Naturvin och hybrider vinner mark i USA

Avsaknad av traditioner och appellationer kan vara en tillgång. Titta på USA. Här frodas en vinkultur baserad på vad de själva vill dricka, producerad av det som växer där de bor.

Text: Lena Särnholm

USA brukar ligga steget före Europa, men vad gäller naturvin är det tvärtom. Här tog intresset fart först i början av 2000-talet, när vinbarer började poppa upp i New York och nya importörer tog in hantverksviner från Europa. En av pionjärerna var Jenny Lefcourt på Jenny & Francois Selections. När hon drog i gång 2000 visste knappt någon i New York vad naturvin var.

– USA är ungt vad gäller vin över huvud taget, vi är ett öldrickarland. Vi har inga tunga traditioner så de yngre fattade snabbt tycke för naturvin. ”Hey! This is delicious!”. 

Zev Rovine som började importera några år senare instämmer:

– Naturvin är fortfarande en nisch och mindre utbrett här än i Europa, men det växer fort. I dag kan du hitta naturvin i varenda stat.

Men USA vore inte USA om det inte finns original som går sin egen väg. Tony Coturri i Sonoma, Kalifornien, har gjort vin utan tillsatser sedan 60-talet.

Deirdre Heekin på La Garagista

Naturvin görs huvudsakligen i just Kalifornien och i Vermont vid gränsen mot Kanada. I Kalifornien, med en traditionell inställning och dyr mark, är det vanligt att de som gör naturvin köper druvor medan de i Vermont ofta har flera ben att stå på, där vinodling bara är en del av verksamheten. Så jobbar Deirdre Heekin på La Garagista, USA:s ikon på naturvinsscenen. 

Deirdre och hennes man drev tidigare en restaurang, och när hon upptäckte att vinlistan mest bestod av naturvin blev hon på amerikanskt vis sugen på att göra eget. Sagt och gjort. 2010 startade de vineriet med uteslutande hybrider – det enda som fungerar i det kalla och fuktiga klimatet i Vermont.

Deirdre Heekin på La Garagista

– Druvorna är korsningar mellan vitis vinifera och lokala sorter, framtagna av University of Minnesota och Cornell. De här druvorna är mer resistenta än vinifera, vilket underlättar ett mindre manipulativt jordbruk. Hybriderna speglar helt enkelt vår terroir bäst, säger Deirdre, och berättar att majoriteten av vinodlarna i Vermont kan klassas som ”naturliga” just av den anledningen. De jobbar med druvor som klarar sig bra på egen hand.

– Det finns åtta–nio producenter som arbetar på en mycket hög nivå. Och med hybriderna skapar Vermont en fantastisk modell för framtiden, om man tittar på konsekvenserna av klimatkrisen.

Hybrider kritiseras ofta för att ha en foxy smak. Det är en missuppfattning, hävdar Deirdre Heekin:

– Jag har aldrig förstått termen foxy när det gäller hybridviner. Jag tror att det är en misstolkning av att en av våra vanligaste inhemska sorter heter foxgrape. Den heter inte så på grund av sin smak eller doft, utan för att rävarna älskar den.

Enligt hennes uppfattning kan hybridviner med mycket inhemska vitis labrusca-gener mycket väl ha fruktiga och druviga egenskaper, tillsammans med en viss örtighet.

– Men jag skulle aldrig betrakta det som en djurisk smak. De flesta sorter som vi arbetar med har inte mycket labrusca kvar i sig, så vi ser mindre av den druvigheten.

Hon vänder sig också mot det nedlåtande tonläge som hybrider ofta nämns med.

– De hybrider som vi använder är helt enkelt de druvor som växer i och är knutna till vår region, och som bäst berättar om vårt landskap. De är som alla andra regionala sorter som vi stöter på i andra vinproducerande länder. Vi behöver inte placera hybriderna i en separat kategori.

Vi kommer in på frågan hur det är att göra naturvin i USA, med tanke på landets unga vinhistoria. Är det lättare eller svårare? Är konsumenter och sommelier mer öppna och nyfikna?

Deirdre säger liksom importörerna att naturvin börjar bli populärt, men att det fortfarande är ett litet segment när det gäller den totala försäljningen.

– Men det finns många butiker som fokuserar på naturviner, och många restauranglistor. I USA har vi en mycket aktiv hantverksmässig ölrörelse, och för dem har det varit enkelt att prova vin i samma stil.

