Mässan för äkta vara

The Real Wine Fair

Kalla det vad du vill, naturvin eller vin utan tillsatser. De som visar upp sina skapelser på the Real Wine Fair i London den 17-18 april vet i alla fall vad som döljer sig bakom etiketten. Och det är just det som är grejen med dessa viner. Alla gör på sitt sätt, och så lite som möjligt. Och du som konsument måste anstränga dig lite. Det här är ett utbyte, där du inte bara får en dryck som berusar ditt sinne utan också en historia. Vinet är en bärare av kultur, av traditioner, sin växtplats och människorna som hjälpte det på vägen. I den bemärkelsen är det lika fel att kalla the Real Wine Fair för en vinmässa som det är att etikettera vinerna som ”naturliga”. Vin kan ju per definition aldrig vara gjord av naturen allena. Det finns en person bakom som bestämmer i vilken riktning musten ska vandra. Även ett icke-beslut är ett beslut. Ett bättre epitet vore levande viner eller traditionella viner. Det var så här man gjorde ända fram till mitten på förra århundradet när industrin lade sig i.

Här ses några av hjältarna, La Stoppas Elena Pantaleoni och Pierre Breton, och levnadskonstnären Brendan Traceys törstsläckare i klädsam kulör.

Läs mer om The Real Wine Fair, Mässa för naturvin

Text och foto: Lena Särnholm

Brendan traceyPierre BretonEngelsk vingård

FriVin i Köpenhamn

Taxichauffören tittar först på kartan, sedan på mig. Jag ser vad han tänker. ”Vad ska ni göra ute vid Amager, industriområdet?”. Men det är hans jobb att köra folk dit de pekar, så vi glider iväg i det försommargröna Köpenhamn.

Han bromsar in vid ett staket som har sett bättre dagar. Orange affischer talar om att vi har kommit rätt; de föreställer en vinflaska som sliter sig loss från ett par handbojor. Flaskan omringas av namn som Frank Cornelissen, Toby Bainbridge, André Calek, Mark Angéli, Pacina, Brendan Tracey, Mossé… Det vattnas i munnen på den som är lagd åt det vilda hållet.

Det är dags för FriVin, naturvinsmässan med det stora, generösa hjärtat.

Toby Bainbridge, britten som funnit sin plats i Loire, smilar stolt trots att temperaturen redan skenat iväg i det provisoriska tältet. Han häller upp sitt rinnande godis, en spontant mousserande grolleu, just tappad på flaska. Han ler igen.

”This is a social wine. I want it to make people talk”, säger han.

Om vi hittar toner av röd frukt, jordgubbe eller anar en autolytisk karaktär är han totalt ointresserad av. Tur det, för det här smakar som inget annat. Friskt och syrligt, ja, men på näthinnan får man snarare frodiga vinrankor med gräs kring fötterna än söta, röda bär. Vinet lever sitt eget liv.

Chianti är vi väl bekanta med. Ett vin med både ryggrad och rondör, kryddad med syrlig körsbärsfrukt, förförande farligt till pasta och pizza. Men när Susanna Grassi serverar familjens Classico tappar hjärntrådarna fästet. Associationerna vandrar vilset; är det här Chianti? Det är ju så lätt, så mjukt. Här finns en ärlig fruktsyra som kramar om tanninerna.

”Vår vingård ligger på den högsta platsen i Chianti, det är därför det är så friskt”, förklarar Susanna och räcker fram ett fotoalbum. Plötsligt faller alla bitar på plats. Åsynen av ursprunget och smaken i munnen, den fräscha doften. Ett plus ett blir tre.

Vin måste verkligen upplevas med alla sinnen för att förstås. Det gäller inte bara Susanna Grassis vin, det är utmärkande för alla naturviner, som många gånger utmanar våra uppfattningar om hur ett vin ska vara, hur det ska smaka och bete sig. Se ut. Här finns vita viner med tanniner, grumliga viner som mer liknar must, viner som drar åt orange och brunt. Allt detta är helt logiskt, bara man orkar öppna öronen för vinmakarens historia.

frivin2

Några timmar blir plötsligt kväll, och killarna från haussade Kadeau tar plats bakom grillen. Vegetarianen kan be om en bit comté, som skärs direkt ur den 40 kilo tunga cylidern. Ärligt vin kräver ärlig mat, svårare är det inte.

Med papptallrikar i ena handen och ett väl använt vinglas i den andra vinglar vi fram mot en ledig bänk. Genast ställer en vinmakare fram sin magnumflaska. Han kan knappt bärga sig: ”Vad tycker ni om min senaste?”
Hans blick blottar en själ som hoppar upp och ner av nyfikenhet, ett sinne som knappt kan vänta på vår dom – som blir klart friande, med ett stort plus i kanten. Vinet har både syra och struktur, nyanser av frukt och mineral. Det har allt. Så som det blir när inget tillsätts och inget tas bort (tack Isabelle Legeron för den träffande beskrivningen av naturvin!).

