Med jorden i fokus – häst i vingården

La Paulée de l’Anjou noir är en hyllning till terroiren, den mosaik av skiffer som är skyldig till komplexiteten i chenin blanc från Anjou.

För sjätte året arrangerades denna avslappnade träff där målet inte bara är att lära deltagarna historien om det lokala vinet – lika viktigt är att umgås och utbyta erfarenheter. Anjous version av La Paulée startade för sex år sedan hemma hos Jo Pithon på Pithon-Paillé. I år var Domaine des Grandes Vignes värd, en relativt stor egendom på 55 hektar som gick över till biodynamiskt 2007.
Dagen startade med en halvmil lång promenad i vingårdarna i Bonnezeaux. Det var tre stopp längs vägen, där experter berättade om vad som gör vinet härifrån så speciellt och vilka metoder som påverkar resultatet. Fabrice Redois, geolog på universitetet i Angers, sammanfattade på ett underhållande sätt hur jordmånen blev till; för miljoner år sedan krockade två kontinentalplattor just här. En våldsam kollision som gav upphov till säregen komplexitet. Marie-Astrid Place hade med sig två bjässar av den utrotningshotade rasen trai poitevin mulassier för att visa hur man arbetar med häst i vingården; slutligen den alltid lika entusiasmerande Mark Angeli som predikade vikten av mångfald. Hans lektion hölls på ett fält där var fjärde rad bestod av fruktträd. Inom parentes kan nämnas att några dagar senare sprang jag på Pat Desplats, som berättade att han har planterat träd som vinrankorna ska klättra på, så som de gjorde i det vilda.

Lagom till lunch när termometern närmade sig 40-strecket var det dags för provning i källaren. Viner från ett 30-tal vinodlare hade dukats fram. Dessa gav en bra bild av hur mångsidig chenin blanc är. Druvan är en spegel av sin terroir och sin herre, utan att tappa ansiktet. Den typiska druvkaraktären hänger alltid med. Därför var den en besvikelse att så många ändå valt att klä på sin terroirist med så mycket ek. Ungefär hälften av vinerna hade en framträdande, övertydlig smak av fat.
Favoriter? Mark Angeli, Pithon-Paillé och Patrick Baudouin är trotjänare som håller formen. Domaine du Closel och Juchepie presterade också enligt förväntningar, även om den senare levererar bäst på den söta sidan. Le Fief Noirs L’Âme De Fond var en positiv överraskning, som trots 15 månader på fat hade fin frukt. Sist men inte minst Loic Mahe och Anthony Robin. Anthonys Domaine du Clos Frémur är fem hektar stor och är så nära ett stadsvineri man kan komma; Angers ligger en knapp kilometer bort. Anthony tillhör det kommande gardet – en kille att hålla under radarn.

Traditionen bjuder att vinmakarna tar med sig egna flaskor till lunchen. Gärna magnum, gärna med lite ålder. Som inbjuden svensk ville inte jag vara sämre. Före avresan beställde jag hem solaris från Stora Boråkra i Blekinge. Smått nervös lät jag bordsgrannarna smaka. Men mina fördomar kom på skam. Såväl monsieur Pithon som Angeli och Baudouin sprack upp i leenden och gav tummen upp. De hade förväntat sig tunn frukt och hög syra, men bjöds i stället en behaglig balans. Bland provarna hördes till och med kommentaren att syran gärna hade fått vara lite högre…
Men att kalla måltiden för lunch är ett understatement. Först vid 19-tiden var bordet rensat, flaskorna tömda och samtalen avrundade. Middag den dagen var inte att tänka på.

Lena Särnholm, text och foto

En svensk på villovägar i Paris

Han lägger ner sin kniv, slutar tugga och tittar på flaskan. Blicken går inte att misstolka. Misstänksam är bara förordet.

Mannen med gourmandens runda kula och en klädsam väst över den rutiga skjortan är stammis hos A Lot of Wine. Den perfekta försökskaninen för mitt uppdrag i Paris – att låta fransmännen prova svenskt vin. Jag har med mig tre flaskor, två från Percy Månssons Dåmän Sånana och en eklagrad Solaris från Flyinge Vingård.
Tveksamheten går nästan att skära med kniven han just lagt tillbaka på tallriken. Vad har jag givit mig in på? Utsatt mig för ett frivilligt kamikazeuppdrag?
Men vid provningen av svenska viner på Grappe någon vecka tidigare blev jag så överraskad att jag ville visa världen vad vi kan häruppe under sommarens sol – när den väl visar sig, ska påpekas, men då är den en nattuggla av rang.

