PIWI – naturlig motståndskraft utmanar traditioner

Ur ett miljöperspektiv lämnar de mindre spår än naturvin – ändå kämpar PIWI-druvor i motvind. Tradition och smakkonvention är kanske den tuffaste utmaningen, säger Nicola Biasi, italiensk oenolog som gör ett vin på johanniter för 100€ flaskan.

Text: Lena Särnholm @sarnholmlena

Vinodling är jordbrukets dåliga samvete. Det är den näringsgren som använder mest bekämpningsmedel, med biverkningar få vill tala om. I Frankrike kan Parkinson klassas som arbetsskada om du har jobbat på en vingård.
Ett sätt att få ner besprutningen är att odla druvor som är motståndskraftiga mot svampsjukdomar och kyla, så kallade PIWI, Pilzwiderstandsfähigen Rebsorten. De har korsats fram under lång tid och tål tuffare klimat. Men de har många motståndare. De hör inte till tradition och terroir, och smakar inte alltid som vi är vana vid.

Hittills har de flesta PIWI odlats i norra Europa, men i och med klimatförändringarna finns ett ökat intresse även söderöver. Nicola Biasi med bakgrund på etablerade firmor som Jermann, Marchesi Mazzei, Poggio al Tesoro och sydafrikanska Bouchard Finlayson, har nu ett eget projekt – 0,3 hektar johanniter mellan Bolzano och Trento i Trentino. Johanniter togs fram i Freiburg 1968 och har riesling och pinot grigio i stamtavlan.
Nicola Biasi vill visa potentialen hos de motståndskraftiga sorterna.

– Vingården heter Vin de la Neu, ”vinet från snön” och ligger på 1000 meters höjd. Här trivs johanniter. Den mognar sent och får både bra alkohol och hög syra. Vinet ligger tolv månader på franska fat, 50 procent nya. Nu säljer jag 2018 – det blev 491 flaskor, berättar Nicolai Biasi.
Priset på drygt 100€ flaskan är medvetet högt.
– I Italien kostar inte vita viner särskilt mycket. Skulle jag sälja mitt billigt får det inget rykte och det blir inget snack. Nu blir folk nyfika.
– Dessutom vill jag visa att det går att göra hög kvalitet av PIWI. Det här vinet kan du lagra i säkert 20 år, och tänker du på produktionskostnaderna är det inte dyrt. Det är ett experiment, och görs i begränsad upplaga. Priset gör också att det hamnar på hyllan hos vinhandlare, som kan förklara vinet för kunderna. I en stormarknad skulle det inte ha en chans.

I vinlandet Italien är traditionerna starka och nya druvor ses inte alltid av godo. PIWI är bara godkänd i de norra regionerna. I dag finns knappt 700 hektar, men intresset ökar stadigt.
– Det finns folk som tror på det, och de som inte gör det, säger Nicola diplomatiskt.
Han kan förstå att sorterna fick dåligt rykte. Det tar tid att lära sig hur nya varianter fungerar, både i vingård och i källare.
– Förr hade PIWI ingen vidare kvalitet, och de som provade på 90-talet minns att det inte var några bra viner. Man vinifierade de nya sorterna som traditionella druvor, men du måste anpassa vinmakningen precis som med alla andra druvor. Du kan inte göra chardonnay och sauvignon blanc på samma sätt, lika lite som chardonnay från Friuli och Sonoma kan vinifieras likadant. Varje druva har sin specifika potential.

Det första italienska PIWI-vinet presenterades på VinItaly 2012, och förra året gick Nicolas johanniter till final i provningen av guiden Gambero Rossos högsta utmärkelse Tre Bicchieri. Att det inte gick hela vägen var mer en praktiskt fråga.
– Jag hade inte tillräckligt många flaskor. Vin som får den högsta utmärkelsen måste ju gå att få tag på.