FriVin är verkligen en mässa för den med ett fritt förhållningssätt till vin. Den som vågar visa ryggen mot alla fördomar om hur ett vin kan vara.
Ett vin kan bara vara en sak. Ärligt mot sig självt.

Om några månader är det dags för årets upplaga. Kan knappt vänta.

 

// Text och foto: Lena Särnholm

Naturviner en masse i Angers

Vinmässor tenderar att vara rätt stela tillställningar. I alla fall i Sverige. I Frankrike, i Angers i Loiredalen, är det andra regler som gäller. Här är vinproducenterna lika intresserade av att testa varandras viner som att låta spekulanter få sig ett smakprov.

Vi passade på att åka ner i februari när den vinintresserade verkligen får sitt lystmäte. Den etablerade mässan har skapat ringar på vattnet; de producenter som inte känner sig hemma i det storskaliga har startat egna mässor vid sidan av. I klart mer passande lokaler. I en gammal kyrka har Sebastien ”Babass” Dervieux samlat sina vänner som skyr besprutningsmedel som pesten (mässan huserar nu i en nästan lika charmig byggnad på andra sidan torget); i Greniers Saint-Jean, en lagerbyggnad från 1188 med högt till tak och synliga bjälkar, håller en annan naturinriktad grupp till.

Och vinerna? Större spännvidd kan man knappast tänka sig. Klingande fräsch och fruktdriven champagne från Fleury till ofiltrerad chenin från Coulée de Ambrosia. Rustika röda med drickbara tanniner. Mousserande cabernet sauvignon (!) från en kommande stjärna, Gar’O’Vin. Kom ihåg var ni läste namnet först.

Angers3

Störst bestående intryck detta mitt premiärår 2013 var ändå ett vin från Georgien: Iago Bitarishvilis orange vin med sex månaders skalkontakt, lagrad i amfora, så kallade qvevri. Allt som allt görs 3000 flaskor per år. Kanske inget vin att mingla med före middagen, men absolut en dryck som får dig att fundera på vad ett vin verkligen är. Och vad det är vi släpar hem från Systemet.

Angers4

Jag skulle önska att alla någon gång fick träffa en av dessa vinbönder, höra dem berätta om sina vedermödor och omsorger, prova vinet tillsammans med dem och få en förståelse för varför det smakar som det gör. Sedan finns det ingen väg tillbaka till butiken med den gröna skylten.

// Text och foto: Lena Särnholm

Äntligen snackas det tillsatser i vin!

Hoppas bara att folk orkar hålla intresset uppe och inte faller in i gamla vanor redan på fredag när det ska handlas dricka till fredagsmyset.

Kalla Faktas granskning för några veckor sedan kom helt i tiden. Det är märkligt att inte fler har reagerat tidigare – här har vi ett livsmedel där du inte FÅR skriva ut ursprung eller ha en innehållsförteckning. Detta om något är värt krigsrubriker.

Under våra resor har vi mött flera vinbönder (ja, lantbrukare är precis vad de är – de brukar jorden) som suckar uppgivet när det här med eko-märkning, appellationer och EU kommer på tal. Dessa företeelser är nämligen inte till för att underlätta tillvaron för den som vill göra ett så rent och naturligt vin som möjligt. Tvärtom. Flera av vinbönderna föredrar att göra bordsvin just för att de vill göra vinet på sitt sätt. Utan bekämpningsmedel, svavel och filtrering.

Törs man hoppas på att Sverige ska leva upp till sitt rykte om att vara modernt och ligga i framkant, att det ska bli som i Köpenhamn, London, Paris och New York? Det vill säga fullt möjligt att snubbla på naturviner lite här och var, till priser man har råd att betala.

Anfora1

Jag kommer plötsligt att tänka på en anspråkslös vinbar i New York, Anfora. Ambitionerna lägger de på helt rätt ställe. I glaset.

Ena dagen bjöds en bianco från Elisabetta Foradori i Italien, en hängiven vinmakare som anammat biodynamiska metoder av omsorg om vinet. Druvan, nosiola, är en gammal variant som har funnits länge i området. Vinet lagras i amforor, som förr i tiden. Hur det smakar? Låt mig kontra med en motfråga: Hur kan det som rinner ur bag in boxarna få kallas vin?

rkatsiteli

Kan inte avhålla mig från mer namedropping i druvvärlden: rkatsiteli, en vit druva från öst med hög syra. Den är särskilt vanlig i Georgien, detta urvinland som äntligen närmar sig rampljuset. På Anfora fick jag smaka ett orange vin på rkatsiteli, ofiltrerat och lagrat i amfora. Gyllene droppar.

