På spaning efter den smak som finns

Druvrasist vill ingen vara – så jag åkte till Touraine för att bekanta mig med de fruktiga sidorna av sauvignon blanc. Och blev inte besviken.

Text & foto: Lena Särnholm (för fler bilder, @sarnholmlena)

Lika förtjust som jag blev vid första glaset av Bruno Allions Surin, lika bestört blev jag när trollkarlen från Thesée meddelade att han skulle gå i pension. Hans sauvignon blanc hade öppnat dörren till ett nytt universum, där jag anade att det fanns andra sidor av den gröna stiletten till druvsort. Det trubbiga, robust friska, i hans sauvignon blanc tilltalade mig ända in i märgen.
Men jag behövde aldrig vara orolig.

Vid vårt sista möte försäkrade Bruno att han skulle vara kräsen när han sålde, och hjälpa de nya ägarna att bevara karaktären av sin speciella växtplats. En av köparna var Bertjan Mol och Nicole Messer från Holland. De jobbade tidigare som journalist respektive psykolog, men hade tröttnat på sina liv och ville göra vin. För fyra år sedan tog de sina tre barn och åkte ner till den lilla byn Thesée strax öster om Tours. Förmodligen för gott.

Bertjan hämtar mig vid byggnaden som fortfarande ska föreställa en tågstation. Han vinkar från en blå gammal skåpbil. Jag sätter mig på några plankor i lastutrymmet och vi håller tummarna att polisen är hemma och äter middag. 
”Det är mycket kontroller under skörden”, muttrar Bertjan och undslipper sig en otryckbar harang om den franska polisen. 
Jag har kommit hit för att jobba under skörden. Skörda de druvor som tidigare tillhörde Bruno Allion.

Det är redan kväll, och jag äter middag med Bertjan och Nicole ute på terassen. Självklart serveras Surin, 2018, gjord i deras källare som fått namnet Domaine La Taupe. Vinet slinker ner som en vårflod. Lite funky men med härlig frukt och sprits som ger energi. Det är som jag minns det, och kan knappt vänta till vi ska ut och skörda dagen efter.
Apropå skörd. Många har en romantisk bild av vinskörden. Realiteten är en annan, även om det så klart är trevligt att äta lunch vid långbord och dricka osvavlat vin ur magnum medan ostplankan skickas runt. Men du sover i sovsal med blandade kön, delar kök och har ett badrum på 15 personer. Fast det går förvånansvärt bra, måste jag säga, vilket inte är särskilt konstigt. Skörd i 30 plus-värme gör gott för sömnen.

Domaine La Taupe köpte sex hektar av Bruno Allion. Förutom sauvignon blanc har de côt (malbec), cabernet sauvignon och cabernet franc. En typisk blandning för Touraine, som kan betecknas som ett vinregionernas gränsland. Touraine ligger centralt i Loiredalen och har influenser från både Atlanten och inlandet. Således odlas en mängd olika druvor, men på den vita sidan dominerar den variant som jag alltid haft ett ont öga till – sauvignon blanc (43% av den totala vinarealen). 
Men skörden här lärde mig att mitt agg till druvan beror på den stereotypa stil som den blivit känd för, där man prioriterar det gröna, krusbärssyrliga. Här, och särskilt i den nya, mindre appellationen Touraine Chenonceaux (godkänd 2011), finns få nyanser från det gröna växtriket, det är snarare tropiska drag som bär upp bygget. Det är lite rundare och fylligare viner, utan att tappa i sting och syra.
Att just sauvignon blanc är så karaktäristisk i sitt utryck beror på smakämnet methoxypyrazin, vilket den har gott om. Detta vegetala drag kan lyftas fram genom att kontrollera lövverket – skydda druvorna från alltför skarp sol och du får ett vin i ”nya världen-stil”. 

Touraine överraskade på fler sätt. Det var här som jag skördade malbec för första gången – här säger man dock inte malbec utan côt. Åtta procent av vinarealen i AOC Touraine består av côt.
En morgon ett par veckor in i skörden var det dags att ge sig på just côt. Vid den sedvanliga genomgången av dagens selektering sade Nicole utan att skämmas:
”Min man har varit på mig flera gånger om att jag har slarvat med beskärningen. Côt kan växa väldigt mycket, så ser ni en stock med en massa druvor – smaka innan ni klipper till. Risken är att de inte är mogna, trots att de ser fina ut. Det är vad som händer om man inte beskär côt tillräckligt hårt.” 
Jag och italienaren Nico tilldelades raden längst ut, närmast ett fält med andra grödor – och rikare jord. Stundtals var det som att krypa fram genom en djungel; det var inte bara en gång jag önskade att jag hade en machete i stället för en sekatör. Det sved i hjärtat att rata stora, svulstiga druvklasar, men om man smakade på frukten var det ingen tvekan – den här syran skulle inte ens jag vilja ha i mitt vin.

En annan upptäckt var att här odlas relativt mycket pineau d’aunis, en av mina favoritdruvor vid sidan om chenin och romorantin. Men till skillnad från i Anjou viniferas det mesta i Touraine till rosé – i alla fall bland de konventionella odlarna. När jag frågade en producent varför de inte gör något rött av denna sort som har en underbar antydan till pepprighet (jag brukar likna den vid en korsning mellan cabernet franc och pinot noir), fick jag till svar:
”Det blir inte bra. Den har inte tillräcklig struktur och färg för det.” 
Följdfrågorna höll jag för mig själv, men mindes de förföriska röda skapelser jag njutit i Anjou, från magiker som JC Garnier och Damien Bureau inte minst.
Fem veckor senare stod jag på Charles de Gaulle igen med maxade väskor och undrade vad som hänt. Hur kunde tiden gå så fort? Men tänkte jag tillbaka hade jag lärt mig otroligt mycket. Inte bara om druvorna, odling och vinmakning, utan också om livet självt. Tack för för filosofiska funderingar, levnadsglada argentinare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s