Lite snack, mycket verkstad. Tyskland väntar inte på framtiden, de lever i den. Hållbarhet, resistenta druvor och biologisk mångfald är fokus för vinodlare i Mosel och Rheinhessen.
Text & foto: Lena Särnholm @lenamaria_sarnholm
Klockan är knappt tio på förmiddagen. Det är redan 30 grader varmt. Jobst Karp tycks oberörd, han är entusiastiskt angelägen om att visa de insektshotell som hans föräldrar har byggt. De liknar något ur Sagan om Ringen, men har en högst konkret funktion. Lerhusen med hål, pinnar och skrymslen är hem för bin och andra kryp som bidrar till den nödvändiga biologiska mångfalden för en levande vingård. Låter man naturen ha sin gång krävs mindre ingrepp, enligt devisen ”den enes död, den andres bröd”.
Jobst Karp krafsar i gräset mellan rankorna i den mer lodräta än horisontella vingården:
– Vi är med i Mosel-projektet som går ut på att bevara ett rikt djurliv, vilket vi alla är betjänta av. Förutom insektshotell har vi byggt stenrösen åt utrotningshotade ödlor och satt upp fågelbon. Sedan vi satte upp bona har vi inga problem med insekter i vingården.
Tyskland är för många förknippat med rigida regelverk, skolbokstänk och kontroll. Men på vinsidan gäller det omvända – det är i Tyskland det händer. De har insett och sett att klimatförändringen är här. Och att den slår hårt.
Det är med svart ironi som Diana Steitz ber oss skynda på när vi släpar benen efter oss på den sönderbrända stigen mellan vingårdarna i Stein-Bockenheim i västra Rheinhessen. På hemsidan presenterar de sig med ”cool-climate wines”. Nu steker solen, och provningen i vingården får ske under partytält med vatten som ”vin” nummer ett. Vinerna är ändå slående friska. Diana och hennes man Christian förklarar den markanta mineraliteten:
– Vi har vulkanisk jord, vilket är unikt i Rheinhessen. Vinerna här får en särskild stil, vilket ni kommer att märka.
Hettan tvingar oss till en lunchprovning inomhus, i en arkitektritad modern byggnad som andas insikt. Att anlita kända arkitekter för att understryka sina miljömedvetna ambitioner är en av flera trender i det nya Tyskland, där man inte nöjer sig med ett ekologiskt tänk – det ska vara hållbarhet hela vägen. Sustainability. Således är Steitz helt självförsörjande på el, förutom under skörden.
– Då går det åt mycket energi. Vinpressen kan inte gå på batteri, konstaterar Christian realistiskt.
Paret Steitz är också ärligt när de berättar om sina certifieringar. Det finns inget perfekt system; risken att anklagas för greenwashing finns alltid där. Men de uppskattar Fair’n’Green som inte bara kontrollerar, utan även diskuterar med vinmakarna och hur de kan bli bättre.
Till skillnad från alla (alla!) andra vingårdar vi besökte under pressresan i juli 2023 har Steitz inga PIWI-druvor, det vill säga framkorsade sorter som är resistenta mot diverse sjukdomar.
Christians svar kommer från hjärtat och är svårt att säga emot:
– Jag gillar inte PIWI. Jag gillar inte smaken.
Hans reaktion träffar mig rakt i hjärtat. Som svensk sommelier, skribent och vinälskare har jag följt vinodlingen i Storbritannien och Sverige under lång tid, väl medveten om att den första generationens PIWI (det enda vi kunde odla) inte var optimal. Smaken kunde definitivt diskuteras, däremot inte ambitionen. På knappt 30 år har vi fått fram nya korsningar med tydligare smakprofil, och vi vet bättre hur man odlar och hanterar vinvärldens ”fula ankungar”.
PIWI:s dag kommer, när vi har lärt oss att acceptera och förädla dess karaktär – och fått mer ödmjuka och nyfikna vindrickare.