Ägaren Nath är mer optimistisk. Eller kanske bara professionellt hövlig. Hon tar fram tre glas, öppnar den första flaskan och häller upp. Under tystnad snurrar vi på glasen för att vinet ska få andas lite fransk luft.
Mannen med västen för sakta glaset till näsan, tar ett djupt andetag och stirrar på den gyllene juicen. Blicken ändar skepnad.
Bon, säger han inte så lite överraskad efter den första slurken. Ställer ner glaset och fortsätter att stirra. Det här var uppenbarligen inte vad han väntat sig.
Nath är mer talför.
– Blommor! Det här gillar jag, det är något i mitten som ändras hela tiden. Det är torrt, men ändå inte. Du har acacia, men det är inte sött, en fräschhet och något bittert i slutet. Det är en lång, blommig eftersmak. Impressive. I like it.
Hon ställer ner glaset och ser både nöjd och ärlig ut.
– Det här har potential. Det är välgjort.

Vinet vi pratar om är Dåmän Sånanas cuvé av souvigner gris och muscaris från 2015. Druvorna må vara ovanliga men väl valda. Ska man ge sig på att odla vin på breddgrader utanför de gängse går det inte med chardonnay och chenin blanc. Vinet görs ju i vingården, så prio ett är att få mogen frukt med rätt balans mellan syra och socker. Det får dessa. För att inte tala om solaris. Denna druva kan mycket väl bli Sveriges svar på Tysklands riesling.
De jag möter i Paris uppskattar också detta, att Sverige väljer att gå sin egen väg. Fullt ut. För den som är genuint intresserad av vin har ett öppet sinne där nya bekantskaper uppskattas mer än kopior.
Men den lite mer hårdnackade Hervè i butiken L’Etiquette på Île Saint-Louis är hårdare i sitt omdöme.
– Det är intressant, klart drickbart, men det känns att det nyligen är tappat på flaska. Fast det har potential, säger han, men ser ändå lite förbryllad ut. Det här var helt klart något nytt, dofter och smaker han inte känt tidigare.

I bagaget hade jag också med mig Dåmän Sånanas Såpasso, en cuvé av regent, siramé och cabernet sortis (cabernet sauvignon x solaris) där 20% av druvorna har fått torka för att ge vinet bättre struktur. Intelligent hantverk, då rött vin behöver något att hänga upp tanninerna på och ek skulle bli för tungt för den finlemmade frukt vi har här.
Om jag var smått nervös för mottagandet av det vita vinet, som ändå är svenskarnas specialitet, var det inget mot hur jag kände inför att presentera det röda.

IMG_2325

Klockan har inte slagit lunch, så Charles Schepans hänvisar mig till en plats i solen så länge, på en barstol vid en gammal barrique. Minnesgod krögare som denne vinmakarson från Auvergne är, kommer han strax tillbaka med en Eric Pfifferling ”Tavel” i ishink. Au Doux Raisin gör mig aldrig besviken. Men nu finns risken att jag gör dem på dåligt humör. Charles är brutalt ärlig och har en palett helt färgad av trikoloren.
Nyfiket skruvar han av korken på ”Croix Fleurie” och närmast kastar vinet ner i glaset. Här behövs ingen dekantering, det kan kombineras med servering om man har det rätta handlaget.
Charles höjer armen i vädret och piskar runt vinet. Doftar snabbt och häver i sig. Blir tyst.
– Syrah. Hur kan ni odla syrah i Sverige?
Jag berättar om blenden och han tittar förvånat på vinet. För honom är den fruktiga, peppriga och förhållandevis stadiga kroppen intimt förknippat med den franska druvan. Från varmare breddgrader.
Och ja, han gillar det. Mycket.
Jag låter honom behålla flaskan mot att jag får tömma Pfifferlings till lunchen.

IMG_2283

Sista vin ut är Flyinge Vingårds ”Pegasus”. Jämfört med Percy Månsson är detta bara barnet; Magnus Oscarsson började 2009 och satsar bara på solaris. Hittills har han 7500 plantor, men vill expandera. Tanken är att göra ett så rent och naturligt vin som möjligt; han använder hästgödsel i vingården och snart betar får mellan raderna. 2014 var en så bra årgång att musten fick jäsa på nya franska ekfat i sju månader. 600 flaskor blev det så småningom. Tvärtemot vad man kan tro, särskilt med den tydliga doften av barrique, är eken väl integrerad i frukten. Och syran simmar runt som en räddande ängel. Det är skarpt, men fruktigt och livligt. Här snackar vi energi.
Detta är också favoriten hos Versant Vins, där vi provar vinet tillsammans med två tacksamma gäster.
– Vinet behöver mer tid, rundas av lite, men jag gillar vinmakningen. Här finns syra, struktur, kropp – energi och potential. Helt klart ett vin för mat. Det är rikt, säger Jeanne.
Så slutar min lilla turné på okänd mark, starkt förvissad om att svenskt vin har en framtid och att några parisare har fått sina fördomar på skam.