Nicola jobbar även som konsult åt andra vinproducenter. En av dem är Albafiorita i Friuli. De odlar cabernet franc med gott resultat, men har även PIWI-sorter som som sauvignon kretos och soreli, båda från Rauscedo, ett kooperativ som tar fram nya sorter och säljer rotstockar. Kooperativet bildades under depressionen i början av 1900-talet för att hjälpa de lokala vinbönderna. I dag har de flera sorter som tål rejäla svampangrepp och kyla ner mot –22. Vad som utmärker deras druvor är att de har ovanligt hög andel vitis vinifera. När de har fått önskad egenskap i druvorna korsas de tillbaka igen, för att behålla en mer klassisk karaktär i smaken.
– Man ska komma ihåg att traditioner börjar med förändringar, säger Nicola och tar Montalcino som exempel. Sangiovese är kung i detta välrenommerade område, men fram till 50-60-talet odlades även mycket moscato.
– Jag hade förmånen att få träffa den tidigare ägaren till Biondi-Santi, och han berättade att förr blandade de i tio procent moscato i sina viner.

Nicola säger att vi behöver både tradition och innovation för att klara framtidens utmaningar.

– Vi måste ha ett öppet sinne om vi ska bevara kvalitet och balans i vinerna. Därutöver har vi miljöaspekten, och här kan PIWI vara en del av lösningen. I och med att du bara behöver bespruta någon gång per år minskar också utsläppen – du behöver inte åka lika mycket med traktorn. Det är också bättre för de som jobbar på fältet samt för ekonomin. Bekämpningsmedel är inte gratis.

I det unga vinlandet Sverige är synen på PIWI en annan. Den klart mest odlade druvan är solaris, en härdig sort som vinodlarna nu vet att hantera och vinifiera till prisvinnande viner. 
I samband med bildandet av Sveriges Branschorganisation för Oenologi & Vitikultur härom veckan sade Lotta Nordmark, Sveriges Lantbruksuniversitet:
– Bär växer bäst i svala områden – de får rikare doft och större smakdjup. Den svenska, milda sommaren med många soltimmar är därför mycket lämpad för druvor.
– Jag ser stora möjligheter för bönderna i Sverige att ta vara på vårt klimat och de nya svampresistenta PIWI-sorterna för att kunna producera goda hållbara lokalproducerade viner. 

Om man tycker att PIWI är för vågat kan man göra som i Bordeaux – prova med andra etablerade vitis vinifera-druvor. Med ett varmare klimat i åtanke tillåts nu sex för regionen nya druvor, däribland touriga nacional och alvarinho från Portugal. Man får odla dessa på fem procent av sin mark och blanda i tio procent i vinet.
Detta för Bordeaux djärva grepp är också en kulturgärning. En av de ”nya” druvorna är castets. Det finns bara några hektar kvar av den, men nu kanske den får en renässans. Castets är mörk och ger hög alkohol och bra med tanniner. I dag hittas den bland annat i den 40 hektar lilla appellationen Pallete i Provence, som tack vare en säregen kalkstensjord har en inofficiell benämning som Grand Cru.
Kanske kan dessa druvor också damma bort ryktet att Bordeaux skulle vara gammaldags.
– Folk vill ha drickbara viner med en historia, och som är miljövänliga, säger Nicola Biasi.

Klimatanpassad satsning på Kullaberg

Med svampresistenta sorter och metodisk nyfikenhet ska svenskt vin placera sig på kartan. Kullabergs Vingård går i bräschen med tre guld på fjolårets PIWI Wine Awards.
– PIWI-druvor är framtiden, säger vinmakaren K Felix G Åhrberg.

Text & foto: Lena Särnholm, @sarnholmlena

Kullahalvön levererar. Landskapet är precis så pittoreskt som turistbroschyrerna gör gällande. Slingrande vägar, ljuset från havet och små samhällen med hus man vill hoppa ut och krama.
K Felix G Åhrberg svänger in på en klassisk Skånegård med tre längor och stenbeläggning. Några sällskapssjuka katter hälsar välkommen med stryktålig närkontakt. Felix sticker nyckeln i ett överdimensionerat hänglås – där slutar alla förväntade syner. I ladan finns en märklig mackapär som visar sig vara en destilleringsapparat. Här står två vinpressar, ståltankar i behovsanpassade storlekar, ekfat, buteljer och diverse instrument. Vi är på en av Sveriges största vingårdar, Kullabergs Vingård, med 14 hektar. Och stora ambitioner.