– Det blir också mer och mer publicitet om naturvin, vilket är glädjande. Å andra sidan ser vi också att stora, industriella vinhus tar till sig rörelsen och kallar sina viner för naturliga eller clean wines. Det är ett stort problem och förvirrande för konsumenten.

Green washing är dock inget unikt för vinbranschen. I en värld där miljövänligt står högt på konsumentens dagordning vill alla framstå som fläckfria – för att det säljer.

Deirdre Heekin på La Garagista

Mycket av det naturvin som dricks i USA tas in från Europa, som har en lång tradition av denna stil. Naturvin är ju inget nytt – det är så som man alltid har framställt vin, fram till 50-talet när vi fick bekämpningsmedel och allehanda teknik som underlättade en storskalig produktion.

I USA odlas det mesta naturvinet i norr och på västkusten, med några producenter i Oregon och Washington. Förutsättningarna skiljer sig dock.

– I Kalifornien har de väsentligt mindre tillgång till mark vad vi har i Vermont. Men det finns kaliforniska producenter som hittar sätt att odla och göra sitt eget vin – de letar upp vingårdar med potential, eller som redan odlas ekologiskt, och köper druvor därifrån, säger Deirdre och jämför med i Vermont:

– Här finns färre vinodlare, så samarbetet mellan jordbrukare och vinmakare är mycket mindre. Vi är snarare både jordbrukare och producenter. I Vermont ser jag att båda modellerna kommer att växa i framtiden. Det vill säga vi kommer även att se fler som köper druvor, som i Kalifornien.

Isabelle Legeron MW, som har tagit sin naturvinsmässa RAW till både New York, Los Angeles och Miami, har följt utveckligen på västkusten på nära håll. Hon var där redan 2014 för att göra research inför sin bok ”Natural Wine”, som sedan dess har kommit i flera upplagor:

– Det är så många fler odlare där i dag. Många av de nya är unga och kommer från andra branscher; de samarbetar, delar källare och utrustning. Men problemet är fortfarande att hitta vingårdar, så de får jobba med de druvor som de får tag i.

Evan Lewandowski

En som har jobbat sig upp med nybyggaranda är Evan Lewandowski. Han hade en dröm om att göra vin i Utah, men bor nu i Kalifornien och vinifierar allt från hundraårig grenache gris till riesling, touriga naçional och cortese; den sistnämnda italienaren låter han ligga sex månader på skalen.

– Jag har inte gett upp min dröm om att göra vin i Salt Lake City, men just nu fokuserar jag på Kalifornien där jag har turen att samarbeta med duktiga vinodlare.

Ett par vingårdar sköter han själv, andra följer han under säsongen och köper den skördade frukten. Som inflyttad bekräftar han problemet med markpriserna:

– Tröskeln att komma in i den kaliforniska vinvärlden är hög om du inte är född här eller har ärvt land. Kostnaderna är enorma.

Evans viner heter Ruth Lewandowski och han körde i gång 2012. I Salt Lake City. 

– Jag har alltid drömt om att en dag plantera druvor där, så jag tänkte att även om jag inte hade tillgång till frukt av hög kvalitet (eftersom det inte finns särskilt många hektar planterade), kunde jag börja med att köpa frukt från Sonoma och Mendocino och vinifiera i Utah.

Det var lättare sagt än gjort. Långa transportsträckor och en mardrömslik logistik med att flytta tankar gjorde att han lade projektet på is efter sex år. 

– Tomma tankar åt det ena hållet, fulla åt det andra två månader senare…Dessutom höll jag på att växa ur vineriet och behövde antingen renovera eller hitta ny lokal. Det var ett tecken på att flytta all produktion till Kalifornien, säger han men tillägger att drömmen om att en dag plantera vinrankor i Utah inte alls är död. Tvärtom.

– Vi håller på att sätta ihop ett bra team här i Kalifornien som kan göra det möjligt för mig att åka till Utah oftare, så att jag så småningom kan plantera lite där.

Han bekräftar problemet med att köpa egen mark på USA:s västkust.

Evan Lewandowski med sina vindruvor

– Det är alldeles för dyrt om du inte har vuxit upp här och ärvt egendom. Men genom åren har jag skapat bra relationer med vingårdsägare och får nu förvalta en del mark. Då har jag mycket större kontroll över vad som händer, vad gäller odlingskvalitet och vilka volymer jag har tillgång till. 

– Det är en modern kalifornisk gyllene medelväg mellan att äga och att köpa från en odlare. Tre vingårdar som jag arbetar med sköter jag tillsammans med en partner, de andra tre ägs och odlas av mycket goda vänner.