Lena Särnholm, text och foto

Sverige levererar syra på hög nivå

IMG_2178

Svenskt vin som Flyinge vingård, Stora Boråkra, Dåmän Sånana

”Den största utmaningen med att odla vindruvor i Sverige är inte vädret, det är politikerna.” Det säger Staffan Ottosson på Vingården Stora Boråkra, en av ett tiotal svenska vinodlare som presenterade sina personligheter på Grappe i Stockholm i början av juni. 

Vin från kalla klimat är det senaste, där engelskt mousserande är sommeliernas nya gunstling efter tysk reisling. Nästa blickfång kan mycket väl bli vita viner från Sverige. Provningen på Grappe gav en bra bild av var svenskt vin står i dag, och att kvaliteten är genomgående hög. Visst löper en högst närvarande syra som en röd tråd genom alla viner, men detta signum är något som vinmakarna har förstått värdet i. Det är det som gör svenskt vin unikt. Världen har redan tillräckligt mycket tillrättalagd sauvignon blanc och ekad chardonnay. Det är glädjande att man på så kort tid har hittat sin nisch och förstått värdet av att ha något som ingen annan kan få fram.

Svenskt vin och Solaris

Således är det druvan solaris som dominerar. En vitis vinifera anpassad för kalla klimat, framtagen i Freiburg 1975. Det hade säkert varit frestande att plantera en mer känd sort, men fördelen med solaris är att den tål tuffa tag och klarar sig rätt bra på egen hand – läs, kräver mindre besprutning. Solaris och Sverige kan bli ett konkurrenskraftigt par, på samma sätt som Riesling och Tyskland eller Grüner Veltliner och Österrike.

IMG_2189

Solaris hinner mogna under den korta säsong vi har här i nord, vilket gör att du trots syran får en mogen frukt och en viss kropp. Det som främst slog mig under provningen var just texturen och tyngden; vinerna var inte alls tunna och snipiga. Majoriteten hade snarare en mjuk munkänsla för att sedan ladda på med accelererande syra som lämnar dig med en torr fräsch finish. Det enda man saknade var något att sätta tänderna i, ostron eller skaldjur med citron – åh, vilket äktenskap!

Flyinge Vingård

Solaris har vissa drag av sauvingon blanc, men är lite mer stram och fokuserad. Ändå var det stor variation på de viner som presenterades. Precis som det ska vara. Vinet är ju ett barn av omständigheterna, av väder och vind, av jordmån och vinmakarens intentioner. Man kan inte annat än bli imponerad av Flyinge Vingårds mod att låta sin ”Pegasus” 2014 jäsa i sju månader på ny fransk ek… Klokt val, visade det sig. Eken känns i näsan, men är inte överväldigande, den backar upp frukten och syran och det är inte utan att tankarna vandrar iväg mot Bourgogne. Snyggt hantverk av vad naturen gett.

Dåmän Sånana

Men allt var inte Solaris. Från Percy Månsson på Dåmän Sånana kommer en förförisk varelse av Suvignier Gris och Muscaris; blommig och med mjuk textur. I en blindprovning hade jag förväxlat den med en gewürztraminer. Härifrån kommer också dagens enda röda, en ståltankjäst blend av bland andra Cabernet Cortis och Regent, där 20% av druvorna är torkade. De torkade druvorna ger just den extra skjuts ett rött vin kan behöva om det inte har fått nosa på fat. De bildar en ryggrad för frukten att hänga fast på. Snyggt gjort.

Summa summarum: Om Sverige har kommit så här långt på så kort tid kan framtiden inte vara annat än ljus. Om det inte vore för det där med politikerna, som inte bara är ett dilemma för Staffan Ottosson utan en rejäl påk i hjulet för alla svenska vinbönder. De lägger ner hela sin själ – och plöjer ner hela plånboken – i att skapa hantverksmässiga viner i minimal skala, men får inte sälja sina alster till nyfikna besökare. Om inte detta är ett handelshinder, då vet jag inte vad som är det.

// Lena Särnholm: text & foto