som regerar i ensamt majestät. Om gamay kastades ut från Bourgogne en gång i tiden, är det här i graniten den blommar ut i sitt esse. På den vita sidan är det mestadels chardonnay, som i Bourgogne, men hittar du en gamay blanc – hugg direkt.

Beaujolais är en spännande region för den som gillar oförutsedda äventyr. Flaggskeppen Foillard och Lapierre har fått sällskap av namn som Philippe Jambon, Nicolas Dubost, Remi Dufaitre, Bernard Vallette och naturvinsvärldens gunstling Julie Balagny. Tyvärr får vi inte se något mer från Denny Baldin, som kramat ur sig ”Isis”, ett fylligt vin i funky stil med både stall och mineral. Han sägs ha flyttat till Irland.

IMG_1051

Bernard Vallette kan visa vad gamaydruvan är kapabel till. Inte för att styrka är något att sträva efter, men värmeböljan 2015 pumpade upp frukt och alkohol till 15% i hans vingård i Lachassange, alldeles söder om Villefranche. Och låter man naturen ha sin gång är det bara att acceptera faktum. Vinet är mörkt, nästan svart, och doftar solmogna bär. Råa röda bär, inte kokt sylt. I munnen är det relativt mjukt, men mineral och syra bär upp procenten och det hela känns förvånansvärt balanserat och klart intressant. Men Beaujolais?

– Nej, ibland blir mina viner ratade av apellationen för de är inte typiska, säger Bernard Vallette utan att se alltför nedstämd ut.

Det är hög tid att Beaujolais lyfts fram i rampljuset. Det har alla ingredienser för att engagera nutidsmänniskan som äter lättare mat och har ett öga på procenten. Här har du ett matvänligt vin med elegant, bärig struktur och förhållandevis låg alkoholhalt. Det där med matvänligheten är intressant. Beaujolais gränsar i söder till Lyon, Paul Bocuses residens, en stad klassad som Frankrikes kök med delikatesser som Bresse-kycklingar, ostar, Charolais-kor, grytor och korvar. Tanken vandrar vidare mot ett annat vin med samma historik: Lambrusco. Också rött, lätt och bärigt – med ett lika efterhängset dåligt rykte. Och liksom Beaujolais kommer Lambrusco från sitt lands gastronomiska centrum, i det här fallet Bologna med sin mortadella, pasta, parmigiano reggiano och balsamvinäger. Rak och rustik mat som ställer krav på det som hälls i glaset. Så är också båda vinerna gjorda för att njutas lätt kylda i stora klunkar till regionens mat.
Det är en spännande tid alla vinvänner har framför sig.

Tack till WineTrade som fick mig att vandra i dessa tankar.

// Lena Särnholm, text och foto