Det första K Felix G Åhrberg gör är att visa en karta. Vingården ska byggas ut och moderniseras, göras redo för ännu fler hektar. Redan i vår blir vinbaren klar, med tillhörande orangeri för den som vill sitta mitt i spenaten – läs, i vingården. Rankorna stretar ända in mot husväggen.
Nu liknar odlingen mest en prydlig armé pinnar. I sommar kommer den att anta formen av en välansad djungel; här i nord växer rankorna med vansinnig fart för att hinna suga åt sig det solljus som är kortvarigt men intensivt.

2018 var en remarkabel säsong. Normalt regnar det mellan 700 och 800 mm här. Då kom drygt hälften, vilket borgade för en av de hittills bästa årgångarna. Druvorna blev aromatiska med bra balans; tre av Kullabergs Vingårds viner belönades med guld vid den internationella tävlingen för svampresistenta sorter, så kallade PIWI-druvor. Vinerna var flaggskeppet Immelen, 90% solaris med jäsning på stål och ek, samt K och Lyckeri.
När vi provar dem fascineras jag av komplexiteten i K. Hur är det möjligt att få ett sådant djup i ett vin på våra breddgrader?
– Det är varmjäst, 25-27 grader, och med runt tio procent botrytis, förklarar Felix de lite kryddiga tonerna.
Han rycker på axlarna:
– Det är mitt jobb att göra det bästa med solaris. Man kan också uttrycka det så här – ska man sätta barnet i musikskola eller på ridskola?

Vinodling må vara en nisch i Sverige, men det har hänt mycket på kort tid. Kanske är bristen på traditioner en tillgång – vi kan experimentera och fritt välja vad som passar bäst. Som PIWI-sorter. Detta är druvor som tas fram genom naturlig korsning med målet att få hög resistens mot mjöldagg och andra svampsjukdomar. Det gör dem mer ”miljövänliga” då de klarar sig med mindre besprutning än rena vitis vinifera. Många tas fram i Tyskland och Österrike.

På Kullabergs Vingård finns nästan 30 olika sorter, även om mycket är just solaris, det som blivit något av den svenska signaturdruvan. Felix pekar på ett mindre fält:
– Här har vi samlat drygt 20 sorter för att se vad som fungerar. Sverige är ett u-land vad gäller vin, vi har inte kunskap om vad som verkligen fungerar, det måste först undersökas.
Felix kom till Kullaberg 2017 efter arbete utomlands  Han är utbildad oenolog vid Klosterneuburg i Österrike.
– När jag fick frågan om att vara med om att bygga detta kunde jag inte säga nej, förklarar han sitt val att flytta hem.

Två av landets största vingårdar ligger på Kullaberg. Arilds med 20 hektar och Kullabergs med 14. Marken är mestadels sandblandad lera med en av landets äldsta bergarter, den rosatonade diabasen kullait. Felix påminner också om läget:
– Vi omges av tre hav, Öresund, Skälderviken och Kattegatt. Det gör att vi har ett milt klimat med en lång växtsäsong.
Bland de druvor som odlas i stor skala förutom Solaris finns Souvignier Gris (Cabernet Sauvignon x Bronner), Muscaris, Pinot Nova, Cabernet Noir – och Donauriesling (Riesling x Freiburg), som hos Kullabergs Vingård uppträder som ett karaktärsfullt orange vin. Vi provar fjolårets version som har fått tre veckors maceration i barrique. Det har en bra syra och lagom motstånd från tanninerna.
– Druvorna är från jungfruskörden, berättar Felix, som själv hamrade upp ekfaten för att få ner druvorna med skal och allt.
Med tid kommer det att vinna balans och bli ett fint instegsvin till den orange världen.