Evan jobbar med druvor med vitt skilda ursprung, såsom Italien, Portugal och Frankrike. Han känner sig inte låst till ursprungsländernas vinifikationssätt, även om han så klart inspireras.

– Varje odlare i mitt sortiment har gjort ett klokt val när det gäller druvsorter. De har tittat på sambandet mellan klimat och jordmån, och valt druvor som passar.

I vineriet har Evan sedan friheten att blanda på kreativt sätt, och vinerna får ett tydligt Nya världen-uttryck med en säregen intensitet.

Och vinerna säljer, oavsett pris och komposition. För att citera Isabelle Legeron MW, som ser en stor törst och potential för naturvin i USA. Och en annan öppenhet jämfört med i Europa.

– Amerikaner är generellt mindre priskänsliga. Gillar de något är de beredda att betala för det, och det gäller även viner gjorda av hybrider.

Hybriderna kryper fram ur skuggan

Hybrider har släckt människans törst flera gånger. Ändå är de kontroversiella – och avskydda. Kanske kan ett mer extremt klimat bli dess slutliga entré till salongerna.

Text och foto: Lena Särnholm

Rösterna är bestämda. Lite hånfulla.
”Den där killen gör det inte lätt för sig – komma med hybrider i Frankrike.”
Två engelsktalande parisare har just provat vin från Servaas Blockeel, en belgare som inte tar den enkla vägen. Inte nog med att han odlar vin på breddgradernas marginal. Han satsar på sorter få konnässörer vill kännas vid. Och han undviker konsekvent alla former av hjälpmedel. Han gör det han tror på med energisk passion – men respekt i vidare kretsar får vänta. Det var ju det där med hybriderna.

Hybriddruvor är som en svart skugga i vinets historia. En påminnelse om mörkare tider. För det var så de kom till. Av nöden. Och det är så de kan få sin upprättelse.
Det började egentligen redan i mitten på 1700-talet, när nybyggarna i Amerika upptäckte att de inhemska druvorna inte alls gav lika gott vin som det de var vana vid i Europa. Men de växte desto bättre.
Den stora experimentlustan tog fart i Europa hundra år senare, när sjukdomar härjade lite varstans. I vingården brottades man främst med phylloxera och mjöldagg. För att få fram mer resistenta sorter började man korsa olika arter, amerikanska som vitis riparia och ruperstris, med den mer delikata men känsligare vitis vinifera från Europa. De första hybriderna var inga omedelbara fullträffar. En anledning var att man använde vinifera-druvor av lite lägre kvalitet som aramon och ugni blanc.

En av de flitigaste odlarna var Albert Seibel (1844-1936) som från fyra grundföräldrar tog fram flera tusen hybrider. Flera odlas än i dag, framför allt där klimatet är en utmaning – läs England, Kanada, Tyskland, Belgien och vissa delar av USA och Nya Zeeland. De flesta är döpta efter nummer och blev snabbt populära. I slutet av 60-talet fanns mer än 70.000 hektar bara i Frankrike. En av de mest odlade var nummer 5455, även kallad plantet, en pålitlig arbetshäst. Hög avkastning och härdig mot både sjukdomar och frost.
Plantet fann sitt hem i Loire. 1968 fanns 26.000 hektar med plantet. 20 år senare var arealen mindre än 1.000 hektar – i hela Frankrike. Anledningen var statens uppryckningsprogram. Man ville inte ha några hybrider, bara äkta vitis vinifera, så odlarna fick bidrag för att gräva upp sina trogna leverantörer. I dag är det förbjudet att använda hybrider i appellationsviner i Frankrike.

Men Thierry Hesnault i Chahaignes, nordöstra Loire, är en klurig kreatör. Han vet att med rätt handlag går det att få fram fina viner även från hybrider. På samma mässa där Servaal Blockeel häller sitt röda av rondo, roland, bronner och solaris står han med sin skolboksstrama chenin blanc. Samt sitt betydligt busigare bubbel av just plantet, Seibels förbjudna 5455. Det har en lockande fräschör, påminner lite om gamay och grolleau. Jordgubbe möter jord.
– Jag ville göra något annat, säger han och ler stolt.
Thierrys flaskor töms i betydligt raskare fart än Servaals. Kanske för att han presenterar sitt vin som pet nat, för stunden bland det hippaste man kan dricka i dessa kvarter.