Anfora

www.anforanys.com

(Texten publicerades i slutet av december 2013.)

// Text och foto: Lena Särnholm

Frank Cornelissen

Verkligheten är verkligen inte att förakta. Vips kan en tråkig händelse vändas till något positivt, kanske rent av blir det ännu bättre än den ursprungliga planen, den som sprack.

Frank_Cornelissen

Så var det med mitt möte med Frank Cornelissen, denna naturvinsguru som förmår krama överjordisk saft ur rankor på Etnas sluttningar.

I september skulle Frank komma till Stockholm. Eld och lågor kastade jag mig över almanackan för att lika snabbt tas ner på jorden. Tänk att man kan bli så nedstämd av att ha en resa till Köpenhamn bokad och betald.

Vi hade alltså lyckats boka in en resa till den danska huvudstaden samtidigt som Frank skulle vara i Stockholm. Och han skulle INTE vidare till Köpenhamn, som brukligt.

Ridå.

En månad senare kom överraskningen. Frank skulle till New York – samtidigt som jag skulle vara där. Som om det inte var nog skulle middagen hållas på en ny restaurang, Contra, som kritikerna knappt hunnit få upp smaklökarna för. En restaurang helt i min smak, där råvarorna står i fokus och efter säsong. Allt till ett pris långt ifrån det i Stockholm.

Frank var lika trevlig som sina viner. Tog sig tid att förklara och gestikulera. ”Det smakar så för den sommaren var vädret väldigt varmt i början, och just det här fältet har stark lutning i nordöstlig riktning, med mycket grus i jorden”.

Som att lyssna till poesi.

Favoriten? Tja, det är nog fortfarande Susucaru, det vildsinta rosévinet. Det bjuder skönt motstånd, tvingar dig att fundera över vad du plötsligt fick i munnen. Ett vin som skärper dina sinnen.

Contra
www.contranyc.com

// Text och foto: Lena Särnholm

Vinfestival i Loire

Det här är vad jag kallar vinmässa. Spontanteater, vinbönder som måste ”lugna ner sig” med öl och en middag som glider över i dans framåt tresnåret. Morgondag? Finns en sådan?

Vins_et_Compagnie1

Vins et Compagnie

Vi har varit på vinmässa i Grand Hotel i Stockholm, på Three Wine Mens (Oz Clarke) turné i Edinburgh och naturvinsmässor i London. Men inget slår Vins et Compagnie i Loire. Här har de nått fram till själva essensen, det som vin i grund och botten handlar om: att ha kul, att umgås och diskutera hur vinet blir till. För själva framställningen är onekligen fascinerande – såvida man håller sig borta från pesticider, tillsatser och hård filtrering och låter naturen hålla i spakarna. Det är då det kan hända grejer. Och då smakar det också därefter; en varm, solig sommar ger ett fylligare vin, har regnet piskat plantorna blir det syrligare. Vinet i sig ger därmed upphov till intressanta diskussioner. Varför smakar det så här? Varför smakar den här flaskan inte som det förra?

Vins_et_Compagnie2

Vinbönderna villiga att berätta. I timmar.

Vins_et_Compagnie3

Vins et Compagnie arrangerades för första gången i maj 2013, hos ett teatersällskap strax söder om Angers i Loiredalen. Tanken var att kombinera teater med vin, naturligt vin från små producenter i närområdet. 30 vinmakare radade upp sina flaskor i en stor lada, där skådespelare helt plötsligt bröt ut i sång eller drog en sketch.

Vins_et_Compagnie4

Lika bra att gå rakt på sak och köra lite name dropping, för det var inga gröngölingar som dök upp. Häng med: Olivier Cousin, Benoit Courault, JC Garnier, Pithon Paillé, Sebastién ”Babass” Dervieux, René Mosse, makarna Herbel. Ni fattar.

Vins_et_Compagnie5

Vid minnet av den kvällen tappar plötsligt Franska Vindagen i Grand Hotel sin attraktionskraft. Bättre att spara slantar och smaklökar till en Frankriketripp våren 2014.

// Text och foto: Lena Särnholm

Sista dropparna?

Les Griottes

Vi hade chansen att få prova några av de sista (?) flaskorna från närmast kultförklarade Les Griottes i Anjou.

Patrick Desplats och Sébastien ”Babass” Deriveux har numera sina egna vingårdar, allt på grund av det franska skattesystemet. Blir du bara några hektar ”för stor” tar skatten ett stort skutt uppåt. Med andra ord – som vinmakare ska du antingen vara riktigt liten eller riktigt stor. Eftersom de här grabbarna främst värnar om vinet valde de att ha två olika etiketter.