Kullabergs har också lite blå druvor, även om Felix själv rynkar på näsan åt både Rondo och Regent, de sorter som är vanligast i Sverige.
– De är närmare hybrider och får en lite foxy smak. Det är ungefär som att köra på Windows 95. Vi ska nog ympa på annat på de stockarna.
Ändå måste sägas att deras Kullabergs Röda 2018, nyligen buteljerat, nog går att trycka ner. Som Felix själv säger:
– Det är vårt pizzavin.

Besöket avslutas med rundvandring i vingården. Det är alltid lika märkligt att se dessa tuktade rader på svensk mark, men i luften anas framtiden. Det är senare delen av mars, fåglarna sjunger, solen börjar värma och mellan raderna växer det redan rätt frodigt. Det är en noga utvald ört- och blomblandning som ska bidra till ekosystem och jordhälsa. Runt vingården växer fruktträd, vars skörd destilleras till starka drycker med utpräglad aromatik.

Kullabergs gör också äppelcider, som man bland annat kan njuta till pizzorna på Mölle Krukmakeri några minuter bort.

Mer om svenskt vin:

Så blev Sverige ett vinland

En svensk på villovägar i Paris

Sverige levererar syra på hög nivå

PIWI-druvor planteras på Kullaberg

PIWI-druvor planteras på Kullaberg

Svampresistenta PIWI-druvor vinner terräng som ett miljövänligt alternativ i vingården. Om några dagar planterar Kullabergs Vingård bland annat pinot nova och cabernet noir.

Text: Lena Särnholm Foto: Janus Langhorn

Ett sätt att minska besprutningen i vingårdarna är att korsa fram sorter som är mer resistenta mot sjukdomar och vädermässiga överraskningar. Arbetet pågår på flera håll i Europa, och har kommit så långt att det också blir hygglig smak på vinet. Här har Sverige en fördel gentemot klassiska vinländer söderut, som Frankrike, Italien och Spanien. Vi är inte bundna av traditioner, snarare av vårt klimat. Vi kan helt enkelt inte odla många vitis vinifera som ger drickglädje. Dock har det visat sig att den vita druvan solaris trivs utmärkt hos oss och är på väg att bli svenskt vins signum. Inte dumt med tanke på konkurrensen och att allt fler är nyfikna på udda druvor från udda regioner.

I Sverige finns i dag fler än 130 vinodlare och vinerna börjar accepteras som mer än kuriosa. Decanter gav ett svenskt vin brons härom året, och ska vi tala PIWI-druvor fick just Kullabergs Vingård guld (95 p) för sin solaris Immelen 2017 på International PIWI Wine Awards förra året.
Kullabergs Vingård har tio hektar, men nästa vecka ska de plantera ytterligare fyra hektar. Det blir mer solaris, men också de två PIWI-sorterna pinot nova och cabernet noir.
Pinot nova togs fram vid Klosterneuburg i Österrike 2016 och är en korsning mellan blauburgunder (pinot noir) och malverina. Smakmässigt lär det påminna om St Laurent. Cabernet noir är en av de många cabernet sauvignon-korsningar som har tagits fram på senare tid. Att man är så besatt av denna vinvärldens koloss är förståeligt – det är en druva många känner igen. Och betalar för. Klart att man vill ha kopplingar till en kung.
Cabernet noir kommer från Valentin Blattner i Schweiz som specialiserat sig på just cabernet-korsningar. Här finns dock en risk – vinkonsumentens smak svänger fortare än vad man kan plantera. Redan nu kan vi se en tydlig trend bort från muskulösa alkoholmonster till mer modest elegans. Och som sagt, inhemska sorter som har fått förnyat förtroende just för att de är anpassade till terroiren där de växer.

K Felix G Åhrberg, vinmakare och oenolog på Kullabergs Vingård, säger i ett pressmeddelande:
– Pinot Nova och Cabernet Noir blir en härlig utmaning, både ute i odlingarna och under vinifikationen. Högresistenta sorter är framtiden. Det finns stor potential.

