Svenskt vin som Flyinge vingård, Stora Boråkra, Dåmän Sånana
”Den största utmaningen med att odla vindruvor i Sverige är inte vädret, det är politikerna.” Det säger Staffan Ottosson på Vingården Stora Boråkra, en av ett tiotal svenska vinodlare som presenterade sina personligheter på Grappe i Stockholm i början av juni.
Vin från kalla klimat är det senaste, där engelskt mousserande är sommeliernas nya gunstling efter tysk reisling. Nästa blickfång kan mycket väl bli vita viner från Sverige. Provningen på Grappe gav en bra bild av var svenskt vin står i dag, och att kvaliteten är genomgående hög. Visst löper en högst närvarande syra som en röd tråd genom alla viner, men detta signum är något som vinmakarna har förstått värdet i. Det är det som gör svenskt vin unikt. Världen har redan tillräckligt mycket tillrättalagd sauvignon blanc och ekad chardonnay. Det är glädjande att man på så kort tid har hittat sin nisch och förstått värdet av att ha något som ingen annan kan få fram.
Svenskt vin och Solaris
Således är det druvan solaris som dominerar. En vitis vinifera anpassad för kalla klimat, framtagen i Freiburg 1975. Det hade säkert varit frestande att plantera en mer känd sort, men fördelen med solaris är att den tål tuffa tag och klarar sig rätt bra på egen hand – läs, kräver mindre besprutning. Solaris och Sverige kan bli ett konkurrenskraftigt par, på samma sätt som Riesling och Tyskland eller Grüner Veltliner och Österrike.
Solaris hinner mogna under den korta säsong vi har här i nord, vilket gör att du trots syran får en mogen frukt och en viss kropp. Det som främst slog mig under provningen var just texturen och tyngden; vinerna var inte alls tunna och snipiga. Majoriteten hade snarare en mjuk munkänsla för att sedan ladda på med accelererande syra som lämnar dig med en torr fräsch finish. Det enda man saknade var något att sätta tänderna i, ostron eller skaldjur med citron – åh, vilket äktenskap!
Flyinge Vingård
Solaris har vissa drag av sauvingon blanc, men är lite mer stram och fokuserad. Ändå var det stor variation på de viner som presenterades. Precis som det ska vara. Vinet är ju ett barn av omständigheterna, av väder och vind, av jordmån och vinmakarens intentioner. Man kan inte annat än bli imponerad av Flyinge Vingårds mod att låta sin ”Pegasus” 2014 jäsa i sju månader på ny fransk ek… Klokt val, visade det sig. Eken känns i näsan, men är inte överväldigande, den backar upp frukten och syran och det är inte utan att tankarna vandrar iväg mot Bourgogne. Snyggt hantverk av vad naturen gett.
Dåmän Sånana
Men allt var inte Solaris. Från Percy Månsson på Dåmän Sånana kommer en förförisk varelse av Suvignier Gris och Muscaris; blommig och med mjuk textur. I en blindprovning hade jag förväxlat den med en gewürztraminer. Härifrån kommer också dagens enda röda, en ståltankjäst blend av bland andra Cabernet Cortis och Regent, där 20% av druvorna är torkade. De torkade druvorna ger just den extra skjuts ett rött vin kan behöva om det inte har fått nosa på fat. De bildar en ryggrad för frukten att hänga fast på. Snyggt gjort.
Summa summarum: Om Sverige har kommit så här långt på så kort tid kan framtiden inte vara annat än ljus. Om det inte vore för det där med politikerna, som inte bara är ett dilemma för Staffan Ottosson utan en rejäl påk i hjulet för alla svenska vinbönder. De lägger ner hela sin själ – och plöjer ner hela plånboken – i att skapa hantverksmässiga viner i minimal skala, men får inte sälja sina alster till nyfikna besökare. Om inte detta är ett handelshinder, då vet jag inte vad som är det.
// Lena Särnholm: text & foto
Läs mer om svenskt vin:
Naturvin - The Sound of Soil 