Så blev Sverige ett vinland

Spritmuseums nya utställning heter Vinlandet Sverige. Ett bevis på att svenskt vin är en etablerad verksamhet värd att uppmärksammas.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Sverige blev ett officiellt vinland 1999, har cirka 130 hektar och ett trettiotal kommersiella odlare – som redan skördat ett antal internationella medaljer. Odlarna har hunnit testa sig fram vilka lägen som är lämpliga och prestigelöst insett att de kända druvsorterna inte är att tänka på. De vet att bra vin görs av mogen frukt, och råkar druvan heta solaris är det bara att acceptera och utnyttja situationen; låta denna köldtåliga blondin bli Sveriges svar på Tysklands riesling.

Vinlandet Sverige är en del av Spritmuseums utställningsserie om svenska hantverksdrycker. En välkommen och vältajmad satsning som än en gång pekar på Sverige som paradoxernas paradis. Vi är världsledande på att dricka bag-in-box, men har samtidigt blivit nyfikna på det genuina, lokala. Det är lite antingen eller. Som vanligt, med andra ord.
Pressvisningen leds av underbarnet Nadja Karlsson, som spontant går i spinn över en dammig flaska i den monter vid entrén som reser sig likt Edvin Öhrströms Kristallvertikalaccent.
– Det där rödvinet drack jag som ung, blandat med Fanta. Men det ska vi inte prata om.
Eller kanske är det just det vi ska, för att förstå vinlandet Sverige. Fram till slutet av 70-talet drack vi fortfarande mer starkvin än vanligt vin, trots bolagets propaganda att vi skulle välja vin (!) – ja, det var ju ändå bättre än sprit. Och hur skulle man kunna svälja denna sura saft från Algeriet utan lite hjälp?

Sveriges moderna vinhistoria är kort, men intensiv och intrikat. Snarare rebellisk. Vinodlarna i Sverige är rebeller. Hur ska man annars beskriva de pionjärer som trotsade nedtryckande fördomar och kämpade på? 
En av dem är Murre Sofrakis på Vingården i Klagshamn, som i mitten på 90-talet drev djuraffär i Malmö. I dag är han Sveriges Mr Vinodlare. Experimenterar, upptäcker, levererar. Jag har provat ett antal av hans viner och alltid imponerats av den personliga karaktären. Ärligt talat har inte allt fallit mig i smaken, överkänslig för ek som jag är. Men jag uppskattar Murres handlag, kunskap, absoluta gehör. Det här är en kille som kan sin terroir och sin palett av druvor.

På Spritmuseum provar vi viner från 16 svenska producenter. Det första som slår mig – igen – är det rebelliska anslaget. Till skillnad från i Storbritannien – som har gått all-in för mousserande vin enligt traditionell metod med samma druvor som i Champagne – har Sverige större bredd. De som gör vin i vårt land har en tydlig idé om vad de vill göra, och de gör det på sitt sätt. Mousserande vin får konkurrenskraftig kvalitet även här, men varför begränsa sig när vi har en sådan mångsidig druva som solaris – likt riesling och chenin blanc öppnar den för en myriad av möjligheter: bubbel, snustorrt, sött, skalmacererat… Det är mångfalden som förenar vinlandet Sverige, inte en trångsynt önskan om att bli ett internationellt alternativ till Champagne.

Flyinge Vingård och Kullabergs Vingård har visat vilken potential solaris har på nordliga breddgrader; med den kunskapen i bagaget är det inte konstigt att jag överraskas av ett rött vin denna dag. Det röda jag hittills har testat i Sverige är okej, knappt mer än så. Därför har mina tankar gått: ”om vi nu är ett nytt vinland kanske det är bäst att fokusera på vad vi kan göra bra – och det är vitt”. Men så tänker inte vinodlare i Sverige. Här är man envis. Vilket jag är innerligt glad över.

I glaset hälls Leon Millot 2018 från Åhus Vingård. Jag måste testa något rött, när jag ändå är här. Redan i doften anar jag att det här handlar inte om att prova. Det här är seriöst. Något unikt. Men också logiskt.
Leon Millot är en av de där kreerade krakarna som alltid får försvara sitt förflutna, hur bra de än kan smaka. Detta är en blå druva skapad 1911 i Colmar, Alsace, av Eugène Kuhlmann. Han korsade Millardet et Grasset (Vitis riparia x Vitis rupestris) med Goldriesling, en Vitis vinifera. Leion Millot liknas vid både Syrah och Pinot Noir, vilket kan låta som en motsägelse. Men beroende på terroir kan den bli antingen muskulös eller anemisk; vad man är ute efter är den lilla pepprigheten, personligheten, jordigheten.

Intressant i sammanhanget är att Leon Millot i likhet med många andra hybrider tidigare var bannlyst i Europa. Nu har man dock tänkt om, och erkänt druvsorter med ”tillräckligt inslag av Vitis vinifera”. Leon Millot är kanske inte välkommen i de fina salongerna, men slipper i alla fall stå ute i kylan – även om den mer än gärna gör det i Sverige.

Utställningen sitter uppe fram till 31 oktober 2021.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s