Babass fortsätter under namnet Les Vignes de Babass, vad Patricks ska heta vet vi inte – han släpper snart sin första tappning. Spännande!

Text och foto: Lena Särnholm

Energi i flytande form – RAW London 2015

TheRealWineFair2013_5

Kan man dricka energi? Även om man bortser från kemiska konstruktioner som Red Bull?
Svaret är tveklöst ja.

På vinmässan RAW 2015 i London hade vi förmånen – jag vill kalla det just förmån och inget annat – att träffa Jean-Pierre Robinot, trollkarlen från Chahiagnes i Loire.
Jean-Pierre är en av förgrundsfigurerna i naturvinsrörelsen. På 80-talet fyllde han hyllorna på sin vinbar L’Ange Vin i Paris med naturvin och de som vågade prova ville genast ha mer. Varför dricka ”industrivin” när det finns vin gjort på blott och enbart vindruvor?

Trots den enorma succén började det klia i Jean-Pierres fingrar. Han ville göra det själv. Inte köpa in. Sagt och gjort – vid millennieskiftet flyttade han tillbaka till Loire och började göra sitt eget vin. Hans fält är utspridda lite här och där, på totalt 5,5 hektar, och han odlar bara två druvor. Den vita omisskännliga chenin blanc, alltid med en knivskarp syra hur hög sockerhalten än är, samt den röda klenoden pinot d’aunis.
För att styra in våra smaklökar på rätt spår började vi att prova hans mousserande, Fetembulle på chenin blanc. Det var som att få en kalldusch i gommen. Kan vin smaka så här? FÅR det smaka så här? En blixt rakt upp i skallen och dina sinnen ställde sig i givakt. Kroppen däremot ville böja sig i en djup bugning inför denna vinkonstnär.

Ja, visst kan man dricka energi.

Text och foto: Lena Särnholm

Naturvin – en fråga om inställning

Lika bra att ta tjuren vid hornen direkt: Vad är egentligen naturligt vin? Är inte allt vin naturellt? Vin är ju gjort av pressade druvor.

Ja, allt vin är naturligt i den bemärkelsen att det är gjort av pressade vindruvor. Men de flesta viner består av mer än så, trots att den enda tillsatta ingrediens som står på etiketten är svavel. I ”vanligt” vin kan du använda jäst med särskilda smakprofiler, köpta från en annan kontinent. Du kan öka på syran, ta bort syra, tillsätta tanniner, reducera alkoholhalten, göra vinet mörkare eller ljusare… För ekologiskt vin finns regler kring det här, vad du får göra och vad du inte får göra. För naturvin finns egentligen inga föreskrifter, för det finns inget kontrollorgan. Och det är detta som många hakar upp sig på.

Hur kan man då veta att det är ett ‘naturligt’ vin?

Vi är så vana vid att ha märkningar och förordningar att stötta oss emot, att detta blir en vagel i ögat. Det måste finnas regler. Annars kan ju vem som helst komma och hävda att de gör naturvin.
Men naturvin handlar just om detta – frånvaron av regler och tilliten till producenten. Det är mer att likna vid en inställning, från både konsument och producent. Konsumenten måste vara intresserad, det är upp till han eller hon att ta reda på hur vinet är tillverkat, att ha en dialog med producenten. Vinbonden i sin tur är mer än villig att berätta om sitt vin, och det är

HÄR vi har skillnaden mellan det traditionella vinet och det naturliga. Vinbonden vill ha kontakt med de som köper vinet. Han vill att de som dricker det ska förstå varför det smakar som det gör.
Men några regler måste väl ändå finnas? Ja. Gemensamt för alla vinbönder som gör naturvin är att de vill påverka vinet så lite som möjligt. De vill låta naturen ha sin gång. Inga bekämpningsmedel, inget mixtrande i vinkällaren. Svavel är det enda de kan tänka sig, för det finns naturligt i vingården. Men en del släpper inte ens in detta till sin baby.
Följden blir att vinerna smakar olika. Ett torrt och varmt år blir vinet kraftigare, ett svalt och regnigt kanske syran dominerar. Det kan även vara skillnad mellan flaskor från ett och samma år; vinet fortsätter att leva och utvecklas efter att korken har satts i.

Häri ligger charmen för oss som har fått smak för detta sätt att göra vin. Vin kommer från naturen och ska därmed präglas av naturen (terroir). Det KAN omöjligt smaka likadant år efter år, SKA inte göra det, just på grund av naturens skiftningar. Ett vin som håller sin profil oavsett väder är gjort efter recept.
Om man sedan gillar det eller inte, det är en smaksak.

// Lena Särnholm