En annan grupp av hybrider som rönte uppmärksamhet var de så kallade Villard-druvorna, som togs fram av Bertille Seyve och Victor Villard. De fortsatte i Seibels spår och fick fram ett par sorter som gick mycket bra efter krigen. En var villard noir som främst odlades i sydvästra Frankrike och Bordeaux. Mot slutet av 60-talet fanns 30.000 hektar; 1968 var den landets femte mest planterade blå druva. Den vita varianten var den tredje mest populära. Seyve-Villard ligger även bakom seyval blanc, en hybrid som funnit en fristad i England där den levererar ett riktigt trevlig vin med hög syra som med åren slipas ner till lenare toner av honung.
Men säg den lycka som varar. Hybridernas höga produktion kom småningom att bli dess fall. De anklagades för att ligga bakom Frankrikes ”vinsjö”, överproduktionen, och planen för utrotning sattes i verket.

Nu har vi tagit klivet in i 2000-talet och tiderna är annorlunda. Igen. Klimatet håller på att glida oss ur händerna och de druvor vi vant oss vid börjar vekna. Hagel, frost, torka och skyfall. Återigen behöver vi druvor som pallar en käftsmäll. Kanske kan hybriderna komma till heders igen? Som ett mer miljöanpassat alternativ? Som dessutom kräver mindre besprutning, för den som befattar sig med sådant.
Geilweilerhof är ett odlingsinstitut i Tyskland som har visat att det går att producera kvalitetsviner från hybrider. De fokuserar på resistens, väderrelatead stress och kvalitet. I dag har man mycket mer kunskap om gener och arvsmassa, så det är lättare att nå resultat.
Här har hybriderna en annan fördom att kämpa emot – hybrider har inte vänsterprasslat med genmodifierad teknik. De är korsningar mellan föräldrar av olika arter. Inget hokus-pokus. I senaste numret av den amerikanska tidningen Terre skriver vinodlaren Deirdre Heekin, Vermont: ”Hybrid grape varieties are the victims of misconceptions. Rather than the result of Frankenstein experiments, they are derived from an age-old process of horticultural crossings done in the nursery… they are not created in a lab, they are the result of careful pollination, done by hand via the observation and artisanship of the horticulturalist.”

I England är situationen annorlunda än i Frankrike. Vinodlingen tog fart först på 70-talet, så det finns inga traditioner att ta hänsyn till. Man har ett öppet och pragmatisk sinne. Men till en början ville man så klart ha de internationella sorterna – cabernet sauvignon, merlot och dess namnkunniga kompisar. Ganska snart stod det dock klart att dessa kändisar inte trivdes särskilt bra här uppe. Eftersom grunden till ett bra vin är en druva med utvecklade aromer har man tänkt om. Utan att skämmas presenterar britterna nu viner av reichensteiner, huxelrebe, ortega samt kerner och bacchus som båda spås en lysande framtid. Inte minst den senare, en korsning av riesling, sylvaner och müller-thurgau. Decanter utsåg Winibirris bacchus 2015 till fjolårets Best value white single varietal, 95 poäng och platinum. (Det ska dock påpekas att såväl bacchus som kerner och flera andra av de ”nya” sorterna, som Sverige-älsklingen solaris, inte är hybrider utan korsningar inom vinifiera-familjen. Ändock brottas de alla med samma fördomar som druvrasister fått för sig.)
Men hybrider är inte bara guld och gröna skogar, de också sina svaga sidor. Flera av de blå druvorna har låg tanninhalt vilket gör det svårt att få en balanserad struktur. Många är också surare än vitis vinifiera och en del kan också ha kvar en ”foxy” smak från sitt amerikanska arv.
Men klimatförändringarna talar till dess fördel och bara framtiden och fördomar kan utvisa hur det går.

Servaas Blockel sitter på sin stol och ser lite trött ut. Han har fått hälla på rätt bra ändå. Det är ju inte så ofta fransmän erbjuds att prova ett vin – dessutom med minimal inverkan – från Belgien.
Dagen före var Servaas på en annan provning, den lilla naturvinsmässan SAINS ombord på en gammal träbåt i Seine väster om Eiffeltornet. Jag provade hans vin med den senaste upplevelsen i minnet – det röda Mag Da som hur mycket jag än önskade inte bjöd tillräckligt motstånd.
Nu är det en ny årgång, med spända muskler. Stor skillnad mot bara ett år tidigare. Jag spottar och ler och önskar Servaas och hybriderna en framtid på vinlistorna.

Lena Särnholm, text och foto