Innan vi besökte Rheinhessen tillbringade mitt resesällskap om nio journalister från länder som Japan, Kina, Polen, USA och Finland, två dagar i Mosel. I regionen där riesling är kung, hyllas PIWI. Här finns en medvetenhet om att det inte är antingen eller – man kan ha både ock. Om man värnar naturen kan man fortsätta att odla riesling, men det behövs också introduceras nykomlingar. Så som det alltid har varit; inget är konstant, allt är föränderligt. Tänk bara på dåtidens claret i Bordeaux, ett vin som skulle stå sig slätt jämfört med dagens Beaujolais. Och att det förr gjordes mycket rött i Champagne, liksom i Vinho Verde.
Det om detta.
Resan till Mosel gick med direktflyg Stockholm-Frankfurt. Efter två timmar i buss halvlåg jag i min egen lilla oas; höga häckar utan insyn, i ett ”hotellrum” som var ett av två i en separat cottage. Vin på kylning, trädgårdsmöbler, rosmarin och krusbärsbuske med mogna bär och en himmel som fick stress och storstad att vara ett minne blott. Weinkulrutgut Longen Schröder har förstått vad det handlar om. Bygg där du står. Bygg på vad du har.
Och vad har vi då här? En vingård sedan generationer längs Mosel, nu under ledning av det kreativa paret Sabine och Markus Longen. Vin i sig är härligt, men Sabine och Markus har förstått den inbyggda potentialen – vin blir så mycket bättre i sin kontext.
Med hjälp av den italienska arkitekten Matteo Thun har de skapat ett modernt paradis, där skärpta sinnen får full valuta. Själv föll jag för deras optimism; blicka framåt utan att kompromissa med historien. Så klart att vi kommer att prata om PIWI.
– Riesling är 60 procent av vår produktion, men problemet här är att vi har många olika svampsjukdomar. Vi vet inte vilka PIWI-varianter som fungerar mot vad, säger Markus Longen
– Fast PIWI är framtiden, ingen tvekan. Om du ska plantera nytt, ska du ta pinot gris eller souvignier gris? Så klart att den unga generationen väljer den senare; souvignier gris behöver inte besprutas. Den har lösa klasar och klarar sig med max ett par behandlingar per år.
Enligt Markus Longen är PIWI den enda lösningen för oss i Nordeuropa, eftersom EU har beslutat om minskad besprutning. I Tyskland vill man dock fortsätta jobba med sin älskade riesling – en druva som är mångsidig och känslig för sin växtplats.
– I Mosel har vi många olika variant av skiffer, och riesling kan förmedla den känslan av terroir. På röd skiffer till exempel blir vinet mer kryddigt.
Riesling har också fördelen att kunna behålla hög syra i kombination med låg alkohol.
– 2018 var varmt, eller snarare hett, så då fick vi jobba med andra strategier. Tidigare planterade vi riesling på öppna plaster i söderläge. Från och med nu måste vi försöka bevara kylan i vingården, låta gräset växa och välja andra lägen för nyplanteringar.
Under kvällens gång ansluter Stefanie Vornhecke, vicepresident Weinbauverband Mosel, expert på biodiversitet och hållbarhet. Hon ser ett nytt intresse för tidigare nedvärderade aromatiska varianter som gewürztraminer.
– Absolut. Gewürztraminer, scheurebe och muskateller är poppis igen, likaså silvaner för att göra orange vin. De här druvorna tilltalar nybörjare som inte är så vana vid att dricka vin.
Vi kommer in på vintypen kabinett. Baktalad i norra Europa, älskad på hemmaplan. En välgjord kabinett är ett under av harmoni: aromatik, syra och sötma i total balans. Flera vinmakare bekräftade att med stigande temperaturer blir det allt svårare att göra en bra kabinett, ett vin många odlare ser som sitt ”visitkort”.
Personligen är kabinett det främsta minnet jag bär med mig: rätt vin på rätt plats är en utomjordisk upplevelse. Vem behöver en prosecco eller Aperol spritz när du kan starta partyt med en energisk kabinett?
För att förstå Mosel-vinerna och dess förutsättningar ska vi paddlar kanot längs Saar, en biflod till Mosel. Jag har turen att hamna i samma farkost som Cord-Heinrich Treseler, delägare i Weingut Dr. Frey.
Vi glider fram i nivå med vattenytan. Sällsynta fåglar landar och lyfter, och helt plötsligt pekar Cord-Heinrich på en branten på höger sida. Det var här tyskarna och amerikanerna drabbade samman under andra världskriget.