Mer om svenskt vin:

Så blev Sverige ett vinland

Klimatanpassad satsning på Kullaberg

En svensk på villovägar i Paris

Sverige levererar syra på hög nivå

kullabergs.se

#kullabergsvingård #piwidruvor #svensktvin #starwinelist #solaris #pinotnova #cabernetnoir #swedishwine #svenskadrycker

Hybriderna kryper fram ur skuggan

Hybrider har släckt människans törst flera gånger. Ändå är de kontroversiella – och avskydda. Kanske kan ett mer extremt klimat bli dess slutliga entré till salongerna.

Text och foto: Lena Särnholm

Rösterna är bestämda. Lite hånfulla.
”Den där killen gör det inte lätt för sig – komma med hybrider i Frankrike.”
Två engelsktalande parisare har just provat vin från Servaas Blockeel, en belgare som inte tar den enkla vägen. Inte nog med att han odlar vin på breddgradernas marginal. Han satsar på sorter få konnässörer vill kännas vid. Och han undviker konsekvent alla former av hjälpmedel. Han gör det han tror på med energisk passion – men respekt i vidare kretsar får vänta. Det var ju det där med hybriderna.

Hybriddruvor är som en svart skugga i vinets historia. En påminnelse om mörkare tider. För det var så de kom till. Av nöden. Och det är så de kan få sin upprättelse.
Det började egentligen redan i mitten på 1700-talet, när nybyggarna i Amerika upptäckte att de inhemska druvorna inte alls gav lika gott vin som det de var vana vid i Europa. Men de växte desto bättre.
Den stora experimentlustan tog fart i Europa hundra år senare, när sjukdomar härjade lite varstans. I vingården brottades man främst med phylloxera och mjöldagg. För att få fram mer resistenta sorter började man korsa olika arter, amerikanska som vitis riparia och ruperstris, med den mer delikata men känsligare vitis vinifera från Europa. De första hybriderna var inga omedelbara fullträffar. En anledning var att man använde vinifera-druvor av lite lägre kvalitet som aramon och ugni blanc.

En av de flitigaste odlarna var Albert Seibel (1844-1936) som från fyra grundföräldrar tog fram flera tusen hybrider. Flera odlas än i dag, framför allt där klimatet är en utmaning – läs England, Kanada, Tyskland, Belgien och vissa delar av USA och Nya Zeeland. De flesta är döpta efter nummer och blev snabbt populära. I slutet av 60-talet fanns mer än 70.000 hektar bara i Frankrike. En av de mest odlade var nummer 5455, även kallad plantet, en pålitlig arbetshäst. Hög avkastning och härdig mot både sjukdomar och frost.
Plantet fann sitt hem i Loire. 1968 fanns 26.000 hektar med plantet. 20 år senare var arealen mindre än 1.000 hektar – i hela Frankrike. Anledningen var statens uppryckningsprogram. Man ville inte ha några hybrider, bara äkta vitis vinifera, så odlarna fick bidrag för att gräva upp sina trogna leverantörer. I dag är det förbjudet att använda hybrider i appellationsviner i Frankrike.

Men Thierry Hesnault i Chahaignes, nordöstra Loire, är en klurig kreatör. Han vet att med rätt handlag går det att få fram fina viner även från hybrider. På samma mässa där Servaal Blockeel häller sitt röda av rondo, roland, bronner och solaris står han med sin skolboksstrama chenin blanc. Samt sitt betydligt busigare bubbel av just plantet, Seibels förbjudna 5455. Det har en lockande fräschör, påminner lite om gamay och grolleau. Jordgubbe möter jord.
– Jag ville göra något annat, säger han och ler stolt.
Thierrys flaskor töms i betydligt raskare fart än Servaals. Kanske för att han presenterar sitt vin som pet nat, för stunden bland det hippaste man kan dricka i dessa kvarter.

En annan grupp av hybrider som rönte uppmärksamhet var de så kallade Villard-druvorna, som togs fram av Bertille Seyve och Victor Villard. De fortsatte i Seibels spår och fick fram ett par sorter som gick mycket bra efter krigen. En var villard noir som främst odlades i sydvästra Frankrike och Bordeaux. Mot slutet av 60-talet fanns 30.000 hektar; 1968 var den landets femte mest planterade blå druva. Den vita varianten var den tredje mest populära. Seyve-Villard ligger även bakom seyval blanc, en hybrid som funnit en fristad i England där den levererar ett riktigt trevlig vin med hög syra som med åren slipas ner till lenare toner av honung.
Men säg den lycka som varar. Hybridernas höga produktion kom småningom att bli dess fall. De anklagades för att ligga bakom Frankrikes ”vinsjö”, överproduktionen, och planen för utrotning sattes i verket.