För en stund tappar mina armar styrka.
Vi går i land och stärkta av en sekt som smakar mer än Champagne travar vi ut i vingårdarna där getter håller vissa delar i schack. Återigen detta samspel: människa, djur och natur.
Cord-Heinrich berättar om sin filosofi och låter oss smaka av den. Fyra hektar vin, varav tio procent PIWI. Han odlar pinotin och sauvignac. Det är så här man förstår vin – förklarat av vinmakaren på växtplatsen.
Han är så klart stolt över deras ”kabbie”, Riesling kabinett.
– Kabbie är tyska för glou-glou, ett vin ämnat för att lära känna vingårdens identitet och som ska drickas av glädje. Nu har det blivit trendigt igen – på ProWein hade de en kabbie lounge, säger han och häller upp det lättdruckna vinet där kombinationen låg alkolol, syra, sötma och frukt är just – oemotståndligt läskande.
Innan han korkar igen flaskan konstaterar han lite ledsamt:
– Det är svårt att göra en bra kabinett i dag. Alkoholen sticker lätt iväg.
För mig är det en upplevelse och en insikt om att alla viner har sin plats. En kabbie är precis vad du behöver på en AW; ett juste vin som lättar upp sinnet. Sorgligt bara att man måste åka till Tyskland för att få den lärdomen.
Sista kvällen är den bästa. Äntligen ska jag få besöka Daniel och Bianka Schmitt, ett ungt par som jag har följt ända sedan de var i Stockholm 2015. Bianka är dock i USA, så Daniel och lilla sonen tar emot i vingården, som gränsar till ett fält fullt med sädesslag. Detta är Rheinhessen – jordbruk. Vin och vete sida vid sida.
Daniel leder karavanen genom byn bort till källaren där vi ska prova. Källaren är dock ett stort bygge av cement, grus, och lyftkranar. Daniel visar stolt runt i de enorma utrymmena som ska bli lägenhet åt den egna familjen, vinbar, provningsrum, vinkällare, källare med qvevri… hans entusiasm ger mig gåshud, för jag minns provningen i Stockholm; ingen vågade närma sig det unga paret Schmitts grumliga, bärnstensfärgade vin. Nu är de superstars.
Daniels och Biankas innovativa investering är fantastisk med tanke på att de gör naturvin, i Rheinhessen, en region känd för stora volymer av kanske inte den högsta kvaliteten.
Paret Schmitt visar att Tyskland är så mycket mer än både riesling och volymvin. En av mina
favoriter är deras amforalagrade weissbugrunder; ett mjukt under av aprikos och sammet.
De har också ett härligt vin på enlitersflaska, Frei Körper, med oortodoxa druvor som ortega och huxelrebe.
– This is the face of the region. Lättdrucket, av druvor härifrån, säger Daniel och häller upp generösa smakprov.
Han har varit med så pass länge att han vet villkoren för att överleva. Extremism har sitt pris.
– Vi är inte dogmatiska. Ibland kan vi ha i lite svavel vid buteljeringen, 10-15 gram, för att ge vinerna den stabilitet de behöver. Vi vill att vinerna ska kunna serveras på glas och gå att dricka efter en dag. Så ja, vi har ändrat vår filosofi lite.
Vi pratar vidare om specifika druvor, som weissburgunder, muskateller och scheurebe, hur de interagerar och uppför sig. Vinet Erdreich är en cuvée av just muskateller och scheurebe:
– Scheurebe är en viktig druva här i Rheinhessen, och den håller tillbaka aromatiken från muskateller.
Diskussionen går vidare, fortsätter i bussen på väg till resans sista måltid. På Tacheles Landrestaurant Schmitt är ett långbord uppdukat. Vi hinner just andas atmosfären innan vädrets makter tar oss ner på jorden. Spring inomhus. Nu!
Vi njuter av lokala specialiteter. Vildsvinskorv, grönsaker och vin.
Tyskland vet vad som gäller, och de gör något åt det. Då har jag ändå inte nämnt Becker-Landgraf, Gut Cantzheim, Timo Dienhart (Timo, vilka viner!) och den främsta av dem alla (i min smak) Nico Espenshied vid Weingut Espenhof.
Fortsättning följer…
Naturvin - The Sound of Soil 