Nu har vi tagit klivet in i 2000-talet och tiderna är annorlunda. Igen. Klimatet håller på att glida oss ur händerna och de druvor vi vant oss vid börjar vekna. Hagel, frost, torka och skyfall. Återigen behöver vi druvor som pallar en käftsmäll. Kanske kan hybriderna komma till heders igen? Som ett mer miljöanpassat alternativ? Som dessutom kräver mindre besprutning, för den som befattar sig med sådant.
Geilweilerhof är ett odlingsinstitut i Tyskland som har visat att det går att producera kvalitetsviner från hybrider. De fokuserar på resistens, väderrelatead stress och kvalitet. I dag har man mycket mer kunskap om gener och arvsmassa, så det är lättare att nå resultat.
Här har hybriderna en annan fördom att kämpa emot – hybrider har inte vänsterprasslat med genmodifierad teknik. De är korsningar mellan föräldrar av olika arter. Inget hokus-pokus. I senaste numret av den amerikanska tidningen Terre skriver vinodlaren Deirdre Heekin, Vermont: ”Hybrid grape varieties are the victims of misconceptions. Rather than the result of Frankenstein experiments, they are derived from an age-old process of horticultural crossings done in the nursery… they are not created in a lab, they are the result of careful pollination, done by hand via the observation and artisanship of the horticulturalist.”

I England är situationen annorlunda än i Frankrike. Vinodlingen tog fart först på 70-talet, så det finns inga traditioner att ta hänsyn till. Man har ett öppet och pragmatisk sinne. Men till en början ville man så klart ha de internationella sorterna – cabernet sauvignon, merlot och dess namnkunniga kompisar. Ganska snart stod det dock klart att dessa kändisar inte trivdes särskilt bra här uppe. Eftersom grunden till ett bra vin är en druva med utvecklade aromer har man tänkt om. Utan att skämmas presenterar britterna nu viner av reichensteiner, huxelrebe, ortega samt kerner och bacchus som båda spås en lysande framtid. Inte minst den senare, en korsning av riesling, sylvaner och müller-thurgau. Decanter utsåg Winibirris bacchus 2015 till fjolårets Best value white single varietal, 95 poäng och platinum. (Det ska dock påpekas att såväl bacchus som kerner och flera andra av de ”nya” sorterna, som Sverige-älsklingen solaris, inte är hybrider utan korsningar inom vinifiera-familjen. Ändock brottas de alla med samma fördomar som druvrasister fått för sig.)
Men hybrider är inte bara guld och gröna skogar, de också sina svaga sidor. Flera av de blå druvorna har låg tanninhalt vilket gör det svårt att få en balanserad struktur. Många är också surare än vitis vinifiera och en del kan också ha kvar en ”foxy” smak från sitt amerikanska arv.
Men klimatförändringarna talar till dess fördel och bara framtiden och fördomar kan utvisa hur det går.

Servaas Blockel sitter på sin stol och ser lite trött ut. Han har fått hälla på rätt bra ändå. Det är ju inte så ofta fransmän erbjuds att prova ett vin – dessutom med minimal inverkan – från Belgien.
Dagen före var Servaas på en annan provning, den lilla naturvinsmässan SAINS ombord på en gammal träbåt i Seine väster om Eiffeltornet. Jag provade hans vin med den senaste upplevelsen i minnet – det röda Mag Da som hur mycket jag än önskade inte bjöd tillräckligt motstånd.
Nu är det en ny årgång, med spända muskler. Stor skillnad mot bara ett år tidigare. Jag spottar och ler och önskar Servaas och hybriderna en framtid på vinlistorna.

Lena Särnholm, text och foto